måndag 1 mars 2021

"Föraktar du Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom, inte förstående, att Guds mildhet lockar dej till bättring?" (Rom. 2:4)

Här är nu ett språk, som borde väcka alla människor till besinning. Vem kan säga allt som ligger i dessa ord: Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom! En hel värld av Guds välgärningar och nådebevis, en gång i evighetens ljus förklarade — vilken förskräcklig bergstyngd på den själ, som ändå aldrig lät beveka sej till bättring!


Godhet är det välgörenhetssinne, varigenom någon vill beständigt tjäna människor, även okända och ovärdiga. Ett föremål för godhet kan vara mycket ovärdigt att vara ett föremål för kärlek; ty godheten vill endast göra gott, utan avseende på föremålets värdighet eller ovärdighet. Guds godhet är den egenskap, varigenom han "låter sin sol gå upp över onda och fromma och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga". Guds godhet är den outtömliga springkällan, varifrån alla hans välgärningar emot oss ständigt flyter.

Tålamod består däri, att man även fördrar otacksamhet och annat ont och inte genast vredgas.

Långmodighet åter betecknar ett länge övat tålamod. Guds långmodighet betecknar, att han är mycket sen i att besluta sej för att vredgas och straffa; och den bevisades mot judarna däri, att han genom många mansåldrar övade tålamod med dem. Då hans tålamod emot dem bevisade sej däri, att han dagligen och stundligen fördrog deras otacksamhet och synder; så har långmodigheten avseende på, att han i en lång tid, ja, årtusenden igenom, ännu fördrog dem, och att folkets så länge fortsatta synder inte kunde uttömma detta hans tålamod; varom Herren själv säger: "Jag uträcker mina händer hela dagen till ett ohörsamt folk".

Men aposteln säger, att Gud inte allenast har eller utövar godhet, tålamod och långmodighet, utan att han också är rik på dessa egenskaper. Han säger: "Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom." Detta utmärker storheten, utsträckningen och överflödet av den godhet, tålmodighet och långmodighet som Gud i sitt hjärta hyser; en rikedom han också väl bevisar, då han, den allsmäktige, som inte behöver oss skapade varelser, utan är oändligt upphöjd över oss, likväl i så lång tid strävar och arbetar med oss, orättfärdiga, otacksamma och hårdnackade människor, endast för att få göra oss gott.

Ja, Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom är så stor, att människoförståndet inte är mäktigt att fatta den; vilket bäst bevisas med att man ofta är böjd att rentav tvivla på, om det finns en Gud som hatar synden, när han så länge låter människors ondska vara ostraffad. Sådana tvivel komma endast av, att man inte är mäktig att fatta storheten av Guds tålamod och långmodighet.

Man borde dock besinna, att så stor och rik Gud bevisat sej i sin skapelse, sin allmakt och vishet, så stor och rik är han ock i sin nåd och barmhärtighet. Se upp till himmelen; kan du räkna stjärnorna, dessa stora världsklot? Kan du mäta upp havets vatten, eller räkna dropparna i en stor flod? Men så stor Gud är i sina skapade verk, så stor och rik är han också i sin godhet, tålmodighet och långmodighet. Detta är orsaken, varför han inte ännu i sin straffande rättfärdighet tillintetgjort en värld, som är full med synd och otacksamhet.

Vad ska vi då göra, när Gud är så stor i sin nåd och barmhärtighet? Ska vi därför desto dristigare trotsa honom och desto mer synda emot honom? Må Herren Gud nådigt bevara oss! Aposteln frågar: "Föraktar du hans godhets, tålamods och långmodighets rikedom, inte förstående, att Guds godhet lockar dej till bättring?"

Föraktar du? Detta sker, när du lönar hans godhet med en fortsatt syndalevnad — när du så tanklöst förgäter allt det goda du av Gud tar emot, att det inte får hejda dej i loppet och bringa dej till bättring. Och nu: vore Guds godhet och mildhet måttliga, kunde det också vara en måttligare fara med att på det sättet förakta honom; men att förakta ett mycket milt och nådigt väsende, det tar visst något mycket gruvligt slut.

