"Jag vet dina gärningar, ty du har namnet att du lever och är död." (Upp. 3:1)

Detta är ett fruktansvärt förhållande. Herren talar här om den finare och doldare arten av skrymteri, varigenom en människa kan vara i all kristendomens bevisning oklanderlig, ja kanske en bland bröderna utmärkt kristen, som vet att tala både om bättring och tro, om nåden och helgelsen, och dessutom lever i enlighet med sin bekännelse och med kristliga plägseder, så att hon med skäl räknas för rättsinnig av människor som bara ser det som är för ögonen. Men under allt detta kan i hennes dolda, tysta inre finnas en viktig brist, nämligen den på erfarenhet av andligt liv, så att hon t. ex. inte känner igen den för levande kristna så utmärkande räddhågans eller Herrens fruktans ande, som yttrar sig i misstankar på sej själv, rädsla att bedra sig, missnöje och bedrövelse över sitt inre onda, vilket allt är lagens verk i varje sann kristen.

I följd därav erfar hon inte heller den vederkvickelse och ro, som Jesus ger de arbetande och betungade; hon smakar aldrig det över begånget fel bedrövade barnets fördubblade hugsvalelse vid förlåtelsens undfående; hon har aldrig den barnsliga glädjen i evangelium, som till hennes förundran lyser ur de enfaldiga, men rättroende barnens ögon och utmärker liv. Men se, hon läser likväl om alla dessa livstecken, dessa Andens frukter, i den heliga Skrift, såsom utmärkande för sant liv, och dock, fast hon själv saknar dem, fortsätter hon att tro det bästa om sej, låter inte själva Skriftens utsatta tecken varna sej, utan tror mer på sej själv än på dessa, och förblir orörlig — detta må man väl kalla att dra nåden till lösaktighet.

Att inte i egen erfarenhet känna igen de beskrivningar på ett sant nådeliv, som Guds Ande givit oss i Skriften, och likväl fortfarande förbli lugn och mena att den stora, rika nåden skall övertäcka även den bristen, det är att på ett finare och doldare sätt, men lika olyckligt, dra nåden till lösaktighet, som att under nådens täckmantel framleva i grova köttets gärningar. Det är inte fråga om att inte nåden är så stor att allt kunde förlåtas, men saken är: ditt hjärta är inte rätt för Gud, du lever i en dold andlig död. Det är denna finare art av nådens missbruk till lösaktighet, som Jesus så häpnadsväckande förekastar församlingens ängel i Sardis: "Jag vet dina gärningar; ty du har namnet, att du lever, och är död." Märk: "du har namnet, att du lever", du för sådan bekännelse och vandel, att du anses och hälsas för en av de levande kristna; du är inte av världen, som inte har namnet att leva, utan du tillhör de levande kristnas hop; men — du är död.

Samma fördolda död omtalar Jesus i Matt. 25, om de tio jungfrur, av vilka fem var visa och fem fåvitska. Märk! dessa tio voro i allt synbart helt lika, de var alla jungfrur, d. ä. avskilda från världen och från besmittelse med laster; de hade alla sina lampor, gick alla ut emot brudgummen, och ingen anade någon viktig brist. Så skildrar Herren Jesus här ett själstillstånd! Men där inne i lampan, där var bristen, och en så betydande brist, att de blev utestängda från bröllopet för evigt; de hade ingen olja, det tog inte eld, det brann inte, det var dött. Hade de olyckliga jungfrurna förmodat sådant, förvisso hade de prövat sina lampors inre förut.

