"Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, så ska du prisa mej." (Psalt. 50:15)

"Men har vi väl några grunder för en verklig visshet om bönhörelse?" torde någon fråga. Och den frågan är ganska viktig.

Ja, vi har sådana grunder därför, att om vi endast finge våra ögon öppnade, så skulle vi börja ropa av idel fröjd över sådana förhållanden. Därför kan man väl riktigast säga, att här egentligen bara fordras att Gud gör nåd med oss och öppnar våra ögon; liksom när Elisas tjänare var förskräckt för de många fiender som hade inspärrat dem, och allt hjälptes blott därmed att Elisa bad: "Herre, öppna honom ögonen, att han må se." Genast såg han berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa.

Så skulle också vi vara fulla med tröst i vår bön, om vi blott hade öppnade ögon att se vilka grunder vi har för bönhörelsen. Vi vill bara påpeka de tre viktigaste.

Den första och viktigaste grunden är, att det är Herren Gud själv som tillsagt oss att vi skulle åkalla Honom i nöden, och försäkrat: "Jag vill hjälpa dej, och du ska prisa mej." Om Gud aldrig hade sagt något om bön, så hade vi aldrig i tiden kunnat veta om han verkligen ville höra oss eller inte, utan vi hade förblivit i en evig ovisshet. Nu behöver vi inte vara i en sådan. Det är Guds egen befallning, att vi ska fly till honom, och Guds egen försäkran att han vill höra oss. Stanna och tänk! Kan något vara ovisst, i det Gud själv har sagt? Vad är Gud? Tror du på Gud? Är Gud att lita på? Kan Gud svika ett enda av sina ord? Är inte ett ord av Guds mun säkrare, än allt vad du ser för ögonen? Bed Gud om öppnade sinnen, så att du må så se vad som ligger i att Gud själv har befallt oss be. Till slut ska du bli varse, att det är ingenting i all din bön, som beveker den store Guden att ge dej något, utan endast hans eget ord och löfte. Gud gör allting för sin egen skull. Luther säger förträffligt: "Om Gud inte hade befallt oss att be och lovat att höra, så förmådde alla kreatur inte att utbedja sej det ringaste med all sin bön. Märk därför detta: inte är den bön god och rättskaffens, som är mycken, andäktig, beveklig, lång, för timligt eller evigt gott, utan den som fast bygger och litar på Guds tillsägelser. Den blir hörd (huru ringa och ovärdig den må vara i sej själv) för Guds sannings och försäkrans skull. Guds ord och löfte gör din bön god, icke din andakt. Och dessutom är just tron på Guds löften den rätta andakten, utan vilken all annan andakt är idel bedrägeri." Se vilken fast grund för vår tröst i bönen, om vi i stället för att famla efter egna känslor blott hölle vårt öga fästat vid Guds tillsägelser!

Den andra grunden för vår visshet om bönhörelse säger oss, att han också kan allting göra. Denna är uttryckt i de kraftiga slutorden av Fader vår: Ty ditt är riket och makten och herrligheten i evighet. Dessa ord ska inte endast vara en lovsägelse till Gud, utan också en mäktig tröst för oss, nämligen att vår Fader är en mäktig Herre och konung, som med mycken lätthet kan göra allt, vad vi ber, om det också skulle synas oss omöjligt. Även denna tröst behöver vi; ty det är ett av de mäktigare hindren för vår tro i bönen, att vi anser det och det omöjligt. Det är hedningen i vårt hjärta, som inte vill tro, att Gud kan göra något mer än vi. Då vi nu förgäves sökt hjälp i egna och andra människors krafter, menar vi, att vår sak är alldeles ohjälplig. Se, då skulle det fordras en Gud, som kunde göra något mer än vi och andra människor. Men har vi nu någon sådan hjälpare? Herren Kristus lär oss i Fader vår bekänna, att vår himmelske Fader är en sådan. Ty ditt är riket, d.ä. du är en allsmäktig och enväldig Konung över alla dina skapade verk; du kan befalla över alla krafter både i naturen och andarnas riken. Därför kan du bota allting och ge allting, som är nödvänigt till vår salighet.

