"Detta är den förtröstan som vi har till Gud, att om vi ber något efter hans vilja så hör han oss." (1 Joh. 5:14)

Det är ett skadligt missbruk när man i bönen går utom ordet. Många ber och tror sådant som Gud aldrig har lovat, vilket är att fresta Herren och bedra sej själv, som om någon ville be Gud om dagligt bröd men inte själv ville arbeta; be Gud uppehålla hans andliga liv men inte själv ville begagna Guds ord; be Gud om nåd till helgelse då han ännu är under lagen, och om kraft till trons frukter då han ännu inte har tron, ännu inte är inympad i Kristus; eller be om ett saligt slut då han aldrig i tiden vandrat den väg som drar till livet; eller be ovillkorligt i saker, där det är ovisst vad den allvise Guden ser vara nyttigast o.s.v. Allt sådant är att "fresta Herren" och bedra sej själv. Tron och bönen måste alltid ha ett löfte av Gud att grunda sej på, eljest är de förgäves.

Andra åter har löften och tillsägelser av Gud om de ting som de åstundar, men begagna inte dessa löften, betänker dem inte, tar inte Gud på orden, utan går bort förutan både tro och bön; eller också ber de, men utan tro på ordet, och ber så i vädret, ber också därför med köld och olust. Detta händer under tiden även de trogna.

Det första som nu fordras till en rätt bön är, att den inte är ditt eget tilltag, utan att du ställer Guds befallning och tillsägelse fram för dej och säger till Herren: "Du har befallt mej be; jag gör bara vad du själv befallt mej;" eller med David: "Mitt hjärta förehåller dej ditt ord: ni ska söka mitt ansikte, därför söker jag också, Herre, ditt ansikte", jag gör bara vad du själv befallt mig.

För det andra, att du inte kommer för Gud blott med dina egna tankar, ditt eget arga, lögnaktiga hjärtas omdömen om Honom, om hans hjärtelag och hans svar till dej; utan att du beväpnar dej med hans egna ord, betänker och framhåller dessa, så att du kan säga. Jag begär bara vad du själv tillsagt mej. Gör så som du själv sagt; ja, gör bara efter din egen natur och lust; du har sagt att du är "nådig, barmhärtig, allsmäktig och sannfärdig"; att det är "din lust, att du må göra oss gott"; att du "bidar att få vara nådig"; gör då efter din egen natur, din lust och ditt hjärtelag. Men en sådan bild av Gud ska förnuftet, känslan och satan oavlåtligt vilja rycka ur ditt hjärta, om du bara ger dem den ringaste talan; därför fordras här ofta en hård kamp för att förbli vid ordet. Håll då ögonen utan ringaste sidoblickar fästade vid ordet och tänk så: "Är det inte sant vad som står om Herren, så gör det mej detsamma hur det än går mej."

För det tredje fordras till detta, att du inte kommer inför Gud med din egen värdighet eller i ditt eget namn, utan att du ställer framför dej din "medlare", i vilken Gud har allt sitt behag. Och för det fjärde, att du, om möjligt, så ställer din bön, att din sak inte blir liggande på dej och din värdighet, utan på Gud och hans ära; att inte din tro, utan Guds trohet, inte tron i din bön, utan sanningen i Guds löften kommer att stå provet.

Allt detta sker genom att ta Gud på orden, eller, såsom David säger, "förehålla honom hans ord". Se, detta har varit de gamla troshjältarnas konst, när de i bönen kämpat med Gud, såsom vi ser av många deras böner. När patriarken Jakob var i ångest och bävan för sin broder Esaus och hans härars antågande och nu bad Herren om hjälp, så sa han: "Gud, min fader Abrahams Gud, min fader Isaks Herre, du som har sagt till mej: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag vill göra dej gott — hjälp mig ut ur Esaus hand."