För detta nådens dolda missbruk till lösaktighet är även en rättsinnig kristen i fara, om han förlorar "Herrens fruktans ande", så att han upphör att undersöka sin tros inre liv och kraft, tjusad och nöjd genom kunskap och sken, belåten med att det finns tillgång på nåd i Guds hjärta, liknöjd om han har nådens liv i eget hjärta - ja om han börjar bliva nöjd med sej själv, förlorar känslan av synd och strid invärtes och alltid har lätt för att tro. Härtill kan han lätt komma, då han varseblivit faran av den motsatta sidan, nämligen att göra detta inre liv, denna nåd i eget hjärta till grund för tro och tröst, genom den förfinade egenrättfärdighetens villfarelse, att man inte får fly till Kristi förtjänst, förrän man har nådens verk och liv i sitt hjärta — när han lärt sej förstå denna villfarelse, då kan han lätt övergå till denna motsatta, att han i köttslig säkerhet föraktar apostelns förmaning: "Pröva er själva, om ni är i tron."

Men denna hemliga död och köld, som medför evig död, är den, att du inte så mycket känner din köld och ogudaktighet att du därav drives att verkligen fly till Kristus, utan du nalkas Honom blott med munnen och hedrar Honom med läpparna och med en stark död tro, som inte har i sej någon hjärtats hunger och törst efter Honom, ingen glädje i Honom.

Av allt detta kunna vi märka, att vägen är smal och gudaktighetens hemlighet stor.

O ädla ljus, gör med ditt sken
vår tro på Jesus sann och ren
och den själv uppliva
att frukter giva.
Hjälp oss att i denna tro
till änden fasta bliva.
O Gud, förbarma dig.

"Jag vet dina gärningar, ty du har namnet att du lever och är död." (Upp. 3:1)

Detta är ett fruktansvärt förhållande. Herren talar här om den finare och doldare arten av skrymteri, varigenom en människa kan vara i all kristendomens bevisning oklanderlig, ja kanske en bland bröderna utmärkt kristen, som vet att tala både om bättring och tro, om nåden och helgelsen, och dessutom lever i enlighet med sin bekännelse och med kristliga plägseder, så att hon med skäl räknas för rättsinnig av människor som bara ser det som är för ögonen. Men under allt detta kan i hennes dolda, tysta inre finnas en viktig brist, nämligen den på erfarenhet av andligt liv, så att hon t. ex. inte känner igen den för levande kristna så utmärkande räddhågans eller Herrens fruktans ande, som yttrar sig i misstankar på sej själv, rädsla att bedra sig, missnöje och bedrövelse över sitt inre onda, vilket allt är lagens verk i varje sann kristen.

I följd därav erfar hon inte heller den vederkvickelse och ro, som Jesus ger de arbetande och betungade; hon smakar aldrig det över begånget fel bedrövade barnets fördubblade hugsvalelse vid förlåtelsens undfående; hon har aldrig den barnsliga glädjen i evangelium, som till hennes förundran lyser ur de enfaldiga, men rättroende barnens ögon och utmärker liv. Men se, hon läser likväl om alla dessa livstecken, dessa Andens frukter, i den heliga Skrift, såsom utmärkande för sant liv, och dock, fast hon själv saknar dem, fortsätter hon att tro det bästa om sej, låter inte själva Skriftens utsatta tecken varna sej, utan tror mer på sej själv än på dessa, och förblir orörlig — detta må man väl kalla att dra nåden till lösaktighet.

Att inte i egen erfarenhet känna igen de beskrivningar på ett sant nådeliv, som Guds Ande givit oss i Skriften, och likväl fortfarande förbli lugn och mena att den stora, rika nåden skall övertäcka även den bristen, det är att på ett finare och doldare sätt, men lika olyckligt, dra nåden till lösaktighet, som att under nådens täckmantel framleva i grova köttets gärningar. Det är inte fråga om att inte nåden är så stor att allt kunde förlåtas, men saken är: ditt hjärta är inte rätt för Gud, du lever i en dold andlig död. Det är denna finare art av nådens missbruk till lösaktighet, som Jesus så häpnadsväckande förekastar församlingens ängel i Sardis: "Jag vet dina gärningar; ty du har namnet, att du lever, och är död." Märk: "du har namnet, att du lever", du för sådan bekännelse och vandel, att du anses och hälsas för en av de levande kristna; du är inte av världen, som inte har namnet att leva, utan du tillhör de levande kristnas hop; men — du är död.

