tisdag 17 maj 2022

"Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium." (Ef. 6:15)

Alla Kristi stridsmän är kallade att också delta i sin Herres stora hjärteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbrett på jorden. Herren Kristus säger: "Den som inte är med mej är emot mej, och den inte församlar med mej förskingrar;" och Petrus skriver, inte till präster, utan till kristna i gemen: "Ni ska kungöra hans dygd, som har kallat er från mörkret till sitt underliga ljus."

Men blir du nitisk och trogen i att vittna om din Frälsare, utsätter du dej därmed för många obehag och besvärligheter, ja, du får hela djävulens rike emot dej — invärtes mycket fler och svårare glödande skott och utvärtes hans trogna tjänarinnas, världens, fiendskap och bitterhet, vilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dej.  Förstå då hur nödvändigt detta stycke är som heter: "Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium."

Märk: "fötterna skodda!" Liksom det är nödvändigt för krigaren att vara klädd om sina fötter, då han ska ila fram genom en obanad mark, full med vassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste också vi vara väl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopar sej i vår väg, om vi vill verkligt och troget nitälska för Kristi evangelium. Vi har då att tränga oss fram liksom genom en tjock törneskog, där många vassa saker och giftiga djur ska såra, riva, sticka oss, om vi inte är väl rustade.

Och vad ska då vara vår fotbetäckning? Varmed ska vi vara skodda? Aposteln säger: med beredvillighet eller redobogenhet till fridens evangelium.

Denna redobogenhet består först i en inre villighet, hjärtlig lust och kärlek, som just kommer av fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Övade kristna känner den av sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder är alldeles utan kraft att bringa oss till en levande evangelii bekännelse, om vi inte just av samma evangelium själva blivit varma, upplivade och villiga i anden.

Är hjärtat ännu kallt och dött, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller också gör man många föresatser, men det blir ändå ingenting av — såvida inte någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjärta genom nåden är uppvärmt och saligt, då Herren talat med mej och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin vänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag inte kan tiga, utan det går mej, alldeles såsom David säger: "Jag tror, därför talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjärta, då löper jag dina budords stig."

Men då ordet beredvillighet antyder att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör att man icke är så ömtålig för det vassa man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskilt till vår andliga  fotbetäckning, att vi rustar oss till ett ihärdigt tålamod, att vi allvarligt förlikar oss med den tanken att vi ska lida och vilja lida med Kristus.

Såsom Petrus säger: "Medan nu Kristus har lidit i köttet för oss, så ska ni också väpna er med det samma sinnet" att vilja lida för hans skull. För om vi inte är väpnade med det sinnet går det oss såsom vi ofta ser, att själar med stor lust och frimodighet börjar den andliga striden, men då denna blir något mer allvarsam, så att det gäller att verkligen lida något, då gör de hastigt en krökning åt sidan, då förändrar de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duger inte i denna strid.

Ty den som vill vara en verklig kristen, den som vill tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allvar bekymra sej om hans sak och evangelium, han måste såsom Luther säger "vänta sej allt möjligt motstånd, våld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han också gör alla gott". Därför måste vi vara så skickade, att vi kan lida de onda och fördra de mest oförtjänta bittra ting och på så sätt genom tålamod bryta oss igenom.

Men att vara så skickad, därtill fordras att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner honom såsom din försonade, hulde Fader; och för det andra att du djupt hos dej inpräglar den dyra sanningen, att han då ska i allting sörja för dej och på det huldaste vaka över allt som händer dej, så att inte ett hår kan falla av ditt huvud hans trofasta vilja förutan.

Många säger väl efter detta med munnen, men få är de som på allvar tror det. Vi borde dessutom inte så alldeles förakta de gamla kända orden av vår Herre: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er. Gläds och fröjda er; ty er lön är stor i himmelen; ty de har på samma sätt förföljt profeterna som varit före er". Ska då även vi, ovärdiga, få vara med om denna profeternas ära? Gud, hjälp oss att vakna!

