"Guds frid, som övergår allt förstånd, förövare våra hjärtan och tankar hos Kristus Jesus." (Fil. 4:7)

Den som under alla det kristliga livets växlande erfarenheter vill bestå samt behålla och förstärka friden i sitt hjärta, måste framför allt flitigt och enfaldigt umgås med fridens evangelium. Detta är rätta källan till Guds frid. Evangelium måste beständigt hålla oss uppe över de anfäktningar, kval och sorger, i vilka förnuftet, känslan, samvetet och satan oupphörligt vill dra ner oss. Mot alla dessa fridstörare har vi endast ordet och sakramenten till värn och murar. Där bor Hugsvalaren och talar med oss, tröstar oss och säger: Frukta inte! Var vid god tröst! Är du syndig, så är Kristus rättfärdig; du är nu i det rike, där synden aldrig tillräknas dej; du är nu inte i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, utan i ett nåderike, som är väldigt över gärningarna; du är till evig tid försonad med Gud, och han har svurit, att han inte vill vredgas över dej till evig tid. Detta är Guds rikes rätta fridsbasun, som måste oupphörligt ljuda i våra öron och hjärtan, om vi här ska ha någon frid.

Men jämte ordet behöver vi även Herren själv, d.v.s.: vi ska flitigt be den Helige Ande om dess kraft på hjärtat. "En kristen bör", såsom Pretorius säger, "varje morgon, då han vaknar, samt ofta under dagen sucka: Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare i dag mitt arma hjärta för all ofrid, som av djävulens tyranni, av världens ondska och andra vedervärdigheter kan komma över mej".

Och nu — hur önskvärt vore det inte, att hos alla kristna Guds frid mera regerade i hjärta och sinnen! Först är det ju den barmhärtige Gudens hjärtliga vilja om oss, att vi inte ska förnöta våra dagar i mörker och kval — när vi dock är så dyrt köpta, är för Guds ögon så dyrt aktade, så herrligt klädda, så mycket rika och lyckliga i Kristus — utan att vi skulle ha stor frid i honom. Aposteln säger uttryckligt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er." Och Kristus själv: "Jag har kommit, för att mina får ska ha liv och ha över nog." Märk: denna frid var ett huvudändamål för hela Kristi försoning; såsom det uttryckligen står: "Näpsten ligger på honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade." Och åter: "Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet." Därför, ju gladare och fridfullare någon är i Kristus, desto kärare är det för Gud; och desto mer äras och upphöjs därmed Kristus, som är grunden till denna frid och glädje.

Så har också en kristen för övrigt inte just mycken glädje på jorden. Det behövs väl i denna onda värld, där inget annat är än strid och anfäktning av köttets, djävulens och världens ondska, att han är väl utrustad med en hög, orubblig Guds frid i sitt hjärta; såsom Jesus säger, då han slutar sitt avskedstal till lärjungarna natten före sin död: "Detta har jag talat med eder, för att ni ska ha frid i mej; i världen har ni tvång; men var vid en god tröst, jag har övervunnit världen." Det var således Frälsarens allvarliga  vilja, att vi skulle ha frid i honom, trots att ingen bättre än han visste, hur syndiga och ovärdiga vi är! När nu han ändå unnar oss att ha frid, ja, därför lider och dör för oss, tröstar och talar vänligt med oss, för att vi skola hava frid i honom, så vore det ju skäligt, att vi också gåve oss väl tillfreds på hans räkning, såsom små barn vid sin moders sköte.

Slutligen är det också just denna frid, som framför något annat styrker och bevarar våra hjärtan i Kristus, ger liv, lust och kraft till allt gott; såsom det står skrivet: "Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus;" och åter: "Fröjd i Herren är er starkhet." Då jag i tron har frid med Gud, då kan jag allting göra och lida; då kan vem som vill få vara ovänlig mot mig, när jag är viss om Guds vänskap: då kan jag lida en jordisk förlust, när jag är glad över den himmelska skatten. Däremot när hjärtat är tomt på Guds frid, då är jag svag i allt, öppen för varje frestelse.

