onsdag 13 mars 2024

"Om nu någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget, se, allting är vordet nytt!" (2 Kor. 5:17)

Den första skapelsen hade blivit fördärvad genom syndafallet, och det som var en lust och förnöjelse för Guds hjärta, då han såg på allt som han hade gjort, undergick en så sorglig förstörelse att Herren på människosätt talade om en ånger över att han gjort människorna. Men då gav Gud oss det eviga "Ordet", "begynnelsen till Guds skapelse", för att han skulle åstadkomma en ny skapelse på jorden — den nya människan, som är skapad efter Gud, liksom i den första skapelsen, i sannskyldig rättfärdighet och helighet - skapad i Kristus Jesus till goda gärningar, till vilka Gud tillförne har berett oss.

"Om någon är i Kristus", säger aposteln. Vad det vill säga och hur det går till, har vi ofta betraktat, nämligen att Anden så straffar allt det, som är i oss, synd, otro, egenrättfärdighet, att vi till slut ingenstans finner ro, utom i Kristus och hans rättfärdighet. Då själen, jagad och driven av Andens beständiga straffande, till slut måste svepa in sej helt i Kristi rättfärdighet och ha endast i honom sitt allt, både sin rättfärdighet och sin starkhet, då heter det: hon är i Kristus. Och då, säger aposteln, är hon också en ny skapelse — det gamla är förgånget, och allting är vordet nytt.

Och detta är den uppenbaraste sanning i erfarenheten! Varje kristen vittnar om att på samma gång han fick liv i Kristus, fick ljus och frid i hans rättfärdighet, blev det i detsamma i hans inre ett alldeles nytt väsen, ett nytt hjärta och sinne, så att han nu såg allting annorlunda, han fick ett nytt förstånd i alla andliga ting, ny syn och hörsel, ny lust i hjärtat, nya fröjder och nya sorger, nya utsikter och nya strävanden: kort sagt, han har ett nytt liv, en hel ny värld för sej - "allting är vordet nytt". Detta yttrar sej också hos honom i ett nytt tungomål, nytt tal och nytt leverne.

Och vad angår det gamla som ännu finns kvar hos mej, så har jag nu kommit i en ny ställning till detsamma: synden, lustarna, som förr var min förnöjelse, är nu min plåga och förskräckelse; det andliga och himmelska, som förr var mej tråkigt och främmande, år nu mitt liv och min lust. Mitt sinne är nytt, fastän köttet, efter det gamla adamitiska fördärvet, alltid är sej likt. Detta nya inre är det starkaste beviset på en ny födelse, ty födelse tyder på själva det inre väsendets förvandling. Och Kristus säger. Utan att en varder född på nytt, kan han inte se Guds rike." Och Johannes säger: Guds barn, som inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Genom denna nyfödelse av Gud, denna nyskapelse, återställs den i syndafallet förlorade Guds avbild i människan, nämligen i de trognas sinne och ande; men eftersom vi ännu lever i köttet, vilket är fullt av synd och strider emot Anden, är denna nya avbild ännu inte uppenbar och fullkomlig. Men den nya människan, som är skapad efter Gud i sannskyldig rättfärdighet och helighet, ska en gång förlossas ifrån denna dödens kropp, då Kristus blir uppenbar, och "då blir vi honom lika".

Här må nu var och en pröva sej själv. Aposteln säger bestämt: "Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Om du menar dej vara omvänd och troende, men inte har fått detta nya sinne och hjärta, inte i ditt inre blivit en ny skapelse, vet du ännu inte vad den rätta tron och saligheten i Kristus vill säga. Hela Skriften vittnar ju överallt, att den sanna tron medför ett nytt sinne, nytt hjärta, vänskap och bekantskap med Gud, lust till hans lag och seger över världen. Så omöjligt som att eld skulle vara utan värme, så omöjligt kan tron och nyfödelsen av Guds Ande vara utan liv och kraft.

Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Detta är kort och enkelt talat av aposteln, men bestämt och avgörande. Flyg inte förbi den prövande sanningen, stanna och var uppriktig mot dej själv! Allt Guds ord måste vördas och med allvar betraktas. Det är bättre att i tid upptäcka sin andes falskhet, än att för sent vara bedragen. Du kan ju veta med dej, om du genom din tro kommit till den här nämnda inre förändringen.

Om än dina synder och skröpligheter ännu vore än så många och svåra, men du dock därjämte har detta nya sinne, först att Kristus, Kristus blivit ditt A och O, ditt första och ditt sista, din enda tröst, ditt dagliga behov, så att du helst vill höra något om  Kristus och hans förtjänst — och, för det andra, att du i följd därav har fått en ny kärlek och lust till Guds lag och hans vägar, varigenom också dina synder blivit din värsta plåga — se, om än dina synder och brister då är än så svåra, är dock detta nya väsen det säkraste bevis, att du är född av Gud.

De fåvitska jungfrurna kan väl vara religiösa, älska ordet i allmänhet och utöva sina särskilda heliga gärningar; men - att ha sin lust och sitt liv i Kristus och hans nåd, att helst höra och tala om Kristus och syndernas förlåtelse, det finner du inte hos dem.

Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här,
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!

tisdag 5 mars 2024

"Kristus är oss av Gud gjord till visdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning." (1 Kor. 1:30)

Bland de många föreskrifterna om påskalammets ätande i gamla förbundets tid fanns även den, att det helt skulle ätas upp, och att inget av det fick lämnas till morgondagen. Om något blev över, skulle detta brännas upp.

Tänk, en sådan förordning! Lammet skulle ätas helt. Förstår du? Förstår du, vad Herren vill säga dej med det? Du får inte ta bara vad dej behagar av Kristus; du ska anamma honom hel och hållen, sådan han är oss av Gud given, till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning.

Här hjälper inte att själv välja ut, tänka och besluta något om salighetens väg, utan den är av Gud redan föreskriven; du har bara att höra och hörsamma. Den som inte vill fira påsk slipper; men den som vill ska göra det så som det är skrivet — och lammet får inte styckas, det ska ätas helt.

Somliga styckar sönder Lammet så, att de tar Kristus bara till visdom, till profet, och njuter av hans dråpliga lärdomar, men — inget mer! De behöver honom inte själva till något egentligt gagn; de är varken i syndanöd, så att de behöver ta emot hans försoning till rättfärdighet — de behöver honom inte till överstepräst — inte heller får han bli deras konung och regera över dem, eller bli dem till helgelse och förlossning. Dessa är de som filosoferar över kristendomen och har allt bara i huvudet, i klara, väl ordnade  begrepp och insikter, men aldrig börjar att använda dem på sej själva, sitt eget hjärta och leverne. O, ve, så förskräckligt de gäckas med den helige! Det är till sådana, enbart studerande förståndskristna, Herren en gång ska säga: "Vore ni blinda, då hade ni inte synd, men nu säger ni: 'vi ser', därför förblir er synd."

Andra tar Kristus bara till förebild och helgelse och menar att han därigenom ska bli vår rättfärdighet. Dessa vill ha Kristus bara till konung. De gör endast väsen av hans efterföljelse, av vad de själva ska göra och bli, av ödmjukhet, bön, försakelse m. m. sådant. och har därigenom det största sken, såsom om de vore de mest allvarliga kristna; men under allt detta döljer sej en djup, oändlig inbillning om denna deras allvarliga gudaktighets värde, så att de också därför aldrig blir rätt eländiga och förtappade syndare, som i Kristi försoningsblod allena får sitt liv och sin tröst, utan om de också efter förståndet regelrätt bekänner trons lära, ligger dock deras hjärta fördjupat i vad de själva gör och ska göra, varför också detta är deras "visa i munnen", deras första och sista — inte den sången, som sjungs av de saliga på Sions berg: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod, utan Lammet, som är vår förebild och har helgat oss med sin Ande. Vilket visar, att hjärtats egentliga skatt och tröst består i det som är verkat hos dem, inte i det som Lammet självt med sitt blod förvärvat oss. Och vad ska man säga därom? Det måste man säga: denna er allvarlighet och gudaktighet är väl goda och berömliga saker; men skada bara att de inte går lite djupare, nämligen därhän att ni blir till skam på allt detta och såsom helt utfattiga, förtappade syndare lär, att allt detta är uselhet inför Guds ögon, för vilka endast ett gäller: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.

