fredag 13 september 2019

"Ditt ord håller oss uppe då vi får det; och det samma ditt ord är vårt hjärtas fröjd och tröst." (Jer. 15:16)

Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att tala om denna sak som vi bör, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möter, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?

Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga är syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde inte lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt utsäde, som, nedlagt i människohjärtat, där skulle återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden  i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen. Du kan genom detta medel bli seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus!

Men utan detta medlets bruk är det omöjligt för dej att övervinna ditt onda och upprättas, om du också på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du också vakar och strider dej till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.

Allt detta bekräftar också erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som har trogna lärare, som med oupphörligt predikande plöjer och sår ut och med förböner och tårar vattnar utsädet; men där står ändå helt jämmerligt till bland folket, där märks ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan endast något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du ska finna, att där har folket inte ännu börjat använda Guds ord själva, och så länge förflyger allt det goda de hör från predikstolen, och bär ingen frukt.

Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sej i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år går förbi, och du besöker detta fält och känner inte igen det. Du skådar med sorg det förödda landet, ser bara tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare togs bort, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de inte kommit in i ordet, för att på egen hand använda det.

Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sej inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk inte blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser är bara de vanliga, som var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.

Och hur ska de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dej av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, inget annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har inte varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dej har det blivit använt. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, även om du också i detta avseende har många försummelser att förebrå dej.

Du har också erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du inte ofta erfarit, hur du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes människa, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du också mått bättre till din invärtes människa. Och återigen, var det inte många gånger som du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kort sagt, något Guds ord väckte dej ur slummern och frälste dej? Var det inte mången gång som du var kall och död, hela världen var dej mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värme, och du ljusnade upp? Har du inte då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om inte ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"

Så ser du hur ordet var medlet varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas inte förgäves nådemedel; och utan det är det omöjligt att behålla nådelivet.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

fredag 26 juli 2019

"Hämnas inte er själva, kära vänner, utan låt Guds vrede ha rum." (Rom. 12:19)

Här ställer nu aposteln emot varandra Guds rättvisa vrede och hämnd samt vår ogudaktiga självhämnd, varmed han antyder, att om vi låter Gud vara vår beskyddare, vill han i allt ha omsorg om oss, hämnas all orätt som tillfogas oss, och skaffa oss rätt; men om vi själva hämnas, då har vi gått Gud i förväg och tagit saken ifrån honom — och då får vi hjälpa oss själva. Sådant antyds därmed, att aposteln ställer Guds hämnd emot vår hämnd och säger: "Hämnas er inte själva, utan låt Guds vrede ha rum."

Aposteln säger inte, att vår lidna oförrätt ska bli ohämnad, utan han vill endast att Herren Gud ska få behålla sin majestätsrätt och vara alla människors domare, så att vi inte tränger oss in i hans ämbete med någon självhämnd. Herren vill vara ensam konung och domare över sina skapade varelser. För det är skrivet: Min är hämnden, jag ska vedergälla det, säger Herren.

Dessa Herrens ord borde visserligen för alltid göra slut på allt vårt hämndbegär; för då den store Guden vill vara vår hämnare, borde vi med rätta så bäva för hans vrede, att vår vrede bleve vänd i innerligt förbarmande och förbön.

När vi ser, hur högt Gud älskar sina barn och vänner, så att det heter: "Den som rör er, han rör Guds ögonsten" — då vi ser, med vilket brinnande nit Han vakar över dem, så att Herren Kristus försäkrar: "Alla era huvudhår är räknade", vilket också innebär, att Gud ska  ge akt på den mest fördolda ondska och obarmhärtighet, som någon kan tillfoga oss; och då vi därjämte vet, hur gruvligt det går till, när Herren Gud själv vredgas och straffar — då borde vi visserligen bli stilla och endast bedja: Gud, var oss alla nådig! Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som är oss skyldiga.

Ty då Herren Gud hemsöker dem, som gör dej orätt och ont, tillgår det något gruvligare, än du kanske själv skulle önskat. För vi ska aldrig glömma, att den, som tillfogar oss oförskyllt lidande, har inte gjort det endast mot oss, utan i ännu högre grad åt Herren Gud, som sörjer mycket hjärtligare för oss än vi själva; och då är din förtryckare genast under Guds vrede — och honom ska han inte kunna undkomma, såsom ännu ingen människa undkommit Herren Gud!