Den tredje grunden för vår visshet om bönhörelse, eller rättare, den första och den sista grunden ligger omsider i vår Frälsare — hela hans utgivande, hans förtjänst, hans förbön, hans trofasthet, hela hans person. Se här, vad som framför allt borde förvissa oss, att allt, vad vi ber i hans namn, också verkligen blir oss givet. Här tillintetgörs då på en gång det mäktiga troshindret av vår ovärdighet. Hör, det är i Kristus allena, som Gud har ett gott behag.  Kristus sade: "Allt det ni ber Fadern i mitt namn, det skall Han ge eder." Och vad det är att be i Jesu namn vet vi, nämligen att begära allt på Jesu räkning, på Jesu förtjänst, på det oändliga värdet av hans görande och lidande för oss. I Honom är alla Guds löften ja och amen. Ber du i Jesu namn, så kan inte den minsta suck vara förgäves, så kan inte din största ovärdighet hindra bönhörelsen; allt är ja och amen i Honom.

Gud öppne oss ögonen och föröke oss tron!

O Gud, all sannings källa,
jag tror ditt löftes ord!
Vad du har sagt ska gälla
i himmel och på jord.
"Åkalla mej i nöden
så får du hjälp av mej."
Ja, Herre, intill döden
vill jag åkalla dej.

"Och när de åt tog Jesus brödet, tackade, bröt det och gav det åt dem och sa: Detta är min lekamen." (Mark. 14:22)

Det första som en kristen har att betänka, om han någonsin vill ha något sant ljus, någon glädje och frukt av nattvarden, ja, om han inte vill där ådra sej döden, är, att ingen må komma här bara med utvärtes ögon — inte heller bara med förnuftet. Här fordras något annat, fordras nämligen andliga ögon och sinnen; fordras att fast och oavlåtligt hålla ögonen på Guds ord; fordras den dyra, gudomliga gåvan tron; ja, här fordras Guds nåd.

Kommer jag bara med utvärtes ögon, sådana som också djuren har, fram till nattvardsbordet, eller till en betraktelse om nattvarden, och vill så se vad där kan finnas, ska jag där finna endast ceremonier och bröd och vin, inget gudomligt, inget himmelskt och herrligt. Vill jag vidare bara efter mitt förnuft betrakta och bedöma sakramentets innehåll och värde, blir jag, i stället för en uppbyggd och uppvärmd kristen, tvärtom en kall föraktare, en kättare och bespottare av sakramentet. O, det är ett tecken, en stötesten, till fall och snara för många i Israel, att de ska stöta sej därpå, snärjas och bli fångna!

Men detta är vad inte endast världsmänniskor, utan rätta kristna i alla sina livsdagar måste betänka; ty om du också hundrade gånger i tron skådat och smakat Herrens herrlighet och ljuvlighet vid hans nådebord, ska djävulen ännu lika många gånger åter infinna sig för att beröva dej denna salighet, denna himmel på jorden, och det endast genom att helt stilla, tyst och vackert, då du befinns mer säker, inleda dej i förnuftets undersökningar, så att denna Guds höga hemlighet ska underställas förnuftets och de yttre sinnenas avgörande. Och kan han bara härmed sysselsätta oss, att vi försöker räkna ut och förstå, hur härmed kan gå till, hur det och det är möjligt, så har han snart vunnit spelet och tagit ifrån oss alltsammans.

Kristna bör därför komma ihåg att nattvarden är ett underverk, är ett av de många höga, hemlighetsfulla underverk, som aldrig i tiden av det arma människoförnuftet ska kunna fattas och begripas, utan endast på den Allsmäktiges och Sannfärdiges ord tros; ja, nattvarden är bland dessa höga hemligheter en den största, är av de gamla inte utan skäl kallad: "hemligheternas hemlighet" — och tänk, denna skulle det fallna, förmörkade, bedrägliga förnuftet begripa och bedöma! Bort det!

Så blir då det den första lärdomen om detta ämne, att vi aldrig behöver besvära oss med att försöka begripa det, utan blott stå på Guds allsmäktighet och sannfärdighet, som har kungjort oss det. Ja, att så snart förnuftet vill börja överräkna hur det är möjligt vad Kristus säger, ska vi genast förstå att det är frestelsens stund, att djävulen är framme, den gamle förnuftige ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, och på ögonblicket ropa på Guds namn och hjälp, såsom för en bråddöd eller för själva helvetet. Vill du inte detta, utan du vill gå in i förnuftets undersökningar, så gå och bli en kättare!

För dem, som anfäktas av tvivel på sakramentets innehåll, vore det även mycket välgörande, om de kunde väl betrakta upphovsmannen. Vem är Han? Han är din skapare och din frälsare. Han är den höge och högtbesuttne, som förblir evinnerligen. Han är Gud allsmäktig, den förste och den siste, som är, som var, och som ska förbli; ty Gud var Ordet. "Och Ordet vart kött och bodde ibland oss; genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort." Lyft upp ögonen och se hans verk; se solen, se stjärnorna, se hela skapelsen — allt detta har denne Herren gjort. Och han bär allting med sitt kraftiga ord och har rensat våra synder genom sig själv.