För det tredje finns också några, som väl vill hava Kristus till försoning, men inte till helgelse, nämligen dessa köttsliga medvandrare i de kristnas lilla hop, som gärna håller till godo att höra detta ljuvliga, hur inga synder fördömer oss och inga goda gärningar göra oss saliga, men inget vill höra om köttets dödande och Kristi efterföljelse, utan knorrar och klagar, att man genom den läran betungar deras samveten med lag. "De tar", såsom Luther säger, "bara skummet av evangelium" och kan mycket tala om nåden och tron, men när de är ute i sitt vardagsliv, är där ingen Herrens fruktans ande hos dem, utan då lever de helt fritt i sina synder och orättfärdigheter. Dessa är de grenar i Kristus, som inte bära frukt och inte rensas, böjs och kvistas, utan får växa fritt, i vad form de helst vill anta. Kristus är inget rättesnöre för dem. Vad ska man säga till dem? Jo: ert nit om evangelium och samvetets frihet är förträffligt; men — varför älskar ni inte tuktan? Ar inte även förmaningens ord av Kristus och apostlarna? "All skrift av Gud utgiven är nyttig, till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet; så att en Guds människa ska bli fullbordad, skicklig till alla goda gärningar."

Hör, Lammet får inte styckas, det ska ätas helt. Men alla dessa felar däri, att de mer tänker än hör, att de inte väl ger akt på ordet. Märk därför: Lammet ska ätas helt.

Så skall oss Herren mer och mer framföra
till hemlighetens uppenbarelse:
Blott Kristus för oss - att rättfärdiggöra,
blott Kristus i oss - all vår helgelse.

torsdag 29 februari 2024

"Ty om vi med honom blir inplantade till en lika död, så blir vi också uppståndelsen lika." (Rom. 6:5)

Egentligen står det: "sammanväxta till hans döds och uppståndelses likhet".

Dessa ord förklaras bäst genom en bild av Kristus, då han liknar sej vid ett vetekorn, som måste dö och myllas ner innan det bär frukt. Så måste också vi först dö och myllas ner till all vår egen förmåga och duglighet, innan vi kan få ett nytt, himmelskt liv och bli en sådan säd, som den himmelske skördemannen gillar och insamlar i sina lador.

Så länge människan själv ännu är och förmår något, är allt vad hon gör, även hennes frommaste väsende, "fött av kött" och  vederstyggligt för Gud. Då det är som bäst, är det besmittt med självförgudningens last och dessutom med allehanda den förgiftade naturens styggelser. All vår egen kraft och förmåga, klokhet och verksamhe måste därför bli nedslagen och tillintetgjord, om Gud ska uppenbara sin kraft på oss.

Först då när syndaren ligger där alldeles förlorad, brottslig, fördömd, vanmäktig och rådlös, men i denna sin förtappade belägenhet får höra Guds Sons röst om idel barmhärtighet och nåd, först då börjar det sanna livet i honom. Av denna hemlighet förstår  de lagkloka alls ingenting; den är för dem ett svart mörker och dårskap, ty de menar att om man bara rätt allvarligt anstränger sej, blir man helig. Och Kristi ord: Mej förutan kan ni inget göra, kastar  de bakom sej, eller fattar endast så, att man måste bedja. Men Herren säger inte: Utan att ni ber till mej; nej, han säger så: "Utan att ni förblir i mej, som grenen i vinträdet, kan ni inget göra; förbli i min kärlek."

