söndag 15 november 2020

"Saliga de tjänare som Herren finner vakande då han kommer." (Luk. 12:37)

Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag er: han ska uppskörta sej och låta dem sitta till bords, och han ska då gå och tjäna dem."


Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."

Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak han med bilden målar.

Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen ska låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att han skall nu uppskörta sej och tjäna sina tjänare.

Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur han verkligen ska hedra och fröjda dem som blir honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar honom".

Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa honom, så ska han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet han ska skänka sina vänner, när han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att han ska låta sina tjänare sitta vid bordet, och han ska uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.

Det första tillfället var, då han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå han också instiftade nattvarden. Då var han den tjänande, han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom han då även uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.

Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.

På detta sätt har han redan här på jorden velat visa, hur han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt honom inför människor, ska han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.

O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet. 

fredag 30 oktober 2020

"Frukta inte, du lilla hjord, ty er Faders godvilja är att han vill ge er riket." (Luk. 12:32)

Vilken väldig tröst och trygghet för dem som söker efter Guds rike, men därvid känner mycken fruktan, svaghet och rädsla, att de inte ska kunna uppnå detta rike — vilken väldig tröst, om de bara kunde vakna upp över betydelsen av ett sådant trösteord av denne Herren. Ty de orden: "Frukta inte", av honom som har all makt, måste ju innebära det löftet att han ska hjälpa oss fram, hur illa det än ser ut för oss!

Men här må dock noga märkas, att han inte talar så utan åtskillnad till alla människor. Han säger inte, att ingen människa må frukta; nej, han säger uttryckligt, vilka som ska ha den trösten. Han säger: "Du klena hjord."

Visst är Herren i sej själv nådefull mot alla människor, det kan inte nekas; men likväl är många i ett sådant tillstånd, att de verkligen har skäl att frukta, och att frukta det allravärsta som kan tänkas, nämligen att de rentav ska bli fördömda och aldrig få se Guds rike. Till sådana säger inte Herren: "Frukta inte."

Här blir återigen nödvändigt att skilja på olika själstillstånd, medan det heter i dag, då ännu allting kan hjälpas, om vi vill höra Herrens röst. Detta trösteord: "Frukta inte", tillsäger Herren endast sin klena hjord, endast de själar, som han betecknar såsom sina får. Och vi ser av Joh. 10, hur alldeles särskilt han talar om fåren och säger: "Jag känner mina får, och mina känner mej;" "de hör min röst och följer mej", och "ingen kan rycka dem utur min hand".

Och i texten om den yttersta dagen säger han hur han då ska skilja alla människor, den ena ifrån den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna; och fåren ska han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra.

Allt går ut på hur Herren i sina domar skiljer emellan olika själar. Han talar allt ljuvt och tröstrikt till dem han kallar sina får, och däremot till dem, som är på den vänstra sidan, säger han de allraförskräckligaste ord: "Gå bort ifrån mej, ni förbannade, i evinnerlig eld, som är tillredd för djävulen och hans änglar!"

Därför, så tröstefulla och ljuvliga dessa ord än är, måste vi dock för att inte bedras eller bedra någon märka, att denna tröst tillhör endast dem som Kristus känner såsom sina får, och som han betecknar så här: "De hör min röst", "de följer mej"! Han säger inte, att de är så goda, så trogna och så starka, som de borde vara; allraminst att de är syndfria helgon. Nej, nog är de syndare, såsom de själva bittert beklagar, men däri skiljer de sej från andra människor, att när hela världen lever fritt efter sitt eget hjärtas lustar och tankar, är Jesu får sådana själar, som med alla sina skröpligheter dock regeras av hans röst, ideligen frågar efter hans ord och hans behag; de hänger vid honom, blir av hans ord straffade och tuktade, men även av samma hans ord tröstade och ledda genom hela livet.

Du som gärna ville vara en rätt kristen och inte kan umbära din Frälsare och hans evangelium, men lider av så mycken och otillbörlig synd, att du fruktar att du aldrig ska få se Guds rike, att du ofta är färdig att helt misströsta och lämna allt, men genom en besynnerlig Guds nåd ännu alltid hänger vid din Frälsare och inte kan helt överge honom och det eviga livet — hör då, vad Herren själv i vår text säger, den Herren, som till sist ska döma alla på den yttersta dagen, den ende vi har att fråga efter. Ty vem skall jag tro om inte honom själv, och han säger nu här: "Frukta inte, du klena hjord; ty er Faders godvilja är att Han vill ge er riket."

