torsdag 6 maj 2021

"Jag förmanar er, kära bröder: ta förmaningens ord till godo!" (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.

Men det tillstånd, som inte gärna låter hjälpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej, vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det, som angriper köttet och synden.

Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa kommer aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:

"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne.

Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du  sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstode vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

lördag 24 april 2021

"Men jag har det emot dig, att du har övergivit din första kärlek" (Upp 2:4)

Här ser jag allraförst att Kristus vill ha vår kärlek. O, en så stor nåd! Han vill fråga efter vår kärlek, vill inte bara ha oss till tjänare, utan till vänner. Han är inte nöjd, bara Han får våra gärningar, utan Han vill också vara älskad av oss. Kristus vill ha inte bara vår tjänst, utan våra hjärtans kärlek.

För det andra ser jag här, att mången kan vara en bland de förnämsta kristna i allt som tillhör kristendomens yttre bevisning, och likväl i hjärtat sakna själva dess egentliga liv, kärna och huvudsak. Och många som nu läser detta tar härvid sin dom i munnen. De ska nämligen befinnas vara i samma tillstånd som läraren i Efesus, ha allt, som hör till gudaktighet, utom ett: den första kärleken.

Men månne ock en sådan kan tro det om sej själv, misstänka och pröva sej? Då en är en upplyst kristen, en broder bland bröderna, är rätteligen född av Gud, så att Kristus kan vittna om hans första kärlek, och nu sedan allt framgent fortfarit att bevisa sin gudaktighet i gärningar, ja, inte endast för egen del lever fromt och övar vanliga goda gärningar, utan också arbetar för Kristi namns skull och arbetar så, att han därför får lida förföljelse; och därjämte är så ståndaktig och trofast, att han inte tröttnar utan fortfar och har tålamod — och allt detta under sådant andligt ljus, att han vet skilja de falska andar från de rätta, hatar de nikolaiters verk, som också Herren själv hatar m. m. — skulle inte en sådan vara trygg, att allt är väl med honom?

Men Kristus säger här annat. Alla dessa goda egenskaper oaktat kan Herren Kristus likväl säga till dej: "Jag har det emot dej, att du har övergivit den första din kärlek." Om nu denna första kärlek och dess gärningar dött ut hos dej, så är det ju en högst betänklig sak.

Här må likväl för de trognas blödiga och rädda hjärtans skull anmärkas, att man måste skilja noga mellan den första kärleken och den första känsligheten. Märk: utom den kärlek, som måste uppkomma hos den återkomne sonen, då fadern så oförskyllt omfattade honom med ett så brinnande hjärta, säger Kristus, att där också anställdes en fröjdefest, då den gödda kalven åts under spel och dans. Denna fröjdefest och sådant liv kunde inte fortfara dagligen; sonen fick sedan delta i arbete och äta vardagskost.

Detta betecknar Guds allmänna regering med sina barn. Först en ljuvlig tid av saliga känslor, då en Johannes får ligga vid Jesu bröst, och Maria Magdalena får ta på honom och se hans ljuva ansikte — nu kan bröllopsfolket inte fasta. Men "brudgummen ska tas ifrån dem, och då ska de fasta", då får Johannes inte mer ligga vid Jesu bröst, då får Maria inte komma vid Honom.

Detta måste alla kristna erfara. Luthers ord besannas: "Eftersom tron tilltar, avtar känslorna." Dessa må gärna skiljas från den första kärleken.

Men vari består då den? Här måste var och en skarpt ge akt på, vari den egentligen bestod, varav den uppkom, och varpå den berodde. Det var ju endast därav den uppkom, att många synder blev förlåtna; det var ju däri den egentligen bestod, att för syndanödens skull Frälsaren blev oumbärlig, och att för syndaförlåtelsens skull Frälsaren blev ljuvlig och dyr. Se, härmed är huvudsaken uttalad: att Frälsaren är oumbärlig och dyr; att där synden överflödar, nåden dock överflödar så mycket mer, att man inte mer kan hålla något annat i himmelen eller på jorden så dyrbart som den Frälsaren, av vilken all denna nåd kommer. Och denna kärlek är starkare, i den mån Frälsaren är mej oumbärligare och kostligare, om också min känslighet är svagare.

