"Jag råder dej att du köper guld av mej, som är genomeldat och beprövat, så att du blir rik." (Upp. 3:18)

Lägg märke till vad Herren säger här: "Köp av mej!" Tänk en stund på, vad det vill säga, att Herren i denna brinnande ande, i hög, majestätisk, allvarsamt förmanande ton säger: Jag råder dej, att du köper av mej! av mej! Det är ju att kraftigt visa bort alla våra egna  verk, allt självgjort, att kraftigt inprägla, att ingenting gäller för Gud, utom det som är av Sonen.

Men "köpa"? Hur sker det? Så säger Herren: "Nåväl, alla ni, som är törstiga, kom hit till vatten! Och ni som inte har pengar, kom hit, köp och ät, köp utan pengar och för intet både vin och mjölk." Och åter: "Den som törstar, han komme, och den som vill tage livets vatten för intet."

Märk: för intet! Om sådant köpande säger Han här: "Jag råder dej, att du köper guld av mej;" d. ä. jag råder dej att du upphör med ditt eget arbete och bara tror, bara tar emot av mej. Visst talar Han i en halvt straffande ton, en allvarsam förmanande ande; men desto ljuvligare är det, såsom om Han sa: Jag befaller dej att du inte själv gör det ringaste till att göra mej nådig, eller dej varm; jag befaller dej, att du avstår med din självverksamhet, utan bara tar emot; jag befaller dej att du tror, att vad jag har gjort är tillräckligt för dej!

Den som får nåd till besinning samt att med tro och tillägnelse betrakta dessa Herrens majestätiska ord: "Jag råder dej, att du köper guld av mej, som är genomeldat och beprövat, så att du blir rik", ska erfara att de verkligen kan göra en ljum själ brinnande, en kall och död levande och varm. Ty här är allting stort och herrligt.

Först att Herren alldeles innan gjorde den starkaste beskrivning på den personens elände och ovärdighet, som ändå blir erbjuden allt detta, så att här ingen enda själ bör kunna dra sej undan, stå lottlös eller vara för ovärdig; sedan, att detta är den store Herrens egna allvarligaste råd och majestätiska ord till en sådan ovärdig syndare, mot vilka råd och ord alla våra tankar, tycken och känslor är bara såsom flygande strån och sandkorn mot ett stort, högt berg.

Men vad kan Kristus mena med detta "guld", som Han bjuder? Några har menat, att det vore tron, men detta är orätt, det duger alls inte här. Tron är här betecknad med själva köpandet, som innefattar begära och tro; men guldet, som ska köpas, och som skulle utgöra själva rikedomen, betecknar det, som med tron omfattas, nämligen Kristi dyra blod eller hela förtjänst, som i hans pinas eld är genomeldad och beprövad; varom Petrus säger: "Vet, att ni inte är återlösta med förgängligt silver eller guld, utan med Kristi dyra blod såsom med ett felfritt och obesmittat lamms." Aposteln vill säga: Till att återlösa någon fordras silver och guld; men det guld, varmed ni är återlösta, är inte det förgängliga, utan det oförgängliga, nämligen Kristi dyra blod.

Detta blod, eller Kristi förtjänst, är det enda, som utgör en fattig syndares rikedom. Själva tron är inte den rikedom, som gäller för Gud. Den som vill bestå för Gud, honom är det inte nog, att han framställer sin egen tro eller sin ånger, sin bön, sin kärlek, sin ödmjukhet; ty inte ens detta, som den Helige Ande i oss verkat, kan försvara oss eller bestå i domselden, det är ännu alltid ofullkomligt genom kärilets skröplighet; utan den, som vill bestå för Guds dom och kallas "rik" för Gud, måste ha något ännu högre och förträffligare, nämligen det guld, som förut i Guds dom är genomeldat och beprövat. Detta är endast Kristi egen rättfärdighet.

Och betänk allvarligt, vad värde detta guld har, som Kristus här erbjuder, nämligen sitt dyra blod. Du är mycket syndig och fattig, du är skyldig tiotusen pund, du har syndat så ofta, så grovt och så otillbörligt, men lägg allt detta elände i den ena vågskålen och i den andra Guds Sons utgjutna blod, och säg, vilket som gäller mer. Visst är de stora och otillbörliga, våra synder; men sedan jag har hört av hans egen mun: "Detta är mitt blod, som blir utgjutet till syndernas förlåtelse", och av hans apostel: Jesu Kristi Guds Sons blod renar oss av alla våra synder, o, då är min fattiga, syndiga, bedrövade själ full av tröst och frimodighet; då börjar jag åter att leva upp, ja, att bli brinnande i min ande!