Jag är svag och obeprövad,
men har valt att följa dej.
Låt mej, av din Ande övad,
gå den väg du visar mej.
Låt en glad och villig lydnad
bli min andes rätta prydnad.
Du som gav dej helt för mej,
hjälp mej leva helt för dej.

måndag 16 maj 2022

"Vi har inte strid emot kött och blod utan emot furstar och väldiga, nämligen emot världens herrar, de som regerar i denna världens mörker." (Ef. 6:12)

Om vi nu betraktar och sammanfattar vad aposteln här antyder om vår fiende, får vi en ganska förskräcklig bild av honom, såsom på en gång mycket mäktig, mycket listig och förslagen, och därjämte en osynlig fiende, som kan vara oss helt nära utan att vi anar det.

Vi vill först betrakta detta sista. Då aposteln säger: "Vi har inte en strid emot kött och blod, utan emot furstar och väldiga", är det alls inte meningen, att vi inte har att strida emot vårt eget onda kött, eller det medfödda fördärvet, utan det betyder, efter Paulus´ sätt att tala, att vi i denna strid inte har, såsom i vanliga krig, några kroppar att rikta våra vapen emot, så att vi med ett svärd kan träffa dem, utan att våra fiender är andeväsenden, som vi inte kan döda, och osynliga fiender, som kan vara alldeles invid oss, utan att vi ser dem eller det minsta fruktar deras närvaro. Redan detta är ju ett ganska betänkligt förhållande.

För det andra låter han oss förstå, att våra fiender inte är svaga och föraktliga andar, utan tvärtom mycket mäktiga och ansenliga, då han kallar dem furstar och väldiga — eller nogare efter grundtexten: "furstadömen" och "makter" eller överheter, vilka ord antyder, att djävulen har ett egentligt rike, med särskilda ordningar och författning, så att somliga onda överänglar, såsom furstar och överhet, för en regering över de andra djävlarna. — Vidare kallar han dem världens herrar, vilket ju är ett ganska förskräckligt namn.

Så har också Kristus själv kallat djävulen "denna världens furste", och Paulus kallar honom t. o. m. "denna världens gud", vilka namn tydligt ger tillkänna vad vi också endels kan se med ögonen, att djävulen alldeles regerar hela den oomvända människovärlden, så att konungar och kejsare ligger under hans välde och regering såsom små svaga slavar eller också trogna och lydiga undersåtar. Vi vet också, att vår fiende är av en hög härkomst, nämligen en fallen ängel, och att han har ett förfärligt mod, då han vågar med besinning strida emot själva den store Guden och i Kristi kötts dagar gick så långt i övermod, att han till och med dristade att bjuda Herren själv falla ned och tillbedja sej.

Och vilken makt han har över en arm människa, det kan man förstå när Kristus betecknar människan och djävulen med ett hus och dess herre, då han talar om en starkt beväpnad som bevarar sitt hus, så att människan är för djävulen blott såsom ett hus för dess husbonde. Så betecknas ock hans styrka, inte mindre än hans brinnande nit att fördärva oss, med aposteln Petrus´ bild, då han kallar honom ett lejon, ett av hunger rytande lejon, som springer omkring och söker vem han må uppsluka.

Allt detta är ju så förskräckliga antydningar om vår fiende, att en människa väl kan gruva sej för att leva på jorden. Och så mycket är säkert, att de som inte i gudsfruktan håller sej till Herren måste förvisso vara eller råka i djävulens våld. Så mycket är säkert att om Herren bara lämnar oss åt oss själva, så är vi förlorade, så kan djävulen varje ögonblick kasta oss i de gruvligaste djup av synder och galenskaper och därpå i helvetets avgrund. Men vi vet också, att såframt vi inte sover i säkerhet, eller själva tror på vår starkhet utan blivit små barn och svaga får inför Herren, ska striden inte bero av vår starkhet, inte heller av djävulens makt, utan att Herren själv ska strida för oss, ja i sina armar bära och bevara oss såsom lamm.

Om Herren Gud blott en enda timme lämnade djävulen full frihet över oss, skulle han bara på den timmen riva oss i stycken och kasta oss i helvetet. Varje stund i vårt liv, då detta inte sker, är således ett vittne om Guds trofasta, hulda och mäktiga närvaro. O, att vi också kunde betänka sådant! Striden är alltså en andlig strid, den beror inte av vår makt och styrka; varföre också den mest fruktansvärda egenskapen hos djävulen är hans list, hans mångfaldiga list och ränker, varmed han kan bedra och tjusa oss, så att vi inte alls söker Herrens kraft, utan villigt ger oss åt fienden. Därför har också Skriften talat mest om denna hans egenskap. I bibelns sista bok kallas han den gamle ormen, som bedrar hela världen och därunder så många kloka, lärda och upplysta män.