Det är därför en sanning, som varje kristen må väl minnas, att Guds frid bevarar hjärtat, att fröjd i Herren är vår starkhet.

O, vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid?
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
Han är friden - den kära orden
//: tröstar även i nödens tid ://

"Ditt ord håller oss uppe då vi får det; och det samma ditt ord är vårt hjärtas fröjd och tröst." (Jer. 15:16)

Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att tala om denna sak som vi bör, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möter, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?

Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga är syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde inte lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt utsäde, som, nedlagt i människohjärtat, där skulle återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden  i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen. Du kan genom detta medel bli seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus!

Men utan detta medlets bruk är det omöjligt för dej att övervinna ditt onda och upprättas, om du också på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du också vakar och strider dej till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.

Allt detta bekräftar också erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som har trogna lärare, som med oupphörligt predikande plöjer och sår ut och med förböner och tårar vattnar utsädet; men där står ändå helt jämmerligt till bland folket, där märks ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan endast något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du ska finna, att där har folket inte ännu börjat använda Guds ord själva, och så länge förflyger allt det goda de hör från predikstolen, och bär ingen frukt.

Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sej i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år går förbi, och du besöker detta fält och känner inte igen det. Du skådar med sorg det förödda landet, ser bara tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare togs bort, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de inte kommit in i ordet, för att på egen hand använda det.

Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sej inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk inte blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser är bara de vanliga, som var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.

Och hur ska de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dej av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, inget annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har inte varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dej har det blivit använt. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, även om du också i detta avseende har många försummelser att förebrå dej.

Du har också erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du inte ofta erfarit, hur du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes människa, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du också mått bättre till din invärtes människa. Och återigen, var det inte många gånger som du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kort sagt, något Guds ord väckte dej ur slummern och frälste dej? Var det inte mången gång som du var kall och död, hela världen var dej mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värme, och du ljusnade upp? Har du inte då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om inte ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"

Så ser du hur ordet var medlet varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas inte förgäves nådemedel; och utan det är det omöjligt att behålla nådelivet.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

"Jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma. Vänd dej till mej, för jag förlossar dej." (Jes. 44:22)

Ni eländiga själar, som aldrig finner ert bättringsarbete, er förkrosselse, ånger, bön och helgelse, sådana de borde vara, och därför beständigt står tillbaka ifrån den fulla trösten i Kristus — hör här, vad Frälsaren säger er: "Jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma. Vänd dej till mej; för jag förlossar dej."

Det är sant, allt Guds ord talar om bättringens nödvändighet, om ånger och bön m. m.; men att man vill göra bättringen, ångern och bönen till en ny försoning, att man för de många stora bristerna i ånger, bättring och bön inte vågar tro den fria nåden i Kristus — "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod".

Det är bättring, ånger och förkrosselse nog där man inte mer kan få ro i världen eller sin egen fromhet; det är förkrosselse nog där man för sin ovärdighet inte vågar tillägna sej den stora oförskyllda nåden, vore det också endast din bristande förkrosselse, din hårdhet och lättsinnighet, som förkrossar dej. Det är just bristen i ångern, bättringen, bönen, som ofta allramest förkrossar och utblottar oss. Att då inte vilja, så oskicklig och ovärdig, fly till Kristus och omfatta hans förtjänst — o, "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod" — det är att göra sej själv alltför viktig. Du gäller inte så mycket, varken med dina synder eller din bättring; du följer med på det stora köpet, om du nu bara vill ta emot och tro Guds stora nåd.

O, förstode vi Guds gåva! Förstode vi, vad som ligger under de orden: "Jag utstryker dina missgärningar"!