För vad kan vara en tillräckligare försoning än Kristi blod? Vilken synd av ett ändligt väsende kan överväga den Oändliges blods värde? Och Kristus säger här till den mest ovärdiga, från sin förra nåd djupt sjunkne mannen: "Jag råder dej, att du köper guld av mej, så att du blir rik." Han betygar, således, att denne skulle bli rik, inte bara skuldfri, utan också rik, bara genom detta guld!

Du är min nådesol, mitt ljus,
du lyser upp mitt hjärtas hus.
Du är mitt lugn i vågors brus,
min pärla mitt i jordens grus.

Du är min friska morgondagg,
du är min ros vid törnetagg,
min läkedom för samvetsagg,
mitt guld då världen ger mej slagg.

"Var nyktra och vaka!" (1 Petr. 5:8)

En väg, på vilken många saliga Guds barn förlorar livet, är den andliga lättjan — bortläggandet av vapnen, försumlighet i nådemedlens bruk, samt i trons och goda gärningars övande. I början av nådevägen var det så kärt att få umgås med ordet, läsa, höra, tala, skriva om Kristus, om tron, om nåden, om kärlek och goda gärningar, samt att i bönen tala med sin Gud och vid nattvardsbordet bespisas av honom. Då var också alla dessa stycken livliga och dyrbara för hjärtat, och hela väsendet var kristligt.

Men efter något år blev detta allt mindre angeläget, då kom till äventyrs nya göromål och hinder; djävulen gjorde dessa mycket viktiga och ingav själen dessutom, att hon ju visste, vad hon behövde veta, kunde nu någon tid leva av minnet och hoppas, att Gud väl skulle uppehålla livet. Kan han nu bara föra själen ifrån ordet, då kan han sedan föra henne, vart han vill, inge henne vad som helst. Detta är en väg till allehanda avvägar, sjukligheter och fall. Snart ser själen inte flera synder hos sej än dem förnuftet straffar; snart tror hon inte mer om nåden än vad hon anser sej värd att få tro; men då syndakänslan dör ut, har hon nog tröst ändå. Och så står hon snart åter i ett rent naturtillstånd.

Till den andliga lättjan hör också att försumma ordets efterlevnad och att inte ge akt på Andens röst. I början ville själen göra allt vad Herren har befallt oss, var uppmärksam på alla kristliga plikter. Visst inte kunde hon fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och strävan därefter och höll varje brist däri såsom en synd, som hon inför Gud beklagade, bedjande om förlåtelse för den samt om nåd och kraft till förbättring. Nu däremot börjar hon föresätta sej själv ett visst mått hur mycket hon kan och ska göra; och allt det övriga lämnar hon alldeles, strävar inte efter det, tänker inte på det.

Och när hon så inte far efter mer, än vad hon redan gör, blir därav en naturlig följd att hon inte får någon brist att ångra, att hon snart är så god som hon vill. All självbelåtenhet kommer nämligen bara av lättja och av förgätande av Guds helighet, Guds buds andliga krav. Och när nu människan är nöjd med sej själv, inte mer känner skuld och brist, vad är då tron och hela det andliga livet? Vad är då Kristus för henne? En drömbild, eller väl en heliggörare, men inte en försvarare hos Fadern; en konung som man skall bekänna, hylla och hedra, men som i sanning i hjärtats djup inte är så viktig, kär och oumbärlig, som en försvarare vore, som står i Guds åsyn för oss och varje stund är vår enda rättfärdighet.

I korthet, Frälsaren, Försonaren har för hjärtat förlorat sitt rätta och egentliga ämbete och värde, är inte i sanning hjärtats liv och tröst, utan är det endast i inbillningen och i munnen. När första stycket, bättringen, syndens känsla, är förlorat, så är både det andra och det tredje falskt. Det är på denna väg, som det av en kristen blir en farise.

Av denna lättja kommer även en annan olycklig följd, nämligen denna tomhet i själen, denna ledighet, ledsnad, ljumhet och säkerhet, varigenom alla portar öppnas för djävulen och hans sällskap. Då där inte mer är någon strid eller någon segerfröjd, ingen synd, ingen nöd, ingen bön, ingen glädje över nåden, kort sagt ingen övning, så är kristendomen snart utlärd, har inget särskilt i sej, endast ledsnad och tyngd.

