"Vi berömmer oss i bedrövelsen, vetande, att bedrövelse gör tålamod."

Man bör noga märka det ordet: "vetande". Det är just på detta vetande det beror, om någon skall kunna berömma sej i bedrövelsen. Ingen människa är "glad i bedrövelsen", med mindre hon vet något om densamma, vet något mer, än det som syns och känns. Själva bedrövelsen är inte något tröstefullt, och de kristna är inte av sten, så att de inte skulle känna smärtan av sorgliga erfarenheter. Hur mycket vittnar inte i synnerhet Davids psalmer om en sådan de heligas känslighet för lidandet!

Skulle jag då döma efter vad som syns och känns under lidandet, kunde jag visst inte berömma mej i bedrövelsen, utan måste alltid stanna i nedslagenhet och förtvivlan. Det är därför nödvändigt att vi vet något, vet dels vad bedrövelsen betyder, dels också vad den verkar i oss.

Då somliga kristna för en timlig bedrövelse, motgång eller olycka blir alldeles modfällda och tröstlösa, ser det verkligen så ut, som visste de ingenting om bedrövelsen, mer än vad de ser och känner. Så bör det inte vara med oss. Kristna ska vara ett folk som ser något mer än det som är för ögonen, som vet något blott genom sin Faders ord. Ser vi inget tröstande i bedrövelsen, då kan vi inte tro vår himmelske Faders ord därom.

Låt oss något litet betänka, vad Herren Gud säger om lidandet. Först säger Herren Kristus uttryckligt, att ingenting kan hända oss, inte ens att ett hår faller av vårt huvud, vår Faders vilja förutan. Varje lidande, varje motgång, stor eller liten, är således skickad av den hulde och vise Fadern. Kan något vara tröstefullare?

Och vad säger han vidare om meningen eller betydelsen av allt det bittra han tillsänder oss? Aposteln framställer i texten vad bedrövelsen verkar; men vi vill först se vad den betyder, vad Guds sinne och avsikt är när Han agar oss. Så säger Herren därom: "De jag älskar, dem agar jag och näpser." Måtte vi väl minnas det ordet! Så säger också aposteln: "Var ni nu lider agan, så bjuder sej Gud till er såsom till barn." Ja, aposteln gör detta tecken på barnaskapet så viktigt, att han ännu tillägger de tänkvärda orden: "Är ni utan aga, så är ni oäkta och inte barn."

Vilken outtömlig källa av tröst i allt lidande, om vi blott kunde behålla dessa två sanningar, först att allt vad som vederfars oss, ont eller gott, stort eller litet, är oss tillsänt av vår Fader; och för det andra att allt vad som tuktar, nedslår, förskräcker och bekymrar oss — oss som 1ever av tron på Kristus, det vittnar om Guds faderliga omsorg om oss, det är ett tecken på vårt barnaskap och på en pågående uppfostran för himmelen.

Se, är du ännu en oomvänd människa, då är det blott "din ondska stor, att du så plågad varder", och då väntar dej något ännu värre om inte bättring sker. Men har du sökt omvändelsens nåd och rättfärdighet av tron, då ska du veta att i allt ditt lidande är bara faderlig huldhet. Vilken rik tröstekälla är det inte att veta sådant!

Sedan har vi också en rik tröstekälla i bedrövelsens hälsosamma verkningar. Det är om dessa aposteln i vår text säger: Bedrövelse gör tålamod. Ordet "tålamod" må inte förstås endast om en stilla undergivenhet i lidandet, utan grundtextens ord betyder allraförst ståndaktighet, uthållighet, nämligen i allt gott, mognad och fasthet i kristendomen och uthärdande intill ändan. Sådant verkar lidandet hos sanna kristna. Då världen genom lidandet tvärtom förlorar sin hållning, knotar och bannar Gud; och då de, som blott ytligt anammat ordet med glädje, men har inga rötter, för bedrövelsen avfaller; så blir de som har sant rotfäste i Kristus, alltid genom bedrövelsen mer fasta, djupgående och allvarliga i gudaktigheten.

Vad aposteln här åsyftar, får man ofta se i en hop av väckta och troende själar. Även med ett sant Andens liv i hjärtat, är dock ofta en ung obeprövad kristen ganska ostadig och vacklande; sinnligheten och världen för honom långt från rätta vägen. Då bekymras hulda medkristna och frågar: hur skall detta sluta? Men förr än man tänkte det, kommer Gud med hjälpen, då Han vid den lätta och ostadiga själen fäster ett tungt lod, en långvarig bedrövelse, en bitter förlust för hela livet, en fortfarande sjuklighet eller fattigdom, eller en förödmjukande och ihärdig frestelse; och den förut ostadiga, vacklande själen blir från denna tid mycket mer gudfruktig och stadgad, forskar nu djupare i ordet, kämpar nu allvarligare i bönen, blir nu alltmer rädd för sitt hjärta o.s.v.

