"Jag vet, Herre, att människans väg inte står till henne, och det står i ingen mans makt, hur han ska vandra och styra sin gång." (Jer. 10:23)

Vid sådana ord har vi inget annat råd än att antingen vakna över att Gud är mycket större än alla våra tankar, att han är oss obegriplig i sin makt och omsorg om oss, och att vi är små blinda varelser, när det gäller att fatta Gud - antingen ska vi vakna och se detta, eller också ska vi kasta bort allt Guds ord - ja, inte ens detta är nog, utan vi måste också vara sådana dårar som inte ens ser vad hela den synliga skapelsen visar, hur Gud är mäktig att sörja för sitt minsta kreatur; vi måste vara sådana dårar, om vilka David säger: "De dårar säger i sitt hjärta: Det är ingen Gud."

Här torde någon invända: "Det är sant, allt vad oss händer, är av den trofaste Guden oss tillsänt, men blott så länge det inte rör vad som beror av människans egen frihet. Om jag själv genom min egenvilja och andra syndiga bevekelser fört mej i olycka, så får jag skylla mej själv och inte trösta mej med Guds förande."

Svar: Detta är i sej självt riktigt, men blir ofta orätt taget. Sant är det, att Gud har lämnat oss en viss betänklig frihet, varigenom vi kan göra oss olyckliga för tid och evighet, nämligen när vi fortfarande och uppsåtligt står hans Ande emot. Men här är således två ting att märka: det första, att om du också genom synd och dårskap bragt dej i olycka, men likväl nu kommit till ånger och en lydaktig ande, så att du hädanefter vill följa Herrens råd, så är Guds nåd och faderliga huldhet så stor, att han ska vända allt ditt onda till godo, alla din galenskaps följder till din tjänst; ty "dem, som dock nu har Gud kär, måste allting tjäna till det bästa". Gud vredgas inte evinnerligen och träter inte till evig tid. Han är en så nådefull Gud och Fader, att fastän man länge trotsat honom, men en gång bättrar sej, han sedan är oss lika huld, som om vi aldrig hade syndat.

Det var genom stor egenvilja Israel fick konungar, men Herren övergav dem inte ändå, utan gjorde dem lika mycket gott sedan, fastän de måste lida mer. Paulus hade i sin otro varit en Kristi fiende och förföljare, men Kristus gjorde honom dock till den största apostel och gjorde till och med av själva den stora synden tvenne goda ting, nämligen dels ett mäktigt krossmedel för aposteln själv och dels ett mäktigt tröstemedel för andra. Här ser vi vad som nyss sades, att Gud kan också vända våra största fel och dårskap till vår tjänst, när vi blott en gång komma till bättring.

Ja, Luther anmärker, att Herren Gud också måste med sina heliga öva samma godhet vid deras felsteg; de förträffliga orden lyda sålunda: "Det är Guds verk och konst, att han kan göra onda saker goda, när vi har fördärvat och vårdslösat dem. Jag har i sanning ganska ofta ovisligt och dåraktigt uträttat många ting, varöver jag sedan blivit storligen förskräckt, och jag kunde inte se, hur jag sedan skulle bli lös från sådana saker, som genom min dårskap blivit fördärvade, samt komma därifrån. Men då har Herren träffat en sådan väg till att förbättra vad jag skadat, att det blivit alldeles gott igen. Och så regerar Gud alla sina heliga, att de väl kan fela och göra något galet, men det ändå måste ta en god ända med dem, eller åtminstone avlöpa utan stor skada. Gud är en allsmäktig Skapare, som av intet gör allt; därför kan han även av ont göra gott."

Ack! Gud är en trofast och huld Fader. Detta var det första som borde märkas. Men det andra är, att den som fruktar att han också ännu på något sätt står emot Guds vilja, men har en ande som suckar med ängslan: "Gud, förbarma dej! döda du min egenvilja och bringa mej på din viljas väg; bruka hellre vad bittert du vill, blott jag blir rätteligen din och dej lydig" o. s. v., den har all rätt att trösta sej med Guds nådiga förande. Ty allt det motstånd mot Guds vilja, som någon själv med ängslan beklagar, och mot vilket han anropar Guds allsmäktiga hjälp, det är inget annat än köttets hårda strid emot Anden; då är sinnet på Guds sida, och då är genast saken i Guds händer.

För ett sådant köttets motstånd, som blott desto mer driver oss till Gud, blir ingen människa olycklig; ty om kraften att slita banden, kraften att övervinna köttet låge hos oss, då vore allt Guds ord falskt, vilket säger att detta aldrig ligger i vår makt. Men det kan väl hända, att du endast genom mycket lidande ska så länge utpinas och dödas, till dess den mäktiga egenviljan avmattas, och du ger dej under Guds vilja, så att du börjar på allvar fly allt vad du ser att Gud i sitt ord förbjuder.

