söndag 17 oktober 2021

"Lägg bort ifrån er den gamla människan... och ikläd er den nya, som är skapad efter Gud." (Ef. 4:22,24)

Vari denna nya människa, skapad efter Gud, eller Guds avbild, egentligen består, tycks inte vara så lätt att säga. Men, lovad vare Gud! Han har givit oss en människa, som är Guds fullkomliga avbild, för att vi ska se på och efterfölja honom, "den människan Jesus Kristus", som var "hans herrlighets sken och hans väsendes rätta avbild".


Vill vi se Guds avbild, se, hur vi ska vara och bli, så ska vi bara se på Jesus, inte sådan han var såsom Guds Son eller Guds Lamm, vår försonare, utan sådan han var såsom människa. Så har då Gud givit oss inte bara den allrafullkomligaste och skönaste förebild att åskåda och efterfölja, utan också den för oss käraste, genom att han på samma gång är vårt salighetshopp, vår Frälsare och försvarare hos Fadern.

Den gamla människan däremot, som ska kläs av, korsfästas och dödas, består i allt det fördärv, som Adams fall medförde, t. ex. först det köttsliga sinnet, som är en fiendskap emot Gud, den djupa egenkärleken, den egna viljan och egensinnigheten, varigenom man i allt söker sitt, menar sitt, är mån om sitt; det oändliga högmodet, som vill något vara; högfärden, som vill något synas och höras; den djupa otron med alla dess telningar: förakt för Guds ord, säkerhet i välgången, misströstan i motgången, jordisk sorg, hårdhet och kallsinnighet emot Gud och nästan, olust till ordet och bönen, onda tankar, orena lustar och begärelser o. s. v. sedermera allehanda utbrottssynder: fåfängligt tal, slarvaktigt leverne, skrymteri, lögn, oredlighet i handel och arbete, vällust, lösaktighet, otukt, girighet, obarmhärtighet, vrede, hat m. fl. synder och laster, som knappt kan räknas upp.

Sådant är det stygga beläte, som ska avklädas, korsfästas och dödas. Inte skulle vi vara så säkra, fria, fräcka och nöjda med oss själva, om vi rätt sysselsatte oss med detta. Vi har här saken för ögonen; nu återstår endast att vi har den i övning.

Rörande detta är Guds vilja och råd, ja, ordets och Andens hulda röst till de trogna av följande innehåll: Eftersom du har blivit fri från dina synder, så att du slipper tänka på detta allrasvåraste bekymmer, nämligen att befria dej från dina synder, ta då med glädje och tacksamhet denna lättare omsorg till hjärtat, nämligen att bara följa Jesu fotspår, att förnyas till hans avbild, som har älskat, köpt och friat dej, att likna honom och i alla dina livsdagar hata det han hatar, och älska det han älskar. Eftersom du är fri från dina synder och slipper sörja för dem, eftersom du är ett Guds barn och Kristi broder, var då som han var, och vandra som han vandrade.

T. ex.: Han var innerligt förenad med sin Fader; han var full av kärlek till Gud och människor; det var hans liv och mat att göra Faderns vilja o. s. v. Var då också du innerligt förenad med din Fader, umgås flitigt och förtroligt med honom, låt det vara även din mat och ditt liv att få göra hans vilja, att tjäna din nästa, att döda ditt kött.

Eftersom du är den "Helige Andes tempel", så att samme Ande bor i dej som i din Frälsare, driv inte bort denna duvan! Bedröva inte Guds Ande med ohörsamhet för hans påminnelser, med fåfängliga ord eller andra synder. Fördärva eller orena inte Guds tempel med köttets lustar eller köttets gärningar, utan lid hellre allt, förrän du skulle göra emot din Gud.

Kristus bekände sanningen, även då det kostade honom livet; bekänn också du Kristus, även om det kostar dej människors aktning, ditt namn och rykte, ja, liv och gods. Kristus var nöjd i varje sin belägenhet för Faderns behags skull; var också du nöjd i din ställning och låt ditt obehag förlora sej i Guds välbehag. Kristus syntes aldrig lättsinnigt skämta, men han var glad med gudsfruktan. Dej som är Guds barn och Kristi broder, pryder bäst detsamma sättet.

Men vem är skickad till det här? torde du säga. Om jag bara kunde allt detta!

Svar: Att du skulle göra detta själv var aldrig meningen, eller att du skulle strax bli fullkomlig, utan att du skulle börja lägga dej vinn om det och under det vinnläggandet grundligen lära att du inte kan det, samt då nödgas sucka och ropa efter Herren, som själv — och på detta sätt — utför helgelsens verk!

Helgelsen är inte människans verk, utan Herrens; men det verket utförs genom detta pådrivande och varnande samt tröstande ordets kraft. "Vi är inte ens bekväma att något tänka, såsom av oss själva." "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning — märk — efter sitt goda behag."