Märk detta, så kan du skilja mellan den första kärleken och den första känsligheten. Kärleken är starkare, då Frälsaren är mej dyrbarare, om också min känslighet är ringare. Detta förstår inte de, vilkas hela kristendom består blott i tillfälliga känslor, inte i sak och verklighet; men de för vilka synden men också nåden är en stor verklighet, de förstår det.

När vi betraktar sammanhanget av Kristi ord till denne lärare i Efesus, märker vi inte då, att Herren ville säga: Dina gärningar, ditt arbete för mitt namns skull och ditt lidande och ditt tålamod och ditt ljus, din gåva att pröva andarna; ja, än mer: min församlings väl, mitt rikes befrämjande, min läras renhet — allt detta är dej dyrbart och viktigt. Det är bara jag, såsom din försonare och försvarare, som nu är mindre viktig för dej — bara jag och mina gärningar, jag själv i min försonings blodiga dräkt är dej nu inte så oumbärlig och dyr som i den första tiden av vår förening. Du behöver inte nu, såsom då, ligga som en syndare vid mina fötter och tigga om mina gärningars frukt, om min blodsförtjänst, om syndernas förlåtelse; nej, dina egna goda gärningar, din vackra kristendom, din nyttiga verksamhet, allt detta är dej nu nog. Se, sådant menade Kristus, då Han så utförligt uppräknar denne mans förtjänster och tillägger: "Men jag har det emot dej, att du har övergivit din första kärlek."

Rannsaka, Herre, hjärtat mitt,
du, endast du, det kan,
och låt det evigt vara ditt,
min käre Löftesman!
Du som har löst mej med ditt blod
långt innan jag din nåd förstod,
o lär mej du att älska dej,
jag vet: du älskar mej.

tisdag 30 mars 2021

"Så vänd er nu till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp." (Sak. 9:12)

"Hur kan jag vända mej till fästet eller börja tro på Kristus, medan jag ännu är så syndfull eller så hård, lättsinnig, ogudaktig?" frågar här mången bunden själ. Så är du oavlåtligen bara vänd till dej själv.

Men om man säger till dej: Du tror inte Guds ord, du gör Gud till lögnare, då säger du: "Nej, nog tror jag ordet om Kristus, nog tror jag, att hans försoning är tillräcklig och hans kärlek stor; men felet är hos mej, det är mitt hjärtas hårdhet, min förskräckliga säkerhet och skrymtaktighet, min gruvliga syndakärlek m. m., som utgör hela felet."

Se, så märker man, att du vänder dej rakt bort från fästet till dej själv och inte tror Guds vittnesbörd om sin Son, nämligen att han ska frälsa oss såsom helt förtappade, utan du vill nödvändigt komma såsom förbättrad. Du tror och beaktar inte, vad Kristus säger, att du måste först vara inympad i honom genom tron, d. ä. först såsom ogudaktig vara rättfärdigad och benådad, uppfylld med trons frid och fröjd, innan du ens kan börja bära frukt.

Så vänd er nu till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp. Vi upprepar det ännu en gång!

Det är hela din olycka, att du inte genast vänder dej till fästet, utan vänder dej till tusen andra håll och tänker och försöker och bidar och hoppas — hoppas på allt annat, ja, ligger fången i ett bidande och väntande på något märkvärdigt, som ännu ska föregå inom ditt eget hjärta, någon förlossning som där skall ske — förlossning från någon viss synd, från de onda tankarna, från hårdheten, lättsinnet, maktlösheten — och den förlossning som är skedd i Kristus Jesus, den står i den dunkla bakgrunden.

