[Och med denna dagbetraktelse avslutas detta bloggprojekt just som daglig blogg betraktat - men dagbetraktelserna är ju fortfarande - förhoppningsvis - lätta att hitta och läsa].
För att kunna uppväckas till att rätt lova och tacka Herren är nödvändigt att väl besinna, vad gott Han har gjort oss. Tänk då, att vi har all den Guds faderskärlek, varom hela skapelsen vittnar; all Sonens förtjänst och försvar, så att ingen synd tillräknas oss, ingen lag eller hotelse drabbar oss; och har den Helige Ande med all hans nåd, tuktan och hugsvalelse i våra hjärtan!
Eller kanske det är ett ringa ting att ha bara Gud? — bara Gud — hans vänskap och hans rike? — Herren bevare oss, om vi aktar sådant ringa, att vi inte för en sådan otacksamhet råkar i något gruvligt ont! Upphör därför inte förr att bedja Gud, än du fått ett hjärta, som har sin högsta lycka och frid blott i Honom och hans vänskap. Då har du där en djup grund för en evig frid, salighet och tacksamhet.
Sedan kan ditt hjärta också uppväckas till Guds lov genom otaliga andra nådesbevis. Om du blott skådar tillbaka på det gamla året, hur många stora välgärningar har inte Herren bevisat dej — dej och hela Guds församling! Hur många prov av hans närvaro och hulda omsorg har du inte erfarit! Kanske du minns mången dag eller natt, då du haft bittra bekymmer på ditt hjärta — du såg inte, hur det och det skulle bli väl; men du ropade till Herren i din nöd, och Han hörde din bön och hjälpte dej. Och sedan, hur många synder Han har förlåtit — och vilken huld herdevård Han haft om din själ och tillskickat dej än något bittert och bekymrande, till väckelse och tuktan, när så behövdes; än åter någon tröst, vederkvickelse och glädje, när sådant gjorde gott.
Men hans välgärningar står inte till att räkna. Och nu vill Gud för allt detta inte ha något mer av dej än blott ett tacksamt hjärta. Och på samma gång är detta din egen sällhet; varjämte Gud alltid gärna utgjuter ny nåd på de tacksamma själarna och gör dem beständigt mer och mer gott.
Känner du nu tacksamhet i ditt hjärta, då frågar du också säkert, hur du ska få bevisa den emot din så gode Gud. Även om detta slutligen några korta ord.
Det första som mycket väl behagar vår Gud, är just detta, som du då redan känner, nämligen ett tacksamt och förnöjt hjärta. Han vill bara, att du skall minnas hans godhet och din stora lycka i hans vänskap, så att du därför även kan lida något obehag under vandringen, så att du inte genast knorrar och klagar, såsom Israels barn i öknen; helst som du för all hans eget hjärtas bevisade kärlek bör tro och besinna, att inget bittert händer dej, som inte är till ditt eget bästa av Honom skickat. Detta är det första, som tillhör tacksamheten, nämligen ett med alla Guds skickelser förnöjt hjärta.
För det andra bör du också ofta i bönen säga din gode Gud ett hjärtligt tack och lov för alla hans välgärningar. Börja alltid bönen med ett hjärtligt lov, än för Guds faderliga kärlek, att Han gav oss sin Son, än för all Sonens förtjänst, som gör, att ingen synd fördömer dej; än för den Helige Andes omvårdnad, tuktan och hugsvalelse. Tala såsom ett barn och säg: Helige, allrakäraste Fader, dej vare evigt lov och tack, att du genom din Son uttagit mej från syndens och den eviga dödens rike och redan skänkt mej det eviga livet! Dej vare evigt lov och tack, att jag inte mer behöver bära mina synders tunga börda eller smaka helvetets eld, utan ska evigt vara hos dej i det saliga paradiset o. s. v. Detta är en mycket hälsosam, ljuvlig och styrkande övning för den invärtes människan. Guds barn bör aldrig försumma denna övning. Och, såsom förut någon gång blivit sagt, ska alla dina böner bli helt annorlunda, om du börjar med att först tacka Gud för det goda, Han redan bevisat dej — din annars torra och livlösa bön får därigenom ny tillförsikt, glädje och förhoppning, att Han även nu kan göra dej gott.