Visserligen fordras här att bedja; men med allt bedjande blir ingen sann helgelse, om inte även det sker, som Skriften lär, att du blir död, vanmäktig och förlorad i dej själv och får ditt liv endast i Kristus, sammanväxt till hans döds och uppståndelses likhet. Nej, det måste gå efter denna regel: "Utan att vetekornet faller i jorden och blir dött, så blir det ensamt; men blir det dött, så bär det mycket frukt." Ty då är helt visst den rätta helgelsen börjad i ditt hjärta, när du haft den erfarenheten att du säger: Så ängsligt jag sökt både rättfärdighet och helgelse i mej själv, har jag med allt mitt arbete kommit på skam, men omsider funnit både min rättfärdighet och min helgelse i en annan — endast i min Herre Kristus. Jag tänkte mycket göra, jag kämpade, jag bad, jag gjorde föresatser, men blev mer och mer olycklig, syndig och fördömd, till dess jag förtvivlade på allt arbete och låg där såsom förlorad. Då kom Herren och gjorde mej levande; jag blev salig i hans nåd allena. Men jag föll åter ofta i den gamla inbillningen om egen kraft och duglighet; ty jag menade, att det vore dock 
min sak att helga mej; jag började åter med eget arbete, jag skulle tro så och så, bedja, strida, och menade att jag själv hade någon kraft därtill; då blev jag ånyo vanmäktig och förlorad, kunde inte tro, inte bedja, icke ens något tänka, mer än det Herren för var stund verkade i mej. Och när jag alltså på nytt blev nedslagen, vanmäktig och död, då kom åter Herren med sitt evangelium och förde mej åter till fästet, varifrån jag avvikit, till hans nåd allena, och då fick jag åter lust och kraft till det goda. 

Se, när du erfarit något sådant och på detta sätt funnit endast i Kristus både din rättfärdighet och din helgelse, så att du känner dej i allting och varje stund bero av honom, då är det sanning i din gamla människas dödande. Och då blir inte bara dess utbrott hämmade, utan då dödas det inre, dödas själva hjärtat och livet i gamla människan, den djupa, oändliga själviskheten, inbillningen om någon egen kraft och duglighet. Det är denna djupa själviskhet och inbillning, som utgör själva livet och hjärtat i den gamla människan; och från denna källa flyter sedan en gruvlig syndaflod i alla naturens krafter, såsom högmod, gudsförgätenhet, säkerhet, otro, kallsinnighet, olydnad, självsvåld, vällust, vrede, otålighet, falskhet, lögn m.fl. synder och styggelser. 

Ska nu all denna ormasäd angripas och dödas, då måste förvisso allraförst den djupa själviskheten, den inbillade egna kraften, bli nedslagen — och detta inte bara en gång vid omvändelsen, utan också genom hela vårt liv i den dagliga bättringen. Liksom vi första gången genom lagen kom på skam, måste vi också framgent oupphörligen bli nedslagna och förödmjukade, så snart vi vill något  vara, varda och förmå, för att vi aldrig ska få vår tröst och förnöjelse i oss själva eller i något som är inom oss, utan endast i Herren Kristus själv. 

Men för att vi inte ska bli liggande i vår uselhet eller stanna i träldom och vanmakt, utan den nya människan, "Andens sinne, som är liv och frid", också beständigt måtte näras och vidmakthållas, är det lika nödvändigt, att vi också genom evangelium beständigt blir tröstade och upprättade i samvetet, glada och saliga i nåden. På detta sätt blir det alltid en verklig och levande helgelse av Anden, inte en självgjord, död och ytlig. 

Min salighetshövding, min Frälsare kär, 
pris dej, som mitt allt uti alla nu är! 
Pris dej, som gjort slut på de egna förråden 
och lärt mej att leva allena på nåden! 

onsdag 21 februari 2024

"Genom vilka de dyraste och allra största löften är oss givna." (2 Petr. 1:4)

Den store Herren Gud, som i begynnelsen skapade detta besynnerliga släktet, människan, till sin avbild, till barn och arvingar, har trots släktets djupa syndafall dock givit det de allrastörsta och dyraste löften, så att det stannar med ingenting mindre, än att vi blir "hans Sons avbild lika", hans evige Sons "bröder" och "medarvingar" till en evig och över all måtta viktig herrlighet i himmelen.

