"Om jag kunde profetera och visste all hemlighet och allt förstånd och hade all tro, så att jag försatte berg, och inte hade kärleken, så vore jag inget." (1 Kor. 13:2)

Det är en bekymmersam företeelse, att under det en finare självrättfärdighet vill göra vår kärlek och dess bevisning till salighetsväg, ser vi å andra sidan även hur kristna, som lärt den stora huvudsanningen, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan endast genom tron på Kristus, samt genom denna tro även erhållit den nya himmelska kärleken, åter efter någon tid dels börjar bli så kalla, döda och efterlåtna i kärleken och dess bevisning, att de nu tycks "leva blott sej själva", dels också mycket lätt kan trösta sej för denna brist och anföra, att vi dock blir saliga bara av nåd genom tron, som om vi skulle bli saliga genom en tro, som inte verkar någon kärlek.

Det är isynnerhet mot detta olyckliga bedrägeri som vi ofta och allvarligt bör besinna, vad Herrens ord lär oss i denna fråga.

Sant är nu det, att vi blir rättfärdiga endast av Guds nåd genom tron på den kärlek, varmed Gud i Kristus älskat oss, och inte genom någon vår kärlek; men det är inte sant att vi blir rättfärdiga genom en tro, som inte verkar kärlek. Nej, säger aposteln, "om jag hade all tro, så att jag försatte berg, och inte hade kärleken, så vore jag intet". "Det är så omöjligt, att den levande tron kan vara utan kärlek, som att elden kan vara utan värme" (Luther).

Då i Skriften lärs att vi blir rättfärdiga bara genom tron, menas där endast den tro som gör hjärtat levande och varmt i kärlek. Så sade Herren Kristus: "Därav ska alla förstå att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek inbördes." Och Johannes upprepar ideligen i sin första epistel, att vi just genom kärleken ska "veta att vi är av sanningen", "veta att vi är Guds barn", "är födda av Gud".

Har vi en gång kommit till tron, minns vi också hur vi då fick en ny, brinnande kärlek i våra hjärtan, inte bara till den nådige Guden, som förlät oss alla våra synder, utan också till vår nästa, nämligen dels en "broderlig kärlek" till alla dem som vi ansåg tro och älska Jesus, dels också en "allmännelig kärlek", så att vi med innerlig omsorg tänkte på alla människors frälsning och salighet. Har nu denna heliga kärlek upphört, hur är det då med vår tro?

Är vår förtröstan än aldrig så lugn och stark, är vårt andliga ljus än aldrig så stort, så är ändå vår tro nu förvisso endast ett dött beläte av vad den förut var, om den inte nu verkar någon kärlek. Se även vilka stora och prisvärda gärningar Herren Kristus fann hos församlingens ängel i Efesus, och dock hade denne övergivit sin första kärlek, vilket Kristus förklarade vara ett så betänkligt tecken, ja, ett sådant "avfall", att om inte bättring skedde skulle också ljusstaken stötas bort från sitt rum.

"Jag vet dina gärningar", säger Herren, "och ditt arbete och ditt tålamod, och att du inte kan fördra de onda; och du har prövat dem som säger sej vara apostlar och ändå inte är det, och du har funnit dem vara lögnare, och du lider och har tålamod och arbetar för mitt namns skull och är inte vorden trött. Men jag har det emot dej, att du har övergivit den första din kärlek. Betänk varifrån du är fallen, och bättra dej och gör de första gärningarna; annars ska jag snart komma till dej och stöta bort din ljusstake från dess rum, om du inte bättrar dej."

Här finner vi att kärleken är ännu en särskild sak i hjärtat och kan vara förlorad även under en så prisvärd verksamhet, så kraftiga och kristliga gärningar, som dem Kristus här uppräknar, nämligen då du nu inte mer ligger för dina synder vid Jesu fötter, utan är självgod och därför inte heller blir upptänd i kärlek till bröderna. Att man alltså under de präktigaste gärningar kan sakna denna kärlek, det visar också aposteln, då han säger: "Om jag talade med människors och änglars tungor och inte hade kärleken, så vore jag en ljudande malm och en klingande bjällra. Och om jag kunde profetera och visste all hemlighet, om jag gåve alla mina egodelar åt de fattiga och läte min lekamen brinna (såsom martyrerna på bålet) och inte hade kärleken, så vore det mej inte nyttigt."