För det tredje bör tacksamheten mot Gud också bevisas med gärningar, d. ä. att du bara för Guds stora nåd emot dej är villig att gärna tjäna dina medmänniskor, även om inte de förtjänar det, utan du gör det för den gode Gudens skull; att du är villig att ge den hungrige bröd, den nakne kläder, villig att bidraga till Guds ords predikan och spridning, och villig att gärna tåla och förlåta det onda, då Gud så beständigt tål och förlåter dej.
Detta är en rätt tacksamhet, och detta de sant goda gärningar, som flyter från den rätta källan. Och härav ska vi finna, att tacksamheten till Gud är den rätta livssaften och styrkan i hela kristendomen.
Men om vi nu inte bara vill förstå detta, utan också verkligen öva det, visst ska vi då erfara, att vi behöver Guds Andes nåd och hjälp härtill. O så eländig naturen är! Den vill glädjas och tacka, bara när något behagligt händer oss. Att kunna prisa Gud i all tid, även då Han tuktar och prövar oss, det är endast ett Guds under, till vilket vi endast med mycken övning, kamp och bön blir beredda. Låt oss flitigt bedja Gud förläna oss allt detta för sin käre Sons skull! Amen.
Vår store Överherde, till dej vår lovsång går!
Du fått all makt i himlen och på jorden.
Din hjord så väl du vårdat i detta gångna år,
och därför finns den även kvar i Norden.
Du som för oss var dödad, du lever, och din hand
bär spiran över världen och över detta land,
bär nycklarna till döden och dess rike.
Om du nu åter sänker hit ner till denna jord
ett nådens år i hemlig, dunkel slöja,
vi vet ej vad det gömmer, men har ditt löftesord
att alla dagar du bland oss vill dröja.
Och har vi dej, vår Herre, vår Herde stark och god,
och dina helga källsprång: ditt ord och offerblod,
vi går de dolda skiften glatt till mötes.
Ja, vare det som kommer ett härligt Herrens år,
din nåd och makt gör känd på hela jorden!
Sök upp, församla, vårda de många vilsna får,
föröka nu och stärk den klena hjorden.
Låt många nu få smaka hur underbar du är
och bli i trons gemenskap med dej, o Jesus kär,
förenade och saliga för evigt.
Bevara dina trogna, o Herre, denna tid
i trons uppriktighet och Andens enhet,
i kärlek och i glädje, rättfärdighet och frid -
behåll bland oss ditt ord i kraft och renhet.
Utrusta dina vittnen med tröst och tålamod,
så att de alltid frimodigt vittnar om ditt blod,
och korsets smälek glatt med dej vill bära.
För hedningarnas skara, o Gud, vi ber till dej,
som evangelium åt alla unnar!
Låt sändebudens fötter då låta höra sej,
som seger genom Frälsaren förkunnar!
Välsigna våra syskon som nu ibland dem går,
och låt en väldig skara, långt fler än vi förstår,
en gång hos dej, o Jesus, saligt mötas!
lördag 31 december 2016
fredag 30 december 2016
"Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?" (Rom. 8:35)
Här möter aposteln det stora huvudbekymret hos Guds barn, nämligen om förblivandet i Kristi kärlek. Aposteln har förut i kapitlet tröstat oss för bekymret om den närvarande nåden mot samvetets anklagelser och fruktan för Guds vrede. Nu vänder han sej mot bekymret för de många farorna för det andliga livet och vill förvissa oss, att ingenting som någonsin kan möta oss under vandringen ska vara mäktigt att skilja oss ifrån Kristi kärlek.
Och liksom förut, så framställer han ock här sin tröst i den triumferande tonen av en fråga. Han säger: Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?
Själva frågan uttrycker visserligen en stark tro och frimodighet hos aposteln; men bara det att fråga väcks därom, huruvida vi kan bli skilda från Kristi kärlek, och att ett utförligt tröstrikt svar här ges oss, bevisar att ett sådant bekymmer plägar oroa de trogna, och att de behöver denna tröst — så visst vi inte bör tänka, att aposteln skrivit något endast för att tillkännage sin egen frimodighet, utan någon avsikt att därmed trösta några, som behövde sådan tröst.