Tänk! Är någonting för honom omöjligt eller ens svårt att göra? Vad kan vara lättare för den Allsmäktige än att göra vad han vill? Du kan inte förstå hur han kan ge oss sin lekamen och blod, ditt arma förnuft bryter sig och studsar därvid; men förstår du, hur han kunde skapa allting av intet? Vad förstår vi? Och vad kan inte den Allsmäktige göra?

Vidare: Skulle han säga något och inte göra det? Kan han, den Helige, ljuga? Vill du så försmäda din skapare, din hulde frälsare? Han har gjort tusende under i skapelsen, som vi inte begriper. Så blev han människa och gjorde tusende under på jorden, och eftersom dessa var synliga tror vi dem, fastän vi inte förstår dem. Sist ville han göra ett mycket nådefullt under, som inte syns, utan ska tros på hans ord — då skulle vi säga emot detta, göra honom till ljugare och säga: Här sa han till slut något, som inte kan vara sant, då han sade: Detta är min lekamen etc.

Ack, Gud, förskona oss! - I sådan försmädelse låter Gud de stolta andarna falla, till straff för deras förmätenhet.

Hur detta sker, den själv bäst vet, 
som makten har att råda. 
Hans vishet och allsmäktighet 
är goda grunder båda. 
Det är ej skämt, det är ej lek 
att slå med ord den munnen, 
som aldrig var med något svek 
och något falskt befunnen, 
ja, själva sanningsbrunnen. 

Bröd är väl bröd, så tror vi rätt, 
så har ock Skriften menat, 
men på ett obegripligt sätt 
med Kristi kropp förenat. 
Vin är väl vin, förblir ock vin, 
men därmed givs tillika 
Guds blod till själens medicin, 
kan ej för tvivel vika. 
Guds ord kan aldrig svika.

"Tala med hela menigheten av Israels barn och säg till dem: Ni ska vara heliga; jag är helig, Herren er Gud." (3 Mos. 19:2)

Till lagen hör allt det Guds ord som lär vad vi ska vara och göra, allt Guds ord som kräver något av oss, vare sig inre egenskaper eller yttre gärningar; ty Guds lag kräver hela människan, även det innersta i hennes väsen, hennes hjärta, tankar och begär. Därför säger budorden inte: Din hand, din fot, din tunga ska göra detta, ska underlåta detta; utan de säger: Du, du — d.ä. de talar till hela människan.

Ta till exempel bara första budet; hur kräver inte det "allt vårt hjärta och all vår själ och alla våra krafter och all vår håg". Betänk vad det innefattar, att vi ska över allting frukta och älska Gud och sätta all tro och lit till honom!

Att jag ska frukta Gud över allting innebär att jag inte får vara köttsligt säker, hård och liknöjd om Gud och min själ; inte vara lättsinnig att synda, utan så frukta att göra Gud emot att jag hellre lider allt, hellre lider döden, än jag skulle synda mot min Gud; att jag vakar och strider emot synden, men med allvar, med nit och kraft; att jag inte den ena stunden vakar, beder och strider, och den andra stunden lättsinnigt följer frestelsen, utan att jag vakar, beder och strider alla stunder o.s.v.

Att jag ska älska Gud över allting innebär att jag inte får vara kallsinnig mot min Gud, inte trög och håglös till bönen och Guds ord, utan med den allrahögsta lust och glädje umgås med Gud; att jag helst tänker på honom, helst talar om honom och av kärlek till honom gärna gör allt vad han bjuder, och gärna lider allt vad han tillstädjer övergå mig. Ty allt sådant gör man för den som man rätt älskar.

Att sätta all tro och lit till honom, fordrar en sann tro och förtröstan på honom, förbjuder all förtröstan på mej själv och allt skapat, förbjuder all förmätenhet och egenkärlek, förbjuder också all misströstan, otrossorg och tvivel.

I korthet: om du genomgår alla Guds bud, så kräver de inte en eller annan gärning, inte en eller annan lem, handen, foten eller tungan, utan de kräver hela människan. Varför också Kristus i Matt. 5 förklarar att den som bara förtörnas på sin nästa är inför Gud ansedd såsom en mördare; och den som bara ser på en kvinna med oren begärelse döms av Gud lika med en horkarl.

Av allt detta finner vi för det första att Guds lag inte kräver endast gärningar, inte säger bara vad och hur vi ska göra, utan att den framför allt kräver vårt inre, kräver ett gott inre tillstånd, goda inre egenskaper och säger vad och hur vi ska vara; att alltså även det Guds ord som handlar om vår sinnesstämning och våra egenskaper tillhör lagen; att t.ex. om jag straffas för kallsinnighet, hårdhet, lättsinnighet, högmod, egenkärlek, tröghet till ordet och bönen m.m., så bestraffas jag av lagen.

