"Du ska inte stjäla." (2 Mos. 20:15)

Låt oss se, vad detta Guds sjunde bud innebär, eller vad som menas med stöld och tjuveri. Därmed menas varje sätt att frånhända vår nästa hans egendom, vare sej det sker hemligt eller uppenbart, med våld eller med list, under brottets skepnad, eller under sken av lag och rätt.

Att stjäla, att vara en tjuv, det är något så grovt och vederstyggligt, att för den synden menar sej dock de flesta människor vara fria. Kan man också lyckas att övertyga våra annars ärbara världsmänniskor om brottslighet mot de övriga buden, så lyfter de dock upp sitt huvud när man kommer till det sjunde budet. Inför det är man äntligen rättfärdig, menar man. Man har dock inte stulit, inte utsträckt sin hand efter andras egendom. O, vilket förskräckligt hårt tal, om vi också ville göra de hederliga människorna till tjuvar!

Ja, sannerligen, vore endast det stöld, att man brutit andras lås och på detta grova sätt borttagit penningar och ägodelar, då vore visserligen de flesta människor rättfärdiga inför detta bud; men hur helt annorlunda ser det inte ut, när vi betraktar det i ljuset av Kristi förklaringar över buden! Vilken förkrossande upptäckt, om du genom en sådan förklaring finner, att du också är en tjuv! —

När man kommer att se och inför Guds ögon besinna, att varje sätt att göra sej en vinning till nästans skada är stöld, antingen det sker i en handel, som man anser för sej lycklig, genom vad man betecknande kallar "rövarpris", eller genom att säljaren begär och får alltför mycket för sin vara, eller genom ett försumligt arbete av dagsverkaren o.s.v., då skall man finna sanningen av Luthers ord, att "ingen näringsgren i världen är så allmän som tjuvnad", att denna "är en så vitt utbredd och allmän last, men också så föga aktad och bemärkt, att om man skulle hänga alla, som är tjuvar, och likväl inte vill heta det, skulle världen bliva öde, och både bödlar och galgar fattas."

Vi talar nu inte om hjärtat, eller hur Guds ögon ser dej såsom en tjuv, medan du ännu inte till ett runstycke förminskat din nästas egendom, när du ändå har lust därtill och endast av rädsla och försiktighet avhålles därifrån, utan vi tala om tjuveri i verk och gärning. Och då upprepar vi åter och ber var och en allvarligt betänka, vad som ligger därunder, att varje sätt att förminska nästans egendom är en tjuvnad i själva gärningen; att man stjäl, inte endast när man plundrar kistor och fickor, utan även när man på torget eller i handelsbodar för en vara begär för mycket, eller ger för litet; när man i verkstaden gör dåligt eller bedrägligt arbete, men tar full betalning; eller när en dräng eller piga i huset inte tjänar troget, eller låter något bli skämt, med ett ord, inte är mån om husbondfolkets bästa; eller när man i dyr tid för den behövandes trångmål tar en oskäligt hög ränta på sina penningar o.s.v. På sådant sätt kan du snart avhända din nästa tusen, tvåtusen, femtusen eller tiotusen kronor — och du går likväl lös, under det många varit i fängelse för mindre, bara därför att de brukat ett annat sätt att stjäla.

Men i varje bud är inte endast något förbjudet, utan också något befallt. Så är det även med det sjunde budet. Det innebär inte bara, att vi inte ska stjäla, utan också att vi "ska förhjälpa därtill, att vår nästas gods och näring må förökas och beskyddas". När vi betänker att Herren Gud, med lika allvar som Han förbjuder det onda, även fordrar det goda av oss, då skall denna del av budet bli oss ännu mer närgående och göra även dem till syndare, som inte blivit det i den förra.

Men härtill fordras då att inte se på gärningens eget anseende, utan att Gud själv betyder något för oss. Världen och förnuftet säger så: "När jag inte tar något från en annan, så kan jag handla fritt och efter behag med det, som tillhör mej." Men i Kristi rike är en annan lag. Den säger så: "Du skall inte bara inget ont tillfoga din nästa, utan tvärtom göra honom allt gott med de gåvor och tillgångar, som Gud just därtill förlänat dej; du ska älska din nästa såsom dej själv."

