onsdag 21 februari 2024

"Genom vilka de dyraste och allra största löften är oss givna." (2 Petr. 1:4)

Den store Herren Gud, som i begynnelsen skapade detta besynnerliga släktet, människan, till sin avbild, till barn och arvingar, har trots släktets djupa syndafall dock givit det de allrastörsta och dyraste löften, så att det stannar med ingenting mindre, än att vi blir "hans Sons avbild lika", hans evige Sons "bröder" och "medarvingar" till en evig och över all måtta viktig herrlighet i himmelen.

För detta stora mål gav han människan redan på syndafallets dag det löftet, som väl må kallas det "allrastörsta", och i vilket alla andra är innefattade såsom i sitt frökorn, löftet om en Frälsare, kvinnans säd, som skulle trampa sönder ormens huvud. Det löftet förnyades oupphörligt, först till patriarkerna och sedan till profeterna, och föremålades Israels folk genom de oräkneliga blodiga offren i deras gudstjänst, vilka alla utgjorde blott ett enda stort löfte om en kommande försoning.

Av vilka löften om denne Frälsare det gamla testamentet är uppfyllt, därom kan man få ett slags påminnelse och överblick, om vi bara erinrar oss de namn, under vilka han utlovades — de högst betydelsefulla, de löftesrika namnen t. ex. kvinnans säd, ormaförtramparen, Abrahams välsignelse, Isais rot, Davids son, Förlossaren, Herren i Israel, Sions konung, den store Profeten, Herrens Zemah, alla hedningars tröst, fursten och läraren i folken, hedningarnas ljus, Herrens arm, Herrens smorde, Guds salighet av Sion, rättfärdighetens predikare i den stora församlingen, Sions gyllene ros o.s.v. Och om denne utlovade person sägs det uttryckligt, att Herren kastade alla våra synder på honom, att han bär våra synder, att "han har givit sitt liv till skuldoffer", att "genom hans sår är vi helade", att "genom hans blod fångarna släpps ut ut ur kulan", att han "förde fängelset fånget", "att han var "helvetet ett gift och döden en plåga", att han "genom sin kunskap skall göra många rättfärdiga, ty han bär deras synder" o.s.v.

Omsider, då tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, för att han skulle  förlossa dem, som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet. Då bådade ängeln en jungfru i Israel om hans födelse, hans namn och hans ärende: Du ska kalla honom JESUS; ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. Och när den stora stunden var kommen, att han skulle fullborda sitt verk, "den natten, då han vart förrådd", sa han själv om sitt blod: Detta blir utgjutet till syndernas förlåtelse. Sedan gick en stor skara av evangelister ut, vilkas sönderdelade eldstungor dock gav ett och samma vittnesbörd: Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från alla synder.

Se nu: från detta stora vittnesbörd härflyter sedan de dyra och allrastörsta löftena till varje enskild troende. Var och en, som, nedslagen och brottslig för Guds lag, nu åkallar Jesu namn om syndernas förlåtelse, har de bestämdaste löften, att alla hans synder "är nedsänkta i havets djup och aldrig ska bli påtänkta; att han är alldeles ren för Guds ögon, så att Gud själv kallar honom snövit; att hans synd ska vara "så långt ifrån honom, som öster är från väster"; att Guds nåd är så väldig över all hans synd, som himmelen är hög över jorden; att de troende inför Gud rentav är "gjorda täcka i honom, som är kärkommen"; att vi "inte mer är under lagen, utan under nåden"; att fastän väl "lagen varit oss en tuktomästare till Kristus", vi likväl nu, sedan tron är kommen, "inte längre är under tuktomästaren" o.s.v. Allt detta må väl heta de "dyra och allrastörsta löften".

Men att det ännu kallas löften, då vi likväl redan fått det utlovade, är inte bara ett bibelns talesätt, utan har också en betydelse som vi aldrig får glömma, nämligen att allt detta som är oss givet ännu är så alldeles främmande och hemligt för vår känsla, vårt förnuft och alla sinnen, att vi endast genom ett fast litande på Herrens tillsägelser därom kan behålla vår tröst, i det vi inte annat ser och känner, än att vi ännu har synd och är under lagen, så att vi måste vara vederstyggliga och odrägliga för Gud i stället för rena och täcka. Därför, om du vill förbli i tron, ska du bereda dej på att oupphörligen känna och se motsatsen i dej själv, och på det mest enträgna sätt hålla ögonen fästade på vad den store Guden gjort och sagt. Annars är du snart nergrävd i din uselhet.

