"Gud har utvalt oss i Kristus, förrän denna världens grund var lagd." (Ef. 1:4)

Se här det oförgängliga, stora, som inte rubbas genom några stormar och växlingar i tiden! Det som var av begynnelsen — det är det eviga och oföränderliga!

Ack, kunde vi bara svepa in våra hjärtan i detta, vilken fast borg mot alla stormar och pilar, vilken hög och orubblig frid och glädje! Hur ödsligt, hur glädjefattigt, ja, bedrövligt måste inte detta livet bli för en kristen, om han inte beständigt har dessa stora, eviga tingen för sitt öga!

Då nu aposteln säger, att vi i Kristus är utvalda, förrän denna världens grund blev lagd, vill han därmed påminna oss om det eviga, fasta och orubbliga i Guds nåd emot oss genom Kristus. Han vill säga: Det som jag nu förkunnar er är inte någon ny, främmande eller oviss sak, utan den urgamla, den är äldre än himmel och jord. Ty förrän världen ännu var grundad, hade Gud i ende Sonen utvalt oss och beslutat att i tidens fullbordan sända honom till oss att uppenbaras i vår natur, att bli vårt liv och vårt ljus.

Ingenting är så oföränderligt som Guds evighetsråd. Vad Gud "efter sin egen viljas goda behag" har beslutat, kan aldrig i evighet förändras. "Hans gåvor och kallelse är sådana, att han inte kan ångra dem". Inte heller kan någon annan makt omintetgöra eller förhindra det som Gud har beslutat. Han som skapat millioner världar och med sitt allmaktsord föreskrivit dem deras oföränderliga banor, skulle han låta sitt eviga uppsåt rubbas eller förhindras? Fastän hans motståndare, djävulen, förde människan i synd och död, skulle han därför låta henne, utan hopp och räddningsmedel, evigt förbli i döden? Nej, livet, som var när Fadern, måste uppenbaras i köttet och bli människornas ljus, frälsning och hopp — såsom han hade utvalt oss i honom, förrän världens grund var lagd.

Vi ska därför aldrig glömma Guds evighetsråd om människan och "hans uppsåts fasthet", som med all sin rikedom på tröst och salighet alltid står kvar, vad än som händer oss, och vad vi än ser och känner hos oss själva.

Gud har dock skapat människan till sin avbild, sitt barn och sin arvinge och, förrän världens grund lades, lagt grunden för vår frälsning, "utvalt oss i Kristus", d.ä. i sitt eviga råd fastställt att genom honom bota syndafallet, göra honom till vår andre Adam, vår medlare och salighetshövding, för att var och en, som i sin nöd vänder sej till honom, med tron omfattar honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.

Då han hade beslutat detta, skapade han människan till sitt barn och sitt rikes arvinge, fastän han mycket väl förutsåg syndafallet och all den synd och det elände, som detta skulle breda ut över människosläktet. Han visste väl hur det skulle botas. Hans viljas råd skulle inte bli om intet.

Han tillredde också därför redan av begynnelsen himmelens boningar för människan; såsom Kristus säger sej på yttersta dagen skola inbjuda sina trogna: "Kom, ni min Faders välsignade, och besitt det riket, som är er tillrett alltifrån världens begynnelse." Han tillredde därför även hennes boning under prövotiden med all kunglig rikedom och prakt — allt gjorde han för människan — byggde, planterade och prydde åt henne på jorden och uppfyllde denna med allt, vad för hennes behov eller förnöjelse fordrades, och sade: "Allt detta har jag givit er! Råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som krälar på jorden."