Vad som nu inte kan uträttas med ordet samt inre påminnelser och bevekelser, det gör Herren med riset, med bedrövelsens ugn, "var så behöves" — ty "tuktans ris lär giva akt på orden". Och de trogna säger av hjärtat: "Lika gott, bruka, Gud, vad sätt du finner, endast du mitt hjärta vinner;" ty ett är nödvändigt. Och utan helgelse får ingen se Herren.

Håll dock först och sist den punkten skär: "Han har med ett offer för evigt fullkomnat dem som blir heliga."

//: Å bit för bit, bit för bit
lägger jag av det som binder mej ://

Jag klätts av Gud, ja, nog är det stort,
- jag lägger av det som binder mej -
i himmelsk dräkt nära helvetets port
- jag lägger av det som binder mej.

//: Å bit för bit, bit för bit
lägger jag av det som binder mej ://

måndag 11 oktober 2021

"Var alltid glada!" (1 Thess 5:16)

Här säger någon: "Fröjd i Herren är en trons och Andens frukt: man kan inte ta den, förrän den blir given; den kan inte frambringas genom förmaningar." — Det är sant. Men liksom kärlek, ödmjukhet, mildhet också är Andens frukter, och apostlarna likväl förmanar till deras övande, så har de också förmanat oss till denna Andens frukt, fröjden i Herren, och sagt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er; fröjda er i Herren alltid" — och så bör vi fara efter den nåden och använda alla medel, som befordrar densamma. Förloras trons glädje, då förloras också alla andra gåvor och krafter.

Men en annan säger: "Glädjen beror av omständigheterna; då jag har skäl till glädje, då är jag glad, men hur kan jag glädjas, då nöd och bedrövelse tillstöter?" Dessa är riktiga uttryck bara för den mänskliga och köttsliga glädjen. Men aposteln säger: "Såsom bedrövade och dock alltid glada." Han säger: "Jag är i outsäglig glädje i all vår bedrövelse." Han säger: "Fröjda er i Herren alltid, och åter säger jag: fröjda er." Är du ännu en icke troende, då kan du visst inte glädjas i Herren, och då är din glädje beroende av tillfälliga omständigheter; men en troende har en hög och besynnerlig frid, så att han även kan glädjas i bedrövelsen!

Må dock ingen tänka, att de yttre omständigheterna inte inverkar på de trognas hjärtan; nej, så länge de omges av denna hyddan, känner de väl var det svider. Asaf bekänner om sej: "Det gör mej ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar, att jag måste vara såsom en dåre och ett vilddjur för dej." Men hör vilken djup glädjekälla han ännu hade kvar! Han tillägger: "Likväl, Herre, förblir jag ständigt hos dej. När jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord. Om än min kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del." Om ett sådant hjärta talas här.

En icke troende själ är alldeles obekväm för glädjen i Herren; antingen är hon uppfylld med avgudar, helt lättsinnig och jordisk, eller också tryckt av lagen, trälaktig och förskräckt för Gud — och att uppmuntra en sådan själ till glädje i Gud, det vore såsom att vilja förmå vattnet att brinna. En otrogen har också allsintet skäl till glädje. Det är endast det ömkligaste vansinne, att ett världens barn en enda stund kan le, då det lever under den Allsmäktiges vrede och går mot den eviga döden. Sådana olyckliga själar har inte någon apostel uppmanat till glädje, utan till dem heter det: "Gråt och tjut över er uselhet, som skall komma över er" (Jak. 5:1)

Men här talas till de pånyttfödda nådebarnen, som står i den Allsmäktiges vänskap; och dessa har i sanning skäl, ja, de allrastörsta skäl att beständigt glädjas och fröjdas, även om de svåraste jordiska olyckor och sorger drabbat dem. De är dock alla stunder lyckliga — ja, om inte alltid glada, så ändå alltid lyckliga; däråt borde de alltid glädja sej. Ingen kristen kan redan den konsten att beständigt glädjas — känslan går sin väg och omväxlar såsom skyhimmelen; men skäl har han att beständigt glädjas, ty lycklig är han. "Se, vi håller dem saliga som har lidit."

Och för det andra finns det också en djupare glädje än känslans, en medvetandets, en trons glädje, som säger: Dock likväl är jag glad! - fastän jag inte nu känner någon särskild glädje är jag ändå glad att jag har en Herre, en vän, en skatt, som vida överväger allt. En sådan glädje bör de kristna ha. Därom förmanar aposteln, då han säger: "Fröjda er alltid!"