Går det åter tvärtom så, att du börjar uppsöka några "de ogudaktigas råd", syndens ursäkter och försvar, för att bemantla ditt "inträde på de syndares väg", då är sinnet fallet, då är du ense med dej själv om syndavägens följande, och då är motståndet mot Anden uppsåtligt. Då må du inte trösta dej med Guds förande, utan då går du din egen väg till ofärd.

Lär mej din väg, o Gud,
lär mej din väg.
Ge mej ditt bistånd, Gud,
lär mej din väg.
Hjälp mej i tro att gå
utan att allt förstå
- lys mej och led mej då,
lär mej din väg.

"Och Herren Gud kallade på Adam och sa till honom: Adam, var är du?" (1 Mos. 3:9)

Detta är nu det första exemplet av Guds kallelse till en syndare på jorden — detta den första gången en syndare väcks till bättring. Herren börjar med att förkrossa honom; ty i de orden: Var är du? ligger, såsom Luther anmärker, lagens röst till samvetet, eller lagens mening och syftemål, som är att övertyga syndaren om hans fallna och olyckliga belägenhet. Ty eftersom inget kreatur är osynligt för Herren, utan allting är blottat och uppenbart för hans ögon, och Herren likväl ropar: Adam, var är du? vill han därmed säga: "Nu kommer jag att efterfråga dej. Kom nu fram och svara inför mej: Vad har blivit av dej? Var är nu den herrliga Guds avbild, som skulle råda över jorden? Och menar du, att jag inte ser dej? Du håller dej fördold för mitt ansikte; men vart vill du ta vägen?" - Sådant innebar Herrens fråga.

Därför kom också Adam nu genast fram och började förklara sej. Se nu här, denna kallande röst, detta rop: Var är du? skall varenda syndare från Gud förnimma. Detta första exempel gäller för alla världens tider och för alla Adams barn.

Först är det ett faderligt rop till de trogna, då de förgått sej. Redan de små barnen förnimmer ofta tidigt, då de syndat, en röst i sitt inre: Vad har du gjort? — så länge icke den gode Anden överröstats och deras öron dövats av fåfängans och lustarnas brus. Men isynnerhet är det något, som alla trogna kristna dagligen känner — detta oändliga ropande: Var är du? När de t.ex. överilat sig, syndat och förgått sej, straxt ropar det ängsligt: Var är du? Vad har du gjort? Eller när de råkat blanda sej med fåfängans barn, när de av svaghet, människofruktan eller människobehagsamhet deltagit i fåfängligt tal och på något sätt, med ord eller gärning, förnekat sin Herre, strax få de såsom Petrus en genomträngande blick av Frälsaren, som säger i deras inre: Var är du? O, vad har du gjort? Detta är allt Vännens slag, varmed han manar oss till bättring — en erfarenhet, som inte med allt världens guld kan betalas! Ve, o ve den kristen, som inte mer får de blickarna, de ropen i sitt inre!

För det andra är detta ett uppväckelsens rop till de andligen döda, som lever utan Gud i världen. Mitt i syndens, flärdens och de världsliga nöjenas lustgård ropar det ofta i deras inre: "Var är du? det är inte väl med dig, du behöver bättring, omvändelse." När de en gång blivit omvända till Herren, bekänner de, att de länge och ofta förnummit det ropet och varit sökta av Herren — att detta ofta störde deras lust i synden — isynnerhet "då dagen svalkas", då nöjet är slut. De kommer till ensamheten eller till nattens vila, då ropar det i deras inre: Var är du? Eller de hör ordet, en predikan eller ett skriftetal, och de ska vid nattvardsbordet träda Gud under ansiktet, då ropar det ofta om deras synder, om deras ogjorda bättring, om nödvändigheten av en omvändelse: "Var är du? tiden flyr, när ska du en gång bättra dej?"

Och den som inte i en hel omvändelse återkommit till Gud ska veta, att en gång måste han dock, om han vill eller inte, komma fram inför Guds ansikte; ja, en gång, förr eller senare, i tiden eller i evigheten ska varenda människa höra det ropet, så att det ska gå henne genom märg och ben: Var är du? Vad har du gjort? Ty det är omöjligt, att någon syndare skulle undkomma den allsmäktige, helige Guden.

Därför var inte säker! Gud dröjer väl med straffet och tiger, som om han inte alls såge dina synder, men en gång ska du höra hans röst. Och detta gäller, såsom vi förut sagt, alla världens tider och alla Adams barn. Var och en måste komma fram för Herren och göra upp om sina synder, i tiden, eller också möter de honom i evigheten.