Du måste så ha Guds tillsägelser inpräglade i dej, att du kan se synden hos dej och ändå säga: "Jag har ingen synd, jag är alldeles fri, ren och helig; all min synd är ingen synd, nämligen för Gud som vet vad Kristi blod gäller; det är inget fördömligt i dem som är i Kristus Jesus. Fastän jag själv inte har någon rättfärdighet, är jag dock fullkomligt rättfärdig för Gud, som vet vad Kristi rättfärdighet gäller. Det grundar sej allt på Guds eget eviga ord om sin Son."

Löftena kunna ej svika,
nej, de stå evigt kvar.
Jesus med blodet beseglat
allt vad han lovat har.
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna:
löftena de stå kvar.

fredag 16 februari 2024

"Guds rike består inte i ord utan i kraft." (1 Kor. 4:20)

Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär också i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, ska inte obetänksamt glömma denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.

Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.

För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu lever, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.

Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.

Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.

I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."

Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.

Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att  man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.

Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!

onsdag 14 februari 2024

"Om möjligt är, så mycket som beror på er, håll fred med alla människor." (Rom. 12:18)

Denna vers handlar om ett medgörligt och fridsamt väsende i alla mänskliga ting, d. ä. i alla de frågor, där vi inte måste för sanningens skull, för trohet mot Kristi sak och själarnas väl, strida mot människor.

För att vi skulle ge efter i trons saker och låta sanningen, Kristi ära och själars väl uppoffras, för att ha frid och vänskap med alla människor, det var långt ifrån en apostel att yrka.

En sådan inskränkning i förmaningen har aposteln också antytt med de första orden: "Om möjligt är." Det ska alltså inte alltid vara möjligt att hålla frid med alla människor, om vi är trogna emot Gud och sanningen. Sådant erfor redan David, såsom han säger: "Jag håller frid, men när jag talar, tar de till strid".

Hela världen strider mot Gud och hans rike. Vill jag då vara en trogen Kristi bekännare, ska jag nödvändigt råka i strid med människor. Såsom Kristus så starkt och avgörande förklarade med de orden: "Menar ni att jag är kommen för att sända frid på jorden? Nej, säger jag er, utan förvisso tvedräkt. Ty härefter ska fem vara skiljaktiga i ett hus, tre emot två, och två emot tre. Fadern ska vara emot sonen, och sonen mot fadern; modern mot dottern, och dottern mot modern; svärmodern mot sin sonhustru, och sonhustrun mot sin svärmoder." Därför sa han åter: "Ve er, då alla människor lovar er."

Här uppenbarar sej alltså falskheten av deras kristendom, vilka så ställer sej efter alla människor, att de aldrig för sitt nit om Kristus kommit i någon strid, ja, vilka klandrar de trognas nit och menar, att om dessa iakttoge mer vishet, ödmjukhet och mildhet, skulle de kunna behaga världen. Må sådana bara betänka, att Herren Kristus, den fullkomlige, som var "mild och ödmjuk av hjärtat", likväl aldrig kunde behaga världen, aldrig kunde ha frid och vänskap med de otrogna.

Visserligen kan också de kristna fela i vishet, ödmjukhet och kärlek; men att de skulle kunna med trohet mot Kristi sak ändå behaga världen, det strider mot sanningen. Nej, ni trolösa, "vet ni inte, att världens vänskap är Guds ovänskap?" Här ser vi då den alltid oundvikliga orsaken till strid.

Men aposteln säger vidare: "Så mycket som beror på er, håll frid med alla människor." Är det verkligen för Kristi skull och till följd av världens fiendskap mot sanningen ni kommer i strid, så låt inte det bekymra eder. Se bara till, o kristen, att inte hos dej är någon köttslig orsak till striden, t.ex. någon din naturs egensinnighet, oginhet, klanderlystnad o.dyl.

