När detta ljuvliga budskap kommer till olyckliga, fattiga, sjuka och bundna själar, d. ä. när de över sina synder, ja, sin företagna bättring misströstande själarna börjar förnimma vad evangelium egentligen innehåller och tillsäger dem, nämligen att allt, vad de så ängsligt och fruktlöst sökt hos sej själva, sökt vinna genom bättring, ånger, böner, strider, redan av en annan Man är åt dem förvärvat och vunnet och utan någon deras förskyllan eller värdighet dem skänkt och tillbjudet, ja, i ett evigt testamente dem försäkrat — se, när de börjar förnimma något sådant, då blir det inte utan frukt; då har det ett ovillkorligt, innerligt dragande på deras hjärtan; då upptänder det hos dem den sanna, levande och saliggörande tron.
Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: ska det så förstås? kan också jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bli delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.
I detta är den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjärtan, deras nedåt på sej själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt mot den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på honom — se, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem som kom till honom för att hos honom söka nåd och hjälp.
T.ex. den sjuka kvinnan (Matt. 9), som trängde sej intill Jesus och tog på hans mantelfåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stund; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dej." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåts dej — din tro har frälst dej; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kom de till honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de inte kommit."
Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sej i ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dej. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sej även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Har ni inte sett den som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dej inte, med mindre du välsignar mej."
Se, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser vad jag inte förr kunde se, hur allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade på; hur alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så är vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.
Se, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de är nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Eftersom vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."
Kom, ni alla som arbetar!
Allt är redo! ropar han.
Nåden, friden, saligheten
jag åt tyngda själar vann.
Och du vilseförde, kom!
Vill du leva, o vänd om!
Överge den breda vägen!
Så han ropar, god och trägen.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Visar inlägg med etikett Matt. 11:28-29. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Matt. 11:28-29. Visa alla inlägg
söndag 7 april 2019
lördag 7 april 2018
"Kom till mej, ni alla som arbetar och är betungade... och ni ska finna ro till era själar." (Matt. 11:28-29)
När detta ljuvliga budskap kommer till olyckliga, fattiga, sjuka och bundna själar, d. ä. när de över sina synder, ja, sin företagna bättring misströstande själarna börjar förnimma vad evangelium egentligen innehåller och tillsäger dem, nämligen att allt, vad de så ängsligt och fruktlöst sökt hos sej själva, sökt vinna genom bättring, ånger, böner, strider, redan av en annan Man är åt dem förvärvat och vunnet och utan någon deras förskyllan eller värdighet dem skänkt och tillbjudet, ja, i ett evigt testamente dem försäkrat — se, när de börjar förnimma något sådant, då blir det inte utan frukt; då har det ett ovillkorligt, innerligt dragande på deras hjärtan; då upptänder det hos dem den sanna, levande och saliggörande tron.
Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: ska det så förstås? kan också jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bli delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.
I detta är den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjärtan, deras nedåt på sej själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt mot den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på honom — se, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem som kom till honom för att hos honom söka nåd och hjälp.
T.ex. den sjuka kvinnan (Matt. 9), som trängde sej intill Jesus och tog på hans mantelfåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stund; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dej." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåts dej — din tro har frälst dej; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kom de till honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de inte kommit."
Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sej i ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dej. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sej även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Har ni inte sett den som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dej inte, med mindre du välsignar mej."
Se, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser vad jag inte förr kunde se, hur allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade på; hur alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så är vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.
Se, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de är nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Eftersom vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."
Kom, ni alla som arbetar!
Allt är redo! ropar han.
Nåden, friden, saligheten
jag åt tyngda själar vann.
Och du vilseförde, kom!
Vill du leva, o vänd om!
Överge den breda vägen!
Så han ropar, god och trägen.
Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: ska det så förstås? kan också jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bli delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.
I detta är den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjärtan, deras nedåt på sej själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt mot den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på honom — se, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem som kom till honom för att hos honom söka nåd och hjälp.
T.ex. den sjuka kvinnan (Matt. 9), som trängde sej intill Jesus och tog på hans mantelfåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stund; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dej." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåts dej — din tro har frälst dej; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kom de till honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de inte kommit."
Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sej i ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dej. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sej även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Har ni inte sett den som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dej inte, med mindre du välsignar mej."
Se, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser vad jag inte förr kunde se, hur allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade på; hur alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så är vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.
Se, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de är nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Eftersom vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."
Kom, ni alla som arbetar!
Allt är redo! ropar han.
Nåden, friden, saligheten
jag åt tyngda själar vann.
Och du vilseförde, kom!
Vill du leva, o vänd om!
Överge den breda vägen!
Så han ropar, god och trägen.
torsdag 7 april 2016
"Kom till mej, ni alla som arbetar och är betungade... och ni ska finna ro till era själar." (Matt. 11:28-29)
När detta ljuvliga budskap kommer till olyckliga, fattiga, sjuka och bundna själar, d. ä. när de över sina synder, ja, sin företagna bättring misströstande själarna börjar förnimma vad evangelium egentligen innehåller och tillsäger dem, nämligen att allt, vad de så ängsligt och fruktlöst sökt hos sej själva, sökt vinna genom bättring, ånger, böner, strider, redan av en annan Man är åt dem förvärvat och vunnet och utan någon deras förskyllan eller värdighet dem skänkt och tillbjudet, ja, i ett evigt testamente dem försäkrat — se, när de börjar förnimma något sådant, då blir det inte utan frukt; då har det ett ovillkorligt, innerligt dragande på deras hjärtan; då upptänder det hos dem den sanna, levande och saliggörande tron.
Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: ska det så förstås? kan också jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bli delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.
I detta är den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjärtan, deras nedåt på sej själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt mot den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på honom — se, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem som kom till honom för att hos honom söka nåd och hjälp.
T.ex. den sjuka kvinnan (Matt. 9), som trängde sej intill Jesus och tog på hans mantelfåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stund; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dej." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåts dej — din tro har frälst dej; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kom de till honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de inte kommit."
Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sej i ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dej. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sej även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Har ni inte sett den som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dej inte, med mindre du välsignar mej."
Se, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser vad jag inte förr kunde se, hur allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade på; hur alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så är vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.
Se, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de är nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Eftersom vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."
Kom till mej, till mej, så säger Herren,
kom till mej, så säger Frälsaren.
Kom till mej, ni alla som arbetar,
ni som är tyngda av bördor,
så ska jag ge er ro och vila,
ja, kom till mej, så säger Frälsaren.
Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: ska det så förstås? kan också jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bli delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.
I detta är den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjärtan, deras nedåt på sej själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt mot den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på honom — se, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem som kom till honom för att hos honom söka nåd och hjälp.
T.ex. den sjuka kvinnan (Matt. 9), som trängde sej intill Jesus och tog på hans mantelfåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stund; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dej." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåts dej — din tro har frälst dej; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kom de till honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de inte kommit."
Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sej i ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dej. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sej även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Har ni inte sett den som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dej inte, med mindre du välsignar mej."
Se, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser vad jag inte förr kunde se, hur allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade på; hur alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så är vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.
Se, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de är nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Eftersom vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."
Kom till mej, till mej, så säger Herren,
kom till mej, så säger Frälsaren.
Kom till mej, ni alla som arbetar,
ni som är tyngda av bördor,
så ska jag ge er ro och vila,
ja, kom till mej, så säger Frälsaren.
måndag 7 april 2014
"Kom till mej, ni alla som arbetar och är betungade... och ni ska finna ro till era själar." (Matt. 11:28-29)
När detta ljuvliga budskap kommer till olyckliga, fattiga, sjuka och bundna själar, d. ä. när de över sina synder, ja, sin företagna bättring misströstande själarna börjar förnimma vad evangelium egentligen innehåller och tillsäger dem, nämligen att allt, vad de så ängsligt och fruktlöst sökt hos sej själva, sökt vinna genom bättring, ånger, böner, strider, redan av en annan Man är åt dem förvärvat och vunnet och utan någon deras förskyllan eller värdighet dem skänkt och tillbjudet, ja, i ett evigt testamente dem försäkrat — se, när de börjar förnimma något sådant, då blir det inte utan frukt; då har det ett ovillkorligt, innerligt dragande på deras hjärtan; då upptänder det hos dem den sanna, levande och saliggörande tron.
Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: ska det så förstås? kan också jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bli delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.
I detta är den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjärtan, deras nedåt på sej själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt mot den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på honom — se, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem som kom till honom för att hos honom söka nåd och hjälp.
T.ex. den sjuka kvinnan (Matt. 9), som trängde sej intill Jesus och tog på hans mantelfåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stund; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dej." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåts dej — din tro har frälst dej; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kom de till honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de inte kommit."
Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sej i ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dej. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sej även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Har ni inte sett den som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dej inte, med mindre du välsignar mej."
Se, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser vad jag inte förr kunde se, hur allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade på; hur alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så är vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.
Se, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de är nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Eftersom vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."
Kom till mej, till mej, så säger Herren,
kom till mej, så säger Frälsaren.
Kom till mej, ni alla som arbetar,
ni som är tyngda av bördor,
så ska jag ge er ro och vila,
ja, kom till mej, så säger Frälsaren.
Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: ska det så förstås? kan också jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bli delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.
I detta är den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjärtan, deras nedåt på sej själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt mot den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på honom — se, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem som kom till honom för att hos honom söka nåd och hjälp.
T.ex. den sjuka kvinnan (Matt. 9), som trängde sej intill Jesus och tog på hans mantelfåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stund; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dej." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåts dej — din tro har frälst dej; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kom de till honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de inte kommit."
Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sej i ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dej. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sej även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Har ni inte sett den som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dej inte, med mindre du välsignar mej."
Se, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser vad jag inte förr kunde se, hur allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade på; hur alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så är vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.
Se, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de är nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Eftersom vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."
Kom till mej, till mej, så säger Herren,
kom till mej, så säger Frälsaren.
Kom till mej, ni alla som arbetar,
ni som är tyngda av bördor,
så ska jag ge er ro och vila,
ja, kom till mej, så säger Frälsaren.
söndag 7 april 2013
"Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade... och I skolen finna ro till edra själar." (Matt. 11:28-29)
När detta ljuvliga budskap kommer till olyckliga, fattiga, sjuka och
bundna själar, d. ä. när de över sina synder, ja, sin företagna bättring
misströstande själar börja förnimma, vad evangelium egentligen
innehåller och tillsäger dem, nämligen att allt, vad de så ängsligt och
fruktlöst sökt hos sig själva, sökt vinna genom bättring, ånger, böner,
strider, är redan av en annan Man åt dem förvärvat och vunnet
och utan någon deras förskyllan eller värdighet dem skänkt och tillbjudet,
ja, i ett evigt testamente dem försäkrat — si, när de börja förnimma
något sådant, då blir det icke utan frukt; då har det ett ovillkorligt,
innerligt dragande på deras hjärtan; då upptänder det hos dem den
sanna, levande och saliggörande tron.
Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: skall det så förstås? kan ock jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bliva delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.
Häruti äro den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjertan, deras nedåt på sig själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt på den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på Honom — si, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem, vilka kommo till Honom att hos Honom söka nåd och hjälp.
T.ex. den sjuka kvinnan (Matth. 9), vilken trängde sig intill Jesus och tog på hans klädefåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stunden; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dig." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåtas dig — din tro har frälst dig; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kommo de till Honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de icke kommit."
Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sig uti ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dig. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sig även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Haven I icke sett den, som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig."
Si, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i Honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den, som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser, vad jag icke förr kunde se, huru allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade uppå; huru alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i Honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så äro vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.
Si, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de äro nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Efter vi äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."
Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: skall det så förstås? kan ock jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bliva delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.
Häruti äro den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjertan, deras nedåt på sig själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt på den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på Honom — si, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem, vilka kommo till Honom att hos Honom söka nåd och hjälp.
T.ex. den sjuka kvinnan (Matth. 9), vilken trängde sig intill Jesus och tog på hans klädefåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stunden; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dig." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåtas dig — din tro har frälst dig; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kommo de till Honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de icke kommit."
Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sig uti ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dig. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sig även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Haven I icke sett den, som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig."
Si, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i Honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den, som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser, vad jag icke förr kunde se, huru allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade uppå; huru alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i Honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så äro vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.
Si, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de äro nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Efter vi äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)