Saken är denna: Vi är alla syndare — här är ingen åtskillnad. Dömdes vi därefter, så bleve intet kött frälst. Skillnaden är endast den, att somliga håller sej undan Gud, blir beständigt borta och kommer inte, medan nådens tid är, för att söka och ta emot nåd. Kristus säger: "Detta är domen, att ljuset är kommet i världen, men människorna älskar mer mörkret än ljuset; ty deras gärningar är onda."

Kommer vi åter till ljuset, gör vi upp med Gud om våra synder, då blir allt väl, även om vi vore de förskräckligaste syndare; såsom Herren säger — och o, att vi kunde behjärta de orden: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra; och om era synder än vore blodröda, så ska de dock bli snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, så ska de dock bli såsom en ull." Så säger också Kristus (Matt. 18), att när konungen kallade sina tjänare till räkenskap, och en kom fram som var skyldig tiotusen pund, fick han dock genast hela skulden efterskänkt, när han föll ned och bad. Så vill Herren handla med oss, när han kallar oss till räkenskap.

Var är du? Var är du? Vart skyndar du hän,
o mänska i skuggan och gruset?
Var döljer du dej ibland lustgårdens trän?
Träd fram för din Herre i ljuset!
Så ljuder den manande rösten.

Var är du? Var är du? Ack, trivs du väl än
därute i synden och flärden?
Föraktar du ännu din himmelske vän?
Går själen förlorad i världen,
den värld som är fjärran från Herren?

"Den som tror på Guds Son, har vittnesbörd i sej själv." (1 Joh. 5:10)

Här torde någon sätta i fråga, om någon människa i tiden verkligen kan veta, att hon är ett Guds barn, och om hon kan och bör söka en full förvissning därom. Detta är vanligen en av de obotfärdigas ursäkter och förebärs av sådana som ännu trivs bäst i mörkret, i ovissheten.

Men hela Skriften vittnar, att alla de gamla trogna genom tron fått vittnesbörd, att de täcktes Gud, och blott genom en sådan tro var det dem möjligt att med fröjd lida martyrdöden. Och apostlarna säger uttryckligen: "Den samme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn." "Den som tror har vittnesbörd i sej själv." "Den som inte tror Guds vittnesbörd gör Gud till en lögnare."

Märk detta sista! Då Herren uttryckligen ropar: "Den som vill må komma." "Om hans synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita" — men jag ändå alltid är oviss om mina synders förlåtelse, vad är det annat än att göra Gud till lögnare, eller att liksom säga: Jag vet inte, om det är att lita på, vad Herren säger. Och vilken vacker bekännelse vore väl det för en kristen!

"Därför", säger Luther, "ska vi dag ifrån dag trakta därefter, att vi måtte komma ut ur tvivel till visshet och beflita oss om att vi grundligen med rot och allt må upprycka den skadligaste villfarelse, med vilken hela världen är förförd, nämligen den tanken att människan inte ska veta, om hon är i eller utom nåden. Ty om vi tvivlar på Guds nåd emot oss och inte håller för visst, att Gud har välbehag till oss för Kristi skull, så förnekar vi att Kristus har förlossat oss, och kastar över ända alla hans verk och välgärningar som han någonsin bevisat oss."

Sannerligen, den som åtnöjes utan förvissning om skatten sätter inte stort värde på den! Annat är det, att man bör söka förvissningen i ordet och inte i känslan. Men nu består en kristens frid och visshet inte däri, att han håller sej själv för from och trogen, är nöjd med sej själv — nej, tvärtom finns ingen, som känner mer synder hos sej än de mest troende kristna — utan hans tröst och berömmelse är denna, att Kristus lidit döden för oss syndare, att han är rättfärdig av tron, d.v.s. av nåd.

På denna grund borde vi ju med rätta ha en beständig och orubblig frid och säga:

