"Så skicke sej var och en av oss, att han måtte täckas sin nästa till godo, till förbättring; ty också Kristus täcktes inte sej själv." (Rom. 15:2-3)

Kristus täcktes inte sej själv. Här är nu den stora mönsterbilden för allt, vad som är heligt och gott, samt den käraste och mäktigaste bevekelsegrunden för de trognas hjärtan — Kristus och hans exempel. Är du en kristen, äger du den stora nåden att stå i förening med Kristus och ha i honom ditt liv, din tröst, all din rättfärdighet, allt ditt hopp och i honom din bäste vän, då måste det också vara dej både kärt och viktigt att "få vandra, som han vandrade", att få vara och göra, som han var och gjorde.

Och hur gjorde nu han? Aposteln säger, att han inte täcktes sej själv. Han avsåg inte sitt eget goda eller sitt välbehag, utan han såg på vårt bästa, på förtappade syndares väl, då han gav sej ut för oss. Han sökte inte sin egen ära, han var inte nöjd med att bara för sin del vara vis, rättfärdig, prisad och herrlig, utan drog hellre över sej all smälek, bara för att göra även oss delaktiga av sin vishet, rättfärdighet och herrlighet.

Denna höga och heliga förebild ställer aposteln för våra ögon, att vi måtte därav intagas och bevekas att också göra såsom han, vår dyre Herre och Mästare, gjorde — inte täckas oss själva, utan endast täckas vår nästa till godo, till förbättring, och därför "bära deras skröplighet, som är svaga".

När jag frestas att se på min nästas fel, oförstånd, inskränkthet och andra skröpligheter, samt att i egenkärlek tänka på mitt högre ljus, vara förnöjd över mej själv och förakta brodern, då bör denna bild av Kristus genast nedslå och förskräcka mej för sådant. Den sköna, heliga bilden av Kristi ödmjukhet och kärlek bör komma mig att vakna och styggas vid mej själv, så att jag tänker: O, vad är jag för en kristen, som kan med självkärlek och förakt för brodern se på hans skröpligheter, då Herren Kristus, den eviga fullkomligheten, visheten och godheten, likväl inte täcktes sej själv och föraktade oss, dåraktiga och vederstyggliga syndare, utan endast gjorde allt för att hjälpa oss ur vårt elände!

Ja, måtte varje kristen betänka sådant! Du stöter dej på en broders oförstånd eller felaktiga leverne, du är färdig att förakta eller döma honom och att anse dej själv bättre; men se hur Kristus gjorde och ännu gör med oss, vilka dårskaper och fel han dagligen måste se hos dej, och hur han dock i barmhärtighet sköter dej.

Betänk hur Kristus gjorde med sina skröpliga lärjungar! Deras liv var fullt med brister, oförstånd och andra oarter, och dock ser vi, att han aldrig föraktade dem eller fördömde dem, så länge de dock hängde vid honom, utan beständigt bar deras skröpligheter. Deras fel, oförstånd och svagheter var mångahanda. Än ser vi, hur de vill nedkalla eld av himmelen över Kristi föraktare, än hur Petrus vill avråda sin Herre från att ta på sej lidandet, än hur de träter om vem av dem, som vore ypperst, än hur de alla överger honom, och Petrus gruvligen förnekar honom, än hur de alldeles förgätit ordet om hans uppståndelse, ja, så alldeles, att Tomas vill icke tro honom vara uppstånden, med mindre han får sätta sina finger i såren efter spikarna.

Och vad gör då Herren med så oförståndiga och skröpliga lärjungar? Han fördömer dem inte, föraktar dem inte heller, så att han skulle helt tyst lämna dem, nej, utan han sköter dem ännu, såsom de behöver det, talar med dem i den största kärlek, bestraffar med huldhet deras oarter, rättar deras oförstånd och påminner dem om ordet, sägande: "Så är det skrivet, och så måste Kristus lida". Han talar så vänligt med dem såsom med sina käraste barn och vänner, som inte gjort honom det ringaste emot, och söker endast att återställa deras tro och frid, att de på så sätt måtte bli något starkare.