Samma fördolda död omtalar Jesus i Matt. 25, om de tio jungfrur, av vilka fem var visa och fem fåvitska. Märk! dessa tio voro i allt synbart helt lika, de var alla jungfrur, d. ä. avskilda från världen och från besmittelse med laster; de hade alla sina lampor, gick alla ut emot brudgummen, och ingen anade någon viktig brist. Så skildrar Herren Jesus här ett själstillstånd! Men där inne i lampan, där var bristen, och en så betydande brist, att de blev utestängda från bröllopet för evigt; de hade ingen olja, det tog inte eld, det brann inte, det var dött. Hade de olyckliga jungfrurna förmodat sådant, förvisso hade de prövat sina lampors inre förut.

För detta nådens dolda missbruk till lösaktighet är även en rättsinnig kristen i fara, om han förlorar "Herrens fruktans ande", så att han upphör att undersöka sin tros inre liv och kraft, tjusad och nöjd genom kunskap och sken, belåten med att det finns tillgång på nåd i Guds hjärta, liknöjd om han har nådens liv i eget hjärta - ja om han börjar bliva nöjd med sej själv, förlorar känslan av synd och strid invärtes och alltid har lätt för att tro. Härtill kan han lätt komma, då han varseblivit faran av den motsatta sidan, nämligen att göra detta inre liv, denna nåd i eget hjärta till grund för tro och tröst, genom den förfinade egenrättfärdighetens villfarelse, att man inte får fly till Kristi förtjänst, förrän man har nådens verk och liv i sitt hjärta — när han lärt sej förstå denna villfarelse, då kan han lätt övergå till denna motsatta, att han i köttslig säkerhet föraktar apostelns förmaning: "Pröva er själva, om ni är i tron."

Men denna hemliga död och köld, som medför evig död, är den, att du inte så mycket känner din köld och ogudaktighet att du därav drives att verkligen fly till Kristus, utan du nalkas Honom blott med munnen och hedrar Honom med läpparna och med en stark död tro, som inte har i sej någon hjärtats hunger och törst efter Honom, ingen glädje i Honom.

Av allt detta kunna vi märka, att vägen är smal och gudaktighetens hemlighet stor.

O ädla ljus, gör med ditt sken
vår tro på Jesus sann och ren
och den själv uppliva
att frukter giva.
Hjälp oss att i denna tro
till änden fasta bliva.
O Gud, förbarma dig.

"Jag vet dina gärningar, ty du har namnet att du lever och är död." (Upp. 3:1)

Detta är ett fruktansvärt förhållande. Herren talar här om den finare och doldare arten av skrymteri, varigenom en människa kan vara i all kristendomens bevisning oklanderlig, ja kanske en bland bröderna utmärkt kristen, som vet att tala både om bättring och tro, om nåden och helgelsen, och dessutom lever i enlighet med sin bekännelse och med kristliga plägseder, så att hon med skäl räknas för rättsinnig av människor som bara ser det som är för ögonen. Men under allt detta kan i hennes dolda, tysta inre finnas en viktig brist, nämligen den på erfarenhet av andligt liv, så att hon t. ex. inte känner igen den för levande kristna så utmärkande räddhågans eller Herrens fruktans ande, som yttrar sig i misstankar på sej själv, rädsla att bedra sig, missnöje och bedrövelse över sitt inre onda, vilket allt är lagens verk i varje sann kristen.