Att betrakta denna Guds ursprungliga avsikt med människan, kan ofta med en väldig tröst och glädje styrka ett bedrövat hjärta. Hur har inte det i djup bedrövelse hugsvalat mången kristen, då det blott blivit honom av Anden givet att tänka: "Du är ju dock ännu en människa! Gud har ju dock i sitt hjärta några stora, eviga nådestankar för människan. Han har ju om henne ett oföränderligt råd och ett synnerligt fadershjärta. Han är därjämte en allsmäktig Skapare! Jag kan då aldrig sjunka så djupt, att han inte ännu kan upphöja mej och — sin herrliga nåd till lov — göra något kostligt av mej! Då våra första föräldrar så ovärdigt bröt hans skäliga bud — de, som likväl hade alla behövliga krafter att hålla det — med vilken hjärtlig huldhet förbarmade han sej inte ändå över de fallna barnen, uppsökte och tröstade dem! Och då han givit oss sin ende älskade Son till vår broder och Frälsare, då måste han inte vara så liknöjd om människan! Nej, då måste han ha någon djupare faderskänsla för henne. Vem vet, hur mycket gott en så stor Fader ännu kan göra mej?"

Sådana betraktelser över det, som var av begynnelsen, kunna rikligen glädja och fröjda oss, när vi får nåd att djupare betänka det.

Min arma själ, är du ej glader?
Du känner ej hans trofasthet.
Vem vet hur mycket gott vår Fader
kan giva oss ännu? Vem vet?

"Vi vandrar i tron och ser honom inte." (2 Kor. 5:7)

Det är just Kristi rikes hela hemlighet, att det är ett trons rike, ett emot allt förnuft, känsla, syn och tycke stridande rike, osynligt, underligt, hemlighetsfullt. Den som inte besinnar det, och ofta åter besinnar det, ska aldrig kunna bestå i tron.

Vi bör betänka att Kristi rike är Kristus likt; att bruden ska likna sin brudgum; att det är den rätta kristendomens utmärkande tecken, att vi blir "Kristi avbild lika". Johannes säger: "Såsom han (Kristus) är, så är också vi i denna värld."

Men hur var Kristus i denna världen? Är inte summan av all Kristi kunskap, att i honom var förenade de största. motsatser: den djupaste förnedring och största upphöjelse; största syndamängd (all världens) och största helighet (hans egen); största smälek och största ära? "Han var den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", men också den ärofullaste, Guds herrlighets sken och hans väsens rätta avbild. Han var en alla tjänares tjänare, men också alla konungars konung och alla herrars herre. Han var den fattigaste, men dock den rikaste.

Men såsom han var, så är också vi i denna värld. Även i de trogna är de största motsatser förenade: den djupaste förnedring (ända till en fördömd syndare) och den största upphöjelse, höghet och ära (att bli själva Guds barn); det största syndaelände och den största rättfärdighet och renhet; den största fattigdom och största rikedom; den största svaghet och största starkhet.

Det ena har vi i oss själva, det andra i Kristus; det ena är arvet av Adam, det andra är arvet av Kristus; det ena känns i alla våra lemmar, förnims av alla våra sinnen, det andra är djupt förborgat för vårt förnuft och alla sinnen och måste tros på Guds blotta sannfärdighet — bortsett från att Kristus en och annan gång går oss till mötes och låter oss, såsom Tomas, se och känna Guds herrlighet.

Men det kostar obeskrivligt på, innan vi kan finna oss med denna blandning, dessa motsatta ting, och tro vad som inte känns, tro den förborgade nåden och rättfärdigheten, då vi ser och kännre endast motsatsen. De som har kristendomen bara såsom en vetenskap, ett studium, de kan denna konst, tyvärr, allt för väl! Men när Guds rike hos en människa börjat bestå inte bara i ord, utan i kraft, så att hon verkligen känner syndens udd och verkligen tror sin rättfärdighet i Kristus — o så mycket svaghet, orenhet, kallsinnighet, och vilken skröplig tro, vilken dunkelhet och fruktan får hon då inte känna!

Vilken hög konst, vilken stor, gudomlig nåd av höjden fordras då inte här, för att mitt under sådant elände se och tro Guds vänskap vara oförändrad, se den förborgade rättfärdigheten, renheten och välbehaget för Guds ögon, som vi har i Kristus! — helst som detta elände aldrig blir slut, blir så långvarigt, så oändligt, ja, blir värre och värre! Vem kan här hålla ut? O vilken trons kamp! Ty om jag än blir alldeles fri från en och annan verksynd, blir mej dock mitt inre fördärv mer och mer odrägligt och nedslående; ja "mer och mer mer jag finner mitt djupa syndafall, ju närmare jag hinner till Jesu fotapall" (Rutström).