Hör, vilken väldig grund för vår tröst: Eder Faders godvilja eller välbehag! Här byggs nu åter vår tröst och vårt hopp endast på det gudomliga majestätets egen goda vilja och fria givande. Tro helt säkert, att detta också är den enda rätta grunden.

Därför, så snart du bara är ett av fåren i hans klena hjord, så ger han dej riket. Detta var Faderns fria behag och goda vilja. Ty "han har tagit oss till barn åt sej genom Jesus Kristus, efter sin viljas goda behag".

Och vad är nu den evige Faderns vilja och välbehag? Så säger Herren: Att han vill ge er riket. Åt vilka vill han ge riket? Åt er, som är en klen hjord, fulla med brister i tro och lydnad, i mod och förstånd. Därför vill han ge er riket såsom en fri skänk och gåva; "ty av nåden är ni frälsta genom tron, och det inte av er själva, Guds gåva är det." Gåva är det. Inte av gärningar, för att ingen ska berömma sej. Men just därför ger han det åt dem som är en klen hjord, inte åt de starka och modiga, om också dessa senare i avseende på gärningarna har mindre att ångra och begråta. "Ty är det av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd."

Och nu är det Faderns välbehag, att eftersom vi i verkligheten allesammans är syndare, vill han ge riket åt dem, som känner sina synder och endast söker nåd och lever av tron.

Lammets folk och Sions fränder,
lilla hop av köpta får,
som till himlens arveländer
ofta törnestigar går,
Salems folk och Guds församling,
lilla skepp och klena hjord,
som i världen är en främling
och ett mål för våld och mord,

du dig skattar dock lycksalig
och ditt öde aldrig tungt:
Frälsaren med nåd otalig
är din sällhets medelpunkt.
Låt ock honom detta vara,
han allena är det värd;
sedan blir det ingen fara
med ditt liv och hädanfärd.

torsdag 22 oktober 2020

"Du dåre, det du sår, det får inte liv, utan att det blir dött... Men Gud ger det en kropp, såsom han vill." (1 Kor. 15:36,38)

Såsom ville aposteln här säga: Du dåre, som kan ett ögonblick anse för orimligt och omöjligt, vad du dock dagligen ser för dina ögon i ett mycket mindre viktigt fall, nämligen att Gud gör de döda, torra frökornen just i sin förmultning i jorden fruktbärande, så att de uppstår i nya, levande och endast skönare gestalter. Du kan inte begripa, att Gud kan giva våra nedmyllade och förmultnade kroppar en  uppståndelse, då du likväl ser de obetydliga frökornen av vete eller annat sådant vara bevärdigade med uppståndelse.

Du ser varje vår uppståndelsen för dina ögon — du ser, hur den säd, som på hösten helt torr läggs ned i jorden, ligger där såsom bortkastad, förmultnad och under vintern stelfrusen, under ett stort, tjockt svepkläde av snö och is, och hårda kalla vinterstormar går över den vida graven, och under vinterns långa månader och mörka nätter är den säden för dej liksom alldeles borta och förlorad.

Men hur går det? Omsider inträder den efterlängtade våren, solen återkommer i sin strålprakt — och genom hennes värma upplöser nu Skaparen svepklädet och bjuder därpå de döda uppstå. Nu uppkommer ur jorden tusentals nya, levande och friska gestalter av gröna strån, som sedan mångdubbelt återskänker åkermannen hans utkastade säd. Sådant har Gud ställt mittför allas ögon, och ingen människa undrar längre, bara därför att vi årligen ser det.