"Jag är i mej själv alla stunder värd fördömelsen, men i Kristus alla stunder ren och rättfärdig, ja, täck och älsklig för Gud. Jag litar bara på det, som gäller för alla, för de största syndare; ty Kristus har sannerligen i sin död försonat hela världen, inte bara de trogna. Visst är mina synder förskräckliga, många och svåra, så att jag väl vore värd att aldrig få ha en glad stund. Men vad ska jag göra, när ändå Kristus var så nådig och tog mina synder på sej och led döden för mej syndare, då vågar jag inte misströsta, vågar inte låta bli att tro och glädjas! Och jag är sannerligen inte döpt till mej själv, att jag ska bestå i min egen rättfärdighet, utan jag är därför döpt till Kristus, att jag ska vara iklädd Honom och hans rättfärdighet. Om Gud ville tillräkna synderna, vem kunde då bestå? Vi kan ju inte svara Honom ett emot tusen. Men då hela Guds evangelium vittnar, att Gud just därför gav sin Son för oss till en försoning, då vågar jag inte göra det till lögn. Visst känner jag annat i mitt hjärta och samvete; inte känner jag där rättfärdigheten, utan tvärtom synd och uselhet; men då Gud själv i sitt ord säger, att samma synd och uselhet, som jag känner, är avplanad, betald, förlåten, då vill jag dock låta Gud vara större än mitt hjärta, och en Gud som inte ljuger. Vad Gud gjort och sagt är mycket vissare än vad jag arme ser eller känner. Nu har Han inte bara försonat mej med sej i Kristi död och försäkrat mej därom i sitt ord, utan också i sakramenten givit mej insegel och testamente på hela salighetsskatten. Han har i dopet gjort särskilt min person delaktig av all Kristi förtjänst och med evigt oryggligt testamente försäkrat den åt mej. Om än jag i synd och otro gått borta ifrån min skatt, är likväl inte skatten bortgången, är likväl förbundet hos Gud bestånende; ty skulle vår otro göra Guds trohet om intet? Bort det! Om jag fallit från arken, har arken likväl inte gått sönder, jag har dock nu min trygghet i samma ark. Arken, dopet, testamentet, nåden hos Gud faller och vacklar inte genom mitt fallande, utan står fast evinnerligen. Min tröst och frid står således på det, som är hos Gud, inte hos mej. Min berömmelse lyder så: Kristi blod gäller mer än mina synder; Guds ord gäller mer än mina tankar och känslor, dopförbundet, testamentet gäller hos Gud, fastän jag i lång tid varit borta därifrån. Emot Kristi blod är alla mina synder bara såsom små gnistor emot stora vida havet; emot Guds ord är alla mina motsägelser, tycken och känslor bara som damm och stoft emot ett stort berg. På denna grunds fasthet vill jag tryggt både leva och dö."

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

Då sa Jesus till honom: "Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mig!" (Joh. 21:22)

Herren hade förberett Petrus på hans blivande martyrskap och sagt: "Sannerligen säger jag dej: när du var ung, omgjordade du dej själv och gick vart du ville; men då du blir gammal ska du sträcka ut dina händer och en annan ska omgjorda dej och leda dej dit du inte vill." Men då berättar Johannes att Petrus vände sej om, såg på den lärjungen, som Jesus älskade, och frågade: "Herre, vad ska då denne?" Då sa Jesus till honom: "Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mig!"

Det lärorika i detta ställe är att se hur hastigt och allvarsamt Herren rycker Petrus tillbaka ifrån att se på en annans väg och skärper hans uppmärksamhet blott på hans egen kallelse, samt låter förstå att all vikt ligger på kallarens vilja. —

Om jag ville, säger han. Här är det viktigaste ordet i Skriften rörande våra gärningar. Här är det ord som gör en människas gärning stor, viktig och dyrbar — "jag vill" — här är det ord som gör att den allraminsta och obetydligaste gärning, såsom att sopa ett golv, kan för Gud vara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt honom ett stort tempel, eller ginge ut att omvända hedningar, nämligen då den förra gärningen var mej befalld av Gud och de senare var mina självvalda gärningar.

O, att vi någon gång kunde få ögonen öppnade för detta förhållande! Ty det är ingenting, som så förlamar annars villiga och trogna själars nit om goda gärningar, som att de omöjligt kan komma ifrån vår gamla benägenhet att se på gärningens eget värde och anseende, och, om denna är ringa, genast anse gärningen mindre helig och Gud behaglig, alldeles förgätande den store Gudens vilja och befallning, som ensam ger en gärning sitt värde.

Nu har dock Gud allt ifrån världens begynnelse, allt ifrån det första prov människan sattes på, velat skärpa vår uppmärksamhet på det förhållandet, att för honom gäller den minsta gärning lika mycket som den största, att det endast berodde på hans ord, och att han endast sökte vår lydnad — tro, kärlek och lydnad — nämligen då Gud band hela världens stora prov vid den lilla gärningen att inte äta av ett visst träd i paradiset.

Märk då en gång och förstå, att för oss människor är väl en stor åtskillnad på gärningar — det är t. ex. ett omätligen större gott, som tillfogas människor genom den trogne själasörjarens eller missionärens tjänst, än genom hantverkarens eller tjänstepigans — men för Gud är den ena tjänsten alldeles lika behaglig som den andra, när den blott flutit av tro och lydnad för hans ord.