Måtte då Gud förläna oss alla den nåden, att något allvarligare vinnlägga oss om den höga kärlek, som Kristi exempel vill lära oss! Vi ska inte tro vår egen ande, utan låta Herren Kristus vara vår mästare. Honom ska vi ju efterfölja i allt, således även i detta hans sinne.

Att kunna se, bedöma och anmärka människors fel och oförstånd, det är en ganska ringa konst, vilken också de otrogna och fariseerna kan; men att bevisa barmhärtighet, att med ödmjukhet och kärlek "bära" de svagas skröpligheter och endast söka deras förbättring, det är en så fin och hög konst, att även trogna kristna, som själva dagligen behöver och åtnjuter barmhärtighet, ganska sent lär sej, att de också bör bevisa sådan barmhärtighet mot svaga bröder. Men just genom den omständigheten, att vi själva behöver all barmhärtighet, och isynnerhet om vi lär något djupare känna våra egna synders ovärdighet och dock vid all vår synd ser nåden överflöda mycket mer, så att vi kan alldeles försmälta över Guds stora nåd, då torde vi äntligen erhålla något av Kristi barmhärtighetssinne och börja att lära på denna höga visdom i sättet att behandla skröpliga bröder.

Emellertid, då du ser vår Herres Kristi mildhet och själv lever på idel barmhärtighet, glöm inte att det också är hans allvarliga vilja att även du ska bevisa sådan barmhärtighet mot andra. Och då ska den i synnerhet bevisas på det sätt som aposteln lär oss här, att vi inte täcks oss själva, utan täcks vår nästa till godo och till förbättring, såsom Kristus inte täcktes eller tjänade sej själv, utan oss, och ännu dagligen låter sin nåd vara väldig över alla våra skröpligheter.

Måtte han själv ge oss den nåden att även häri vara hans efterföljare!

Tro på vår Herre, älska varandra,
detta är grunden för lycka och frid.
Må vi oss lära
troslivet nära,
så att vår kärlek tillväxer därvid!

Har du ett större ljus än din broder,
visa då detta i kärlek, ty märk:
Tron inget gäller,
bönen ej heller,

om den ej åtföljs av kärlekens verk.

"Vet ni inte, att vi som är döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till hans död." (Rom. 6:3)

Aposteln vill säga: Tänk dock tillbaka på vad som gjort er till kristna! Ni är ju döpta till Kristus. Vet ni inte vad denna döpelse betyder, nämligen att ni inte endast är tvagna och renade genom syndernas förlåtelse, utan också att det syndiga köttet därigenom är dömt ifrån livet och överlämnat åt döden, så att det helt ska fördränkas och så att ert återstående liv på jorden ska vara ett beständigt syndens dödande. Sådant var förbundet med Kristus: "Vi är döpta till hans död."

Men detta måste vara inte bara ord och tankar, utan sanning och verklighet. Måtte var och en som vill vara kristen besinna detta!

Om någon som bekänner sej till Kristus likväl inte verkligt har det nya sinnet som i allt vill göra sin Herres vilja, utan ännu kan hylla och försvara en och annan skötesynd, stå i förtroligt förhållande till något som uppenbart strider emot Herrens bud och vilja, den bedrar sej själv med en död inbillningstro. Då vi blir omvända återkommer vi just till det förbund med Kristus till vilket vi blev döpta. Men vi är döpta till hans död — och hans död var en syndadöd.

Om nu någon som är en slav, t. ex. under girigheten, så att vinna och samla detta jordiska är hans huvudsak, eller under vällustsynder, otukt eller dryckenskap, eller under vredessynder, hat, avund, lögn och förtal, eller så att han övar någon oredlighet i handel eller arbete m. m., om en sådan vänder sig till religionen, till Guds ord och Guds folk, och nu bekänner tron på nåden, men blir kvar i sitt förra förhållande till sin skötesynd — hör åter: han bedrar sej med en falsk inbillningstro. Och all hans religion, hans kyrko- och nattvardsgång är under ett sådant förhållande endast ett vederstyggligt skrymteri.