Det säkra är, att synden inte blir till intet — det ska Guds höga fullkomligheter sörja för; synden ska alltid på något sätt drabba syndaren, antingen i tiden eller i evigheten; och här i tiden antingen i bättringssorgen och delaktigheten av Kristi lidande, eller också i straffets och hämndens lidande. Kommer syndaren i tiden till bättring och delaktighet i Kristi lidande för synden, då kommer han inte att uppbära syndens rätta straff, eftersom detta har övergått Kristus; men ångerns och tuktans lidande ska han ändå ha.

Sker åter inte detta, då ska alltid Guds vrede drabba honom. Detta sker då ofta här i tiden på ett sådant sätt, att vi inte ser det såsom syndens straff, då det nämligen sker genom vanligare olyckor, sjukdom, hungersnöd, eld, vatten, krig o.s.v., men stundom sker det också på ett sådant sätt, att även vi människor tydligt kan se Guds rättvisa hämnd däri, t. ex. då en man, som förtryckt de svaga, änkor och faderlösa barn och med orätt tillvällat sej andras egendom, blir hemsökt med besynnerliga olyckor och stannar i yttersta fattigdom och elände; då den, som försmädat, förrått och beljugit människor och berövat dem deras goda namn och rykte, själv faller i uppenbar skam och vanära; eller då den, som tillfogat människor svåra hjärtesår, ja, livstidslånga sorger, en som den mänskliga rättvisan inte kommit åt, slutar i det olidliga stumma vemodet, vansinnet eller självmordet o.s.v.

Men sker det inte här i tiden, att Gud hämnas missgärningen, då återstår hans rättvisa hämnd till den förskräckliga evigheten, den tillkommande vreden.

Och nu, hur vill du då vredgas över din ovän, hur skulle du vilja ytterligare hämnas, eller hysa några onda tankar och önskningar emot honom, när du vet, att en så svår Guds vrede redan vilar över honom? Borde du inte hellre då gripas av innerligt medlidande och bedja för honom, att han måtte komma till bättring! Sådant bör vi väl betänka, då den store, fruktansvärde Herren säger: "Hämnden är min, jag skall vedergälla det."

Detta föreställer oss nu aposteln för att rätt allvarligt tillbakavisa och kväva vår starka benägenhet för ondska och självhämnd. Och detta borde förvisso vara nog att förmå alla som vill vara kristna, som själva lever av idel barmhärtighet och för var stund behöver Guds tålamod, att de inte mot en felande medtjänare skulle utöva den ringaste hämnd eller ovilja.

Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå
om han med mej till doms vill gå?
- - - 

Men syndar vi på Herrens nåd
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över dem ej solen må
kanske för alltid nedergå.

torsdag 25 juli 2019

"Och Satan gick in i Judas, som kallades Iskariot och var en av de tolv." (Luk. 22:3)

Vad vi i synnerhet bör lära av denna förskräckliga händelse, är, att ingen må vara säker och tänka: skrymtarna är skrymtare; en redlig kristen har inget att frukta. Nej, annat lär oss Judas´ exempel.

Då Judas av Frälsaren utvaldes till apostel, var han förvisso inte vad han sedan blev. Och hur många är inte de, som börjat i Anden, men lyktat i köttet? Se här på Judas' exempel och alla andra syndafall, hur lätt och snart det kan vara gjort, att en kristen är förlorad. Isynnerhet när den rätt onda stunden är inne, när djävulen med sina listiga och starka anlopp griper dej an och på en gång upptänder köttets begärelse och förblindar ditt förstånd, så att de förskräckligaste synder inte syns dej det ringaste farliga, men oändligen kära, ja nödvändiga — då är det snart gjort, att du faller.

Till sådan frestelsestund hör isynnerhet tre ting: Först att synden blir dej synnerligen kär och behaglig; för det andra att om du än så mycket betraktar den, du omöjligen ska kunna finna att den är farlig, utan den ska synas dej helt ringa och obetydlig; och för det tredje att du börjar synda med något litet och tänker, att "så litet gör ju inget".

Så var det när ormen besvek Eva med sin illfundighet. Han sa: Inte ska ni dö; det är ju bara att ta ett äpple; och ett äpple är ju bara ett äpple. Men däremot ska ni vinna mycket, nämligen först den ljuvliga fruktens njutande och sedan ett större förstånd.

Likaså när han förförde Judas. Det börjades bara med lite snattande, och då hette det: Jag tar ju endast något så litet — och bara denna gång (för varje gång!) och — det är inte orätt, att jag har något för mitt besvär.