Johannes säger: "Gud är ett ljus, och intet mörker är i honom." Ju närmare en själ kommer ljuset, desto mer ser hon sin egen orenlighet. Därjämte drar Gud alltid den kännbara nåden tillbaka, i den mån tron tillväxer och tål att prövas, eller också när själen behöver djupare förödmjukas. Då känner hon sej torr, död, kall och svag; då uppstår ett elände, en vanmakt, en andlig förlamning, ett mörker och en misströstan, varvid själen inte kan annat tycka än att hon är alldeles avfallen, död, av Gud övergiven och lämnad i ett vrångt sinne.

O, vilken hård kamp och hög konst att nu tro, nu genomtränga dessa tjocka, svarta moln, och mitt under synden se rättfärdigheten, mitt under döden se livet, under den kännbara övergivelsen se Guds stora trofasthet och kärlek leende emot oss! Därtill fordras att riktigt på allvar sluta till ögonen för allt vad man ser och känner, och bara se på Guds ord — på allvar tro att det är alldeles förbi med all vår rättfärdighet, att Gud aldrig ett ögonblick dömer efter denna, utan ser endast på sin Sons förtjänst, så att vi endast i denna står rena och täcka för Gud, täcka gjorda i honom som är kärkommen.

Vandra i tron och se honom inte,
detta är regeln att hålla sej vid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.

"Guds rike består inte i ord utan i kraft." (1 Kor. 4:20)

Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär också i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, ska inte obetänksamt glömma denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.

Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.

För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu levaer, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.

Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.

Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.

I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."

Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.

Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att  man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.

Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!

"Gud har låtit oss få veta sin viljas hemlighet och sitt goda behag." (Ef. 1:9)

Allt mänskligt omdöme om Gud är alltid galet och förvänt, såsom alla tiders och folkslags historia vittnar. Den ene har tänkt sej och beskrivit Gud si, den andre så; den ene har trott sej behaga Gud med det, den andre med något annat, så att det är jämmerligt att skåda hur de irrat och lupit i mörkret.

Så sker det även oss, så snart vi lämnar ordet ur ögonsikte.

Vad säger därför det eviga, himmelska ordet om Guds vilja och råd för vår salighet? Hör! "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son, på det att var och en, som tror på honom, skall icke förgås utan få evinnerligt liv." "Här är ingen åtskillnad; allesamman är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud och blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus." "Ty Han är genom sitt eget blod en gång ingången i det heliga och har funnit en evig förlossning". "Så håller vi nu det, att människan blir rättfärdig av tron, utan lagens gärningar."

Så lyder de heliga ord, för vilka himmel och jord må böja sej och tillbedja! Låt nu alla världens visa, ja änglar och andar, förnuft och känsla säga si eller så — på tronen i himmelen sitter en, Domaren över allt det, som är skapat; han talar ord, vilka i alla evigheters evighet står fasta som bergpelare.

De säger att allt kött är fördärvat, förlorat och förtappat, här är ingen åtskillnad, men att ende Sonen från Faderns sköte tog på sej vårt kött och offrade en gång ett offer, som behagade Fadern och som evigt gäller. Det säger, att vi därför nu blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus; att om dina synder vore blodröda, ska de dock, i det offrets blod, bli snövita — att om de vore som sanden i havet, ska de dock alla här försvinna.

För det var inte ett helgon, inte en ängel, utan den store, helige Guden, som skapat tusentals världar, som tog sej för att utplåna dem, som tog på sej människornas kött och blod och utplånade därmed människornas synder, "på det att var och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv", ska inte mer dömas och anses efter egen förtjänst, utan efter denne Medlarens, och därför i honom anses alla stunder rättfärdig och för Gud täck.