Men vad är då Guds egentliga mening och allvarliga vilja, då han bevisar oss stor mildhet? Aposteln säger: "Att locka dej till bättring." Det är din bättring, Gud åsyftar med sin godhet och långmodighet — bättring, sinnesändring, att du ångrar att du så mycket syndat mot en så nådig Gud, ångrar att du så länge föraktat honom, så att du återvänder från dina synder och villostigar, söker nåd och förlikning med honom och hädanefter blir hans egen för alla dina livsdagar. Detta är bättring. När detta inte sker, vad gör du då? Aposteln säger: Du föraktar Gud och hans stora godhet, och du förstår inte — ditt sinne är så förökat, tjusat och förvänt, att du inte kan besinna eller veta att Guds mildhet lockar dej till bättring.

Men om du nu förhärdar 
ditt hjärta år från år,
fortsätter med att vandra
den väg du gått och går:
det du dej menar äga
kan mistas även det,
och du kan gå förlorad
trots allt du hört och vet.

onsdag 24 februari 2021

"Herren har behag till sina verk" (Psalt. 104:31)

Var och en brukar ju älska vad den själv gjort. Mycket mer Herren, vilkens alla verk är idel skönhet och fullkomlighet.

Tänk väl på denna omständighet; ty den har en väldig tröst med sej. Skulle inte Gud vara nöjd med vad han själv gjort? Han måste ju ha behag till sina egna verk!

Men var är nu hans verk? Månne hos djävulen i helvetet? Bevare oss Gud! Till sin närvarande gestalt är han själv sin verkmästare. Månne då hos änglarna i himmelen? Ännu inte! De har själva i verkförbundet förvärvat sin herrlighet och tillkämpat sej sina kronor. Månne hos de självrättfärdiga och i dessas egna förtjänster och dygder? Alldeles inte! Det är deras egna verk, de ska också själva få svara för sej.

Var finner vi då Herrens verk som utgör hans lust? Där en publikan slår sej för sitt bröst: "Gud, misskunda dej över mej, syndare!" Där en Bartimeus ropar vid vägen: "Jesus, Davids Son, förbarma dej över mej!" Där en kananeisk kvinna talar om hundarna och smulorna, och en förkrossad synderska badar Jesu fötter med sina tårar; där en Paulus glad utbrister: "Mej är barmhärtighet vederfaren", och en Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord"; och där en Simon Petrus börjar sväva på rösten för att säga: "Herre, du vet allting, du vet, att jag älskar dej" — se, där sådana saker försejgår, där stenhjärtan blir förvandlade till ett mjukt ler i hans hand, och stålhårda ansikten till vax, så att han kan intrycka sin bild i dem; där själar som aldrig frågat efter Herren nu börja törsta efter levande Gud, såsom hjorten efter friskt vatten; där de rättfärdiga börjar att på ruinerna av sin rättfärdighet knorla såsom duvor, och de visa börjar skatta sin visdom såsom galenskap; där arma syndare börjar gråta vid hans fötter, och fördömda missgärningsmän gladeligen vågar åkalla honom såsom försvarare emot åklagaren: där, där är hans verk, och där hans verk är, där är hans lust.

Så är då hans lust ibland människors barn, och det ibland hans fattiga syndare. Hos dem är hans förnöjelse; hos dem hans ögonfägnad. Vad njuter inte en naturvän av en skön nejd, och den som planterat en vingård, hur fröjdas han inte att skåda dess blomstring och fruktbarhet! Så har Herren sin lust i den örtagård, han med sitt försoningsblod och sin Ande planterat på jorden. Den nya skapelsen i en syndare — hur förnöjer inte den hans öga! Han kan inte se sej mätt därpå; ty det är hans verk. Därför säger han också till sin duva: "Låt mej se ditt ansikte; ty ditt ansikte är ljuvligt." —

"Men", säger du, "detta är om hans duva, de fromma, älskliga själarna, i dem kan han ha sin lust, inte i mej och sådana som jag; ty jag är en vederstygglig syndare!" Vad hör vi! Ska Gud nu ha behag i din egen fromhet? Skall du nu täckas Gud för din egen skull? Har du genast kastat bort den tröstliga sanningen, att "Herren har behag till sina verk"; att vi är "gjorda täcka i honom, som är kärkommen", inte i oss?

