söndag 21 juli 2024

"...och helst alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk även detta! Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjälp som vi behöver mot synden. När vi först fått syndernas förlåtelse behöver vi också nåd till syndernas avlåtelse. Och även den vill Herren själv ge: han helar alla dina brister. — Så sant som han har förlåtit dej alla dina synder, så sant som du verkligen har anammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sant har du också ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att bli fri från de brister som vidlåder dej, och att ingenting är dej en svårare plåga än dina egna svagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister är din svåraste plåga!

Har inte detta sinne åtföljt din tro, så vet du inte ännu vad den sanna tron är. Om du också mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror att du har tron, så är dock din tro ännu bara en självgjord inbillningstro, om du inte besväras av dina egna brister mer än av något annat ont på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som är andliga, de är andligen sinnade;" och "den om inte har Kristi Ande hör inte honom till". Men det är omöjligt att den som har Kristi Ande inte skulle tänka på att bli helig och Kristus lik, ja, däri ha sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida av bristerna. Ty omöjligt kan Kristi Ande vara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, själva den syndiga naturen i oss, kan vara ense med Anden. Varför också Paulus bekänner om sej själv: "Jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan (det nya kreaturet i oss, som är fött af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag som är i min håg och griper mej fången i syndens lag."

Men för det andra fordras också att vi rätt förstår vad det är att Herren helar våra brister. Många menar att det innebär att vi ska helt befrias ifrån dem, varigenom vi snart skulle vara alldeles rena, såsom Kristus var, och såsom vi ska vara i himmelen. Men inte så. Detta är villfarelse. Herren ska väl för varje gång hela våra brister och andliga sjukdomar, men de kan alltid återkomma igen. Vare ingen säker! Vi har sett att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stred mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här går det till såsom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en människa alltid åter snava, falla, stöta sej, skada sej, eller eljest bli sjuk, och Gud har aldrig givit oss någon trygghet däremot; men i dess ställe har han uppfyllt jorden med läkemedel samt givit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så också här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men han vill själv städse vara vår läkare, såsom han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Kristi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, där var och en har sina krankheter. Du ska ingen enda helig finna, som inte har någon särdeles brist att dras med. Och därtill är vi alldeles för vanmäktiga att göra oss fria därifrån; ty om det stode i vår makt, skulle säkert varje kristen genast göra det. Då är det vår enda tröst att Herren själv vill vara vår läkare och beständigt hela alla våra brister. Såsom också här inte står har helat, liksom det en gång vore så gjort att det aldrig mer behövdes, utan här står helar, vilket sker och ska ske beständigt.

Och detta gör han på det sättet, att han först straffar, bedrövar, slår och dödar vår gamla människa; och sedan, när vi ropar om nåd, åter tröstar, hugsvalar och upprättar oss och ger oss då ett nytt uppsåt att vandra varligare. Han säger själv tröstande: "Ser ni nu, att jag allena är det. Jag kan döda och göra levande, jag kan slå och kan hela."

Ta själve David till exempel på detta! Förutom smärre vardagsbrister, föll David stundom i svåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Den andra gången i högmod, så att han därför räknade sitt folk; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Då sjöng han denna psalm: "Lova Herren, min själ, den som förlåter dej alla dina synder och helar alla dina brister."

Den store läkaren är här,
den kärleksfulle Jesus.
Hans budskap liv och hälsa är,
så lyssna då till Jesus!

torsdag 11 juli 2024

"Jag har satt dej (Abraham) till en fader över många hedningar inför Gud, som du har trott; som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore." (Rom. 4:17)

Abraham trodde på en allsmäktig Gud; och den som tror på en Gud som kan uppväcka de döda, kan också sedan tro att Gud kan göra allt vad han någonsin säger. Om Gud uppväcker de döda, varför skulle han då inte kunna göra den gamle Abraham och den ofruktsamma Sara till föräldrar för en talrik avkomma? Hur skulle då Abraham tvivla, att Gud kunde fullborda sitt löfte om en talrik säd genom Isak, om han än nu offrade och brände honom till aska? Gud kunde ju då uppväcka honom. En sådan tro har Abraham haft. —

Men vidare: "Gud gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore;" d. ä. Gud talar om de ting, som ännu inte är till, på samma sätt som om de redan vore till, så snart han beslutit att göra något. På detta sätt talade han till Abraham, om det som ännu inte var till, och ger honom namnet Abraham (fader för en stor mängd); ty han säger: "Jag har satt dej till en fader för mycket folk." För Gud, som gör de döda levande, var Abraham redan det som i löftet var sagt att han skulle vara.