Men han anger också orsaken till det, då han säger: i Herren, observera! i Herren, inte i silver och guld, inte i yppighet och sång, inte i hälsa och starkhet, inte i konst och vishet, inte i välde och ära, inte i vänskap och gunst, ja, inte heller i goda gärningar och helighet; ty sådant ger blott en bedräglig och falsk fröjd, i sådant ska ni inte länge få glädjas, om ni är äkta barn, under Guds Helige Andes aga. Dels är detta en farlig glädje, som drar hjärtat från Herren, som vill ensam vara sina barns glädje, skatt och förnöjelse; dels ger allt sådant en kort och vansklig fröjd, som snart tar slut.

Därför: om ni vill fröjdas "alltid", ja, evinnerligen, ska er fröjd vara "i Herren". Att all annan fröjd, även den över Andens gåvor, såsom över sin helgelse, kraft och goda gärningar, är en farlig fröjd, därom har vi en tänkvärd lärdom i den hulde, vaksamme Herrens hastiga varning till sina lärjungar, då de med fägnad omtalar, hur de i Jesu namn drivit ut djävlar: "Fröjdas inte över att andarna är er underdåniga, men fröjdas, att era namn är inskrivna i himmelen".

Så varnar också Herrens Ande genom profeten: "En vis berömme sej inte av sin vishet, en stark berömme sig inte av sin starkhet, en rik berömme sej inte av sin rikedom; utan den som vill berömma sig, berömme sej därav, att han vet och känner mej". Herren är en stor nitälskare; han tål inte att hans brud har sin egentliga hjärteglädje och skatt i något annat än i honom.

Var glad,
var glad,
var glad i din Herre och Gud!
Var glad,
var glad
och hylla din Konung och Gud!

söndag 10 oktober 2021

"Den som ovärdigt äter och dricker, den äter och dricker sej själv domen." (1 Kor. 11:29)

En av de gruvligaste villfarelserna med avseende på den heliga nattvarden är den, att vilken människa som helst genom en s. k. "kristlig beredelse" ska kunna bli en värdig nattvardsgäst, utan avseende på om hon är en sann Jesu vän och lärjunge; att även de, som både före och efter sin nattvardsgång genom hela sitt liv tillhör den allmänna, oomvända hopen ska genom en för tillfället gjord beredelse kunna gå värdigt till Herrens heliga nattvard. O, en gruvlig villfarelse, varvid håren kan resa sej hos varje upplyst kristen!


Var finns ett enda ord i Skriften, som antyder något sådant, att även de ska bereda sej till Herrens nattvard, och därigenom bli värdiga, som inte redan förut är omvända till Herren, inte är Jesu vänner och lärjungar och alla dagar hela livet igenom lever av Kristus och med Kristus? O, att alla, som har öron, måtte höra, och alla, som har röst, måtte ropa över denna villfarelse!

Eller månne Kristus låter bedra sej med en tillfällig beredelse, med en för tillfället antagen fromhet att hålla dej för sin vän? Månne den Helige låter så bedra sej av en påtvingad och självgjord fromhet, ånger, syndabekännelse och bön, varefter du genast återgår till samma fåfängliga leverne som förut, när du bara gjort undan din årliga nattvardsgång? Gud förbarme sej!

Och Gud väcke alla lärare ur slummern, som inte ärligt säger folk detta! Skulle de inte i korta, tydliga och ärliga ord säga ut den sanningen, att här är endast fråga om ett, för att vara en värdig nattvardsgäst, nämligen om du är en Jesu vän och lärjunge, eller åtminstone är stadd i bekymmer och sökande efter att bli det för hela din livstid? Genom en tillfällig beredelse blir ingen en värdig nattvardsgäst, utan endast genom en hel omvändelse, varigenom man för hela sitt liv blir en Jesu vän och lärjunge. Är du detta, då är du en värdig nattvardsgäst; är du inte detta, då är du ovärdig.

Man ska inte besvära sej med någon endast tillfällig beredelse, utan veta, att man i alla fall "äter och dricker sej själv en dom", om man också, inte bara ett dygn, utan en vecka, en månad arbetar på sin nattvardsberedelse så nitiskt, att man också på sina böjda knän därunder badade i tårar — man är lika väl en ovärdig gäst, äter och dricker sej själv en dom, så länge man bara vill göra en nattvardsberedelse och inte för hela sitt liv blir Herrens egen, blir och lever under honom i hans rike.

Här är saken: Kristus stiftade denna höga måltid för sina vänner. Den innerliga förening, som i nattvarden sker emellan Kristus och hans trogna, är densamma, om vilken han samma afton, som Han instiftade nattvarden, sa i sin bön: "Jag i dem och de i mej, att de ska vara fullkomna i ett, såsom du, Fader, i mej, och jag i dej!" Och om den bönen la han till: "Jag ber för dem som du har givit mej, för världen ber jag inte." Och hur var det möjligt, att han kunde be något sådant för världen? Hur är det möjligt, att han kunde bjuda världen fira sin dödsåminnelse, bjuda sina föraktare att äta hans kött och dricka hans blod?