Detta är det tillstånd, som Kristus kallar, att huset är rensopat och väl tillpyntat. Dit går djävulen och ger själen en sysselsättning i ledsnaden, en uppfyllelse i tomheten — någon avgud, eller någon syndalusta, som han framställer mycket behaglig och ljuvlig och inte farlig. Denna smakar nu ovanligt väl efter fastandet, emedan där är förut så tomt, så ledigt, där var ingen övning, ingen skatt, inget kärt sällskap för hjärtat; och människohjärtat är så danat, att det alltid vill ha någon uppfyllelse, någon skatt, något sällskap — då nu skatten saknas, glädjen över nåd, umgänget med Gud och abbaropandet upphört, då smakar och intar en de nya sakerna, då super hjärtat i sej vad djävulen erbjuder, såsom en tom svamp suger i sej vatten.

Och med denna lustan eller avguden, t. ex. världsvänskap, eller världsära och utmärkelse, eller jordisk vinning, eller vällust, eller någon annan avgud — med denna går den gamle "starke" med sina sju ännu skadligare andar ditin, "och de bor där".

Det är sant, visst får varje kristen förebrå sej mycken andlig lättja och försumlighet; men därvid bör den åtskillnad märkas, dels att deras beklagade tröghet ofta bara är en saknad av känslans livlighet, under det att de ändå dagligen står i övning, brukar nådemedlen och far efter att både tro och älska; dels att även om verklig lättja inträffar, men de likväl låter Herrens Ande straffa och uppväcka sej, så att de räds därför, börjar ta till ordet och hos Gud söka nåd att bli bättre, så blir ändå där inte död. Men går det däremot så, att man inte har några bestraffningar för sin lättja, eller inte får tid att lyssna till Andens väckelser, utan det får gå an och gå fram, så illa det är, då lutar det till fall och död.

Vaka, själ, och bed
och till strids dig red.
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.

"Om du med din mun bekänner Jesus, att han är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, så blir du salig." (Rom. 10:9)

 Här sägs uttryckligt att du blir salig genom detta enda: Om du i ditt hjärta tror och med din mun bekänner Jesus, att han är Herren och är uppväckt ifrån de döda. Så nära och bestämt given är saligheten i "det ordet om tron". Fattar du blott detta i ditt hjärta, så att du på ett levande sätt tror på Jesus och bekänner Honom, både såsom "Herren", kommen ifrån himmelen, och även såsom din fullkomlige Frälsare, "uppväckt ifrån de döda", så blir du salig.

Men låt oss väl märka, att då aposteln vill uttala den stora försäkran: Du blir salig, anger han här först ett utmärkande tecken på den äkta tron och även en i vissa avseenden nödvändig utövning av denna tro. Och tecknet på den saliggörande tron är, att du genom denna blir en Jesu vän, som ur hjärtats fullhet bekänner honom och söker att befrämja hans rike. Men bekännelsen blir också en nödvändig utövning av tron, så sant den levande tron alltid i hjärtat föder dels en inre lust och drift att tala om Jesus, som nu blivit dess skatt, dels ett kärleksnit om hans ära och om själars frälsning.

Och att med bekännelsen här menas detta fria, levande uttryck av hjärtats tro, inte någon sådan bekännelse som kan vara endast munnens, eller den ifrån barndom inhämtade och i templet efterstavade, vilken bekännelse också alla otrogna kan frambära — det förstår vi genast. Ty först vet vi att Skriften alltid menar det allvarligt med vad hon talar, att när Skriften talar om en saliggörande tro eller bekännelse det alltid menas den levande tron och den sanna bekännelsen, då "munnen talar det, varav hjärtat är fullt". Men dessutom har aposteln här uttryckligt tillagt de orden "och tror i ditt hjärta". Se, om en sådan bekännelse talas här, att du "tror i ditt hjärta" och därför talar; såsom redan David säger: "Jag tror, därför talar jag."

Och vad bekänner då den troende själen om Jesus? Att han är Herren, säger aposteln. Detta är det första, vi måste tro och bekänna, nämligen att den så djupt föraktade, marterade och dödade Jesus är "Herren av himmelen", är "den, som av Gud är tillskickad till en domare över levande och döda". Ja, i det enda, att Jesus är Herren, ligger allt det som vi tror och bekänner om hans person och väsen, och som vi inte utan Anden rätteligen kan tro och bekänna; varom apostelen säger: "Ingen kan kalla Jesus Herre, utan genom den Helige Ande." Om en sådan bekännelse talar här aposteln, en som kommer av Andens verk i själen; ty genom Andens upplysning kan vi redan av hjärtat tro vad en gång alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära.