Men du säger: "Jag finner idel synd och orenlighet hos mej; inte är detta Herrens verk." Svar: Just det att du finner idel synd och orenlighet hos dej, det är Herrens verk. Synden är inte Herrens verk; men att du känner den hos dej, det är inte naturens verk, inte heller djävulens. Ormens ingivelse "ni ska bli såsom gudar" har uppfyllt hela människonaturen med självförgudning. En förkrossad och bedrövad ande är därför ett sådant Herrens verk, att Gud och hans änglar gläder sej åt det; det är ett sådant Herrens verk, som för förlorade söner och döttrar i Faderns famn — som driver syndaren till nådastolen för att svepa in sej i Kristi rättfärdighet, den "yppersta klädnaden" — och se här Guds hjärtas största lust och glädje!

Den som är iklädd Kristus, den är för Guds öga helig och herrlig, vore han också den vederstyggligaste syndare i sej själv och för sina egna ögon.

Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem!
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.

måndag 22 februari 2021

"Huvudsumman av budet är kärleken." (1 Tim. 1:5)

Det största och allraolyckligaste onda som härflyter ur ett lättsinnigt och falskt umgänge med lagen, är det, att själar som eljest inte föraktar Gud, utan vill vara något helt annat än världen, vill vara Guds barn och efterföljare, ändå blir ingenting mer än verkhelgon, inbilska och förblindade fariseer, mycket mer oåtkomliga för Herrens Ande än de ogudaktigaste syndare; såsom Kristus sade: "Publikaner och skökor ska gå in i himmelriket förr än ni."

Denna försoffande, tjusande och förblindande verkhelighet uppkommer därigenom, att en människa umgås så falskt med Guds heliga lag, att hon endast ser på gärningarna, endast på hur man skall leva, och inte ger akt på hjärtat, dess kärlek, renhet och helighet, vilket är det första och det viktigaste Gud kräver i sin lag. Nej, hon gör sej i stället en viss dagordning av några fromma iakttagelser, av sådant som hon kan komma ut med, t. ex. att hon lägger bort åtskilliga framstående syndavanor och börjar en daglig övning av Guds ord och bönen, och är nu tröstad, som om hon nu hade gjort vad hon borde, som om det varit bara detta Gud fordrade av oss — då hon likväl knappt har ens märkt, vad han kräver i det första budet, mycket mindre fullgjort det.

Och när hon nu inte alls bryr sej om sådana stycken som Gud allraförst kräver, som utgör det första och yppersta budet, när hon helt hastigt far över och ser förbi det som är störst i lagen, så är ju det att rentav öva falskhet inför Guds ansikte, det är ju uppenbarligen att driva ett visst gäckeri med Gud. Ty när hon kan göra en sådan skillnad på Guds bud, har hon ju därmed bevisat att hon i sin fromhet inte frågar efter Gud, utan endast aktar några gärningars eget anseende, ja, aktar sej själv, sin egen förträfflighet och helighet, men inte Gud, inte hans heliga ögon, hans vilja och bud, nej, dessa gäckar och föraktar hon.

Hon fägnar sej åt att hon kunnat avlägga den och den syndaövningen, t. ex. brukade hon förut svära eller missbruka Guds namn, nu gör hon aldrig mer det; hon brukade förut ohelga sabbaten med världsligt arbete eller tidsfördriv, nu gör hon aldrig det, utan vill nu öva Guds ord hela den dagen; hon levde förut i något skadligt överflöd i mat, dryck eller kläder, nu har hon lagt bort sådant; ja, hon levde kanske i någon last, i otukt, eller i oärlighet i handel och arbete, nu har hon med Guds nåd avlagt sådana synder: är inte där den ena segern efter den andra? är inte där helgelse? är inte där en omvänd människa, en kristen? —

Hon gör ännu mer: Hon brukade aldrig förut bry sej det minsta om andras väl eller ve, nu tar hon hela världens nöd till sitt hjärta och ger människor både lekamlig och andlig hjälp: är inte där Andens frukter? är inte där kärleken, som är lagens fullbordan? Och skulle inte den själen, som har sådana gärningars vittnesbörd, vara tröstad? Skulle inte hon ha rättighet att tro och tillägna sig Kristi förtjänst?