Men inte nog med det: vi finner också att just det inre, själva tillståndet, hjärtat, hågen och lusten, är det största och förnämsta som Gud framför allt annat kräver; att om jag lever än så fromt utvärtes, gör än så mycket gott och avhåller mej ifrån allt ont, men därunder invärtes hyser tankar och begärelser som strider däremot, begärelser till synden och olust till det goda, så är jag inför Gud ansedd och dömd lika med dem som fräckt och grovt i gärning utövar samma synder.Och alltså att jag i sådant tillstånd, där jag gör det goda blott av tvång, för lagens hot eller löften, inte kan göra en enda gärning som är god inför Gud.

Sådan är Gud, och sådan hans heliga lag; ty Guds lag är inget annat än Guds helighet, Guds natur och vilja uttryckta i ord. Sådan som han själv är vill han att också vi ska vara. Vad han själv älskar, det vill han att också vi ska älska; vad han själv hatar, det vill han att också vi ska hata. Han kan inte vara nöjd med att vi hatar och föraktar vad han älskar; att vi älskar vad han hatar. Så lite som han själv kan förlikas och umgås med synden och djävulen, så lite kan han lida att vi umgås med dem.

Härav kommer det att han ställer sig själv till exempel för oss och kräver att vi ska vara heliga och fullkomliga, såsom han själv är, då han säger: "Var heliga, ty jag, Herren er Gud, är helig." Och åter Kristus: "Var fullkomliga, såsom er himmelske Fader är fullkomlig."

Ack, de arma dårarna, som säger: "Gud kan inte fordra av oss mer än vi förmår" — då hans ord tydligen är dessa som nyss anfördes! Och på det sättet, eller om Gud inte krävde mer av oss, än vi fallna syndare, förmår, då skulle inte "var mun tillstoppas och all världen bli brottslig inför Gud" - ja, då hade Kristus lidit döden för oss i onödan!

Höga Majestät, vi alla
för dina fötter nederfalla,
ditt lov från våra hjärtan går.
Evig är din makt och ära,
dig jord och himmel vittne bära,
av allt ditt verk du offer får.
Dig lova Kerubim,
dig sjunga Serafim.
Hosianna!
Helig är Gud,
all världens Gud,
all krafts och nåds och visdoms Gud.

"Den stund ska komma, i vilken alla de som är i grifterna ska höra människans Sons röst, och de som har gjort väl, ska gå fram till livets uppståndelse, men de som har gjort illa till domens uppståndelse." (Joh. 5:28-29)

Det kan knappt beskrivas vilken stor skada, vilken slapphet, svaghet och löslighet i hela ens kristendom, som kommer sej av att man inte rätt betraktar och tror artikeln om de dödas uppståndelse. Men vår fiende, djävulen, vet väl, vad han därmed uträttar, då han kan dra ett täckelse över det viktiga slutet, uppståndelsen till evig salighet eller evig fördömelse.

Därigenom blir först i allmänhet allt andligt mindre viktigt; det blir då mindre angeläget att ständigt vara viss om sin Guds vänskap; man kan ännu äta och dricka och sova, fast man inte vet om man kommer till himmelen eller till helvetet. Då det sista målet är väl undanskjutet, ovisst och dunkelt för själen, är det inte så angeläget att ge akt på ordet, eller att bedja till Gud, eller att förlika sej med en trätobroder, eller att säga ett väckande ord till sin nästa o.s.v. Sedan är det i synnerhet då det gäller att göra och lida något för Kristi skull, kanske att uppoffra ett helt livs jordiska bekvämlighet och trevnad för att följa Kristus; eller det gäller att göra en för hjärtat dyr uppoffring, någon rätt påkostande försakelse — det är i synnerhet i sådana fall man har föga kraft, när man inte säkert tror och för sitt öga behåller det stora saliga slutet.

Aposteln kallar salighetens hopp en hjälm; ty liksom hjälmen gjorde att krigaren med mer dristighet ilade fram i striden och inte var så rädd för svärdshuggen, så gör också ett fast salighetens hopp att man inte så noga ger akt på vad som kan drabba oss i denna tiden för att vi följer Kristus, utan att vi med enfaldigt öga bara ser efter hans behag, eftersom vi vet att då striden är slut väntar oss så herrliga ting, att allt utståndet lidande jämfört med detta är alls intet att akta.