Se nu här - först säger han: "Du är ju min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Herre" — liksom ville han därmed påminna Gud om de löften han hade givit dessa fäder, nämligen att deras efterkommande skulle bli mycket talrika, vilka löftens fullbordan nu vilade på Jakobs och hans barns räddning; ty hade de blivit förgjorda, hur hade då det löftet gått i fullbordan? Men även ligger i åberopandet av Abrahams och Isaks namn den tanken: Om än jag är ovärdig, så tänk dock på, att jag är en son till dina tjänare Abraham och Isak, som du har kära. —

Vidare sa han: "Du som har sagt till mej: Far åter in i ditt land, jag vill göra dej gott;" d.ä. du har själv befallt mej företa denna resa, du ska också själv försörja mej. Och du har lovat att "göra mej gott". Nu, Herre, gäller det dina ords sanning; ty om Esau får förgöra oss, hur blir då det löftet fullbordat: "Jag vill göra dej gott?" Likasom han hade velat säga: "Inte betyder det så mycket, om jag förgås; men — hur går det då med ditt löfte, din sanning, ditt namn och din ära!"

O Gud, all sannings källa,
jag tror ditt löftes ord!
Vad du har sagt skall gälla
i himmel och på jord:
"Åkalla mig i nöden,
så får du hjälp av mig!"
Ja, Herre, intill döden
vill jag åkalla dig.

"Detta är den förtröstan som vi har till Gud, att om vi ber något efter hans vilja så hör han oss." (1 Joh. 5:14)

Det är ett skadligt missbruk när man i bönen går utom ordet. Många ber och tror sådant som Gud aldrig har lovat, vilket är att fresta Herren och bedra sej själv, som om någon ville be Gud om dagligt bröd men inte själv ville arbeta; be Gud uppehålla hans andliga liv men inte själv ville begagna Guds ord; be Gud om nåd till helgelse då han ännu är under lagen, och om kraft till trons frukter då han ännu inte har tron, ännu inte är inympad i Kristus; eller be om ett saligt slut då han aldrig i tiden vandrat den väg som drar till livet; eller be ovillkorligt i saker, där det är ovisst vad den allvise Guden ser vara nyttigast o.s.v. Allt sådant är att "fresta Herren" och bedra sej själv. Tron och bönen måste alltid ha ett löfte av Gud att grunda sej på, eljest är de förgäves.

Andra åter har löften och tillsägelser av Gud om de ting som de åstundar, men begagna inte dessa löften, betänker dem inte, tar inte Gud på orden, utan går bort förutan både tro och bön; eller också ber de, men utan tro på ordet, och ber så i vädret, ber också därför med köld och olust. Detta händer under tiden även de trogna.

Det första som nu fordras till en rätt bön är, att den inte är ditt eget tilltag, utan att du ställer Guds befallning och tillsägelse fram för dej och säger till Herren: "Du har befallt mej be; jag gör bara vad du själv befallt mej;" eller med David: "Mitt hjärta förehåller dej ditt ord: ni ska söka mitt ansikte, därför söker jag också, Herre, ditt ansikte", jag gör bara vad du själv befallt mig.

För det andra, att du inte kommer för Gud blott med dina egna tankar, ditt eget arga, lögnaktiga hjärtas omdömen om Honom, om hans hjärtelag och hans svar till dej; utan att du beväpnar dej med hans egna ord, betänker och framhåller dessa, så att du kan säga. Jag begär bara vad du själv tillsagt mej. Gör så som du själv sagt; ja, gör bara efter din egen natur och lust; du har sagt att du är "nådig, barmhärtig, allsmäktig och sannfärdig"; att det är "din lust, att du må göra oss gott"; att du "bidar att få vara nådig"; gör då efter din egen natur, din lust och ditt hjärtelag. Men en sådan bild av Gud ska förnuftet, känslan och satan oavlåtligt vilja rycka ur ditt hjärta, om du bara ger dem den ringaste talan; därför fordras här ofta en hård kamp för att förbli vid ordet. Håll då ögonen utan ringaste sidoblickar fästade vid ordet och tänk så: "Är det inte sant vad som står om Herren, så gör det mej detsamma hur det än går mej."

För det tredje fordras till detta, att du inte kommer inför Gud med din egen värdighet eller i ditt eget namn, utan att du ställer framför dej din "medlare", i vilken Gud har allt sitt behag. Och för det fjärde, att du, om möjligt, så ställer din bön, att din sak inte blir liggande på dej och din värdighet, utan på Gud och hans ära; att inte din tro, utan Guds trohet, inte tron i din bön, utan sanningen i Guds löften kommer att stå provet.