Förbundet med Kristus är ett heligt förbund: "Vi är döpta till hans död." Kristi rike är visserligen fullt med synd och jämmer; därom talas inte att du får känna allt ont i ditt gamla hjärta, i köttets lustar och begärelser, eller att du kan falla och förgå dej; men att bli kvar i sitt gamla förhållande till synden, det hör inte till Kristi rike.

Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Alla Guds barn har ett heligt sinne som gör uppror mot synden. Att du ännu kan stå i lugnt och förtroligt förhållande till din girighet, eller din ärelystnad, din avund, eller din otukt, eller din vrede, din trätsjuka,  ditt hat — att stå i lugnt och förtroligt förhållande till något sådant, hylla och ursäkta det: det är detta, som alldeles bestämt vittnar emot dej. Att olyckligt falla och förgå sej är ännu inte att bryta förbundet med Kristus; men att ge synden frihet, hylla och försvara den, det är att bryta förbundet.

Vi är döpta till hans död. Ska du nu i sanning döda synden, då måste du ha en villig ande till det, även om det för köttet är bittert. Kristi mänskliga natur bävade väl för dödens bitterhet, men ändå var han efter anden villig att ta kalken ur Faderns hand. Så sade Han också om sina trogna: "Anden är villig men köttet är svagt." Är den villiga anden bortviken ur ditt hjärta, då är all kamp med synden ett lagtvunget arbete och alltså skrymteri, eftersom det inte går av hjärtat.

Men ska den villiga anden behållas, då måste du leva i tron, i den saliga trösten och vissheten att Gud förlåter alla dina synder. Därtill är också nödvändigt att veta, att hur det än går dej i striden, vare sej du bättre eller sämre lyckas vid syndens bekämpande, står dock alltid nådeförbundet fast hos Gud, och även du lever i det förbundet, så länge du lever i denna övning och sveper in dej i Kristi rättfärdighet; ty bara på den grundar sej nåderiket, som är väldigt över alla synder.

Själva denna övning, att tro nåden och döda synden, ska vara dej det säkraste vittnesbörd om att hur illa det än ofta ser ut, du dock lever i sann nåd. Och så länge du av hjärtat tror en sådan nåd, ska du alltid på nytt livas till att följa din trogne Frälsare och döda synden.

Men för köttet blir denna väg bitter. Den slutsatsen kan du också dra av att det heter: "döpta till hans död;" ty Kristi död var en bitter död. Han har under starkt rop uppgivit anden. Köttets korsfästande skall ofta bli dej så bittert att också du ska nödgas ropa, då du i nöd och ångest åkallar Herren. Då gäller det att inte tröttna, utan väl komma ihåg, att då du är en kristen och står i Guds förbund, har du gjort en övermåttan stor lycka, du går emot en evig herrlighet. Därför må du gärna lida något därför. Kronan lönar väl alla redligt framhärdande kämpar. Det är ju ett fast ord: Dör vi med honom, så ska vi leva med honom; lider vi med honom, så ska vi med honom regera.

När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn,
honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit
och mej till sin egen tagit.
Honom jag, som han mej bjöd,
följa vill i liv och död.

"Gjord under lagen, för att förlossa dem som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet." (Hebr. 10:22)

O, du eviga Guds kärlek, som så älskade världen!

Hörom här, varför Guds Son är vorden människa, vad som var själva det stora ärendet och ändamålet med hans ankomst i världen. "Gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen."

O, du svarta otrosmörker, som aldrig tillstäder oss att behålla detta!

Se, de som verkligen tror sådant, att Gud givit oss sin Son till vår lagfullgörare, inte undrar jag på att de älskar en sådan Gud och Frälsare, inte undrar jag på att de blir brinnande i anden, av någon högre himmelsk fröjd och frid och kärlek; inte undrar jag på att de blir upptända av nit emot allt annat, som vill upphäva sej till det anseendet att göra oss rättfärdiga och heliga!

Då Gud ville frälsa de fallna människorna och förlossa dem ifrån lagens domar, hur skulle det gå till? Det måste gå till på ett sådant sätt, att inte den gudomliga rättfärdigheten till en enda bokstav eller prick bleve lidande. Och det skedde därigenoam, säger aposteln, att Guds egen Son blev skickad under lagen. Han, som var lagens Herre, gav sej att vara lagens tjänare och fullgörare för oss. O, du makalösa Guds kärlek!