Bedrövelsen verkar ståndaktighet. Men därmed verkar den ock särskilt tålamod. Samma människa som i välgångstiden var full med anspråk och otålighet, så att hon vid minsta motgång klagade och knotade både mot Gud och människor, blir genom långvarigt lidande så tålig och förnöjd till sinnet, att omsider både Gud och människor är alltför goda för henne.

Men för att alltid följa Guds väg fordras också ett tålamod i högre mening. Ska vi med alla den andliga stridens prövningar och Guds besynnerliga hushållning alltid uthärda, så görs oss behov av ett besynnerligt tålamod. Såsom också Herren Kristus säger: "Ni ska behålla era själar genom ert tålamod."

Sjung, läs och gå på Herrens vägar
och gör din kallelse med flit,
var tacksam för vad du fått äga
och ha till Herrens ord din lit,
för evigt salig blir ju den
som under allt förblir Guds vän.

"Rättfärdighetens frukt ska vara frid." (Jes. 32:17)

Luther säger: "Ett sannskyldigt gott samvete har frid, då Gud är nära, men bävar, då Gud syns fjärran." Den trogne blir tröstad, då Kristus uppenbarar sej; den otrogne blir först då riktigt förskräckt. Den trogne säger: när jag blott kan tro, att allt är sant, vad skrivet är om Kristus, så har jag tröst; den otrogne bävar just för den tanken, att allt vore sant, vad Skriften innehåller om Kristus.

Ge väl akt på detta tecken! Det bär ett märkligt vittnesbörd om, hur du i sanning har det med Gud och dina synder; det vittnar, huruvida du gjort förlikning med Domaren, huruvida du plägar vistas vid nådastolen och där dra fram dina synder och söka försoning, eller tvärtom håller dej undan från Gud och inte talar med Honom om dina synder.

Det var inte väl med David, då han höll sej undan för Gud och inte bekände sin synd för Honom; däremot när han bekände sina synder och fick förlåtelse, då erhöll han den friden, att han kunde med hjärtlig glädje sjunga: "Säll är den, vilken överträdelsen är förlåten." Han hade inte den trösten, att han inte mer visste med sig någon synd; nej, han säger tvärtom, att "alla heliga" skulle så bekänna sina synder, "på det när de stora vattufloder komma, de inte skulle räcka fram till dem". Därmed låter han väl förstå, att de heligas frid inte består däri, att de inget ont vet med sej, utan endast däri, att de bekänner sina synder och har förlåtelse. Sålunda är samvetsfriden visserligen beroende av syndernas förlåtelse; medan däremot en hemsk bävan för Gud vittnar om ett oförsonat  tillstånd.

Men det ska vi dock inte så förstå, som skulle all bävan för Gud vittna om ett sådant tillstånd. Såsom det syns av Davids psalmer och alla heligas historia, kan Gud så bekymra och förskräcka sina heliga, att de inget annat känner, än att Gud är vred på dem, så att de gruvligen bävar och "ryter för sitt hjärtas oros skull". Men märk skillnaden: detta är då något tillfälligt och övergående; deras egentliga liv är frid och förtroende till Gud; sasom aposteln säger: "Andens sinne är liv och frid". Och åter: "Ni har inte fått träldomens anda åter till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropar: Abba käre Fader." Men dels av svårare prövningar från Gud, dels av den ännu vidlådande synden och svagheten i tron, kommer likväl, att helgonen stundom bävar. Sådant betyder inget ont, när dock livet i sin helhet är ett försonat och troende liv. Tvärtom vore det ett betänkligt tecken, om tron och friden aldrig skulle skakas genom sådant, som nyss nämndes. Helgonens historia är inte sådan. Men helt annat är det, när en människas egentliga liv är att gå fjärran ifrån Gud och rysa vid tanken på domen. Sådant vittnar om en falsk, oförsonad ande.

Därav kommer det, att "de ogudaktiga har ingen frid, utan är såsom ett stormande hav". De flesta ibland dem är visserligen så insövda och förtjusta i falsk frid, att de, såsom Job säger, "fröjdar sej med trummor och harpor och är glada med pipande; de blir gamla med goda dagar och förskräcks som nogast ett ögonblick för helvetet". Men andra har medvetande om sitt oförsonade tillstånd och har en hemsk ande eller åtminstone en hemlig aning om vad som väntar dem. En sådan människa kan också bemöda sej att stilla sin oro med barmhärtighetsverk eller andaktsövningar m.m. Men tanken på den tillkommande domen och evigheten gör henne alltid på nytt orolig; hon kan aldrig vara viss att hon gjort nog för att  bli salig; hon fruktar alltid att ändå något kan fattas, och tänker på någon framtid då det skall bli bättre — eller söker hon stundom att så nedsätta Guds fordringar och lämpa dem efter sitt tillstånd och leverne, att hon ska våga hoppas en nådig dom.