I följd därav erfar hon inte heller den vederkvickelse och ro, som Jesus ger de arbetande och betungade; hon smakar aldrig det över begånget fel bedrövade barnets fördubblade hugsvalelse vid förlåtelsens undfående; hon har aldrig den barnsliga glädjen i evangelium, som till hennes förundran lyser ur de enfaldiga, men rättroende barnens ögon och utmärker liv. Men se, hon läser likväl om alla dessa livstecken, dessa Andens frukter, i den heliga Skrift, såsom utmärkande för sant liv, och dock, fast hon själv saknar dem, fortsätter hon att tro det bästa om sej, låter inte själva Skriftens utsatta tecken varna sej, utan tror mer på sej själv än på dessa, och förblir orörlig — detta må man väl kalla att dra nåden till lösaktighet.

Att inte i egen erfarenhet känna igen de beskrivningar på ett sant nådeliv, som Guds Ande givit oss i Skriften, och likväl fortfarande förbli lugn och mena att den stora, rika nåden skall övertäcka även den bristen, det är att på ett finare och doldare sätt, men lika olyckligt, dra nåden till lösaktighet, som att under nådens täckmantel framleva i grova köttets gärningar. Det är inte fråga om att inte nåden är så stor att allt kunde förlåtas, men saken är: ditt hjärta är inte rätt för Gud, du lever i en dold andlig död. Det är denna finare art av nådens missbruk till lösaktighet, som Jesus så häpnadsväckande förekastar församlingens ängel i Sardis: "Jag vet dina gärningar; ty du har namnet, att du lever, och är död." Märk: "du har namnet, att du lever", du för sådan bekännelse och vandel, att du anses och hälsas för en av de levande kristna; du är inte av världen, som inte har namnet att leva, utan du tillhör de levande kristnas hop; men — du är död.

Samma fördolda död omtalar Jesus i Matt. 25, om de tio jungfrur, av vilka fem var visa och fem fåvitska. Märk! dessa tio voro i allt synbart helt lika, de var alla jungfrur, d. ä. avskilda från världen och från besmittelse med laster; de hade alla sina lampor, gick alla ut emot brudgummen, och ingen anade någon viktig brist. Så skildrar Herren Jesus här ett själstillstånd! Men där inne i lampan, där var bristen, och en så betydande brist, att de blev utestängda från bröllopet för evigt; de hade ingen olja, det tog inte eld, det brann inte, det var dött. Hade de olyckliga jungfrurna förmodat sådant, förvisso hade de prövat sina lampors inre förut.

För detta nådens dolda missbruk till lösaktighet är även en rättsinnig kristen i fara, om han förlorar "Herrens fruktans ande", så att han upphör att undersöka sin tros inre liv och kraft, tjusad och nöjd genom kunskap och sken, belåten med att det finns tillgång på nåd i Guds hjärta, liknöjd om han har nådens liv i eget hjärta - ja om han börjar bliva nöjd med sej själv, förlorar känslan av synd och strid invärtes och alltid har lätt för att tro. Härtill kan han lätt komma, då han varseblivit faran av den motsatta sidan, nämligen att göra detta inre liv, denna nåd i eget hjärta till grund för tro och tröst, genom den förfinade egenrättfärdighetens villfarelse, att man inte får fly till Kristi förtjänst, förrän man har nådens verk och liv i sitt hjärta — när han lärt sej förstå denna villfarelse, då kan han lätt övergå till denna motsatta, att han i köttslig säkerhet föraktar apostelns förmaning: "Pröva er själva, om ni är i tron."

Men denna hemliga död och köld, som medför evig död, är den, att du inte så mycket känner din köld och ogudaktighet att du därav drives att verkligen fly till Kristus, utan du nalkas Honom blott med munnen och hedrar Honom med läpparna och med en stark död tro, som inte har i sej någon hjärtats hunger och törst efter Honom, ingen glädje i Honom.

Av allt detta kunna vi märka, att vägen är smal och gudaktighetens hemlighet stor.

O ädla ljus, gör med ditt sken
vår tro på Jesus sann och ren
och den själv uppliva
att frukter giva.
Hjälp oss att i denna tro
till änden fasta bliva.
O Gud, förbarma dig.