För detta stora mål gav han människan redan på syndafallets dag det löftet, som väl må kallas det "allrastörsta", och i vilket alla andra är innefattade såsom i sitt frökorn, löftet om en Frälsare, kvinnans säd, som skulle trampa sönder ormens huvud. Det löftet förnyades oupphörligt, först till patriarkerna och sedan till profeterna, och föremålades Israels folk genom de oräkneliga blodiga offren i deras gudstjänst, vilka alla utgjorde blott ett enda stort löfte om en kommande försoning.

Av vilka löften om denne Frälsare det gamla testamentet är uppfyllt, därom kan man få ett slags påminnelse och överblick, om vi bara erinrar oss de namn, under vilka han utlovades — de högst betydelsefulla, de löftesrika namnen t. ex. kvinnans säd, ormaförtramparen, Abrahams välsignelse, Isais rot, Davids son, Förlossaren, Herren i Israel, Sions konung, den store Profeten, Herrens Zemah, alla hedningars tröst, fursten och läraren i folken, hedningarnas ljus, Herrens arm, Herrens smorde, Guds salighet av Sion, rättfärdighetens predikare i den stora församlingen, Sions gyllene ros o.s.v. Och om denne utlovade person sägs det uttryckligt, att Herren kastade alla våra synder på honom, att han bär våra synder, att "han har givit sitt liv till skuldoffer", att "genom hans sår är vi helade", att "genom hans blod fångarna släpps ut ut ur kulan", att han "förde fängelset fånget", "att han var "helvetet ett gift och döden en plåga", att han "genom sin kunskap skall göra många rättfärdiga, ty han bär deras synder" o.s.v.

Omsider, då tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, för att han skulle  förlossa dem, som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet. Då bådade ängeln en jungfru i Israel om hans födelse, hans namn och hans ärende: Du ska kalla honom JESUS; ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. Och när den stora stunden var kommen, att han skulle fullborda sitt verk, "den natten, då han vart förrådd", sa han själv om sitt blod: Detta blir utgjutet till syndernas förlåtelse. Sedan gick en stor skara av evangelister ut, vilkas sönderdelade eldstungor dock gav ett och samma vittnesbörd: Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från alla synder.

Se nu: från detta stora vittnesbörd härflyter sedan de dyra och allrastörsta löftena till varje enskild troende. Var och en, som, nedslagen och brottslig för Guds lag, nu åkallar Jesu namn om syndernas förlåtelse, har de bestämdaste löften, att alla hans synder "är nedsänkta i havets djup och aldrig ska bli påtänkta; att han är alldeles ren för Guds ögon, så att Gud själv kallar honom snövit; att hans synd ska vara "så långt ifrån honom, som öster är från väster"; att Guds nåd är så väldig över all hans synd, som himmelen är hög över jorden; att de troende inför Gud rentav är "gjorda täcka i honom, som är kärkommen"; att vi "inte mer är under lagen, utan under nåden"; att fastän väl "lagen varit oss en tuktomästare till Kristus", vi likväl nu, sedan tron är kommen, "inte längre är under tuktomästaren" o.s.v. Allt detta må väl heta de "dyra och allrastörsta löften".

Men att det ännu kallas löften, då vi likväl redan fått det utlovade, är inte bara ett bibelns talesätt, utan har också en betydelse som vi aldrig får glömma, nämligen att allt detta som är oss givet ännu är så alldeles främmande och hemligt för vår känsla, vårt förnuft och alla sinnen, att vi endast genom ett fast litande på Herrens tillsägelser därom kan behålla vår tröst, i det vi inte annat ser och känner, än att vi ännu har synd och är under lagen, så att vi måste vara vederstyggliga och odrägliga för Gud i stället för rena och täcka. Därför, om du vill förbli i tron, ska du bereda dej på att oupphörligen känna och se motsatsen i dej själv, och på det mest enträgna sätt hålla ögonen fästade på vad den store Guden gjort och sagt. Annars är du snart nergrävd i din uselhet.