Men den troende själen bekänner ännu ett viktigt stycke om Honom. Och vilket är detta? "Att Gud har uppväckt honom ifrån de döda." I denna korta bekännelse om Kristi uppståndelse innefattas allt vad den troende själen behöver till sin fulla trygghet och salighet. Vad aposteln här säger att en salig själ tror och bekänner, nämligen att Jesus "är Herren", och att "Gud har uppväckt Honom ifrån de döda", innebär då allt vad den saliggörande tron omfattar. Det är således till saken detsamma, som eljest helt kort heter, "tro på Jesus", "ha Sonen", "äta hans kött och dricka hans blod". Och om en sådan tro på Kristus vittnar ju hela Skriften, att "var och en, som tror på Honom, skall inte förgås, utan få evinnerligt liv". Så blir du salig.

Betänkom dock vad det ordet innebär — salig! "Så blir du salig!" Kan jag bli salig, evigt frälst och salig i Guds himmel? Vet jag någonting säkert om den saken? Det är dessa frågor, som borde göra oss vår text övermåttan viktig. Här talar aposteln så, som vore det alldeles visst och avgjort vem som ska bli salig. Så är det också. Aposteln säger bestämt, att om du är en sådan bekännare, som endast av hjärtats tro livas att bekänna din Frälsare (då du även alltid har flera tecken av samma levande tro), så är det avgjort, att "du blir salig". Nu endast några år eller dagar i jämmerdalen, så är du inne i Guds eviga salighet!

Ja, så alltför stort det än är, måste det ändå sägas: Det är i allt Guds ord alldeles avgjort, att så sant du intill änden lever i denna tro på Jesus, att du endat av tron livas att också bekänna honom, så är du en av dem, som en gång ska stå på hans högra sida och inbjudas att besitta det rike, som är oss tillrett ifrån världens begynnelse. Märk på det eftertryck varmed aposteln i denna vers brukar ordet du, du, din mun, ditt hjärta. Han ger därmed varje läsare anledning att gå till sej själv med den frågan: Är jag en sådan troende? Är i min mun denna bekännelse, som här omtalas? Brukar jag tala om Kristus, och det bara av mitt hjärtas tro? Vi har just så stor visshet om saligheten, som det är sant och verkligt att vi i vårt hjärta tror på Jesus och med vår mun bekänner honom.

Den som nu här bekänner att Jesus Herren är,
och tror uti sitt hjärta vad Herrens ord oss lär:
att Gud uppväckte Sonen, är fri ifrån sitt fall
och leva för evigt han skall.

"Vi berömmer oss av Gud genom vår Herre Jesus Kristus; genom vilken vi nu fått förlikningen." (Rom. 5:11)

Aposteln sammanfattar här allt vad saligt kan nämnas, i själva den eviga källan och upphovet till allt, nämligen Gud själv, och säger: vi har Gud själv; Gud själv är vår vän och Fader, och därmed måste följa all trygghet och salighet. ¨

Först är Gud själv mycket mer än alla hans gåvor. Guds vänskap är mer än himmelens salighet. Gud själv är solen och saligheten i himmelen, såsom också redan här hans vänskap är de trognas egentliga fröjdekälla. För det andra är också alla gåvor innefattade i honom: i honom är all vår rättfärdighet och starkhet, i honom vår frid och tröst; Gud är vår Fader, och all barnens rikedom och trygghet är i själva Fadern. "Är vi barn, så är vi också arvingar." "Då Gud inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, skulle han inte också ge oss allting med honom?"

Tänk, när du äger själva den store allsmäktige Gudens vänskap, då måste du visst vara alla stunder lycklig. Vore du eljest den fattigaste, du är då den rikaste; den mest ringa och föraktade, du är då den ärofullaste; den mest ensamma och övergivna, du har då alltid det herrligaste sällskap.