Vår Herre Gud har på jorden ett stort rike, hela mänskligheten med dess både världsliga och andliga regering, och i detta rike är mångahanda behov, fordras mångahanda tjänare och mångahanda tjänster, som alla är nödvändiga för det helas bästa. Där fordras konungar och undersåtar, befallande och lydande, lärare och lärjungar, föräldrar och barn, husbönder och tjänare, och alla har de olika kallelser, plikter och sysslor; och dessa olika kallelser, plikter och sysslor är för Gud alla lika dyrbara, eftersom han förordnat dem. Dessutom är de också alla för oss behövliga och nödvändiga.

Det är detta, som Paulus framställer med bilden af de olika lemmarna i en kropp, när han säger: "Inte har alla lemmar samma ämbete. Om hela lekamen vore öga, var bleve då hörseln? Vore han idel hörsel, var bleve lukten? Men nu har Gud satt lemmarna var för sej särdeles i lekamen, såsom han ville. Så är vi nu många en lekamen i Kristus, men inbördes är vi varandras lemmar; och vi har åtskilliga gåvor efter den nåd som är oss given", och åtskilliga kallelser.

Nu har Gud givit sina särskilda förordningar för vart och ett av dessa olika stånd, såsom för barn och föräldrar, man och hustru, husbönder och tjänare. Och då nu varje människa nödvändigt måste tillhöra något av dessa stånd, har också varje enskild människa sina befallningar av Herren. Genom dessa Guds befallningar till varje stånd kan var och en, som gör de gärningar Gud har förordnat för hans stånd, vara lika viss om att han gör Gud en tjänst, som om Herren särskilt besökte honom och begärde denna gärning, då man sannerligen skulle vara högst lycklig bara över att få göra en tjänst åt honom.

Om t. ex. en tjänstepiga, som tycker sej ha ett ringa stånd och aldrig tror sej vara i tillfälle att göra några goda gärningar, kunde rätt besinna detta, så skulle hon ha den stora glädjen i sitt hjärta, att hon med alla sina simpla hussysslor gjorde idel goda gärningar och fick beständigt tjäna Gud; emedan hennes stånd och sysslor äro lika väl av Gud förordnade som en biskops eller missionärs gärningar. Försummar du däremot vad Gud förordnat för ditt stånd, men i stället gör en i sej själv mycket stor gärning, så är den nu av intet värde inför Gud, och din försummelse av det som var dej befallt är en stor synd.

Se ej kring er, hur de andra löper,
ej tillbaka på vad här ni har.
Allt är ju fåfängligt under solen,
se blott framåt på vad där ni har!

"Förbli i mej! Förbli i min kärlek!" (Joh. 15:4,9)

Märk detta: Förbli i mej! — Förbli i min kärlek!

Det måste ligga något särskilt viktigt i dessa ord, eftersom Herren själv så ofta upprepar dem. Det är inte mindre än tio gånger efter varandra, som Herren i Joh. 15 använder det ordet om blivandet i Honom, varav var och en må betänka med vilket allvar och nit vår Frälsare vill inskärpa denna sak hos oss, och hur övermåttan viktig den måste vara, då han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det också vara oss av stor vikt att fatta vad Herren menar.

Ge då akt på hur han talar, och betänk att han inte säger: Förbli i min tjänst, förbli i min efterföljelse, eller förbli i bön till mej — nej, han talar om ett mycket innerligare förhållande då han säger: "Förbli i mej;" "om ni förblir i mej."

Hela det djupa innehållet av detta uttryck lär väl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga. Men så mycket inser vi, att det talar om den allrainnerligaste förening med honom — sådan han också uttryckt den med bilden av grenar i ett träd.

Men vad vi kan förnimma av denna förening och varigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om mina ord förblir i er — förbli i min kärlek." Vi förblir i Kristus, då vi förblir i hans kärlek och har hans ord inte bara i huvudet och munnen, utan i hjärtat, så att det utgör vår verkliga tröst.

Ditt förblivande i Kristus och hans förblivande i dej är ofta den allrastörsta hemlighet. Men ge akt på om du lever av Kristi ord och Kristi kärlek. Är det så, då lever du i Kristus, och Kristus i dig. Du kan väl veta med dej, om du har tröst i Kristus, alltså: om du plägar ha bekymmer över dina synder och uselheter och då får din tröst endast genom ordet om Kristi kärlek, Kristi rättfärdighet, Kristi blod, eller om ditt hjärta har tröst av sej självt eller av något ditt görande — ge väl akt på om du har din tröst genom hörande eller genom görande. Då märker du om du lever av tron.