Men kanske finnes inget ord som förskräckligare antyder denna fiendes fruktansvärda rikedom på list och ränksmideri, än det ordet av Kristi mun: "satans djuphet", och då aposteln säger, att han också "förskapar sig till en ljusets ängel". Gud bevare alla människobarn! Emot "satans djuphet" förslår helt visst inget mänskligt förstånd, ingen upplysning och vaksamhet, om inte Gud själv med sitt "uppseende bevarar vår ande". Emot satans djuphet vill jag endast sätta "Guds djuphet" och den "Israels väktare, som inte blir sömnig eller sover".

Vi strider ej mot dem vi ser
av kött och blod i världen.
Vår fiende slås inte ner
av kulorna och svärden.
Nej, ondskans vreda andemakt
kring hela jorden vida
sej mänskohjärtan underlagt -
mot den vi går att strida.

fredag 6 maj 2022

"Jag förmanar er, kära bröder: ta förmaningens ord till godo!" (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.

Men det tillstånd, som inte gärna låter hjälpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej, vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det, som angriper köttet och synden.

Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa kommer aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:

"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne.

Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du  sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstode vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

söndag 17 april 2022

"Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen; och detta är den seger som övervinner världen: vår tro." (1 Joh. 5:4)

Hela elfte kapitlet av Hebréerbrevet lär oss alldeles detsamma, där det visar vad de gamla genom tron har förmått, uträttat och lidit — där aposteln slutligen anför exempel av martyrerna,  som sedan de för Kristi skull först övergivit allt vad kärt var i livet, ägodelar, hus och hem, far, mor, syskon, vänner, även lämnade själva livet — allt genom tron.

Detta kallas att övervinna världen; ty dess furste djävulen med alla hans ingivelser, världen, de otrogna, med hotelser och löften, köttet med dess ömma känslighet för lust och nöd — allt förenade sej att beveka dem till avvikelse och otrohet mot Herren; men allt övervann de. Och segerkraften, som övervann världen, var deras tro.

Ordens betydelse är alltså denna: En pånyttfödd, en troende människa är under ingenting träl, kan allting försaka och lida, är inte träl under en enda synd eller världslusta, ja, inte ens under oskyldiga ting. Att hon inte är träl, betyder inte, att det onda inte låder vid henne, inte heller, att hon inte i en ond stund kan överrumplas och kullkastas av det, utan att hon inte förblir i synden, inte gör synd som något man måste fortsätta med, som man inte kan undvara eller överge — liksom en träl varje morgon nödgas under samma ok gå till samma arbete.

Så härskar också synden och världen över sina slavar, även om de stundom lider därav, gråter och kvider; ja, där tron inte är, är ingen segerkraft, ingen förlossning, de förblir alltid i samma slaveri, vad någon viss synd angår — observera! vad någon viss skötesynd angår; för visst kan man avlägga många yttre synder nådens krafter förutan. Men den som är född av Gud är inte slav under någon synd, om den än alltid är hans vidlådande frestelse, mot vilken han dagligen får ligga i fejd, i vaksamhet och bön. — Men isynnerhet är den människa slav under synden, som inte ens strider och beder emot den, utan också ursäktar och försvarar den.

Vi sade även att en pånyttfödd själ inte ens är slav under oskyldiga ting. Exempel: Det är en oskyldig sak, ja, en god och i ordet påbjuden sak, att ett barn älskar sin fader och moder; men, säger Kristus. den som är träl därunder, den som inte kan övergiva fader och moder för min skull, när det blir nödvändigt, den kan inte vara min lärjunge. Det är en oskyldig sak att ha jordagods, avelsgård, make etc.; men när sådant så behärskade sinnet, att de inte kunde komma till bröllopet och nattvarden, inte kunde följa Jesus, så var det till döds.

Såsom redan är sagt gör tron och nya födelsen inte att naturens känslor, svaghet och strid uteblir, men att, när det gäller, man likväl besegrar dessa, man likväl förblir vid Herren, såsom Asaf säger: "Det gör mej ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar; dock förblir jag städse vid dej, om mej än kropp och själ försmäktade." Detta heter: "övervinna världen".