Sannerligen, om vi inte hade allt ifrån vår födelse uppväxt med vanan att se, hur denna döda, torra, bortkastade säd åter uppstår på sommaren, så skulle vi väl finna även detta högst besynnerligt och otroligt. Nu åter är man genom den gamla vanan därvid knappt i stånd att besinna, att det är ett underverk; nej, man säger bara: "Det växer", och besinnar inte, att detta växande dock är ett egentligt skapareverk, då hela världen med all sin konst inte kan göra ett enda grässtrå. Men broddens uppkomst ur jorden är en sådan skapelse, som har sitt frö i den samma säd, som i jorden förmultnat — är således en de dödas uppståndelse.

Nu, hela världen kan inte göra något sådant, det är den allsmäktige Skaparens eget verk. Men om nu samme Gud uppenbarar för oss, att han vill göra på samma sätt med våra kroppar, vill låta också dem i jorden nedgrävas och förmultna, men åter en dag uppstå, nämligen då den stora evighetens sommar nalkas, och "rättfärdighetens sol med salighet under sina vingar" återkommer till oss - om denne allsmäktige Guden säger oss, att Han då vill bjuda våra döda kroppar uppstå, då finner vi det orimligt och omöjligt. Förtjänar inte vi det tilltalet: "Du dåre?"

Tänk ännu en gång: då vi kan se, att de obetydliga frökornen av råg, vete och dylikt uppstår, och dock vill tänka, att de stora, dyra, så underbart skapade och så dyrt påkostade frökornen, våra kroppar, som är så högt ärade, att Guds egen Son antog en människokropp — de ska inte ha den äran som vete och råg, att de ska uppstå! Och varför? Endast därför att vårt arma förnuft inte begriper, hur det är möjligt, att den Allsmäktige därvid kan göra, vad han sagt. Förtjänar inte vi att kallas dårar?

Men den egentliga och stora dårskapen består däri, att vi inte stannar och besinnar, att här är fråga om ett nytt, stort skapelseverk av den allsmäktige Guden, såsom aposteln här anmärker: "Gud ger det en kropp, såsom han vill" — Gud, inte du, o människa, inte frökornet självt, utan Gud, Skaparen, som en gång skapat hela jorden och alla världskropparna av intet — du dåre! det är om honom, som här talas. "Gud ger det en kropp, såsom han vill". Det är bara på hans fria behag, det beror. Vad är lättare för den allsmäktige Skaparen, än att göra vad han vill?

Men se här, hur vi helt oförmärkt blir dårar, när vi bara föraktar Gud, hans makt och hans ord! Vi hinner då inte märka det, förrän vi i andliga ting är så blinda, att de första begreppen om Gud, vilka själva hedningen äger blott genom skapelsens åskådande, är oss fråntagna, så att vi undrar, om det och det är möjligt, då vi likväl tala om den allsmäktige Guden. Se, vi ska akta oss för förblindelsens straffdom. Gud är stor och helig. Den som inte vill ödmjukt böja sej under hans sanning och makt, den förblindar Han. "Gud gör de visas visdom till galenskap." "Då de höll sej för visa, har de blivit dårar", verkliga dårar, som nu kan förneka det vi eljest ser med ögonen, nämligen att Gud kan med lätthet göra allt vad han vill.

Det höstliga kornet som jordas
skall vintern ej kunna föröda.
Vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.

Så värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.

söndag 11 oktober 2020

"Var alltid glada!" (1 Tess. 5:16)

Här säger någon: "Fröjd i Herren är en trons och Andens frukt: man kan inte ta den, förrän den blir given; den kan inte frambringas genom förmaningar." — Det är sant. Men liksom kärlek, ödmjukhet, mildhet också är Andens frukter, och apostlarna likväl förmanar till deras övande, så har de också förmanat oss till denna Andens frukt, fröjden i Herren, och sagt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er; fröjda er i Herren alltid" — och så bör vi fara efter den nåden och använda alla medel, som befordrar densamma. Förloras trons glädje, då förloras också alla andra gåvor och krafter.

Men en annan säger: "Glädjen beror av omständigheterna; då jag har skäl till glädje, då är jag glad, men hur kan jag glädjas, då nöd och bedrövelse tillstöter?" Dessa är riktiga uttryck bara för den mänskliga och köttsliga glädjen. Men aposteln säger: "Såsom bedrövade och dock alltid glada." Han säger: "Jag är i outsäglig glädje i all vår bedrövelse." Han säger: "Fröjda er i Herren alltid, och åter säger jag: fröjda er." Är du ännu en icke troende, då kan du visst inte glädjas i Herren, och då är din glädje beroende av tillfälliga omständigheter; men en troende har en hög och besynnerlig frid, så att han även kan glädjas i bedrövelsen!