Du måste så ha Guds tillsägelser inpräglade i dej, att du kan se synden hos dej och ändå säga: "Jag har ingen synd, jag är alldeles fri, ren och helig; all min synd är ingen synd, nämligen för Gud som vet vad Kristi blod gäller; det är inget fördömligt i dem som är i Kristus Jesus. Fastän jag själv inte har någon rättfärdighet, är jag dock fullkomligt rättfärdig för Gud, som vet vad Kristi rättfärdighet gäller. Det grundar sej allt på Guds eget eviga ord om sin Son."

Löftena kunna ej svika,
nej, de stå evigt kvar.
Jesus med blodet beseglat
allt vad han lovat har.
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna:
löftena de stå kvar.

fredag 16 februari 2024

"Guds rike består inte i ord utan i kraft." (1 Kor. 4:20)

Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär också i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, ska inte obetänksamt glömma denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.

Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.

För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu lever, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.

Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.

Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.

I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."

Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.

Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att  man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.

Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!

onsdag 14 februari 2024

"Om möjligt är, så mycket som beror på er, håll fred med alla människor." (Rom. 12:18)

Denna vers handlar om ett medgörligt och fridsamt väsende i alla mänskliga ting, d. ä. i alla de frågor, där vi inte måste för sanningens skull, för trohet mot Kristi sak och själarnas väl, strida mot människor.

För att vi skulle ge efter i trons saker och låta sanningen, Kristi ära och själars väl uppoffras, för att ha frid och vänskap med alla människor, det var långt ifrån en apostel att yrka.

En sådan inskränkning i förmaningen har aposteln också antytt med de första orden: "Om möjligt är." Det ska alltså inte alltid vara möjligt att hålla frid med alla människor, om vi är trogna emot Gud och sanningen. Sådant erfor redan David, såsom han säger: "Jag håller frid, men när jag talar, tar de till strid".

Hela världen strider mot Gud och hans rike. Vill jag då vara en trogen Kristi bekännare, ska jag nödvändigt råka i strid med människor. Såsom Kristus så starkt och avgörande förklarade med de orden: "Menar ni att jag är kommen för att sända frid på jorden? Nej, säger jag er, utan förvisso tvedräkt. Ty härefter ska fem vara skiljaktiga i ett hus, tre emot två, och två emot tre. Fadern ska vara emot sonen, och sonen mot fadern; modern mot dottern, och dottern mot modern; svärmodern mot sin sonhustru, och sonhustrun mot sin svärmoder." Därför sa han åter: "Ve er, då alla människor lovar er."

Här uppenbarar sej alltså falskheten av deras kristendom, vilka så ställer sej efter alla människor, att de aldrig för sitt nit om Kristus kommit i någon strid, ja, vilka klandrar de trognas nit och menar, att om dessa iakttoge mer vishet, ödmjukhet och mildhet, skulle de kunna behaga världen. Må sådana bara betänka, att Herren Kristus, den fullkomlige, som var "mild och ödmjuk av hjärtat", likväl aldrig kunde behaga världen, aldrig kunde ha frid och vänskap med de otrogna.

Visserligen kan också de kristna fela i vishet, ödmjukhet och kärlek; men att de skulle kunna med trohet mot Kristi sak ändå behaga världen, det strider mot sanningen. Nej, ni trolösa, "vet ni inte, att världens vänskap är Guds ovänskap?" Här ser vi då den alltid oundvikliga orsaken till strid.

Men aposteln säger vidare: "Så mycket som beror på er, håll frid med alla människor." Är det verkligen för Kristi skull och till följd av världens fiendskap mot sanningen ni kommer i strid, så låt inte det bekymra eder. Se bara till, o kristen, att inte hos dej är någon köttslig orsak till striden, t.ex. någon din naturs egensinnighet, oginhet, klanderlystnad o.dyl.