Den som inget ont gör, han gör dock mycken synd, när han inte gör det goda, som han kan och bör göra. Och även vårt timliga goda har Herren Gud givit oss inte för att bara tjäna oss själva, utan också till att göra vår nästa gott därmed såsom vår Herres förvaltare, vilka inte har rättighet att göra med hans förlänta gåvor, vad dem lyster, utan vad hans heliga kärleksavsikter kräva. Detta är grunden till en hel kedja av plikter, som hela världen inte vet av.

Låt oss därför på den stora kärlekslagens guldvikt ännu bättre väga vårt förhållande till det sjunde budet. Vi ska då med häpnad finna, hur nästan alla våra gärningar, vårt ätande och drickande, vårt arbete och vår vila, vår återhållsamhet och frikostighet, allt, allt är besmittat och genomträngt av synd mot detta bud.

Du ska ej stjäla. Håll dej fri
från ocker och bedrägeri.
Själv på ett ärligt sätt dej föd
och hjälp din nästa i hans nöd.

"Du ska inte stjäla." (2 Mos. 20:15)

Låt oss se, vad detta Guds sjunde bud innebär, eller vad som menas med stöld och tjuveri. Därmed menas varje sätt att frånhända vår nästa hans egendom, vare sej det sker hemligt eller uppenbart, med våld eller med list, under brottets skepnad, eller under sken av lag och rätt.

Att stjäla, att vara en tjuv, det är något så grovt och vederstyggligt, att för den synden menar sej dock de flesta människor vara fria. Kan man också lyckas att övertyga våra annars ärbara världsmänniskor om brottslighet mot de övriga buden, så lyfter de dock upp sitt huvud när man kommer till det sjunde budet. Inför det är man äntligen rättfärdig, menar man. Man har dock inte stulit, inte utsträckt sin hand efter andras egendom. O, vilket förskräckligt hårt tal, om vi också ville göra de hederliga människorna till tjuvar!

Ja, sannerligen, vore endast det stöld, att man brutit andras lås och på detta grova sätt borttagit penningar och ägodelar, då vore visserligen de flesta människor rättfärdiga inför detta bud; men hur helt annorlunda ser det inte ut, när vi betraktar det i ljuset av Kristi förklaringar över buden! Vilken förkrossande upptäckt, om du genom en sådan förklaring finner, att du också är en tjuv! —

När man kommer att se och inför Guds ögon besinna, att varje sätt att göra sej en vinning till nästans skada är stöld, antingen det sker i en handel, som man anser för sej lycklig, genom vad man betecknande kallar "rövarpris", eller genom att säljaren begär och får alltför mycket för sin vara, eller genom ett försumligt arbete av dagsverkaren o.s.v., då skall man finna sanningen av Luthers ord, att "ingen näringsgren i världen är så allmän som tjuvnad", att denna "är en så vitt utbredd och allmän last, men också så föga aktad och bemärkt, att om man skulle hänga alla, som är tjuvar, och likväl inte vill heta det, skulle världen bliva öde, och både bödlar och galgar fattas."

Vi talar nu inte om hjärtat, eller hur Guds ögon ser dej såsom en tjuv, medan du ännu inte till ett runstycke förminskat din nästas egendom, när du ändå har lust därtill och endast av rädsla och försiktighet avhålles därifrån, utan vi tala om tjuveri i verk och gärning. Och då upprepar vi åter och ber var och en allvarligt betänka, vad som ligger därunder, att varje sätt att förminska nästans egendom är en tjuvnad i själva gärningen; att man stjäl, inte endast när man plundrar kistor och fickor, utan även när man på torget eller i handelsbodar för en vara begär för mycket, eller ger för litet; när man i verkstaden gör dåligt eller bedrägligt arbete, men tar full betalning; eller när en dräng eller piga i huset inte tjänar troget, eller låter något bli skämt, med ett ord, inte är mån om husbondfolkets bästa; eller när man i dyr tid för den behövandes trångmål tar en oskäligt hög ränta på sina penningar o.s.v. På sådant sätt kan du snart avhända din nästa tusen, tvåtusen, femtusen eller tiotusen kronor — och du går likväl lös, under det många varit i fängelse för mindre, bara därför att de brukat ett annat sätt att stjäla.

