Aposteln vill säga: Tänk dock tillbaka på vad som gjort er till kristna! Ni är ju döpta till Kristus. Vet ni inte vad denna döpelse betyder, nämligen att ni inte endast är tvagna och renade genom syndernas förlåtelse, utan också att det syndiga köttet därigenom är dömt ifrån livet och överlämnat åt döden, så att det helt ska fördränkas och så att ert återstående liv på jorden ska vara ett beständigt syndens dödande. Sådant var förbundet med Kristus: "Vi är döpta till hans död."
Men detta måste vara inte bara ord och tankar, utan sanning och verklighet. Måtte var och en som vill vara kristen besinna detta!
Om någon som bekänner sej till Kristus likväl inte verkligt har det nya sinnet som i allt vill göra sin Herres vilja, utan ännu kan hylla och försvara en och annan skötesynd, stå i förtroligt förhållande till något som uppenbart strider emot Herrens bud och vilja, den bedrar sej själv med en död inbillningstro. Då vi blir omvända återkommer vi just till det förbund med Kristus till vilket vi blev döpta. Men vi är döpta till hans död — och hans död var en syndadöd.
Om nu någon som är en slav, t. ex. under girigheten, så att vinna och samla detta jordiska är hans huvudsak, eller under vällustsynder, otukt eller dryckenskap, eller under vredessynder, hat, avund, lögn och förtal, eller så att han övar någon oredlighet i handel eller arbete m. m., om en sådan vänder sig till religionen, till Guds ord och Guds folk, och nu bekänner tron på nåden, men blir kvar i sitt förra förhållande till sin skötesynd — hör åter: han bedrar sej med en falsk inbillningstro. Och all hans religion, hans kyrko- och nattvardsgång är under ett sådant förhållande endast ett vederstyggligt skrymteri.
Förbundet med Kristus är ett heligt förbund: "Vi är döpta till hans död." Kristi rike är visserligen fullt med synd och jämmer; därom talas inte att du får känna allt ont i ditt gamla hjärta, i köttets lustar och begärelser, eller att du kan falla och förgå dej; men att bli kvar i sitt gamla förhållande till synden, det hör inte till Kristi rike.
Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Alla Guds barn har ett heligt sinne som gör uppror mot synden. Att du ännu kan stå i lugnt och förtroligt förhållande till din girighet, eller din ärelystnad, din avund, eller din otukt, eller din vrede, din trätsjuka, ditt hat — att stå i lugnt och förtroligt förhållande till något sådant, hylla och ursäkta det: det är detta, som alldeles bestämt vittnar emot dej. Att olyckligt falla och förgå sej är ännu inte att bryta förbundet med Kristus; men att ge synden frihet, hylla och försvara den, det är att bryta förbundet.
Vi är döpta till hans död. Ska du nu i sanning döda synden, då måste du ha en villig ande till det, även om det för köttet är bittert. Kristi mänskliga natur bävade väl för dödens bitterhet, men ändå var han efter anden villig att ta kalken ur Faderns hand. Så sade Han också om sina trogna: "Anden är villig men köttet är svagt." Är den villiga anden bortviken ur ditt hjärta, då är all kamp med synden ett lagtvunget arbete och alltså skrymteri, eftersom det inte går av hjärtat.
Men ska den villiga anden behållas, då måste du leva i tron, i den saliga trösten och vissheten att Gud förlåter alla dina synder. Därtill är också nödvändigt att veta, att hur det än går dej i striden, vare sej du bättre eller sämre lyckas vid syndens bekämpande, står dock alltid nådeförbundet fast hos Gud, och även du lever i det förbundet, så länge du lever i denna övning och sveper in dej i Kristi rättfärdighet; ty bara på den grundar sej nåderiket, som är väldigt över alla synder.
Själva denna övning, att tro nåden och döda synden, ska vara dej det säkraste vittnesbörd om att hur illa det än ofta ser ut, du dock lever i sann nåd. Och så länge du av hjärtat tror en sådan nåd, ska du alltid på nytt livas till att följa din trogne Frälsare och döda synden.
Men för köttet blir denna väg bitter. Den slutsatsen kan du också dra av att det heter: "döpta till hans död;" ty Kristi död var en bitter död. Han har under starkt rop uppgivit anden. Köttets korsfästande skall ofta bli dej så bittert att också du ska nödgas ropa, då du i nöd och ångest åkallar Herren. Då gäller det att inte tröttna, utan väl komma ihåg, att då du är en kristen och står i Guds förbund, har du gjort en övermåttan stor lycka, du går emot en evig herrlighet. Därför må du gärna lida något därför. Kronan lönar väl alla redligt framhärdande kämpar. Det är ju ett fast ord: Dör vi med, så ska vi leva med; lider vi med, så ska vi med regera.
När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn,
honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit
och mej till sin egen tagit.
Honom jag, som han mej bjöd,
följa vill i liv och död.
torsdag 17 januari 2019
onsdag 16 januari 2019
"Jag höll därför före att jag inget visste utom Jesus Kristus och honom korsfäst." (1 Kor. 2:2)
Du frågar: Har den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den "rätta Guds nåd", den enda rätta andligheten skiljer sej från alla falska vägar?
Ja, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, inte skulle ha givit ett sådant tecken?
Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt, att man med sanning kan säga med Paulus: "Allt det som var mej till vinning, har jag räknat för skada jämfört med den översvinnliga min Herres Kristi kunskap. Jag blev död: men Kristus lever i mej. För det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill inget veta, utom Jesus Kristus och honom korsfäst."
De ser det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; för livet är i Guds Son. Sådant ser de trogna överallt i Skriften. Det som här ska sägas, är därför inget nytt för dem. Men det ska ändå för många vara en hjärtans lust att skåda, inte bara vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detta såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse som över huvud taget vill se det.
I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läser vi om den nya sången, som sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läser uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrafyrtiofyratusen, som är köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!
Men vari bestod denna sång, och vad var det som ingen kunde lära, utom de tecknade?
Johannes säger: "De sjunger för Lammet: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöng om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!
Ja, torde någon säga: vem kan inte sjunga om det? Och vem vet inte, att det är det största i himmelen och på jorden?
Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunger detta och bara detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är inte fråga om att bara veta det eller bara med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär inte skrymteri; och den som inte uppsåtligen vill bedra sej själv, måste ger akt på Skriftens mening.
Låt oss då betänka vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöng bara om Lammets förtjänst och inte om allehanda Guds välgärningar. Säkert är att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunger till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod?
Ja, vad betyder detta annat än bara detsamma, som Paulus menade, då han sade sej inte vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta ensamt är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.
Och är det inte just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi inte ska ha vårt tröst in något som finns hos oss, inte ens i själva Andens verk, inte ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast i Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.
Se, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet som är dödat är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sej självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.
Här är förlossning från jordens kval,
fred med Gud själv, jag vet,
frälsning för syndare utan tal,
frälsning i evighet.
Världen den hånar väl korsets trä,
fräck i sitt övermod,
men här får syndare ly och lä,
rening i Jesu blod.
Härlige Kristus, ditt namn jag bär,
följer dej på vår jord,
anser mej ingenting veta här
utom ditt kors, ditt ord.
Ja, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, inte skulle ha givit ett sådant tecken?
Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt, att man med sanning kan säga med Paulus: "Allt det som var mej till vinning, har jag räknat för skada jämfört med den översvinnliga min Herres Kristi kunskap. Jag blev död: men Kristus lever i mej. För det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill inget veta, utom Jesus Kristus och honom korsfäst."
De ser det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; för livet är i Guds Son. Sådant ser de trogna överallt i Skriften. Det som här ska sägas, är därför inget nytt för dem. Men det ska ändå för många vara en hjärtans lust att skåda, inte bara vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detta såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse som över huvud taget vill se det.
I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läser vi om den nya sången, som sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läser uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrafyrtiofyratusen, som är köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!
Men vari bestod denna sång, och vad var det som ingen kunde lära, utom de tecknade?
Johannes säger: "De sjunger för Lammet: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöng om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!
Ja, torde någon säga: vem kan inte sjunga om det? Och vem vet inte, att det är det största i himmelen och på jorden?
Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunger detta och bara detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är inte fråga om att bara veta det eller bara med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär inte skrymteri; och den som inte uppsåtligen vill bedra sej själv, måste ger akt på Skriftens mening.
Låt oss då betänka vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöng bara om Lammets förtjänst och inte om allehanda Guds välgärningar. Säkert är att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunger till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod?
Ja, vad betyder detta annat än bara detsamma, som Paulus menade, då han sade sej inte vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta ensamt är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.
Och är det inte just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi inte ska ha vårt tröst in något som finns hos oss, inte ens i själva Andens verk, inte ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast i Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.
Se, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet som är dödat är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sej självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.
Här är förlossning från jordens kval,
fred med Gud själv, jag vet,
frälsning för syndare utan tal,
frälsning i evighet.
Världen den hånar väl korsets trä,
fräck i sitt övermod,
men här får syndare ly och lä,
rening i Jesu blod.
Härlige Kristus, ditt namn jag bär,
följer dej på vår jord,
anser mej ingenting veta här
utom ditt kors, ditt ord.
tisdag 15 januari 2019
"Honom som inte visste av någon synd har Gud gjort till synd för oss, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom Honom." (2 Kor. 5:21)
O, ett väldigt ord! Ty det står verkligen inte syndoffer, utan synd - "gjord till synd" — betecknande, att han av hela världens syndamängd var så övertäckt, att han kunde kallas idel synd; såsom biskop Hersleb över detta språk säger: "Han blev gjord till själva synden, så att Gud ansåg honom för intet annat än idel synd; Gud gjorde honom så till sägandes till en syndakloss, en syndaklimp ... på det allt Guds straff, all vrede, all helvetets grymhet, all satans rättighet till oss, skulle för syndens skull i honom, såsom i en medelpunkt, sammanstöta, emedan alla synder i honom var församlade och hade liksom sitt kvarter, rum och plats."
Eller såsom Luther säger: "När den barmhärtige Fadern kastade allas våra synder uppå honom, sade han: Du ska vara det alla människor varit och är, ifrån tidens begynnelse intill dess ände; du ska vara den syndare som tog äpplet i paradiset; du ska vara David som bedrev hor och mord; du ska vara Paulus, som förföljt, försmädat och förövat all våldsamhet et c. Kort sagt, du ska vara det alla människor är, liksom hade du ensam gjort alla människors synder; därför tänk nu på, hur du betalar och gör tillfyllest för dem."
När nu Medlaren sålunda bar världens synder, kom också all lagens förbannelse över honom, d. ä. all den Guds vrede, onåd och pina, som all världens synd förtjänat. Denna kamp började i örtagården och var så hård, att den av den starke Hjälten utpressade den oerhörda blodsvetten under bön och tårar, såsom av en svag, vanmäktig syndare. Med Guds tillräknelselag är inget skämt, utan det allrastörsta allvar. När Gud en gång kastat synden på honom, kunde han inte ens inför Gud klaga, att han var oskyldig, utan måste stå för Fadern som en stor syndare och smaka all lagens förbannelse. Denna fullbordades i döden på korset, vilken innefattade all lagens förbannelse.
Här höll nu även döden slutligen sin drabbning med livet. Döden är en allsmäktig herre över hela världen; ty han övervinner konungar och furstar och alla människor. Nu lägger han sej med all makt på Kristus, vill även övervinna och uppsluka honom, tycks också lyckas häri, då Herren med starkt rop och tårar ger upp andan. Men eftersom det eviga livet var i honom, även då när han lät döden övervinna och döda sej, vände detta livet om, övervann och dödade döden.
Genom denna Kristi oskyldiga död för världens synder blev hela den stora segern vunnen, varigenom ormens huvud blev krossat. Lagen hade tagit ut allt vad han hade att fordra av människosläktet; synden hade blivit fullkomligt avstraffad och försonad; döden hade blivit övervunnen av livet; djävulen hade därigenom förlorat sitt rov; "åklagaren var förkastad" och "dömd", och genom förbundets blod blev fångarna utsläppta utur kulan. Ty nu var en evig pardon, liv och frihet och rättfärdighet åt alla förvärvade, och änglar och saliga skaror sjöng om segern: "Ära och lov och pris och starkhet vare vår Gud och Lammet."