Så fordras det också att vara väl grundad och beväpnad med detta salighetens hopp, när vår väg genom detta livet är mer mörk och ödslig, när en kristen omsider mer sällan får förnimma något av sin Frälsares närhet och ljuvlighet och stundom angrips av ledsnad och otålighet. Det allmänna sällhetsbegäret bringar honom till trånad efter någon kännbar glädje, som han dock saknar. Han har kanske hoppats att även i detta livet bli mer lycklig, men ser sej besviken på all jordisk sällhet, han ser som man säger "hela sitt livs lycka förspilld".

O, då händer det ofta — till blygd för det galna hjärtat bekänner vi det — då händer det, att en sådan kristen känner sej rentav olycklig, när han ingen annan glädje har på denna jord än "bara Gud"! Om han endast livligt trodde eller isynnerhet kännbart förnumme sin Guds vänskap och närhet, skulle han visst inte känna sej olycklig, utan övermåttan rik och säll; men emellertid, då allt detta saknas, och han därjämte kanske trycks av ett kors, som ska följa honom hela livet igenom och som gör hela hans värld mörk, då svartnar det ofta för ögat, han blir svag och eländig.

O, vilken tröst och kraft det då vore, om han nu finge nog andliga ögon att se in i den Underliges dolda men trofasta råd! Då skulle han se, att hans lycka och glädje alldeles inte är förspilld, utan endast bevarad till en annan tid, en annan värld — där ska det bättre lyckas. Bara genom det vissa medvetandet därom, skulle han bliva så nöjd med sin underlige Gud och hans hushållning, att han inte ens skulle önska sej något mer än honom, och vara på det högsta lycklig och rik med "bara Gud".

Detta har vi ett livligt exempel på i sjuttiotredje psalmen. Där bekänner Asaf först, hur plågad han var av att se den ogudaktiga ha lycka och välgång, då det däremot gick honom och de rättfärdiga illa; "så att", säger han, "jag hade så när sagt som de ogudaktiga: Det är en fåfäng sak, att mitt hjärta lever ostraffligt, och jag tvår mina händer i oskyldighet." Men märk, hur han kom ut från denna frestelse! Han säger: "Jag tänkte till, så att jag måtte begripa det; men det var mej för svårt, till dess jag gick in i Guds helgedom och la märke till deras ände. För hur snart blir de inte till intet! De förgås och får en ände med förskräckelse. Men du leder mej efter ditt råd och upptar mej till sist med ära." Och därav blev hans hjärta så fullt förnöjt med bara Gud, att han nu utbrister: "När jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord. Om än min kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del."

Se då här, vad det medför, att vi går in i Guds helgedom, skådar in i Guds regerings hemlighet och ser vad som ligger fördolt under det närvarande livets täckelse — nämligen den stora eviga olycka, som ligger dold under den rike mannens kostliga klädnad och kräsliga levnad; och däremot den stora, eviga lycka, som är övertäckt med Lazari trasor och sår.

Se här är nu grunden
för lycka och frid
i hårdaste stunden
av kval och av strid:
Om än jag försmäktar
till kropp och till själ,
//: så har jag dig, Herre ://
och har jag dig, Herre,
ja, då är allt väl!

"Vet ni inte att vi som är döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till hans död." (Rom. 6:3)

Aposteln vill säga: Tänk dock tillbaka på vad som gjort er till kristna! Ni är ju döpta till Kristus. Vet ni inte vad denna döpelse betyder, nämligen att ni inte endast är tvagna och renade genom syndernas förlåtelse, utan också att det syndiga köttet därigenom är dömt ifrån livet och överlämnat åt döden, så att det helt ska fördränkas och så att ert återstående liv på jorden ska vara ett beständigt syndens dödande. Sådant var förbundet med Kristus: "Vi är döpta till hans död."

Men detta måste vara inte bara ord och tankar, utan sanning och verklighet. Måtte var och en som vill vara kristen besinna detta!

Om någon som bekänner sej till Kristus likväl inte verkligt har det nya sinnet som i allt vill göra sin Herres vilja, utan ännu kan hylla och försvara en och annan skötesynd, stå i förtroligt förhållande till något som uppenbart strider emot Herrens bud och vilja, den bedrar sej själv med en död inbillningstro. Då vi blir omvända återkommer vi just till det förbund med Kristus till vilket vi blev döpta. Men vi är döpta till hans död — och hans död var en syndadöd.