Vidare, när djävulen ingav honom i hjärtat att han skulle förråda Jesus, var det ju något så naturligt att tänka: Trettio silverpenningar är inte att förakta — och ingen fara! Jesus är först oskyldig och sedan allsmäktig; inte kan det gälla hans liv — emellertid gör jag mej en god förtjänst.

Sådant hade Judas förvisso tänkt. Vem skulle ha sagt honom att han dagen efter gärningen skulle vara så förtvivlad, att han skulle gå bort och hänga sej? Det trodde han inte, utan han tänkte bara på hur han den dagen skulle njuta av sina pengar.

Hade han på torsdagen, då Jesus varnade honom, trott vad han dagen därpå fick erfara, förvisso hade han bävat för den handeln såsom för själva helvetet. Men han såg det ännu inte själv, och djävulen fyllde honom med andra ingivelser.

Var och en betänke detta i tid och läre en gång förstå syndens och djävulens rätta art, nämligen att om du blott inrymmer synd och skrymteri i ett fall och vid ett tillfälle, ska du snart så försoffas, förtjusas och förblindas, att du inte förmår se att det är den ringaste fara å färde, och så ska du småningom gå steg för steg till ditt yttersta fördärv.

Ja, det är så besynnerligt i en sådan ond, satanisk tjusningsstund, att om du på det grundligaste vill överväga och betrakta den synd till vilken du frestas, du ändå omöjligen ska kunna se annat än att den inte alls är farlig, utan ringa och lätt som en fjäder. Men däremot ska den också på samma gång synas dej oändligen kär och ljuvlig.

Dessa är de rätta färgerna på syndens framsida i försökelsens stund, samt de rätta tecken, att du för tillfället är i en försökelse, eller står ett prov, då din odödliga själs väl eller ve torde skola avgöras. Ty börjar du nu endast skrymta, hylla synden och dölja henne, så är det förbi med dej. Skrymteriet är syndens och djävulens gyllene överklädnad, förutan vilken de ingen väg kommer. Sannerligen, ta bort skrymteriet, och du ska aldrig kunna förbli i någon synd, eller fortsätta med den, utan du ska då alltid stå upp ur den och frälsas.

Hade Judas bara bekänt vad djävulen hade ingivit honom — om det också endast skett inför någon av lärjungarna — så hade djävulen genast varit avväpnad, och Judas hade inte längre fortgått i synden. Detta är ett medel, som hårt frestade kristna i alla tider begagnat emot djävulen, och alltid med stor välsignelse. Därför gäller just här apostelns förmaning: "Bekänn inbördes synderna den ena för den andra och bed för varandra, så att ni blir helbrägda."

Men allt detta är något, som man sällan rätt tror och besinnar, förrän man av egen bedrövlig erfarenhet lärt det, då det ofta är för sent. Vad är det då man inte tror? Jo, att man i frestelsestunden undergår en verklig förblindelse och förtjusning, så att man blir trygg, säker och dristig och tycker sej se, att det är alls ingen fara, då det likväl spelas om själva livet och själen. Och om någon tror detta förut, händer det honom likväl, att när han själv faller i frestelse till någon synd, syns honom dock den synden inte farlig.

Här skulle man dock billigt komma i fruktan och med lärjungarna fråga: "Vem kan då bli salig?" Och Jesus svarade och sade: "Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud." Så länge vi förblir i denna fruktan och denna tröst kan vi aldrig förgås, utan vi ska alltid vara i Guds hand. Han är en trofast hjälpare och herde och säger själv: "Ingen ska rycka de mina ur min hand."

Här gäller liv, här gäller död
och vill du seger vinna,
så strid - i Gud som striden bjöd
du hjälpen ock skall finna.
Men skyr du mödan, feg och svag,
så förestår dej nederlag
och fångenskap och döden.

onsdag 24 juli 2019

"Den som tror och blir döpt ska bli salig." (Mark. 16:16)

Vill vi ha ett bibelord vari dopets alla herrliga skatter i korta, starka och förklarande ordalag är innefattade, så har vi ett sådant i Gal. 3:27: "Ty ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus."