Detta var den herrliga seger, om vilken står skrivet: Döden är uppsvulgen uti segern. Du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Dödens udd är synden; syndens kraft är lagen. Men Gud vare tack, som har givit oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.
Och så är nu hela världen genom Kristi herrliga seger likaså sant och riktigt i Kristus förlossad, som hon i Adam är fallen och förtappad, och får likaså oförskyllt genom Kristus det eviga livet, som hon genom Adam fått synden och döden i arv. Arvet av Adam ser och känner vi alla stunder i oss och i världen; men arvet i Kristus ser och känna vi inte, det måste endast genom evangelium förkunnas och av oss tros. Men Herren Gud ser Kristus och hans förtjänst.
Därför så sant du ser världen försänkt i synder, så sant ser Gud alla människor i Kristus fullkomligt försonade, rättfärdigade och helgade, ja, så täcka, som då han i begynnelsen såg på allt han hade gjort, och se, det var allt ganska gott! Vore inte världen så återställd för Guds ögon, då hade inte Kristus fullkomligt uträttat sitt försoningsämbete.
Och nu återstår således inget annat för vår salighet än evangelii bud: Hylla Sonen! Kom igen, ni avfälliga barn! Kom, låt oss gå till rätta med varandra: Om era synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita. Den som törstar komme; och den som vill tage livets vatten för intet. Den som tror och blir döpt ska bli salig; men den som inte tror ska bli fördömd.
Hör jag rätt, o Jesus, har du blivit
gjord till synd för oss, på det att vi,
genom dig, som din apostel skrivit,
Guds rättfärdighet ock skulle bli?
Inte nog att synden är försonad,
vreden stillad, straffet efterskänkt,
intte nog att syndaren blir skonad,
här är mer än någon mänska tänkt!
För här hör jag ju att jag är vorden
Guds rättfärdighet igenom dej!
Jag som går så arm och svart på jorden
och har idel synd och brist i mej.
Eller såsom Luther säger: "När den barmhärtige Fadern kastade allas våra synder uppå honom, sade han: Du ska vara det alla människor varit och är, ifrån tidens begynnelse intill dess ände; du ska vara den syndare som tog äpplet i paradiset; du ska vara David som bedrev hor och mord; du ska vara Paulus, som förföljt, försmädat och förövat all våldsamhet et c. Kort sagt, du ska vara det alla människor är, liksom hade du ensam gjort alla människors synder; därför tänk nu på, hur du betalar och gör tillfyllest för dem."
När nu Medlaren sålunda bar världens synder, kom också all lagens förbannelse över honom, d. ä. all den Guds vrede, onåd och pina, som all världens synd förtjänat. Denna kamp började i örtagården och var så hård, att den av den starke Hjälten utpressade den oerhörda blodsvetten under bön och tårar, såsom av en svag, vanmäktig syndare. Med Guds tillräknelselag är inget skämt, utan det allrastörsta allvar. När Gud en gång kastat synden på honom, kunde han inte ens inför Gud klaga, att han var oskyldig, utan måste stå för Fadern som en stor syndare och smaka all lagens förbannelse. Denna fullbordades i döden på korset, vilken innefattade all lagens förbannelse.
Här höll nu även döden slutligen sin drabbning med livet. Döden är en allsmäktig herre över hela världen; ty han övervinner konungar och furstar och alla människor. Nu lägger han sej med all makt på Kristus, vill även övervinna och uppsluka honom, tycks också lyckas häri, då Herren med starkt rop och tårar ger upp andan. Men eftersom det eviga livet var i honom, även då när han lät döden övervinna och döda sej, vände detta livet om, övervann och dödade döden.
Genom denna Kristi oskyldiga död för världens synder blev hela den stora segern vunnen, varigenom ormens huvud blev krossat. Lagen hade tagit ut allt vad han hade att fordra av människosläktet; synden hade blivit fullkomligt avstraffad och försonad; döden hade blivit övervunnen av livet; djävulen hade därigenom förlorat sitt rov; "åklagaren var förkastad" och "dömd", och genom förbundets blod blev fångarna utsläppta utur kulan. Ty nu var en evig pardon, liv och frihet och rättfärdighet åt alla förvärvade, och änglar och saliga skaror sjöng om segern: "Ära och lov och pris och starkhet vare vår Gud och Lammet."
Detta var den herrliga seger, om vilken står skrivet: Döden är uppsvulgen uti segern. Du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Dödens udd är synden; syndens kraft är lagen. Men Gud vare tack, som har givit oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.
Och så är nu hela världen genom Kristi herrliga seger likaså sant och riktigt i Kristus förlossad, som hon i Adam är fallen och förtappad, och får likaså oförskyllt genom Kristus det eviga livet, som hon genom Adam fått synden och döden i arv. Arvet av Adam ser och känner vi alla stunder i oss och i världen; men arvet i Kristus ser och känna vi inte, det måste endast genom evangelium förkunnas och av oss tros. Men Herren Gud ser Kristus och hans förtjänst.
Därför så sant du ser världen försänkt i synder, så sant ser Gud alla människor i Kristus fullkomligt försonade, rättfärdigade och helgade, ja, så täcka, som då han i begynnelsen såg på allt han hade gjort, och se, det var allt ganska gott! Vore inte världen så återställd för Guds ögon, då hade inte Kristus fullkomligt uträttat sitt försoningsämbete.
Och nu återstår således inget annat för vår salighet än evangelii bud: Hylla Sonen! Kom igen, ni avfälliga barn! Kom, låt oss gå till rätta med varandra: Om era synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita. Den som törstar komme; och den som vill tage livets vatten för intet. Den som tror och blir döpt ska bli salig; men den som inte tror ska bli fördömd.
Hör jag rätt, o Jesus, har du blivit
gjord till synd för oss, på det att vi,
genom dig, som din apostel skrivit,
Guds rättfärdighet ock skulle bli?
Inte nog att synden är försonad,
vreden stillad, straffet efterskänkt,
intte nog att syndaren blir skonad,
här är mer än någon mänska tänkt!