Men i varje bud är inte endast något förbjudet, utan också något befallt. Så är det även med det sjunde budet. Det innebär inte bara, att vi inte ska stjäla, utan också att vi "ska förhjälpa därtill, att vår nästas gods och näring må förökas och beskyddas". När vi betänker att Herren Gud, med lika allvar som Han förbjuder det onda, även fordrar det goda av oss, då skall denna del av budet bli oss ännu mer närgående och göra även dem till syndare, som inte blivit det i den förra.

Men härtill fordras då att inte se på gärningens eget anseende, utan att Gud själv betyder något för oss. Världen och förnuftet säger så: "När jag inte tar något från en annan, så kan jag handla fritt och efter behag med det, som tillhör mej." Men i Kristi rike är en annan lag. Den säger så: "Du skall inte bara inget ont tillfoga din nästa, utan tvärtom göra honom allt gott med de gåvor och tillgångar, som Gud just därtill förlänat dej; du ska älska din nästa såsom dej själv."

Den som inget ont gör, han gör dock mycken synd, när han inte gör det goda, som han kan och bör göra. Och även vårt timliga goda har Herren Gud givit oss inte för att bara tjäna oss själva, utan också till att göra vår nästa gott därmed såsom vår Herres förvaltare, vilka inte har rättighet att göra med hans förlänta gåvor, vad dem lyster, utan vad hans heliga kärleksavsikter kräva. Detta är grunden till en hel kedja av plikter, som hela världen inte vet av.

Låt oss därför på den stora kärlekslagens guldvikt ännu bättre väga vårt förhållande till det sjunde budet. Vi ska då med häpnad finna, hur nästan alla våra gärningar, vårt ätande och drickande, vårt arbete och vår vila, vår återhållsamhet och frikostighet, allt, allt är besmittat och genomträngt av synd mot detta bud.

Du ska ej stjäla. Håll dej fri
från ocker och bedrägeri.
Själv på ett ärligt sätt dej föd
och hjälp din nästa i hans nöd.

"Du ska inte stjäla." (2 Mos. 20:15)

Låt oss se, vad detta Guds sjunde bud innebär, eller vad som menas med stöld och tjuveri. Därmed menas varje sätt att frånhända vår nästa hans egendom, vare sej det sker hemligt eller uppenbart, med våld eller med list, under brottets skepnad, eller under sken av lag och rätt.

Att stjäla, att vara en tjuv, det är något så grovt och vederstyggligt, att för den synden menar sej dock de flesta människor vara fria. Kan man också lyckas att övertyga våra annars ärbara världsmänniskor om brottslighet mot de övriga buden, så lyfter de dock upp sitt huvud när man kommer till det sjunde budet. Inför det är man äntligen rättfärdig, menar man. Man har dock inte stulit, inte utsträckt sin hand efter andras egendom. O, vilket förskräckligt hårt tal, om vi också ville göra de hederliga människorna till tjuvar!

Ja, sannerligen, vore endast det stöld, att man brutit andras lås och på detta grova sätt borttagit penningar och ägodelar, då vore visserligen de flesta människor rättfärdiga inför detta bud; men hur helt annorlunda ser det inte ut, när vi betraktar det i ljuset av Kristi förklaringar över buden! Vilken förkrossande upptäckt, om du genom en sådan förklaring finner, att du också är en tjuv! —

När man kommer att se och inför Guds ögon besinna, att varje sätt att göra sej en vinning till nästans skada är stöld, antingen det sker i en handel, som man anser för sej lycklig, genom vad man betecknande kallar "rövarpris", eller genom att säljaren begär och får alltför mycket för sin vara, eller genom ett försumligt arbete av dagsverkaren o.s.v., då skall man finna sanningen av Luthers ord, att "ingen näringsgren i världen är så allmän som tjuvnad", att denna "är en så vitt utbredd och allmän last, men också så föga aktad och bemärkt, att om man skulle hänga alla, som är tjuvar, och likväl inte vill heta det, skulle världen bliva öde, och både bödlar och galgar fattas."

