"Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." (Gal. 3:13)

Si nu, om detta språk finge rum i hjertat, hwad skulle icke det blifwa för ett himmelrike af outsäglig tröst, ewig och orubblig tröst, så att wi skulle trotsa all helwetets makt och i all wår ömkligaste swaghet triumfera och berömma oss i Herren! Ty betänk dock, hwilka ord här äro, hwilken bild wi skåda! Christus wardt en förbannelse! Att Christus, Guds egen Son, wardt en förbannelse, är ett underligt och hårdt tal, men en öfwermåttan stark och wäldig tröst, om man kan betänka det. Märk då: Christus har burit all lagens förbannelse. Men denna war så stor, att apostelen säger, att Han wardt en förbannelse, blef hel och hållen idel förbannelse, blef icke blott belagd med mycken förbannelse, utan så öfwerhopad dermed, att Han kunde hel och hållen kallas en förbannelse. Nu, detta låter alltför underligt, men hwad är det annat, än det Johannes säger: Si, Guds Lam, som bär och borttager werldens synder — hwilket wi höra sjungas öfwer wåra hufwuden, hwar gång wi böja dem till Jesu nattwardsbord att emottaga hans lekamen och blod, om hwilka Han sjelf der förklarar: utgifwen och utgjutet till syndernas förlåtelse — och detsamma som står i Es. 53: "Herren kastade allas wåra synder uppå Honom; Han bär deras synder." Det är derföre ett ord, som wi aldrig kunna nog begrunda och påtänka, att Christus blef en förbannelse. Det andra högst tänkwärda ordet är detta: för oss — för oss, för oss! På detta korta ord: för oss, ligger språkets hela kraft. För sin egen del behöfde Christus wisst icke blifwa en förbannelse; ty Han war till sitt eget wäsende alldeles oskyldig, helig och rättfärdig. Men att Han wardt en förbannelse, det kom deraf, att Han tagit på sig wåra skulder. Efter lag skulle hwarje mördare hängas på förbannelseträd, derföre har ock Christus efter lag måst hänga derpå. Ty Han hade tagit på sig en syndares och mördares person, ja, icke blott ens, utan alla syndares och mördares tillhopa; ty wi äro allesamman syndare och mördare inför Gud. Derföre har Han måst warda det lnför Gud, som wi äro, nemligen en syndare, mördare, missgerningsman; som skrifwet står: "Honom, som af ingen synd wisste, har Gud för oss gjort till synd." Men på detta sätt blef Christus inför Gud den allrastörsta syndare, hwars like icke war kommen på jorden. Ty i det Han är ett offer för hela werldens synder, är Han nu för Gud icke en sådan person, som är oskyldig och utan synd, såsom Guds Son i herrlighet, utan en syndare är Han, "en liten tid af Gud öfwergifwen, hwilken bär och har på sin rygg Pauli synder, som war en Guds försmädare, förföljare och wåldswerkare; Petri synder, som förnekade sin Herre; Davids, som begick hor och mord; ja, mina och dina och hela werldens. Ty alla de synder, som jag, du och wi allesamman gjort och ännu dagligen göra, de äro med sådan kraft och gudomligt allwar lagda på Christus, Guds Lam, som skulle Han sjelf hafwa gjort dem; så werkligt äro de Christi egna synder. Sannerligen, antingen måste wåra synder wara Christi egna synder, eller måste wi ewinnerligen warda förtappade! Si detta — att Christus så alldeles haft wåra synder på sig, som om Han sjelf gjort dem; och deremot, att allt, det Han gjorde och led, skedde så alldeles i wårt ställe, som om wi sjelfwa gjort det — detta war, hwad Paulus menade, då han sade. "Honom, som af ingen synd wisste, har Gud gjort till synd för oss, på det wi skulle warda Guds rättfärdighet genom Honom." Och åter: "Efter wi det hålla, att om en är död för alla, så äro de alla döda!" Deraf kunna wi se, hwad det ordet: för oss, innebär, då han säger: Christus wardt en förbannelse för oss. Christus har af outsäglig barmhertighet och i kraft af Fadrens ewiga försoningsråd gjort ett högst nådefullt byte med oss: det wi hade, som war synden, förbannelsen och döden, det tog Han på sig; och det Han hade och wi saknade, nemligen rättfärdighet, lif och salighet, det gaf Han åt oss. Det kostade wisst den käre Herren ganska mycket, starkt rop och tårar, swett och blod, då Han wardt till förbannelse; men det skulle dock ske, och Han gick herrligen igenom det. Nu säger apostelen, att Christus derigenom werkligen har förlossat oss ifrån lagens förbannelse. Han säger icke: skall förlossa oss, t.ex då wi blifwa rätt fromma, troende och helgade; nej, utan Han "har förlossat oss", på den dagen och de timmarna, då Han wardt en förbannelse för oss. Här se wi orsaken, hwarföre de största syndare och synderskor, när de komma till Jesus, att söka nåd och för hela sitt lif blifwa hans egna, genast fingo nåd och blefwo så mottagna, som om ingen lag funnits till, som om de aldrig hade syndat. Här är orsaken, hwarföre wi alla, wid ett sådant kommande till Jesus, warda rättfärdiga och saliga genast, så snart wi blott wilja med tron emottaga wår stora, ewiga, skänkta rättfärdighet, som stått och står färdig, wäntande på oss.