Detta är ett förträffligt språk, fullt med lärdom och styrka för vår klena tro. På detta sätt måste vi alla lära att tro och tänka om Gud; då blir vi rätta abrahamiter. Han som med sitt ord skapade himmelen och jorden och "bjöd ljuset lysa ut ur mörkret", han är mäktig nog att av inget göra allt, av döden göra liv, av synden rättfärdighet, av träldom under djävulen frambringa Guds barns herrliga frihet. Profeten säger: "Lyft upp era ögon till höjden och se; vem har skapat de ting och för deras här fram efter tal? Den som kallar dem alla vid namn. Hans förmåga och starka kraft är så stor, att inte ett kan fela honom."

Såsom Gud kallar himmelens stjärnor vid namn, dem han har skapat, så kallar han också alla Abrahams barn, som skulle bli många såsom himmelens stjärnor, vart och ett vid sitt namn, förrän ännu något enda var fött; ty för honom finns varken förfluten eller tillkommande tid, utan för honom är allt närvarande, som någonsin ska vederfaras oss. Och såsom Abraham på Guds allmakt och ord trodde sådant han nu såg ingenting av, ja sådant som var på det högsta stridande mot allt vad han såg eller kände hos sej själv; så måste också varje kristen på Herrens tillsägelse tro tvärtemot det som han ser och känner hos sej själv. Detta är vad som egentligen heter tro, tro på Gud, tro på Guds allmakt och trohet, att han ska vända allting till motsatsen, mot vad som nu syns eller känns.

Så har Luther till de arma kristnas tröst framhållit Abrahams tro och Abrahams Gud, som kallar de ting, som inte är, likasom de vore, då han säger: "Det tycks väl inte, då man trampar hans kristna under fötterna eller hugger huvudet av dem, att det ska vara ära och herrlighet, ska heta fröjd och salighet, utan rena motsatsen. Men Gud säger: Jag kan göra det icke varande, likasom det vore; jag kan göra, att det är, som icke är; att av all bedrövelse och allt hjärtekval blir idel fröjd. Jag kan säga: Du död och grav, var du liv! Helvete, var du himmel och salighet! Gift, var du ett kostligt läkemedel! Djävul och värld, var du för mina kristna nyttigare än de kära änglarna och de fromma helgonen! Ty jag kan och vill så bygga och sköta min vingård, att den genom allehanda ofärd och lidande bara ska bli bättre."

Då en anfäktad kristen inget annat känner än att han är alldeles överlämnad åt djävulen, som uppfyller hans hjärta, tankar och hela liv med idel synd, sorg och jämmer; då kan Gud säga: Du är helig, du är "alldeles ren", du är mitt tempel. Då jag känner mej genom mycken synd alldeles vederstygglig för Gud, då säger Gud: Du är täck, älsklig och dyr för mina ögon. Då jag ser endast döden och förruttnelsen för mej, då säger Gud: Jag ser dej i himmelen herrlig och salig bland mina änglar. Han "som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore", han ska göra åt de troende i denna tid allt detta lika säkert, som han har uppfyllt sitt underliga löfte till Abraham, så att hela jorden är överströdd med hans säd.

Gud give oss bara mer av Abrahams tro! Men den dyra gåvan måste du med mer allvar söka, än som vanligen sker. De som av hjärtat begär den gåvan, ofta och allvarligt ber Gud därom, samt flitigt betraktar Guds ord och gärningar, de tillväxer även i tron och blir starka och brinnande i anden. De åter, som nöjer sej med sitt lilla mått och föraktar Guds dyraste gåvor, hos dem avtar tron och kan även helt upphöra, och de avfaller.

Det ordet Gud för mej
och Abraham har skrivit
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit.
Och så har varje själ
som här på Jesus tror
sin barnarätt så väl
som en i himlens kor.