Så svävar hennes själ på det stormande havets vågor, upp och ned, och det hela är, såsom Gud säger: "De har inte frid." När straffdomar från Gud, eller döden och evigheten, eller Herrens närvaro hastigt träder dem för ögonen, då bävar de. Så är det med de flesta människor: de tycks ha frid, men bara så länge de inget förnimmer av Gud; på ett ögonblick är det slut med deras frid, nämligen då de märker att Herren är nära. Detta är ett olyckligt tillstånd.

Måtte var och en gå till sitt hjärta och fråga sej inför Herren: Har jag frid med Gud? Har jag sökt och funnit försoning? Kan jag i denna stund möta Domaren? Har jag i allmänhet mer frid, då Gud syns mej nära, så att jag tvärtom lider, då jag saknar hans närvaro? Eller är det ett villkor för min frid att jag kan glömma Gud? Sådant vittnar om hur det står till med samvetet.

Låt din frid,
låt din frid
bo i hjärtat all min tid,
sådan du den, Jesus ger,
låt den växa till alltmer,

under livets kamp och strid.

"Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, så ska du prisa mej." (Psalt. 50:15)

"Men har vi väl några grunder för en verklig visshet om bönhörelse?" torde någon fråga. Och den frågan är ganska viktig.

Ja, vi har sådana grunder därför, att om vi endast finge våra ögon öppnade, så skulle vi börja ropa av idel fröjd över sådana förhållanden. Därför kan man väl riktigast säga, att här egentligen bara fordras att Gud gör nåd med oss och öppnar våra ögon; liksom när Elisas tjänare var förskräckt för de många fiender som hade inspärrat dem, och allt hjälptes blott därmed att Elisa bad: "Herre, öppna honom ögonen, att han må se." Genast såg han berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa.

Så skulle också vi vara fulla med tröst i vår bön, om vi blott hade öppnade ögon att se vilka grunder vi har för bönhörelsen. Vi vill bara påpeka de tre viktigaste.

Den första och viktigaste grunden är, att det är Herren Gud själv som tillsagt oss att vi skulle åkalla Honom i nöden, och försäkrat: "Jag vill hjälpa dej, och du ska prisa mej." Om Gud aldrig hade sagt något om bön, så hade vi aldrig i tiden kunnat veta om han verkligen ville höra oss eller inte, utan vi hade förblivit i en evig ovisshet. Nu behöver vi inte vara i en sådan. Det är Guds egen befallning, att vi ska fly till honom, och Guds egen försäkran att han vill höra oss. Stanna och tänk! Kan något vara ovisst, i det Gud själv har sagt? Vad är Gud? Tror du på Gud? Är Gud att lita på? Kan Gud svika ett enda av sina ord? Är inte ett ord av Guds mun säkrare, än allt vad du ser för ögonen? Bed Gud om öppnade sinnen, så att du må så se vad som ligger i att Gud själv har befallt oss be. Till slut ska du bli varse, att det är ingenting i all din bön, som beveker den store Guden att ge dej något, utan endast hans eget ord och löfte. Gud gör allting för sin egen skull. Luther säger förträffligt: "Om Gud inte hade befallt oss att be och lovat att höra, så förmådde alla kreatur inte att utbedja sej det ringaste med all sin bön. Märk därför detta: inte är den bön god och rättskaffens, som är mycken, andäktig, beveklig, lång, för timligt eller evigt gott, utan den som fast bygger och litar på Guds tillsägelser. Den blir hörd (huru ringa och ovärdig den må vara i sej själv) för Guds sannings och försäkrans skull. Guds ord och löfte gör din bön god, icke din andakt. Och dessutom är just tron på Guds löften den rätta andakten, utan vilken all annan andakt är idel bedrägeri." Se vilken fast grund för vår tröst i bönen, om vi i stället för att famla efter egna känslor blott hölle vårt öga fästat vid Guds tillsägelser!