Först ser jag där åter, vad allt Guds evangelium från världens begynnelse förkunnat, att det var Guds stora evighetsråd, att all världens synd skulle läggas på en och med "ens lydnad", lidande och död försonas, avplanas och borttagas. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss." Se, det är hemligheten, att all synd är till sin fördömande kraft redan i Kristi död borttagen, alldeles "i havets djup kastad", så att den aldrig mer gör hinder för nåden, så att ingen egentligen fördöms för synden, utan endast för sitt bortoblivande från nåderiket. O, att människor visste, att deras synder redan är borttagna! O, att de visste, att de allt ifrån Kristi död haft syndernas förlåtelse sej förvärvad! Detta är det första.

För det andra ser jag åter här det brinnande kärlekshjärtat i Kristus. Jag ser, att den käre syndabäraren inte är missnöjd över att han arbetat med våra synder. Han har gjort det i överflödande kärlek. Låt oss då inte så alldeles förgäta vår Herres  Kristi kärlek! "Förbli i min kärlek", säger han, "ingen har större kärlek, än att en ger sitt liv för sina vänner." Men Paulus anmärker, att han givit sitt liv för sina ovänner. Gör så en sund slutsats och säg, om inte hans kärlek då måste vara alldeles fri och oberoende av oss och vårt förhållande?

I korthet: då du åter uppfylls med dessa tankar: "Om jag bara vore så och så; jag är inte såsom jag bör, inte så förkrossad och allvarlig; jag är så hård, kallsinnig, lättsinnig, skrymtaktig, syndfull, och huru kan jag då tro, att jag har Guds nåd?" — så märk en gång, vad som i allt detta ditt tal är medelpunkten, omkring vilken alla dina tankar vänder sej, och varpå din tro beror, nämligen det lilla ordet: jag — "om jag vore", "om jag kunde", heter det — det är ditt jag, som är så betydande; du vill själv vara rättfärdig och så bli din egen frälsare.

Akta dej för den smittan! Paulus var så rädd  för den ringaste inblandning av någon egen tröst, att han höll sin högsta rättfärdighet för skada och träck, säger han — för att jag må bli funnen i Kristus, inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan endast den, som kommer av Kristi tro. Och märk här, att då vi så ideligen säger: jag, jag, upprepar också Herren sitt jag och säger: "Det är sant, du är inte såsom du bör, du är i allt brottslig och ovärdig; men jag, jag, jag utstryker din överträdelse såsom ett moln."

Prisat vare hans namn!

Därför, då du säger: "Jag ångrar inte synden rätt!" så säger han: "Nej, inte att du har rätt ångrat; jag har ångrat för dej (i örtagården); jag, jag utstryker." — Du säger: "Jag beder inte rätt." Han säger: "Nej, inte att du har bedit rätt! jag, jag har offrat bön och åkallan med starkt rop och tårar; jag utstryker." Du säger: "Jag är inte rätt angelägen." Han säger: "Nej, inte att du har kallat mej; men jag har varit angelägen om dej, jag har arbetat, jag, jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma."

O, skulle vi inte vörda hans nådefulla tillsägelser, ödmjukt falla ned för honom och tacka och bekänna: Inte oss, inte oss, Herre, utan ditt namn giv äran! Du, du allena är rättfärdig och gör den rättfärdig, som tror på dej. Herre, föröka oss tron!

Som molnen flyr för solens sken
och ej en sky blir kvar,
som himlen strålar klar och ren
där nyss blott töcken var,
så plånar Gud all synden ut
och gör på all min vånda slut.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud.

"Jesu Kristi, Guds Sons blod renar oss från alla synder." (1 Joh. 1:7)

Du som är en riktigt svår syndare, tänk, vad väger du mot detta? Ge akt på hur aposteln talar här! För att du till någon del ska märka vad detta stora försoningsmedel gäller, vill vi betrakta varje ord i detta dyrbara bibelord.