O, det är förskräckligt, när man betänker, vad det vill säga, att en människa, som i alla sina dagar "lever utan Gud i världen" och bärgar sej så väl honom förutan, ska en gång om året träda Gud under ansiktet, i denna hans vänners heliga kärleksmåltid, och ska nu antyda den innerligaste vänskap med honom — för att strax därpå återgå till samma fåfängliga väsende och ogudaktiga leverne som förut!

Är inte detta alldeles detsamma, som när Judas vid Örtagården trädde fram och hälsade Jesus: "Hell Rabbi!" och kysste Honom? Ska inte Herren säga även till sådana nattvardsgäster: "Min vän, varför kommer du? Förråder du Människosonen med kyssande?" Skulle du inte bäva genom hela din själ och kropp för att med ett sådant sinne träda Gud under ansiktet! Förstår du inte, att den store, helige Herren då ska säga till dej: "Du skrymtare, jag vet dina gärningar! Du är inte min utan världens vän; varför kommer du hit, där mina vänner firar min döds åminnelse? Jag vet, att du i morgon ska gå bort till samma världens och syndens tjänst som hittills. Gå bort, du skrymtare!"

Skulle du inte vänta dej ett sådant svar av den Helige, vars ögon är såsom eldslågor — du, som bara gör en nattvardsberedelse, som eljest alla dina livsdagar igenom inte bryr dej om att tillhöra och följa. honom?

När vi nu börjar att förstå
vad härligt bord här dukas,
så ligger största vikten på 
hur gåvan av oss brukas, 
ty denna spis ovärdiga 
till andligt liv åtnjuter, 
men alla obotfärdiga 
sig själva utesluter 
och Jesu tröst förskjuter. 

Ja, över sin tillstängda själ 
Guds dom de så ses draga, 
och kroppen måste likaväl 
en lika dom mottaga. 
Som de i synd och säkerhet 
har låtit själen somna, 
så lär Guds dom, som Skriften vet, 
sig över dem fullkomna 
då liv och själ skall domna. 

torsdag 23 september 2021

"Jag råder dej att du köper guld av mej, som är genomeldat och beprövat, så att du blir rik." (Upp. 3:18)

Lägg märke till vad Herren säger här: "Köp av mej!" Tänk en stund på, vad det vill säga, att Herren i denna brinnande ande, i hög, majestätisk, allvarsamt förmanande ton säger: Jag råder dej, att du köper av mej! av mej! Det är ju att kraftigt visa bort alla våra egna  verk, allt självgjort, att kraftigt inprägla, att ingenting gäller för Gud, utom det som är av Sonen.


Men "köpa"? Hur sker det? Så säger Herren: "Nåväl, alla ni, som är törstiga, kom hit till vatten! Och ni som inte har pengar, kom hit, köp och ät, köp utan pengar och för intet både vin och mjölk." Och åter: "Den som törstar, han komme, och den som vill tage livets vatten för intet."

Märk: för intet! Om sådant köpande säger Han här: "Jag råder dej, att du köper guld av mej;" d. ä. jag råder dej att du upphör med ditt eget arbete och bara tror, bara tar emot av mej. Visst talar Han i en halvt straffande ton, en allvarsam förmanande ande; men desto ljuvligare är det, såsom om Han sa: Jag befaller dej att du inte själv gör det ringaste till att göra mej nådig, eller dej varm; jag befaller dej, att du avstår med din självverksamhet, utan bara tar emot; jag befaller dej att du tror, att vad jag har gjort är tillräckligt för dej!

Den som får nåd till besinning samt att med tro och tillägnelse betrakta dessa Herrens majestätiska ord: "Jag råder dej, att du köper guld av mej, som är genomeldat och beprövat, så att du blir rik", ska erfara att de verkligen kan göra en ljum själ brinnande, en kall och död levande och varm. Ty här är allting stort och herrligt.

Först att Herren alldeles innan gjorde den starkaste beskrivning på den personens elände och ovärdighet, som ändå blir erbjuden allt detta, så att här ingen enda själ bör kunna dra sej undan, stå lottlös eller vara för ovärdig; sedan, att detta är den store Herrens egna allvarligaste råd och majestätiska ord till en sådan ovärdig syndare, mot vilka råd och ord alla våra tankar, tycken och känslor är bara såsom flygande strån och sandkorn mot ett stort, högt berg.