Ty Abraham där är
i tron på Jesu pina.
Han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod.
Den det av hjärtat tror
får glatt och muntert mod.

lördag 6 juli 2024

"Dela edert till de heligas nödtorft" (Rom. 12:13)

Denna förmaning innebär att de kristna bör betrakta sina fattiga trossyskons nödtorft eller behov såsom sina egna, vara lika måna om att hjälpa syskonen som sej själva. Vi bör ha en så sann och hjärtlig kärlek, att det går till efter ordet: "När en lem lider, så lider alla lemmarna med" — ja, efter det stora kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Och när aposteln särskilt nämner de heliga, lär vi även här, såsom i Gal. 6: 10, att fastän vi enligt den allmänna kärlekslagen ska "göra gott emot var man", vi ändå ska göra "allramest emot dem som är våra syskon i tron". Väl visar oss detta ställe om de "heligas nödtorft", att den egendomsgemenskap, som från början infördes i den första församlingen, redan hade upphört, utan tvivel för dess missbruk av lättjefulla personer, som tidigt kom in i församlingen. Och väl lär vi därav, att vi bör ge med urskiljning, inte till understöd för lättjan och lasten, utan endast för "nödtorft" eller verkligt behov. Men se, detta bör vi då också desto mer villigt göra, nämligen "delta i de heligas nödtorft", d. ä. med huld, broderlig kärlek understödja dem som är i verkligt behov och inte missbrukar understödet till lättja och överflöd.

Men vilka är nu "de heliga", dessa "fattiga heliga", såsom aposteln i kap. 15: 26 kallar dem? O, att vi en gång lärde rätt förstå det ordet "helig"! Vi ska överallt i apostlarnas brev finna, att med det höga namnet heliga betecknas alla troende kristna. Det är inte några särskilt framstående kristna, såsom apostlarna eller profeterna, som kallas "heliga", utan alla som i den nya födelsen är av Anden uttagna från världen och åt Gud avskilda, såsom ordets första betydelse är.

Och dessa pånyttfödda själar är i tvåfaldigt avseende verkligt heliga inför Gud. Först har de Kristi fullkomliga helighet sej tillräknad, och för det andra Andens helgelse i sej påbörjad; vilka bägge förhållanden aposteln så uttrycker, att de är "helgade genom Herrens Jesu namn och genom vår Guds Ande". Vi är då Guds heliga, fastän inte i oss själva syndfria; såsom vi väl ser, då David först omtalar sitt svåra syndaelände och sedan tillägger: "För detta ska alla heliga be dej i rätt tid". Det är då endast i Kristus vi är rätt heliga; varom Luther över vår text så starkt och tänkvärt yttrar: "Paulus talar här om de heliga på jorden, d. ä. de kristna, och kallar dem helgon, Guds nåd till ära, genom vilken de utan alla gärningar är heliga i tron. Ty det vore en stor skam och Guds försmädelse, om en kristen ville neka, att han är helig. Därmed bekände han, att också Kristi blod, Guds ord, Ande och nåd, ja, Gud själv inte vore heliga, vilket likväl Gud använt på honom, att han skulle vara sådan."

Dessa är nu de heliga. Och i dessas nödtorft bör vi så hjärtligt delta, som vore det vår egen, och alltså försöka avhjälpa eller lindra nöden. Gör vi inte det, utan behålla allt vad vi äger blott för oss själva, så kan vi sannerligen inte leva i Guds kärlek. Det är helt annat, att vi av svaghet kan förgå oss eller annars vara eller göra vad vi inte ville; men att ingen kärlek ha eller bevisa, det vittnar om något ännu betänkligare, nämligen att vi inte lever av Guds kärlek. Såsom Johannes uttryckligen säger: "Den som har denna världens gods och ser sin broder vara nödställd, men sluter sitt hjärta till för honom, hur blir Guds kärlek i honom?"

"Härbärgera gärna." Denna förmaning förekommer ofta (se Hebr. 13; 1 Petr.4), och det därför att de första kristna under förföljelsen ofta blev fördrivna från sina hem och vandrade ut till främmande orter, varjämte man på den tiden inte hade många offentliga härbärgen för resande. Sådana förjagade kristna borde nu trosbröderna med glad och villig kärlek härbärgera, ja, eftertrakta att få göra det. —

Men nu: om också åtskilliga tidsförhållanden förändras, kvarstår alltid den stora kärlekslagen, att vi ska i alla möjliga fall tjäna vår nästa, och att kärleken inte bara bevisas med vackra ord, utan med verk och gärning, även med något besvär och uppoffring. Att härbärgera kan även nu ofta bli vår kallelse. Om det då också stundom medför något besvär, men dock inte är oss omöjligt, bör vi alltid med glatt hjärta och ansikte även häri tjäna den behövande brodern. Petrus anmärker även, att det bör ske "utan allt knorr". Sådant önskar vi också själva se, då vi behöver vår nästas tjänst; och huvudbudet med avseende på nästan är detta: "Vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni också göra dem."