"Jag vet dina gärningar; ty du har namnet att du lever, och är död. (Upp. 3:1)

Detta är ett fruktansvärt förhållande. Herren talar här om den finare och doldare arten av skrymteri, varigenom en människa kan vara i all kristendomens bevisning oklanderlig, ja kanske en bland bröderna utmärkt kristen, som vet att tala både om bättring och tro, om nåden och helgelsen, och dessutom lever i enlighet med sin bekännelse och med kristliga plägseder, så att hon med skäl räknas för rättsinnig av människor som bara ser det som är för ögonen. Men under allt detta kan i hennes dolda, tysta inre finnas en viktig brist, nämligen den på erfarenhet av andligt liv, så att hon t. ex. inte känner igen den för levande kristna så utmärkande räddhågans eller Herrens fruktans ande, som yttrar sig i misstankar på sej själv, rädsla att bedra sig, missnöje och bedrövelse över sitt inre onda, vilket allt är lagens verk i varje sann kristen.

I följd därav erfar hon inte heller den vederkvickelse och ro, som Jesus ger de arbetande och betungade; hon smakar aldrig det över begånget fel bedrövade barnets fördubblade hugsvalelse vid förlåtelsens undfående; hon har aldrig den barnsliga glädjen i evangelium, som till hennes förundran lyser ur de enfaldiga, men rättroende barnens ögon och utmärker liv. Men se, hon läser likväl om alla dessa livstecken, dessa Andens frukter, i den heliga Skrift, såsom utmärkande för sant liv, och dock, fast hon själv saknar dem, fortsätter hon att tro det bästa om sej, låter inte själva Skriftens utsatta tecken varna sej, utan tror mer på sej själv än på dessa, och förblir orörlig — detta må man väl kalla att dra nåden till lösaktighet.

Att inte i egen erfarenhet känna igen de beskrivningar på ett sant nådeliv, som Guds Ande givit oss i Skriften, och likväl fortfarande förbli lugn och mena att den stora, rika nåden skall övertäcka även den bristen, det är att på ett finare och doldare sätt, men lika olyckligt, dra nåden till lösaktighet, som att under nådens täckmantel framleva i grova köttets gärningar. Det är inte fråga om att inte nåden är så stor att allt kunde förlåtas, men saken är: ditt hjärta är inte rätt för Gud, du lever i en dold andlig död. Det är denna finare art av nådens missbruk till lösaktighet, som Jesus så häpnadsväckande förekastar församlingens ängel i Sardis: "Jag vet dina gärningar; ty du har namnet, att du lever, och är död." Märk: "du har namnet, att du lever", du för sådan bekännelse och vandel, att du anses och hälsas för en av de levande kristna; du är inte av världen, som inte har namnet att leva, utan du tillhör de levande kristnas hop; men — du är död.

Samma fördolda död omtalar Jesus i Matt. 25, om de tio jungfrur, av vilka fem var visa och fem fåvitska. Märk! dessa tio voro i allt synbart helt lika, de var alla jungfrur, d. ä. avskilda från världen och från besmittelse med laster; de hade alla sina lampor, gick alla ut emot brudgummen, och ingen anade någon viktig brist. Så skildrar Herren Jesus här ett själstillstånd! Men där inne i lampan, där var bristen, och en så betydande brist, att de blev utestängda från bröllopet för evigt; de hade ingen olja, det tog inte eld, det brann inte, det var dött. Hade de olyckliga jungfrurna förmodat sådant, förvisso hade de prövat sina lampors inre förut.