Går det däremot så, att jag väl är religiös, andäktig, gudaktig, men när någon min skötesynd, eller någon i sej själv oskyldig kär sak angrips, jag då inte kan bestå provet och låta det fara och ha min skatt och mitt nog i Herren, utan följer med dit frestelsen drar, söker sätta bättre namn och färger på mitt avvikande eller min svaghet och alltså blir övervunnen, då har jag inte den rätte Guden till hjärtats Gud och skatt, så har jag inte nyfödelsens och trons segerkraft. "Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen."

"Och det är de kristnas kännemärke, varpå man bör känna dem och märka, att de är födda av Gud, och åtskilja dem ifrån de falska barnen, som endast behåller skummet av Guds ord, men aldrig har erfarit dess kraft, varav endast blir ett missfoster, vari inget rätt gudligt liv eller kraft finns. Det heter inte här att vara född av Gud och ändå bli kvar i det gamla, döda och världsliga väsendet, samt ligga i synder efter djävulens behag och leva sådan som du varit förr, utan att stå emot djävulen och hans hela rike. Därför, om du inte övervinner världen, utan låter övervinna dej, må du väl berömma dej av tron och Kristus; men din egen gärning vittnar emot dej, att du inte är Guds barn." (Luther.)

Du vill vara kristen, men också på samma gång stå väl med världen eller bara med vissa världsmänniskor; när detta inte låter sej göra utan att du ska ställa dej dem lik, så gör du även det till den grad, att du är älskad och ärad av sådana som inte frågar efter din Herre, inte älskar och ärar Honom. Vad kan detta vittna om? Visst inte bara om någon Petri förnekelse — varmed han dock aldrig blev världens vän, emedan han gick ut och grät bitterligen och var både förut och efteråt en uppenbar Jesu lärjunge — utan det vittnar om en fortfarande, härskande och rådande världslikställighet och otrohet mot Herren, det vittnar, att nyfödelsen och trons kraft fattas dej.

Ty världens vänskap är Guds ovänskap. Varken Kristus eller någon trogen Jesu lärjunge — så älskliga, milda, visa och försiktiga de än var — kunde den konsten att på en gång vara både Guds och världens vänner.

O Gud, ett under är vår tro!
När andra stöd försvann
dess vittnesbörd, dess kraft bestod.
Den är din egen seger
som över världen vann.

Gå, du Guds Ande, med ditt bud
till denna jämmerns jord!
Ja, skapa tro hos oss, o Gud,

och säg till den som tvivlar
att frälst blir den som tror!

tisdag 12 april 2022

"Nu har Guds rättfärdighet utan lagens tillhjälp blivit uppenbar." (Rom. 3:21)

Här är nu den salighetens klippa, på vilken ensam våra själar måste räddas, eller också evigt förloras — men också den "förargelseklippa" mot vilken alla otrons stormar och böljor beständigt hävt sej.

Den Guds rättfärdighet, som det talas om här, är på en gång både det största under av Guds nåd, som någonsin blivit oss från himmelen uppenbarat, och även den för alla våra egna tankar mest främmande hemlighet, så att om jag också kan lära och behålla allt annat, kan jag dock aldrig rätt tro och behålla vad jag lär om denna Guds rättfärdighet. Den är en så rent himmelsk uppenbarelse och så stridande emot hela vår natur, isynnerhet mot vår djupa inbillning om någon egen förmåga, att inte bara de egentligen otrogna med all makt strider däremot, utan också många annars upplysta och välmenande människor i detta ämne har mer eller mindre oklara och falska meningar.

Detta kommer sej dock inte av någon dunkelhet eller tvetydighet i Skriftens ord om denna Guds rättfärdighet, utan därav att saken är så alldeles stridande mot vår natur, våra tankar och tycken. Denna Guds rättfärdighet skiljer sej väsentligt från varje annan rättfärdighet, som någonsin funnits eller kan finnas. Den skiljer sej alldeles från människors och änglars rättfärdighet i avseende på dess Upphovsman; ty den är själva "Guds rättfärdighet", en rättfärdighet inte av skapade varelser, utan av Skaparen. Jag, Herren, skapar henne, säger Herren uttryckligen om den rättfärdighet, som skulle medföra salighet. Den är en gudomlig och alldeles fullkomlig rättfärdighet, ty den är ett verk av Herren själv och det alldeles i samma mening i vilken världen är ett verk av Gud. Fadern har frambragt den genom Sonen på samma sätt som han genom Sonen skapade världen.