Vad gäller nu det, att det blinda, svaga, barnsliga tycket säger annorlunda? Vem är du som vill träta med Gud? O, att vi vore visa! O, att Gud en gång rätt öppnade och upplyste våra ögon, att vi finge se detta himmelska ljus och kunde begagna oss av det under livet!

T. ex. när jag tycker att jag varit mer gudfruktig och andlig, och därför Gud mer behaglig, borde jag genast säga: Detta är en tankevilla hos mej, ty Gud har sagt att alla är odugliga, att ingen kan i sej själv någon stund vara honom behaglig, ingen kan av sina gärningar bli rättfärdig o.s v.

När jag en annan stund tycker, att jag  varit så syndig att Gud omöjligt kan vara mej lika nådig som förut, bör jag säga: Detta är en tankevilla hos mej. Ordets eviga dom säger, att jag är i mej själv alla stunder lika värd fördömelsen, men också att min Löftesman är alla stunder lika rättfärdig; att jag alltså i Kristus är alla stunder lika rättfärdig och för Gud behaglig; att om rättfärdigheten kommer av gärningarna så är Kristus fåfängt död. Men om jag är för Gud mer rättfärdig och behaglig, när jag själv varit frommare, och mindre rättfärdig, när jag själv varit ofrommare, då kommer förvisso rättfärdigheten av gärningarna — och "då är Kristus fåfängt död". Från sådan hädelse bevare mej Gud i nåd!

Då jag tycker: Gud måste ha tröttnat på mej för alla mina synder, han kan inte ha behag till mej nu, nej, han är vred och bortvänd för den eller den synden; då bör jag säga: Denna bild är inte den rätte Gudens, utan en vedervärdig avgudabild, ett tankespöke; ty en sådan Gud, som ser på min arma fromhet eller ofromhet och därefter är mej nådig eller onådig och älskar stundom mer och stundom mindre, finns varken i himmelen eller på jorden.

Den ende, rätte Guden är den med alltid lika brinnande kärlek älskande Guden, som har i mej alla stunder lika stora skäl att vredgas och fördöma, men också i Kristus alla stunder lika stora skäl att benåda och älska; som också därför har alla stunder lika stark och brinnande kärlek, lust och behag till mej och omsorg om mej. Sådan är Gud beskriven av det eviga, himmelska ordet. Tycker jag annorlunda, så är det bara ett misstag hos mej, ett falskt beläte av Gud, som kommer sej av att det rätta Guds beläte i syndafallet utplånades ur människan. Sådant är det stora Majestätets eviga beslut, sådan dess avkunnade dom, mot vilken alla våra tankar och tycken bara är hö och strå.

Jag var stund i mej är ovärdig -
om Gud skulle skärskåda mej,
min fromhet och godhet i sej,
fördömde han mej -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!

"Om möjligt är, så mycket som på er beror, håll frid med alla människor." (Rom. 12:18)

Denna vers handlar om ett medgörligt och fridsamt väsende i alla mänskliga ting, d. ä. i alla de frågor, där vi inte måste för sanningens skull, för trohet mot Kristi sak och själarnas väl, strida mot människor.

För att vi skulle ge efter i trons saker och låta sanningen, Kristi ära och själars väl uppoffras, för att ha frid och vänskap med alla människor, det var långt ifrån en apostel att yrka.

En sådan inskränkning i förmaningen har aposteln också antytt med de första orden: "Om möjligt är." Det ska alltså inte alltid vara möjligt att hålla frid med alla människor, om vi är trogna emot Gud och sanningen. Sådant erfor redan David, såsom han säger: "Jag håller frid, men när jag talar, tar de till strid".