Om nu någon som är en slav, t. ex. under girigheten, så att vinna och samla detta jordiska är hans huvudsak, eller under vällustsynder, otukt eller dryckenskap, eller under vredessynder, hat, avund, lögn och förtal, eller så att han övar någon oredlighet i handel eller arbete m. m., om en sådan vänder sig till religionen, till Guds ord och Guds folk, och nu bekänner tron på nåden, men blir kvar i sitt förra förhållande till sin skötesynd — hör åter: han bedrar sej med en falsk inbillningstro. Och all hans religion, hans kyrko- och nattvardsgång är under ett sådant förhållande endast ett vederstyggligt skrymteri.

Förbundet med Kristus är ett heligt förbund: "Vi är döpta till hans död." Kristi rike är visserligen fullt med synd och jämmer; därom talas inte att du får känna allt ont i ditt gamla hjärta, i köttets lustar och begärelser, eller att du kan falla och förgå dej; men att bli kvar i sitt gamla förhållande till synden, det hör inte till Kristi rike.

Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Alla Guds barn har ett heligt sinne som gör uppror mot synden. Att du ännu kan stå i lugnt och förtroligt förhållande till din girighet, eller din ärelystnad, din avund, eller din otukt, eller din vrede, din trätsjuka,  ditt hat — att stå i lugnt och förtroligt förhållande till något sådant, hylla och ursäkta det: det är detta, som alldeles bestämt vittnar emot dej. Att olyckligt falla och förgå sej är ännu inte att bryta förbundet med Kristus; men att ge synden frihet, hylla och försvara den, det är att bryta förbundet.

Vi är döpta till hans död. Ska du nu i sanning döda synden, då måste du ha en villig ande till det, även om det för köttet är bittert. Kristi mänskliga natur bävade väl för dödens bitterhet, men ändå var han efter anden villig att ta kalken ur Faderns hand. Så sade Han också om sina trogna: "Anden är villig men köttet är svagt." Är den villiga anden bortviken ur ditt hjärta, då är all kamp med synden ett lagtvunget arbete och alltså skrymteri, eftersom det inte går av hjärtat.

Men ska den villiga anden behållas, då måste du leva i tron, i den saliga trösten och vissheten att Gud förlåter alla dina synder. Därtill är också nödvändigt att veta, att hur det än går dej i striden, vare sej du bättre eller sämre lyckas vid syndens bekämpande, står dock alltid nådeförbundet fast hos Gud, och även du lever i det förbundet, så länge du lever i denna övning och sveper in dej i Kristi rättfärdighet; ty bara på den grundar sej nåderiket, som är väldigt över alla synder.

Själva denna övning, att tro nåden och döda synden, ska vara dej det säkraste vittnesbörd om att hur illa det än ofta ser ut, du dock lever i sann nåd. Och så länge du av hjärtat tror en sådan nåd, ska du alltid på nytt livas till att följa din trogne Frälsare och döda synden.

Men för köttet blir denna väg bitter. Den slutsatsen kan du också dra av att det heter: "döpta till hans död;" ty Kristi död var en bitter död. Han har under starkt rop uppgivit anden. Köttets korsfästande skall ofta bli dej så bittert att också du ska nödgas ropa, då du i nöd och ångest åkallar Herren. Då gäller det att inte tröttna, utan väl komma ihåg, att då du är en kristen och står i Guds förbund, har du gjort en övermåttan stor lycka, du går emot en evig herrlighet. Därför må du gärna lida något därför. Kronan lönar väl alla redligt framhärdande kämpar. Det är ju ett fast ord: Dör vi med honom, så ska vi leva med honom; lider vi med honom, så ska vi med honom regera.

När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn,
honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit
och mej till sin egen tagit.
Honom jag, som han mej bjöd,
följa vill i liv och död.

"Om nu någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget, se, allting är vordet nytt!" (2 Kor. 5:17)

Den första skapelsen hade blivit fördärvad genom syndafallet, och det som var en lust och förnöjelse för Guds hjärta, då han såg på allt som han hade gjort, undergick en så sorglig förstörelse att Herren på människosätt talade om en ånger över att han gjort människorna. Men då gav Gud oss det eviga "Ordet", "begynnelsen till Guds skapelse", för att han skulle åstadkomma en ny skapelse på jorden — den nya människan, som är skapad efter Gud, liksom i den första skapelsen, i sannskyldig rättfärdighet och helighet - skapad i Kristus Jesus till goda gärningar, till vilka Gud tillförne har berett oss.