Petrus säger: "Dem som med oss har fått lika dyrbar tro i vår Guds och Frälsares Jesu Kristi rättfärdighet." Här kallas Kristus "vår Gud och Frälsare", och den rättfärdighet, på vilken vår dyrbara tro grundar sej, kallas "vår Guds och Frälsares rättfärdighet". Det var under "sitt kötts dagar" Guds Son åt oss förvärvade denna rättfärdighet. Förr än han kom till denna värld, var han inte en medlem eller undersåte i Guds rike — han var dess huvud. Han verkade i "Guds gestalt", d.ä. såsom världens skapare och styresman; men sedan i "en tjänares gestalt".

Hans fullkomliga helighet kunde förut inte kallas"lydnad". Man kunde hellre säga, att lagen överensstämde med honom, än att han överensstämde med lagen. Hans gudomliga helighet bevisade sej i att stifta lagen, inte i att lyda lagen. Men i sin tjänaregestalt ställde han sej själv under den lag han hade stiftat för oss, och inträdde i den för honom, såsom Guds Son, nya övningen, att han "lärde lydnad". Hans rättfärdighet eller lydnad är således en lydnad av den ärofullaste person, som kunde ställas under lagen, själva den store Herren, som är "Gud över allting, välsignad evinnerligen".

Det var en rättfärdighet av Immanuel, "Gud med oss", och denna lydnad av Guds Son i vår natur har mycket högre förherrligat och tillfredsställt lagen, än en lydnad av alla skapade varelser hade kunnat göra det. Även gjorde han nu mycket större ära åt lagen, än alla världens överträdelser hade vanärat den. När andra lyder lagen, förvärvar de genom denna lydnad ära åt sej själva; när Guds Son lydde lagen var det däremot lagen som blev ärad.

Men vad som även ger åt Kristi lydnad detta höga värde är att den var enlig med den evige Fadrens vilja och förordning. Han var av Fadren utvald och smord till detta ämbete. Herren var sänd av Herren. Tänkvärda ord om detta läser vi hos profeten Sakarja: "Ni ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej. Fröjda dej och var glad, du dotter Sion, ty se, jag kommer och vill bo hos dej, säger Herren; och du ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej till dej."

Men utom alla de ställen i Gamla testamentet, i vilka Fadern talar om Sonens sändande, hans "insättande på det heliga berget Sion", o.dyl., gick ju beständigt från Kristi mun de orden: "Fadern", "min Faders vilja", "hans vilja, som har sänt mej". "Fördenskull älskar Fadern mej, att jag ger mitt liv — detta budet fick jag av min Fader." Han förklarade allt vad Han gjorde såsom lydnad för Faderns vilja.

Och när vi betänker, att det största och underbaraste Guds verk, som någon tanke kan fatta, nämligen att Guds Son blev människa, endast hade till ändamål att lagen skulle med hans görande och lidande för oss fullgöras, för att syndare skulle kunna frälsas och lagen dock behålla sin fulla ära, då kan vi helt visst aldrig göra oss en för hög tanke om det värde, denna Kristi lydnad har för Faderns ögon.

Om jag riktigt kunde tro det, Herre!
Vad jag skulle jubla varje dag!
Men mitt hjärta är så trångt, dess värre,
och min tro, den är alltjämt så svag.

Men jag tror dej, Herre! Hjälp min otro
och behåll mej ständigt hos dej kvar,
och förvara trots all strid och oro

kronan du mej redan vunnit har! 

tisdag 15 mars 2022

"Mej har du gjort arbete genom dina synder och gjort mej möda genom dina missgärningar." (Jes. 43:24)

Se där är den stora grundorsaken, varför varken våra synder eller vår fromhet gäller något vid vår benådning. I Kristi blods röda hav är både våra synder och våra förtjänster fördränkta.

Sedan Gud utgivit sin egen Son till försoning för våra synder, brinner hans nitälskan för ingenting mer än Sonens ära. Sedan Gud hört sin Sons nöd och rop från jorden, tål han inte att någon syndare vill själv göra sej värdig till himmelen.