Men att finna något sådant hos sej själv är en ganska svår konst, beroende på egenkärlekens böjelse att alltid rättfärdiga sej själv och skjuta skulden på andra. Dock finns det ett prov, genom vilket du möjligen kan upptäcka den köttsliga grunden till din strid med människor, nämligen om du rätt ger akt på hur det är med kärleken i ditt tal. Om du ofta kommer i strid genom sådant tal, som inte är frampressat av kärlekens oro för själarna och med bön om välsignelse, utan det är ett tal som mycket lätt går över läpparna, då må du gärna misstänka en köttslig grund hos dej själv. Nitet att vilja rätta allt, vad du finner orätt, är inte nog till bevis, att du drivs av kärlek; men om du även brukar be för dem du talar med, och brukar rädas för din egen oskicklighet, det vittnar om att du drivs av en helig bevekelse.

Måtte Gud uppenbara för oss vårt hjärtas illfundighet! Många människor är olyckliga martyrer under en beständig ofrid med människor, bara på grund av ett egensinnigt och elakt lynne och en orolig tunga. Därför säger aposteln Petrus, såsom förut David: "Den som vill älska livet och se goda dagar, han stille sin tunga ifrån det som är ont, och sina läppar, så att de inget bedrägeri talar — söke efter friden och fare efter den."

Men om vi också är än så fridsamma, fogliga och vänliga, ska det ändå inte vara oss möjligt att alltid ha frid med människor. Och inte bara av fiendskap mot Kristus, utan även för många jordiska ting, ska ofridsamma människor oroa oss. Det är egentligen därför aposteln säger: Så mycket som på er beror, håll frid med alla människor.

Således, om än andra människor angriper dej, din egendom, din person, ditt rykte, må du själv dock inte strida eller ge anledning till strid, utan lämna din sak åt din trofaste och mäktige Fader, som alltid sörjer för eländiga och undergivna. Därom sade också Herren Kristus: "Saliga är de fridsamma, ty de ska besitta jorden."

Den som alltid själv vill strida för sin rätt måste mycket lida och mycket förlora. Lyckliga de kristna, som så tror på sin himmelske Faders försorg, att de överlämnar åt honom att försvara deras sak! Vill jag själv försvara min sak, kan Gud rättvisligen lämna den åt mej själv, och då går det alltid illa. Men om jag däremot lämnar saken åt Gud, då blir den hans, då ska han försvara den, och då gör han det alltid på bästa sätt.

Försona dig, var angelägen
om vänskap med din trätobror.
Håll fred, då än du är på vägen,
så mycket som på dig beror.
Gör väl mot alla, inte bara
mot den som lönar dig igen.
En verklig nästa skall du vara
för ovän likasom för vän.

tisdag 13 februari 2024

"Om ni inte bättrar er, ska ni alla förgås på samma sätt som de." (Luk. 13:3)

Du säger: "Men här står det ändå: Om ni inte bättrar er ska ni förgås. Och låt vara, att denna bättring inte betyder detsamma som förbättring, förnyelse och helgelse, eller det ondas utrensande, vartill man inte lär ha krafter, förrän man inympats i Kristus och fått den helgande Anden, så fordras ändå, vad denna bättring betyder, nämligen ånger, förkrosselse, syndasorg. Jag fruktar, att denna inte är hos mej, sådan den bör vara, jag är fastmer hård och förstockad, och hur kan jag då tro?"

Svar: Det är sant, det fordras bättring, som börjar med någon syndakänsla och sedan under bättringsförsöken övergår till syndakännedom, andlig fattigdom eller utblottelse på all egen tröst. Men för att veta om denna din bättring är sådan som den bör vara, måste du veta och betänka dess ändamål, ty det som uppfyller sitt ändamål, det är sådant som det bör vara.

Nu frågas: Vad är bättringens ändamål? Bättringens första och egentliga ändamål är alldeles inte, att du genom densamma skall bliva för Gud täck och benådad, utan att du ska drivas till Kristus; såsom Paulus intygar: "Lagen är en tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron".