Sålunda ser vi David och andra heliga ha fröjdat sej i själva Gud, såsom deras egentliga tröst och berömmelse. "Min själ ska berömma sej av Herren." Vi vill dagligen berömma oss av Gud, att han är oss allt vad vi behöver, så att det i hjärtat heter så: "Herre, min klippa, min borg, min förlossare, min Gud, min tröst, den jag håller mej vid, min sköld, min salighets horn och mitt beskydd." På detta sätt ska alla rättfärdiggjorda själar känna sin Gud och berömma sig av honom; såsom profeten säger: "I Herren varder all Israels säd rättfärdigad och ska berömma sej av honom." Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen.

Aposteln upprepar ideligen, att vi har all denna nåd, trygghet och berömmelse endast genom vår Herre Jesus Kristus och hans försoning. Det är också högst nödvändigt att ständigt betänka detta. Hela vår tröst och berömmelse av Gud, av hans vänskap och av den eviga saligheten är genast försvunnen, så snart vi vänder ögat från denna enda gällande grund och orsak och börja se på oss själva. Då framträder snart vår synd och mångfaldiga ovärdighet, och då är vi genast försagda, glädjen och berömmelsen av Gud är slut.

Betänk därför alltid och oavlåtligt, att all denna nåd, varigenom vi berömmer oss av Gud, att han är vår, med allt vad han är och har, grundar sej endast på försoningen genom Kristus, inte på någon vår godhet och värdighet, utan endast på den eviga kärlek varigenom Gud gav oss sin Son, då vi ännu var "syndare", "ogudaktiga" och "ovänner". Betänk dock vad däri ligger, att Gud, som först själv har skapat oss till sina barn och arvingar, även själv gav oss sin Son till en Frälsare, då vi var ogudaktiga och ovänner, och att vi då "blev förlikta genom hans Sons död".

Detta är en evig tröstegrund för arma syndare, en som inte vacklar och faller med vårt vacklande och fallande, utan alltid blir fast och kvarstående. Ty du kan lätt räkna ut att han som gjort det som är större, att av fiender göra oss till vänner, mycket mer ska göra det som är mindre, nämligen att, då vi nu är så dyrt förlikta, även behandla oss såsom sådana, d.v.s. inte se på våra synder och döma oss efter lagen, utan alltid vara oss huld och nådig och även föra oss ända fram till den salighet, vartill Han först skapat oss och sedan så dyrt återlöst oss.

Så nödvändigt det är, att alltid berömma sej av Gud, d.ä. att alltid behålla en verklig trostillförsikt, en glad och hjärtlig förtröstan till honom som en kristens hela andliga liv beror av, så nödvändigt är det därför att alltid hålla fast vad detta innebär: "Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen." Isynnerhet då vårt hjärta, såsom stundom sker, är alldeles iskallt för Gud, vi har blivit förströdda och främmande för honom, men en nöd uppstår, så att vi behöver bedja; då tycker vi, att också Gud är alldeles iskall för oss, inte bryr sej om oss, inte ser oss, inte aktar oss eller hör vår bön.

Då blir det nödvändigt att komma ihåg, att denna bild av Gud är alldeles falsk, är en gruvlig vanställning, som kommer endast av vårt kalla, otrogna hjärta och av djävulens ingivelse. Ty Herren Gud har själv avmålat sej på ett helt annat sätt, såsom en evig och omätlig kärlek, som utgivit sin egen älsklige Son för oss, och som nu alla stunder innerligen älskar dem som tror på honom — en huld Fader, som är oss alla stunder nära, ser alla våra behov och bekymmer och, om han också döljer sej och dröjer med hjälpen, dock alltid har sin "lust i att göra oss gott". Gud kan aldrig vara kall och liknöjd för dem, som dock är av hans älsklige Son dyrt försonade och i honom är rättfärdiga.

Så älskade Gud världen all,
att han utgav sin ende Son,
att var och en som på honom tror
skall få ett evigt liv.

Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
men däri att han har älskat oss
och givit oss sin Son.

Ja, däri har Guds kärlek stor
blivit uppenbar för oss,
att till försoning för all vår synd
han sände oss sin Son.

Han sände till oss Jesus Krist
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.

"Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, vill jag dock inte förgäta dej." (Jes. 49:15)

 Det bedrövade Sion, hopen av Herrens trogna, hade i näst föregående vers ömkligen klagat: "Herren har övergivit mej! Herren har förgätit mej!" På detta svarar Herren så, att när Sions klagan är såsom en människas, som går ensam i en skog och talar vid sej själv — går allena och likasom klagar sin nöd för bergen och träden i skogen — så är Herrens svar liksom ett eko i bergen. Sion hör en röst, men ser inte den som talar.