Må dock ingen tänka, att de yttre omständigheterna inte inverkar på de trognas hjärtan; nej, så länge de omges av denna hyddan, känner de väl var det svider. Asaf bekänner om sej: "Det gör mej ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar, att jag måste vara såsom en dåre och ett vilddjur för dej." Men hör vilken djup glädjekälla han ännu hade kvar! Han tillägger: "Likväl, Herre, förblir jag ständigt hos dej. När jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord. Om än min kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del." Om ett sådant hjärta talas här.

En icke troende själ är alldeles obekväm för glädjen i Herren; antingen är hon uppfylld med avgudar, helt lättsinnig och jordisk, eller också tryckt av lagen, trälaktig och förskräckt för Gud — och att uppmuntra en sådan själ till glädje i Gud, det vore såsom att vilja förmå vattnet att brinna. En otrogen har också allsintet skäl till glädje. Det är endast det ömkligaste vansinne, att ett världens barn en enda stund kan le, då det lever under den Allsmäktiges vrede och går mot den eviga döden. Sådana olyckliga själar har inte någon apostel uppmanat till glädje, utan till dem heter det: "Gråt och tjut över er uselhet, som skall komma över er" (Jak. 5:1)

Men här talas till de pånyttfödda nådebarnen, som står i den Allsmäktiges vänskap; och dessa har i sanning skäl, ja, de allrastörsta skäl att beständigt glädjas och fröjdas, även om de svåraste jordiska olyckor och sorger drabbat dem. De är dock alla stunder lyckliga — ja, om inte alltid glada, så ändå alltid lyckliga; däråt borde de alltid glädja sej. Ingen kristen kan redan den konsten att beständigt glädjas — känslan går sin väg och omväxlar såsom skyhimmelen; men skäl har han att beständigt glädjas, ty lycklig är han. "Se, vi håller dem saliga som har lidit."

Och för det andra finns det också en djupare glädje än känslans, en medvetandets, en trons glädje, som säger: Dock likväl är jag glad! - fastän jag inte nu känner någon särskild glädje är jag ändå glad att jag har en Herre, en vän, en skatt, som vida överväger allt. En sådan glädje bör de kristna ha. Därom förmanar aposteln, då han säger: "Fröjda er alltid!"

Men han anger också orsaken till det, då han säger: i Herren, observera! i Herren, inte i silver och guld, inte i yppighet och sång, inte i hälsa och starkhet, inte i konst och vishet, inte i välde och ära, inte i vänskap och gunst, ja, inte heller i goda gärningar och helighet; ty sådant ger blott en bedräglig och falsk fröjd, i sådant ska ni inte länge få glädjas, om ni är äkta barn, under Guds Helige Andes aga. Dels är detta en farlig glädje, som drar hjärtat från Herren, som vill ensam vara sina barns glädje, skatt och förnöjelse; dels ger allt sådant en kort och vansklig fröjd, som snart tar slut.

Därför: om ni vill fröjdas "alltid", ja, evinnerligen, ska er fröjd vara "i Herren". Att all annan fröjd, även den över Andens gåvor, såsom över sin helgelse, kraft och goda gärningar, är en farlig fröjd, därom har vi en tänkvärd lärdom i den hulde, vaksamme Herrens hastiga varning till sina lärjungar, då de med fägnad omtalar, hur de i Jesu namn drivit ut djävlar: "Fröjdas inte över att andarna är er underdåniga, men fröjdas, att era namn är inskrivna i himmelen".

Så varnar också Herrens Ande genom profeten: "En vis berömme sej inte av sin vishet, en stark berömme sig inte av sin starkhet, en rik berömme sej inte av sin rikedom; utan den som vill berömma sig, berömme sej därav, att han vet och känner mej". Herren är en stor nitälskare; han tål inte att hans brud har sin egentliga hjärteglädje och skatt i något annat än i honom.