Jo, där är felet! Och otaliga, alldeles oändliga är de villkor och förbehåll, som man då funderar på, och för vilka man ligger fången. Men att "Jesus för oss blödde, / och allt däri bestod, / att nådens källa flödde /  långt mer än syndens flod / för syndare orena" (Anders Carl Rutström) — det är ett intet för själen, det far man hastigt över!

O, vakna då och besinna detta enda och evigt stora och gällande, att all världens synder redan är avplanade, att Gud redan är försonad och blidkad och brinnande av idel kärlekslängtan att få ge dej nåd för nåd. Besinna, att alla de bekymrande ord, som Gud talar, vilka fordrar något av oss och därför är lagens ord, endast har till ändamål och syfte att varje mun ska tillstoppas och all världen bli brottslig inför Gud — att alla dessa bekymrande ord endast är sagda till de fria, sorglösa gudsföraktarna, som aldrig frågar efter himmelen, eller till de säkra skrymtare och egenrättfärdiga fariseer, som själva tror sej förtjäna himmelen, men alldeles inte till de arma syndare som själva straffar och dömer sej, som gärna ville ha både bättring och tro, ånger och bön, men aldrig finner dessa hos sej, såsom de ville. O, dem är idel nåd, idel kärlek och förlåtelse tillsagd!

"Så vänd er då till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp", säger Herren; "ty också i dag vill jag förkunna det och vedergälla dej det dubbelt." "Också i dag" — ack ja, i dag förkunnar han dej samma nåd! Även i dag predikar han förlossning för de bundna!

Då vi i dessa dagar hör så mycket förkunnas om Kristi lidande och följer vår Frälsare på hans marterbana; då vi ser honom svettas blod i örtagården och hör honom på korset ropa ut om hela det i Skriften förutsagda försoningslidandet: Det är fullkomnat! — ja, då vi ser honom, för samma försoning, på ögonblicket benåda själva rövaren och tillsäga honom hela den saliga frukten av sin död med den ljuvliga försäkran: I dag ska du vara med mig i paradiset — skulle vi inte en gång låta vårt otrosbidande ta slut och genast löpa i hans famn! Skulle vi inte i allt detta se hans utsträckta armar även mot oss alla och höra de orden av hans mun: "Också i dag vill jag förkunna det!" "Kom till mej, ni alla, som arbetar och är betungade; jag vill vederkvicka er, och ni ska finna ro till era själar."

Ja ännu en gång: ni som ligger fångna i ett hopp — varför dröjer ni med att vända er till fästet? Ska ni själva bli värdigare, eller ska Gud bliva nådigare? Nej, vänd er till fästet även idag — ta det stora, viktiga steget att begära en hel benådning och upptagelse i hans förbund, av alldeles oförskylld nåd bara för hans blods skull! Ja, ta det stora steget i dag — och vet, att ännu ingen enda arm syndare har tagit det steget förgäves. Tänk inte på en lång bön; se hur kort rövaren bad, men fick genast tröstesvaret: I dag ska du vara med mej i paradiset. —

Men ett ska du akta dej för såsom för döden, nämligen att söka svaret i ditt eget hjärta, i din känsla. Nej, se svaret i Guds eget ord! Ta svaret här av Guds egen tillsägelse: "Också i dag vill jag förkunna det (nämligen förlossning) och vedergälla dej det dubbelt."

Det heter nåd för nåd. Prisad vare Gud!

Så är nu vår sak av Guds Lamm ställd till rätta
och uppfyllt är allt det som lagen begär.
Vi kan inte önska oss mera än detta,
ty Jesus vår frid och rättfärdighet är.

Är han för oss dödad och för oss uppstånden,
då har vi en grund som för evigt består,
och då är ju fåvitskt att bygga på sanden
men saligt att läsa och tro som det står.

Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippan står fast som vi bor i ändå!
Vi fäller ej modet, förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!