Om du nu tror detta, som hela Skriften vittnar, att vi endast genom Kristi laguppfyllelse, Kristi rättfärdighet blir rättfärdiga, då ska den enda fråga som återstår till ditt betryggande bli denna: "Är jag viss, att Kristus har riktigt fullgjort lagen till den evige Faderns förnöjelse?"

Och då kan du vara trygg. Kristus har alldeles fullkomligt hållit lagen. Han "älskade Gud av allt sitt hjärta, av all sin själ, av alla sina krafter och av all sin håg"; det var hans mat, att han gjorde Faderns vilja. Lika fullkomligt har han också "älskat sin nästa såsom sej själv", ja, så att han också förgat sig själv, gav sitt liv i döden, vart räknad bland ogärningsmän, bar mångas synder och bad för överträdarna. Han var lydig intill döden, ja intill korsets död.

Ty att han var gjord under lagen innebar också att han skulle ta på sej lagens dom och förbannelse över syndarna. Såsom det står skrivet: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss." "Och eftersom barnen hade kött och blod, är också han vorden därav delaktig; för att han skulle genom döden nedlägga honom som hade döden i våld, d. ä. djävulen, och göra dem fria, som genom dödens räddhåga i allt sitt leverne måste vara trälar."

Så har han gjort allting för oss. Prisat och högtlovat vare hans namn! Han var också den ende, som kunde göra det. "Vi var till detta verk alltför svaga i harnesket", såsom Luther säger; "vi är satta av sätet", han allena kunde utföra detta verk.

Må nu endast var och en se till, att han också ger Kristus äran för detta verk, d.ä. att han besinnar och erkänner, att denne Herren har beställt allt väl. Det är så bedrövligt, att det inte kan med några ord nog beklagas, hur djävulen förvillar våra sinnen, så att vi lever fram vår tid, såsom visste vi ingen egentlig nytta av allt, vad Kristus gjort.

Vi läser, sjunger och talar om, att Gud givit oss sin egen Son till vår broder, vår lagfullgörare och vårt offerlamm;  och dock går alla våra tankar och allt vårt andliga strävande ut på att vi själva ska vara ostraffliga lagfullgörare, om vi ska täckas Gud och vara riktigt vissa om hans nåd och vänskap. Vi ska bara med många stora och vackra ord prisa Medlaren, men sedan gå till det arbetet att själva försona oss med Gud. Många har i all sin livstid aldrig ännu haft någon egentlig tjänst och nytta av Kristus.

Låt oss då en gång stanna och besinna, vad Skriften säger om den nytta och tjänst, vi skulle ha av denna stora gåva, då Gud gav oss sin Son, gjord under lagen. Aposteln säger: För att förlossa dem, som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet.

Har du aldrig sett eller hört dessa ord? Skulle vi inte en gång prisa den gudomliga kärleken och låta det vara sant och vara nog, vad vår store lagfullgörare har gjort? Aposteln säger här, att han har inte gjort det åt sig själv, utan för att förlossa dem, som voro under lagen.

Vi ber var och en, som vill vara kristen, att en gång allvarligt besinna det, som är Skriftens summa och kärna, att Kristus är lagens ände, — Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en, som tror; att det som lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det, det, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse.

Född av kvinna under lagen,
se din broder i ett stall!
Men i stallet börjar dagen,
han har botat Adams fall.

Barnaskap åt dej han vunnit,
du står skriven i hans sår.
Själv han döden övervunnit,
Kristi seger är nu vår.

Mot din Frälsare du väger
dock så litet, käre vän.
Synd och fromhet som du äger
kommer ej i räkningen.

"Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son." (Joh. 3:16)

Se nu här Guds eviga nådeval! Då Gud, den allena vise, rättfärdige och barmhärtige, Skaparen och Fadern över allt vad fader heter i himmelen och på jorden, i sin eviga allvetenhet förutsåg, hur hans avbild människan, det ädla och fria kreaturet, med hela sitt släkte skulle falla utur godheten, vari hon genom egen lydnad och rättfärdighet kunnat behålla sej, hur hon skulle förlora Guds beläte och störta sej i evig död och fördömelse, uppfylld med den gamle ormens gift och såld under synden, då beslöt han, förrän han släppte ut detta betydelsefulla släkte ur sin skapande hand, att själv sörja för dess frälsning, att ge det en Medlare, som skulle i sin person ha både mänskligheten och gudomen sammanfattade i oupplöslig förening.