Men att hon på samma gång bedriver ett stort skalkstycke inför Gud, aldrig aktar hans första och yppersta bud om hjärtat, aldrig ger akt på det är där inne, t. ex. med kärleken till Gud, med renheten i tankar och begär, med renheten ifrån egenkärlek, självbehag, avund, hat — att hon är en sådan skrymtare, som inte aktar dessa inre synder, det ser hon inte. Och varför ser hon inte det? Det kommer av den rosenslöja av utvärtes helighet och goda gärningar, som så övertäcker hennes inre, att hon aldrig kan se den ogudaktighet som råder där. Men heter inte detta att umgås falskt med Guds lag, att inte låtsas märka hur Gud allraförst ser efter hjärtat, hur varje Guds bud allraförst fordrar den inre heligheten, och att Gud är en helig nitälskare, som inte låter sej bedras med gärningar, utan vill ha hela människan efter sitt sinne, såsom Han säger: "Var heliga, ty jag, Herren er Gud, är helig."

Det var detta skrymteri, detta falska spel med lagen, som Herren Kristus alltid angrep fariseerna för, då han t. ex. sa: "Ni gör dryckeskaret och fatet rent utanpå, men invärtes är det fullt med rov och orenlighet. Ni är lika de vitmenade gravar, som utvärtes syns dägeliga, men innanför är fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så syns också ni utvärtes rättfärdiga, men invärtes är ni fulla med skrymteri och odygd. Ni ger tionde av mynta, dill och kummin, men låter det vara, som är svårast i lagen: domen, barmhärtigheten och tron. Detta skulle man göra och inte underlåta det andra."

O, om vi ändå en gång vaknade och kunde besinna, att detta är Herrens Kristi nitälskan om lagen, att på detta sätt ser och dömer Gud över vårt förhållande till den!

Vem är den som skuldfri träder
inför Gud i Sions gårdar?
Den som sej i Kristus kläder
och sin första kärlek vårdar.
O min själ, i fröjd och smärta
höre du från himlen ljudet:
kärlek av ett helgat hjärta
huvudsumman är av budet.

fredag 19 februari 2021

"Allt det som inte går av tron, det är synd." (Rom. 14:23)

Tron, samvetet, det inre goda förhållandet till Gud — se där de ömma ögonstenarna, hjärtat och livskällan i den nya människan!

Många saker är viktiga i det andliga, såsom kärlek, ödmjukhet, uppriktighet, goda gärningar; men ett allena är livet, ett är hjärtat i kroppen! Detta är tron, samvetet, det inre medvetandet om Guds välbehag.

Härtill hör två ting: först att man genom evangelium och nåden i Kristus är frigjord från den lagiska träldomsanden, har fått syndernas förlåtelse och visshet därom och nu lever i en evangelisk barnaskapsande, i en förtrolig vänskap med Gud. Detta är det första villkoret och källan till all sann gudaktighet, all kärlek, lust och kraft till det goda. Saknas denna förtroliga barnaskapsande, då är allt vad Gud äskar svårt, tungt och omöjligt, och alla gärningar är trälens tvungna och ovilliga tjänst. Därmed följer då först, att dessa gärningar inte behagar Gud, ty han vill inte ha någon tvungen tjänst, och "alla de, som umgås med lagens gärningar, är under förbannelse"; och för det andra, att jag är vanmäktig, att jag får ingen kraft till det goda, utan synden blir genom lagen mer och mer väldig.