Därför, om du ännu en tid kan gå borta ifrån Kristus, borta i världen och säkerheten, utan förvissning om din benådning hos Gud, är din syndakänsla sannerligen för liten. Kan du ännu söka din salighet i eget bättringsarbete, ånger, bön m. m. då är din syndakännedom inte ännu rätt.

Men så snart du inte får någon frid, inte kan leva i världen och ovissheten om Guds nåd, och än mer: så snart du inte kan få någon tröst i dej själv, din egen bättring, ånger, bön, utan du måste, sådan du är, fly till blotta nåden i Kristus, då är din bättring rätt, ty den uppfyller sitt ändamål, vilket var att driva dej till Kristus, och i honom är du räddad och salig — du är inom fristaden. Den som har Sonen, han har livet.

Du förstår alltså att om syndakännedomen är rätt och riktig, ska du inte själv finna den som du ville, ty då finge du i densamma tröst, då finge du tröst i något inom dig; och det var all sådan tröst som skulle tas bort. Den rätta bättringen är alltså missnöje med sin bättring, ja en sådan känsla av hårdhet, säkerhet, detta innersta och djupaste fördärvet, att du nödgas grundligen, inte i den flyktiga känslan, utan i din fulla övertygelse, döma dej själv såsom hård, säker, ogudaktig, förtappad och fördömd. Då först får Kristi blod äran att ensamt frälsa dej.

Kort sagt: Frågar du hur mycket syndakänsla det alltså fordras, kan man svara dej: Det är inte mycket — nämligen bara så mycket att du inte kan leva utom Kristus, inte kan få ro förrän du är salig i honom. Det fordras inte mer, men inte heller mindre.

Det är också en villfarelse att tro att syndasorgen först ska ha sin tid före tron, och sedan kommer tiden för tro, frid, fröjd och idel helighet. Nej, börja bara att tro på Kristus och sedan följa honom i den dagliga bättringen, nog ska du då få känna synden mer än förut!

Ett bland de allrafinaste och starkaste djävulens konstgrepp är då följande: Där är en människa, som i allmänhet tror allt Guds ord och därtill allvarligt söker dess kraft i hjärta och efterlevnad, men har någon svårare synd på sitt samvete; då inger han henne följande tankar: "Nog är evangelium sant och nåden stor och synderna borttagna, så att syndare i allmänhet kan få nåd; men — det är ett särskilt förhållande med dej, för du vet ju med dej själv vad du har gjort. Om bara inte det och det hade varit (såsom någon av de stumma eller ropande synderna mot femte, sjätte eller sjunde buden), hade du kunnat få nåd, men nu är det med dej ett särskilt undantag."

Se detta: "det är med dej ett särskilt undantag", är det giftigaste konstgrepp av den gamle ormen, som är en "lögnare och mördare av begynnelsen". Ty sanna förhållandet är, att det finns inget undantag, inget särskilt förhållande, där inte Kristi blod rikligen och väldeligen försonar, när det av en nödställd syndare med tron anammas.

Det är just evangeliets förnämsta innehåll, både med ord och exempel genom gamla och nya testamentet bekräftat, "att om dina synder än vore blodröda ska de dock bli snövita, och om de vore såsom en rosenfärg ska de dock bli såsom en ull"; varpå David, som hade gjort hor och mord, samt Manasse, rövaren på korset, den stora synderskan, den förnekande Petrus m. fl. utgör talande exempel.

Ja, det är just för sådana svåra förhållanden, vilka ingen i himmelen eller på jorden eljest kunde hjälpa, som Guds Son blev människa, blödde och dog, för att var och en, som tror på honom, ska inte förgås utan få evigt liv.

Guds evangelium

och Anden det förklarar.
Får det i hjärtat rum
och själens genljud svarar
med amen, lov och fröjd,
så är min bättring sann:
båd´ Gud och jag är nöjd
och all min dom försvann.

lördag 3 februari 2024

C O Rosenius´ 208-årsdag: "Du släpper genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är." (Sak. 9:11)

Det är sant, det är gruvligt med våra synder, vårt hjärtas lättsinnighet och ogudaktighet. Men, du betungade själ, allting skulle botas, om du bara lärde känna Kristus — du skulle mitt i din största uselhet fröjda dej storligen.