Men vad kan Kristus mena med detta "guld", som Han bjuder? Några har menat, att det vore tron, men detta är orätt, det duger alls inte här. Tron är här betecknad med själva köpandet, som innefattar begära och tro; men guldet, som ska köpas, och som skulle utgöra själva rikedomen, betecknar det, som med tron omfattas, nämligen Kristi dyra blod eller hela förtjänst, som i hans pinas eld är genomeldad och beprövad; varom Petrus säger: "Vet, att ni inte är återlösta med förgängligt silver eller guld, utan med Kristi dyra blod såsom med ett felfritt och obesmittat lamms." Aposteln vill säga: Till att återlösa någon fordras silver och guld; men det guld, varmed ni är återlösta, är inte det förgängliga, utan det oförgängliga, nämligen Kristi dyra blod.

Detta blod, eller Kristi förtjänst, är det enda, som utgör en fattig syndares rikedom. Själva tron är inte den rikedom, som gäller för Gud. Den som vill bestå för Gud, honom är det inte nog, att han framställer sin egen tro eller sin ånger, sin bön, sin kärlek, sin ödmjukhet; ty inte ens detta, som den Helige Ande i oss verkat, kan försvara oss eller bestå i domselden, det är ännu alltid ofullkomligt genom kärilets skröplighet; utan den, som vill bestå för Guds dom och kallas "rik" för Gud, måste ha något ännu högre och förträffligare, nämligen det guld, som förut i Guds dom är genomeldat och beprövat. Detta är endast Kristi egen rättfärdighet.

Och betänk allvarligt, vad värde detta guld har, som Kristus här erbjuder, nämligen sitt dyra blod. Du är mycket syndig och fattig, du är skyldig tiotusen pund, du har syndat så ofta, så grovt och så otillbörligt, men lägg allt detta elände i den ena vågskålen och i den andra Guds Sons utgjutna blod, och säg, vilket som gäller mer. Visst är de stora och otillbörliga, våra synder; men sedan jag har hört av hans egen mun: "Detta är mitt blod, som blir utgjutet till syndernas förlåtelse", och av hans apostel: Jesu Kristi Guds Sons blod renar oss av alla våra synder, o, då är min fattiga, syndiga, bedrövade själ full av tröst och frimodighet; då börjar jag åter att leva upp, ja, att bli brinnande i min ande!

För vad kan vara en tillräckligare försoning än Kristi blod? Vilken synd av ett ändligt väsende kan överväga den Oändliges blods värde? Och Kristus säger här till den mest ovärdiga, från sin förra nåd djupt sjunkne mannen: "Jag råder dej, att du köper guld av mej, så att du blir rik." Han betygar, således, att denne skulle bli rik, inte bara skuldfri, utan också rik, bara genom detta guld!

Du är min nådesol, mitt ljus,
du lyser upp mitt hjärtas hus.
Du är mitt lugn i vågors brus,
min pärla mitt i jordens grus.

Du är min friska morgondagg,
du är min ros vid törnetagg,
min läkedom för samvetsagg,
mitt guld då världen ger mej slagg.

måndag 30 augusti 2021

"Var nyktra och vaka!" (1 Petr. 5:8)

En väg, på vilken många saliga Guds barn förlorar livet, är den andliga lättjan — bortläggandet av vapnen, försumlighet i nådemedlens bruk, samt i trons och goda gärningars övande. I början av nådevägen var det så kärt att få umgås med ordet, läsa, höra, tala, skriva om Kristus, om tron, om nåden, om kärlek och goda gärningar, samt att i bönen tala med sin Gud och vid nattvardsbordet bespisas av honom. Då var också alla dessa stycken livliga och dyrbara för hjärtat, och hela väsendet var kristligt.

Men efter något år blev detta allt mindre angeläget, då kom till äventyrs nya göromål och hinder; djävulen gjorde dessa mycket viktiga och ingav själen dessutom, att hon ju visste, vad hon behövde veta, kunde nu någon tid leva av minnet och hoppas, att Gud väl skulle uppehålla livet. Kan han nu bara föra själen ifrån ordet, då kan han sedan föra henne, vart han vill, inge henne vad som helst. Detta är en väg till allehanda avvägar, sjukligheter och fall. Snart ser själen inte flera synder hos sej än dem förnuftet straffar; snart tror hon inte mer om nåden än vad hon anser sej värd att få tro; men då syndakänslan dör ut, har hon nog tröst ändå. Och så står hon snart åter i ett rent naturtillstånd.

Till den andliga lättjan hör också att försumma ordets efterlevnad och att inte ge akt på Andens röst. I början ville själen göra allt vad Herren har befallt oss, var uppmärksam på alla kristliga plikter. Visst inte kunde hon fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och strävan därefter och höll varje brist däri såsom en synd, som hon inför Gud beklagade, bedjande om förlåtelse för den samt om nåd och kraft till förbättring. Nu däremot börjar hon föresätta sej själv ett visst mått hur mycket hon kan och ska göra; och allt det övriga lämnar hon alldeles, strävar inte efter det, tänker inte på det.