Betrakta först vem personen är som här talas om. Jesu Kristi, Guds Sons, blod. Tänk — Jesus Kristus — den så länge förut utlovade "kvinnans säd", "Herrens Smorde" (Kristus), "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", men som ändå föddes i Betlehem, då änglar sjöng i skyn: "I dag är åt er född Frälsaren, Herren", och åter: "Han ska heta Jesus; ty han ska frälsa sitt folk från deras synder." Denne Herrens Jesu Kristi blod — tänk, vad det gäller! Vilken kraft skulle inte detta bibelord ha, om det än endast stode så!

Men det står ännu något herrligare däri! Aposteln vill med flit påpeka personens värde och betydelse, och därför har han ännu lagt in två viktiga ord: Guds Sons — "Jesu Kristi, Guds Sons, blod". Så följ då apostelns fingervisning och se på de orden: Guds Sons! O, är det möjligt! är det sanning! — Guds Son! Och Guds Son utgjuter sitt blod för oss! Är det sanning, ja, är inte detta sanning, då är ingenting sant i Guds ord, då ska vi slå alltsammans i vädret. Nej, du känner att det är sanning. O, så betänk då, vad detta väger! Den store, allsmäktige Herren Gud, som i tidens begynnelse skapade hela världen och skapade detta släkte, människan, han har så älskat världen, att han utgivit sin ende Son, sitt eget väsende, låter honom iklä sej vårt kött, bli vår broder och medlare. Tänk, vilken person! Herren Gud gav oss inte en ängel eller ett helgon — ty något sådant förslog inte — utan ende Sonen, sann Gud av Gud, jämlik Fadern i gudomsmakt och herrlighet. En sådan person utges till de fallna barnens frälsning.

Och det är märkligt, att denna Sonens antagna mandom är på ett sådant sätt förenad med gudomen, att hans blod i Skriften också kallas Guds blod; såsom då Paulus säger: "Den Helige Ande har satt eder till biskopar att regera Guds församling, som Han har förvärvat med sitt blod." Tänk, vilken dyr lösepenning! Himlarna är hans händers verk, jorden och allt, vad därpå är, har han gjort, så att emot honom "alla människor är bara såsom en droppe i ämbaret och ett grand i vågskålen", och en sådan person utger sej själv, samt sitt liv och blod till människors frälsning.

Om detta blod säger nu aposteln, att det "renar oss av alla synder. "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7). Vad menas med detta "renande"? "Hjälper det oss att bli rena?" Nej, det renar oss, säger han. — "Renar det oss från lusten till synd?" Inte så; det renar oss från synden. — "Ja, från den andliga sömnaktighetens och tröghetens synd!" Nej, använd bara ögonen: "från alla synder", säger han. — Och det gör "blodet"? Ja, blodet. — Men lär inte Johannes själv, att Anden renar oss? Ja, men inte i samma mening, som Guds Sons blod gör det. Det är alldeles nödvändigt, att du först förstår och tror vad detta blodet gör, innan du kan få någon Andens rening. Hade här talats om Anden, så hade renandet betecknat helgelsen; men här talas om blodet, försoningsmedlet.

Det är alltså försoningens renande, det är skuldens utplånande som omtalas här. Det är vad Kristus själv sade om sitt blod: "som blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Det skulle ge liv och ande i ditt hjärta, om du finge nåd att se hur Guds Sons blod ensamt renar oss inför Gud från alla synder, så att Gud själv säger: "Ni är rena." Först utplånades alla världens synder i Kristi död; såsom aposteln uttryckligen säger, att Kristus "tillfredsställde genom blodet på sitt kors både det, som är i himmelen och på jorden" — varför Gud, tillfredsställd, ser alla människor såsom dyrt försonade, och hans sändebud nu endast ber: "Låt försona er med Gud."