Han utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd. Av den gudomliga rättfärdighetens lag kunde inte en bokstav eller prick ges efter; och lika omöjligt kunde det fallna släktet fullgöra lagen. Det kunde inte ge vad det inte mer hade kvar, nämligen sann rättfärdighet och helighet. Nu skulle antingen Guds uppsåt med människans skapelse bli om intet och hans livs son, hans avbild och barn, bli evigt förlorad, eller också skulle Gud själv upptänka ett råd till människans frälsning. Då förbarmade han sej över oss i sin egen fria kärlek, "efter sin viljas goda behag sin herrliga nåd till lov", och bestämde till vår frälsning sin egen älsklige Son, det eviga och självständiga Ordet, vilken också av lika barmhärtighet och kärlek villigt åtog sej att bliva människornas Broder och Salighetshövding — att själv bliva människa och i sin mandom med lagens uppfyllande och dödens utstående återförvärva det förlorade, återinsätta oss i godheten igen och ånyo upprätta Guds beläte i oss genom sej själv.

Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son. Han vart en "människans Son" för att frälsa det, som var förtappat. Såsom för ens synds skull fördömelse var kommen över alla människor; så skulle också genom ens rättfärdighet livets rättfärdning komma över alla människor. Såsom vi alla dött i Adam, så skulle också alla i Kristus bli gjorda levande. Detta var Guds eget fria nådeval. Och härtill var ingen annan grund, än Guds egen fria, oberoende kärlek; såsom Kristus säger: Så älskade Gud världen. Hur man än söker, kan man inte finna annat skäl än detta: Han älskade, därför älskade han. Vi kommer inte längre. Han har utvalt oss i Kristus efter sin egen viljas goda behag. Ingen bad honom. Ingen förtjänade det. Det var hans egen viljas goda behag.

Här är en guldgruva! Vår salighet, vår utkorelse i Kristus är Guds eget fria beslut och hans egen gärning. Skriften säger: Gud gör allting för sin egen skull. han, för vilkens skull alla ting är, och genom vilken alla ting är, har så behagat besluta, att det fallna människosläktet skulle vara hans barn genom Kristus. Han har tagit oss sej själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov. Vad vill man säga därom? När Gud behagar göra något, vem kan hindra honom? Vem kan stå emot hans vilja? Det heter därför nådeval, utkorelse.

Du tycker att det är alltför mycket att du skulle vara Guds barn, du är alldeles ovärdig därtill; men vad vill du göra? Det är Guds egen viljas goda behag. Vad vill man säga emot Guds viljas råd? Den ena gången beslutar han skapa världar, många som sand; den andra gången beslutar han skapa åt sej barn på jorden och att, när de fallit för fiendens frestelser, upprätta dem genom en frälsare. Han beslutar att genom en dyr återlösning göra dem åter till barn, så fördärvade och ovärdiga de än är. Vad vill man säga därom? Det är alltsammans Guds viljas fria behag. Han gör allting för sin egen skull. Detta är nådevalets väldiga tröst. Här måste jag väl ändå se, att Guds nåd och kärlek är fri och oberoende av oss. Såsom Paulus säger i Rom. 9 om utkorelsen, då han tar exempel av tvillingbarnen Jakob och Esau: "Förr än barnen var födda och hade gjort vare sej gott eller ont — på det Guds uppsåt skulle bliva beståndande efter utkorelsen, inte för gärningarnas skull utan av kallarens nåd — vart till modern sagt: Den större ska tjäna den mindre."

Så också här: Förrän vi var skapade, förrän världens grund var lagd, då vi hade gjort varken gott eller ont, utvalde Gud oss i Kristus till barn och arvingar av den eviga saligheten. Visst är i denna utkorelse det väldigaste dunderslag från himmelen över alla gärningars förtjänst inför Gud! Visst borde vi en gång vid det åskslaget vakna ifrån vår eviga inbillning, att Guds nåd skall vara beroende av oss, vår fromhet och våra gärningar! Såsom han har utvalt oss i Kristus, förr än världens grund var lagd. Vi kommer då något försent med våra förtjänster!