Förvisso borde detta förhållande väcka oss att inför Herrens ögon besinna hur vi har det med kärleken. Vi finner av både Kristi och apostelns ord, att vad än vi är, tror eller gör, utan att ha denna verkliga kärlek i hjärtat, som föds genom tron och nåden, så är alltsammans falskt och bara bedrägeri, hur kristligt och vackert det än tycks. Måtte vi i alla våra livsdagar minnas och besinna detta!

Är än min röst som änglars tunga
och klingar än så skönt min psalm,
kan ej min själ i kärlek sjunga,
allt ljuder som den döda malm.
All bön jag fram till Herren bär
förutan kärlek intet är.

Jag må Guds verk profetiskt skåda
och livets hemligheter se,
fritt över Andens krafter råda
och i min tro mej mäktig te,
för Gud, som gåvorna beskär,
jag utan kärlek intet är.

"...och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk även detta! Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjälp som vi behöver mot synden. När vi först fått syndernas förlåtelse behöver vi också nåd till syndernas avlåtelse. Och även den vill Herren själv ge: han helar alla dina brister. — Så sant som han har förlåtit dej alla dina synder, så sant som du verkligen har anammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sant har du också ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att bli fri från de brister som vidlåder dej, och att ingenting är dej en svårare plåga än dina egna svagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister är din svåraste plåga!

Har inte detta sinne åtföljt din tro, så vet du inte ännu vad den sanna tron är. Om du också mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror att du har tron, så är dock din tro ännu bara en självgjord inbillningstro, om du inte besväras av dina egna brister mer än av något annat ont på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som är andliga, de är andligen sinnade;" och "den om inte har Kristi Ande hör inte honom till". Men det är omöjligt att den som har Kristi Ande inte skulle tänka på att bli helig och Kristus lik, ja, däri ha sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida av bristerna. Ty omöjligt kan Kristi Ande vara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, själva den syndiga naturen i oss, kan vara ense med Anden. Varför också Paulus bekänner om sej själv: "Jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan (det nya kreaturet i oss, som är fött af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag som är i min håg och griper mej fången i syndens lag."

Men för det andra fordras också att vi rätt förstår vad det är att Herren helar våra brister. Många menar att det innebär att vi ska helt befrias ifrån dem, varigenom vi snart skulle vara alldeles rena, såsom Kristus var, och såsom vi ska vara i himmelen. Men inte så. Detta är villfarelse. Herren ska väl för varje gång hela våra brister och andliga sjukdomar, men de kan alltid återkomma igen. Vare ingen säker! Vi har sett att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stred mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här går det till såsom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en menniska alltid åter snava, falla, stöta sej, skada sej, eller eljest bli sjuk, och Gud har aldrig givit oss någon trygghet däremot; men i dess ställe har han uppfyllt jorden med läkemedel samt givit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så också här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men han vill själv städse vara vår läkare, såsom han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Kristi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, där var och en har sina krankheter. Du ska ingen enda helig finna, som inte har någon särdeles brist att dras med. Och därtill är vi alldeles för wanmäktiga att göra oss fria därifrån; ty om det stode i vår makt, skulle säkert varje kristen genast göra det. Då är det vår enda tröst att Herren själv vill vara vår läkare och beständigt hela alla våra brister. Såsom också här inte står har helat, liksom det en gång vore så gjort att det aldrig mer behövdes, utan här står helar, vilket sker och ska ske beständigt.

Och detta gör han på det sättet, att han först straffar, bedrövar, slår och dödar vår gamla människa; och sedan, när vi ropar om nåd, åter tröstar, hugsvalar och upprättar oss och ger oss då ett nytt uppsåt att vandra varligare. Han säger själv tröstande: "Ser ni nu, att jag allena är det. Jag kan döda och göra levande, jag kan slå och kan hela."