Det är i synnerhet några stycken, som du inte tror och förstår: du tror inte, att all världens synder och dina redan är borttagna — i Kristi dödsminut redan helt sonade, utstrukna och avplanade; du tror inte, att all världens synder och dina blev på korset så verkligt sonade, att de aldrig en minut hindrat din benådning, utan att en evig nåd och rättfärdighet alltsedan den stunden väntat på att bara bli mottagna; att Gud med ett försonat och av kärlek brinnande hjärta sett efter dej på dina villostigar, såsom efter ett bortkommet barn. Trodde du det, så skulle du genast, full av salig förödmjukelse och kärlek, löpa i hans famn och ropa ut: O, min Herre och min Gud.

För det andra tror du inte, att Kristi blod gäller för alla synder; du menar, att det gäller för några yttre och avlägsna synder, samt för vissa måttliga synder, men inte för de inre eller hjärtats ondska,  och inte för de rätt svåra och ohyggliga synderna, och inte för de kvarboende, starka och mäktiga synderna. Allt detta kommer därav, att du inte i levande tro besinnar, att Guds Sons blod är utgjutet för våra synder; för trodde du det, så skulle du försvinna för dej själv, du skulle alldeles glömma dej själv för den förvånande storheten av en sådan försoning. Kunde någon rätt tro, att Guds Sons blod är utgjutet för oss, så skulle den personen väl alldeles förlora sej själv och bara försjunka i ett evigt, saligt åskådande av försoningens under i Kristi blod.

Herren öppne oss ögonen och föröke oss tron!

Vakna då och se, hur en stor skara av evangelister, änglar, profeter och apostlar liksom med en mun vittnat, att Gud så älskade världen, att Han utgav sin ende Son till ett försoningsoffer för hela världens synder, och att denna försoning verkligen skulle tjäna syndarna till förlossning från deras synder och lagens dom. Så vittnar här profeten: "Du släpper ock genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan." Så vittnade Kristus i den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Så vittnar Johannes: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla våra synder." Så vittnar aposteln Petrus: "Vet, att ni är återlösta med Kristi dyra blod, såsom med ett menlöst och obesmittat lamms."

Och ska vi väl anföra flera strödda vittnesbörd? Tänk, när en hel lång världsålder, med en av Gud föreskriven vidlyftig offertjänst, full av otaliga blodiga offer, i fyra tusen år förkunnat och föremålat världen, hur en gång i tidens fullbordan ett blodigt offer skulle ta bort och försona världens synder! Du arma, lagbundna människobarn, vad väger du mot detta stora vittnesbörd av en hel lång världsålders otaliga blodiga offer, som alla ropar till dej: Inte du, inte du kan bota den skadan, som heter: syndafallet! "Herren har vägt dej på en våg och funnit dej alltför lätt." Nej, Sion! du släpper (endast) genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är.

Gör nu här en sund slutsats! Har du förstått, att Gud genom alla dessa vittnesbörd förkunnat oss, att han utgivit sin ende Son till ett blodigt offer för våra synder — säg, är de inte då väl och tillräckligt sonade? Är inte då hela världens synder redan sonade? Eller gäller inte Kristi blod för alla synder? Eller har Kristus utgjutit sitt blod bara för de trogna och bara för vissa smärre synder? —

Såsom Luther säger: "Kristus har sannerligen inte utgjutit sitt blod bara för tänkta och diktade synder, utan för rätta och verkliga synder; och inte blott för de små, utan ock för de rätt stora och svåra synderna; och icke bara för de fordna och övervunna, utan också för de ännu starka, mäktiga och herrskande synder" — ty märk! var skulle vi annars få hjälp och försoning för dessa herrskande och mäktiga synder? Och var skulle vi få kraft till deras övervinnande och dödande, om vi inte först genom tron finge förlåtelsens tröst och fröjd, som ensam är vår starkhet att övervinna de mäktiga synderna? — Vi måste ju först få förlåtelse och frid och fröjd i den Helige Ande, innan vi kunna få kraft att underkuva synden! Gud bevare oss för att inskränka kraften av Guds Sons blod! Skulle inte det "rena oss av alla våra synder"?