Men för det andra följer av detta — och det är vad vår text egentligen åsyftar — att var och en, som håller sej till Kristus, som låter straffa sej för synden, men ändå håller sej vid nådastolen, och alltså "vandrar i ljuset", är för samma blods skull inför Guds ögon beständigt ren från alla sina synder, så att allt det orena och syndiga, som ännu bor i hans kött och dagligen, tyvärr, rör sej i tankar, ord och gärningar, aldrig tillräknas honom, utan han är för Guds ögon alla stunder ren, bara genom detta evigt gällande blodets försoningskraft; han är såsom under ett beständigt nåderegn. Det är hos Gud avgjort, att honom skall aldrig tillräknas någon synd, ty han har blodets försoning för sej, och därför är han ren.

Här märker vi, att detta blodet gäller något mer inför Guds ögon än inför våra — att för Guds ögon är allt rent, där vi se idel orenlighet, så snart någon är i Kristus; att om än inte vi ser och tror mycket av blodets försonande kraft, det ändå gäller inför Gud.

Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt,
då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mej snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud!

"Låt Kristi ord rikligen bo i er " (Kol. 3:16)

Så går det verkligen till, där livet i Kristus är friskt och varmt.  Och så bör det ju alltid vara! På sådan tid är denna förmaning inte särskilt behövlig. Men det kommer andra tider — "då brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och sov" — då tiden blir lång och enformig och kristendomen en gammal vardagssak, då tröghet, kallsinnighet och försumlighet både för egen och för brödernas själar infinner sej — det är isynnerhet då, som denna förmaning behöves.

Så länge ännu någon olja är i lampan, älskar dock de trogna denna förmaning och skiljs därigenom från dem som är köttsligt sinnade, vilka rentav strider mot denna apostelns lära. Men likväl, fast anden är villig hos de trogna, är dock köttet så svagt och trögt, att de inte heller efter denna förmaning kan "göra, vad de vilja", att den inte så efterlevs, som den älskas och erkännes.

O, när man å ena sidan känner och betänker detta, nämligen hur Kristi ord, som skulle bo rikligen i alla kristnas hjärtan och hus, tvärtom bor där ganska torftigt; hur det inbördes lärandet och förmanandet hos många nästan helt upphört; hur psalmerna och lovsångerna och de andliga visorna där har tystnat, eller väl sjungs, men nu inte till Herren och i hjärtat, utan bara för människor och med munnen — och man å den andra sidan känner och betänker sakens övermåttan stora vikt, betänker, att just detta, nämligen att Kristi ord bor rikligen i oss, utgör det sanna "universalmedlet" mot allt andligt ont, både hos enskilda kristna och hos församlingar av sådana, ja, för hela Kristi kyrka på jorden; när man besinnar, hur stor välsignelse det vore, så väl för enskilda kristna som för all deras omgivning, om Kristi ord rikligen bodde hos dem, och däremot vilken stor skada och förlust det är, när detta inte sker; då betages man av en viss ängslan och nedslagenhet, när man betraktar denna förmaning och känner, att inga ord härom är nog starkt talande, och inga hjärtan nog öppna för en sak av sådan vikt. Men vad skall man göra? Den som kan taga det, tage det!

Vi vill nu se vad aposteln menar med sin förmaning. Aposteln förmanar oss här just till det, som man, Gud ske lov, får skåda på sådana tider och orter, där en Andens väckelse och ett evangeliskt trosliv upplågar, där en Guds plantering blomstras, nämligen hur rikligen Kristi ord då bor i själarna, hur det blir ett läsande, talande, sjungande, inbördes undervisande och förmanande, glatt och förtroligt och med hjärtans fröjd och smak, och detta på alla tider och rum, så att världen står där ännu i dag lika häpen och förbittrad och smädefull, som judarna på den stora pingstdagen, då apostlarna började med nya tungor tala om Guds dråpliga verk, och de sade: "Dessa är druckna av sött vin!" Där ser man då, vad aposteln menar, när han säger: "Låt Kristi ord rikligen bo i er med all visdom; lär och förmana er inbördes med psalmer och lovsånger och andliga visor."