Ta själve David till exempel på detta! Förutom smärre vardagsbrister, föll David stundom i svåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Den andra gången i högmod, så att han därför räknade sitt folk; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Då sjöng han denna psalm: "Lova Herren, min själ, den som förlåter dej alla dina synder och helar alla dina brister."

Den store läkaren är här,
den kärleksfulle Jesus.
Hans budskap liv och hälsa är,
så lyssna då till Jesus!

"Lova Herren, min själ... den som förlåter dej alla dina synder." (Psalt. 103:2)

Ja, säger du, jag skulle också tro mina synders förlåtelse, om jag inte hade en viss synd, som är alltför svår och otillbörlig!

Du har alltså en hemlig tyngd på ditt hjärta; visst är detta svårt, men lägg märke till hur orden lyder här: "Den som förlåter dej alla dina synder." Det är sant, det finns en synd till döds som aldrig kan förlåtas, "försmädelse mot Anden"; men de som begått denna brukar aldrig söka förlåtelse!

Nu säger också Kristus uttryckligen, att denna synd är den enda som aldrig blir förlåten. För övrigt säger han, att "all synd och smädelse varder människorna förlåten", även så svåra synder som försmädelse mot Gud, ja, de gruvligaste synder, såsom Herren själv så högtidligt försäkrar: "Om era synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull!"

Stanna här! Skulle du inte vid en så stor försäkran av den barmhärtige Guden göra Honom till viljes och tro Honom på orden, även om du alls inget känner i ditt hjärta? Eller vill du ännu strida mot Herren och vid ett så stort och tröstligt ord inte tro Honom? Du kunde därmed begå den gruvliga synden, som heter göra Gud till ljugare! Vill du ännu ett enda ögonblick gå borta ifrån din Gud i otro, kall och stel och vrång till sinnes?

Men, säger du, jag har också en gång fått och trott förlåtelse, men har åter syndat. Gud kan väl inte beständigt förlåta!

Svar: Att du syndat, sedan du fått nåd och upplysning, är visst den svåraste synd; men märk dock åter på orden. Här står inte förlåtit, såsom om det hade skett bara en gång, utan förlåter, beständigt och oavlåtligen förlåter. Om Gud inte förlåter beständigt, så är hans förlåtelse till ingen nytta, och så bleve ingen själ frälst; ty då vore allt genast förlorat, eftersom där är beständigt synder i vårt kött, vilka också beständigt framträder.

Hit hör Luthers kostliga ord: "Eftersom vid vårt kött häftar en evig synd, så länge vi lever här på jorden, och ingen ände är på våra fel och förseelser, så är sannerligen av nöden, att vi däremot har en evig och stadigt varande förlåtelse, så att vi inte för syndens skull må åter falla under Guds vrede, utan för förlåtelsens skull ändå alltid förbli under nåden." Detta är Herrens eviga förbund, som gör, att synden inte kan fördöma oss!

Tag här själva David för dej till bevis. Han hade också stått i nåd hos Gud en lång tid och åtnjutit en alldeles utomordentligt stor nåd: tidigt i sin ungdom begåvad med Guds ords och Andens upplysning, från fårherde utvald och smord till Guds folks konung, sedan välsignad med stora segrar och mycken ära, ja, så att han också var en stor Herrens profet, och se, han faller på en gång i två av de gruvligaste synderna, hor och mord!

Där var nu "blodröda synder", och märk, begångna av den mest upplyste och benådade man, och likväl — likväl fick han förlåtelse! fick en herrlig tillsägelse och förlåtelse, och det genast, när han bekände inför Herren sin överträdelse.

Och vad hade han gjort för att försona Gud och få förlåtelse? Alldeles inget, nej, inte det ringaste, utan han hade endast efter mycket motstånd ändtligen drivits av nöden att mitt i sin skam komma fram för Gud och bekänna synden, och då fick han genast förlåtelse. Han säger själv: "Då jag ville förtiga det, försmäktade mina ben för min dagliga gråt; ty din hand var dag och natt svår på mej. Men jag sa: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning."