Den andra grunden för vår visshet om bönhörelse säger oss, att han också kan allting göra. Denna är uttryckt i de kraftiga slutorden av Fader vår: Ty ditt är riket och makten och herrligheten i evighet. Dessa ord ska inte endast vara en lovsägelse till Gud, utan också en mäktig tröst för oss, nämligen att vår Fader är en mäktig Herre och konung, som med mycken lätthet kan göra allt, vad vi ber, om det också skulle synas oss omöjligt. Även denna tröst behöver vi; ty det är ett av de mäktigare hindren för vår tro i bönen, att vi anser det och det omöjligt. Det är hedningen i vårt hjärta, som inte vill tro, att Gud kan göra något mer än vi. Då vi nu förgäves sökt hjälp i egna och andra människors krafter, menar vi, att vår sak är alldeles ohjälplig. Se, då skulle det fordras en Gud, som kunde göra något mer än vi och andra människor. Men har vi nu någon sådan hjälpare? Herren Kristus lär oss i Fader vår bekänna, att vår himmelske Fader är en sådan. Ty ditt är riket, d.ä. du är en allsmäktig och enväldig Konung över alla dina skapade verk; du kan befalla över alla krafter både i naturen och andarnas riken. Därför kan du bota allting och ge allting, som är nödvänigt till vår salighet.

Den tredje grunden för vår visshet om bönhörelse, eller rättare, den första och den sista grunden ligger omsider i vår Frälsare — hela hans utgivande, hans förtjänst, hans förbön, hans trofasthet, hela hans person. Se här, vad som framför allt borde förvissa oss, att allt, vad vi ber i hans namn, också verkligen blir oss givet. Här tillintetgörs då på en gång det mäktiga troshindret av vår ovärdighet. Hör, det är i Kristus allena, som Gud har ett gott behag.  Kristus sade: "Allt det ni ber Fadern i mitt namn, det skall Han ge eder." Och vad det är att be i Jesu namn vet vi, nämligen att begära allt på Jesu räkning, på Jesu förtjänst, på det oändliga värdet av hans görande och lidande för oss. I Honom är alla Guds löften ja och amen. Ber du i Jesu namn, så kan inte den minsta suck vara förgäves, så kan inte din största ovärdighet hindra bönhörelsen; allt är ja och amen i Honom.

Gud öppne oss ögonen och föröke oss tron!

O Gud, all sannings källa,
jag tror ditt löftes ord!
Vad du har sagt ska gälla
i himmel och på jord.
"Åkalla mej i nöden
så får du hjälp av mej."
Ja, Herre, intill döden
vill jag åkalla dej.

"Och när de åt tog Jesus brödet, tackade, bröt det och gav det åt dem och sa: Detta är min lekamen." (Mark. 14:22)

Det första som en kristen har att betänka, om han någonsin vill ha något sant ljus, någon glädje och frukt av nattvarden, ja, om han inte vill där ådra sej döden, är, att ingen må komma här bara med utvärtes ögon — inte heller bara med förnuftet. Här fordras något annat, fordras nämligen andliga ögon och sinnen; fordras att fast och oavlåtligt hålla ögonen på Guds ord; fordras den dyra, gudomliga gåvan tron; ja, här fordras Guds nåd.

Kommer jag bara med utvärtes ögon, sådana som också djuren har, fram till nattvardsbordet, eller till en betraktelse om nattvarden, och vill så se vad där kan finnas, ska jag där finna endast ceremonier och bröd och vin, inget gudomligt, inget himmelskt och herrligt. Vill jag vidare bara efter mitt förnuft betrakta och bedöma sakramentets innehåll och värde, blir jag, i stället för en uppbyggd och uppvärmd kristen, tvärtom en kall föraktare, en kättare och bespottare av sakramentet. O, det är ett tecken, en stötesten, till fall och snara för många i Israel, att de ska stöta sej därpå, snärjas och bli fångna!

Men detta är vad inte endast världsmänniskor, utan rätta kristna i alla sina livsdagar måste betänka; ty om du också hundrade gånger i tron skådat och smakat Herrens herrlighet och ljuvlighet vid hans nådebord, ska djävulen ännu lika många gånger åter infinna sig för att beröva dej denna salighet, denna himmel på jorden, och det endast genom att helt stilla, tyst och vackert, då du befinns mer säker, inleda dej i förnuftets undersökningar, så att denna Guds höga hemlighet ska underställas förnuftets och de yttre sinnenas avgörande. Och kan han bara härmed sysselsätta oss, att vi försöker räkna ut och förstå, hur härmed kan gå till, hur det och det är möjligt, så har han snart vunnit spelet och tagit ifrån oss alltsammans.

Kristna bör därför komma ihåg att nattvarden är ett underverk, är ett av de många höga, hemlighetsfulla underverk, som aldrig i tiden av det arma människoförnuftet ska kunna fattas och begripas, utan endast på den Allsmäktiges och Sannfärdiges ord tros; ja, nattvarden är bland dessa höga hemligheter en den största, är av de gamla inte utan skäl kallad: "hemligheternas hemlighet" — och tänk, denna skulle det fallna, förmörkade, bedrägliga förnuftet begripa och bedöma! Bort det!