Märk därför väl de orden: Mej har du gjort arbete i dina synder. — "Arbete!" — "arbete!" hör! Han har arbetat! Det har kostat den käre Herren arbete att frälsa oss från våra synder. Vill du se vad de orden betyder: "Mej har du gjort arbete genom dina synder", måste du skåda det i Getsemane och på Golgata.

Med Guds heliga lag är inget skämt. Att den arma jordvarelsen, människan, vågar förakta och trampa sin allsmäktige skapares lag, att hon tar emot hans otaliga välgärningar men förtrampar hans vilja och bud; inte älskar honom över allt, utan föraktar honom och dyrkar avgudar; inte fruktar honom över allt, utan med lätt mod syndar emot honom; inte förtröstar på honom utan på sej själv och på andra; inte älskar sin nästa såsom sej själv, utan tänker bara på sitt eget bästa; lever sedan i allehanda synder och laster, i olydnad, vrede, hat, otukt, orättfärdighet, lögn och bedrägeri m. m. — detta allt kan för vår lättsinniga natur synas ganska ringa, men inte så för den helige Guden. Gud dömer annorlunda. Det ser jag på Kristi martergestalt. Det ser jag, då Guds egen Son bär våra synder, nämligen att han, den starke, ståtlige personen, började "förskräckas, bedrövas och ängslas", och hans svett blev såsom blodsdroppar flytande ned på jorden.

O, du lättsinniga människa! När du hör det kvidandet i nattens mörker i örtagården och förnimmer, att det är av denne majestätiske personen, som med blotta ord regerade vädren, utdrev djävlar, uppväckte döda, nedslog skaran, visst borde du stanna lite och fråga vad det betyder, när en sådan person i ensamhet förskräcks, gråter och kvider. Gå inte förbi den synen så likgiltigt! Det angår dej, det är din Frälsare, det är den som du i bönen åkallar, i döden anropar, i domen möter. Och frågar du honom varför han svettas så, får du till svar: "Mej har du gjort arbete genom dina synder."

Men frågar du åter med profeten: "Varför är då din klädnad så röd, och dina kläder såsom en vintrampares?" svarar han: "Jag trampar vinpressen allena, och ingen av folket är med mej. Inte att du har arbetat. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Ser du din Frälsare sedan vid hudflängningen så sargad och slagen, att man kunde "räkna alla hans ben", undervisar dej profeten: "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på honom, för att vi skulle ha frid." Ser du honom slutligen lida förbannelsestraffet på trä, undervisar dig aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse då han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är den, som hänger på trä."

Det är gammalt bekant detta, du vet det allt förut — men vad lider det i hjärtat? Har du blivit vaken över denna syn? Om Guds Ande får öppna dej ögonen och förklara dej Kristi martergestalt, får hela din salighetssak ett helt annat utseende för dej; du ska bli både förkrossad och hugsvalad, ja "utfattig, men dock salig" — och de orden ska få en ny kraft och betydelse: Inte att du har arbetat för mej; jag har arbetat för dej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."

Men ve den, som kan skåda sin frälsare i marter och kval och likväl vill leva kvar i sitt lättsinne, i syndens och världens tjänst! Ve den som vill vara ostörd i sitt syndaliv, då hans Frälsare svettas blod för hans synder, gisslas för hans lustar och med starkt rop och tårar dör på korset till hans försoning! Och hur ska det gå den fria, fräcka världen när en gång detta blod kommer över henne? Hur ska det gå dej som alltid känt och firat Kristi lidande och död, men aldrig vill bli helt förenad med honom, bli hans egen, förbli och leva under honom i hans rike — dej som kommer årligen till hans dödsåminnelse, anammar hans lekamen och blod, men går så åter bort till dina lustar och lättsinniga sällskap! Hur ska det gå dej? Kunde inte de undfly, utan måste dö utan barmhärtighet, som syndade mot Mose lag; hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar inte den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?