Ja, pris vare Gud som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dig, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!

måndag 29 mars 2021

"Vår umgängelse är i himmelen, varifrån vi också väntar Frälsaren, Herren Jesus Kristus." (Fil. 3:20)

I det andra brevet till korintierna säger Paulus: "Vi blir  allestädes trängda, men vi ängslas inte; vi blir undertryckta, men vi förgås inte; såsom de som dör, och se, vi lever; såsom näpsta och dock inte dräpta; såsom bedrövade och dock alltid glada."

Hör vilka gåtor! Är inte detta ett besynnerligt och hemlighetsfullt väsende, som så uttalar sej! Ett sådant underligt väsende är en kristen: undertryckt och dock triumferande — bedrövad och dock glad — fattig och dock mycket rik — syndig och dock fullkomligt rättfärdig — eländig och dock herrlig, vandringsman på jorden, men med en himmelsk umgängelse!

Världen har också en glädje och förnöjelse, men bara så länge "blomstret på gräset" inte vissnar, bara så länge den jordiska välgången varar. Då den är slut, är det också slut med glädjen. Men för Paulus går solen upp först på aftonen, och när det mörknar härnere, då lyfter han sej till paradisets ljus däruppe. Han har ett dubbelt liv: han är en vandringsman på jorden, men hans umgängelse är i himmelen. Han tillhör en högre tingens ordning och lever med sitt hjärta i detta sitt högre, sitt rätta fädernesland. "Vår umgängelse", säger han, eller bokstavligen: "vårt borgerskap är i himmelen." Det är, säger han, inte: det ska bli — och betecknar det därmed såsom ett redan närvarande.

O, något helt annat uttalar här Paulus, än det världen menar med hoppet "om ett tillkommande liv". Paulus vet sej redan, medan han ännu går på jorden, vara en himmelens medborgare. Och vilken lycka, vilken skatt ett sådant medvetande är, det har ännu ingen människotanke på jorden kunnat mäta.

Men vadan hade Paulus denna sin trosvisshet? Det må man väl fråga om. Jo, Paulus kände Kristus! Det är hela hemligheten! Paulus såg i detta jordelivets dunkel en man, som skänkte honom denna visshet, en hög, hemlighetsfull man, som sade: "Jag har gått ut från Fadern och kommit till denna världen." Och då han sade sej vilja gå och bereda sina vänner rum i Faderns hus, och de frågade efter vägen dit, var detta hans svar: Jag är vägen, sanningen och livet. Och då de sa till Honom: "Låt oss se Fadern!" svarade Han: Den som ser mej, ser Fadern. Och på hans allmaktsvink blev de blinda seende, de döva hörande, de stumma talande, de döda stod upp ur sina gravar; och han drev ut djävlar, och han förlät synder, och han befallde över naturens krafter och bröt omsider själv dödens band och uppstod ur graven med en förklarad kropp.

Sedan Paulus hade kommit till bekantskap med en sådan Herre och Frälsare, kunde han föra det tröstefulla språket: Vårt borgerskap är i himmelen. Då visste han, att han genom honom hade återfått den i syndafallet förlorade barnarätten hos Gud och borgerskapet i himmelen.

Vad följer av detta? Av detta följer, att alla som har samma tro och bekantskap med Frälsaren som Paulus, har samma nåd och borgerskap i himmelen som han, eftersom de är återlösta med samma Guds Sons blod som han, och bör därför även hava samma tröstande visshet därom som han. Visserligen ska du inte själv se och känna hos dej herrligheten av detta himmelska borgerskap; nej, det är djupt fördolt och övertäckt av all detta livets ömklighet. "Vårt liv är fördolt med Kristus i Gud." Men det är ändå lika visst och väl grundat. Är det natt här nere; därovan är det evigt ljust och klart. Är vägen ojämn och törnbeväxt; vi vallfärdar till vårt  hemland, där är våra vänner som känner oss — och där är vår store vän framför andra vänner.