Här ser jag nu vad Guds eviga förbund vill säga, som gör att ingen synd kan fördöma oss! Här ser jag att om än synderna är blodröda, ska de dock, avtvagna i Lammets blod, bli snövita. Här ser jag, att "Jesu Kristi Guds Sons blod renar oss av alla våra synder". Här ser jag, att även fastän man haft nåd och upplysning förut, synden ändå genast förlåtes.

Här gör jag den sunda, enkla slutsatsen: Har Gud förlåtit David, som hade så stort ljus och så stor nåd och dock syndade så grovt, då vågar jag inte ett ögonblick misströsta och gå fjärran från min Gud; då kan, då bör och då får jag vara viss, att Han också lika väl förlåter mej — så vida jag inte till mina andra synder nu även skall lägga den försmädelsen mot Gud, att jag skulle säga atrt Han, twärt emot sitt ord, har anseende till personen och inte håller sina ord!

Bevare mej Gud för en sådan otro! Jag är ju också en människa även jag, lika väl som David. Jag är ju dock  försonad med Kristi dyra blod, även jag, lika väl som David. Och David var en lika grov syndare som jag. Då nu likväl han för så svåra synder fick nåd, då vågar jag inte misströsta; helst som den store, barmhärtige Guden själv säger: "Jag vill ingen syndares död" — "bara känn dina missgärningar" — "och om dina synder vore blodröda, ska de ändå bli snövita!"

Min själ ska lova Herren
och allt som är i mej hans namn.
Han är ej från oss fjärran,
han möter oss med öppen famn.
Han all vår synd förlåter
och helar all vår brist,
till nåder tar oss åter -
hans ord är fast och visst.
Vår ungdomstid han mättar
med glädje utan tal
och ålderns börda lättar
och hjälper oss i dödens kval.

"Han (Abraham) tvivlade inte på Guds löfte med otro, utan vart stark i tron, givande Gud äran." (Rom. 4:20)

Aposteln säger här, att då Abraham inte tvivlade på Guds löfte, utan fortsatte tro och vänta dess uppfyllelse hur illa det än såg ut för människoögon, så har han därmed "givit Gud ära".

Detta är ett mycket tänkvärt ord. Den som under svåra trosprövningar ändå fortsätter hålla Gud för sannfärdig i sitt löfte, fortsätter hoppas där inget hopp är, bara därför att Gud har givit löftet, den ger Gud ära; den människan erkänner på allvar att Gud är allsmäktig och sannfärdig.

Såsom Luther säger: "Att ge Gud hans rätta ära är inget annat än att hålla honom för en trofast och sannfärdig, vis, barmhärtig och allsmäktig Gud och, kort sagt, erkänna honom som den, som ensam skapar och ger allt gott." Sådant gör endast tron; då vi däremot genom otron berövar Gud hans ära och gör honom till ett svagt, vanmäktigt eller trolöst väsende, såsom Johannes säger: "Den som inte tror Guds vittnesbörd gör honom till en lögnare",  vilket ju är alldeles förskräckligt. Men sådan är otron.

"Därför", säger åter Luther, "fordrar vår Herre Gud inget högre av oss människor, än att vi ger honom hans ära och hålle honom för vår Gud, d. ä. att vi inte håller honom för en inbillad och tom avgud, utan för en rätt sannfärdig Gud, som tar sej an oss, hör våra böner, förbarmar sej över oss och hjälper oss i all nöd. När han får det av oss, då har han sin gudom hel och oförkränkt, ja, då har han allt som ett troende hjärta möjligen kan ge honom. Att av hjärtat ge Gud sådan ära är därför förvisso en vishet över all vishet, en  (människans) rättfärdighet över all (mänsklig) rättfärdighet, en gudstjänst över all gudstjänst, ett offer över alla offer."