Men om du ännu närhelst du behagar

tar över Golgata lättaste språng,
trampar på blodet och trotsar Guds lagar,
svårt blir det då när han kommer en gång
möta på nytt
den som du skytt,
den som du stungit, föraktat och flytt!

onsdag 9 mars 2022

"Herrens ord förblir i evighet." (1 Petr. 1:25)

Vilken kraft och betydelse ett ord eller löfte har, om det bara är givet av en person som inte kan svika det, låter oss Paulus förstå då han säger att den som vill ha Kristus med all hans förtjänst inte behöver säga: "vem vill fara upp i höjden? - d.v.s. för att hämta Kristus hit ned - eller vem vill fara ned i djupet? - d.v.s. för att hämta Kristus upp igen ifrån de döda; utan vad säger Skriften? Ordet är hart när dig, nämligen i ditt hjärta och i din mun", då du tror i ditt hjärta och bekänner med din mun det "ordet om tron".

Observera: han säger: "Ordet är hart när dej" — där har du allt vad du vill ha, menar han, när du blott omfattar ordet. Paulus menar att ett ord av Gud är alldeles lika mycket värt, som om vi hade själva saken i vår hand. Att ett pålitligt löfte har sådan vikt och betydelse, därom är vi mycket förståndiga så snart det rör mänskliga ting; men när det rör de himmelska, där vi har själve Gud till löftesman, då är vi inte förståndiga nog att vara rätt trygga.

Vi vill ännu belysa detta med en liknelse från ett mycket bekant förhållande: Om jag än inte äger en enda skilling verkligt mynt, är jag ändå alltid fullkomligt nöjd bara jag har tillräckligt av en viss sorts papper som vi kallar sedlar, på vilka står några ord som alldeles betrygga oss, nämligen de orden att "rikets bank inlöser denna sedel" med så och så mycket. Då är vi så trygga att vi inte ens bryr oss om att någonsin utväxla dessa sedlar mot verkligt mynt, utan hela vårt liv igenom kan så gömma och värdera dem som om det vore pengar, ja, så att vi kallar dem pengar, och de flesta människor inte vet annat än att det är pengar; för de gäller i all vår handel som verkligt mynt.

Vad är det nu som ger dessa papper ett sådant värde? Endast några ord, endast ett löfte, nämligen att de vid anfordran inlöses mot verkligt mynt.

Se, sådan vikt menade Paulus att även Guds ord och löfte skulle äga, då han sa: "Säg inte: vem vill fara upp i höjden för att hämta Kristus hit ned?" Det behövs inte, säger han; ordet är hart när dej. Då har du Kristus, himmel och salighet, om du bara gömmer ordet i ditt hjärta och litar på det.

Även vår himmelske konung har utgivit sedlar på jorden, nämligen i sitt ord. O, att vi en gång bleve så förståndiga, att vi kunde lika fast lita på de ord Gud givit oss i den stora sedelboken, bibeln, som vi litar på en jordisk konungs ord! Gud ska sannerligen inte svika dessa sina egna försäkringar, när det en gång gäller att vi vill utväxla dem mot deras utlovade verklighet, vill ha själva himmelen och saligheten.

Måtte även denna bild påminna oss om vilken vikt och betydelse ett Guds ord och löfte äger! Vi ska aldrig kunna förbli i tron, i en verklig tillförsikt till all den outsägliga herrlighet som ordet lovar, om vi inte djupt i vår själ inpräglar vad det gäller att Gud själv har sagt det. Det är ju något så stort att Gud själv givit oss löften, så att vi bara för dess storhet inte kan besinna det. Eller kan väl någonting vara säkrare än det Gud själv lovat? Skulle Gud kunna svika? Gud? Hur obegripligt fördärvade är inte våra själskrafter, när vi aldrig kan rätt besinna detta!

Aposteln säger att Gud inte bara uttalat det stora löftet i Kristus, utan också med sin heliga ed bekräftat det. Han säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, la han däruppå en ed — och då han ingen större hade, vid vilken han kunde svärja, svor han vid sej själv — så att vi genom två osvikliga ting (löftet och eden), i vilka det är omöjligt att Gud skulle ljuga, skulle ha en stark tröst, vi, som har flytt därtill, att vi måtte få det hopp som är tillbjudet."

O, vår store, nåderike Gud! Har du också med din heliga ed bekräftat ditt ord, och vi tror ändå inte! Hjälp oss, hjälp oss från våra ömkliga hjärtans mörker och otro! Store, gode Gud! Förlåt oss och hjälp oss!

Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
Han varje dag med oss vill gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt.
Ske blott som Gud befallt!
Guds rike vi behåller.