Nej, det är rentav ett allmänt bekymmer hos alla sant trogna, ja, ett utmärkande tecken på den sanna nåden i hjärtat, att de bekymras om förblivandet i Kristi kärlek, att de inte nöjer sej med att för närvarande ha tröst och vara i Guds nåd, utan också tänka på förblivandet däri intill änden. Det är ett gott tecken, att du så levande känner din svaghet och ostadighet, samt hindrens och fiendernas makt, att du fruktar för att berövas din dyra skatt — även om det är en svaghet i din tro, att du inte har en motsvarande tröst i Guds trofasthet och makt. Men själva fruktan är ett gott tecken; ty den utmärker inte bara att du känner din svaghet och fiendernas makt, utan också att själva gåvan blivit dej dyr och oumbärlig. För sådan är ju alltid hjärtats natur, att i samma mån något är oss dyrt och omistligt, känner vi farhågor och fruktan att förlora det.
Har jag en mycket liten skatt att förvara, då känner jag inte mycket fruktan för tjuvar; men är skatten mycket stor, t. ex. en summa av en halv miljon, då tycker jag att alla tjuvar ska veta av den, då finner jag inget rum nog säkert för dess förvarande. Den, som aldrig fruktar för att i denna farliga värld förlora sin salighetsskatt, kan inte ännu hålla dess värde mycket stort. Bättre tecken är det, om du har en besynnerlig fruktansande, en böjelse att nästan beständigt rädas för något bedrägeri och någon andlig fara, och att, såsom en gammal lärare skriver, "när du tänker dej den händelsen, att du en dag skulle förlora gudsfruktan och tron ur hjärtat, du intages såsom av dödsbävan". Sådant vittnar om ett Andens verk i själen, som gjort dej ditt nådestånd rätt dyrt och omistligt.
Men de som bekymras om Guds nåd, de ska tröstas med Guds nåd. Detta är en huvudregel i allt Guds ord. Därefter handlar också aposteln här: just dem som fruktar, dem vill han trösta; dem försäkrar han här, att de har en så mäktig och trofast Herre och beskyddare, att ingenting ska kunna skilja dem från Honom. Många mäktiga fiender och hinder ska väl lägga sej i vår väg, "men i allt detta övervinner vi genom Honom som har älskat oss". Sådan är den tröst aposteln här förkunnar.
Kristi kärlek. Den nåd, från vilken ingenting ska kunna skilja oss, betecknas här med det korta, men rika uttrycket: Kristi kärlek. Inte vår kärlek till Kristus, utan Kristi kärlek till oss, såsom hela sammanhanget visar; ty i näst föregående vers har aposteln beskrivit endast, vad Kristus gör och gjort för oss.
Men vad vill det då säga att bli skild ifrån Kristi kärlek? Utan tvivel att bli skild från den personliga delaktigheten av Kristi kärlek, alltså från nådeståndet. I nådeståndet utgör Kristi kärlek hela vår salighet. Inte därmed nog att vi genom Kristi kärlek undfått allt vad som hör till liv och salighet, Faderns eviga nåd, frihet från all fördömelse, den Helige Ande i hjärtat, barnaskapet och arvsrätten i himmelen. Utan det är också just Kristi kärlek, som redan här utgör de trognas dyrbaraste skatt och sällhet.
För den äkta bruden är brudgummens kärlek mer än alla hans gåvor och ägodelar. En trogen själ säger med Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord."
En trogen själ känns även igen på att när hon förgått sej, består hennes bekymmer mest däri, att hon fruktar att hon förtörnat sin Herre och förverkat hans kärlek. Därför är detta uttryck, "Kristi kärlek", taget helt och hållet ur ett troget hjärta.
Och nu säger aposteln: "Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?" Såsom förut är anmärkt, ligger redan i frågans ton en tröstefull visshet, att ingen och inget ska kunna skilja oss ifrån denna kärlek. Och vi måste ju kalla det en stor och gudomlig tröst, att vi har en så trogen och mäktig Herre, som i alla frestelser och faror ska stå oss bi och hjälpa oss lyckligen igenom, när vi åkallar Honom, fastän vi inte får den trösten, som vårt gamla hjärta gärna ville ha, nämligen att vi inte mer är i sådan fara att vi dagligen ska behöva åkalla Herren och bero av Honom.