Däremot, när jag fått försäkran om Guds vänskap, när min Gud tillsagt mej: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dej" — o, då lever jag, då brinner jag, då är han och hans ok mej ljuvligt och hans börda är lätt. Då min Gud tillsagt mej: Du är min, då går jag bort med en salig hemlighet i mitt hjärta; jag har en vän, en skatt, en herrlighet av oförliknelig art — då "tvingar mej saligt denna Kristi kärlek" att i allt tjäna honom, att leva inte mer för mej själv, utan för honom, som för mej är död och uppstånden. Se där hjärtat och livet i all sann gudaktighet! —

För det andra fordras till denna tro, till detta medvetande om Guds välbehag, att jag också vet, att det leverne, de gärningar, som jag egentligen och med vilja övar, är behagliga för Gud; att jag gör dem just därför, att de är enliga med Guds ord och  vilja. Vad jag av svaghet felar, det hör till de synder, som jag dagligen lägger in i "Fader vår" och ber: "Förlåt oss våra skulder", och för vilka jag tror en evig och beständig förlåtelse. Men det leverne, som jag egentligen övar, det jag med vett och vilja gör såsom min egen gärning, det måste vara enligt med ordet; annars kan det inte stå tillsammans med tron och ett gott samvete, om jag inte håller det för gott och enligt med Guds vilja.

Detta medvetande, som man kunde kalla tron i gärningarna är egentligen den tro, som aposteln talar om i vårt språk: "Ty allt det som inte går av tron, det är synd." Allt det, som inte flyter ur ett sådant hjärta, som först är benådat genom den rättfärdiggörande tron på Kristus och lever i Guds vänskap och, för det andra, har i Guds vilja sin levnadslag och gör sina gärningar i den mening, att de är enliga med Guds vilja — allt det, som icke flyter ur denna källa, det är synd.

Här ser vi hur det första budet är källan och villkoret för alla de övriga budens uppfyllande. Att Gud är hjärtats Gud, att hjärtat över allting tror, älskar och fruktar Gud, detta är huvudsaken i allt kristligt leverne.

Det är inte utan skäl vi brukar så många ord om detta; ty näst den stora huvudartikeln om vår rättfärdiggörelse genom tron, är detta den första och viktigaste läropunkten, nämligen vad som är ett rätt kristligt leverne, eller goda, för Gud behagliga gärningar. Därför har också  djävulen i alla tider förnämligast använt all sin makt till att förvända dessa två huvudpunkter.

Ser vi på Kristi tid, så finner vi hur det var just i dessa två punkter läran var förvänd, och hur allt det Herren lärde gick ut därpå, först att ingen levande var för Gud rättfärdig, utan all rättfärdighet inför Gud bestod endast i hans "gång till Fadern"; sedan att inga blott yttre gärningar utgjorde något för Gud behagligt leverne, utan att Gud ville ha hjärtat.

Den som nu verkligen vill stå väl med Gud, vandra hans vägar och föra ett rätt kristligt leverne, pröve sej efter detta stycke! Det är förskräckligt vilket skrymteri som i detta fall övas, i det man väl vill föra ett kristligt leverne, men alldeles förgäter att ge akt på huvudsaken och villkoret för detsamma, vilket är att leva i Guds vänskap, i tron på hans välbehag. "Låt oss inte fresta Herren!" Han ser väl hur du har det. Och "Herrens ögon ser efter tron". Vad hjälper det dej, att du gör dej möda med gudaktighet och kristendom, när Herren dock till slut förkastar alltsammans såsom skrymteri och synd? Ty allt det som inte går av tron, det är synd.

Milde Gud, bevara
mej från denna fara:
självrättfärdighet.
Men i Kristus giv mej
tröst och kraft och bliv mej
du all salighet.

Tron, det helga, höga,
underbara öga
stärk nu i min själ.
Äkta pärlan klara
själv åt mej bevara
till mitt högsta väl.

Nådens verk du live,
regn och sol du give,
följ vad sätt du vill,
om blott så du för mej
att för evigt hör mej
himmelriket till!

onsdag 3 februari 2021

C O Rosenius´ 205-årsdag: "Du släpper genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är." (Sak. 9:11)

Det är sant, det är gruvligt med våra synder, vårt hjärtas lättsinnighet och ogudaktighet. Men, du betungade själ, allting skulle botas, om du bara lärde känna Kristus — du skulle mitt i din största uselhet fröjda dej storligen.