Och när hon så inte far efter mer, än vad hon redan gör, blir därav en naturlig följd att hon inte får någon brist att ångra, att hon snart är så god som hon vill. All självbelåtenhet kommer nämligen bara av lättja och av förgätande av Guds helighet, Guds buds andliga krav. Och när nu människan är nöjd med sej själv, inte mer känner skuld och brist, vad är då tron och hela det andliga livet? Vad är då Kristus för henne? En drömbild, eller väl en heliggörare, men inte en försvarare hos Fadern; en konung som man skall bekänna, hylla och hedra, men som i sanning i hjärtats djup inte är så viktig, kär och oumbärlig, som en försvarare vore, som står i Guds åsyn för oss och varje stund är vår enda rättfärdighet.

I korthet, Frälsaren, Försonaren har för hjärtat förlorat sitt rätta och egentliga ämbete och värde, är inte i sanning hjärtats liv och tröst, utan är det endast i inbillningen och i munnen. När första stycket, bättringen, syndens känsla, är förlorat, så är både det andra och det tredje falskt. Det är på denna väg, som det av en kristen blir en farise.

Av denna lättja kommer även en annan olycklig följd, nämligen denna tomhet i själen, denna ledighet, ledsnad, ljumhet och säkerhet, varigenom alla portar öppnas för djävulen och hans sällskap. Då där inte mer är någon strid eller någon segerfröjd, ingen synd, ingen nöd, ingen bön, ingen glädje över nåden, kort sagt ingen övning, så är kristendomen snart utlärd, har inget särskilt i sej, endast ledsnad och tyngd.

Detta är det tillstånd, som Kristus kallar, att huset är rensopat och väl tillpyntat. Dit går djävulen och ger själen en sysselsättning i ledsnaden, en uppfyllelse i tomheten — någon avgud, eller någon syndalusta, som han framställer mycket behaglig och ljuvlig och inte farlig. Denna smakar nu ovanligt väl efter fastandet, emedan där är förut så tomt, så ledigt, där var ingen övning, ingen skatt, inget kärt sällskap för hjärtat; och människohjärtat är så danat, att det alltid vill ha någon uppfyllelse, någon skatt, något sällskap — då nu skatten saknas, glädjen över nåd, umgänget med Gud och abbaropandet upphört, då smakar och intar en de nya sakerna, då super hjärtat i sej vad djävulen erbjuder, såsom en tom svamp suger i sej vatten.

Och med denna lustan eller avguden, t. ex. världsvänskap, eller världsära och utmärkelse, eller jordisk vinning, eller vällust, eller någon annan avgud — med denna går den gamle "starke" med sina sju ännu skadligare andar ditin, "och de bor där".

Det är sant, visst får varje kristen förebrå sej mycken andlig lättja och försumlighet; men därvid bör den åtskillnad märkas, dels att deras beklagade tröghet ofta bara är en saknad av känslans livlighet, under det att de ändå dagligen står i övning, brukar nådemedlen och far efter att både tro och älska; dels att även om verklig lättja inträffar, men de likväl låter Herrens Ande straffa och uppväcka sej, så att de räds därför, börjar ta till ordet och hos Gud söka nåd att bli bättre, så blir ändå där inte död. Men går det däremot så, att man inte har några bestraffningar för sin lättja, eller inte får tid att lyssna till Andens väckelser, utan det får gå an och gå fram, så illa det är, då lutar det till fall och död.

Vaka, själ, och bed
och till strids dig red.
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.

måndag 5 juli 2021

"Om du med din mun bekänner Jesus, att han är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, så blir du salig." (Rom. 10:9)

 Här sägs uttryckligt att du blir salig genom detta enda: Om du i ditt hjärta tror och med din mun bekänner Jesus, att han är Herren och är uppväckt ifrån de döda. Så nära och bestämt given är saligheten i "det ordet om tron". Fattar du blott detta i ditt hjärta, så att du på ett levande sätt tror på Jesus och bekänner Honom, både såsom "Herren", kommen ifrån himmelen, och även såsom din fullkomlige Frälsare, "uppväckt ifrån de döda", så blir du salig.


Men låt oss väl märka, att då aposteln vill uttala den stora försäkran: Du blir salig, anger han här först ett utmärkande tecken på den äkta tron och även en i vissa avseenden nödvändig utövning av denna tro. Och tecknet på den saliggörande tron är, att du genom denna blir en Jesu vän, som ur hjärtats fullhet bekänner honom och söker att befrämja hans rike. Men bekännelsen blir också en nödvändig utövning av tron, så sant den levande tron alltid i hjärtat föder dels en inre lust och drift att tala om Jesus, som nu blivit dess skatt, dels ett kärleksnit om hans ära och om själars frälsning.