Lovad vare Herren! Vi har dock i hans makt och trofasthet alltid tröst på den tid, då vi känner behov därav. Och endast sådan är den tröst, Herren vill ge oss.
Jag är viss och därpå litar:
ingen fara eller nöd
ska mej från min Jesus slita,
inte liv och inte död.
Inga andemakters vilja,
fjärran eller nu och här,
ska mej från Guds kärlek skilja,
som i Jesus Kristus är.
Och liksom förut, så framställer han ock här sin tröst i den triumferande tonen av en fråga. Han säger: Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?
Själva frågan uttrycker visserligen en stark tro och frimodighet hos aposteln; men bara det att fråga väcks därom, huruvida vi kan bli skilda från Kristi kärlek, och att ett utförligt tröstrikt svar här ges oss, bevisar att ett sådant bekymmer plägar oroa de trogna, och att de behöver denna tröst — så visst vi inte bör tänka, att aposteln skrivit något endast för att tillkännage sin egen frimodighet, utan någon avsikt att därmed trösta några, som behövde sådan tröst.
Nej, det är rentav ett allmänt bekymmer hos alla sant trogna, ja, ett utmärkande tecken på den sanna nåden i hjärtat, att de bekymras om förblivandet i Kristi kärlek, att de inte nöjer sej med att för närvarande ha tröst och vara i Guds nåd, utan också tänka på förblivandet däri intill änden. Det är ett gott tecken, att du så levande känner din svaghet och ostadighet, samt hindrens och fiendernas makt, att du fruktar för att berövas din dyra skatt — även om det är en svaghet i din tro, att du inte har en motsvarande tröst i Guds trofasthet och makt. Men själva fruktan är ett gott tecken; ty den utmärker inte bara att du känner din svaghet och fiendernas makt, utan också att själva gåvan blivit dej dyr och oumbärlig. För sådan är ju alltid hjärtats natur, att i samma mån något är oss dyrt och omistligt, känner vi farhågor och fruktan att förlora det.
Har jag en mycket liten skatt att förvara, då känner jag inte mycket fruktan för tjuvar; men är skatten mycket stor, t. ex. en summa av en halv miljon, då tycker jag att alla tjuvar ska veta av den, då finner jag inget rum nog säkert för dess förvarande. Den, som aldrig fruktar för att i denna farliga värld förlora sin salighetsskatt, kan inte ännu hålla dess värde mycket stort. Bättre tecken är det, om du har en besynnerlig fruktansande, en böjelse att nästan beständigt rädas för något bedrägeri och någon andlig fara, och att, såsom en gammal lärare skriver, "när du tänker dej den händelsen, att du en dag skulle förlora gudsfruktan och tron ur hjärtat, du intages såsom av dödsbävan". Sådant vittnar om ett Andens verk i själen, som gjort dej ditt nådestånd rätt dyrt och omistligt.
Men de som bekymras om Guds nåd, de ska tröstas med Guds nåd. Detta är en huvudregel i allt Guds ord. Därefter handlar också aposteln här: just dem som fruktar, dem vill han trösta; dem försäkrar han här, att de har en så mäktig och trofast Herre och beskyddare, att ingenting ska kunna skilja dem från Honom. Många mäktiga fiender och hinder ska väl lägga sej i vår väg, "men i allt detta övervinner vi genom Honom som har älskat oss". Sådan är den tröst aposteln här förkunnar.
Kristi kärlek. Den nåd, från vilken ingenting ska kunna skilja oss, betecknas här med det korta, men rika uttrycket: Kristi kärlek. Inte vår kärlek till Kristus, utan Kristi kärlek till oss, såsom hela sammanhanget visar; ty i näst föregående vers har aposteln beskrivit endast, vad Kristus gör och gjort för oss.