Så heter det då. Och detta är ingen poesi, utan den allvarsammaste verklighet, grundad på Kristi ord och verk och ingång i det allraheligaste för oss. "Så är ni nu inte mer gäster och främmande", säger aposteln, "utan de heligas medborgare och Guds husfolk". Och detta utan anseende till personen. Här är ingen åtskillnad, allesammans är de syndare; men var och en som tror på Kristus, i vilken vi alla är utvalda förrän denna världens grund var lagd — var och en, som tror på Kristus, d. ä. som dömer och straffar sej själv, men har sin enda tröst i honom som gör den ogudaktiga rättfärdig — var och en sådan, synderskan såväl som jungfru Maria, rövaren såväl som Paulus, är lika utvald, rättfärdigad och för Gud täck, endast i honom som är kärkommen. Var och en sådan är lika visst en av dessa heligas medborgare och Guds husfolk.

Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
där vare ock mitt hjärta.
I himlen hos min Frälsare,
där vare min umgängelse.

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag akta vill uppå mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

måndag 1 mars 2021

"Föraktar du Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom, inte förstående, att Guds mildhet lockar dej till bättring?" (Rom. 2:4)

Här är nu ett språk, som borde väcka alla människor till besinning. Vem kan säga allt som ligger i dessa ord: Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom! En hel värld av Guds välgärningar och nådebevis, en gång i evighetens ljus förklarade — vilken förskräcklig bergstyngd på den själ, som ändå aldrig lät beveka sej till bättring!


Godhet är det välgörenhetssinne, varigenom någon vill beständigt tjäna människor, även okända och ovärdiga. Ett föremål för godhet kan vara mycket ovärdigt att vara ett föremål för kärlek; ty godheten vill endast göra gott, utan avseende på föremålets värdighet eller ovärdighet. Guds godhet är den egenskap, varigenom han "låter sin sol gå upp över onda och fromma och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga". Guds godhet är den outtömliga springkällan, varifrån alla hans välgärningar emot oss ständigt flyter.

Tålamod består däri, att man även fördrar otacksamhet och annat ont och inte genast vredgas.

Långmodighet åter betecknar ett länge övat tålamod. Guds långmodighet betecknar, att han är mycket sen i att besluta sej för att vredgas och straffa; och den bevisades mot judarna däri, att han genom många mansåldrar övade tålamod med dem. Då hans tålamod emot dem bevisade sej däri, att han dagligen och stundligen fördrog deras otacksamhet och synder; så har långmodigheten avseende på, att han i en lång tid, ja, årtusenden igenom, ännu fördrog dem, och att folkets så länge fortsatta synder inte kunde uttömma detta hans tålamod; varom Herren själv säger: "Jag uträcker mina händer hela dagen till ett ohörsamt folk".

Men aposteln säger, att Gud inte allenast har eller utövar godhet, tålamod och långmodighet, utan att han också är rik på dessa egenskaper. Han säger: "Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom." Detta utmärker storheten, utsträckningen och överflödet av den godhet, tålmodighet och långmodighet som Gud i sitt hjärta hyser; en rikedom han också väl bevisar, då han, den allsmäktige, som inte behöver oss skapade varelser, utan är oändligt upphöjd över oss, likväl i så lång tid strävar och arbetar med oss, orättfärdiga, otacksamma och hårdnackade människor, endast för att få göra oss gott.

Ja, Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom är så stor, att människoförståndet inte är mäktigt att fatta den; vilket bäst bevisas med att man ofta är böjd att rentav tvivla på, om det finns en Gud som hatar synden, när han så länge låter människors ondska vara ostraffad. Sådana tvivel komma endast av, att man inte är mäktig att fatta storheten av Guds tålamod och långmodighet.