För detta nådens dolda missbruk till lösaktighet är även en rättsinnig kristen i fara, om han förlorar "Herrens fruktans ande", så att han upphör att undersöka sin tros inre liv och kraft, tjusad och nöjd genom kunskap och sken, belåten med att det finns tillgång på nåd i Guds hjärta, liknöjd om han har nådens liv i eget hjärta - ja om han börjar bliva nöjd med sej själv, förlorar känslan av synd och strid invärtes och alltid har lätt för att tro. Härtill kan han lätt komma, då han varseblivit faran av den motsatta sidan, nämligen att göra detta inre liv, denna nåd i eget hjärta till grund för tro och tröst, genom den förfinade egenrättfärdighetens villfarelse, att man inte får fly till Kristi förtjänst, förrän man har nådens verk och liv i sitt hjärta — när han lärt sej förstå denna villfarelse, då kan han lätt övergå till denna motsatta, att han i köttslig säkerhet föraktar apostelns förmaning: "Pröva er själva, om n är i tron."

Men denna hemliga död och köld, som medför evig död, är den, att du inte så mycket känner din köld och ogudaktighet att du därav drives att verkligen fly till Kristus, utan du nalkas Honom blott med munnen och hedrar Honom med läpparna och med en stark död tro, som inte har i sej någon hjärtats hunger och törst efter Honom, ingen glädje i Honom.

Av allt detta kunna vi märka, att vägen är smal och gudaktighetens hemlighet stor.

O ädla ljus, gör med ditt sken
vår tro på Jesus sann och ren
och den själv uppliva
att frukter giva.
Hjälp oss att i denna tro
till änden fasta bliva.
O Gud, förbarma dig.

"Jag vet dina gärningar; ty du har namnet att du lever, och är död. (Upp. 3:1)

Detta är ett fruktansvärt förhållande. Herren talar här om den finare och doldare arten av skrymteri, varigenom en människa kan vara uti all kristendomens bevisning oklanderlig, ja kanske en bland bröderna utmärkt kristen, som vet tala både om bättring och tro, om nåden och helgelsen, och dessutom lever i enlighet med sin bekännelse och med kristliga plägseder, så att hon skäligen räknas för rättsinnig av människor, vilka blott se det, som är för ögonen; men under allt detta kan i hennes dolda, tysta inre finnas en viktig brist, nämligen den på erfarenhet av andligt liv, så att hon t. ex. icke igenkänner den, de levande kristna utmärkande, räddhågans eller Herrens fruktans ande, som yttrar sig uti misstankar på sig själv, rädsla att bedraga sig, missnöje och bedrövelse över sitt inre onda, vilket allt är lagens verk i varje sann kristen.

I följd därav erfar hon icke heller den vederkvickelse och ro, som Jesus giver de arbetande och betungade; hon smakar aldrig det över begånget fel bedrövade barnets fördubblade hugsvalelse vid förlåtelsens undfående; hon har aldrig den barnsliga glädjen i evangelium, som till hennes förundran lyser ur de enfaldiga, men rättroende barnens ögon och utmärker liv. Men si, hon läser likväl om alla dessa livstecken, dessa Andens frukter, i den heliga Skrift, såsom utmärkande sant liv, och dock, ehuru hon själv saknar dem, fortfar hon att tro det bästa om sig, låter icke själva Skriftens utsatta tecken varna sig, utan tror mer på sig själv än på dessa, och förblir orörlig — detta må man väl kalla att draga nåden till lösaktighet.

Att icke igenkänna uti egen erfarenhet de beskrivningar på ett sant nådeliv, som Guds Ande i Skriften givit oss, och likväl fortfarande förbliva lugn, menande att den stora, rika nåden skall övertäcka även den bristen, det är att på ett finare och doldare sätt, men lika olyckligt, draga nåden till lösaktighet, som att under nådens täckmantel framleva i grova köttets gärningar. Det är icke fråga om, att icke nåden är så stor, att allt kunde förlåtas, men saken är: ditt hjärta är icke rätt för Gud, du lever i en dold andlig död. Det är denna finare art av nådens missbruk till lösaktighet, som Jesus så häpnadsväckande förekastar församlingens ängel i Sardis: "Jag vet dina gärningar; ty du har namnet, att du lever, och är död." Märk: "du har namnet, att du lever", du förer sådan bekännelse och vandel, att du anses och hälsas för en av de levande kristna; du är icke av världen, vilken icke har namnet att leva, utan du tillhör de levande kristnas hop; men — du är död.