Och att med bekännelsen här menas detta fria, levande uttryck av hjärtats tro, inte någon sådan bekännelse som kan vara endast munnens, eller den ifrån barndom inhämtade och i templet efterstavade, vilken bekännelse också alla otrogna kan frambära — det förstår vi genast. Ty först vet vi att Skriften alltid menar det allvarligt med vad hon talar, att när Skriften talar om en saliggörande tro eller bekännelse det alltid menas den levande tron och den sanna bekännelsen, då "munnen talar det, varav hjärtat är fullt". Men dessutom har aposteln här uttryckligt tillagt de orden "och tror i ditt hjärta". Se, om en sådan bekännelse talas här, att du "tror i ditt hjärta" och därför talar; såsom redan David säger: "Jag tror, därför talar jag."

Och vad bekänner då den troende själen om Jesus? Att han är Herren, säger aposteln. Detta är det första, vi måste tro och bekänna, nämligen att den så djupt föraktade, marterade och dödade Jesus är "Herren av himmelen", är "den, som av Gud är tillskickad till en domare över levande och döda". Ja, i det enda, att Jesus är Herren, ligger allt det som vi tror och bekänner om hans person och väsen, och som vi inte utan Anden rätteligen kan tro och bekänna; varom apostelen säger: "Ingen kan kalla Jesus Herre, utan genom den Helige Ande." Om en sådan bekännelse talar här aposteln, en som kommer av Andens verk i själen; ty genom Andens upplysning kan vi redan av hjärtat tro vad en gång alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära.

Men den troende själen bekänner ännu ett viktigt stycke om Honom. Och vilket är detta? "Att Gud har uppväckt honom ifrån de döda." I denna korta bekännelse om Kristi uppståndelse innefattas allt vad den troende själen behöver till sin fulla trygghet och salighet. Vad aposteln här säger att en salig själ tror och bekänner, nämligen att Jesus "är Herren", och att "Gud har uppväckt Honom ifrån de döda", innebär då allt vad den saliggörande tron omfattar. Det är således till saken detsamma, som eljest helt kort heter, "tro på Jesus", "ha Sonen", "äta hans kött och dricka hans blod". Och om en sådan tro på Kristus vittnar ju hela Skriften, att "var och en, som tror på Honom, skall inte förgås, utan få evinnerligt liv". Så blir du salig.

Betänkom dock vad det ordet innebär — salig! "Så blir du salig!" Kan jag bli salig, evigt frälst och salig i Guds himmel? Vet jag någonting säkert om den saken? Det är dessa frågor, som borde göra oss vår text övermåttan viktig. Här talar aposteln så, som vore det alldeles visst och avgjort vem som ska bli salig. Så är det också. Aposteln säger bestämt, att om du är en sådan bekännare, som endast av hjärtats tro livas att bekänna din Frälsare (då du även alltid har flera tecken av samma levande tro), så är det avgjort, att "du blir salig". Nu endast några år eller dagar i jämmerdalen, så är du inne i Guds eviga salighet!

Ja, så alltför stort det än är, måste det ändå sägas: Det är i allt Guds ord alldeles avgjort, att så sant du intill änden lever i denna tro på Jesus, att du endat av tron livas att också bekänna honom, så är du en av dem, som en gång ska stå på hans högra sida och inbjudas att besitta det rike, som är oss tillrett ifrån världens begynnelse. Märk på det eftertryck varmed aposteln i denna vers brukar ordet du, du, din mun, ditt hjärta. Han ger därmed varje läsare anledning att gå till sej själv med den frågan: Är jag en sådan troende? Är i min mun denna bekännelse, som här omtalas? Brukar jag tala om Kristus, och det bara av mitt hjärtas tro? Vi har just så stor visshet om saligheten, som det är sant och verkligt att vi i vårt hjärta tror på Jesus och med vår mun bekänner honom.

Den som nu här bekänner att Jesus Herren är,
och tror uti sitt hjärta vad Herrens ord oss lär:
att Gud uppväckte Sonen, är fri ifrån sitt fall
och leva för evigt han skall.

torsdag 1 juli 2021

"Vi berömmer oss av Gud genom vår Herre Jesus Kristus; genom vilken vi nu fått förlikningen." (Rom. 5:11)

Aposteln sammanfattar här allt vad saligt kan nämnas, i själva den eviga källan och upphovet till allt, nämligen Gud själv, och säger: vi har Gud själv; Gud själv är vår vän och Fader, och därmed måste följa all trygghet och salighet. ¨

Först är Gud själv mycket mer än alla hans gåvor. Guds vänskap är mer än himmelens salighet. Gud själv är solen och saligheten i himmelen, såsom också redan här hans vänskap är de trognas egentliga fröjdekälla. För det andra är också alla gåvor innefattade i honom: i honom är all vår rättfärdighet och starkhet, i honom vår frid och tröst; Gud är vår Fader, och all barnens rikedom och trygghet är i själva Fadern. "Är vi barn, så är vi också arvingar." "Då Gud inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, skulle han inte också ge oss allting med honom?"