Det är i synnerhet några stycken, som du inte tror och förstår: du tror inte, att all världens synder och dina redan är borttagna — i Kristi dödsminut redan helt sonade, utstrukna och avplanade; du tror inte, att all världens synder och dina blev på korset så verkligt sonade, att de aldrig en minut hindrat din benådning, utan att en evig nåd och rättfärdighet alltsedan den stunden väntat på att bara bli mottagna; att Gud med ett försonat och av kärlek brinnande hjärta sett efter dej på dina villostigar, såsom efter ett bortkommet barn. Trodde du det, så skulle du genast, full av salig förödmjukelse och kärlek, löpa i hans famn och ropa ut: O, min Herre och min Gud.

För det andra tror du inte, att Kristi blod gäller för alla synder; du menar, att det gäller för några yttre och avlägsna synder, samt för vissa måttliga synder, men inte för de inre eller hjärtats ondska,  och inte för de rätt svåra och ohyggliga synderna, och inte för de kvarboende, starka och mäktiga synderna. Allt detta kommer därav, att du inte i levande tro besinnar, att Guds Sons blod är utgjutet för våra synder; för trodde du det, så skulle du försvinna för dej själv, du skulle alldeles glömma dej själv för den förvånande storheten av en sådan försoning. Kunde någon rätt tro, att Guds Sons blod är utgjutet för oss, så skulle den personen väl alldeles förlora sej själv och bara försjunka i ett evigt, saligt åskådande av försoningens under i Kristi blod.

Herren öppne oss ögonen och föröke oss tron!

Vakna då och se, hur en stor skara av evangelister, änglar, profeter och apostlar liksom med en mun vittnat, att Gud så älskade världen, att Han utgav sin ende Son till ett försoningsoffer för hela världens synder, och att denna försoning verkligen skulle tjäna syndarna till förlossning från deras synder och lagens dom. Så vittnar här profeten: "Du släpper ock genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan." Så vittnade Kristus i den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Så vittnar Johannes: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla våra synder." Så vittnar aposteln Petrus: "Vet, att ni är återlösta med Kristi dyra blod, såsom med ett menlöst och obesmittat lamms."

Och ska vi väl anföra flera strödda vittnesbörd? Tänk, när en hel lång världsålder, med en av Gud föreskriven vidlyftig offertjänst, full av otaliga blodiga offer, i fyra tusen år förkunnat och föremålat världen, hur en gång i tidens fullbordan ett blodigt offer skulle ta bort och försona världens synder! Du arma, lagbundna människobarn, vad väger du mot detta stora vittnesbörd av en hel lång världsålders otaliga blodiga offer, som alla ropar till dej: Inte du, inte du kan bota den skadan, som heter: syndafallet! "Herren har vägt dej på en våg och funnit dej alltför lätt." Nej, Sion! du släpper (endast) genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är.

Gör nu här en sund slutsats! Har du förstått, att Gud genom alla dessa vittnesbörd förkunnat oss, att han utgivit sin ende Son till ett blodigt offer för våra synder — säg, är de inte då väl och tillräckligt sonade? Är inte då hela världens synder redan sonade? Eller gäller inte Kristi blod för alla synder? Eller har Kristus utgjutit sitt blod bara för de trogna och bara för vissa smärre synder? —

Såsom Luther säger: "Kristus har sannerligen inte utgjutit sitt blod bara för tänkta och diktade synder, utan för rätta och verkliga synder; och inte blott för de små, utan ock för de rätt stora och svåra synderna; och icke bara för de fordna och övervunna, utan också för de ännu starka, mäktiga och herrskande synder" — ty märk! var skulle vi annars få hjälp och försoning för dessa herrskande och mäktiga synder? Och var skulle vi få kraft till deras övervinnande och dödande, om vi inte först genom tron finge förlåtelsens tröst och fröjd, som ensam är vår starkhet att övervinna de mäktiga synderna? — Vi måste ju först få förlåtelse och frid och fröjd i den Helige Ande, innan vi kunna få kraft att underkuva synden! Gud bevare oss för att inskränka kraften av Guds Sons blod! Skulle inte det "rena oss av alla våra synder"?

Så säger Herren Gud: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra: om era synder vore blodröda, så ska de dock bli snövita: och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull."

Salig för intet, frälst av Guds nåd
enligt Guds fasta evighetsråd!
Utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
Äran, äran, den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna!
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!