Så blir då det den första lärdomen om detta ämne, att vi aldrig behöver besvära oss med att försöka begripa det, utan blott stå på Guds allsmäktighet och sannfärdighet, som har kungjort oss det. Ja, att så snart förnuftet vill börja överräkna hur det är möjligt vad Kristus säger, ska vi genast förstå att det är frestelsens stund, att djävulen är framme, den gamle förnuftige ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, och på ögonblicket ropa på Guds namn och hjälp, såsom för en bråddöd eller för själva helvetet. Vill du inte detta, utan du vill gå in i förnuftets undersökningar, så gå och bli en kättare!

För dem, som anfäktas av tvivel på sakramentets innehåll, vore det även mycket välgörande, om de kunde väl betrakta upphovsmannen. Vem är Han? Han är din skapare och din frälsare. Han är den höge och högtbesuttne, som förblir evinnerligen. Han är Gud allsmäktig, den förste och den siste, som är, som var, och som ska förbli; ty Gud var Ordet. "Och Ordet vart kött och bodde ibland oss; genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort." Lyft upp ögonen och se hans verk; se solen, se stjärnorna, se hela skapelsen — allt detta har denne Herren gjort. Och han bär allting med sitt kraftiga ord och har rensat våra synder genom sig själv.

Tänk! Är någonting för honom omöjligt eller ens svårt att göra? Vad kan vara lättare för den Allsmäktige än att göra vad han vill? Du kan inte förstå hur han kan ge oss sin lekamen och blod, ditt arma förnuft bryter sig och studsar därvid; men förstår du, hur han kunde skapa allting av intet? Vad förstår vi? Och vad kan inte den Allsmäktige göra?

Vidare: Skulle han säga något och inte göra det? Kan han, den Helige, ljuga? Vill du så försmäda din skapare, din hulde frälsare? Han har gjort tusende under i skapelsen, som vi inte begriper. Så blev han människa och gjorde tusende under på jorden, och eftersom dessa var synliga tror vi dem, fastän vi inte förstår dem. Sist ville han göra ett mycket nådefullt under, som inte syns, utan ska tros på hans ord — då skulle vi säga emot detta, göra honom till ljugare och säga: Här sa han till slut något, som inte kan vara sant, då han sade: Detta är min lekamen etc.

Ack, Gud, förskona oss! - I sådan försmädelse låter Gud de stolta andarna falla, till straff för deras förmätenhet.

Hur detta sker, den själv bäst vet, 
som makten har att råda. 
Hans vishet och allsmäktighet 
är goda grunder båda. 
Det är ej skämt, det är ej lek 
att slå med ord den munnen, 
som aldrig var med något svek 
och något falskt befunnen, 
ja, själva sanningsbrunnen. 

Bröd är väl bröd, så tror vi rätt, 
så har ock Skriften menat, 
men på ett obegripligt sätt 
med Kristi kropp förenat. 
Vin är väl vin, förblir ock vin, 
men därmed givs tillika 
Guds blod till själens medicin, 
kan ej för tvivel vika. 
Guds ord kan aldrig svika.

"Tala med hela menigheten av Israels barn och säg till dem: Ni ska vara heliga; jag är helig, Herren er Gud." (3 Mos. 19:2)

Till lagen hör allt det Guds ord som lär vad vi ska vara och göra, allt Guds ord som kräver något av oss, vare sig inre egenskaper eller yttre gärningar; ty Guds lag kräver hela människan, även det innersta i hennes väsen, hennes hjärta, tankar och begär. Därför säger budorden inte: Din hand, din fot, din tunga ska göra detta, ska underlåta detta; utan de säger: Du, du — d.ä. de talar till hela människan.

Ta till exempel bara första budet; hur kräver inte det "allt vårt hjärta och all vår själ och alla våra krafter och all vår håg". Betänk vad det innefattar, att vi ska över allting frukta och älska Gud och sätta all tro och lit till honom!

Att jag ska frukta Gud över allting innebär att jag inte får vara köttsligt säker, hård och liknöjd om Gud och min själ; inte vara lättsinnig att synda, utan så frukta att göra Gud emot att jag hellre lider allt, hellre lider döden, än jag skulle synda mot min Gud; att jag vakar och strider emot synden, men med allvar, med nit och kraft; att jag inte den ena stunden vakar, beder och strider, och den andra stunden lättsinnigt följer frestelsen, utan att jag vakar, beder och strider alla stunder o.s.v.