Om vi alltid förbleve lika brinnande i anden, om den första kärleken aldrig kallnade, så vore detta just, vad aposteln härmed förmanar. Vårt andliga och eviga väl fordrar det, att vi städse ska fortfara och tillväxa i nåden och Kristi kunskap, därför aldrig bliva försumliga och låta ordet sättas å sido, utan alltid med läsande, talande, sjungande, inbördes lärande och förmanande underhålla och utbreda den heliga elden; ty i annat fall går det, såsom Jesus sa till församlingens ängel i Efesus, att om han inte återvände till den första kärleken, skulle Herren stöta bort ljusstaken från dess rum.

Detta är därför inte en fri sak, som man efter sitt behag kan göra eller låta bli och likväl behålla livet, utan om vi inte vill lykta i köttet och i den eviga döden, nödgas vi alltjämt underhålla det andliga livet med ett dagligt umgänge med Guds ord. Såsom ett barn föds upp med mjölk, så måste också den nya människan ha sin mjölk, och denna är "Kristi ord". En kristen måste därför med beständig flit umgås med bibeln och där spisa sin själ.

Aposteln säger: "Låt Kristi ord bo i eder!" Inte såsom en gäst bara ha härbärge hos er en kort tid, utan för alltid bo i er, säger han. Kristi ord ska helt förena sej med vårt innersta, där beständigt bo och regera. —

Han säger också: rikligen, inte bara vissa korta stunder, utan beständigt, allestädes och på mångahanda sätt. Om du inte har tillfälle att så mycket höra eller läsa det, kan du dock tänka därpå, tala eller sjunga något Guds ord; såsom Herren bjuder, att vi ska med sådan flit allestädes inskärpa ordet hos våra barn, "när du sitter i ditt hus, säger Han, eller "när du går på vägen, när du lägger dej ner eller står upp". På samma sätt ska vi också alltid och allestädes öva oss själva i Kristi ord, även då vårt lekamliga arbete inte tillåter oss att särskilt ägna oss åt det.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

"Och ingen inbyggare ska säga "jag är svag", ty folket som bor däri ska ha syndernas förlåtelse." (Jes. 33:24)

Här ser vi nu att den syndaförlåtelse, som förvärvades oss i Kristi död och som vi genom tron tar emot, ska vara oss en evig tillhörighet, en daglig och evig nåd, att den inte ska ryggas eller tas ifrån oss genom de oss vidlådande, besvärande och under tiden tyvärr även utbrytande synderna. Utan så länge vi förblir i Kristus genom tron, ska vi alla stunder vara i en och samma nåd hos Gud, eftersom nåden inte kommer av gärningarna, ja, eftersom vi i oss själva alla stunder är lika värda fördömelsen, men i Kristus alla stunder lika rättfärdiga.

När Herren redan i Gamla testamentet talar om det nåderike, som genom Kristus skulle stiftas på jorden, kallar Han det i Jes. 33 "vår högtids stad", samt "Jerusalem", och säger omsider om den staden: "Och ingen inbyggare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri ska ha syndernas förlåtelse." Då Gud i åttionionde psalmen talar om sitt förbund med sin Son — förbundet om en evig nåd över dem, som Sonen med sin försoning förvärvade och försvarade, som trodde på Honom och som här kallas "hans (Sonens) barn" — säger Han: "Men om hans barn överger min lag och inte vandrar i mina rätter; om de ohelgar mina stadgar och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor; men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom och inte låta min sanning fela; jag vill inte ohelga mitt förbund och inte göra ogillt vad som är utgånget av min mun." Och i nya testamentet säger Johannes: "Mina barn, detta skriver jag er för att ni inte ska synda; och om någon syndar, då har vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och Han är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan också för hela världens."