Hela världen strider mot Gud och hans rike. Vill jag då vara en trogen Kristi bekännare, ska jag nödvändigt råka i strid med människor. Såsom Kristus så starkt och avgörande förklarade med de orden: "Menar ni att jag är kommen för att sända frid på jorden? Nej, säger jag er, utan förvisso tvedräkt. Ty härefter ska fem vara skiljaktiga i ett hus, tre emot två, och två emot tre. Fadern ska vara emot sonen, och sonen mot fadern; modern mot dottern, och dottern mot modern; svärmodern mot sin sonhustru, och sonhustrun mot sin svärmoder." Därför sa han åter: "Ve er, då alla människor lovar er."

Här uppenbarar sej alltså falskheten av deras kristendom, vilka så ställer sej efter alla människor, att de aldrig för sitt nit om Kristus kommit i någon strid, ja, vilka klandrar de trognas nit och menar, att om dessa iakttoge mer vishet, ödmjukhet och mildhet, skulle de kunna behaga världen. Må sådana bara betänka, att Herren Kristus, den fullkomlige, som var "mild och ödmjuk av hjärtat", likväl aldrig kunde behaga världen, aldrig kunde ha frid och vänskap med de otrogna.

Visserligen kan också de kristna fela i vishet, ödmjukhet och kärlek; men att de skulle kunna med trohet mot Kristi sak ändå behaga världen, det strider mot sanningen. Nej, ni trolösa, "vet ni inte, att världens vänskap är Guds ovänskap?" Här ser vi då den alltid oundvikliga orsaken till strid.

Men aposteln säger vidare: "Så mycket som beror på er, håll frid med alla människor." Är det verkligen för Kristi skull och till följd av världens fiendskap mot sanningen ni kommer i strid, så låt inte det bekymra eder. Se bara till, o kristen, att inte hos dej är någon köttslig orsak till striden, t.ex. någon din naturs egensinnighet, oginhet, klanderlystnad o.dyl.

Men att finna något sådant hos sej själv är en ganska svår konst, beroende på egenkärlekens böjelse att alltid rättfärdiga sej själv och skjuta skulden på andra. Dock finns det ett prov, genom vilket du möjligen kan upptäcka den köttsliga grunden till din strid med människor, nämligen om du rätt ger akt på hur det är med kärleken i ditt tal. Om du ofta kommer i strid genom sådant tal, som inte är frampressat av kärlekens oro för själarna och med bön om välsignelse, utan det är ett tal som mycket lätt går över läpparna, då må du gärna misstänka en köttslig grund hos dej själv. Nitet att vilja rätta allt, vad du finner orätt, är inte nog till bevis, att du drivs av kärlek; men om du även brukar be för dem du talar med, och brukar rädas för din egen oskicklighet, det vittnar om att du drivs av en helig bevekelse.

Måtte Gud uppenbara för oss vårt hjärtas illfundighet! Många människor är olyckliga martyrer under en beständig ofrid med människor, bara på grund av ett egensinnigt och elakt lynne och en orolig tunga. Därför säger aposteln Petrus, såsom förut David: "Den som vill älska livet och se goda dagar, han stille sin tunga ifrån det som är ont, och sina läppar, så att de inget bedrägeri talar — söke efter friden och fare efter den."

Men om vi också är än så fridsamma, fogliga och vänliga, ska det ändå inte vara oss möjligt att alltid ha frid med människor. Och inte bara av fiendskap mot Kristus, utan även för många jordiska ting, ska ofridsamma människor oroa oss. Det är egentligen därför aposteln säger: Så mycket som på er beror, håll frid med alla människor.

Således, om än andra människor angriper dej, din egendom, din person, ditt rykte, må du själv dock inte strida eller ge anledning till strid, utan lämna din sak åt din trofaste och mäktige Fader, som alltid sörjer för eländiga och undergivna. Därom sade också Herren Kristus: "Saliga är de fridsamma, ty de ska besitta jorden."

Den som alltid själv vill strida för sin rätt måste mycket lida och mycket förlora. Lyckliga de kristna, som så tror på sin himmelske Faders försorg, att de överlämnar åt honom att försvara deras sak! Vill jag själv försvara min sak, kan Gud rättvisligen lämna den åt mej själv, och då går det alltid illa. Men om jag däremot lämnar saken åt Gud, då blir den hans, då ska han försvara den, och då gör han det alltid på bästa sätt.