Låt mej gå och tjäna
mina syskon här,
glädja sorgsna hjärtan
som i mörker är.

onsdag 26 juni 2024

"Vad ska jag göra för att bli salig?" (Apg. 16:30)

Du frågar: Hur ska jag komma i åtnjutande av den nåd, som är oss i Kristus given? Jag har fått kunskap om, att Gud så älskade världen, att han utgav sin ende Son, till att bli vår andre Adam, till att stå i vårt ställe inför Gud, "rättfärdig för orättfärdiga", till att i vårt ställe göra, det vi bort göra, och lida, det vi bort lida. Detta är, märker jag, den djupa, oföränderliga grundvalen för alla Adams barns salighet; ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, vilken är Jesus Kristus. Således har jag väl stora skatter mej förvärvade och skänkta och i det eviga testamentet mej försäkrade.

Men nu är frågan: Vad ska då jag göra för att komma i åtnjutande av dessa nådeskatter? Vilken är nu rätta vägen att ta emot dem? Ty var och en kan lätt förstå att inte alla människor blir saliga, inte alla kommer i åtnjutande av det stora arvet, utan endast de som på något visst föreskrivet sätt söker och tar emot det. Var och en kan lätt inse, att den som antingen alls inte söker denna skatt, eller också söker den på en orätt väg, har inte mer därav än om den aldrig hade varit oss förvärvad. Hur ska jag nu med visshet veta den enda rätta vägen att komma i åtnjutande av Kristi förtjänst?

Svar: Att vara viss därom hade aldrig i tiden blivit möjligt, om inte Gud även om denna sak i sitt eviga råd i himmelen fattat och fastställt något visst beslut, samt sedan i sitt ord uppenbarat det för oss. Men nu, högtlovat vare Herrens namn! har han fastställt ett visst och bestämt sätt, varigenom vi skulle komma i delaktighet av den oss förvärvade nåden; och detta fastställda sätt har han även i så tydliga ord uppenbarat oss, att han i följd därav sa: Nu har de ingen ursäkt.

Den som därför endast vill ge akt på Guds råd om vår salighet, sådant det i ordet är uppenbarat, kan bli lika viss om salighetens väg, som han någonsin är om sin egen tillvaro. Den som inte är viss om sättet att bli salig, har säkerligen inte givit akt på Guds eviga, i ordet uppenbarade beslut därom, utan har i dess ställe försökt genom egen eftertanke — således genom rådfrågande av det blinda förnuftet — uppgöra sin salighetsväg. När då en sådan i Skriften läser det lilla enfaldiga ordet, som uttrycker hela hemligheten att intaga Guds rike, undrar han över att det står så, ja, han stöter sej på det, hellre än att ödmjukt och lydigt anamma det. På det sättet måste han mer och mer förbryllas, förblindas, samt förbli i evig ovisshet.

Eller månne inte tusenden har undrat, varför det lilla enfaldiga ordet tro så beständigt ska förekomma i Skriften, och varför just hela saligheten ska vara bunden vid tron? Tusenden har stött sej därpå. Men vad hjälper! Hon står där dock, denna förargelseklippa, orubbligt fast, grundad i Guds eviga fridsråd.

Gud har nämligen av evighet beslutat och i sitt ord uppenbarat, att såsom ende Sonen, vår Medlare, av idel nåd i egen person skulle förvärva oss hela salighetsskatten och ge oss den såsom en fri skänk, så skulle vi inte behöva göra det ringaste till att förtjäna eller bli den värdiga, utan vi skulle endast ta emot den såsom en fri skänk och gåva. Men som denna gåva utdelas genom ord, löften och tillsägelser, så kunde den inte tas emot genom något annat än genom tron.

Här bör då väl märkas, att den saliggörande tron verkligen inte är något annat än tro, än att ta emot gåvan på ett sådant sätt som motsvarar det varpå den ges. Den ges till skänks, den ska tas emot såsom en skänk; den ges med ord, den ska tas emot med tro. Oss tillkommer alltså endast att ta emot. "Därför", säger aposteln, "måste det vara av tron, att det ska vara av nåd, och löftet bli fast för all säden". Ty grundlagen var: "Av nåden är ni frälsta genom tron, och det inte av er själva, Guds gåva är det."

Märk! gåva är det! Härav kom det sej, att på samma gång Kristus förkunnade Faderns eviga försoningsråd: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son", tillade han genast det fastställda sättet och medlet, varigenom vi skulle komma i åtnjutande av gåvan, sägande: "På det var och en, som tror på honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv." På samma gång han gav sina lärjungar det stora apostlauppdraget: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för alla kreatur", förklarade han genast, vilka som skulle vara delaktiga av det: "Den som tror och blir döpt ska bli salig." Ja, härav kom det sej, att Kristus själv så beständigt hade det ordet tro i munnen, sägande: "Din tro har frälst dej", "ske dej, som du tror", "om du trodde".