Var glad,
var glad,
var glad i din Herre och Gud!
Var glad,
var glad
och hylla din Konung och Gud!

lördag 10 oktober 2020

"Den som ovärdigt äter och dricker, den äter och dricker sej själv domen." (1 Kor. 11:29)

En av de gruvligaste villfarelserna med avseende på den heliga nattvarden är den, att vilken människa som helst genom en s. k. "kristlig beredelse" ska kunna bli en värdig nattvardsgäst, utan avseende på om hon är en sann Jesu vän och lärjunge; att även de, som både före och efter sin nattvardsgång genom hela sitt liv tillhör den allmänna, oomvända hopen ska genom en för tillfället gjord beredelse kunna gå värdigt till Herrens heliga nattvard. O, en gruvlig villfarelse, varvid håren kan resa sej hos varje upplyst kristen!

Var finns ett enda ord i Skriften, som antyder något sådant, att även de ska bereda sej till Herrens nattvard, och därigenom bli värdiga, som inte redan förut är omvända till Herren, inte är Jesu vänner och lärjungar och alla dagar hela livet igenom lever av Kristus och med Kristus? O, att alla, som har öron, måtte höra, och alla, som har röst, måtte ropa över denna villfarelse!

Eller månne Kristus låter bedra sej med en tillfällig beredelse, med en för tillfället antagen fromhet att hålla dej för sin vän? Månne den Helige låter så bedra sej av en påtvingad och självgjord fromhet, ånger, syndabekännelse och bön, varefter du genast återgår till samma fåfängliga leverne som förut, när du bara gjort undan din årliga nattvardsgång? Gud förbarme sej!

Och Gud väcke alla lärare ur slummern, som inte ärligt säger folk detta! Skulle de inte i korta, tydliga och ärliga ord säga ut den sanningen, att här är endast fråga om ett, för att vara en värdig nattvardsgäst, nämligen om du är en Jesu vän och lärjunge, eller åtminstone är stadd i bekymmer och sökande efter att bli det för hela din livstid? Genom en tillfällig beredelse blir ingen en värdig nattvardsgäst, utan endast genom en hel omvändelse, varigenom man för hela sitt liv blir en Jesu vän och lärjunge. Är du detta, då är du en värdig nattvardsgäst; är du inte detta, då är du ovärdig.

Man ska inte besvära sej med någon endast tillfällig beredelse, utan veta, att man i alla fall "äter och dricker sej själv en dom", om man också, inte bara ett dygn, utan en vecka, en månad arbetar på sin nattvardsberedelse så nitiskt, att man också på sina böjda knän därunder badade i tårar — man är lika väl en ovärdig gäst, äter och dricker sej själv en dom, så länge man bara vill göra en nattvardsberedelse och inte för hela sitt liv blir Herrens egen, blir och lever under honom i hans rike.

Här är saken: Kristus stiftade denna höga måltid för sina vänner. Den innerliga förening, som i nattvarden sker emellan Kristus och hans trogna, är densamma, om vilken han samma afton, som Han instiftade nattvarden, sa i sin bön: "Jag i dem och de i mej, att de ska vara fullkomna i ett, såsom du, Fader, i mej, och jag i dej!" Och om den bönen la han till: "Jag ber för dem som du har givit mej, för världen ber jag inte." Och hur var det möjligt, att han kunde be något sådant för världen? Hur är det möjligt, att han kunde bjuda världen fira sin dödsåminnelse, bjuda sina föraktare att äta hans kött och dricka hans blod?

O, det är förskräckligt, när man betänker, vad det vill säga, att en människa, som i alla sina dagar "lever utan Gud i världen" och bärgar sej så väl honom förutan, ska en gång om året träda Gud under ansiktet, i denna hans vänners heliga kärleksmåltid, och ska nu antyda den innerligaste vänskap med honom — för att strax därpå återgå till samma fåfängliga väsende och ogudaktiga leverne som förut!