Man borde dock besinna, att så stor och rik Gud bevisat sej i sin skapelse, sin allmakt och vishet, så stor och rik är han ock i sin nåd och barmhärtighet. Se upp till himmelen; kan du räkna stjärnorna, dessa stora världsklot? Kan du mäta upp havets vatten, eller räkna dropparna i en stor flod? Men så stor Gud är i sina skapade verk, så stor och rik är han också i sin godhet, tålmodighet och långmodighet. Detta är orsaken, varför han inte ännu i sin straffande rättfärdighet tillintetgjort en värld, som är full med synd och otacksamhet.

Vad ska vi då göra, när Gud är så stor i sin nåd och barmhärtighet? Ska vi därför desto dristigare trotsa honom och desto mer synda emot honom? Må Herren Gud nådigt bevara oss! Aposteln frågar: "Föraktar du hans godhets, tålamods och långmodighets rikedom, inte förstående, att Guds godhet lockar dej till bättring?"

Föraktar du? Detta sker, när du lönar hans godhet med en fortsatt syndalevnad — när du så tanklöst förgäter allt det goda du av Gud tar emot, att det inte får hejda dej i loppet och bringa dej till bättring. Och nu: vore Guds godhet och mildhet måttliga, kunde det också vara en måttligare fara med att på det sättet förakta honom; men att förakta ett mycket milt och nådigt väsende, det tar visst något mycket gruvligt slut.

Men vad är då Guds egentliga mening och allvarliga vilja, då han bevisar oss stor mildhet? Aposteln säger: "Att locka dej till bättring." Det är din bättring, Gud åsyftar med sin godhet och långmodighet — bättring, sinnesändring, att du ångrar att du så mycket syndat mot en så nådig Gud, ångrar att du så länge föraktat honom, så att du återvänder från dina synder och villostigar, söker nåd och förlikning med honom och hädanefter blir hans egen för alla dina livsdagar. Detta är bättring. När detta inte sker, vad gör du då? Aposteln säger: Du föraktar Gud och hans stora godhet, och du förstår inte — ditt sinne är så förökat, tjusat och förvänt, att du inte kan besinna eller veta att Guds mildhet lockar dej till bättring.

Men om du nu förhärdar 
ditt hjärta år från år,
fortsätter med att vandra
den väg du gått och går:
det du dej menar äga
kan mistas även det,
och du kan gå förlorad
trots allt du hört och vet.

onsdag 24 februari 2021

"Herren har behag till sina verk" (Psalt. 104:31)

Var och en brukar ju älska vad den själv gjort. Mycket mer Herren, vilkens alla verk är idel skönhet och fullkomlighet.

Tänk väl på denna omständighet; ty den har en väldig tröst med sej. Skulle inte Gud vara nöjd med vad han själv gjort? Han måste ju ha behag till sina egna verk!

Men var är nu hans verk? Månne hos djävulen i helvetet? Bevare oss Gud! Till sin närvarande gestalt är han själv sin verkmästare. Månne då hos änglarna i himmelen? Ännu inte! De har själva i verkförbundet förvärvat sin herrlighet och tillkämpat sej sina kronor. Månne hos de självrättfärdiga och i dessas egna förtjänster och dygder? Alldeles inte! Det är deras egna verk, de ska också själva få svara för sej.

Var finner vi då Herrens verk som utgör hans lust? Där en publikan slår sej för sitt bröst: "Gud, misskunda dej över mej, syndare!" Där en Bartimeus ropar vid vägen: "Jesus, Davids Son, förbarma dej över mej!" Där en kananeisk kvinna talar om hundarna och smulorna, och en förkrossad synderska badar Jesu fötter med sina tårar; där en Paulus glad utbrister: "Mej är barmhärtighet vederfaren", och en Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord"; och där en Simon Petrus börjar sväva på rösten för att säga: "Herre, du vet allting, du vet, att jag älskar dej" — se, där sådana saker försejgår, där stenhjärtan blir förvandlade till ett mjukt ler i hans hand, och stålhårda ansikten till vax, så att han kan intrycka sin bild i dem; där själar som aldrig frågat efter Herren nu börja törsta efter levande Gud, såsom hjorten efter friskt vatten; där de rättfärdiga börjar att på ruinerna av sin rättfärdighet knorla såsom duvor, och de visa börjar skatta sin visdom såsom galenskap; där arma syndare börjar gråta vid hans fötter, och fördömda missgärningsmän gladeligen vågar åkalla honom såsom försvarare emot åklagaren: där, där är hans verk, och där hans verk är, där är hans lust.