Hjälp Gud, att vi en gång märker denna omständighet! — Ni  har iklätt er Kristus!" Se, det är hela hemligheten av den obegripliga renhet och välbehaglighet för Guds ögon, som skänks oss i dopet. Vi är iklädda Kristus. Vi står inte mer för Guds ögon i våra egna personer, utan i hans Sons Kristi person; liksom Kristus på Försoningsdagen stod inför sin Fader inte i sin egen person med sitt eget anseende, utan i våra personer såsom den ende syndaren för alla syndare, bärande på sej hela världens synder.

Då var Han iklädd världen. Nu blir vi i dopet iklädda Kristus och betraktas inför Gud, inte efter vad vi själva är, utan vad Kristus är; vi står inför Gud i Kristi kläder, i Kristi person, i Kristi rättfärdighet och anseende. Detta heter här vara "iklädd Kristus".

Allt vad Kristus för oss var, gjorde och hade, är i dopet på oss överflyttat, åt oss skänkt; ty Kristus hade efter sitt nådefulla behag genom sina ord om dopet i detta nedlagt, ja, med detta sammanbundit hela saligheten som Han förvärvade oss. Varav kommer att alla som blir döpta till Kristus på en gång blir iklädda allt detta som hör till att bli salig, nämligen: hela Kristus och all hans förtjänst; så att vad Kristus för oss var och är, det är så alldeles vårt, som om vi själva i våra egna personer vore detsamma, och vad Kristus i vårt ställe gjort, är så alldeles vårt, som om vi själva gjort detsamma. Ty vi är iklädda Kristus.

Men vad är nu Kristus? Först är Kristus idel renhet och rättfärdighet, därför är vi också idel renhet och rättfärdighet. — I oss själva? Nej, i Honom allena; såsom "Han, vilken icke visste av någon synd, blev för oss gjord till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom".

Vidare: Kristus är täck och skön, så att Fadern i Honom har allt sitt behag, Kristus är Guds Son och rikets arvinge; därför är vi Guds barn, arvingar och Kristi medarvingar.

Nu förstår vi hur det gick till att de skröpliga lärjungarna var alldeles rena; nu förstår vi vad det språket betyder: "Så är nu inget fördömligt för dem som är i Kristus Jesus", d. ä. oaktat de ännu i sitt kött och på sina fötter i vandringen har mycket orent och skröpligt, kan likväl inget därav tillräknas dem till fördömelse. Ty just därför är de iklädda Kristus, att de inte mer ska skådas och dömas efter vad de själva är, utan efter vad Kristus är.

Nu förstår vi varför det hos profeten var förutsagt: "Och detta ska vara hans namn, det man ska kalla honom: Herren vår rättfärdighet." Den som rätt och väl förstår denna hemlighet, han kan i sanning sägas veta något, han är kommen tämligen långt ut ur djävulens våld och har lagt en orygglig grund till en rätt gudomlig frid i sitt hjärta. Men den som inte förstår eller vill förstå denna hemlighet, han har ingen rätt insikt i evangelium och kan varken råda sej själv eller andra, kan inte heller denna hemlighet förutan någonsin i sin livstid komma till någon frid, inte heller till någon sann helgelse, än mindre hjälpa andra till det.

Därför är det denna salighetens kunskap som en kristen så nödvändigt behöver. Då kunde han äntligen en gång få ett varmt och kristligt sinne, både mot sin Gud och sina medmänniskor, samt en välgrundad och hälsosam frid i sitt hjärta.

Ty när detta kommer in i en människas hjäta, att hon inte mer står i sina egna orena kläder för Gud, utan är iklädd Kristus och är i honom alldeles ren, täck och behaglig för Guds ögon; att hennes synder, som så jämmerligt plågar henne, aldrig ska tillräknas henne, o, då blir hon en ny människa, då vämjs hon vid allt sitt eget, vid både sin fromhet och sin ofromhet; då blir Kristus, Kristus, endast Kristus hennes allt i alla, både hennes rättfärdighet och hennes helgelse, ja, hennes livs, hennes tankars medelpunkt; då älskar hon honom och hans heliga vägar; då tar hon med nöje farväl av sin förra värld, sitt förra väsende i synd och fåfänga;, då vill hon gärna följa sin Herre och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; då har hon även för den saken sitt hopp i honom allena, förtroligt bedjande: Ta du, min Jesus kär, mitt hela hjärta, rensa mej du, döda du mitt kött.

Och se, detta är det som både verkas i oss och förebildas genom dopet — vilket aposteln därför kallar nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse.