Är inte detta alldeles detsamma, som när Judas vid Örtagården trädde fram och hälsade Jesus: "Hell Rabbi!" och kysste Honom? Ska inte Herren säga även till sådana nattvardsgäster: "Min vän, varför kommer du? Förråder du Människosonen med kyssande?" Skulle du inte bäva genom hela din själ och kropp för att med ett sådant sinne träda Gud under ansiktet! Förstår du inte, att den store, helige Herren då ska säga till dej: "Du skrymtare, jag vet dina gärningar! Du är inte min utan världens vän; varför kommer du hit, där mina vänner firar min döds åminnelse? Jag vet, att du i morgon ska gå bort till samma världens och syndens tjänst som hittills. Gå bort, du skrymtare!"

Skulle du inte vänta dej ett sådant svar av den Helige, vars ögon är såsom eldslågor — du, som bara gör en nattvardsberedelse, som eljest alla dina livsdagar igenom inte bryr dej om att tillhöra och följa. honom?

När vi nu börjar att förstå
vad härligt bord här dukas,
så ligger största vikten på 
hur gåvan av oss brukas, 
ty denna spis ovärdiga 
till andligt liv åtnjuter, 
men alla obotfärdiga 
sig själva utesluter 
och Jesu tröst förskjuter. 

Ja, över sin tillstängda själ 
Guds dom de så ses draga, 
och kroppen måste likaväl 
en lika dom mottaga. 
Som de i synd och säkerhet 
har låtit själen somna, 
så lär Guds dom, som Skriften vet, 
sig över dem fullkomna 
då liv och själ skall domna. 

söndag 27 september 2020

"Stå nu omgjordade kringom era länder med sanningen." (Ef. 6:14)

Detta talesätt är lånat ifrån den tidens stridssätt, när aposteln skrev. Krigaren skulle nämligen linda en gördel eller bälte runt sina länder, vilket tjänade inte bara till att fästa upp de långa kläder, som den tiden brukades, och som eljest fladdrade omkring och hindrade löpandet, utan också att ge kroppen en viss fasthet och hållning.

Men vad är nu själva gördeln, som vi ska linda om oss? Aposteln säger: "med sanningen." O, den gudomliga visheten! Här talar Herrens Ande. Vi ska omgjorda våra sinnens länder med sanningen. Liksom vår fiendes egentliga väsende och kraft är lögnen — falskhet, lögn och förställning — så skall vårt första vapen emot honom vara sanningen.

Men ordet sanning har i Skriften en tvåfaldig betydelse, nämligen först lärans sanning eller Guds ord, och det skulle då beteckna, att vi bör rusta oss med en klar och viss kunskap i Guds ord, så att vi inte låter oss "omföras med mångahanda och främmande lärdom". Men för det andra betecknar ordet också sanning i vårt väsende, d. ä. uppriktighet, allvar, verklig mening, att vi i allt endast vill veta vad Gud vill, för att också göra därefter.

Och utan tvivel bör vi omgjorda oss med sanningen i båda bemärkelserna. Emot alla djävulens förförelser finnes intet kraftigare medel än att hårt fasthålla vad Gud talat i sitt ord. Liksom krigarens eljest kringfladdrande kläder bands fast med stridsgördeln, ska våra kringsvävande tankar hårt fästas med sanningen, så att vi alltid säger: Det och det har Gud sagt; och himmel och jord ska förgås, men inte ett ord av hans mun. Det Gud själv talat, det är visst och fast; därvid blir jag. O, vilken salig trygghet, att så få omgjorda sej med Guds egen sanning! Och detta är det första och nödvändigaste, om vi ska stå fast i förförelsens onda dag.

Men vad är all fasthet i läran, om vi inte har ett av Guds Ande verkat allvar i sinnet, så att vi i allt endast vill veta vad Gud vill, för att göra därefter? Vad hjälper krigarens vapen, om det inte finns livskraft i hans lemmar? Då faller svärdet av sej självt ur hans hand. Så lämnar man också ordets sanning av sej själv, om inte den av Guds Ande verkade sanningen i hjärtat, uppriktigheten i sinnet blir kvar.

Varje människas hjärta är av naturen fullt av skrymteri och falskhet, alla människor är lögnaktiga. Det är endast i den nya födelsen, Herrens Ande skapar i oss detta heliga allvar i sinnet, att man säger: Kosta, vad det kosta vill, om jag också ska dö för det, bara jag får veta, vad Gud menar, hur Han vill ha det. Hans vilja skall vara mitt rättesnöre." Då vill jag ge akt på allt Guds ord; då vill jag inte välja ut några vissa gärningar och iakttagelser, då aktar jag även på det innersta, på hjärta, tankar, begär och hemliga böjelser, som ingen människa ser.