Så har också alla fäderna i gamla testamentet genom tron blivit rättfärdiga och "fått vittnesbörd, att de täcktes Gud". Redan Adams och Evas andre son, Abel, var genom tron rättfärdig, och hans offer var därför Gud täckt, "med vilket han fick vittnesbörd, att han var rättfärdig". "Genom tron ärade Noa Gud och blev den rättfärdighets arvinge, som är av tron." Och "Abraham trodde Herren (i löftet om den välsignade säden, Kristus), och det vart honom räknat till rättfärdighet". Och den fromme Tobias sa: "Vi väntar efter ett liv, som Gud skall ge dem, som förblir starka i tron och fasta för honom."

På Herrens ord var trygg, mot allt ditt tycke
och alla skiften som i känslan bor.
Hör Jesu ord, hör livets huvudstycke:
"den salig är, som inte ser men tror."

Så sant som Gud är trofast och sannfärdig
och sagt sitt "kom till mej, kom vem som helst",
skall också du, så syndig och ovärdig,
blott genom tron på nåden bliva frälst.

onsdag 12 juni 2024

"Allt kött är hö." (Jes. 40:6)

Allt mänskligt är falskt, svagt, vacklande, ovisst, ombytligt, såsom förnuft, känsla, tanke, tycke. T. ex. än ser jag Gud i allt, som förekommer min blick, än tycker jag, att det finns ingen Gud i världen; än tänker jag, att Gud är idel och överflödade nåd och kärlek, än åter att han är uttröttad, onådig, bortvänd, vred; än tycker jag om mig själv, att jag är en ganska försvarlig kristen, än åter en alldeles ohjälplig syndare.

Korteligen: tycket, känslan — allt är det såsom rör för vinden, svävande, ovisst, falskt, ombytligt, lögnaktigt. Såsom profeten säger: "Allt kött är hö." Så ser jag då äntligen, att allt, vad jag själv tycker, förtjänar ingen uppmärksamhet.

Herre! varvid ska jag då trösta mej? Jo, ett vet jag, som är visst och evigt orubbligt: I himmelen sitter en Domare på tronen, den store, helige Guden! Han har talat och från himmelen nedsänt ett evigt orubbligt ord, vars domar står fasta såsom berg, ja, varav inte en bokstav förändras eller blir om intet, om också himmel och jord förgås.

Vad säger nu detta eviga ord om oss, om vår värdighet eller ovärdighet, om hur vi ser ut inför Guds ögon? Svar: Det säger: "Herren såg av himmelen på människors barn, för att han skulle se om där vore någon förståndig som frågade efter Gud; men de är alla avvikna, och allesammans odugliga, det är ingen, som gör väl, ja, inte en. Gud såg på jorden, och se, hon var fördärvad; människans ondska var stor på jorden. Den är inte till, som är rättfärdig, inte en."

Då vi nu härtill lägger, att Gud är så helig, att för honom inte ens himlarna är rena, att han finner orenhet i sina änglar och dårskap i sina heliga, så följer, att ingen enda människa kan bestå för honom, att allesammans är värda den eviga fördömelsen och är däruti lika, att Judas och Johannes är lika värda en och samma fördömelse, att Petrus och trollkarlen Simon, jungfru Maria och skökan är lika förtjänta av ett och samma helvete.

O, så förskräckligt och orimligt, säger du. Ja, känn här, hur förnuftet stöter emot, då man rätt fram uttalar, vad som ligger i orden: "Här är ingen åtskillnad; allesammans  är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud; men blir rättfärdiga utan förskyllan av Guds nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus". Inför människor är det en åtskillnad, men inte inför Gud.

På jorden är det visst ett avstånd mellan dalbottnen och bergspetsen, men då man betraktar bådas avstånd från solen, försvinner denna åtskillnad, den tas då inte i betraktande, ty avståndet är så stort; man säger om dem bägge blott detta: Avståndet är ofantligt. Så är det också inför oss en åtskillnad mellan den ena människan och den andra, den ena stunden och den andra, men inte för Gud.