Så säger Herren Gud: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra: om era synder vore blodröda, så ska de dock bli snövita: och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull."

Salig för intet, frälst av Guds nåd
enligt Guds fasta evighetsråd!
Utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
Äran, äran, den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna!
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!

Världen är frälsad från evig nöd,
köpt och förlossad i Jesu död.
Fängelset fångats, fångarna får
ut i det fria gå.
Äran, äran den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna.
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!. 

torsdag 1 februari 2024

"Så förmanar jag nu er, kära bröder, att ni ger ut er lekamen till ett offer." (Rom. 12:1)

Med dessa ord har Paulus kraftigt slagit ner hela världens falska föregivande, att de älskar och fruktar Gud, fast det aldrig visar sej i levernet, utan de med kroppen i hela sitt väsende tjänar synden. Då kan man med dessa ord för ögonen svara: Att du tror, fruktar och älskar Gud, kan jag inte veta, om du inte visar det därmed, att din kropp och dess lemmar också tjänar honom.

Alla människor vill själva förklara sej vara goda, eller att de fruktar och älskar Gud, under det vi dock ser dem fritt och ohejdat tjäna synden och avgudarna. Då säger aposteln: Nej, sådant heter inte att tjäna Herren; ni ska framställa era kroppar såsom offer åt honom och tjäna honom med era lemmar; genom dessa synbara offer ska det visa sej att ni älskar honom.

Låt oss nu något närmare betrakta hur det går till att vi offrar våra kroppar åt Gud. Visserligen har många tusen kristna även i bokstavlig mening lämnat sina kroppar till offer, då de såsom martyrer låtit sin lekamen brännas eller annars marteras och dödas för Kristi skull. Men även då detta inte kommer i fråga, utger vi dock vår kropp till ett offer, när vi dels med dess lemmar och krafter tjänar Herren, dels också för hans skull korsfäster vårt kött med dess lustar och begärelser.

Alltså offrar du allraförst då din kropp åt Herren, när du använder dina lemmar till hans tjänst; när du med din tunga talar sådant som tjänar till hans ära och din nästas nytta; när du bekänner hans namn, prisar och utbreder hans kunskap eller eljest talar det som är gott och sant. Likaså, när du använder dina ögon och öron att inhämta sådant, varmed du kan befrämja Guds ära och din nästas väl, och avhåller dem ifrån fåfängliga och onyttiga ting; när dina händer gör det som är gott och rätt, dels i din kallelses trogna skötsel, dels i kärleksverk mot din nästa; när likaså dina fötter gärna går Herrens och kärlekens ärenden.

Kort sagt: den som för Herrens skull, bevekt av hans barmhärtighet, gärna gör och lider vad kallelsen och kärleken fordrar, den helgar åt Herren sin kropp.

Men härtill hör då ett beständigt korsfästande av köttet; ty vill du tjäna Herren, då får du inte följa din egen bekvämlighet, egen ära, egna lustar, utan måste då ideligen döda dessa. När du ser, hur du kunde vinna eller behålla världens vänskap, aktning och pris, men för Kristi skull försakar allt sådant och tvärtom genom nit för hans sak ådrar dej förakt och smädelse; eller när du i det dagliga livet står emot och dödar syndens retelser, antingen du frestas till otålighet och vrede, eller till egennytta och oredlighet, eller till okyskhet och lösaktighet, eller till högfärd och fåfänga, eller till avund och förtal m. m. dylikt — se, när du inte låter dessa synder bryta ut i verk och gärning, utan med ihärdig bön och vaksamhet dödar dem, då ger du också din kropp till ett offer. Och även till sådant offrande förmanar oss här aposteln vid Guds barmhärtighet.