Att jag ska älska Gud över allting innebär att jag inte får vara kallsinnig mot min Gud, inte trög och håglös till bönen och Guds ord, utan med den allrahögsta lust och glädje umgås med Gud; att jag helst tänker på honom, helst talar om honom och av kärlek till honom gärna gör allt vad han bjuder, och gärna lider allt vad han tillstädjer övergå mig. Ty allt sådant gör man för den som man rätt älskar.

Att sätta all tro och lit till honom, fordrar en sann tro och förtröstan på honom, förbjuder all förtröstan på mej själv och allt skapat, förbjuder all förmätenhet och egenkärlek, förbjuder också all misströstan, otrossorg och tvivel.

I korthet: om du genomgår alla Guds bud, så kräver de inte en eller annan gärning, inte en eller annan lem, handen, foten eller tungan, utan de kräver hela människan. Varför också Kristus i Matt. 5 förklarar att den som bara förtörnas på sin nästa är inför Gud ansedd såsom en mördare; och den som bara ser på en kvinna med oren begärelse döms av Gud lika med en horkarl.

Av allt detta finner vi för det första att Guds lag inte kräver endast gärningar, inte säger bara vad och hur vi ska göra, utan att den framför allt kräver vårt inre, kräver ett gott inre tillstånd, goda inre egenskaper och säger vad och hur vi ska vara; att alltså även det Guds ord som handlar om vår sinnesstämning och våra egenskaper tillhör lagen; att t.ex. om jag straffas för kallsinnighet, hårdhet, lättsinnighet, högmod, egenkärlek, tröghet till ordet och bönen m.m., så bestraffas jag av lagen.

Men inte nog med det: vi finner också att just det inre, själva tillståndet, hjärtat, hågen och lusten, är det största och förnämsta som Gud framför allt annat kräver; att om jag lever än så fromt utvärtes, gör än så mycket gott och avhåller mej ifrån allt ont, men därunder invärtes hyser tankar och begärelser som strider däremot, begärelser till synden och olust till det goda, så är jag inför Gud ansedd och dömd lika med dem som fräckt och grovt i gärning utövar samma synder.Och alltså att jag i sådant tillstånd, där jag gör det goda blott av tvång, för lagens hot eller löften, inte kan göra en enda gärning som är god inför Gud.

Sådan är Gud, och sådan hans heliga lag; ty Guds lag är inget annat än Guds helighet, Guds natur och vilja uttryckta i ord. Sådan som han själv är vill han att också vi ska vara. Vad han själv älskar, det vill han att också vi ska älska; vad han själv hatar, det vill han att också vi ska hata. Han kan inte vara nöjd med att vi hatar och föraktar vad han älskar; att vi älskar vad han hatar. Så lite som han själv kan förlikas och umgås med synden och djävulen, så lite kan han lida att vi umgås med dem.

Härav kommer det att han ställer sig själv till exempel för oss och kräver att vi ska vara heliga och fullkomliga, såsom han själv är, då han säger: "Var heliga, ty jag, Herren er Gud, är helig." Och åter Kristus: "Var fullkomliga, såsom er himmelske Fader är fullkomlig."

Ack, de arma dårarna, som säger: "Gud kan inte fordra av oss mer än vi förmår" — då hans ord tydligen är dessa som nyss anfördes! Och på det sättet, eller om Gud inte krävde mer av oss, än vi fallna syndare, förmår, då skulle inte "var mun tillstoppas och all världen bli brottslig inför Gud" - ja, då hade Kristus lidit döden för oss i onödan!

Höga Majestät, vi alla
för dina fötter nederfalla,
ditt lov från våra hjärtan går.
Evig är din makt och ära,
dig jord och himmel vittne bära,
av allt ditt verk du offer får.
Dig lova Kerubim,
dig sjunga Serafim.
Hosianna!
Helig är Gud,
all världens Gud,
all krafts och nåds och visdoms Gud.

"Den stund ska komma, i vilken alla de som är i grifterna ska höra människans Sons röst, och de som har gjort väl, ska gå fram till livets uppståndelse, men de som har gjort illa till domens uppståndelse." (Joh. 5:28-29)

Det kan knappt beskrivas vilken stor skada, vilken slapphet, svaghet och löslighet i hela ens kristendom, som kommer sej av att man inte rätt betraktar och tror artikeln om de dödas uppståndelse. Men vår fiende, djävulen, vet väl, vad han därmed uträttar, då han kan dra ett täckelse över det viktiga slutet, uppståndelsen till evig salighet eller evig fördömelse.