När du med allt eget arbete aldrig kan bli tröstad, utan endast genom evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer av tro. Detta är en punkt så viktig, att den som inte vill vara bedragen nödvändigt måste ge akt på den. Har du ett hjärta som beror och lever av ordet om Kristus, liksom kroppen av lekamlig spis, då förblir du i honom och han i dej; då känner du också hur ditt hjärta innerligen dras till honom, hungrar och törstar efter honom och bara i honom och hans kärlek får tröst och liv.

Vad det vill säga, att vi lever av Kristi kärlek, och att Kristus lever i oss genom tron, det är herrligt beskrivet av Paulus i Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud; jag är korsfäst med Kristus. Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Se här helgelsens rätta liv och rätta kraft! Detta heter: Förbli i mej — förbli i min kärlek. Märk hur aposteln talar: "Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lever nu i Guds Sons tro, som har älskat mej."

Se här, du arma själ, vad det är som fattas dej då du är slav under synden, då du väl kan förskräckas, ja, förtvivla för synden, men likväl inte kan rent avsky och hata den, utan synden är väldig över alla dina sinnen och lemmar. Felet är att du inte är död ifrån lagen, inte är fri och salig i Kristi kärlek, utan är invärtes lagbunden och trälsinnad. Hur var det då möjligt att du skulle ha liv och kraft och en helig vilja? "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen." Nej, bokstaven dödar; lagen gör bara  synden levande och "mäktig i våra lemmar att göra döden frukt".

Vill du ha liv och kraft till någon helgelse, så måste du vara "död ifrån lagen" och leva bara i Kristi kärlek. Aposteln sade: Jag är genom lag död ifrån lagen. Först har själva lagen dödat mej, min självverksamhet och inbillning, nämligen då den i mej uppväckte all synd, "besvek mej och dräpte mej därmed" — "och jag vart död" — det var slut med mej, jag förmådde inget mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde inte röra ett finger till min frälsning, jag var förtappad, jag var död.

Då kom en annan lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkunnade mej all Kristi förtjänst, hans död och hans kärlek, och allt för mej, och min ande blev levande; och nu, skild från den gamle mannen, blev jag förenad med honom som är uppstånden ifrån de döda, och "jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Det är själva livet i mitt liv, att Guds Son har älskat mej och utgivit sej själv för mej. Detta heter: "Förbli i min kärlek."

Ty allt beror av Herrens nåd allena,
vår bättring, tro och kärlek, frid och hopp
och vårt förblivande vid detta ena:
allt måste blott ur nåden spira opp.

Ju mer du lär dej hur han sej förbarmar,
dess mer han blir dej dyrbar, stor och kär.
På nåden trygg du vilar i hans armar,
så djupt eländig i dej själv du är.

"Jag vill lova Herren alltid; hans lov ska alltid vara i min mun." (Psalt. 34:2)

Så säger den prövade David. Och så bör visst en kristen ha det, som är insatt i hela Kristi rikedom, att han i all tid är glad och tacksam i en sådan lycka, såsom också aposteln säger: "Var alltid glada — och tacksamma i allting, ty det är Guds vilja om er genom Jesus Kristus."

Först är det förvisso den skäligaste och saligaste plikt, att Guds barn redan här i prövningsvärlden begynner det himmelska livet, nämligen att prisa och lova vår Gud — glädjas, älska och prisa sin himmelske Fader, för allt vad han är i sej själv, och för vad han mot dem gjort, gör och ska göra. Vem kan utsäga alla de härmed endast antydda ämnena för Guds lov?

Men vad som är inte mindre värt att i tid besinna är, att otacksamheten är en sådan synd som har en hel mängd olyckliga följder med sej — "otacksamheten är det uttorkande väder, för vilket alla Guds nådeskällor utsinar" — och otacksamheten är ett slags förtrollning av menniskans sinne, så att hon inte ser det goda hon har, så att, om hon än i själva verket är den lyckligaste på jorden, hon ska gå såsom en olycklig varelse genom livet och vara en martyr för idelig missbelåtenhet, en börda för sej själv och en Guds äras förnekare.

Det säkra är att den som fått minst på denna jord ändå har stora skäl att oavlåtligen prisa, tacka och lova vår Gud; ty bara det att få se eller veta något om Guds herrliga verk och väsende borde uppfylla oss med hans pris. "Hela jorden är full med hans godhet. Himmel och jord är fulla av hans ära." Den minst lycklige har stora skäl att prisa Gud, bara för vad han är i sej själv. Mycket mer då, om du också är en ibland dem, som på ditt eget hjärta erfarit hans stora nåd och barmhärtighet, blivit benådad med den saliga kallelsen till Kristi rike, benådad med den Helige Andes upplysning, så att du lärt känna dej själv och din Frälsare och blivit ett Guds barn — och jämte allt detta kanske också åtnjuter en hel mängd synliga välgärningar av Gud, andliga och lekamliga, har Guds ord och dagligt bröd, ja, allt vad nödigt är för resan genom livet: hur bör du inte då tacka och lova vår Gud! Om du nu tvärtom förgäter allt detta, går oförnöjd och otålig och ser på några små obehag, så är detta en otacksamhet som inte gärna kan bli ostraffad. En kristen bör vara en glad och tacksam människa.