Allt vad människa heter, även den trognaste och frommaste kristen, är en överallt oren jordmask. Hans bästa gärningar är besmittade av den gamle ormens gift; hans tro, kärlek, bön, lovsägelse, som är hans bästa verk och av Guds Ande verkade, är dock genom kärlets orenhet besmittade: tron blandad med slagg, med egenrättfärdighet och otro; kärleken ringa, inskränkt, försumlig; bönen och lovsägelsen kall, svag och ovärdig  det stora Majestätet.

Utom dessa beständiga brister, vilka vore nog till människans fördömelse, faller hon också oupphörligen i synder och orenar sig under vandringen; hon kan aldrig så vaka, att hon inte här och där besmittas av ogudaktighet. Hela jorden är överhöljd av orättfärdighet, som av en svallande syndaflod, såsom: avguderi, otro, sorg och misströstan, Guds namns missbruk, svordom och ogudaktigt tal, sabbatsbrott, olydnad, vrede, hat, trätor, otukt, lösaktighet, orenlighet, girighet, stöld, bedrägeri, falskhet, lögn och förtal; och där inte allt frambryter i gärning, kokar dock hjärtat av onda begärelser, tankar och inre rörelser, vilka för den Heliges ögon är idel orenhet.

Sådant är det fallna släktets tillstånd! Hur vill då ett människobarn bestå för Gud? Varmed vill du betala dina skulder, o människa! Du kan inte svara honom ett emot tusen. Även om du länge varit en trogen kristen, mycket erfarit och mycket uträttat, så gäller det inte mer — ser Gud på dej med sina heliga ögon, så, ve dej! Det var en gammal from Guds tjänare, som kände detta och därför bad: "Herre, gå inte till doms med din tjänare, ty för dej är ingen levande rättfärdig." För Gud är ingen levande rättfärdig, sådan är ordets dom.

Se hur detta strider mot tycke och känsla, som alltid, när vi varit något frommare, säger oss, att vi då är värdigare nåden, eller att Gud då har lättare att förlåta oss; men däremot, då vi syndat, tycker  vi, att Gud ska ha svårare att förlåta oss. På det sättet skulle nåden och rättfärdigheten, åtminstone till någon del, komma av våra gärningar, av vår värdighet. Men detta har vi nu sett Skriften neka. Minns därför, att du är alla stunder lika värdig och lika ovärdig. Sådan är det himmelska, eviga ordets dom.

Jag var stund i mig är ovärdig
- om Gud skulle skåda på mig,
min fromhet, min vandel och stig,
fördömde han mig -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!

fredag 7 juni 2024

"Älska era ovänner; välsigna dem som bannar er; gör väl mot dem som hatar er; bed för dem som gör er skada och förföljer er." (Matt. 5:44)

Märk av dessa ord hur Herrens Kristi sinne är, och hur hans kristna ska vara sinnade: "Älska era ovänner; välsigna dem som bannar er, gör väl emot dem som hatar er." Må varje kristen besinna hur högt Herren här sätter upp målet, så att vi dock åtminstone måtte veta vad som är helighet, och inte vandra genom vårt liv i den onda naturens mörker.

Herren Kristus straffar inte bara dem som hatar sina ovänner, talar illa om dem eller gör dem något ont; utan han vill inte heller hålla dem för fromma, som underlåter att älska dem och göra dem gott. Ty när han här säger: "Älska era ovänner", så betyder "älska" verkligen att älska, att ha ett av barmhärtighet brinnande hjärta och innerligt önska dem allt gott.

För det andra vill han, att denna kärlek också ska bevisa sej med hulda ord och med förböner, då han säger: "Välsigna dem som bannar er." Då hatet och fiendskapen inte kan utövas på annat sätt, sker det vanligen genom ord, så att man söker på allt möjligt sätt förklena sin ovän, vanställa hans rykte och säga allt ont om honom. Men här säger din Herre Kristus, att du ska tvärtom tala väl och önska intet ont, utan välsigna dem som bannar.

Ja, hörom hur Paulus uttrycker detsamma, som Kristus här sagt oss: "Tala väl om dem, som går efter ert argaste; tala väl och önska dem inget ont." O, min Gud, hur långt är vi inte från ditt sinne och dina rätter! "Tala väl om dem som går efter vårt värsta!" O, Herre Gud, fördöm oss inte! Och aposteln upprepar två gånger det ordet tala väl, därmed antydande hur alldeles nödvändigt den förmaningen behöver behjärtas och efterlevas. Men när vi ska så älska, välsigna och tala väl om våra ovänner, om "dem, som går efter vårt argaste", vilka är då de som vi ska hata och tala illa om? Det vill här synas, som skulle sådant inte alls tillhöra ett sant heligt sinne, en Jesu efterföljare; han skall inte hata, förtala eller banna någon människa.