Nu vet vi ju att ett eko svarar på det sista och inte på det första ordet. Så är det också här. Sion har sagt:  "Herren har övergivit mej; Herren har förgätit mej!" Det sista ordet förgätit mej, det fattar han i: "Vad säger du? förgätit mej! Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Han svarar inte på det första ordet: övergivit mej; för det är väl möjligt att Herren till en tid kan överge — eller, rättare sagt, låtsas överge sina barn, då han fördöljer sitt ansikte för dem, fördöljer sej i nödens tid. Men det är rentav omöjligt att han ens ett ögonblick kan förgäta dem.

Över det första undrar således Herren inte, att det sägs: "Herren har övergivit mej;" men att Sion tillika vill säga: "Herren har förgätit mej", det kan han inte tåla; det är för hårt talat; det vill han vända ifrån sej. "Månne ock en kvinna (egentligen en mor) kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Se, på händerna har jag upptecknat dej!"

Alltså ger Herren i dessa ord nogsamt tillkänna, att han varken kan eller vill förgäta sitt Sion. Han kan inte. Så litet som en mor kan förgäta sitt barn, så litet kan också han göra det; och om hon än kunde, så vill dock han likväl inte; om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Han visar också orsaken, varför han lika lite vill som kan, lika litet kan som vill; ty, säger han, "på händerna har jag upptecknat dej"! Hur kan jag då, hur skulle jag då vilja förgäta dej?

Han visar på andra ställen, att han också hyser en faders kärlek, men det är inte nog, Han har mer, han har ömmare kärlek, Han har en mors kärlek: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Ja, han visar att han har ännu större än en moders kärlek: "Om hon än förgåte honom (således sätter han det såsom möjligt, att en kvinna någon gång kunde göra det), så vill jag dock inte förgäta dej." Han visar att hans kärlek är makalös och oförliknelig, alldenstund den är större än en moders kärlek.

Detta är nu den djupaste grunden till all den godhet, nåd och barmhärtighet, som Herren Gud bevisat det mänskliga slägtet allt ifrån skapelsen, nämligen hans eget väsendes särskilda kärlek — en kärlek, som ännu ingen människa kunnat begripa, eftersom ingen har erfarenhet av något som liknar denna kärlek; ty den är lika med Guds hela övriga väsende, omätlig, oändlig och oomfattlig.

Av denna sitt höga väsendes kärlek skapade Gud människan, så kostligt utrustad och så rikt omgiven av allt hon kunde behöva, varom hela naturen talar. Av denna kärlek sände han henne sin Son till en Frälsare, när hon genom brott emot Skaparen ådragit sej en rättvis fördömelse. Såsom Kristus säger: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son". Av denna kärlek är det som han inte bara tar emot de största syndare, utan också själv söker dem; såsom Kristus säger att fadern lopp emot sin ovärdiga, förnedrade son, föll honom om halsen och kysste honom — och utbrast: "Nu måste man glädjas och fröjdas; ty denne min son var död och har fått liv igen." Det är denna Gudakärlek, som här talar: Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn.

Men vem kan begripa eller uttala denna kärlek? Johannes kunde om detta inte uttrycka sej annorlunda, än att Gud var själva kärleken — Gud är kärleken.

Detta var nu den första grunden, varför Gud åtminstone aldrig kan förgäta oss eller upphöra att tänka på oss. Den andra omständigheten, varpå den käre Guden här fäster sitt arma Sions uppmärksamhet, är den, att barnet är kommet av moderns liv. Han säger: hennes livs son. Meningen var fullständigt uttryckt blott med ordet barn; detta tillägg: hennes livs son, skulle bara påminna om en för modershjärtat mycket närgående omständighet. Men då Herren med alltsammans vill uttrycka sitt eget hjärta och förhållande till människan och inte kan särskilt påpeka en omständighet i bilden, som inte skulle äga motsvarighet i det som med bilden avmålas, så finner vi här en högst märklig och trösterik erinran.

Människan är den store kärleksrike Gudens livs son. Eller vadan är människan kommen? Vadan är vi? Detta besynnerliga släktet på jorden som heter människa, vadan är det kommet? Är inte människan Guds livs son?

Detta är nu den djupa grunden, varför Gud inte kan helt förgäta oss.

Kunde än en moder kär
barnet sitt förgäta här,
ska vår Gud i himlen ej
någonsin förgäta dej.