För här hör jag ju att jag är vorden
Guds rättfärdighet igenom dej!
Jag som går så arm och svart på jorden
och har idel synd och brist i mej.
måndag 14 januari 2019
"Du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg." (Luk. 10:27)
Detta är det yppersta och största budet. Och vad kan vara skäligare, än att vi får älska Gud? Är det inte sant och rätt, att varje pulsslag, varje tanke, varje kraft, vårt hela sinne och tankeförmåga, kropp, själ och liv, skulle allt tillhöra honom, varje ögonblick vara ägnat åt honom? Ingen stund av vårt liv borde gå förbi, utan att vi med trängtande, älskande själ såge på honom, frågade efter hans vilja och välbehag, aktade på hans vink. För väsenden, som är skapade till Guds beläte, anstår sannerligen ingenting mindre.
Och sådant ligger i orden: "Älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg." Ty att du ska älska Gud av allt ditt hjärta, det vill just säga, att du uppriktigt och utan skrymtan verkligen ska älska honom, så att han utgör det förnämsta föremålet för dej, vilket fördunklar alla andra, och till vilket allting sedan hänförs.
Ty vi vet, att människan är så danad, att hon aldrig kan på en gång älska två föremål lika, utan alltid är ettdera det förnämsta, såsom Jesus förklarade i Matt. 6:24. Just detta förnämsta föremål för hjärtat, det du mest tänker på, innerligast trängtar efter och hänger vid, detta som mest fägnar dej o. s. v., detta hjärteföremål vill Herren Gud vara för dej. Detta betyder ordet: "älska Gud av allt ditt hjärta." De följande orden utgör sedan bara en vidare utveckling av det första, eller av vad som alltid följer därmed.
När det tilläggs "av all din själ", vill det därför säga, att när du älskar Gud av allt ditt hjärta, du också uppoffrar för honom hela ditt liv, så att din egen välfärd, ära, njutning, ja, själva livet, aktas ringa för honom. Ty ordet "själ" betecknar i Skriftens eget språk vanligen det lekamliga livet och allt, vad som förelöper i våra yttre sinnen. Således, om antingen kärleken till jordiska ting och till något eget vill dra ej, eller fruktan för lidanden vill driva dej från Herren, låter du genast allt fara och säger: "Må vad som helst förloras eller drabba mej, när jag har dej, o Herre, frågar jag inte efter himmel och jord."
Vidare heter det: av alla dina krafter — det vill säga, att alla dina förmögenheter varje stund är sysselsatta med Gud, med hans tillbedjande och tjänst; så att dina tankar alltid umgås med honom, din inbillningskraft, dina sinnesrörelser alltid har Gud till ämne och föremål; att dina ögon ser, dina öron lyssnar bara efter det som tillhör Gud, din tunga vill beständigt tala om honom, dina händer göra honom något till tjänst.
Slutligen heter det: "Älska Gud av all din håg", eller egentligen "eftertanke". Att älska av all sin håg eller eftertanke tyder på den kärlekens omsorg att för varje tillfälle träffa det bästa sättet att behaga och tjäna den älskade, vilket med andra ord är ett aktgivande på den älskades smak och välbehag, så att det som behagar honom, är för den älskande alltid det rättaste, bästa och behagligaste.
Lägg märke till vad det innebär att älska Gud av all sin håg! Det är att inte veta något annat rättesnöre, för vad som är gott, rätt eller ljuvt, än Guds behag; att om blott Gud vill, tillstädjer eller tillskickar något, vore det också i sej självt än så bittert för mej, är det mej genast kärt och dyrbart, bara därför att den käre Guden vill det; och slutligen, att detta ska vara din egen lust. Ty att älska av all sin håg är just motsatsen mot att göra något bara på befallning eller av tvång. Alltså, om det kostar på, om du känner det svårt när du ska göra eller lida något för Guds skull, så att du måste strida med någon motvilja, då älskar du inte Gud av all din håg.
Du ska så älska Gud, att allt vad han någonsin tillstädjer eller tillskickar dej, är för hans behags skull alltid kärt och dyrbart för dej, om det också vore i sej självt det bittraste, t. ex. att det käraste föremål du hade på jorden berövas dej, eller att din hela jordiska lycka förstörs, eller ditt goda namn och rykte i grund tillintetgörs o. s. v. Si, allt sådant är i sej självt bittert, men ska bara för din Guds välbehag vara dej kärt och behagligt, endast därför att han vill det. Sådant ligger i orden älska Gud av all din håg.
För hur kan man älska Gud av all sin håg och dock inte älska det som behagar Gud, utan känna motvilja för ett bud som han givit eller för ett lidande som han tillsänder? Om du bara älskar Gud av allt ditt hjärta — av all din själ — av all din håg, ska ju allt vad som är hans välbehag vara dej kärt och vara dej lika, vare sej det är ljuvt eller bittert, om bara han vill det.
Och sådant ligger i orden: "Älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg." Ty att du ska älska Gud av allt ditt hjärta, det vill just säga, att du uppriktigt och utan skrymtan verkligen ska älska honom, så att han utgör det förnämsta föremålet för dej, vilket fördunklar alla andra, och till vilket allting sedan hänförs.
Ty vi vet, att människan är så danad, att hon aldrig kan på en gång älska två föremål lika, utan alltid är ettdera det förnämsta, såsom Jesus förklarade i Matt. 6:24. Just detta förnämsta föremål för hjärtat, det du mest tänker på, innerligast trängtar efter och hänger vid, detta som mest fägnar dej o. s. v., detta hjärteföremål vill Herren Gud vara för dej. Detta betyder ordet: "älska Gud av allt ditt hjärta." De följande orden utgör sedan bara en vidare utveckling av det första, eller av vad som alltid följer därmed.
När det tilläggs "av all din själ", vill det därför säga, att när du älskar Gud av allt ditt hjärta, du också uppoffrar för honom hela ditt liv, så att din egen välfärd, ära, njutning, ja, själva livet, aktas ringa för honom. Ty ordet "själ" betecknar i Skriftens eget språk vanligen det lekamliga livet och allt, vad som förelöper i våra yttre sinnen. Således, om antingen kärleken till jordiska ting och till något eget vill dra ej, eller fruktan för lidanden vill driva dej från Herren, låter du genast allt fara och säger: "Må vad som helst förloras eller drabba mej, när jag har dej, o Herre, frågar jag inte efter himmel och jord."