Men att finna något sådant hos sej själv är en ganska svår konst, beroende på egenkärlekens böjelse att alltid rättfärdiga sej själv och skjuta skulden på andra. Dock finns det ett prov, genom vilket du möjligen kan upptäcka den köttsliga grunden till din strid med människor, nämligen om du rätt ger akt på hur det är med kärleken i ditt tal. Om du ofta kommer i strid genom sådant tal, som inte är frampressat av kärlekens oro för själarna och med bön om välsignelse, utan det är ett tal som mycket lätt går över läpparna, då må du gärna misstänka en köttslig grund hos dej själv. Nitet att vilja rätta allt, vad du finner orätt, är inte nog till bevis, att du drivs av kärlek; men om du även brukar be för dem du talar med, och brukar rädas för din egen oskicklighet, det vittnar om att du drivs av en helig bevekelse.

Måtte Gud uppenbara för oss vårt hjärtas illfundighet! Många människor är olyckliga martyrer under en beständig ofrid med människor, bara på grund av ett egensinnigt och elakt lynne och en orolig tunga. Därför säger aposteln Petrus, såsom förut David: "Den som vill älska livet och se goda dagar, han stille sin tunga ifrån det som är ont, och sina läppar, så att de inget bedrägeri talar — söke efter friden och fare efter den."

Men om vi också är än så fridsamma, fogliga och vänliga, ska det ändå inte vara oss möjligt att alltid ha frid med människor. Och inte bara av fiendskap mot Kristus, utan även för många jordiska ting, ska ofridsamma människor oroa oss. Det är egentligen därför aposteln säger: Så mycket som på er beror, håll frid med alla människor.

Således, om än andra människor angriper dej, din egendom, din person, ditt rykte, må du själv dock inte strida eller ge anledning till strid, utan lämna din sak åt din trofaste och mäktige Fader, som alltid sörjer för eländiga och undergivna. Därom sade också Herren Kristus: "Saliga är de fridsamma, ty de ska besitta jorden."

Den som alltid själv vill strida för sin rätt måste mycket lida och mycket förlora. Lyckliga de kristna, som så tror på sin himmelske Faders försorg, att de överlämnar åt honom att försvara deras sak! Vill jag själv försvara min sak, kan Gud rättvisligen lämna den åt mej själv, och då går det alltid illa. Men om jag däremot lämnar saken åt Gud, då blir den hans, då ska han försvara den, och då gör han det alltid på bästa sätt.

Försona dig, var angelägen
om vänskap med din trätobror.
Håll fred, då än du är på vägen,
så mycket som på dig beror.
Gör väl mot alla, inte bara
mot den som lönar dig igen.
En verklig nästa skall du vara
för ovän likasom för vän.

tisdag 13 februari 2024

"Om ni inte bättrar er, ska ni alla förgås på samma sätt som de." (Luk. 13:3)

Du säger: "Men här står det ändå: Om ni inte bättrar er ska ni förgås. Och låt vara, att denna bättring inte betyder detsamma som förbättring, förnyelse och helgelse, eller det ondas utrensande, vartill man inte lär ha krafter, förrän man inympats i Kristus och fått den helgande Anden, så fordras ändå, vad denna bättring betyder, nämligen ånger, förkrosselse, syndasorg. Jag fruktar, att denna inte är hos mej, sådan den bör vara, jag är fastmer hård och förstockad, och hur kan jag då tro?"

Svar: Det är sant, det fordras bättring, som börjar med någon syndakänsla och sedan under bättringsförsöken övergår till syndakännedom, andlig fattigdom eller utblottelse på all egen tröst. Men för att veta om denna din bättring är sådan som den bör vara, måste du veta och betänka dess ändamål, ty det som uppfyller sitt ändamål, det är sådant som det bör vara.

Nu frågas: Vad är bättringens ändamål? Bättringens första och egentliga ändamål är alldeles inte, att du genom densamma skall bliva för Gud täck och benådad, utan att du ska drivas till Kristus; såsom Paulus intygar: "Lagen är en tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron".