"Mitt folk hörde inte min röst; så har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, för att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här ser vi vad som blir följden, när man inte känner den tid då man blir sökt, utan står emot och bedrövar Guds Helige Ande! Den gode, hulde Anden måste då vika. Och vad skulle den barmhärtige Guden annat göra? När han av evig, obegriplig kärlek sänt oss sin ende Son, som kommit till oss, blivit vår broder och vår medlare, tagit på sej våra synder och våra plikter, varit sina tjänares tjänare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död sonat våra missgärningar och återskaffat oss barnaskap och arv i himmelen; när han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på våra hjärtan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäves, vi oupphörligen föraktar både hans varningar och hans nåd, mer älskar vår "köpenskap och avelsgård" än all Guds nåd, mer älskar världens vänskap än Guds vänskap, och därför beständigt står emot och bedrövar hans Helige Ande; vad skulle han då annat göra än lämna oss åt vår egen viljas råd och säga: "Vill ni inte följa mej, så ska ni följa djävulen och era egna lustar." Och så lämnar han människan åt sej själv.

Och genast är hon död och förstockad, så att inget Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all villfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde inte min röst, därför har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, så att de må vandra efter sitt råd." De ska synda, och det ska inte bekomma dem. Såsom också aposteln säger: "Emedan de förstod Gud och inte har prisat honom som en Gud, utan var fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt; därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar, i orenlighet." "Då de höll sej för visa, är de vordna dårar."

Så går det till att en människa blir "förstockad". Och betänk vad detta vill säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kan rubba denna hemska dödsslummer. Man känner inte mer någon ånger för det förflutna, inte mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp inte känner ett glödande kol som läggs på dess bröst, liksom ingen regndroppe tränger in i en hård klippa, om det också strömmar över den ur alla himmelens fönster; så är det med den vars hjärta är förstockat.

Är han i kyrkan så röres han inte av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra är åtföljda av "Andens och kraftens bevisning". Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet rörs han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de lockar honom inte. Visa honom de fördömdas kval; han förskräcks inte. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom som blödde och dog för syndare; han är lika obeveklig, kall som is, hård som sten. Vänner må bedja honom, han aktar det inte; lärare må varna honom, det rör honom inte. Han är som en sten. Stenen kan sprängas sönder men smälter inte; han blir inte mjuk. Så är det också med den förstockade. Här sannas: "Ve dem när jag är viken ifrån dem."

O, min Gud, låt mej gärna bli fattig, ja, en tiggare; låt mej gärna bli sjuk, blind och döv; låt mej bara inte bli förstockad! "Förkasta mej inte ifrån ditt ansikte och ta inte din Helige Ande ifrån mej!"

Se, den som ännu kan förskräckas för sej, ännu kan röras av Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och vara ett Guds barn, den har nog bevis i sej själv, att han inte är övergiven i ett vrångt sinne; den vakte sej för den djävulen, som säger: "Du vet med dej att du har synder som beständigt följer dej; därför måste du vara övergiven av Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bevisar inget; det är alla trognas vedermöda och klagan, så länge de finns i köttet.

Får bara Anden straffa dej, och du söker förlossning, men under tiden håller dej vid nådastolen, hör evangelium och, rakt emot allt förnuft och känsla, söker tro på det evigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dej såsom i sin rätta verkstad. Hans hela ämbete är endast att sköta sjuka syndare. Bleve du helt fri från varje synd, då hade han inget mer hos dej att göra. Kristi rike är ett syndarerike.

Därför, låt inte förvilla dej! Det är endast dem som "inte låter Guds Ande straffa sej", som han måste lämna — varifrån Gud oss nådigt bevare!

Gud, Gud, ta inte din Helige Ande ifrån mej! Ta inte din Helige Ande ifrån mej!

O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.

"Såsom levande Fadern har sänt mej, och jag lever för Faderns skull, så ska den som äter mej också leva för min skull." (Joh. 6:57)

 Det väsentliga, ja, själva väsendet i den nya människan, varav vi också heter kristna, är, att Kristus blivit vårt hjärtas liv och livsbehov — Kristus, den korsfäste, syndborttagaren, frälsaren, vännen framför andra vänner. Ja, just det, att Frälsaren i sin försoning är oss det nödvändigaste och ljuvligaste, det vittnar om att vi är kristna, att vi har ätit av livets bröd och dessmer hungrar — druckit och dessmer törstar.