Vidare heter det: av alla dina krafter — det vill säga, att alla dina förmögenheter varje stund är sysselsatta med Gud, med hans tillbedjande och tjänst; så att dina tankar alltid umgås med honom, din inbillningskraft, dina sinnesrörelser alltid har Gud till ämne och föremål; att dina ögon ser, dina öron lyssnar bara efter det som tillhör Gud, din tunga vill beständigt tala om honom, dina händer göra honom något till tjänst.
Slutligen heter det: "Älska Gud av all din håg", eller egentligen "eftertanke". Att älska av all sin håg eller eftertanke tyder på den kärlekens omsorg att för varje tillfälle träffa det bästa sättet att behaga och tjäna den älskade, vilket med andra ord är ett aktgivande på den älskades smak och välbehag, så att det som behagar honom, är för den älskande alltid det rättaste, bästa och behagligaste.
Lägg märke till vad det innebär att älska Gud av all sin håg! Det är att inte veta något annat rättesnöre, för vad som är gott, rätt eller ljuvt, än Guds behag; att om blott Gud vill, tillstädjer eller tillskickar något, vore det också i sej självt än så bittert för mej, är det mej genast kärt och dyrbart, bara därför att den käre Guden vill det; och slutligen, att detta ska vara din egen lust. Ty att älska av all sin håg är just motsatsen mot att göra något bara på befallning eller av tvång. Alltså, om det kostar på, om du känner det svårt när du ska göra eller lida något för Guds skull, så att du måste strida med någon motvilja, då älskar du inte Gud av all din håg.
Du ska så älska Gud, att allt vad han någonsin tillstädjer eller tillskickar dej, är för hans behags skull alltid kärt och dyrbart för dej, om det också vore i sej självt det bittraste, t. ex. att det käraste föremål du hade på jorden berövas dej, eller att din hela jordiska lycka förstörs, eller ditt goda namn och rykte i grund tillintetgörs o. s. v. Si, allt sådant är i sej självt bittert, men ska bara för din Guds välbehag vara dej kärt och behagligt, endast därför att han vill det. Sådant ligger i orden älska Gud av all din håg.
För hur kan man älska Gud av all sin håg och dock inte älska det som behagar Gud, utan känna motvilja för ett bud som han givit eller för ett lidande som han tillsänder? Om du bara älskar Gud av allt ditt hjärta — av all din själ — av all din håg, ska ju allt vad som är hans välbehag vara dej kärt och vara dej lika, vare sej det är ljuvt eller bittert, om bara han vill det.
söndag 13 januari 2019
"I vilken han låter se sin rättfärdighet, i det att han förlåter synderna, som var blivna under Guds tålamod." (Rom. 3:25)
Ordagrant efter grundtexten: "Till ett bevis på sin rättfärdighet i åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna."
Vad som här menas med Guds rättfärdighet, det förklarar aposteln genast i följande vers, där han säger: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid, som nu är, att han är rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro" (grundtexten).
Att han är rättfärdig, på samma gång som han rättfärdiggör dem som tror — det är denna Guds rättfärdighet, som skulle bevisas därmed, att han utställde sin Son till en blodbestänkt nådastol. Guds rättfärdighet är således här hans domare-rättfärdighet, med andra ord, hans rättvisa.
Men det var i avseende på två särskilda förhållanden, som Guds rättfärdighet blev förklarad och bevisad genom Kristi försoningsdöd. Det förra (v. 25) var Guds fördragsamhet under Gamla testamentet, eller såsom apostelns ord lyder: "åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna;" det andra (v. 26) var, att han också helt benådar och "rättfärdiggör" de syndare som tror på Kristus.
Vad det förra förhållandet angår, tycks aposteln vilja säga: Gud har i de förflutna tider lämnat synderna utan en full och lagenlig bestraffning. För om Gud genast visat sin fulla straffrättfärdighet och handlat med människorna efter förtjänst, så skulle han ha utrotat människorna från jorden — inte bara förstört alla hednafolk utan också gjort en ände med Israel, varigenom också den nådesplan i avseende på hela mänskligheten, som låg i hans hushållning med Israel, hade blivit om intet. Under hela den tid, som föregick Sonens sändande, tycks han ha förgätit att straffa människorna efter deras synder, och hela världen vilade under skuggan av hans "tålamod". Men när Kristus var kommen, skulle denna fördragsamhetens tid ha en ände, och då skulle det uppenbaras vad som legat till grund för densamma, då den gudomliga rättfärdigheten utkrävde syndernas fulla straff i ende Sonens blodiga död på korset.
Om det andra förhållandet säger aposteln: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid som nu är, att han själv skall vara rättfärdig och rättfärdiggörande den som är av Jesu tro." Här talas om annat än blott fördragsamhet; här talas om den fulla nåden, att han rättfärdiggör den som är av Jesu tro. Hur det kan vara gudomlig rättfärdighet eller rättvisa att rentav rättfärdiggöra syndare, det skulle Kristi hårda och blodiga död visa.
O vilka hjärtefröjdande ord vi har här! Aposteln säger, att Herren Gud har framställt sin Son till en nådastol i hans eget blod, för att han skulle låta se rättvisan i det att han rättfärdiggör de troende. Han har givit en laglig försoning, för att han ska kunna vara på en gång "själv rättfärdig och rättfärdiggörande den", som tror. Hade han inte föranstaltat en fullkomlig, laglig gottgörelse för alla våra synder, så hade han inte kunnat rättfärdiggöra syndare och dock själv vara fullkomligt rättfärdig; ty rättfärdigheten fordrade, att syndare skulle straffas, icke rättfärdigas. Men nu, då en laglig försoning är skedd, kan han vara på en gång "själv rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro".