Men gäller det alltså att stå emot våra egna mäktigaste begärelser, då ska vi erfara att här blir verkligen ett kännbart offrande, då offerprästen ska ge sej själv till offer, såsom också Herren Kristus gjorde. Härom anmärker Luther rätteligen: "Prästatjänstens titel är väl herrlig, snart nämnd och av var man berömd, men själva offrandet blir sällsamt, för detsamma gruvar sej var och en. Ty därvid gäller det liv, gods, ära, vänner och allt, vad världen har, likasom det gällde för Kristus på korset. Det vill ingen på, att välja död för liv, pina för lust, skada för vinning, skam för ära, ovänner för vänner. Men så gjorde Kristus på korset, oss till efterdömelse. Och härjämte måste man göra allt sådant inte åt sej själv eller till sin egen nytta, utan sin nästa till tjänst och Gud till pris och ära, såsom också Kristus till den ändamålet offrade sin lekamen." (Så långt Luther).

Ska vi nu inte tröttna och dra oss tillbaka för ett sådant offrande, utan alltid tåligt och villigt fortfara därmed, fordras förvisso att vi har några kraftiga bevekelsegrunder, och ännu därtill en övernaturlig kraft och hjälp; då fordras att bedja, med allvar och flit bedja.

Vad nu bevekelsegrunderna angår, så blir visst den största och varaktigaste den, varmed aposteln här började sin förmaning, nämligen Guds eviga barmhärtighet. Det som i alla tider ska underhålla vår lust och kraft att så offra, är endast det beständiga emottagandet av Guds barmhärtighet.

Men då bör du också flitigt betrakta, vad Gud gjort för oss. Betrakta då först, vad Gud av sin egen eviga barmhärtighet gjort för hela världen, att, då vi ännu var hans fiender, han för oss gav ut sin egen Son, på det att, "såsom vi genom ens olydnad blivit syndare, vi också skulle genom ens lydnad bli rättfärdiga". Betrakta sedan, hur han genom Sonen berett oss ett sådant nåderike, att synderna inte alls ska tillräknas dem som tror på honom. Betrakta slutligen, hur han efter detta korta, eländiga liv vill föra oss in i sin himmel och skänka oss all den salighet, som överensstämmer med hans kärlek och allmakt.

Tror du av hjärtat allt detta, då kan du villigt bli martyr, då ska du beständigt livas att på nytt fatta mod och lust att fortsätta offrandet.

Herre, för min kropp jag vill
tacksamhetens lov dej bära.
Dina storverk hör den till
och bör hållas i all ära,
fastän satan oss förfört
och vår härlighet förstört.

Särskild tjänst gör varje lem,
särskild kraft ska dem tillhöra
och din Ande helgar dem
att din goda vilja göra.
Kroppen blivit hedrad nog
då din Son själv mandom tog.

Av din Kyrka är min kropp
ju en bild och ett exempel.
Genom kärlek, tro och hopp
vare den din Andes tempel.
Blir den än på nytt till jord,
låt den uppstå härliggjord!

tisdag 30 januari 2024

"Vi som är döda från synden, hur skulle vi ännu kunna leva i den?"

Att vi är döda från synden, förklarar aposteln i v. 3—11 så, att vi i dopet är invigda till Kristi döds och livs gemenskap och likhet — vi är "inplantade med Kristus", säger han, till en lika död som hans, vilken var en syndadöd. Liksom Kristus i sin död tog avsked från våra synder, som han inte mer ska bära; så har alla trogna, i dopet "inplantade till en lika död", tagit avsked från det gamla syndalivet, så att de inte sedan ska tjäna synden.

Men skulle vi förstå detta så, som det förstås av dem som inget vet om den nya födelsen, nämligen att det är bara ett förbund, ett löfte i dopet, som förbinder oss att dö bort från synden och leva för Gud, då har vi visst inte ännu förstått apostelns mening i orden: "döda ifrån synden." Visserligen är det också ett förbund, men inte är därmed hela saken uttalad.

Liksom vigsel och löften inte göra en god make, utan därtill fordras även ett inre verk, som heter kärleken; och liksom prästvigningen och eden inte gör en sann själasörjare, utan därtill fordras en ande som sörjer för själar; så gör inte heller blotta dopet och förbundet att man är "död ifrån synden", om inte ett gudomligt verk i själen kommer därtill. Kristus talar om en födelse av vatten och Anden. Aposteln talar om nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse. Sådana ord säger oss hemligheten och den fulla meningen av orden: "Vi som är döda från synden."