Så är då hans lust ibland människors barn, och det ibland hans fattiga syndare. Hos dem är hans förnöjelse; hos dem hans ögonfägnad. Vad njuter inte en naturvän av en skön nejd, och den som planterat en vingård, hur fröjdas han inte att skåda dess blomstring och fruktbarhet! Så har Herren sin lust i den örtagård, han med sitt försoningsblod och sin Ande planterat på jorden. Den nya skapelsen i en syndare — hur förnöjer inte den hans öga! Han kan inte se sej mätt därpå; ty det är hans verk. Därför säger han också till sin duva: "Låt mej se ditt ansikte; ty ditt ansikte är ljuvligt." —

"Men", säger du, "detta är om hans duva, de fromma, älskliga själarna, i dem kan han ha sin lust, inte i mej och sådana som jag; ty jag är en vederstygglig syndare!" Vad hör vi! Ska Gud nu ha behag i din egen fromhet? Skall du nu täckas Gud för din egen skull? Har du genast kastat bort den tröstliga sanningen, att "Herren har behag till sina verk"; att vi är "gjorda täcka i honom, som är kärkommen", inte i oss?

Men du säger: "Jag finner idel synd och orenlighet hos mej; inte är detta Herrens verk." Svar: Just det att du finner idel synd och orenlighet hos dej, det är Herrens verk. Synden är inte Herrens verk; men att du känner den hos dej, det är inte naturens verk, inte heller djävulens. Ormens ingivelse "ni ska bli såsom gudar" har uppfyllt hela människonaturen med självförgudning. En förkrossad och bedrövad ande är därför ett sådant Herrens verk, att Gud och hans änglar gläder sej åt det; det är ett sådant Herrens verk, som för förlorade söner och döttrar i Faderns famn — som driver syndaren till nådastolen för att svepa in sej i Kristi rättfärdighet, den "yppersta klädnaden" — och se här Guds hjärtas största lust och glädje!

Den som är iklädd Kristus, den är för Guds öga helig och herrlig, vore han också den vederstyggligaste syndare i sej själv och för sina egna ögon.

Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem!
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.

måndag 22 februari 2021

"Huvudsumman av budet är kärleken." (1 Tim. 1:5)

Det största och allraolyckligaste onda som härflyter ur ett lättsinnigt och falskt umgänge med lagen, är det, att själar som eljest inte föraktar Gud, utan vill vara något helt annat än världen, vill vara Guds barn och efterföljare, ändå blir ingenting mer än verkhelgon, inbilska och förblindade fariseer, mycket mer oåtkomliga för Herrens Ande än de ogudaktigaste syndare; såsom Kristus sade: "Publikaner och skökor ska gå in i himmelriket förr än ni."

Denna försoffande, tjusande och förblindande verkhelighet uppkommer därigenom, att en människa umgås så falskt med Guds heliga lag, att hon endast ser på gärningarna, endast på hur man skall leva, och inte ger akt på hjärtat, dess kärlek, renhet och helighet, vilket är det första och det viktigaste Gud kräver i sin lag. Nej, hon gör sej i stället en viss dagordning av några fromma iakttagelser, av sådant som hon kan komma ut med, t. ex. att hon lägger bort åtskilliga framstående syndavanor och börjar en daglig övning av Guds ord och bönen, och är nu tröstad, som om hon nu hade gjort vad hon borde, som om det varit bara detta Gud fordrade av oss — då hon likväl knappt har ens märkt, vad han kräver i det första budet, mycket mindre fullgjort det.