Världen är frälsad från evig nöd,
köpt och förlossad i Jesu död.
Fängelset fångats, fångarna får
ut i det fria gå.
Äran, äran den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna.
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!. 

måndag 25 januari 2021

"Men nu, medan ni är friade från synden, är ni vordna rättfärdighetens tjänare." (Rom. 6:18)

Här får vi i synnerhet anledning att märka vilkens tjänare vi är, antingen syndens eller rättfärdighetens. Var och en bland oss måste vara endast ettdera. Aposteln vet inte om ett tredje slag av människor, som skulle vara både syndens och rättfärdighetens tjänare. Kristus säger också uttryckligt: Ni kan inte tjäna två herrar. Det borde då bli viktigt för oss att få veta vilkens tjänare vi är.

Ser vi på allt som blandar sej in i vårt liv, då blir vi beständigt förvillade och kan inte annat förstå än att vi tjänar två herrar. Så vill också många ha det för att få förbli i sitt dunkel och halva väsende; medan det däremot är uppriktiga själars största förskräckelse att de tycker sej tjäna två herrar.

Det finns människor som är eljest tänkande och endels fromma, så att de umgås med Guds ord, vilka dock till hjärtat och sinnet är fängslade i världen och avgudarnas tjänst, men vill emellanåt också tjäna Gud och menar att det likväl måste vara gott och Gud behagligt. Dessa vill tjäna "två herrar". Under tiden suckar de trogna under den bekymrande tanken, att de säger. "Jag tjänar ju inte endast Gud, utan också synden. Hur ska jag veta, vilkens tjänare jag är?"

Hela felet, varför både den ena och den andra är i mörker härom, är, att man dömer efter sitt eget tycke och inte ger sträng akt på Herrens ord.

Allra först bör vi då märka, att både Kristus och aposteln uttryckligt förklarar, att vi inte kan vara tvenne herrars tjänare på en gång. Såsom nyss sades, tycks det visserligen så, som tjänade vi två herrar, eftersom både ont och gott blandar sej hos oss. Hos syndens tjänare inblandar sej ofta något av en god ande, av samvetets och nådekallelsens röst; däremot känner också de trogna hos sej mycket av den onda anden, av köttets och världens inverkan.

Är vi då tvenne herrars tjänare? Nej, säger aposteln. Därpå beror inte frågan, vad ont eller gott som rör sej hos er, eller tillfälligt bringar er till någon ond eller god gärning; utan detta beror det på: vem ni ger er som tjänare till att lyda — hans tjänare är ni.

Själva hjärtat eller sinnet tillhör alltid bara en av två stridiga makter; såsom också Herren säger till förklaring, varför ingen kan tjäna två herrar: "Ty han ska antingen hata den ena och älska den andra; eller hålla sej intill den ena och förakta den andra". Så säger Herren.

Märk, det beror på att "älska" eller "hata", "hålla sej till" eller "förakta". Men då vi tycker att även kärleken och hatet växlar; då de trogna ofta tycker sej älska synden och förakta Gud: hur ska vi få allt detta klart? Att den är en syndens tjänare, som fritt och fräckt framlever i uppenbara köttets gärningar, girighet, otukt, dryckenskap, oärlighet, hat m.m. och inte låter straffa och förmana sej till bättring, det förstår vi lätt. Om sådana är Kristi ord klart: Den som gör synden, han är syndens träl. Men när falska kristna, som umgås med Guds ord och folk, vill förlika Kristus och Belial, tjänar både Gud och världen; eller när svaga kristna kämpar med svåra frestelser och stötande skröpligheter: då blir frågan dunkel.

Märk då noga, hur aposteln talar: "Vilken ni ger er som tjänare till att lyda, hans tjänare är ni" (v. 15). Allt beror på, åt vilken ni "ger er", vilken ni är "av hjärtat lydiga", vilken ni med själva sinnet hyllar, och inte vilken ni bara tillfälligt eller av tvång tjänar.