Vi talar nu inte om hjärtat, eller hur Guds ögon ser dej såsom en tjuv, medan du ännu inte till ett runstycke förminskat din nästas egendom, när du ändå har lust därtill och endast av rädsla och försiktighet avhålles därifrån, utan vi tala om tjuveri i verk och gärning. Och då upprepar vi åter och ber var och en allvarligt betänka, vad som ligger därunder, att varje sätt att förminska nästans egendom är en tjuvnad i själva gärningen; att man stjäl, inte endast när man plundrar kistor och fickor, utan även när man på torget eller i handelsbodar för en vara begär för mycket, eller ger för litet; när man i verkstaden gör dåligt eller bedrägligt arbete, men tar full betalning; eller när en dräng eller piga i huset inte tjänar troget, eller låter något bli skämt, med ett ord, inte är mån om husbondfolkets bästa; eller när man i dyr tid för den behövandes trångmål tar en oskäligt hög ränta på sina penningar o.s.v. På sådant sätt kan du snart avhända din nästa tusen, tvåtusen, femtusen eller tiotusen kronor — och du går likväl lös, under det många varit i fängelse för mindre, bara därför att de brukat ett annat sätt att stjäla.

Men i varje bud är inte endast något förbjudet, utan också något befallt. Så är det även med det sjunde budet. Det innebär inte bara, att vi inte ska stjäla, utan också att vi "ska förhjälpa därtill, att vår nästas gods och näring må förökas och beskyddas". När vi betänker att Herren Gud, med lika allvar som Han förbjuder det onda, även fordrar det goda av oss, då skall denna del av budet bli oss ännu mer närgående och göra även dem till syndare, som inte blivit det i den förra.

Men härtill fordras då att inte se på gärningens eget anseende, utan att Gud själv betyder något för oss. Världen och förnuftet säger så: "När jag inte tar något från en annan, så kan jag handla fritt och efter behag med det, som tillhör mej." Men i Kristi rike är en annan lag. Den säger så: "Du skall inte bara inget ont tillfoga din nästa, utan tvärtom göra honom allt gott med de gåvor och tillgångar, som Gud just därtill förlänat dej; du ska älska din nästa såsom dej själv."

Den som inget ont gör, han gör dock mycken synd, när han inte gör det goda, som han kan och bör göra. Och även vårt timliga goda har Herren Gud givit oss inte för att bara tjäna oss själva, utan också till att göra vår nästa gott därmed såsom vår Herres förvaltare, vilka inte har rättighet att göra med hans förlänta gåvor, vad dem lyster, utan vad hans heliga kärleksavsikter kräva. Detta är grunden till en hel kedja av plikter, som hela världen inte vet av.

Låt oss därför på den stora kärlekslagens guldvikt ännu bättre väga vårt förhållande till det sjunde budet. Vi ska då med häpnad finna, hur nästan alla våra gärningar, vårt ätande och drickande, vårt arbete och vår vila, vår återhållsamhet och frikostighet, allt, allt är besmittat och genomträngt av synd mot detta bud.

Du ska ej stjäla. Håll dej fri
från ocker och bedrägeri.
Själv på ett ärligt sätt dej föd
och hjälp din nästa i hans nöd.

"Du skall icke stjäla." (2 Mos. 20:15)

Låt oss se, vad detta Guds sjunde bud innebär, eller vad som menas med stöld och tjuveri. Därmed menas varje sätt att frånhända vår nästa hans egendom, vare sej det sker hemligt eller uppenbart, med våld eller med list, under brottets skepnad, eller under sken av lag och rätt.

Att stjäla, att vara en tjuv, det är något så grovt och vederstyggligt, att för den synden menar sej dock de flesta människor vara fria. Kan man också lyckas att övertyga våra annars ärbara världsmänniskor om brottslighet mot de övriga buden, så lyfter de dock upp sitt huvud, när man kommer till det sjunde budet. Inför det är man äntligen rättfärdig, menar man. Man har dock inte stulit, inte utsträckt sin hand efter andras egendom. O, vilket förskräckligt hårt tal, om vi också ville göra de hederliga människorna till tjuvar!

Ja, sannerligen, vore endast det stöld, att man brutit andras lås och på detta grova sätt borttagit penningar och ägodelar, då vore visserligen de flesta människor rättfärdiga inför detta bud; men hur helt annorlunda ser det inte ut, när vi betraktar det i ljuset av Kristi förklaringar över buden! Vilken förkrossande upptäckt, om du genom en sådan förklaring finner, att du också är en tjuv! —

När man kommer att se och inför Guds ögon besinna, att varje sätt att göra sej en vinning till nästans skada är stöld, antingen det sker i en handel, som man anser för sej lycklig, genom vad man betecknande kallar "rövarpris", eller genom att säljaren begär och får alltför mycket för sin vara, eller genom ett försumligt arbete av dagsverkaren o.s.v., då skall man finna sanningen av Luthers ord, att "ingen näringsgren i världen är så allmän som tjuvnad", att denna "är en så vitt utbredd och allmän last, men också så föga aktad och bemärkt, att om man skulle hänga alla, som är tjuvar, och likväl inte vill heta det, skulle världen bliva öde, och både bödlar och galgar fattas."