Samma fördolda död omtalar Jesus i Matth. 25, om de tio jungfrur, av vilka fem voro visa och fem fåvitska. Märk! dessa tio voro i allt synbart helt lika, de voro alla jungfrur, d. ä. avskilda från världen och från besmittelse med laster; de hade alla sina lampor, gingo alla ut emot brudgummen, och ingen anade någon viktig brist. Så skildrar Herren Jesus här ett själstillstånd! Men där inne i lampan, där var bristen, och en så betydande brist, att de blevo utestängda från bröllopet för evigt; de hade ingen olja, det tog icke eld, det brann icke, det var dött. Hade de olyckliga jungfrurna sådant förmodat, förvisso hade de prövat sina lampors inre förut.

För detta nådens dolda missbruk till lösaktighet är även en rättsinnig kristen i fara, om han förlorar "Herrens fruktans ande", så att han upphör att undersöka sin tros inre liv och kraft, tjusad och nöjd genom kunskap och sken, belåten med att det finnes tillgång på nåd i Guds hjärta, liknöjd om han har nådens liv i eget hjärta - ja om han börjar bliva nöjd med sig själv, förlorar känslan av synd och strid invärtes och har alltid lätt för att tro. Härtill kan han lätt komma, då han varseblivit faran av den motsatta sidan, nämligen att göra detta inre liv, denna nåd i eget hjärta till grund för tro och tröst, genom den förfinade egenrättfärdighetens villfarelse, att man icke får fly till Kristi förtjänst, förrän man har nådens verk och liv i sitt hjärta — när han lärt förstå denna villfarelse, då kan han lätt övergå till denna motsatta, att han i köttslig säkerhet föraktar apostelens förmaning: "Pröven eder själva, om I ären i tron."

Men denna hemliga död och köld, som medför evig död, är den, att du icke så mycket känner din köld och ogudaktighet, att du därav drives att verkligen fly till Kristus, utan du nalkas Honom blott med munnen och hedrar Honom med läpparna och med en stark död tro, som icke har uti sig någon hjärtats hunger och törst efter Honom, ingen glädje uti Honom.

Av allt detta kunna vi märka, att vägen är smal och gudaktighetens hemlighet stor.

O ädla ljus, gör med ditt sken
vår tro på Jesus sann och ren
och den själv uppliva
att frukter giva.
Hjälp oss att i denna tro
till änden fasta bliva.
O Gud, förbarma dig.

"Jag vet dina gärningar; ty du har namnet att du lever, och är död. (Upp. 3:1)

Detta är ett fruktansvärt förhållande. Herren talar här om den finare och doldare arten av skrymteri, varigenom en människa kan vara uti all kristendomens bevisning oklanderlig, ja kanske en bland bröderna utmärkt kristen, som vet tala både om bättring och tro, om nåden och helgelsen, och dessutom lever i enlighet med sin bekännelse och med kristliga plägseder, så att hon skäligen räknas för rättsinnig av människor, vilka blott se det, som är för ögonen; men under allt detta kan i hennes dolda, tysta inre finnas en viktig brist, nämligen den på erfarenhet av andligt liv, så att hon t. ex. icke igenkänner den, de levande kristna utmärkande, räddhågans eller Herrens fruktans ande, som yttrar sig uti misstankar på sig själv, rädsla att bedraga sig, missnöje och bedrövelse över sitt inre onda, vilket allt är lagens verk i varje sann kristen.