Men att även de, som efter anden innerligt älskar rättfärdigheten, likväl ofta känner köttets begärelser mäktiga, eller av sådana överrumplas och faller, må inte förvilla oss; ty eftersom de dock är av hjärtat lydiga, verkligt älskar rättfärdigheten och ägnar den sin tjänst är de sannerligen inte syndens tjänare. Vi får aldrig glömma den huvudregeln: "Vem ni ger er", "vem ni är av hjärtat lydiga, — hans tjänare är ni". De trognas hela liv är riktat efter Kristus, hur än synden hindrar, vanställer och plågar dem.

Skulle åter sinnet bli falskt, så att man på nytt ger sej till att tjäna synden och inte mer lever vid nådastolen, för att få både förlåtelse och kraft mot det onda, utan man ger sej — ger sej till att tjäna synden, gör ny överenskommelse med den att nu följa dess lustar; då har det olyckliga hänt, som Petrus säger: "Av vem någon varder övervunnen, hans tjänare är han vorden." Ty "övervunnen" kallas inte den som under striden bara lidit vissa nederlag, men ännu fortsätter att strida, utan den som givit sej och nedlagt vapnen; såsom Petrus åter säger: Den som "vänt sej ifrån det heliga budet, som han hade anammat".

Men så länge man ännu för strid, och det inte såsom lagträl, utan med trons öga på Kristus, är man inte övervunnen; man har inte givit sej att tjäna synden. Så beror allt på åt vem ni ger er till att lyda.

Värj din tro, din ungdoms krafter,
värj din tro!
Låt Guds ord dej leda, bära,
lev ditt liv till Herrens ära,
värj din tro, 
ja, värj din tro!

Gå med Gud, han dej bevarar,
gå med Gud!
Be till Jesus, han vill följa
genom motgång, storm och bölja.
Gå med Gud, 
ja, gå med Gud!

Vilken lön du får vid målet,
vilken lön!
Att i himlens glädje vara
utan synd och utom fara,
vilken lön,
ja, vilken lön!

lördag 16 januari 2021

"Jag höll därför före att jag inget visste utom Jesus Kristus och honom korsfäst." (1 Kor. 2:2)

Du frågar: Har den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den "rätta Guds nåd", den enda rätta andligheten skiljer sej från alla falska vägar?

Ja, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, inte skulle ha givit ett sådant tecken?

Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt, att man med sanning kan säga med Paulus: "Allt det som var mej till vinning, har jag räknat för skada jämfört med den översvinnliga min Herres Kristi kunskap. Jag blev död: men Kristus lever i mej. För det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill inget veta, utom Jesus Kristus och honom korsfäst."

De ser det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; för livet är i Guds Son. Sådant ser de trogna överallt i Skriften. Det som här ska sägas, är därför inget nytt för dem. Men det ska ändå för många vara en hjärtans lust att skåda, inte bara vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detta såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse som över huvud taget vill se det.

I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läser vi om den nya sången, som sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läser uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrafyrtiofyratusen, som är köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!

Men vari bestod denna sång, och vad var det som ingen kunde lära, utom de tecknade?

Johannes säger: "De sjunger för Lammet: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöng om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!

Ja, torde någon säga: vem kan inte sjunga om det? Och vem vet inte, att det är det största i himmelen och på jorden?

Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunger detta och bara detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är inte fråga om att bara veta det eller bara med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär inte skrymteri; och den som inte uppsåtligen vill bedra sej själv, måste ger akt på Skriftens mening.

Låt oss då betänka vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöng bara om Lammets förtjänst och inte om allehanda Guds välgärningar. Säkert är att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunger till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod?

Ja, vad betyder detta annat än bara detsamma, som Paulus menade, då han sade sej inte vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta ensamt är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.

Och är det inte just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi inte ska ha vårt tröst in något som finns hos oss, inte ens i själva Andens verk, inte ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast i Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.

Se, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet som är dödat är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sej självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.

Här är förlossning från jordens kval,
fred med Gud själv, jag vet,
frälsning för syndare utan tal,
frälsning i evighet.

Världen den hånar väl korsets trä,
fräck i sitt övermod,
men här får syndare ly och lä,
rening i Jesu blod.

Härlige Kristus, ditt namn jag bär,
följer dej på vår jord,
anser mej ingenting veta här
utom ditt kors, ditt ord.