Tänk, när du äger själva den store allsmäktige Gudens vänskap, då måste du visst vara alla stunder lycklig. Vore du eljest den fattigaste, du är då den rikaste; den mest ringa och föraktade, du är då den ärofullaste; den mest ensamma och övergivna, du har då alltid det herrligaste sällskap.

Sålunda ser vi David och andra heliga ha fröjdat sej i själva Gud, såsom deras egentliga tröst och berömmelse. "Min själ ska berömma sej av Herren." Vi vill dagligen berömma oss av Gud, att han är oss allt vad vi behöver, så att det i hjärtat heter så: "Herre, min klippa, min borg, min förlossare, min Gud, min tröst, den jag håller mej vid, min sköld, min salighets horn och mitt beskydd." På detta sätt ska alla rättfärdiggjorda själar känna sin Gud och berömma sig av honom; såsom profeten säger: "I Herren varder all Israels säd rättfärdigad och ska berömma sej av honom." Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen.

Aposteln upprepar ideligen, att vi har all denna nåd, trygghet och berömmelse endast genom vår Herre Jesus Kristus och hans försoning. Det är också högst nödvändigt att ständigt betänka detta. Hela vår tröst och berömmelse av Gud, av hans vänskap och av den eviga saligheten är genast försvunnen, så snart vi vänder ögat från denna enda gällande grund och orsak och börja se på oss själva. Då framträder snart vår synd och mångfaldiga ovärdighet, och då är vi genast försagda, glädjen och berömmelsen av Gud är slut.

Betänk därför alltid och oavlåtligt, att all denna nåd, varigenom vi berömmer oss av Gud, att han är vår, med allt vad han är och har, grundar sej endast på försoningen genom Kristus, inte på någon vår godhet och värdighet, utan endast på den eviga kärlek varigenom Gud gav oss sin Son, då vi ännu var "syndare", "ogudaktiga" och "ovänner". Betänk dock vad däri ligger, att Gud, som först själv har skapat oss till sina barn och arvingar, även själv gav oss sin Son till en Frälsare, då vi var ogudaktiga och ovänner, och att vi då "blev förlikta genom hans Sons död".

Detta är en evig tröstegrund för arma syndare, en som inte vacklar och faller med vårt vacklande och fallande, utan alltid blir fast och kvarstående. Ty du kan lätt räkna ut att han som gjort det som är större, att av fiender göra oss till vänner, mycket mer ska göra det som är mindre, nämligen att, då vi nu är så dyrt förlikta, även behandla oss såsom sådana, d.v.s. inte se på våra synder och döma oss efter lagen, utan alltid vara oss huld och nådig och även föra oss ända fram till den salighet, vartill Han först skapat oss och sedan så dyrt återlöst oss.

Så nödvändigt det är, att alltid berömma sej av Gud, d.ä. att alltid behålla en verklig trostillförsikt, en glad och hjärtlig förtröstan till honom som en kristens hela andliga liv beror av, så nödvändigt är det därför att alltid hålla fast vad detta innebär: "Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen." Isynnerhet då vårt hjärta, såsom stundom sker, är alldeles iskallt för Gud, vi har blivit förströdda och främmande för honom, men en nöd uppstår, så att vi behöver bedja; då tycker vi, att också Gud är alldeles iskall för oss, inte bryr sej om oss, inte ser oss, inte aktar oss eller hör vår bön.

Då blir det nödvändigt att komma ihåg, att denna bild av Gud är alldeles falsk, är en gruvlig vanställning, som kommer endast av vårt kalla, otrogna hjärta och av djävulens ingivelse. Ty Herren Gud har själv avmålat sej på ett helt annat sätt, såsom en evig och omätlig kärlek, som utgivit sin egen älsklige Son för oss, och som nu alla stunder innerligen älskar dem som tror på honom — en huld Fader, som är oss alla stunder nära, ser alla våra behov och bekymmer och, om han också döljer sej och dröjer med hjälpen, dock alltid har sin "lust i att göra oss gott". Gud kan aldrig vara kall och liknöjd för dem, som dock är av hans älsklige Son dyrt försonade och i honom är rättfärdiga.

Så älskade Gud världen all,
att han utgav sin ende Son,
att var och en som på honom tror
skall få ett evigt liv.

Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
men däri att han har älskat oss
och givit oss sin Son.

Ja, däri har Guds kärlek stor
blivit uppenbar för oss,
att till försoning för all vår synd
han sände oss sin Son.

Han sände till oss Jesus Krist
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.