Och du ska aldrig svika
din nåd, ditt fridsförbund
som gör oss saligt rika
på din försonings grund.
Du vill oss dina kalla,
du är oss när all tid,
du vill få hem oss alla
till evig fröjd och frid.

tisdag 23 juli 2019

"Vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till." (Rom. 14:8)

Detta är både hemligheten och högheten av de trognas liv på jorden. Med hela sitt liv, sin tillvaro, och även med sin död, tillhör de Herren. De är inte sina egna; de är hans, som skapat, återlöst och helgat dem. De är hans, inte bara efter förbundet med Honom, utan också efter sin ande och sitt livs hela riktning. Ty ingen av oss lever för sej själv.

De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.

Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, hans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, hur väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagt, lever vi för Herren, inte bara efter vårt förbund med honom, utan också efter vår ande, vår innersta håg och strävan. Går det inte fullkomligt i levernet, utan vi i något fall börjar leva oss själva, så är detta en avvikelse från vår innersta vilja, en avvikelse som vi då själva bestraffar.

Och ingen dör sej själv. Även i avseende på sin död är en kristen inte mer sin egen, utan Herrens och honom undergiven. En kristen har varken rättighet eller vilja att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt liv; måste han äventyra eller uppoffra det, så ska det ske efter Herrens bud och ordning. "Ni är inte era egna, ni är dyrt köpta," säger aposteln. Endast om Herrens ära och välbehag eller hans bud och ordning så fordrar, ska vi vara villiga att uppoffra vårt liv, och då på vad sätt eller tid Herren behagar.

En trogen må varken önska sej att leva eller att dö med avseende på sej själv. Han bör alltid tänka så: Vill Gud att jag ska vara här på jorden ännu längre, så vill jag det också; men vill Gud ta mej hem, så vill jag inte vara på jorden. Vi felar den ena gången med att önska oss ett förlängt liv; den andra gången med att själviskt önska oss döden. Allt vad vi är och har, även vårt liv, hör Herren till och bör åt honom överlämnas.

Lever vi, så lever vi Herren. Att vi "lever Herren" innebär att vi betraktar vårt liv, vår hela tillvaro såsom Herrens egendom och därför även i allt handlar såsom hans tjänare. Det innebär att vi i allting ser på hans vilja såsom det enda rättesnöret för allt vad vi göra eller företar oss; att vi har hans ära och hans välbehag till vårt enda ögonmål. Det innebär också att vi i allt som vi erfar här i livet överlämnar oss åt hans ledning, i lust och nöd, vare sej han ger eller tar något, samt åt honom vill offra alla våra gåvor och krafter. —

Dör vi så dör vi Herren. Såsom hela vårt liv är Herrens och åt honom helgat, så är även vår död. Om vi än dör en naturlig död, så sker det då i medvetandet att vi är Herrens; Därför vill vi också vara nöjda, vilken stund och på vilket sätt han behagar att kalla oss.

Men i vissa händelser beror också vår död av vårt eget val, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sej vid ett visst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle våga sitt liv, men genom flykt kunde rädda det. I alla sådana fall är en kristen både pliktig och efter anden villig att hellre offra sitt liv, än svika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han alltså för Herrens skull offrar sitt liv, då heter det också att han "dör Herren". Vare sej vi nu lever eller dör, så hör vi Herren till. Vi är såväl i livet som i döden både hans egendom och hans tjänare.

En sådan tröst och förmån har endast de trogna, att var de än är, i livet, i döden eller efter döden, "är de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De är alltid i hans händer, åt vilken är given "all makt i himmelen och på jorden". Lever vi här i främlingslandet, så är vi dock hans barn och tjänare, i hans osynliga sällskap; och kallas vi hädan, då är vi "hemma hos Herren" för att evigt se honom sådan han är. Här i tiden hör vi Herren till, först efter tron och samvetet, sedan efter kärleken och tjänandet. Och då vi dör, då är vi också Herrens egendom och i hans vård både till kropp och själ.

Kroppen är i hans hemlighetsfulla men säkra förvar undangömd intill uppståndelsens dag, då den ska oförgänglig återställas till ett evigt liv; och själen är i Guds paradis, i Kristi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den åter ska beklädas med den "andliga lekamen", vilken är lik Kristi förklarade lekamen. Var viss därpå, att den som tillhör Herren i tiden, tillhör honom också i döden och i evigheten.

Det är då ett över alla våra tankar saligt förhållande, att "vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till".