Om vi rätt besinnade sådant, skulle vi väl något mer än vanligen sker fara efter trons gåva; för det skulle väl dock vara oss en lust att få ge Gud något som riktigt behagar honom. Och det gör vi, om vi endast tror honom på hans ord och tillsägelser och därmed ger honom ära.

Hur Abraham genom tron gav Gud ära, visar aposteln ytterligare då han tillägger: Och han var fullt viss om att den som lovade, han var också mäktig att hålla det.

Han var "fullt viss", djupt övertygad och genomträngd av den sanningen, att han, som hade givit löftet, också var mäktig att fullgöra det. Herren Gud hade med den frågan: Månne för Herren något kan vara omöjligt? bragt Abraham till ett djupt eftersinnande av den omständigheten, att vad än Herren lovade, kunde han också fullgöra eftersom han var själva Skaparen, den Allsmäktige. För Honom kunde ju inte någonting vara omöjligt.

Det var genom samma anmärkning jungfru Maria också bragtes att tro den underliga bebådelsen, att hon, som "visste av ingen man", skulle bli Guds Sons moder, då ängeln erinrade: Ty för Gud är ingenting omöjligt. Vi märker här, att tron måste stå på själva Guds allmakt; tron ska ha så höga och för allt förnuft orimliga ting framför sej, att inget mindre än Guds allmakt betryggar henne.

Det är då inte att tro, när man så jämkar och uttyder löftesordet, att vi, arma, vanmäktiga och blinda varelser, ska kunna begripa hur det ska gå till att fullgöra det. Detta är ju tvärtom att mäta Guds makt och vishet efter vår egen, att alltså göra Gud lika med oss, fallna, vanmäktiga dårar, vilket är rentav en hädelse.

Nej, då jag blott har ett ord av den allsmäktige Guden, låte jag detta vara mej nog! Tron låter då inte mer uppehålla sej med förnuftets frågor: "Hur är det möjligt?" utan hon hugger av alla sådana överläggningar med den enda genfrågan: "Månne något kan vara omöjligt för Herren?" —

Det var också just med dessa språk och våra textord, Luther och hans medkämpar stärkte sej i striden för den rätta läran om sakramenten emot dem som i dessa ville lägga in endast så mycket, som med förnuftet kunde förklaras.

Men isynnerhet må alla trogna bereda sej på sådana prövningar, såväl för tron på den närvarande nåden under all kännbar synd, frestelse och anfäktning, som också för tron på Guds bönhörelse och hjälp i all annan nöd under vandringen — sådana prövningar, att inget mindre skall förslå till trons upprätthållande än Guds egen starkhets makt. Herren Gud ska själv draga försorg om att vi ska få sådana prövningar; ty det gäller hans ära och vår fullkomning i nåden.

Ju hårdare vi prövas, så att vi ropar och skriar av all inre och yttre nöd och dock genom honom blir frälsta, desto mer blir hans makt och trohet förherrligade, såsom han själv säger: "Jag vill gå före dej och göra backarna till jämn mark, sönderslå koppardörrar och sönderbryta järnbommar; på det man ska förnimma, både från östan och västan, att utan mej är inget. Jag är Herren och ingen mer."

Giv att vi för Gud må vandra
såsom Abraham i tro,
till välsignelse för andra
och till egen själaro.

"Du berömmer dej av lagen och vanhedrar Gud med lagens överträdelse. Ty för er skull blir Guds namn försmädat ibland hedningarna." (Rom. 2:23-24)

Här samlar aposteln allt vad han förut i kapitlet sagt och ännu kunnat säga, till en enda förkrossande slutanmärkning:

"Du berömmer dej av lagen och vanhedrar Gud med lagens överträdelse;" d. ä. just därmed att du berömmer dej av lagen och likväl för ett brottsligt leverne, bringar du vanära och försmädelse över Gud och hans ord; "ty för er skull blir Guds namn försmädat ibland hedningarna, såsom det är skrivet".