"Om någon är i Kristus", säger aposteln. Vad det vill säga och hur det går till, har vi ofta betraktat, nämligen att Anden så straffar allt det, som är i oss, synd, otro, egenrättfärdighet, att vi till slut ingenstans finner ro, utom i Kristus och hans rättfärdighet. Då själen, jagad och driven av Andens beständiga straffande, till slut måste svepa in sej helt i Kristi rättfärdighet och ha endast i honom sitt allt, både sin rättfärdighet och sin starkhet, då heter det: hon är i Kristus. Och då, säger aposteln, är hon också en ny skapelse — det gamla är förgånget, och allting är vordet nytt.

Och detta är den uppenbaraste sanning i erfarenheten! Varje kristen vittnar om att på samma gång han fick liv i Kristus, fick ljus och frid i hans rättfärdighet, blev det i detsamma i hans inre ett alldeles nytt väsen, ett nytt hjärta och sinne, så att han nu såg allting annorlunda, han fick ett nytt förstånd i alla andliga ting, ny syn och hörsel, ny lust i hjärtat, nya fröjder och nya sorger, nya utsikter och nya strävanden: kort sagt, han har ett nytt liv, en hel ny värld för sej - "allting är vordet nytt". Detta yttrar sej också hos honom i ett nytt tungomål, nytt tal och nytt leverne.

Och vad angår det gamla som ännu finns kvar hos mej, så har jag nu kommit i en ny ställning till detsamma: synden, lustarna, som förr var min förnöjelse, är nu min plåga och förskräckelse; det andliga och himmelska, som förr var mej tråkigt och främmande, år nu mitt liv och min lust. Mitt sinne är nytt, fastän köttet, efter det gamla adamitiska fördärvet, alltid är sej likt. Detta nya inre är det starkaste beviset på en ny födelse, ty födelse tyder på själva det inre väsendets förvandling. Och Kristus säger. Utan att en varder född på nytt, kan han inte se Guds rike." Och Johannes säger: Guds barn, som inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Genom denna nyfödelse av Gud, denna nyskapelse, återställs den i syndafallet förlorade Guds avbild i människan, nämligen i de trognas sinne och ande; men eftersom vi ännu lever i köttet, vilket är fullt av synd och strider emot Anden, är denna nya avbild ännu inte uppenbar och fullkomlig. Men den nya människan, som är skapad efter Gud i sannskyldig rättfärdighet och helighet, ska en gång förlossas ifrån denna dödens kropp, då Kristus blir uppenbar, och "då blir vi honom lika".

Här må nu var och en pröva sej själv. Aposteln säger bestämt: "Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Om du menar dej vara omvänd och troende, men inte har fått detta nya sinne och hjärta, inte i ditt inre blivit en ny skapelse, vet du ännu inte vad den rätta tron och saligheten i Kristus vill säga. Hela Skriften vittnar ju överallt, att den sanna tron medför ett nytt sinne, nytt hjärta, vänskap och bekantskap med Gud, lust till hans lag och seger över världen. Så omöjligt som att eld skulle vara utan värme, så omöjligt kan tron och nyfödelsen av Guds Ande vara utan liv och kraft.

Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Detta är kort och enkelt talat av aposteln, men bestämt och avgörande. Flyg inte förbi den prövande sanningen, stanna och var uppriktig mot dej själv! Allt Guds ord måste vördas och med allvar betraktas. Det är bättre att i tid upptäcka sin andes falskhet, än att för sent vara bedragen. Du kan ju veta med dej, om du genom din tro kommit till den här nämnda inre förändringen.

Om än dina synder och skröpligheter ännu vore än så många och svåra, men du dock därjämte har detta nya sinne, först att Kristus, Kristus blivit ditt A och O, ditt första och ditt sista, din enda tröst, ditt dagliga behov, så att du helst vill höra något om  Kristus och hans förtjänst — och, för det andra, att du i följd därav har fått en ny kärlek och lust till Guds lag och hans vägar, varigenom också dina synder blivit din värsta plåga — se, om än dina synder och brister då är än så svåra, är dock detta nya väsen det säkraste bevis, att du är född av Gud.

De fåvitska jungfrurna kan väl vara religiösa, älska ordet i allmänhet och utöva sina särskilda heliga gärningar; men - att ha sin lust och sitt liv i Kristus och hans nåd, att helst höra och tala om Kristus och syndernas förlåtelse, det finner du inte hos dem.

Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här,
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!

"Ännu en liten tid så kommer han som ska komma, och dröjer inte." (Hebr. 10:37)

O, att vi mer toge till hjärtat, vad ordet lär om Herrens tillkommelse och de kristnas salighetshopp! Ingen kristen är fullkomlig i detta, ingen har allt så rätt och riktigt; alla behöver vi läras och rättas.