Och när hon nu inte alls bryr sej om sådana stycken som Gud allraförst kräver, som utgör det första och yppersta budet, när hon helt hastigt far över och ser förbi det som är störst i lagen, så är ju det att rentav öva falskhet inför Guds ansikte, det är ju uppenbarligen att driva ett visst gäckeri med Gud. Ty när hon kan göra en sådan skillnad på Guds bud, har hon ju därmed bevisat att hon i sin fromhet inte frågar efter Gud, utan endast aktar några gärningars eget anseende, ja, aktar sej själv, sin egen förträfflighet och helighet, men inte Gud, inte hans heliga ögon, hans vilja och bud, nej, dessa gäckar och föraktar hon.

Hon fägnar sej åt att hon kunnat avlägga den och den syndaövningen, t. ex. brukade hon förut svära eller missbruka Guds namn, nu gör hon aldrig mer det; hon brukade förut ohelga sabbaten med världsligt arbete eller tidsfördriv, nu gör hon aldrig det, utan vill nu öva Guds ord hela den dagen; hon levde förut i något skadligt överflöd i mat, dryck eller kläder, nu har hon lagt bort sådant; ja, hon levde kanske i någon last, i otukt, eller i oärlighet i handel och arbete, nu har hon med Guds nåd avlagt sådana synder: är inte där den ena segern efter den andra? är inte där helgelse? är inte där en omvänd människa, en kristen? —

Hon gör ännu mer: Hon brukade aldrig förut bry sej det minsta om andras väl eller ve, nu tar hon hela världens nöd till sitt hjärta och ger människor både lekamlig och andlig hjälp: är inte där Andens frukter? är inte där kärleken, som är lagens fullbordan? Och skulle inte den själen, som har sådana gärningars vittnesbörd, vara tröstad? Skulle inte hon ha rättighet att tro och tillägna sig Kristi förtjänst?

Men att hon på samma gång bedriver ett stort skalkstycke inför Gud, aldrig aktar hans första och yppersta bud om hjärtat, aldrig ger akt på det är där inne, t. ex. med kärleken till Gud, med renheten i tankar och begär, med renheten ifrån egenkärlek, självbehag, avund, hat — att hon är en sådan skrymtare, som inte aktar dessa inre synder, det ser hon inte. Och varför ser hon inte det? Det kommer av den rosenslöja av utvärtes helighet och goda gärningar, som så övertäcker hennes inre, att hon aldrig kan se den ogudaktighet som råder där. Men heter inte detta att umgås falskt med Guds lag, att inte låtsas märka hur Gud allraförst ser efter hjärtat, hur varje Guds bud allraförst fordrar den inre heligheten, och att Gud är en helig nitälskare, som inte låter sej bedras med gärningar, utan vill ha hela människan efter sitt sinne, såsom Han säger: "Var heliga, ty jag, Herren er Gud, är helig."

Det var detta skrymteri, detta falska spel med lagen, som Herren Kristus alltid angrep fariseerna för, då han t. ex. sa: "Ni gör dryckeskaret och fatet rent utanpå, men invärtes är det fullt med rov och orenlighet. Ni är lika de vitmenade gravar, som utvärtes syns dägeliga, men innanför är fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så syns också ni utvärtes rättfärdiga, men invärtes är ni fulla med skrymteri och odygd. Ni ger tionde av mynta, dill och kummin, men låter det vara, som är svårast i lagen: domen, barmhärtigheten och tron. Detta skulle man göra och inte underlåta det andra."

O, om vi ändå en gång vaknade och kunde besinna, att detta är Herrens Kristi nitälskan om lagen, att på detta sätt ser och dömer Gud över vårt förhållande till den!

Vem är den som skuldfri träder
inför Gud i Sions gårdar?
Den som sej i Kristus kläder
och sin första kärlek vårdar.
O min själ, i fröjd och smärta
höre du från himlen ljudet:
kärlek av ett helgat hjärta
huvudsumman är av budet.