Ni lever på ett sådant sätt, att när hedningarna ser era gärningar och hör att ni berömmer er av den sanne Gudens kännedom och lag, de måste tänka att denne Gud och denna lag inte kan vara goda, eftersom ni som är hans folk gör så onda gärningar. Såsom det är skrivet — hos edra egna profeter klagar Gud själv häröver och säger: "De höll sej lika som hedningarna, dit de kom, och ohelgade mitt heliga namn, så att man sa om dem: är detta Herrens folk?"

Detta är själva tyngdpunkten i den förkrossande bestraffning aposteln här ger judarna. Att med sitt leverne komma Guds dyra namn till försmädelse är en så fruktansvärd sak, att ett fromt hjärta alldeles vill förgås vid blotta tanken på möjligheten att ha gjort något sådant. Och här säger aposteln om judarna, att de förde ett sådant leverne att själva hedningarna i sitt mörker kunde straffa dem och för deras skull försmädade Herrens namn.

Då man betänker hur högt juden ansåg sig stå över hedningarna genom de många och stora företräden han hade framför dem — hur han alltid medlidsamt såg ned på dem såsom på "blinda", i "mörker varande", och att aposteln nu kastar över honom den anklagelsen, att själva hedningarna för hans synder lärde att förakta och försmäda Gud, då måste man säga: Det var en förskräckligt krossande sammanställning.

Och så måste människohjärtat sönderslås och tillintetgöras, om där ska bli en ny födelse, ett sant anammande och saligt trosliv av den nåd som evangelium förkunnar. Och detta var apostelns ändamål med denna förkrossande predikan: det var att "röja Herrens väg", att "förnedra de berg och högar". Han måste alltså såra och bedröva, på det hans herrliga evangelium skulle sedan desto bättre hela och hugsvala.

Men vad aposteln här sagt om judarna har tyvärr en alltför träffande tillämpning på de flesta namnkristna, isynnerhet de skriftlärda ibland oss, de lärare, som inte lär sej själva, utan framlever i ett obotfärdigt väsende.

O, att var och en, som läser dessa apostelns ord, kunde ta dem till sitt hjärta och eftersinna, om de inte träffar honom! Du är genom det heliga dopet intagen i Guds förbund, du framträder kanske även till Kristi lekamens och blods sakrament, du har kanske god kristendomskunskap, så att du kan riktigt tala Guds ord till andra, kanske även talar om bättringens nödvändighet, om en sann tro och ett heligt leverne; men — hur är det med ditt egentliga väsende, ditt hjärta och liv?

Detta är ju en rätt tillämpning av texten. Lever du själv i den bättring, som är inför Gud? "För Honom är inget skapat osynligt." Han känner det. Lever du själv i en sann trosförening med din Frälsare? Lever du själv i en daglig helgelsens övning att döda ditt eget kött, dess lustar och begärelser? Eller kanske din kristendom består i att bara veta och tala — så att du säger: man ska frukta och älska Gud över allting, men du lever i dina smågudars dyrkan, utan någon fruktan eller klagan däröver vid nådastolen?

Kanske du utlägger och inskärper alla Guds bud för andra, men är själv en svärjare? — kanske en sabbatsbrytare? — kanske en drinkare? — kanske du lever i hat till en medmänniska? — eller i en hemlig last? O, det vore ju ett förskräckligt skrymteri!

Men Herren, den Allsmäktige och Helige, ser det. Han känner dej. På detta sätt "samlar du dej själv vrede på vredens dag, när Guds rättvisa dom blir uppenbar", så sant som Gud nte ljuger. Och på detta sätt ger du andra anledning till försmädelse och förakt för den heliga lära du bekänner. Ditt husfolk och dina grannar ska stödja sej på din ogudaktighet och trösta sej i sitt oomvända tillstånd. Du bidrar alltså till att fördärva och förhärda dem som Kristus lidit döden för. Sådant ska han en dag utkräva av dig.