Därigenom blir jag väl i allt straffad och nedslagen över mej; men då även Kristus blivit förklarad för min själ, och jag har förlåtelse för allt, så att jag fröjdas åt en beständig nåd, har jag också en innerlig kärlek till allt, vad Gud vill, och då är det sanning i min gudaktighet, när jag gör det goda av hjärtats lust och inte av tvång. Jag vandrar nu inför Guds ansikte med både min inre och yttre människa och blir därigenom alltmer rensad, uppriktig och sann i tankar, ord och allt mitt väsende.

Detta är helt och hållet ett verk av Herrens Ande, som också därför att Han verkar sanning i vårt väsende kallas sanningens Ande. Och hela nya födelsens verk i oss kallas därför att vara av sanningen och vandra i sanningen.

Men allt vad Gud verkat vill djävulen förstöra; därför arbetar han beständigt därpå att ånyo göra själen falsk och slapp, att den inte skall vara så noga med att akta på Guds mening och vilja. Då fordras, att genom den erhållna nåden allvarligt rädas för detta hans svek och vara synnerligen nogräknad, så att inte någon falskhet i sinnet inryms, utan vid första förnimmelse därav genast ropa till Gud: Låt hellre allt annat ont hända mej, bara jag inte blir falsk inför dej! Använd hellre de bittraste medel, o Gud, bara du gör mej rätt uppriktig inför dej. Detta är också att omgjorda sinnets länder med sanningen. Och övas inte detta, så är allt förlorat.

Att en kristen ännu känner ormasäden hos sej krypa i naturen i alla onda böjelser, även falskhetens, det är inte till döds, så länge den uppriktiga Anden kämpar däremot, förbannar detta ormayngel och åkallar Gud — ja, den, som ingen falskhet känner hos sej, utan tycker sig vara alldeles ren därifrån, är redan sövd av dess anda. Men då blir falskheten till döds, när man börjar hylla den, gör hemligt förbund med honom och ärnar följa honom. Då är själva anden och väsendet falskt. En sådan kristen kan inte föra Andens strid. Nej, vore det också bara i en enda sak han vet med sej att han hyllar falskheten, är han genast vanmäktig, skygg för Gud, feg i striden och ostadig i all sin vandel.

Där uppriktigheten bor kan djävulen däremot ingenting uträtta, ty där leder alla frestelser till synd bara till förökad bön och gudsfruktan.

Sanning är din makt,
all din kungaprakt.
Villigt kommer de du samlat,
hjärtan som i mörkret famlat
du dej underlagt
med din sannings makt.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in,
rena själen min!

I ditt sanningsord
hos ditt folk du bor.
Hjälp oss, konung utan like
att vi breder ut ditt rike
över hav och jord
med ditt sanningsord!

"Ert liv är fördolt med Kristus i Gud."

Observera: vårt liv i Gud är fördolt! — och fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold; därför är vårt liv fördolt. Så talar här aposteln. Detta bekräftar också alla heligas erfarenhet.

Men vi — vi vill inte låta detta vara sant och riktigt talat, utan vi säger: Vore det ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det väl inte vara så fördolt, utan lysa fram, förnimmas, synas och kännas något mer. Nu, låt oss se hur det förhåller sej med det.

Sant är det, att "den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" att "Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn".

Sant är det, vad Johannes så ofta upprepar: vi vet — vi vet att vi är av Gud; vi vet att vi är Guds barn; vi vet att Gud blir i oss.

Sant är det, att den människa, som inte vet med sej någon omvändelse, någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen, någon förlossning i Kristus, något nytt liv med Kristus och ny vandring efter honom, utan ännu är ett med världen, om än inte i dess grövre väsende — sant är det, att en sådan bedrar sej själv, om hon menar sej ändå kunna leva det fördolda livet med Kristus i Gud, om hon så vill förstå detta språk, som skulle livet i Kristus inte ha några bestämda tecken, inte någon viss kraft och bevisning. Nej, nog står det fast vad Skriften lär om Andens frukter, varav det goda trädet ska kännas igen.