Allt detta sker genom att ta Gud på orden, eller, såsom David säger, "förehålla honom hans ord". Se, detta har varit de gamla troshjältarnas konst, när de i bönen kämpat med Gud, såsom vi ser av många deras böner. När patriarken Jakob var i ångest och bävan för sin broder Esaus och hans härars antågande och nu bad Herren om hjälp, så sa han: "Gud, min fader Abrahams Gud, min fader Isaks Herre, du som har sagt till mej: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag vill göra dej gott — hjälp mig ut ur Esaus hand."

Se nu här - först säger han: "Du är ju min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Herre" — liksom ville han därmed påminna Gud om de löften han hade givit dessa fäder, nämligen att deras efterkommande skulle bli mycket talrika, vilka löftens fullbordan nu vilade på Jakobs och hans barns räddning; ty hade de blivit förgjorda, hur hade då det löftet gått i fullbordan? Men även ligger i åberopandet av Abrahams och Isaks namn den tanken: Om än jag är ovärdig, så tänk dock på, att jag är en son till dina tjänare Abraham och Isak, som du har kära. —

Vidare sa han: "Du som har sagt till mej: Far åter in i ditt land, jag vill göra dej gott;" d.ä. du har själv befallt mej företa denna resa, du ska också själv försörja mej. Och du har lovat att "göra mej gott". Nu, Herre, gäller det dina ords sanning; ty om Esau får förgöra oss, hur blir då det löftet fullbordat: "Jag vill göra dej gott?" Likasom han hade velat säga: "Inte betyder det så mycket, om jag förgås; men — hur går det då med ditt löfte, din sanning, ditt namn och din ära!"

O Gud, all sannings källa,
jag tror ditt löftes ord!
Vad du har sagt skall gälla
i himmel och på jord:
"Åkalla mig i nöden,
så får du hjälp av mig!"
Ja, Herre, intill döden
vill jag åkalla dig.

"Detta är den förtröstan som vi har till Gud, att om vi ber något efter hans vilja så hör han oss." (1 Joh. 5:14)

Det är ett skadligt missbruk när man i bönen går utom ordet. Många ber och tror sådant som Gud aldrig har lovat, vilket är att fresta Herren och bedra sej själv, som om någon ville be Gud om dagligt bröd men inte själv ville arbeta; be Gud uppehålla hans andliga liv men inte själv ville begagna Guds ord; be Gud om nåd till helgelse då han ännu är under lagen, och om kraft till trons frukter då han ännu inte har tron, ännu inte är inympad i Kristus; eller be om ett saligt slut då han aldrig i tiden vandrat den väg som drar till livet; eller be ovillkorligt i saker, där det är ovisst vad den allvise Guden ser vara nyttigast o.s.v. Allt sådant är att "fresta Herren" och bedra sej själv. Tron och bönen måste alltid ha ett löfte av Gud att grunda sej på, eljest är de förgäves.

Andra åter har löften och tillsägelser av Gud om de ting som de åstundar, men begagna inte dessa löften, betänker dem inte, tar inte Gud på orden, utan går bort förutan både tro och bön; eller också ber de, men utan tro på ordet, och ber så i vädret, ber också därför med köld och olust. Detta händer under tiden även de trogna.

Det första som nu fordras till en rätt bön är, att den inte är ditt eget tilltag, utan att du ställer Guds befallning och tillsägelse fram för dej och säger till Herren: "Du har befallt mej be; jag gör bara vad du själv befallt mej;" eller med David: "Mitt hjärta förehåller dej ditt ord: ni ska söka mitt ansikte, därför söker jag också, Herre, ditt ansikte", jag gör bara vad du själv befallt mig.

För det andra, att du inte kommer för Gud blott med dina egna tankar, ditt eget arga, lögnaktiga hjärtas omdömen om Honom, om hans hjärtelag och hans svar till dej; utan att du beväpnar dej med hans egna ord, betänker och framhåller dessa, så att du kan säga. Jag begär bara vad du själv tillsagt mej. Gör så som du själv sagt; ja, gör bara efter din egen natur och lust; du har sagt att du är "nådig, barmhärtig, allsmäktig och sannfärdig"; att det är "din lust, att du må göra oss gott"; att du "bidar att få vara nådig"; gör då efter din egen natur, din lust och ditt hjärtelag. Men en sådan bild av Gud ska förnuftet, känslan och satan oavlåtligt vilja rycka ur ditt hjärta, om du bara ger dem den ringaste talan; därför fordras här ofta en hård kamp för att förbli vid ordet. Håll då ögonen utan ringaste sidoblickar fästade vid ordet och tänk så: "Är det inte sant vad som står om Herren, så gör det mej detsamma hur det än går mej."