Om vi nu förstått att otacksamheten är en mycket farlig och fördärvlig synd, så återstår ännu den frågan: Hur ska vi få sådana hjärtan som rätt värderar det goda Gud ger, samt tackar och prisar honom för det? Ja, här hjälper ingenting annat än vad apostelen säger: "Vakna upp rätteligen!" Här hjälper inget annat än att vi verkligen får Gud för ögonen. Detta är rätta vägen. De mest döda och otacksamma människohjärtan har blivit fulla av Guds lov och pris, när de endast fått sina ögon öppnade att se Gud, och vad gott han gjort oss och dagligen gör.

Därför, då David ville rätt uppväcka sin själ till Guds lov, sa han: "Och förgät inte — förgät inte vad gott han har gjort dej". Har Gud inte gjort dej något gott, så behöver du inte tacka honom. Vi borde visserligen prisa och tillbedja Gud endast för det han är i sej själv, om han än inget gott hade gjort oss, för vi intas ju ofta av en stor personlighet, även om vi inte erfarit något gott av honom. Men den rätta tacksamheten till Gud intar inget mänskohjärta, förrän det självt erfarit en mycket stor nåd av Honom, nemligen den stora nåden som helt uppsmälter och omskapar människan. Därför kan vi aldrig med allvar uppmana någon annan till Guds pris än dem, som erfarit den stora barmhärtigheten att de blivit frälsta från dödens och djävulens våld och av Guds Ande födda på nytt.

De döda prisar dej inte, o Herre; och utan att en blir född på nytt kan en inte ens i tiden se Guds rike. Han är blind och död, han ser inte Guds herrlighet. Att söka bringa en sådan till hjärtlig glädje och tacksamhet, det vore såsom att vilja bringa snö och is att bli varma. Men såsom det är ett fåfängt försök att arbeta med själva hjärtat, att göra det varmt och tacksamt, då vi inte erfarit Guds godhet; så är det å andra sidan mycket lätt att vara tacksam, när vi smakar och ser hur ljuvlig Herren är, ja, då vore det tvärtom svårt att inte få tacka och prisa honom.

Det var inte svårt för Israels barn att prisa och lova Gud, då de hade gått genom det Röda havet och sett sina fiender begravas i dess böljor. O nej, det var då mycket lätt, det var ett oemotståndligt behov för deras hjärtan att då få brista ut i Guds lov och pris. Hör, hur de då sjunger endast om vad Herren hade gjort, vad Herren var, vad Herren bevisat dem. Det är då hela hemligheten med ett tacksamt och lovsägande hjärta, att det ser Herren.

O Herre Gud, du ändras ej,
så ge mej nåd att prisa dej
och sätta all min tro därtill
att du är evigt god och mild.

O Jesus som i krubban låg,
hjälp mej att komma väl ihåg
din bittra död, ditt rena ord;
i dem min själ är saliggjord.

O helge Ande, ge oss nåd
att alltid följa dina råd!
Ja, led och lys oss, ge oss mod,
o Fader, Son och Ande god!

"Vi berömmer oss i bedrövelsen, vetande, att bedrövelse gör tålamod."

Man bör noga märka det ordet: "vetande". Det är just på detta vetande det beror, om någon skall kunna berömma sej i bedrövelsen. Ingen människa är "glad i bedrövelsen", med mindre hon vet något om densamma, vet något mer, än det som syns och känns. Själva bedrövelsen är inte något tröstefullt, och de kristna är inte av sten, så att de inte skulle känna smärtan av sorgliga erfarenheter. Hur mycket vittnar inte i synnerhet Davids psalmer om en sådan de heligas känslighet för lidandet!

Skulle jag då döma efter vad som syns och känns under lidandet, kunde jag visst inte berömma mej i bedrövelsen, utan måste alltid stanna i nedslagenhet och förtvivlan. Det är därför nödvändigt att vi vet något, vet dels vad bedrövelsen betyder, dels också vad den verkar i oss.