Därför, om du ännu en tid kan gå borta ifrån Kristus, borta i världen och säkerheten, utan förvissning om din benådning hos Gud, är din syndakänsla sannerligen för liten. Kan du ännu söka din salighet i eget bättringsarbete, ånger, bön m. m. då är din syndakännedom inte ännu rätt.

Men så snart du inte får någon frid, inte kan leva i världen och ovissheten om Guds nåd, och än mer: så snart du inte kan få någon tröst i dej själv, din egen bättring, ånger, bön, utan du måste, sådan du är, fly till blotta nåden i Kristus, då är din bättring rätt, ty den uppfyller sitt ändamål, vilket var att driva dej till Kristus, och i honom är du räddad och salig — du är inom fristaden. Den som har Sonen, han har livet.

Du förstår alltså att om syndakännedomen är rätt och riktig, ska du inte själv finna den som du ville, ty då finge du i densamma tröst, då finge du tröst i något inom dig; och det var all sådan tröst som skulle tas bort. Den rätta bättringen är alltså missnöje med sin bättring, ja en sådan känsla av hårdhet, säkerhet, detta innersta och djupaste fördärvet, att du nödgas grundligen, inte i den flyktiga känslan, utan i din fulla övertygelse, döma dej själv såsom hård, säker, ogudaktig, förtappad och fördömd. Då först får Kristi blod äran att ensamt frälsa dej.

Kort sagt: Frågar du hur mycket syndakänsla det alltså fordras, kan man svara dej: Det är inte mycket — nämligen bara så mycket att du inte kan leva utom Kristus, inte kan få ro förrän du är salig i honom. Det fordras inte mer, men inte heller mindre.

Det är också en villfarelse att tro att syndasorgen först ska ha sin tid före tron, och sedan kommer tiden för tro, frid, fröjd och idel helighet. Nej, börja bara att tro på Kristus och sedan följa honom i den dagliga bättringen, nog ska du då få känna synden mer än förut!

Ett bland de allrafinaste och starkaste djävulens konstgrepp är då följande: Där är en människa, som i allmänhet tror allt Guds ord och därtill allvarligt söker dess kraft i hjärta och efterlevnad, men har någon svårare synd på sitt samvete; då inger han henne följande tankar: "Nog är evangelium sant och nåden stor och synderna borttagna, så att syndare i allmänhet kan få nåd; men — det är ett särskilt förhållande med dej, för du vet ju med dej själv vad du har gjort. Om bara inte det och det hade varit (såsom någon av de stumma eller ropande synderna mot femte, sjätte eller sjunde buden), hade du kunnat få nåd, men nu är det med dej ett särskilt undantag."

Se detta: "det är med dej ett särskilt undantag", är det giftigaste konstgrepp av den gamle ormen, som är en "lögnare och mördare av begynnelsen". Ty sanna förhållandet är, att det finns inget undantag, inget särskilt förhållande, där inte Kristi blod rikligen och väldeligen försonar, när det av en nödställd syndare med tron anammas.

Det är just evangeliets förnämsta innehåll, både med ord och exempel genom gamla och nya testamentet bekräftat, "att om dina synder än vore blodröda ska de dock bli snövita, och om de vore såsom en rosenfärg ska de dock bli såsom en ull"; varpå David, som hade gjort hor och mord, samt Manasse, rövaren på korset, den stora synderskan, den förnekande Petrus m. fl. utgör talande exempel.

Ja, det är just för sådana svåra förhållanden, vilka ingen i himmelen eller på jorden eljest kunde hjälpa, som Guds Son blev människa, blödde och dog, för att var och en, som tror på honom, ska inte förgås utan få evigt liv.

Guds evangelium

och Anden det förklarar.
Får det i hjärtat rum
och själens genljud svarar
med amen, lov och fröjd,
så är min bättring sann:
båd´ Gud och jag är nöjd
och all min dom försvann.