Vi talar nu inte om hjärtat, eller hur Guds ögon ser dej såsom en tjuv, medan du ännu inte till ett runstycke förminskat din nästas egendom, när du ändå har lust därtill och endast av rädsla och försiktighet avhålles därifrån, utan vi tala om tjuveri i verk och gärning. Och då upprepar vi åter och ber var och en allvarligt betänka, vad som ligger därunder, att varje sätt att förminska nästans egendom är en tjuvnad i själva gärningen; att man stjäl, inte endast när man plundrar kistor och fickor, utan även när man på torget eller i handelsbodar för en vara begär för mycket, eller ger för litet; när man i verkstaden gör dåligt eller bedrägligt arbete, men tar full betalning; eller när en dräng eller piga i huset inte tjänar troget, eller låter något bli skämt, med ett ord, inte är mån om husbondfolkets bästa; eller när man i dyr tid för den behövandes trångmål tar en oskäligt hög ränta på sina penningar o.s.v. På sådant sätt kan du snart avhända din nästa tusen, tvåtusen, femtusen eller tiotusen kronor — och du går likväl lös, under det många varit i fängelse för mindre, bara därför att de brukat ett annat sätt att stjäla.

Men i varje bud är inte endast något förbjudet, utan också något befallt. Så är det även med det sjunde budet. Det innebär inte bara, att vi inte ska stjäla, utan också att vi "ska förhjälpa därtill, att vår nästas gods och näring må förökas och beskyddas". När vi betänker att Herren Gud, med lika allvar som Han förbjuder det onda, även fordrar det goda av oss, då skall denna del av budet bli oss ännu mer närgående och göra även dem till syndare, som inte blivit det i den förra.

Men härtill fordras då att inte se på gärningens eget anseende, utan att Gud själv betyder något för oss. Världen och förnuftet säger så: "När jag inte tar något från en annan, så kan jag handla fritt och efter behag med det, som tillhör mej." Men i Kristi rike är en annan lag. Den säger så: "Du skall inte bara inget ont tillfoga din nästa, utan tvärtom göra honom allt gott med de gåvor och tillgångar, som Gud just därtill förlänat dej; du ska älska din nästa såsom dej själv."

Den som inget ont gör, han gör dock mycken synd, när han inte gör det goda, som han kan och bör göra. Och även vårt timliga goda har Herren Gud givit oss inte för att bara tjäna oss själva, utan också till att göra vår nästa gott därmed såsom vår Herres förvaltare, vilka inte har rättighet att göra med hans förlänta gåvor, vad dem lyster, utan vad hans heliga kärleksavsikter kräva. Detta är grunden till en hel kedja av plikter, som hela världen inte vet av.

Låt oss därför på den stora kärlekslagens guldvikt ännu bättre väga vårt förhållande till det sjunde budet. Vi ska då med häpnad finna, hur nästan alla våra gärningar, vårt ätande och drickande, vårt arbete och vår vila, vår återhållsamhet och frikostighet, allt, allt är besmittat och genomträngt av synd mot detta bud.

"Du skall icke stjäla." (2 Mos. 20:15)

Låtom oss se, vad detta Guds sjunde bud innebär, eller vad som menas med stöld och tjuveri. Därmed menas varje sätt att frånhända vår nästa hans egendom, evad det sker hemligen eller uppenbarligen, med våld eller med list, under brottets skepnad, eller under sken av lag och rätt.

Att stjäla, att vara en tjuv, det är något så grovt och vederstyggligt, att för den synden mena sig dock de flesta menniskor vara fria. Kan man ock lyckas att övertyga våra annars ärbara världsmänniskor om brottslighet mot de övriga buden, så lyfta de dock sitt huvud upp, när man kommer till det sjunde budet; inför detsamma är man äntligen rättfärdig, menar man. Man har dock icke stulit, icke utsträckt sin hand efter andras egendom. O, vilket förskräckligt hårt tal, om vi ock ville göra de hederliga människorna till tjuvar!