Därigenom blir först i allmänhet allt andligt mindre viktigt; det blir då mindre angeläget att ständigt vara viss om sin Guds vänskap; man kan ännu äta och dricka och sova, fast man inte vet om man kommer till himmelen eller till helvetet. Då det sista målet är väl undanskjutet, ovisst och dunkelt för själen, är det inte så angeläget att ge akt på ordet, eller att bedja till Gud, eller att förlika sej med en trätobroder, eller att säga ett väckande ord till sin nästa o.s.v. Sedan är det i synnerhet då det gäller att göra och lida något för Kristi skull, kanske att uppoffra ett helt livs jordiska bekvämlighet och trevnad för att följa Kristus; eller det gäller att göra en för hjärtat dyr uppoffring, någon rätt påkostande försakelse — det är i synnerhet i sådana fall man har föga kraft, när man inte säkert tror och för sitt öga behåller det stora saliga slutet.

Aposteln kallar salighetens hopp en hjälm; ty liksom hjälmen gjorde att krigaren med mer dristighet ilade fram i striden och inte var så rädd för svärdshuggen, så gör också ett fast salighetens hopp att man inte så noga ger akt på vad som kan drabba oss i denna tiden för att vi följer Kristus, utan att vi med enfaldigt öga bara ser efter hans behag, eftersom vi vet att då striden är slut väntar oss så herrliga ting, att allt utståndet lidande jämfört med detta är alls intet att akta.

Så fordras det också att vara väl grundad och beväpnad med detta salighetens hopp, när vår väg genom detta livet är mer mörk och ödslig, när en kristen omsider mer sällan får förnimma något av sin Frälsares närhet och ljuvlighet och stundom angrips av ledsnad och otålighet. Det allmänna sällhetsbegäret bringar honom till trånad efter någon kännbar glädje, som han dock saknar. Han har kanske hoppats att även i detta livet bli mer lycklig, men ser sej besviken på all jordisk sällhet, han ser som man säger "hela sitt livs lycka förspilld".

O, då händer det ofta — till blygd för det galna hjärtat bekänner vi det — då händer det, att en sådan kristen känner sej rentav olycklig, när han ingen annan glädje har på denna jord än "bara Gud"! Om han endast livligt trodde eller isynnerhet kännbart förnumme sin Guds vänskap och närhet, skulle han visst inte känna sej olycklig, utan övermåttan rik och säll; men emellertid, då allt detta saknas, och han därjämte kanske trycks av ett kors, som ska följa honom hela livet igenom och som gör hela hans värld mörk, då svartnar det ofta för ögat, han blir svag och eländig.

O, vilken tröst och kraft det då vore, om han nu finge nog andliga ögon att se in i den Underliges dolda men trofasta råd! Då skulle han se, att hans lycka och glädje alldeles inte är förspilld, utan endast bevarad till en annan tid, en annan värld — där ska det bättre lyckas. Bara genom det vissa medvetandet därom, skulle han bliva så nöjd med sin underlige Gud och hans hushållning, att han inte ens skulle önska sej något mer än honom, och vara på det högsta lycklig och rik med "bara Gud".

Detta har vi ett livligt exempel på i sjuttiotredje psalmen. Där bekänner Asaf först, hur plågad han var av att se den ogudaktiga ha lycka och välgång, då det däremot gick honom och de rättfärdiga illa; "så att", säger han, "jag hade så när sagt som de ogudaktiga: Det är en fåfäng sak, att mitt hjärta lever ostraffligt, och jag tvår mina händer i oskyldighet." Men märk, hur han kom ut från denna frestelse! Han säger: "Jag tänkte till, så att jag måtte begripa det; men det var mej för svårt, till dess jag gick in i Guds helgedom och la märke till deras ände. För hur snart blir de inte till intet! De förgås och får en ände med förskräckelse. Men du leder mej efter ditt råd och upptar mej till sist med ära." Och därav blev hans hjärta så fullt förnöjt med bara Gud, att han nu utbrister: "När jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord. Om än min kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del."

Se då här, vad det medför, att vi går in i Guds helgedom, skådar in i Guds regerings hemlighet och ser vad som ligger fördolt under det närvarande livets täckelse — nämligen den stora eviga olycka, som ligger dold under den rike mannens kostliga klädnad och kräsliga levnad; och däremot den stora, eviga lycka, som är övertäckt med Lazari trasor och sår.

Se här är nu grunden
för lycka och frid
i hårdaste stunden
av kval och av strid:
Om än jag försmäktar
till kropp och till själ,
//: så har jag dig, Herre ://
och har jag dig, Herre,
ja, då är allt väl!

"Vet ni inte att vi som är döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till hans död." (Rom. 6:3)

Aposteln vill säga: Tänk dock tillbaka på vad som gjort er till kristna! Ni är ju döpta till Kristus. Vet ni inte vad denna döpelse betyder, nämligen att ni inte endast är tvagna och renade genom syndernas förlåtelse, utan också att det syndiga köttet därigenom är dömt ifrån livet och överlämnat åt döden, så att det helt ska fördränkas och så att ert återstående liv på jorden ska vara ett beständigt syndens dödande. Sådant var förbundet med Kristus: "Vi är döpta till hans död."