Visserligen är den för Gud "helig och salig, som har del i den första uppståndelsen"; den som dagligen dras med synder och brister, men känner dem och har i dem sitt svåraste lidande på jorden samt dagligen håller sej till Frälsaren och evangelii ord och därav beständigt behöver tröstas, styrkas och livas. Visserligen är den ett benådat Guds barn, även om han finner sej mycket kallsinnig och blir mycket straffad av läran om det saliga hoppet; men han bör också ta den herrliga läran till sej, så ska han ha stor välsignelse av den.

Apostelen Paulus förklarar salighetens hopp vara ett viktigt vapen och säger: "Iklädda trons och kärlekens bröstharnesk, och salighetens hopp som en hjälm." Såsom tron och kärleken är viktiga, så är också hoppet. Hoppet om Kristi herrliga tillkommelse är både väckande, tröstande, renande och livande. Johannes säger: "Den som har detta hopp till honom renar sej, såsom också han är ren." Paulus vill med den stora sanningen att tiden är kort höja de kristnas sinnen över detta förgängliga, så att de ska akta sej för den dårskapen att fästa sej vid något jordiskt, vare sej det är ljuvt eller lett. Han säger: "Kära bröder, tiden är kort! De som har hustrur vare som om de inga hade; och de som gråter som om de inte gräte; och de som fröjdar sej som om de inte fröjdade sej; och de som köper som om de inte behölle det, ty — denna världens väsende förgås."

Märk, o människa, tiden är kort! Sker dej något glädjande, gläd dej lagom, det blir så kort, du ska snart lämna det. Sker dej något bedrövligt, sörj lagom, det varar inte länge, tiden är kort. Tar du hustru, får du jordagods, var så till sinnes, som om du strax skulle lämna det. Det "dumma köttet" vill oupphörligt sticka upp huvudet och söka bereda sej ett paradis här nere — det är dårskap — det blir så kort! O, att en del kristna, som så ivrigt börjar rusta i denna värld med sina jordagods, sin handel, sitt byggande, o, att de ville hejda sej i tid, innan den sista gnistan av det andliga livet är utsläckt och gudsfruktans ande helt viken! Låt handen arbeta; men — var uppriktig i den prövningen: var är hjärtat! Ljug inte på din själ! Var är hjärtat? I himmelen, dädan du väntar Frälsaren? — eller i ditt jordiska goda? Var uppriktig!

Men det saliga hoppet skulle isynnerhet vara till stor tröst. Ni som ofta är nära att helt ge upp på vägen på grund av de oändliga tröttande brister, synder och otroheter, som aldrig tillåter er att ha en enda rätt glad och molnfri dag; och du, som i trons dunkelhet, i hjärtats obegripliga ondska, hårdhet och kallsinnighet har din dagliga plåga och förskräckelse; och du, som dras med en svår frestelse, en satans ängel — glömmom aldrig, att det bara handlar om en kort tid. Snart kommer det som ska komma. Lyft upp era huvuden, snart  nalkas er förlossning! Den tunga, tjocka otrosdimman ska inte för evigt trycka vår själ! Detta onda köttet med dess begär, detta onda hjärtat med dess kallsinnighet, dess falskhet, lättsinnighet, hårdhet och ondska ska inte för evigt fängsla vår ande.

Måtte i synnerhet de som av Gud är utrustade med några gåvor för själars tjänst och därför, såsom Kristi stridsmän, är mest ansatta och plågade, utvärtes av världen med lögn och smälek och invärtes av djävulen med obegripliga frestelser, så att de knappt för någon i denna värld kan uppenbara sitt hjärta — måtte de aldrig förgäta "salighetens hopp", som skulle vara deras "hjälm" — aldrig förgäta, att det nu gäller en liten tid. Snart kommer Herren för att ge dem som bedrövar er bedrövelse, men er som bedrövas ro, ära och oförgängligt väsende, då Herren Jesus uppenbaras från himmelen med sin krafts änglar.

Paulus utbrister: "Om vi endast i detta livet har hoppet till Kristus, vore vi uslast av alla människor." Det bästa, det herrligaste återstår! Vi ska se konungen ansikte emot ansikte och sedan vara hos Herren alltid! Eller ska vi tro Kristus när han talar om den närvarande nåden, och inte tro honom när han talar om den herrlighet som skall komma? Gud bevare oss!

Måtte alla kristna besinna även detta stycke! Och nu: måtte vi bara vara redo och vakande och ha olja i lamporna, när anskriet hörs: Se brudgummen kommer!

Jesus kommer, Jesus kommer,
snart basunen höras skall.
Han i majestät och ära
då skall ses av världen all.
Må vi alla då ha olja
och med tända lampor stå,
så vi får, när Jesus kommer,
in i Herrens glädje gå.