Då en kristen tänker på vad som isynnerhet utmärker hans nya liv och utgör det största däri, så är det detta, att han blivit bekant och förenad med Frälsaren, att Kristus blivit hans hela livs föremål, hans A och O, hans första och sista. I hans nya liv är Kristus solen, av vilken allt upplyses och bestrålas, och omkring vilken allt rör sej. Kristus, funnen, är hans glädje, och Kristus, försvunnen, hans sorg — kort sagt: Kristus är hans liv. Därav känns en kristen igen.

Här är isynnerhet två omständigheter att märka: först att det nu blivit oss en ny natur att vara angelägna om Guds vänskap. Då vi förr var helt liknöjda om Gud och hans nåd och hade blott jordiska behov och önskningar (vad ska vi äta? vad ska vi dricka?) är nu vår ideliga huvudfråga: Är jag ett Guds barn? Har jag Guds vänskap? Detta är likasom andedräkten eller hjärtslagen i den nya människan.

Men märk, detta måste rent av vara din nya natur — inte en tillfällig omsorg, utan en genom hela ditt liv fortfarande natur, att du är först och sist bekymrad om att ha din Guds vänskap. Det kan vara mycket omskiftande med din tröst, din frid, din kraft m. m. Även kan själva denna omsorg om Guds vänskap genom tillfällig förströelse vara avbruten. Men snart vaknar vi däröver med desto större bekymmer; och att det dock är denna omsorg, som i allmänhet och överhuvud taget djupast griper oss, detta är något, som synnerligen utmärker den nya människan och alldeles inte är av kött och blod, utan rakt stridande mot vår natur.

Den andra omständigheten är, att i ditt bekymmer om Guds nåd ingenting annat har blivit din tröst än Kristus, Kristus, hans försoningsblod och hans evangelii ord. Där har du ditt tillhåll, ditt liv, din spis och din förnöjelse. Detta var det som Kristus mest talade om: "den som äter av mej" — "den som kommer till mej" — "den som bevarar mitt tal" — "den som tror på mej". — Det är starka, eftertryckliga ord om denna huvudpunkt, då Kristus säger: "Den som äter av mej". - "Jag är livets bröd; mitt kött är den rätta maten" — "den som äter av mej ska leva evinnerligen." Sådana ord uttrycker just att Kristus är de trognas livsbehov, deras livsvillkor, deras allt i alla.

Se, att du blivit religiös, så att religionen och kyrkliga saker ligger dej om hjärtat, inte bevisar ännu det att du är en kristen; utan märk hur Kristus talar: den som äter av mig  — av mig — den, som just i Kristus, hans nåd och hans försoning har sitt livsbehov. Lika litet ligger något bevis på en sann kristendom däri att du dyrkar Kristus såsom din lärare eller ditt föredöme; det kan den säkraste kristna farise göra — utan här är fråga om han och hans försoningsdöd blivit din dagliga tröst emot synden. Detta allena utmärker en kristen.

Detta är vad som i Uppenbarelseboken omtalas såsom tecknet och schibbolethsången, som utmärkte de tecknade. Ty ingen kunde lära sej den sången utom dessa — och den sången var: "Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod." —

Detta är det Luther så ideligen upprepar, då han i sin förklaring över Gal. 4: 6 framställer tecknen till Guds Andes inneboende i våra hjärtan och säger: "Den som gärna hör, talar, tänker och skriver om Kristus, han vete, att sådant förvisso icke sker av mänsklig vilja eller förnuft." Ja, detta är så väsentligt och utmärkande hos den nya människan, att om jag blott finner detta hos en människa, säger jag genast: Det är en kristen, liksom jag genast, då jag ser en mänsklig kropp framför mej och hör den tala ett mänskligt språk, säger: Det är en människa.

Om nu en sådan kristen har något stötande fel, någon oart, så säger jag: "Det är ett lyte, en sjukdom, men — en kristen är han; ty det är omöjligt, att någon på sagda sätt kan ha i Kristus sitt livsbehov, sin tröst och sitt liv och inte vara en Kristi vän, en kristen." Så väsentligt är detta.

Min vän framför andra, min Frälsare god
i kärlek betalat min skuld med sitt blod,
och ständigt mej helar, förlåter, fördrar han
och därför alltmera mitt hjärta intar han.

Mitt högsta, mitt enda behov är hans nåd,
hans dyrbara närhet, hans ledning och råd.
Mitt liv och min lycka, det är att jag äger
min vän och hans vänskap som allt överväger.