Men att det andliga livet ändå på samma gång är så fördolt, det kommer sej av följande omständigheter:

Först att vårt fallna, blinda förnuft dels aldrig rätt förstår sej på Andens verk och frukter, dels inte aktar dessa, utan vi vill liksom med händerna gripa själva livet, se och förnimma detsamma. Stundom är vi inte nöjda med de Andens frukter, som Skriften uppger, utan vill själva bestämma, hur det andliga livet skulle uppenbara sej; så att t. ex. då Skriften nämner såsom de förnämsta Andens frukter: kärlek, fröjd, frid etc., så säger många: "Ja, vad är detta? Visst blev det en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för alla mina synder, visst fick jag en fröjd och en frid med Gud, som jag aldrig förr haft; men, vad är detta? De är ju så svaga och obeständiga dessa ting hos mej. Jag borde ju ha en vida större och beständigare kärlek, fröjd, frid, saktmodighet" o. s. v. Eller också trånar vi efter några inre förnimmelser och känslor av själva livet i oss, och när sådan känsla saknas, genast tvivlar vi på livet.

För det andra är vårt liv i Gud allradjupast fördolt då, när Gud inte bara undandrar oss all känsla och kraft av tron, utan också låter mycken synd och skröplighet överfalla oss, tillstäder satan på det gruvligaste sålla oss, fresta och plåga oss med syndiga tankar, lustar och begärelser, ja, så att vi också under tiden förgår oss, så att Petrus förnekar sin Herre, ljuger och bannas; så att Paulus och Barnabas träter. Se, när något sådant händer oss — o, var är då vårt liv med Kristus i Gud, menar vi. O, nej? Att tro att Guds Ande skulle bo i mej — det är grövsta galenskap! Nej, inte Guds Ande, utan djävulens. Se, nu är sannerligen vårt liv med Kristus rätt djupt fördolt.

Slutligen kommer också till detta, att Gud låter varjehanda vidriga erfarenheter, olyckor och lidanden möta oss, ja, såsom en störtflod överskölja oss; så att mot en from Job förenar sej på en gång alla krafter, naturen, människor och andar, då rövare, stormvädret och åskan tar ifrån honom allt som han äger, ända till barnen; djävulen river hans kropp, hans hustru begabbar hans tro, hans arma hugsvalare välter nya stenar på hans börda, och hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like inte fanns i landet? Var är nu den synnerliga Guds vänskap som han skulle äga? Sådant må väl heta att djupt, djupt fördölja vår herrlighet.

Av allt detta onda, som övertäcker och fördöljer vårt liv med Kristus, är likväl inte något att likna vid synden. Yttre lidanden är däremot gyllene lidanden. Man kan snart nog låta lära sej, att dessa är ett faderligt ris, att "den Herren älskar, den agar han"; men synden, djävulens rasande i köttet, ihärdiga syndalustar och den därpå följande döda känslan och föreställningen om Guds rättvisa övergivande, om Andens bortvikande m. m. — se, dessa är de rätta dödsstötar, som går oss genom märg och ben och i grund förmörkar vårt nådeliv. Då hjälper vanligen inget annat än överge all tanke på sitt eget nådeliv och blott se på den evige, oföränderlige Guden själv, om inte han kan frälsa och ännu hjälpa saken. Men när det åter klarnar, kan man väl få se att mitt i det svarta mörkret fördolde sej inte bara ett oförändrat fadershjärta i Gud och vår oförminskade rättfärdighet i Kristus, utan också ett sant, levande, kämpande nådeliv i vårt hjärta.

Att väl veta hur Gud underligen för sina heliga och på detta sätt fördöljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete, det är den höga Guds visdom som framför allt annat är oss nödvändig, om vi ska hålla ut med denne Herren.

Fördolda liv, som av Guds Ande födes
och inte dör, när annat allt förödes,
det livet även mig, o Herre, giv.
Du ädla liv, dig äger Jesu vänner,
de Faderns barn som världen inte känner.
Kom till mig in, hos mig förbliv.
Fördolda liv.