O, en evig nåd!

Så älskade Gud världen all,
att han utgav sin ende Son,
att var och en som på honom tror
skall ha ett evigt liv.

"Jesus Kristus är densamme igår, idag och desslikes i evighet." (Hebr. 13:8)

Så utropar aposteln i sista kapitlet till hebréerna. Detta är ju dock en stor tröst i tidens alla skiften och växlingar, att Kristus ännu lever och är densamme i går och i dag och desslikes i evighet! Då ska allting kunna hjälpas och bli väl!

Vad skulle också vid ett årsskifte vara en mer tröstande och kär betraktelse för kristna — för vilka Kristus är allt i alla — vad skulle vara mer lämpligt att utgöra deras lösen eller fältrop än detta: Jesus Kristus är densamme i går och i dag, och desslikes i evighet!

Ni som känner Kristus, som någonsin har förnummit att Herren är god, som har erfarit, smakat och sett, hur ljuvlig Herren är, hur stor han är i nåd och barmhärtighet, hur trofast och hur mäktig att allting hjälpa — tänk och besinna, att alldeles på samma sätt är han ännu i dag och i alla tider, i dag som i går, i år som i det förflutna året, och så desslikes i evighet!

Han kan omöjligt förändras, han är "evigheternas Fader", han är alldeles oombytlig, i alla tiders skiften densamme. Det är endast här nere, i oss, i våra känslor, tankar och förnimmelser, som omväxling och förändringar föregår. Mitt under detsamma är Kristus alldeles oförändrad, alldeles densamme. Så att om vi minnas t. ex. att han någonsin förlåtit synder alldeles oförskyllt, om han någonsin gjort oss såsom helt ogudaktiga rättfärdiga, av idel fri nåd, genom sin egen förtjänst, så gör han detsamma alla dagar. Om han någonsin tröstat oss, då vi inte var värda att bliva tröstade, utan hellre hade förtjänt att bliva straffade och förskjutna, så vill han lika oförskyllt trösta oss ännu i dag. Om vi minns att han någonsin förlossat oss ifrån nöd, ifrån synd och frestelser, då vi själva inte hade ringaste kraft att befria oss därifrån, så vet vi, att han både vill och kan i sin tid göra detsamma ännu. Om vi har att förtälja: den och den gången var jag alldeles bortkommen, förvirrad och förvänd, ett borttappat får, men han, den gode Herden, uppsökte och återhämtade mej, rörde mej med sitt ord igen och förde mej tillbaka, se, så vet vi att han alltid även i kommande tider vill göra detsamma.

Ty han är alltid densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet. Han har visst inte ännu bevisat oss sin sista välgärning! "Han har först älskat oss". Och såsom han hade älskat de sina, som var i världen (fritt, oförskyllt och innerligt), så älskade han dem intill änden.

Sådan tröst har vi inte blott av vår egen korta och inskränkta erfarenhet, nej, allt ifrån världens skapelse, genom alla århundradens tidelängd, går samma erfarenhet av vår Herres Jesu Kristi nåd och kraft. Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

Då vi ser, hur han förr tog emot syndare och förlät de grövsta missgärningar, då vet vi att han gör detsamma även nu med oss. Då han fordom till en beryktad storsynderska, som gråter vid hans fötter, säger: "Synderna förlåtas dej, gå med frid"; då Saulus, som var en "försmädare, en förföljare och våldsverkare", blir den mest benådade apostel; då David, som efter den allrastörsta nåds åtnjutande ännu fallit i blodigaste missgärningar, åter får tillsägelse om nåd och förlåtelse — då vet vi att på vår Herres Kristi nåd inte är någon ände, att han ännu vill allting förlåta alla dem som söker honom.