Men detta måste vara inte bara ord och tankar, utan sanning och verklighet. Måtte var och en som vill vara kristen besinna detta!

Om någon som bekänner sej till Kristus likväl inte verkligt har det nya sinnet som i allt vill göra sin Herres vilja, utan ännu kan hylla och försvara en och annan skötesynd, stå i förtroligt förhållande till något som uppenbart strider emot Herrens bud och vilja, den bedrar sej själv med en död inbillningstro. Då vi blir omvända återkommer vi just till det förbund med Kristus till vilket vi blev döpta. Men vi är döpta till hans död — och hans död var en syndadöd.

Om nu någon som är en slav, t. ex. under girigheten, så att vinna och samla detta jordiska är hans huvudsak, eller under vällustsynder, otukt eller dryckenskap, eller under vredessynder, hat, avund, lögn och förtal, eller så att han övar någon oredlighet i handel eller arbete m. m., om en sådan vänder sig till religionen, till Guds ord och Guds folk, och nu bekänner tron på nåden, men blir kvar i sitt förra förhållande till sin skötesynd — hör åter: han bedrar sej med en falsk inbillningstro. Och all hans religion, hans kyrko- och nattvardsgång är under ett sådant förhållande endast ett vederstyggligt skrymteri.

Förbundet med Kristus är ett heligt förbund: "Vi är döpta till hans död." Kristi rike är visserligen fullt med synd och jämmer; därom talas inte att du får känna allt ont i ditt gamla hjärta, i köttets lustar och begärelser, eller att du kan falla och förgå dej; men att bli kvar i sitt gamla förhållande till synden, det hör inte till Kristi rike.

Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Alla Guds barn har ett heligt sinne som gör uppror mot synden. Att du ännu kan stå i lugnt och förtroligt förhållande till din girighet, eller din ärelystnad, din avund, eller din otukt, eller din vrede, din trätsjuka,  ditt hat — att stå i lugnt och förtroligt förhållande till något sådant, hylla och ursäkta det: det är detta, som alldeles bestämt vittnar emot dej. Att olyckligt falla och förgå sej är ännu inte att bryta förbundet med Kristus; men att ge synden frihet, hylla och försvara den, det är att bryta förbundet.

Vi är döpta till hans död. Ska du nu i sanning döda synden, då måste du ha en villig ande till det, även om det för köttet är bittert. Kristi mänskliga natur bävade väl för dödens bitterhet, men ändå var han efter anden villig att ta kalken ur Faderns hand. Så sade Han också om sina trogna: "Anden är villig men köttet är svagt." Är den villiga anden bortviken ur ditt hjärta, då är all kamp med synden ett lagtvunget arbete och alltså skrymteri, eftersom det inte går av hjärtat.

Men ska den villiga anden behållas, då måste du leva i tron, i den saliga trösten och vissheten att Gud förlåter alla dina synder. Därtill är också nödvändigt att veta, att hur det än går dej i striden, vare sej du bättre eller sämre lyckas vid syndens bekämpande, står dock alltid nådeförbundet fast hos Gud, och även du lever i det förbundet, så länge du lever i denna övning och sveper in dej i Kristi rättfärdighet; ty bara på den grundar sej nåderiket, som är väldigt över alla synder.

Själva denna övning, att tro nåden och döda synden, ska vara dej det säkraste vittnesbörd om att hur illa det än ofta ser ut, du dock lever i sann nåd. Och så länge du av hjärtat tror en sådan nåd, ska du alltid på nytt livas till att följa din trogne Frälsare och döda synden.

Men för köttet blir denna väg bitter. Den slutsatsen kan du också dra av att det heter: "döpta till hans död;" ty Kristi död var en bitter död. Han har under starkt rop uppgivit anden. Köttets korsfästande skall ofta bli dej så bittert att också du ska nödgas ropa, då du i nöd och ångest åkallar Herren. Då gäller det att inte tröttna, utan väl komma ihåg, att då du är en kristen och står i Guds förbund, har du gjort en övermåttan stor lycka, du går emot en evig herrlighet. Därför må du gärna lida något därför. Kronan lönar väl alla redligt framhärdande kämpar. Det är ju ett fast ord: Dör vi med honom, så ska vi leva med honom; lider vi med honom, så ska vi med honom regera.

När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn,
honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit
och mej till sin egen tagit.
Honom jag, som han mej bjöd,
följa vill i liv och död.