Försona dig, var angelägen
om vänskap med din trätobror.
Håll fred, då än du är på vägen,
så mycket som på dig beror.
Gör väl mot alla, inte bara
mot den som lönar dig igen.
En verklig nästa skall du vara
för ovän likasom för vän.

"Bedröva inte Guds helige Ande." (Ef. 4:30)

Hur sker det att man bedrövar och driver bort Guds Helige Ande? Kort sagt sker det genom all slags olydnad mot den Helige Ande.

Han vill något, han manar till något, och när du inte vill lyda Honom i detta, då bedrövar och driver du bort honom. Han vill verka syndakänsla, ånger, omsorg om bättring och förlikning med Gud; när du vänder dej bort från dessa viktiga saker, inte aktar på hans röst, utan förströr de heliga intryck han verkar, inte söker att med ordet underhålla och föröka dem, inte fruktar att förlora dem, inte suckar till Gud om deras förökande, då föraktar och utsläcker du Anden. Han angriper och straffar någon synd hos dej och bjuder dej att överge den; när du då inte vill lyda honom, utan ännu vill hylla och behålla din synd, då bedrövar du Guds Helige Ande.

Ja, även när du väl vill överge synden, men inte nu strax; när du vill omvända dej till Herren, men inte än, så är detta en falskhet i din ande, ett föraktande av "den tid då du blir sökt", som kan göra att Guds Ande måste lämna dej. Ja, även när du vill omvända och förbättra dej, men inte vill höra Herrens röst och följa den väg han föreskrivit, att du såsom en förtappad syndare först ska fly till Kristus, först tro och fröjdas, och sedan få starkhet i Herren — när du inte vill höra detta Guds viljas råd, utan strider mot utkorelsen, då bedrövar du hans Helige Ande. Och slutligen, när du väl vill följa detta Herrens råd, men inte vill bruka de medel som Gud därtill givit oss, hans heliga ord, inte vill använda lediga stunder att läsa, höra och betrakta det, då "frestar du Gud och utsläcker Anden".

Märk väl denna sista punkt: Du vill bättra och omvända dej, men endast med eget arbete på ditt hjärta; du ber om Andens nåd och hjälp därtill, men brukar inte Andens medel — på det sättet ska du aldrig få vad du begärt. Gud har aldrig lovat det. Nej, Gud har givit oss sitt ord, där vill han möta oss, däri vill han bo och verka, men inte utan ordet. Att ha tillgång till ordet, till kristliga lärare eller trosbröders umgänge m. m., men förakta dessa nådens medel och dock begära nåd till bättring och tro, det är att fresta Herren — likaväl som om någon begärde att Gud skulle underhålla hans lekamliga liv, men inte ville äta vad Gud givit oss till detta. Att du är syndig och svag, inte kan göra allt vad Anden yrkar, det ska inte driva bort honom, det ska han själv hjälpa. Det är skrymteri och uppsåtlig olydnad, som driver bort Anden.

Men det är inte bara då Guds Ande börjar sitt verk i själen, som man kan bedröva honom; nej, även kristna, som redan har "blivit delaktiga av den Helige Ande", är ännu alltid i samma fara. Det var just till de trogna i Efesus, som redan var "beseglade med den Helige Ande", Paulus skrev det ordet: Bedröva inte den Helige Ande. Och vad var det som kunde bedröva Guds Ande? Svar: all synd bedrövar Guds Helige Ande, även den doldaste i ditt hjärta, såsom högmodiga tankar, onda begärelser, avund, falskhet m. m.

Men märk, att det är endast då, när man så avfaller invärtes, att man också ursäktar och hyllar synden, som Guds Ande drivs bort. Där man själv straffar sin synd, lider, kämpar, suckar och ber mot den, där är Anden såsom en läkare i ett sjukhus, där han väl på alla sidor är omgiven av sjukdomar, krämpor, sår och jämmer, men ändå befinner sej just på sitt rätta ställe där han har sin egentliga verkningskrets. Därför kan Guds Ande mycket väl bo i en syndares hjärta, där det ännu är fullt med sjukdom, orenlighet, sår och etterbölder, jämmer och suckan. Vore det inte så, skulle inte en enda kristen behålla Guds Ande en dag.