Ja, då vi ser hur han aldrig tröttnade med sina lärjungars svagheter, utan ideligen straffade och rättade dem, men aldrig förkastade dem, då vet vi att han aldrig heller skall tröttna med oss. Och då vi ser hur benägen han var att höra bön, även när den var så kort att den endast bestod i hans kläders vidrörande, då vet vi att han ännu hör också de kortaste böner. Ty vid allt detta ska vi betänka, att Kristus ännu i dag är alldeles densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

Detta är dock en obeskrivligt stor tröst och fast borg, när tiderna växlar, ja, stormar och mörknar. Då kan ännu  en kristen med glädje sjunga: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär! Du, Herre, är min starkhet, min klippa, min borg och Förlossare, min Gud och min tröst. Du förblir den du är, och dina år tar ingen ände".

//: Jesus är densamme
Kristus är densamme
som i går,
än i dag
och i all evighet. Amen. ://

Se, Kristus är densamme,
vad än förvandlas här.

"Jag vill dagligen lova dej och prisa ditt namn alltid och utan ände." (Psalt. 145:2)

För att kunna uppväckas till att rätt lova och tacka Herren är nödvändigt att väl besinna, vad gott Han har gjort oss. Tänk då, att vi har all den Guds faderskärlek, varom hela skapelsen vittnar; all Sonens förtjänst och försvar, så att ingen synd tillräknas oss, ingen lag eller hotelse drabbar oss; och har den Helige Ande med all hans nåd, tuktan och hugsvalelse i våra hjärtan!

Eller kanske det är ett ringa ting att ha bara Gud? — bara Gud — hans vänskap och hans rike? — Herren bevare oss, om vi aktar sådant ringa, att vi inte för en sådan otacksamhet råkar i något gruvligt ont! Upphör därför inte förr att bedja Gud, än du fått ett hjärta, som har sin högsta lycka och frid blott i honom och hans vänskap. Då har du där en djup grund för en evig frid, salighet och tacksamhet.

Sedan kan ditt hjärta också uppväckas till Guds lov genom otaliga andra nådesbevis. Om du blott skådar tillbaka på det gamla året, hur många stora välgärningar har inte Herren bevisat dej — dej och hela Guds församling! Hur många prov av hans närvaro och hulda omsorg har du inte erfarit! Kanske du minns mången dag eller natt, då du haft bittra bekymmer på ditt hjärta — du såg inte, hur det och det skulle bli väl; men du ropade till Herren i din nöd, och han hörde din bön och hjälpte dej. Och sedan, hur många synder han har förlåtit — och vilken huld herdevård han haft om din själ och tillskickat dej än något bittert och bekymrande, till väckelse och tuktan, när så behövdes; än åter någon tröst, vederkvickelse och glädje, när sådant gjorde gott.

Men hans välgärningar står inte till att räkna. Och nu vill Gud för allt detta inte ha något mer av dej än blott ett tacksamt hjärta. Och på samma gång är detta din egen sällhet; varjämte Gud alltid gärna utgjuter ny nåd på de tacksamma själarna och gör dem beständigt mer och mer gott.

Känner du nu tacksamhet i ditt hjärta, då frågar du också säkert, hur du ska få bevisa den emot din så gode Gud. Även om detta slutligen några korta ord.

Det första som mycket väl behagar vår Gud, är just detta, som du då redan känner, nämligen ett tacksamt och förnöjt hjärta. Han vill bara, att du skall minnas hans godhet och din stora lycka i hans vänskap, så att du därför även kan lida något obehag under vandringen, så att du inte genast knorrar och klagar, såsom Israels barn i öknen; helst som du för all hans eget hjärtas bevisade kärlek bör tro och besinna, att inget bittert händer dej, som inte är till ditt eget bästa av honom skickat. Detta är det första, som tillhör tacksamheten, nämligen ett med alla Guds skickelser förnöjt hjärta.