"Fröjda er, ni himlar, och gläd dej, du jord!" Syndares benådning står nu tillsammans med själva den gudomliga rättvisan. Och vore det inte så, kunde jag inte hålla ut i tron på Guds nåd; jag skulle alltid tycka, att Gud måste tröttna vid mina oändliga synder. Men nu har den store Herren Gud fogat denna anstalt, varigenom själva rättvisan fordrar vår benådning. Ty det vore inte rättvist att två gånger utkräva samma skuld. Är våra synder med Kristi blod gottgjorda, så ska de inte utkrävas av oss, så länge Gud är rättvis och inte förkastar den lösepenning han själv bestämt för våra synder.
I Kristi försoning är alltså Guds rättvisa i syndares benådande och rättfärdigande framställd i ett skinande ljus. "Ingen har någon tid sett Gud; ende Sonen, som var i Fadrens sköte, har kungjort oss det." I honom har Guds största egenskaper, hans oändliga barmhärtighet och hans fullkomliga rättfärdighet, framlyst. Han gav rättfärdigheten allt, vad hon kunde kräva, så att rättvisan nu kan försäkra varje troende syndare om nåd och salighet, lika mycket som barmhärtigheten.
Man ska nu inse, att Gud inte bara är så nådig, utan också så trofast och rättvis, att han förlåter synderna. Rättvisan har, istället för att åtnöjas med en liten del av sin fordran, tagen ur den utblottades sista tillgångar, nu vänt sej till den rike Borgesmannen och fått full gottgörelse. Och kunde vi betänka den personens storhet, som lämnat denna gottgörelse, måste vi säga, att den gudomliga rättvisan i hans död blivit i högsta grad förherrligad.
Kristus, på korset du tog på dej
skapelsens synd och ve!
Kristus, på korset du bar för mej
dom och förbannelse!
Där vid ditt kors räckte himlens Gud
handen till fallen själ.
Där blev vårt uppror mot lagens bud
sonat och allt gjort väl.
Vad som här menas med Guds rättfärdighet, det förklarar aposteln genast i följande vers, där han säger: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid, som nu är, att han är rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro" (grundtexten).
Att han är rättfärdig, på samma gång som han rättfärdiggör dem som tror — det är denna Guds rättfärdighet, som skulle bevisas därmed, att han utställde sin Son till en blodbestänkt nådastol. Guds rättfärdighet är således här hans domare-rättfärdighet, med andra ord, hans rättvisa.
Men det var i avseende på två särskilda förhållanden, som Guds rättfärdighet blev förklarad och bevisad genom Kristi försoningsdöd. Det förra (v. 25) var Guds fördragsamhet under Gamla testamentet, eller såsom apostelns ord lyder: "åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna;" det andra (v. 26) var, att han också helt benådar och "rättfärdiggör" de syndare som tror på Kristus.
Vad det förra förhållandet angår, tycks aposteln vilja säga: Gud har i de förflutna tider lämnat synderna utan en full och lagenlig bestraffning. För om Gud genast visat sin fulla straffrättfärdighet och handlat med människorna efter förtjänst, så skulle han ha utrotat människorna från jorden — inte bara förstört alla hednafolk utan också gjort en ände med Israel, varigenom också den nådesplan i avseende på hela mänskligheten, som låg i hans hushållning med Israel, hade blivit om intet. Under hela den tid, som föregick Sonens sändande, tycks han ha förgätit att straffa människorna efter deras synder, och hela världen vilade under skuggan av hans "tålamod". Men när Kristus var kommen, skulle denna fördragsamhetens tid ha en ände, och då skulle det uppenbaras vad som legat till grund för densamma, då den gudomliga rättfärdigheten utkrävde syndernas fulla straff i ende Sonens blodiga död på korset.
Om det andra förhållandet säger aposteln: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid som nu är, att han själv skall vara rättfärdig och rättfärdiggörande den som är av Jesu tro." Här talas om annat än blott fördragsamhet; här talas om den fulla nåden, att han rättfärdiggör den som är av Jesu tro. Hur det kan vara gudomlig rättfärdighet eller rättvisa att rentav rättfärdiggöra syndare, det skulle Kristi hårda och blodiga död visa.
O vilka hjärtefröjdande ord vi har här! Aposteln säger, att Herren Gud har framställt sin Son till en nådastol i hans eget blod, för att han skulle låta se rättvisan i det att han rättfärdiggör de troende. Han har givit en laglig försoning, för att han ska kunna vara på en gång "själv rättfärdig och rättfärdiggörande den", som tror. Hade han inte föranstaltat en fullkomlig, laglig gottgörelse för alla våra synder, så hade han inte kunnat rättfärdiggöra syndare och dock själv vara fullkomligt rättfärdig; ty rättfärdigheten fordrade, att syndare skulle straffas, icke rättfärdigas. Men nu, då en laglig försoning är skedd, kan han vara på en gång "själv rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro".
"Fröjda er, ni himlar, och gläd dej, du jord!" Syndares benådning står nu tillsammans med själva den gudomliga rättvisan. Och vore det inte så, kunde jag inte hålla ut i tron på Guds nåd; jag skulle alltid tycka, att Gud måste tröttna vid mina oändliga synder. Men nu har den store Herren Gud fogat denna anstalt, varigenom själva rättvisan fordrar vår benådning. Ty det vore inte rättvist att två gånger utkräva samma skuld. Är våra synder med Kristi blod gottgjorda, så ska de inte utkrävas av oss, så länge Gud är rättvis och inte förkastar den lösepenning han själv bestämt för våra synder.
I Kristi försoning är alltså Guds rättvisa i syndares benådande och rättfärdigande framställd i ett skinande ljus. "Ingen har någon tid sett Gud; ende Sonen, som var i Fadrens sköte, har kungjort oss det." I honom har Guds största egenskaper, hans oändliga barmhärtighet och hans fullkomliga rättfärdighet, framlyst. Han gav rättfärdigheten allt, vad hon kunde kräva, så att rättvisan nu kan försäkra varje troende syndare om nåd och salighet, lika mycket som barmhärtigheten.
Man ska nu inse, att Gud inte bara är så nådig, utan också så trofast och rättvis, att han förlåter synderna. Rättvisan har, istället för att åtnöjas med en liten del av sin fordran, tagen ur den utblottades sista tillgångar, nu vänt sej till den rike Borgesmannen och fått full gottgörelse. Och kunde vi betänka den personens storhet, som lämnat denna gottgörelse, måste vi säga, att den gudomliga rättvisan i hans död blivit i högsta grad förherrligad.