Men vad vill det då säga att bli skild ifrån Kristi kärlek? Utan tvivel att bli skild från den personliga delaktigheten av Kristi kärlek, alltså från nådeståndet. I nådeståndet utgör Kristi kärlek hela vår salighet. Inte därmed nog att vi genom Kristi kärlek undfått allt vad som hör till liv och salighet, Faderns eviga nåd, frihet från all fördömelse, den Helige Ande i hjärtat, barnaskapet och arvsrätten i himmelen. Utan det är också just Kristi kärlek, som redan här utgör de trognas dyrbaraste skatt och sällhet.
För den äkta bruden är brudgummens kärlek mer än alla hans gåvor och ägodelar. En trogen själ säger med Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord."
En trogen själ känns även igen på att när hon förgått sej, består hennes bekymmer mest däri, att hon fruktar att hon förtörnat sin Herre och förverkat hans kärlek. Därför är detta uttryck, "Kristi kärlek", taget helt och hållet ur ett troget hjärta.
Och nu säger aposteln: "Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?" Såsom förut är anmärkt, ligger redan i frågans ton en tröstefull visshet, att ingen och inget ska kunna skilja oss ifrån denna kärlek. Och vi måste ju kalla det en stor och gudomlig tröst, att vi har en så trogen och mäktig Herre, som i alla frestelser och faror ska stå oss bi och hjälpa oss lyckligen igenom, när vi åkallar Honom, fastän vi inte får den trösten, som vårt gamla hjärta gärna ville ha, nämligen att vi inte mer är i sådan fara att vi dagligen ska behöva åkalla Herren och bero av Honom.
Lovad vare Herren! Vi har dock i hans makt och trofasthet alltid tröst på den tid, då vi känner behov därav. Och endast sådan är den tröst, Herren vill ge oss.
Jag är viss och därpå litar:
ingen fara eller nöd
ska mej från min Jesus slita,
inte liv och inte död.
Inga andemakters vilja,
fjärran eller nu och här,
ska mej från Guds kärlek skilja,
som i Jesus Kristus är.
torsdag 29 december 2016
"Hoppets Gud uppfylle er med all frid och fröjd i tron genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)
Här tillönskar aposteln oss inte något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle er med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle er", säger han, och med "all fröjd och frid".
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.
Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.
Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska Han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.
O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!
Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?
Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.
Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.
Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska Han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.
O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!
Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?
Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.
onsdag 28 december 2016
"Guds gåva och kallelse är sådana att Han inte kan ångra dem." (Rom. 11:29)
Vilken mäktig tröst innehåller inte dessa ord! Textens huvudtanke är, att en förut av Gud given nåd och utkorelse inte kan av Honom ångras eller återkallas.
Nu har även vi en mycket tidig kallelse och utkorelse till grund för vårt salighetshopp; oss är givna några dyra och allrastörsta löften. Tillämpom nu på dem: "Guds gåvor och kallelse är sådana, att Han inte kan ångra dem." Han "utvalde oss i Kristus, förrän världens grund var lagd."
Detta Guds frälsningsråd måste vara alldeles orubbligt — och av oss oberoende, eftersom Gud fattade det så tidigt, att ingen människa kunde medverka därtill. Det skedde, "förr än världens grund var lagd." Då ännu ingen dag var kommen, då ännu varken sol eller måne funnos, då Herren Gud i sitt eget eviga väsendes fria råd tänkte på att skapa världar och att på jorden skapa ett släkte efter sitt beläte, till barn och arvingar av alla sina gåvor, ett släkte, som skulle kunna beskåda och fröjdas av hans verk och hans fullkomligheter; och då Han också, på det vi skulle lära att känna även hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, beslöt sätta oss på ett prov, och Han förutsåg, hur vi genom den fallna ängelns avund och list skulle förledas, falla och fördärvas, ja, förutsåg allt det fördärv och elände, som skulle följa på fallet — se, då fattade Han detta frälsningsråd, att ge oss till medlare sin egen evige Son, som skulle nedstiga till jorden, ikläda sej vårt kött och ta på sej vår sak, ta på sej lagens fullgörande och straffets lidande i vårt ställe, på det var och en, som i sin syndanöd endast flyr till Honom, i tron håller sej till Honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.