Men vad som driver bort Anden, det förklarar Herren själv, då han säger: De låter inte min Ande straffa sig. Se, här är huvudpunkten. När en människa inte låter Guds Ande straffa sej, utan hyllar, ursäktar och försvarar sitt onda — det är detta, som så "bedrövar och förbittrar hans Helige Ande", att han måste fly från henne. De låter inte min Ande straffa sej. Detta sker inte bara när man uppenbart står emot ordets bestraffningar och säger: jag bryr mej inte om dem, utan också när man kröker och vrider sej undan ordet och inte vill förstå det som det lyder, då det angriper skötesynden; när man i ordet inte söker efter medel att undkomma sin synd, utan söker efter något stöd för dess bibehållande — när man alltså inte tänker överge eller undkomma synden, utan ämnar förbli i den. Detta kallas att inte låta Guds Ande straffa sej.

Likaså när träldomsanden vill inta hjärtat; om man då inte vill låta evangelii ord om nåden i Kristus råda, utan envist följer förnuftet och känslan, och gör oupphörliga invändningar mot evangelium, mot den barmhärtige Frälsaren, som ännu erbjuder nåd — då bedrövar och förbittrar man hans Helige Ande. Och sedan i allmänhet, då man inte lyssnar till hans heliga maningar i hjärtat, när han manar till ordets bruk, eller till enskild bön, eller till goda gärningar, när han straffar för onda tankar, egenkärlek, självbehag, hat m.m. Allt detta bedrövar Guds Helige Ande.

Bedröva ej Anden, som talar så stilla
i hjärtat om Herren och söker ditt väl.
Bedröva ej Anden, när han ej kan gilla
en tanke, en handling som skadar din själ.

Bedröva ej Anden, som rikt dej hugsvalar
och visar dej fram till din Frälsare kär.
Giv akt, när i hjärtat så ljuvligt han talar
och sanningens helgande vägar dej lär.

Bedröva ej Anden, när han dej bestraffar
för synder som ofta ditt hjärta begår.
För om än hans tuktan dej lidande skaffar,
han helar och läker vart svidande sår.

Bedröva ej Anden, när tyst han dej manar
att göra i kärlek en tjänst åt vår Gud.
Var villig att följa, då vägen han banar
och bjuder dej följa din Mästares bud.

Bedröva ej Anden - han kan från dej vika
och låta dej vandra till mörker och ve.
Men lyder du honom, du finner de rika,
de härliga skatter dej Herren vill ge!

"Om ni inte bättrar er, ska ni alla förgås på samma sätt som de." (Luk. 13:3)

Du säger: "Men här står det ändå: Om ni inte bättrar er ska ni förgås. Och låt vara, att denna bättring inte betyder detsamma som förbättring, förnyelse och helgelse, eller det ondas utrensande, vartill man inte lär ha krafter, förrän man inympats i Kristus och fått den helgande Anden, så fordras ändå, vad denna bättring betyder, nämligen ånger, förkrosselse, syndasorg. Jag fruktar, att denna inte är hos mej, sådan den bör vara, jag är fastmer hård och förstockad, och hur kan jag då tro?"

Svar: Det är sant, det fordras bättring, som börjar med någon syndakänsla och sedan under bättringsförsöken övergår till syndakännedom, andlig fattigdom eller utblottelse på all egen tröst; men för att veta om denna din bättring är sådan som den bör vara, måste du veta och betänka dess ändamål, ty det som uppfyller sitt ändamål, det är sådant som det bör vara.

Nu frågas: Vad är bättringens ändamål? Bättringens första och egentliga ändamål är alldeles inte, att du genom densamma skall bliva för Gud täck och benådad, utan att du ska drivas till Kristus; såsom Paulus intygar: "Lagen är en tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron".