Men här torde någon säga: Läser vi inte i Skriften, att även heliga män, ja Kristus själv och hans apostlar, har tilltalat fienderna hårt? Kallas det att älska och välsigna dem?

Svar: Vad de heliga har talat hårt och straffande i Herrens namn, det är inte någon människas, utan den helige Gudens straffande och bannande. Det som görs på ämbetets vägnar, såsom när en domare avkunnar en dödsdom, eller bödeln dräper, eller en lärare med Guds ord och i Kristi sinne straffar, allt sådant är Guds straffande. Och vad Gud gör är allt rätt och heligt. Men här talar Kristus om vad vi, blott såsom människor, ska göra mot dem som är fientliga emot oss — inte om vad ett ämbete gör, utan om vad människan gör. Och då heter det endast: älska, välsigna, tala väl, göra gott.

Till sådan kärleks bevisande hör också det Herren säger i v. 42: "Ge honom som ber dej; och vänd dej inte ifrån honom som vill låna något av dej." Även om det är din ovän som är i nöd, skynda att hjälpa honom — "gör väl emot dem som hatar er".

Och Herren anför två bevekande skäl, varför vi så ska älska våra ovänner och göra dem gott. Först, att vi på detta sätt, såsom goda barn, så liknar vår himmelske Fader. Han säger: "För att ni ska vara er Faders barn som är i himmelen; ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga." Då Herren här nämner solen och regnet, som är de två huvudmedlen, genom vilka all jordens frukt och välsignelse ges oss, så har han därmed omfattat hela den oändliga rikedomen av alla Guds gåvor och välsignelser på jorden; och dessa ger han oupphörligt åt sina fiender, lika väl som åt sina barn och vänner. Sådant är Guds hjärtelag, så ska också vi vara sinnade.

Den andra bevekelsegrunden Herren anför här är den, att vi i motsatt fall liknar inte honom, utan de ogudaktigaste människor. Han säger: "Ty om ni älskar dem som älskar er, vad får ni för lön? Gör inte också publikanerna detsamma? Om ni har er vänligt mot era bröder allenast, vad synnerligt gör ni? Gör inte också publikanerna så?" Då de som eljest vill gälla för goda och fromma människor är så falska i sin kärlek, att de bara älskar och tjänar sina vänner, visst borde de vakna vid dessa Kristi ord. Knappt finns så onda människor, tjuvar eller rövare, att de inte håller vänskap inom sitt band. Kristus säger, att även djävlarna har denna samhällighet, annars bleve deras rike förstört (Luk. 11).

Se nu hur from du är, då du är vänlig och huld bara mot dina vänner. Du är då så from som tjuvar och rövare, ja, också som djävlarna.

Med kristligt saktmod, o min själ,
ditt barnaskap besanna.
Mot dem som hatar dej gör väl,
välsigna dem som bannar.
Försonlig var och kärleksrik,
ja, var den högste Fadern lik.

Ännu han till sin nådastol
ej någon vägrar kalla,
ty nådens liksom dagens sol
går upp ännu för alla.
Än flödar kraft av Jesu blod,
likt Herrens regn, till ond och god.

Men syndar vi på Herrens nåd
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över den ej solen må
kanske för alltid nedergå. 

onsdag 5 juni 2024

"Du ska inga andra gudar ha jämte mig " (2 Mos. 20:3)

Vi torde någorlunda förstå vad första budet kräver. Om nu Herren Gud är nöjd med endast vårt förstånd och vetande, så är härmed allt väl; men det är tvärtom något helt annat, den helige Guden vill ha av oss, nämligen att vi ska göra därefter — inte bara veta, förstå och tala om det, utan verkligen göra vad han bjuder.

Och för att man skulle se att han inte ville tåla att detta hans första bud bleve förgätet och föraktat, utan att han allvarligt ska vaka över dess efterlevnad, har han vid detta bud fogat både en förfärlig hotelse och även ett herrligt löfte. Ty det är just vid detta första bud han tillägger: "Jag Herren din Gud är en stark hämnare, den som hemsöker fädernas missgärning inpå barnen, allt intill tredje och fjärde led, bland dem som hatar mej; men som gör barmhärtighet med mångtusen som har mej kär och håller mina bud."