Ja, sannerligen, vore endast det stöld, att man brutit andras lås och på detta grova sätt borttagit penningar och ägodelar, då vore visserligen de flesta människor rättfärdiga inför detta bud; men huru helt annorlunda ser det icke ut, när vi betrakta det i ljuset av Kristi förklaringar över buden! Vilken förkrossande upptäckt, om du genom en sådan förklaring finner, att du också är en tjuv! —

När man kommer att se och inför Guds ögon besinna, att varje sätt att göra sig en vinning till nästans skada är stöld, evad det sker i en handel, som man anser för sig lycklig, genom vad man betecknande kallar "rövarpris", eller genom att säljaren begär och får alltför mycket för sin vara, eller genom ett försumligt arbete av dagsverkaren o.s.v., då skall man finna sanningen av Luthers ord, att "ingen näringsgren i världen är så allmän som tjuvnad", att denna "är en så vitt utbredd och allmän last, men ock så föga aktad och bemärkt, att om man skulle hänga alla, som äro tjuvar, och likväl icke vilja heta det, skulle världen bliva öde, och både bödlar och galgar fattas."

Vi tala nu icke om hjärtat, eller huru Guds ögon se dig såsom en tjuv, medan du ännu icke till ett runstycke förminskat din nästas egendom, när du ändå har lust därtill och endast av rädsla och försigtighet avhålles därifrån, utan vi tala om tjuveri i verk och gärning. Och då upprepa vi åter och bedja var och en allvarligt betänka, vad som ligger därunder, att varje sätt att förminska nästans egendom är en tjuvnad i själva gärningen; att man stjäl, icke allenast när man plundrar kistor och fickor, utan även när man på torget eller i handelsbodar för en vara begär för mycket, eller giver för litet; när man i verkstaden gör dåligt eller bedrägligt arbete, men tager full betalning; eller när en dräng eller piga i huset icke tjänar troget, eller låter något bortskämmas, med ett ord, icke är mån om husbondfolkets bästa; eller när man i dyr tid för den behövandes trångmål tager en obilligt hög ränta på sina penningar o.s.v. På sådant sätt kan du snart avhända din nästa tio, tjugo, femtio eller hundrade kronor — och du går likväl lös, under det många varit i fängelse eller vid pålen för mycket mindre, blott därför att de brukat ett annat sätt att stjäla.

Men i varje bud är icke allenast något förbjudet, utan ock något befallt. Så är det ock med det sjunde budet. Det innebär icke blott, att wi icke skola stjäla, utan ock att wi "skola förhjelpa dertill, att wår nästas gods och näring må förökas och beskyddas". När wi betänka att Herren Gud, med lika allwar som Han förbjuder det onda, äfwen fordrar det goda af oss, då skall denna del af budet blifwa oss ännu mer närgående och göra äfwen dem till syndare, som icke blifwit det i den förra.

Men härtill fordras då att icke se på gerningens eget anseende, utan att Gud sjelf betyder något för oss. Werlden och förnuftet säga så: "När jag icke tager något från en annan, så må jag handla fritt och efter behag med det, som tillhör mig." Men i Christi rike är en annan lag. Den säger så: "Du skall icke allenast intet ondt tillfoga din nästa, utan ock twärtom göra honom allt godt med de gåfwor och tillgångar, som Gud just dertill förlänat dig; du skall älska din nästa såsom dig sjelf."

Den som intet ondt gör, han gör dock mycken synd, när han icke gör det goda, som han kan och bör göra. Och äfwen wårt timliga goda har Herren Gud gifwit oss icke för att blott tjena oss sjelfwa, utan ock till att göra wår nästa godt dermed såsom wår Herres förwaltare, hwilka icke hafwa rättighet att göra med hans förlänta gåfwor, hwad dem lyster, utan hwad hans heliga kärleksafsigter kräfwa. Detta är grunden till en hel kedja af pligter, som bela werlden icke wet af.

Låtom oss derföre på den stora kärlekslagens guldwigt ännu bättre wäga wårt förhållande till det sjunde budet. Wi skola då med häpnad finna, huru nästan alla wåra gerningar, wårt ätande och drickande, wårt arbete och wår hwila, wår återhållsamhet och frikostighet, allt, allt är besmittadt och genomträngdt af synd mot detta bud.