Vi räknar här inte upp fler av de otaliga trösterika orden om detta i Skriften, utan betraktar endast ett av dessa. I det första säger Herren, att inbyggarna i den staden, nådens rike, inte ska behöva klaga över eller med bekymmer tala om, att de är svaga, ty de ska ha syndernas förlåtelse. Herren tycks vilja säga: syndernas förlåtelse förutsätter ju redan på förhand, att där finns synder och svagheter, ty eljest hette det inte syndernas förlåtelse, men tillika att synderna inte ska tillräknas, påtänkas eller straffas, ty det heter förlåtelse. Det, som är under förlåtelse, behöver inte mer omtalas och med ängslan tänkas på, ty förlåtet är förlåtet. "Ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, skall hava syndernas förlåtelse."

Detta språk påminner även om ett särskilt förhållande med enfaldiga, redliga nådebarnen. De tror väl sina synders förlåtelse, men under och med detsamma har de något annat (såsom de tycker), som de kväljer och bekymrar sej över — något, som de inte kommer ihåg att anse för synd, utan det är någon svaghet, någon brist i kristendomen, något fel, eller vad det ska kallas. De säger: Nog tror jag, att Gud förlåter mej alla synder, men jag är så svag, har den och den svagheten o. s. v. Nu säger Herren här, att det hör allt under en titel: synder. "Ingen invånare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse;" och denna förlåtelse borttar eller övertäcker all svaghet. Vilken är den svaghet, som inte är en synd? Lagen kräver ju hela människan, hjärtat, tankarna, känslorna; därför anklagar den också allt, vad dessa gör, när det strider emot ordet. Ävenså: månne inte bristerna i din kristendom är synder? Är det inte synd att vara kallsinnig, vara trög till ordet och bönen, feg i bekännelsen o. s. v.? Men allt, vad som är synd, hör under syndernas förlåtelse. Det står inte, att Kristus försonade handens eller tungans synder, utan hela människans alla synder. Därför, så länge du blir i Kristus genom tron, då du också alltid lider av synden, vakar, beder och strider emot den, så "är inget fördömligt" hos dej, utan förlåtelsen sträcker sej över allt, vad du är och har.

Över detta ämne säger vår käre Luther: "Man bör väl fatta den läran, så att man håller alldeles så före, att vår fromhet inför Gud består däri, att vi åtnjuta syndernas förlåtelse. När människan vill handla med Gud, bör hon veta, att varken hennes synd eller fromhet gäller något." När det gäller, att jag ska göra något, tänka, tala och leva inför Gud eller inför människor, då vill jag vara from, akta mej för synden och göra många goda gärningar; men så snart frågan är, hur jag står inför Gud, om jag har hans nåd, eller hur jag skall få den, då vill jag inget annat vara än en syndare, så att denna artikel om syndernas förlåtelse äger tillämpning på mej; ja då vill jag dristigt i tron säga: Har jag synder, så har Kristus rättfärdighet. Hans fromhet är min fromhet. Jag är nu på den plats, där synderna inte når mej.

Sådant är det nådefulla rike, den lyckliga stad, varom Herren själv sade: "Och ingen inbyggare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse."

Min enda fromhet inför Gud
är syndernas förlåtelse.
Min enda trygghet vid hans bud
är syndernas förlåtelse.
Fast otron stöter sej därpå,
det är ju lika sant ändå.

"Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." (Hebr. 12:8)

Gud är ett obegripligt kärleksrikt och hult väsende — detta är det säkraste, som finns på jorden. Men vad betyder det då, att alla Guds barn på jorden ska lida?

Ja, här är visheten, här Guds hemliga tankars uppenbarelse. Om vi bara finge ögonen öppnade att se, vad Guds barns lidande betecknar, så skulle vi så innerligt älska och fröjdas åt allt vårt lidande, som åt ljuvliga himlabudskap från vår Fader, vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Var vid god tröst! Ni kommer till himmelen. Känner ni inte, att jag har redan börjat bereda er för det, börjat döda ert kött, rena, luttra, feja och helga er ande, själ och kropp! Tro säkert, att jag inte utan mening så tillreder er! Tro säkert, att om jag i tiden bereder er för himmelen, jag också tänker verkligen ta er dit!"