För det tredje fordras till detta, att du inte kommer inför Gud med din egen värdighet eller i ditt eget namn, utan att du ställer framför dej din "medlare", i vilken Gud har allt sitt behag. Och för det fjärde, att du, om möjligt, så ställer din bön, att din sak inte blir liggande på dej och din värdighet, utan på Gud och hans ära; att inte din tro, utan Guds trohet, inte tron i din bön, utan sanningen i Guds löften kommer att stå provet.

Allt detta sker genom att ta Gud på orden, eller, såsom David säger, "förehålla honom hans ord". Se, detta har varit de gamla troshjältarnas konst, när de i bönen kämpat med Gud, såsom vi ser av många deras böner. När patriarken Jakob var i ångest och bävan för sin broder Esaus och hans härars antågande och nu bad Herren om hjälp, så sa han: "Gud, min fader Abrahams Gud, min fader Isaks Herre, du som har sagt till mej: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag vill göra dej gott — hjälp mig ut ur Esaus hand."

Se nu här - först säger han: "Du är ju min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Herre" — liksom ville han därmed påminna Gud om de löften han hade givit dessa fäder, nämligen att deras efterkommande skulle bli mycket talrika, vilka löftens fullbordan nu vilade på Jakobs och hans barns räddning; ty hade de blivit förgjorda, hur hade då det löftet gått i fullbordan? Men även ligger i åberopandet av Abrahams och Isaks namn den tanken: Om än jag är ovärdig, så tänk dock på, att jag är en son till dina tjänare Abraham och Isak, som du har kära. —

Vidare sa han: "Du som har sagt till mej: Far åter in i ditt land, jag vill göra dej gott;" d.ä. du har själv befallt mej företa denna resa, du ska också själv försörja mej. Och du har lovat att "göra mej gott". Nu, Herre, gäller det dina ords sanning; ty om Esau får förgöra oss, hur blir då det löftet fullbordat: "Jag vill göra dej gott?" Likasom han hade velat säga: "Inte betyder det så mycket, om jag förgås; men — hur går det då med ditt löfte, din sanning, ditt namn och din ära!"

O Gud, all sannings källa,
jag tror ditt löftes ord!
Vad du har sagt skall gälla
i himmel och på jord:
"Åkalla mig i nöden,
så får du hjälp av mig!"
Ja, Herre, intill döden
vill jag åkalla dig.

"Detta är den förtröstning, som vi hava till Gud, att om vi bedja något efter hans vilja, så hör han oss." (1 Joh. 5:14)

Det är ett skadligt missbruk, när man i bönen går utom ordet. Många bedja och tro sådant, som Gud aldrig har lovat, vilket är att fresta Herren och bedraga sig själv, såsom om någon ville bedja Gud om dagligt bröd, men icke ville själv arbeta; bedja Gud uppehålla hans andliga liv, men ville själv icke begagna Guds ord; bedja Gud om nåd till helgelse, då han ännu är under lagen, och om kraft till trons frukter, då han ännu icke har tron, ännu icke är inympad i Kristus; eller bedja om en salig ändalykt, då han aldrig i tiden vandrat den vägen, som drager till livet; eller bedja ovillkorligt i saker, där det är ovisst, vad den allvise Guden ser vara nyttigast o.s.v. Allt sådant är att "fresta Herren" och bedraga sig själv. Tron och bönen måste alltid hava ett löfte av Gud att grunda sig på, eljest äro de fåfänga.

Andra åter hava löften och tillsägelser av Gud om de ting, som de åstunda, men begagna icke dessa löften, betänka dem icke, taga icke Gud på orden, utan gå bort förutan både tro och bön; eller ock bedja de, men utan tro på ordet, och bedja så i vädret, bedja ock därför med köld och olust. Detta händer under tiden även de trogna.