Aposteln talar här inte om falska kristna, om några otrogna som blivit döpta, utan han åsyftar dem, som i sanning "undfår nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet". Hos dessa är ett gudomligt liv, en ande, som inte kan tåla synd; och där blir det sanning och verklighet, att de är "döda ifrån synden". Detta är den andra stora och herrliga gåvan, som med tron ges oss, nämligen detta Andens verk i själen, att vi är födda av Gud och har ett nytt hjärta och sinne, en ny ande, som inte kan leva i synden.

Detta är vad erfarenheten allrabäst förklarar. Då jag under lagen förgäves kämpat att få ett heligt sinne, men alltid erfarit, att i samma mån som synden hämmades, den invärtes ondskan tillväxte, få fick jag däremot erfara, att då jag förtvivlade på allt eget arbete och blev genom tron på en gång salig av idel nåd och såg mej nu fri från synden och lagens domar, bara genom Kristus, då fick jag också med detsamma en alldeles ny, förut okänd, helig håg och lust i mitt hjärta, ett nytt, villigt och heligt sinne, som nu innerligen älskade Guds lag och hatade det onda som jag kände hos mej. Samma världsliga och syndiga leverne som förut varit mitt liv och min lust, blev nu min plåga.

Det är detta underbara verk i själen Johannes omtalar, då han säger att "den som är född av Gud, han gör icke synd" och "kan inte synda, ty Guds säd förblir i honom". "Han kan inte synda", säger aposteln. Detta är det mest märkvärdiga att erfara, nämligen att om också de gruvligaste frestelser plåga eller även överrumplar och kullkastar en kristen, han dock inte kan förbli i synden, så länge "Guds säd" förblir i honom. Han kan inte göra synd, d. ä. självviljande öva synden, vilket Paulus här kallar "leva i den", utan om han också, såsom nyss sades, kullkastas av synden, faller han såsom i eld eller vatten, där man inte kan leva, utan varifrån man alltid skyndar att stå upp.

Så är det med den, som är "född av Gud": ett fall gör bara en ny och förökad rädsla för synden, så att han börjar på nytt vandra den goda vägen, endast mer vaksam och gudfruktig. Detta så länge Guds säd blir i honom. En kristen är så beskaffad, att då han får vara i fred för synden och vandrar på Guds budords väg, då mår han väl, då är han i sitt rätta liv; men kommer synden över honom, då blir han förskräckt, plågad, orolig, såsom hade en fiende överfallit honom. Därav märks ju väl, att hans rätta liv är helighet, och att han således är "död från synden". Såsom Luthers bekanta ord lyder: "Det är omöjligt, att inte den är en helig människa, som lider av synd (av att synda mot sin Gud); ty den ene djävulen driver ej ut den andra".

Det är detta gudomliga verk i själen, som gör, vad t. o. m. världen ser och förskräcks för, att de som börjar leva i Kristi evangelium, också tar avsked från hennes väsende och från hela det förra syndalevernet, och att de sedan vandrar en helt annan väg genom livet. Denna stora allmänna företeelse, att då vi rätt omfattat nåden, vi får ett nytt sinne, varigenom vi börjar ett nytt leverne och tar avsked från det gamla, förklarar helt visst apostelns ord: "Vi som är döda från synden."

Nu ska ej synden mera
i träldom hålla mej!
Du, Herre, ska regera,
för nu jag tillhör dej.
I dopets bad jag blev
från alla synder tvagen,
av dej till barn upptagen
och satan du fördrev. 

Men vill jag mej berömma
av dopet och din död,
så får jag inte glömma
vad dina ord mej bjöd:
att hedra dopets pakt.
Du lät mej pånyttfödas
för att min synd ska dödas
med Andens nåd och makt.

Vad glädje kan det ge mej
att, Jesus, du uppstod
om aldrig jag vill se dej
och aldrig göra bot,
om aldrig upp jag står
i barnaskapets lycka
att synden undertrycka
med dej, som allt förmår?

Vid korset hjälp mej fästa
min Gammeladam så
att han mej ej kan mästra
och herraväldet få.
För synden gör mej död,
den som så hårt betungar
och ut i mörkret slungar,
ja, hjälp mej ur all nöd!