För det andra bör du också ofta i bönen säga din gode Gud ett hjärtligt tack och lov för alla hans välgärningar. Börja alltid bönen med ett hjärtligt lov, än för Guds faderliga kärlek, att han gav oss sin Son, än för all Sonens förtjänst, som gör, att ingen synd fördömer dej; än för den Helige Andes omvårdnad, tuktan och hugsvalelse. Tala såsom ett barn och säg: Helige, allrakäraste Fader, dej vare evigt lov och tack, att du genom din Son uttagit mej från syndens och den eviga dödens rike och redan skänkt mej det eviga livet! Dej vare evigt lov och tack, att jag inte mer behöver bära mina synders tunga börda eller smaka helvetets eld, utan ska evigt vara hos dej i det saliga paradiset o. s. v. Detta är en mycket hälsosam, ljuvlig och styrkande övning för den invärtes människan. Guds barn bör aldrig försumma denna övning. Och, såsom förut någon gång blivit sagt, ska alla dina böner bli helt annorlunda, om du börjar med att först tacka Gud för det goda, han redan bevisat dej — din annars torra och livlösa bön får därigenom ny tillförsikt, glädje och förhoppning, att han även nu kan göra dej gott.

För det tredje bör tacksamheten mot Gud också bevisas med gärningar, d. ä. att du bara för Guds stora nåd emot dej är villig att gärna tjäna dina medmänniskor, även om inte de förtjänar det, utan du gör det för den gode Gudens skull; att du är villig att ge den hungrige bröd, den nakne kläder, villig att bidraga till Guds ords predikan och spridning, och villig att gärna tåla och förlåta det onda, då Gud så beständigt tål och förlåter dej.

Detta är en rätt tacksamhet, och detta de sant goda gärningar, som flyter från den rätta källan. Och härav ska vi finna, att tacksamheten till Gud är den rätta livssaften och styrkan i hela kristendomen.

Men om vi nu inte bara vill förstå detta, utan också verkligen öva det, visst ska vi då erfara, att vi behöver Guds Andes nåd och hjälp härtill. O så eländig naturen är! Den vill glädjas och tacka, bara när något behagligt händer oss. Att kunna prisa Gud i all tid, även då han tuktar och prövar oss, det är endast ett Guds under, till vilket vi endast med mycken övning, kamp och bön blir beredda. Låt oss flitigt bedja Gud förläna oss allt detta för sin käre Sons skull! Amen.

Vår store Överherde, till dej vår lovsång går! 
Du fått all makt i himlen och på jorden. 
Din hjord så väl du vårdat i detta gångna år, 
och därför finns den även kvar i Norden. 
Du som för oss var dödad, du lever, och din hand 
bär spiran över världen och över detta land, 
bär nycklarna till döden och dess rike. 

Om du nu åter sänker hit ner till denna jord 
ett nådens år i hemlig, dunkel slöja, 
vi vet ej vad det gömmer, men har ditt löftesord 
att alla dagar du bland oss vill dröja. 
Och har vi dej, vår Herre, vår Herde stark och god, 
och dina helga källsprång: ditt ord och offerblod, 
vi går de dolda skiften glatt till mötes. 

Ja, vare det som kommer ett härligt nådens år, 
din nåd och makt gör känd på hela jorden! 
Sök upp, församla, vårda de många vilsna får, 
föröka nu och stärk den klena hjorden. 
Låt många nu få smaka hur underbar du är 
och bli i trons gemenskap med dej, o Jesus kär, 
förenade och saliga för evigt. 

Bevara dina trogna, o Herre, denna tid 
i trons uppriktighet och Andens enhet, 
i kärlek och i glädje, rättfärdighet och frid - 
behåll bland oss ditt ord i kraft och renhet. 
Utrusta dina vittnen med tröst och tålamod, 
så att de alltid frimodigt vittnar om ditt blod, 
och korsets smälek glatt med dej vill bära. 

För hedningarnas skara, o Gud, vi ber till dej, 
som evangelium åt alla unnar! 
Låt sändebudens fötter då låta höra sej, 
som seger genom Frälsaren förkunnar! 
Välsigna våra syskon som nu ibland dem går, 
och låt en väldig skara, långt fler än vi förstår, 
en gång hos dej, o Jesus, saligt mötas!

"Hoppets Gud uppfylle er med all fröjd och frid i tron, genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)

Här tillönskar aposteln oss inte något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle er med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle er", säger han, och med "all fröjd och frid".

Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Fröjd och frid i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.

Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.

Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.

Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.

Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.

Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.

Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.

O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.

Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för  Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!

Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."

Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?

Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.