Det första, som nu fordras till en rätt bön, är, att den icke är ditt eget tilltag, utan att du ställer Guds befallning och tillsägelse fram för dig och säger till Herren: "Du har befallt mig bedja; jag gör blott, vad du själv befallt mig;" eller med David: "Mitt hjärta håller dig ditt ord före: I skolen söka mitt ansikte, därför söker jag ock, Herre, ditt ansikte;" jag gör blott, vad du själv befallt mig.

För det andra, att du icke kommer för Gud blott med dina egna tankar, ditt eget arga, lögnaktiga hjärtas omdömen om Honom, om hans hjärtelag och hans svar till dig; utan att du beväpnar dig med hans egna ord, betänker och framhåller dessa, så att du kan säga. Jag begär blott, vad du själv tillsagt mig. Gör så, som du själv sagt; ja, gör blott efter din egen natur och lust; du har sagt, att du är "nådig, barmhärtig, allsmäktig och sannfärdig"; att det är "din lust, att du må göra oss gott"; att du "bidar att få vara nådelig"; gör då efter din egen natur, din lust och ditt hjärtelag. Men sådan bild av Gud skall förnuftet, känslan och satan oavlåtligt vilja rycka ur ditt hjärta, om du blott inrymmer dem den ringaste talan; därför fordras här ofta en hård kamp för att bliva vid ordet. Håll då ögonen utan ringaste sidoblickar fästade vid ordet och tänk så: "Är det icke sant, vad som står om Herren, så gör det mig lika, hur helst det går mig."

För det tredje fordras härtill, att du icke kommer för Gud med din egen värdighet eller i ditt eget namn, utan att du ställer framför dig din "medlare", i vilken Gud har allt sitt behag. Och för det fjärde, att du, om möjligt, så ställer din bön, att din sak icke blir liggande på dig och din värdighet, utan på Gud och hans ära; att icke din tro, utan Guds trohet, icke tron i din bön, utan sanningen i Guds löften komma att stå provet.

Allt detta sker genom att taga Gud på orden, eller, såsom David säger, "hålla Honom hans ord före". Si, detta har varit de gamla troshjältarnas konst, när de uti bönen kämpat med Gud, såsom vi se av många deras böner. När patriarken Jakob var i ångest och bävan för sin broder Esaus och hans härars antågande och nu bad Herren om hjälp, sade han: "Gud, min fader Abrahams Gud, min fader Isaks Herre, du som har sagt till mig: Far åter in uti ditt land till dina fränder, jag vill göra dig gott — hjälp mig utur Esaus hand."

Si nu här, först säger han: "Du är ju min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Herre" — liksom ville han därmed påminna Gud om de löften, Han hade givit dessa fäder, nämligen att deras efterkommande skulle varda mycket talrika, vilka löftens fullbordan nu vilade på Jakobs och hans barns räddning; ty hade de blivit förgjorda, huru hade då det löftet gått i fullbordan? Men även ligger i åberopandet av Abrahams och Isaks namn den tanken: Om ock jag är ovärdig, så tänk dock därpå, att jag är en son till dina tjänare Abraham och Isak, dem du har kära. —

Vidare sade han: "Du som har sagt till mig: Far åter in i ditt land, jag vill göra dig gott;" d.ä. du har själv befallt mig företaga denna resa, du skall ock själv försörja mig. Och du har lovat att "göra mig gott". Nu, Herre, gäller det dina ords sanning; ty om Esau får förgöra oss, huru varder då det löftet fullbordat: "Jag vill göra dig gott?" Likasom han hade velat säga: "Icke betyder det så mycket, om jag förgås; men — huru går det då med ditt löfte, din sanning, ditt namn och din ära!"

"Detta är den förtröstning, som vi hava till Gud, att om vi bedja något efter hans vilja, så hör han oss." (1 Joh. 5:14)

Det är ett skadligt missbruk, när man i bönen går utom ordet. Många bedja och tro sådant, som Gud aldrig har lovat, vilket är att fresta Herren och bedraga sig själv, såsom om någon ville bedja Gud om dagligt bröd, men icke ville själv arbeta; bedja Gud uppehålla hans andliga liv, men ville själv icke begagna Guds ord; bedja Gud om nåd till helgelse, då han ännu är under lagen, och om kraft till trons frukter, då han ännu icke har tron, ännu icke är inympad i Kristus; eller bedja om en salig ändalykt, då han aldrig i tiden vandrat den vägen, som drager till livet; eller bedja ovillkorligt i saker, där det är ovisst, vad den allvise Guden ser vara nyttigast o.s.v. Allt sådant är att "fresta Herren" och bedraga sig själv. Tron och bönen måste alltid hava ett löfte av Gud att grunda sig på, eljest äro de fåfänga.