Om du bara inte bekände hans religion, så syndade du för dej själv; men nu syndar du på Herrens heliga namn och på hans dyrköpta. Det är för denna omständighet Herren säger: "Varför förkunnar du mina rätter och tager mitt förbund i din mun? Eftersom du ändå hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig."

Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra såsom du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu.
Dra mej, dra mej närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!

Låt mej leva här för din räkning, du
som på korset friköpt mej
och i evighet låt mitt hela liv
vara lov och pris till dej!
Dra mej, dra mej...

"Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse." (1 Kor. 15:49)

Här är nu en förkunnelse, vid vilken vi väl må bedja Gud om nåd till tro och öppnade sinnen.

Hör! "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas."

Tror du det? Att vi bär den jordiskas (Adams) likhet, det känner vi i alla våra lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du också lika visst att vi en dag ska bära den himmelskas likhet, vi, som är förenade med honom?

Tror du detta, att Adam och Kristus, den ene lika visst som den andre, var stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi ska danas — att de är liksom de två stora modeller, efter vilka våra två olika tidskiften ska formas: det ena tidskiftet, nämligen jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet, nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden har burit den jordiskas likhet, med allt det elände som därtill hör, vi också en gång ska bära Kristi likhet, med all den herrlighet som därtill hör?

Tror du detta, att för alla som är i  Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning, såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den ljuva sommaren?

O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare Herrens namn!

Vad det vill säga att vi bär den jordiskas liknelse, det märker vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som var lika hans beläte." Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bär vi Adams likhet i de egenskaper som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, kort sagt: en naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv bli jord. Men sedan hör också till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och sorg - all slags vidrighet.

Hela vårt väsende är liksom sammansatt av synder, såsom: Guds förakt, avguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek, högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar, orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger: "Utur människans hjärta utgår onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."

Se, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och förgängelsen. Om man vill eller inte, så måste man dock gå liksom omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång törneskog, där man beständigt sargas och blöder.

O, tröttna inte, Guds barn! Bli inte otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer en annan tid sedan, så sant Gud inte har skapat människan blott till lidande. "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är i allt motsatsen till den jordiskas.

Till Kristi belätes likhet hör först en "andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet, svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet, "ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek och renhet — att vi där ska kunna älska Gud så helt, fullkomligt och brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande tillstånd kan fatta.

Ja, den som någon stund, t. ex. i den första trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så hade där redan varit himmel och salighet. Se, i denna fullkomliga kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är också den allrahögsta salighet.

Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att fullkomligt vara allt vad vi här ville och hungrade efter men aldrig uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt, utan att ha en evig trygghet och rolighet i den förklarade Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.

Ja, det kunde man också tänka sej om Gud, då han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt — hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa oändlig salighet, som att han skapade det omätliga havets vattenmassor.

Tänk när en gång jag utan synd ska vara,
helt fri mitt onda kött och satans list, 
när alla tankar blivit rena, klara
och alla gärningar är utan brist!

Tänk när en gång jag äntligen ska vara
så from jag vill, då blott det goda sker,
ja, när jag ej behöver ens befara
blott möjligheten av att falla mer!

"Giv oss idag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten som i denna bön är översatt med "dagliga" har visserligen varit ett tvetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar samstämmer ändå däri att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — inte vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsens uppehållande".

Nu frågas den som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det som varit nödvändigt till ditt väsens uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt vad den lovat, som bäst vet vad som är dej nyttigast. Eller vet du hur mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som inte bara är fattig utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och  kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att han ska ge dej så mycket att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan ska kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod som behöver nedtuktas — det är endast något sådant som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.

Vad det åter angår att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sej själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."

Menar du att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du ska samla skatter bara för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du får inte längre vara min fogde."

Se här vad Guds mening är, då han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt på, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt honom ska förvalta hans gåvor. Då vill han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Glöm då inte att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och inte tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.

När vi därtill vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.

Giv oss idag ett dagligt bröd
och hjälp oss i all brist och nöd.
Bevara oss för kiv och strid,
för sjukdom och för olyckstid.
Till arbete och bön oss stärk,
välsigna våra händers verk.