Lever vi, så lever vi för Herren.
Dör vi, så dör vi för Herren.
Om vi lever eller dör,
om vi lever eller dör,
hör vi Herren till,
hör vi Herren till.

måndag 22 juli 2019

"Om jag kunde profetera och visste all hemlighet och allt förstånd och hade all tro, så att jag försatte berg, och inte hade kärleken, så vore jag inget." (1 Kor. 13:2)

Det är en bekymmersam företeelse, att under det en finare självrättfärdighet vill göra vår kärlek och dess bevisning till salighetsväg, ser vi å andra sidan även hur kristna, som lärt den stora huvudsanningen, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan endast genom tron på Kristus, samt genom denna tro även erhållit den nya himmelska kärleken, åter efter någon tid dels börjar bli så kalla, döda och efterlåtna i kärleken och dess bevisning, att de nu tycks "leva blott sej själva", dels också mycket lätt kan trösta sej för denna brist och anföra, att vi dock blir saliga bara av nåd genom tron, som om vi skulle bli saliga genom en tro, som inte verkar någon kärlek.

Det är isynnerhet mot detta olyckliga bedrägeri som vi ofta och allvarligt bör besinna, vad Herrens ord lär oss i denna fråga.

Sant är nu det, att vi blir rättfärdiga endast av Guds nåd genom tron på den kärlek, varmed Gud i Kristus älskat oss, och inte genom någon vår kärlek; men det är inte sant att vi blir rättfärdiga genom en tro, som inte verkar kärlek. Nej, säger aposteln, "om jag hade all tro, så att jag försatte berg, och inte hade kärleken, så vore jag intet". "Det är så omöjligt, att den levande tron kan vara utan kärlek, som att elden kan vara utan värme" (Luther).

Då i Skriften lärs att vi blir rättfärdiga bara genom tron, menas där endast den tro som gör hjärtat levande och varmt i kärlek. Så sade Herren Kristus: "Därav ska alla förstå att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek inbördes." Och Johannes upprepar ideligen i sin första epistel, att vi just genom kärleken ska "veta att vi är av sanningen", "veta att vi är Guds barn", "är födda av Gud".

Har vi en gång kommit till tron, minns vi också hur vi då fick en ny, brinnande kärlek i våra hjärtan, inte bara till den nådige Guden, som förlät oss alla våra synder, utan också till vår nästa, nämligen dels en "broderlig kärlek" till alla dem som vi ansåg tro och älska Jesus, dels också en "allmännelig kärlek", så att vi med innerlig omsorg tänkte på alla människors frälsning och salighet. Har nu denna heliga kärlek upphört, hur är det då med vår tro?

Är vår förtröstan än aldrig så lugn och stark, är vårt andliga ljus än aldrig så stort, så är ändå vår tro nu förvisso endast ett dött beläte av vad den förut var, om den inte nu verkar någon kärlek. Se även vilka stora och prisvärda gärningar Herren Kristus fann hos församlingens ängel i Efesus, och dock hade denne övergivit sin första kärlek, vilket Kristus förklarade vara ett så betänkligt tecken, ja, ett sådant "avfall", att om inte bättring skedde skulle också ljusstaken stötas bort från sitt rum.

"Jag vet dina gärningar", säger Herren, "och ditt arbete och ditt tålamod, och att du inte kan fördra de onda; och du har prövat dem som säger sej vara apostlar och ändå inte är det, och du har funnit dem vara lögnare, och du lider och har tålamod och arbetar för mitt namns skull och är inte vorden trött. Men jag har det emot dej, att du har övergivit den första din kärlek. Betänk varifrån du är fallen, och bättra dej och gör de första gärningarna; annars ska jag snart komma till dej och stöta bort din ljusstake från dess rum, om du inte bättrar dej."

Här finner vi att kärleken är ännu en särskild sak i hjärtat och kan vara förlorad även under en så prisvärd verksamhet, så kraftiga och kristliga gärningar, som dem Kristus här uppräknar, nämligen då du nu inte mer ligger för dina synder vid Jesu fötter, utan är självgod och därför inte heller blir upptänd i kärlek till bröderna. Att man alltså under de präktigaste gärningar kan sakna denna kärlek, det visar också aposteln, då han säger: "Om jag talade med människors och änglars tungor och inte hade kärleken, så vore jag en ljudande malm och en klingande bjällra. Och om jag kunde profetera och visste all hemlighet, om jag gåve alla mina egodelar åt de fattiga och läte min lekamen brinna (såsom martyrerna på bålet) och inte hade kärleken, så vore det mej inte nyttigt."