Kristus, på korset du tog på dej
skapelsens synd och ve!
Kristus, på korset du bar för mej
dom och förbannelse!
Där vid ditt kors räckte himlens Gud
handen till fallen själ.
Där blev vårt uppror mot lagens bud
sonat och allt gjort väl.
lördag 12 januari 2019
"Ty Kristus är därtill både död och uppstånden och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)
Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.
Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda."
Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.
Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.
Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet."
Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och på detta grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för honom.
Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka han dött, inte mer betrakta sej såsom från honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i honom, såsom honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.
Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom honom, ska för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låter bli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.
Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära, utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner honom.
Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".
Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
för dödens seger blev dess nederlag
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt,
han vann seger som han sagt.
Dödens udd han brutit av,
till ett väntrum gjort vår grav
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Vi varje dag ska dö från synd och värld
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt...
Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda."
Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.
Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.
Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet."
Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och på detta grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för honom.
Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka han dött, inte mer betrakta sej såsom från honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i honom, såsom honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.
Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom honom, ska för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låter bli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.
Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära, utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner honom.
Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".
Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
för dödens seger blev dess nederlag
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt,
han vann seger som han sagt.
Dödens udd han brutit av,
till ett väntrum gjort vår grav
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Vi varje dag ska dö från synd och värld
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt...
fredag 11 januari 2019
"Älskar du mej?" (Joh. 21:6)
Det är Herren själv, som här talar — han som ska döma på den yttersta dagen, Han, till vilken du ber i bönen. O, vi skulle dock, om det gällde, krypa på våra knän till Jerusalem för att få höra honom själv säga vad han allraförst frågar efter. Nu frågar han allraförst efter din kärlek.
Dröj ännu med ditt svar, till dess du väl fattat hans mening. Märk: hans första fråga är: Älskar du mej? —. inte: tjänar du mej? lyder du mej? bekänner du mej? utan: älskar du?
För det andra säger han inte: älskar du mitt, utan: mej. Han säger inte: älskar du mina krafter och gåvor? utan: älskar du mej — mej, såsom själv en gåva till dej, mej, såsom själv, i min person, hela din tröst och salighet?
Vad det första angår, så kan du ju vara säker på att du har kärlek till Jesus, då du tjänar och lyder honom; ty Jesus säger själv: "Den som älskar mej håller mina bud; den som inte älskar mej håller inte mina bud." Och Johannes säger: "Detta är kärleken till Gud, att vi håller hans bud."
Men bida! Du tyder det för hastigt. Vi ska snart få se att det inte är säkert att du älskar Jesus, fastän du på visst sätt tjänar och lyder honom eller gör de gärningar han befaller dej; nej, att "hålla hans bud" är ännu något mer.
Vi ska med Kristi egna ord visa att man kan vara en utmärkt Kristi tjänare, ha stor andlig upplysning och en stor rikedom på de heligaste gärningar och stor nitälskan för Kristi sak och ändå inte rätteligen älska honom. Ty i brevet till "församlingens ängel" i Efesus säger Herren uttryckligt, att denne lärare hade inte endast vanlig kristlig upplysning, utan också en fin, prövande blick — "du har prövat dem som säger att de är apostlar, och dock inte är det, och du har befunnit dem vara lögnare".
Vidare säger han uttryckligen, att denne lärare inte var bland dem som endast har kunskap, upplysning och ord, utan han hade också kraft och nit till helig verksamhet. Ja, han arbetade så troget för Herrens Kristi namn, att han fick lida för det, och därvid hade han "tålamod".
För det tredje säger Herren, att denne lärare inte bara var upplyst och verksam med predikande i allmänhet, utan att han också höll god kyrkotukt i sin församling och stod emot falska lärare. Sammanfatta nu allt detta, och du ska se en skön bild av en mindre vanlig Kristi tjänare, och dock — dock hade han övergivit den första kärleken, och blott därmed var hela hans tillstånd sådant, att om inte ändring skedde, skulle Herren snart komma och stöta bort ljusstaken från dess rum.
Härav kan du förstå, att det är något mer att hålla hans bud än att göra vissa gärningar efter hans bud, och att, om du än vore en så utmärkt Kristi tjänare, som denne var, Herren dock har ännu en fråga till dej: Älskar du mej?
Vad det senare angår, eller att du måste ge akt på ordet mej — "Älskar du mej, inte mitt" — är det just härigenom den äkta brudkärleken skiljer sej ifrån skökokärleken. Många har en viss kärlek till Jesus, men bara för de förträffliga ting som han verkar i dem och andra, men har aldrig såsom förtappade syndare blivit frälsta av honom och intagna av hans blotta kärlek, eller av det han är i sin person, utan de älskar honom, som sagt, för de sköna gåvorna. Detta är "skökokärleken".
Vi talar inte om ett så grovt folk som Judas Iskariot, som följde Jesus för pungens skull, eller trollkarlen Simon, som av samma orena begär ville tillhandla sej den Helige Andes gåva; utan vi talar om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrägeriet av vår självförgudningsnatur, som grundlades genom den gamle ormens tjusande ord: ni ska bli såsom Gud, vetande vad gott och ont är. Ty allt sedan dess har bredvid de sinnliga lustarna också funnits hos oss en lika adamitisk självhelighetsnatur, till vilken människan flyr när hon förnimmer syndens vederstygglighet. Och när hon då märker, såsom nyssnämnde Simon, att i Jesu namn gives krafter, såsom eljest icke, att hos honom är förborgade alla visdoms och förstånds håvor, alla dygders och heliga gärningars kraft, då slår man sej på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer honom, tillber och åkallar honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåvor, och inte för vad han gjort och är i sin person. Detta, eller vad han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med munnen prisa, men hjärtat ser på gåvorna, själens hela blick är fästad blott vid dessa, inte vid den korsfäste.
O, att vi dock för Herrens skull och våra själars frälsning bleve så uppriktiga, att vi gåve akt på, vad som är hjärtats föremål, om det är själva nåden, försoningsnåden, tvagningen i Kristi blod. Det hjälper inte att huvudet och tungan är kristliga, utan tänk efter vad som är ditt hjärtas första och sista!