Detta tecken är så tydligt talande, att t. o. m, de blinda härigenom har fått syn på den stora sanningen, att Gud ämnar sina barn ett evigt liv i himmelen. Genom blotta förnuftet har många tänkare endast genom den företeelsen kommit till visshet, att det är ett evigt liv efter detta, nämligen den företeelsen, att det här i tiden "går den rättfärdige, såsom hade han gjort de orättfärdigas gärningar", och däremot går den orättfärdige allt väl — då dessa tänkare likväl förstått, genom allt vad de ser av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett alldeles fullkomligt väsende, fullkomligt i rättvisa och oändligt i godhet, kärlek och ömhet om människan; då har somliga förstått så mycket,  att det måste komma en annan tid, då det ojämna skall jämnas, då Lasarus skall få sitt goda och rike mannen sitt förtjänta onda; och andra har t. o. m. förstått, att allt det lidande, som Guds barn har, intet annat är än den Heliges arbete att döda synden i oss och fullborda vår helgelse. Ty de har sett med ögonen, vad annars aposteln säger, att "den, som lider i köttet, vänder åter från synden", att den gamla människan genom lidanden och bedrövelse försvagas och mattas i sina lustar och begärelser.

Sålunda förstår vi då Guds mening med alla våra lidanden: Han bereder oss för himmelen. Han dödar vår synd och fullbordar vår helgelse.

Och hur skulle det gå med hela vår kristendom, med allt Andens verk i själen, om inte Gud beständigt tuktade och saltade oss med lidanden? Känner vi inte dagligen, hur vi genast börjar bli sömniga, köttsliga och världsliga, när på någon liten tid allting gått oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och hur skulle tron övas och underhållas, om vi inte komme i prövningar? För tron är ju det den naturliga övningen, att vi förs i en ställning, där vi inget ser, ingen hjälp och kraft äger, utan måste bero endast av den allsmäktige och sannfärdige Guden.

Hur skulle det bli med vår bön, om vi alltid hade det vi behövde, eller kunde själva hjälpa oss? Hur skulle det gå med vår gudsfruktan, om inte Gud stundom visade sej vred? Hur skulle vi i längden värdera nåden, om vi bleve på en gång fria från våra synder i köttet, eller kunde, när vi ville, göra oss fria ifrån dem? Hur skulle det bli med kärleken och ödmjukheten, om vi aldrig hade några förödmjukelser? Det går tyvärr nog sakta och skröpligt ändå med alla dessa goda tingens tillväxt; men hur skulle det gå, om vi inte hade någon aga?

Härav ser vi, hur alldeles nödvändigt det är för vår tillväxt i det goda, för vår helgelse och vårt bevarande från andlig död och syndens överhandtagande, att Gud beständigt följer oss med sin väckande och tuktande aga. Här är nu huvudgrunden, varför alla heliga fordom och alla äkta Guds barn ännu i dag måste hava något bittert, något lidande, någon tuktan.

Och detta är en så bestämd Guds ordning, att aposteln säger: "Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." Detta är ett tydligt språk. Det säger oss uttryckligen, att så sant du är ett Guds barn, ska du ha aga; att om du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett avgörande tecken, att du är oäkta och inte barn i huset.

Vi förstår väl, att de små, späda barnen ej ännu kan behöva yttre tuktan, de ledas ännu så väl bara genom Anden och ordet, men när de dels tillvuxit, så att de tål de hårdare luttringarna, dels börjat under tidens längd bliva sömnaktiga och vårdslösa, då ska de ha aga; ty att ett Guds barn skulle vara så rent och gott, att det inte mer behöver renas, luttras och tillväxa, det är något, som Skriften inte vet av. Således blir det en regel utan undantag, att alla de, som ska beredas för himmelen, ska agas, risas och luttras.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan,
nåd, ja, nåd, hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.