Fastän dessa ord kan tillämpas på alla buden, må likväl var och en märka av denna allvarsamma hotelse, vilket heligt nit Herren har om sitt första bud, så att vi må ta det till hjärtat för att verkligen göra därefter. Vi torde dock inte vilja åta oss att bära och uthärda Guds vrede. Det är alltså fråga om att göra och inte bara veta sin Herres vilja. Så sa också Herren Jesus till den lagkloke, då denne hade läst upp detta yppersta budet: "Gör det, så får du leva."

Det är ju att riktigt gäckas med den store Guden, det är ju det förskräckligaste skrymteri och gyckel inför hans ögon, om du skulle låta det bero med att endast höra, läsa, förstå och bedöma hans ord och sedan gå bort och förgäta själva efterlevnaden. Så hör då ännu en gång, huru Han talar: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej". Vem ska göra detta, om inte just du — du, som hör hans röst — du själv, som läser och förstår hans bud. Eller ska du bara låta andra ta det till sej? Varför är du undantagen?

Och Herren säger inte, att du kan, må eller får göra det, om det behagar dej; utan han säger: du ska — du ska — det står inte i din frihet att göra eller låta det, utan du ska göra det, eller också ha hans rättfärdiga vrede och dom över dej. Han har en gudomlig majestätsrätt att bjuda och befalla över oss. Så säger han inte heller att du ska överge vissa avgudar, men kan behålla en eller annan, utan han säger: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej."

Du har kanske inte någon människa till avgud, men har kanske penningen därtill? Du har kanske inte penningen eller mammon, men du har kanske någon egen personlig förtjänst, skicklighet, lärdom eller andra gåvor? Du har kanske inte heller dessa till avgudar, men du har kanske någon synnerlig nåd i det andliga, en synnerlig upplysning, visdom, starkhet, gudaktighet, som utgör din vederstyggliga avgud. Herren ser det, Herren ska döma var och en, utan anseende till personen.

Det är ett evigt och gudomligt allvar i det budet: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej." Och tänk åter på ordet älska — du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta". "Älska" betyder också här älska. Är du däremot kallsinnig mot Gud själv, så att du inte med den innerligaste lust vill först och sist umgås med honom, tala med honom och tala om honom — ty "varav hjärtat är fullt, därav talar munnen" — sysselsätter sej dina tankar och ord mer med andra ting, vore det också med de vackraste gärningar, så är det inte Gud själv du mest älskar.

Om du därtill finner hans bud svåra, så att du måste tvinga dej till det som behagar honom, eller du är missnöjd med hans behag, då han tar ifrån dej dina avgudar, förbjuder dina synder, eller tillsänder dej lidande, förakt eller förluster, så älskar du inte honom av all din håg, du älskar dej själv mer än den store Guden och hans behag, du dyrkar den vederstyggligaste avguden, dej själv. Och då måste du väl veta, att du efter Herrens heliga lag är fördömd till helvetet och med all rätt hör djävulen till?

Om du däremot troget håller detta Guds största bud och därigenom även de övriga, då ska du veta att Gud är dej övermåttan nådig, att du täckes honom i allt ditt väsende och ska i tid och evighet åtnjuta allt hans goda. Sådant lär lagen.

Och här måste nu varje människa bli uppenbar. Om du kan vid sådana Guds buds betraktande ännu bli likgiltig, endast en hörare och betraktare som lämnar åt andra att ta det till hjärtat, under det du själv går bort och lever i fåfäng sorglöshet, då är det ju ett säkert tecken, att du är en lättsinnig gudsföraktare, som håller Gud och hans heliga lag för ett intet.

Eller är du en from och religiös människa, men som har det sinnet, att du blott säger: Detta kan ingen människa fullgöra — och så går du bort och lever utan omsorg om Guds vilja och bud, med din förmenta andliga fattigdom, men en fattigdom, som alls inte bryter dej, bekymrar och tuktar dej, utan med vilken du kan leva säker och självbelåten.

Eller du är en av dem, som säger: Detta är riktigt, så bör kristna vara, det och det bör de göra, men du tar själv ingen del i den mödan, har därför inte heller märkt hur helt förtappat det är med all din helighet, utan far hastigt över provet för ditt eget hjärta: då borde du ju märka, att du är en förtjust och förblindad skrymtare — alldeles lik den lagkloke, som kunde riktigt läsa upp det största och yppersta budet och ändå ville "göra sej själv rättfärdig".

Hör här de helga tio bud, 
som genom Moses Herren Gud 
oss gav på berget Sinai. 
Ja, tala, Gud, så lyssnar vi: 

Jag, Herren Gud, din Gud är en, 
från andra gudar håll dej ren, 
till mej sätt all din tro och lit, 
mej lyd och älska med all flit.