Jesus dej möter med allvar och kärlek,
tar dej från folket åt sidan med sej,
ser dej i ögat och frågar dej ärligt:
"Du som vill följa mej, älskar du mej?
Dyrt har jag löst dej med kors och med pina,
hjärtat mitt brustit av kärlek till dej.
Se, du är tecknad i händerna mina
och vill mej följa - men älskar du mej?"
Vad ska jag säga och vad ska jag svara
- svara den ende som ser ända in?
Jesus, du hör om jag än säger bara:
"Fyll du mitt hjärta med kärleken din!"
Låt mej med Petrus till gensvar bli färdig,
även om hjärtkylan ännu mej skär:
"Herre, du älskar fast jag är ovärdig,
hur kan jag annat än hålla dej kär?"
Dröj ännu med ditt svar, till dess du väl fattat hans mening. Märk: hans första fråga är: Älskar du mej? —. inte: tjänar du mej? lyder du mej? bekänner du mej? utan: älskar du?
För det andra säger han inte: älskar du mitt, utan: mej. Han säger inte: älskar du mina krafter och gåvor? utan: älskar du mej — mej, såsom själv en gåva till dej, mej, såsom själv, i min person, hela din tröst och salighet?
Vad det första angår, så kan du ju vara säker på att du har kärlek till Jesus, då du tjänar och lyder honom; ty Jesus säger själv: "Den som älskar mej håller mina bud; den som inte älskar mej håller inte mina bud." Och Johannes säger: "Detta är kärleken till Gud, att vi håller hans bud."
Men bida! Du tyder det för hastigt. Vi ska snart få se att det inte är säkert att du älskar Jesus, fastän du på visst sätt tjänar och lyder honom eller gör de gärningar han befaller dej; nej, att "hålla hans bud" är ännu något mer.
Vi ska med Kristi egna ord visa att man kan vara en utmärkt Kristi tjänare, ha stor andlig upplysning och en stor rikedom på de heligaste gärningar och stor nitälskan för Kristi sak och ändå inte rätteligen älska honom. Ty i brevet till "församlingens ängel" i Efesus säger Herren uttryckligt, att denne lärare hade inte endast vanlig kristlig upplysning, utan också en fin, prövande blick — "du har prövat dem som säger att de är apostlar, och dock inte är det, och du har befunnit dem vara lögnare".
Vidare säger han uttryckligen, att denne lärare inte var bland dem som endast har kunskap, upplysning och ord, utan han hade också kraft och nit till helig verksamhet. Ja, han arbetade så troget för Herrens Kristi namn, att han fick lida för det, och därvid hade han "tålamod".
För det tredje säger Herren, att denne lärare inte bara var upplyst och verksam med predikande i allmänhet, utan att han också höll god kyrkotukt i sin församling och stod emot falska lärare. Sammanfatta nu allt detta, och du ska se en skön bild av en mindre vanlig Kristi tjänare, och dock — dock hade han övergivit den första kärleken, och blott därmed var hela hans tillstånd sådant, att om inte ändring skedde, skulle Herren snart komma och stöta bort ljusstaken från dess rum.
Härav kan du förstå, att det är något mer att hålla hans bud än att göra vissa gärningar efter hans bud, och att, om du än vore en så utmärkt Kristi tjänare, som denne var, Herren dock har ännu en fråga till dej: Älskar du mej?
Vad det senare angår, eller att du måste ge akt på ordet mej — "Älskar du mej, inte mitt" — är det just härigenom den äkta brudkärleken skiljer sej ifrån skökokärleken. Många har en viss kärlek till Jesus, men bara för de förträffliga ting som han verkar i dem och andra, men har aldrig såsom förtappade syndare blivit frälsta av honom och intagna av hans blotta kärlek, eller av det han är i sin person, utan de älskar honom, som sagt, för de sköna gåvorna. Detta är "skökokärleken".
Vi talar inte om ett så grovt folk som Judas Iskariot, som följde Jesus för pungens skull, eller trollkarlen Simon, som av samma orena begär ville tillhandla sej den Helige Andes gåva; utan vi talar om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrägeriet av vår självförgudningsnatur, som grundlades genom den gamle ormens tjusande ord: ni ska bli såsom Gud, vetande vad gott och ont är. Ty allt sedan dess har bredvid de sinnliga lustarna också funnits hos oss en lika adamitisk självhelighetsnatur, till vilken människan flyr när hon förnimmer syndens vederstygglighet. Och när hon då märker, såsom nyssnämnde Simon, att i Jesu namn gives krafter, såsom eljest icke, att hos honom är förborgade alla visdoms och förstånds håvor, alla dygders och heliga gärningars kraft, då slår man sej på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer honom, tillber och åkallar honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåvor, och inte för vad han gjort och är i sin person. Detta, eller vad han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med munnen prisa, men hjärtat ser på gåvorna, själens hela blick är fästad blott vid dessa, inte vid den korsfäste.
O, att vi dock för Herrens skull och våra själars frälsning bleve så uppriktiga, att vi gåve akt på, vad som är hjärtats föremål, om det är själva nåden, försoningsnåden, tvagningen i Kristi blod. Det hjälper inte att huvudet och tungan är kristliga, utan tänk efter vad som är ditt hjärtas första och sista!
Jesus dej möter med allvar och kärlek,
tar dej från folket åt sidan med sej,
ser dej i ögat och frågar dej ärligt:
"Du som vill följa mej, älskar du mej?
Dyrt har jag löst dej med kors och med pina,
hjärtat mitt brustit av kärlek till dej.
Se, du är tecknad i händerna mina
och vill mej följa - men älskar du mej?"
Vad ska jag säga och vad ska jag svara
- svara den ende som ser ända in?
Jesus, du hör om jag än säger bara:
"Fyll du mitt hjärta med kärleken din!"
Låt mej med Petrus till gensvar bli färdig,
även om hjärtkylan ännu mej skär:
"Herre, du älskar fast jag är ovärdig,
hur kan jag annat än hålla dej kär?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)