Då somliga kristna för en timlig bedrövelse, motgång eller olycka blir alldeles modfällda och tröstlösa, ser det verkligen så ut, som visste de ingenting om bedrövelsen, mer än vad de ser och känner. Så bör det inte vara med oss. Kristna ska vara ett folk som ser något mer än det som är för ögonen, som vet något blott genom sin Faders ord. Ser vi inget tröstande i bedrövelsen, då kan vi inte tro vår himmelske Faders ord därom.

Låt oss något litet betänka, vad Herren Gud säger om lidandet. Först säger Herren Kristus uttryckligt, att ingenting kan hända oss, inte ens att ett hår faller av vårt huvud, vår Faders vilja förutan. Varje lidande, varje motgång, stor eller liten, är således skickad av den hulde och vise Fadern. Kan något vara tröstefullare?

Och vad säger han vidare om meningen eller betydelsen av allt det bittra han tillsänder oss? Aposteln framställer i texten vad bedrövelsen verkar; men vi vill först se vad den betyder, vad Guds sinne och avsikt är när Han agar oss. Så säger Herren därom: "De jag älskar, dem agar jag och näpser." Måtte vi väl minnas det ordet! Så säger också aposteln: "Var ni nu lider agan, så bjuder sej Gud till er såsom till barn." Ja, aposteln gör detta tecken på barnaskapet så viktigt, att han ännu tillägger de tänkvärda orden: "Är ni utan aga, så är ni oäkta och inte barn."

Vilken outtömlig källa av tröst i allt lidande, om vi blott kunde behålla dessa två sanningar, först att allt vad som vederfars oss, ont eller gott, stort eller litet, är oss tillsänt av vår Fader; och för det andra att allt vad som tuktar, nedslår, förskräcker och bekymrar oss — oss som 1ever av tron på Kristus, det vittnar om Guds faderliga omsorg om oss, det är ett tecken på vårt barnaskap och på en pågående uppfostran för himmelen.

Se, är du ännu en oomvänd människa, då är det blott "din ondska stor, att du så plågad varder", och då väntar dej något ännu värre om inte bättring sker. Men har du sökt omvändelsens nåd och rättfärdighet av tron, då ska du veta att i allt ditt lidande är bara faderlig huldhet. Vilken rik tröstekälla är det inte att veta sådant!

Sedan har vi också en rik tröstekälla i bedrövelsens hälsosamma verkningar. Det är om dessa aposteln i vår text säger: Bedrövelse gör tålamod. Ordet "tålamod" må inte förstås endast om en stilla undergivenhet i lidandet, utan grundtextens ord betyder allraförst ståndaktighet, uthållighet, nämligen i allt gott, mognad och fasthet i kristendomen och uthärdande intill ändan. Sådant verkar lidandet hos sanna kristna. Då världen genom lidandet tvärtom förlorar sin hållning, knotar och bannar Gud; och då de, som blott ytligt anammat ordet med glädje, men har inga rötter, för bedrövelsen avfaller; så blir de som har sant rotfäste i Kristus, alltid genom bedrövelsen mer fasta, djupgående och allvarliga i gudaktigheten.

Vad aposteln här åsyftar, får man ofta se i en hop av väckta och troende själar. Även med ett sant Andens liv i hjärtat, är dock ofta en ung obeprövad kristen ganska ostadig och vacklande; sinnligheten och världen för honom långt från rätta vägen. Då bekymras hulda medkristna och frågar: hur skall detta sluta? Men förr än man tänkte det, kommer Gud med hjälpen, då Han vid den lätta och ostadiga själen fäster ett tungt lod, en långvarig bedrövelse, en bitter förlust för hela livet, en fortfarande sjuklighet eller fattigdom, eller en förödmjukande och ihärdig frestelse; och den förut ostadiga, vacklande själen blir från denna tid mycket mer gudfruktig och stadgad, forskar nu djupare i ordet, kämpar nu allvarligare i bönen, blir nu alltmer rädd för sitt hjärta o.s.v.

Bedrövelsen verkar ståndaktighet. Men därmed verkar den ock särskilt tålamod. Samma människa som i välgångstiden var full med anspråk och otålighet, så att hon vid minsta motgång klagade och knotade både mot Gud och människor, blir genom långvarigt lidande så tålig och förnöjd till sinnet, att omsider både Gud och människor är alltför goda för henne.

Men för att alltid följa Guds väg fordras också ett tålamod i högre mening. Ska vi med alla den andliga stridens prövningar och Guds besynnerliga hushållning alltid uthärda, så görs oss behov av ett besynnerligt tålamod. Såsom också Herren Kristus säger: "Ni ska behålla era själar genom ert tålamod."

Sjung, läs och gå på Herrens vägar
och gör din kallelse med flit,
var tacksam för vad du fått äga
och ha till Herrens ord din lit,
för evigt salig blir ju den
som under allt förblir Guds vän.