Därför, om du ännu en tid kan gå borta ifrån Kristus, borta i världen och säkerheten, utan förvissning om din benådning hos Gud, är din syndakänsla sannerligen för liten. Kan du ännu söka din salighet i eget bättringsarbete, ånger, bön m. m. då är din syndakännedom inte ännu rätt.

Men så snart du inte får någon frid, inte kan leva i världen och ovissheten om Guds nåd, och än mer: så snart du inte kan få någon tröst i dej själv, din egen bättring, ånger, bön, utan du måste, sådan du är, fly till blotta nåden i Kristus, då är din bättring rätt, ty den uppfyller sitt ändamål, vilket var att driva dej till Kristus, och i honom är du räddad och salig — du är inom fristaden. Den som har Sonen, han har livet.

Du förstår alltså att om syndakännedomen är rätt och riktig, ska du inte själv finna den som du ville, ty då finge du i densamma tröst, då finge du tröst i något inom dig; och det var all sådan tröst som skulle tas bort. Den rätta bättringen är alltså missnöje med sin bättring, ja en sådan känsla av hårdhet, säkerhet, detta innersta och djupaste fördärvet, att du nödgas grundligen, inte i den flyktiga känslan, utan i din fulla övertygelse, döma dej själv såsom hård, säker, ogudaktig, förtappad och fördömd. Då först får Kristi blod äran att ensamt frälsa dej.

Kort sagt: Frågar du hur mycket syndakänsla det alltså fordras, kan man svara dej: Det är inte mycket — nämligen bara så mycket att du inte kan leva utom Kristus, inte kan få ro förrän du är salig i honom. Det fordras inte mer, men inte heller mindre.

Det är också en villfarelse att tro att syndasorgen först ska ha sin tid före tron, och sedan kommer tiden för tro, frid, fröjd och idel helighet. Nej, börja bara att tro på Kristus och sedan följa honom i den dagliga bättringen, nog ska du då få känna synden mer än förut!

Ett bland de allrafinaste och starkaste djävulens konstgrepp är då följande: Där är en människa, som i allmänhet tror allt Guds ord och därtill allvarligt söker dess kraft i hjärta och efterlevnad, men har någon svårare synd på sitt samvete; då inger han henne följande tankar: "Nog är evangelium sant och nåden stor och synderna borttagna, så att syndare i allmänhet kan få nåd; men — det är ett särskilt förhållande med dej, för du vet ju med dej själv vad du har gjort. Om bara inte det och det hade varit (såsom någon av de stumma eller ropande synderna mot femte, sjätte eller sjunde buden), hade du kunnat få nåd, men nu är det med dej ett särskilt undantag."

Se detta: "det är med dej ett särskilt undantag", är det giftigaste konstgrepp av den gamle ormen, som är en "lögnare och mördare av begynnelsen". Ty sanna förhållandet är, att det finns inget undantag, inget särskilt förhållande, där inte Kristi blod rikligen och väldeligen försonar, när det av en nödställd syndare med tron anammas.

Det är just evangeliets förnämsta innehåll, både med ord och exempel genom gamla och nya testamentet bekräftat, "att om dina synder än vore blodröda ska de dock bli snövita, och om de vore såsom en rosenfärg ska de dock bli såsom en ull"; varpå David, som hade gjort hor och mord, samt Manasse, rövaren på korset, den stora synderskan, den förnekande Petrus m. fl. utgör talande exempel.

Ja, det är just för sådana svåra förhållanden, vilka ingen i himmelen eller på jorden eljest kunde hjälpa, som Guds Son blev människa, blödde och dog, för att var och en, som tror på honom, ska inte förgås utan få evigt liv.

Guds evangelium
och Anden det förklarar.
Får det i hjärtat rum
och själens genljud svarar
med amen, lov och fröjd,
så är min bättring sann:
båd´ Gud och jag är nöjd
och all min dom försvann.