Förvisso borde detta förhållande väcka oss att inför Herrens ögon besinna hur vi har det med kärleken. Vi finner av både Kristi och apostelns ord, att vad än vi är, tror eller gör, utan att ha denna verkliga kärlek i hjärtat, som föds genom tron och nåden, så är alltsammans falskt och bara bedrägeri, hur kristligt och vackert det än tycks. Måtte vi i alla våra livsdagar minnas och besinna detta!

Är än min röst som änglars tunga
och klingar än så skönt min psalm,
kan ej min själ i kärlek sjunga,
allt ljuder som den döda malm.
All bön jag fram till Herren bär
förutan kärlek intet är.

Jag må Guds verk profetiskt skåda
och livets hemligheter se,
fritt över Andens krafter råda
och i min tro mej mäktig te,
för Gud, som gåvorna beskär,
jag utan kärlek intet är.

söndag 21 juli 2019

"...och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk även detta! Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjälp som vi behöver mot synden. När vi först fått syndernas förlåtelse behöver vi också nåd till syndernas avlåtelse. Och även den vill Herren själv ge: han helar alla dina brister. — Så sant som han har förlåtit dej alla dina synder, så sant som du verkligen har anammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sant har du också ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att bli fri från de brister som vidlåder dej, och att ingenting är dej en svårare plåga än dina egna svagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister är din svåraste plåga!

Har inte detta sinne åtföljt din tro, så vet du inte ännu vad den sanna tron är. Om du också mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror att du har tron, så är dock din tro ännu bara en självgjord inbillningstro, om du inte besväras av dina egna brister mer än av något annat ont på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som är andliga, de är andligen sinnade;" och "den om inte har Kristi Ande hör inte honom till". Men det är omöjligt att den som har Kristi Ande inte skulle tänka på att bli helig och Kristus lik, ja, däri ha sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida av bristerna. Ty omöjligt kan Kristi Ande vara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, själva den syndiga naturen i oss, kan vara ense med Anden. Varför också Paulus bekänner om sej själv: "Jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan (det nya kreaturet i oss, som är fött af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag som är i min håg och griper mej fången i syndens lag."

Men för det andra fordras också att vi rätt förstår vad det är att Herren helar våra brister. Många menar att det innebär att vi ska helt befrias ifrån dem, varigenom vi snart skulle vara alldeles rena, såsom Kristus var, och såsom vi ska vara i himmelen. Men inte så. Detta är villfarelse. Herren ska väl för varje gång hela våra brister och andliga sjukdomar, men de kan alltid återkomma igen. Vare ingen säker! Vi har sett att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stred mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här går det till såsom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en menniska alltid åter snava, falla, stöta sej, skada sej, eller eljest bli sjuk, och Gud har aldrig givit oss någon trygghet däremot; men i dess ställe har han uppfyllt jorden med läkemedel samt givit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så också här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men han vill själv städse vara vår läkare, såsom han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Kristi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, där var och en har sina krankheter. Du ska ingen enda helig finna, som inte har någon särdeles brist att dras med. Och därtill är vi alldeles för wanmäktiga att göra oss fria därifrån; ty om det stode i vår makt, skulle säkert varje kristen genast göra det. Då är det vår enda tröst att Herren själv vill vara vår läkare och beständigt hela alla våra brister. Såsom också här inte står har helat, liksom det en gång vore så gjort att det aldrig mer behövdes, utan här står helar, vilket sker och ska ske beständigt.

Och detta gör han på det sättet, att han först straffar, bedrövar, slår och dödar vår gamla människa; och sedan, när vi ropar om nåd, åter tröstar, hugsvalar och upprättar oss och ger oss då ett nytt uppsåt att vandra varligare. Han säger själv tröstande: "Ser ni nu, att jag allena är det. Jag kan döda och göra levande, jag kan slå och kan hela."

Ta själve David till exempel på detta! Förutom smärre vardagsbrister, föll David stundom i svåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Den andra gången i högmod, så att han därför räknade sitt folk; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Då sjöng han denna psalm: "Lova Herren, min själ, den som förlåter dej alla dina synder och helar alla dina brister."

Den store läkaren är här,
den kärleksfulle Jesus.
Hans budskap liv och hälsa är,
så lyssna då till Jesus!