I följd därav erfar hon icke heller den vederkvickelse och ro, som Jesus giver de arbetande och betungade; hon smakar aldrig det över begånget fel bedrövade barnets fördubblade hugsvalelse vid förlåtelsens undfående; hon har aldrig den barnsliga glädjen i evangelium, som till hennes förundran lyser ur de enfaldiga, men rättroende barnens ögon och utmärker liv. Men si, hon läser likväl om alla dessa livstecken, dessa Andens frukter, i den heliga Skrift, såsom utmärkande sant liv, och dock, ehuru hon själv saknar dem, fortfar hon att tro det bästa om sig, låter icke själva Skriftens utsatta tecken varna sig, utan tror mer på sig själv än på dessa, och förblir orörlig — detta må man väl kalla att draga nåden till lösaktighet.

Att icke igenkänna uti egen erfarenhet de beskrivningar på ett sant nådeliv, som Guds Ande i Skriften givit oss, och likväl fortfarande förbliva lugn, menande att den stora, rika nåden skall övertäcka även den bristen, det är att på ett finare och doldare sätt, men lika olyckligt, draga nåden till lösaktighet, som att under nådens täckmantel framleva i grova köttets gärningar. Det är icke fråga om, att icke nåden är så stor, att allt kunde förlåtas, men saken är: ditt hjärta är icke rätt för Gud, du lever i en dold andlig död. Det är denna finare art av nådens missbruk till lösaktighet, som Jesus så häpnadsväckande förekastar församlingens ängel i Sardis: "Jag vet dina gärningar; ty du har namnet, att du lever, och är död." Märk: "du har namnet, att du lever", du förer sådan bekännelse och vandel, att du anses och hälsas för en av de levande kristna; du är icke av världen, vilken icke har namnet att leva, utan du tillhör de levande kristnas hop; men — du är död.

Samma fördolda död omtalar Jesus i Matth. 25, om de tio jungfrur, av vilka fem voro visa och fem fåvitska. Märk! dessa tio voro i allt synbart helt lika, de voro alla jungfrur, d. ä. avskilda från världen och från besmittelse med laster; de hade alla sina lampor, gingo alla ut emot brudgummen, och ingen anade någon viktig brist. Så skildrar Herren Jesus här ett själstillstånd! Men där inne i lampan, där var bristen, och en så betydande brist, att de blevo utestängda från bröllopet för evigt; de hade ingen olja, det tog icke eld, det brann icke, det var dött. Hade de olyckliga jungfrurna sådant förmodat, förvisso hade de prövat sina lampors inre förut.

För detta nådens dolda missbruk till lösaktighet är även en rättsinnig kristen i fara, om han förlorar "Herrens fruktans ande", så att han upphör att undersöka sin tros inre liv och kraft, tjusad och nöjd genom kunskap och sken, belåten med att det finnes tillgång på nåd i Guds hjärta, liknöjd om han har nådens liv i eget hjärta - ja om han börjar bliva nöjd med sig själv, förlorar känslan av synd och strid invärtes och har alltid lätt för att tro. Härtill kan han lätt komma, då han varseblivit faran av den motsatta sidan, nämligen att göra detta inre liv, denna nåd i eget hjärta till grund för tro och tröst, genom den förfinade egenrättfärdighetens villfarelse, att man icke får fly till Kristi förtjänst, förrän man har nådens verk och liv i sitt hjärta — när han lärt förstå denna villfarelse, då kan han lätt övergå till denna motsatta, att han i köttslig säkerhet föraktar apostelens förmaning: "Pröven eder själva, om I ären i tron."

Men denna hemliga död och köld, som medför evig död, är den, att du icke så mycket känner din köld och ogudaktighet, att du därav drives att verkligen fly till Kristus, utan du nalkas Honom blott med munnen och hedrar Honom med läpparna och med en stark död tro, som icke har uti sig någon hjärtats hunger och törst efter Honom, ingen glädje uti Honom.

Av allt detta kunna vi märka, att vägen är smal och gudaktighetens hemlighet stor.