Andra åter hava löften och tillsägelser av Gud om de ting, som de åstunda, men begagna icke dessa löften, betänka dem icke, taga icke Gud på orden, utan gå bort förutan både tro och bön; eller ock bedja de, men utan tro på ordet, och bedja så i vädret, bedja ock därför med köld och olust. Detta händer under tiden även de trogna.

Det första, som nu fordras till en rätt bön, är, att den icke är ditt eget tilltag, utan att du ställer Guds befallning och tillsägelse fram för dig och säger till Herren: "Du har befallt mig bedja; jag gör blott, vad du själv befallt mig;" eller med David: "Mitt hjärta håller dig ditt ord före: I skolen söka mitt ansikte, därför söker jag ock, Herre, ditt ansikte;" jag gör blott, vad du själv befallt mig.

För det andra, att du icke kommer för Gud blott med dina egna tankar, ditt eget arga, lögnaktiga hjärtas omdömen om Honom, om hans hjärtelag och hans svar till dig; utan att du beväpnar dig med hans egna ord, betänker och framhåller dessa, så att du kan säga. Jag begär blott, vad du själv tillsagt mig. Gör så, som du själv sagt; ja, gör blott efter din egen natur och lust; du har sagt, att du är "nådig, barmhärtig, allsmäktig och sannfärdig"; att det är "din lust, att du må göra oss gott"; att du "bidar att få vara nådelig"; gör då efter din egen natur, din lust och ditt hjärtelag. Men sådan bild av Gud skall förnuftet, känslan och satan oavlåtligt vilja rycka ur ditt hjärta, om du blott inrymmer dem den ringaste talan; därför fordras här ofta en hård kamp för att bliva vid ordet. Håll då ögonen utan ringaste sidoblickar fästade vid ordet och tänk så: "Är det icke sant, vad som står om Herren, så gör det mig lika, hur helst det går mig."

För det tredje fordras härtill, att du icke kommer för Gud med din egen värdighet eller i ditt eget namn, utan att du ställer framför dig din "medlare", i vilken Gud har allt sitt behag. Och för det fjärde, att du, om möjligt, så ställer din bön, att din sak icke blir liggande på dig och din värdighet, utan på Gud och hans ära; att icke din tro, utan Guds trohet, icke tron i din bön, utan sanningen i Guds löften komma att stå provet.

Allt detta sker genom att taga Gud på orden, eller, såsom David säger, "hålla Honom hans ord före". Si, detta har varit de gamla troshjältarnas konst, när de uti bönen kämpat med Gud, såsom vi se av många deras böner. När patriarken Jakob var i ångest och bävan för sin broder Esaus och hans härars antågande och nu bad Herren om hjälp, sade han: "Gud, min fader Abrahams Gud, min fader Isaks Herre, du som har sagt till mig: Far åter in uti ditt land till dina fränder, jag vill göra dig gott — hjälp mig utur Esaus hand."

Si nu här, först säger han: "Du är ju min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Herre" — liksom ville han därmed påminna Gud om de löften, Han hade givit dessa fäder, nämligen att deras efterkommande skulle varda mycket talrika, vilka löftens fullbordan nu vilade på Jakobs och hans barns räddning; ty hade de blivit förgjorda, huru hade då det löftet gått i fullbordan? Men även ligger i åberopandet av Abrahams och Isaks namn den tanken: Om ock jag är ovärdig, så tänk dock därpå, att jag är en son till dina tjänare Abraham och Isak, dem du har kära. —

Vidare sade han: "Du som har sagt till mig: Far åter in i ditt land, jag vill göra dig gott;" d.ä. du har själv befallt mig företaga denna resa, du skall ock själv försörja mig. Och du har lovat att "göra mig gott". Nu, Herre, gäller det dina ords sanning; ty om Esau får förgöra oss, huru varder då det löftet fullbordat: "Jag vill göra dig gott?" Likasom han hade velat säga: "Icke betyder det så mycket, om jag förgås; men — huru går det då med ditt löfte, din sanning, ditt namn och din ära!"