Detta var Guds eget fria frälsningsråd, Guds eviga nådeval, varom aposteln säger: "Han har utvalt oss i Honom före världens grundläggning." "Han har tagit oss sej själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov." Detta sitt råd förkunnade Han själv redan på syndafallets dag; och sedan lät Han genom så många vittnen och genom millioner förebildande offer beständigt upprepa sitt löfte, tilldess det i fullbordans tid uppfylldes i Jesu födelse, lidande, död och uppståndelse. Då vittnade Johannes Döparen: "Se Guds Lamm, som borttager världens synder." Då vittnade Herren själv: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Då vittnade en stor evangelisters skara, att i Honom allena är salighet; och att hans blod renar oss från alla synder.
Detta frälsningsråd är således mycket tidigt fattat och rikligen förkunnat. Skulle Herren Gud nu ångra och återta denna sin eviga kallelse och gåva och börja att söka rättfärdigheten hos oss, samt handla med oss efter våra synder? Är då den store Herren Gud inte trofast och oföränderlig i sitt eget eviga råd, samt vid sina många och dyra löften? Skulle Han någonsin ändra, vad Han själv beslutat och förkunnat — märk, "efter sin egen viljas goda behag"?
Sådant tänker vi inte om den store Guden, annat än när vår synd förskräcker oss; då tycker vi, att Gud ska handla med oss efter våra synder. Men må vi då väl besinna, att det var just för vår synds skull, Herren Gud gav oss sin Son till vår Frälsare. Skulle Han då nu kunna se på våra synder och för deras skull varda oss onådig, oss, som med allt vårt elände likväl tror på Sonen och bara i Honom söka vår frälsning? Skulle Han dock för syndens skull tröttna vid oss och förkasta oss? Då vore ju hans eget evighetsråd tillintetgjort. Detta kan evinnerligen aldrig ske. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att Han inte kan ångra dem." Lovad och evinnerligen prisad vare Gud, som före världens grundläggning utvalt oss i Kristus, eller beslutat blott i Honom vara oss nådig. Detta sitt evighetsråd ska Han aldrig ångra. Detta är det första vi här borde betänka.
Sedan har Han också tidigt gjort ett enskilt förbund med var och en av oss, nämligen då Han i dopet, som är "ett gott samvetes förbund med Gud", upptog oss till sina barn och "iklädde oss Kristus", för att vi skulle endast i Honom vara rättfärdiga och "alldeles rena". Skulle väl Herren Gud någonsin rygga detta förbund och nu börja döma en troende själ, efter vad hon är i sej själv? Är jag i otro avfallen, så är jag visserligen, såväl som en otrogen jude, nu en från vinträdet "avbruten kvist" och kan inte såsom sådan vara delaktig av stammens saft och sötma, av Kristi nåd; men Herren Gud "tänker evinnerligen på sitt förbund" och vill på mej använda en särskild nåd, att föra mej tillbaka.
Kort sagt: Vår otrohet kan inte göra Guds trohet om intet. Herren Gud kan omöjligt ändra och rygga sitt förbund. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att Han inte kan ångra dem."
Visst vill Jesus gärna se dej,
hur bedrövligt det än gått.
Skiljebrev kan han ej ge dej,
skiljebrev har ingen fått.
Nu har även vi en mycket tidig kallelse och utkorelse till grund för vårt salighetshopp; oss är givna några dyra och allrastörsta löften. Tillämpom nu på dem: "Guds gåvor och kallelse är sådana, att Han inte kan ångra dem." Han "utvalde oss i Kristus, förrän världens grund var lagd."
Detta Guds frälsningsråd måste vara alldeles orubbligt — och av oss oberoende, eftersom Gud fattade det så tidigt, att ingen människa kunde medverka därtill. Det skedde, "förr än världens grund var lagd." Då ännu ingen dag var kommen, då ännu varken sol eller måne funnos, då Herren Gud i sitt eget eviga väsendes fria råd tänkte på att skapa världar och att på jorden skapa ett släkte efter sitt beläte, till barn och arvingar av alla sina gåvor, ett släkte, som skulle kunna beskåda och fröjdas av hans verk och hans fullkomligheter; och då Han också, på det vi skulle lära att känna även hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, beslöt sätta oss på ett prov, och Han förutsåg, hur vi genom den fallna ängelns avund och list skulle förledas, falla och fördärvas, ja, förutsåg allt det fördärv och elände, som skulle följa på fallet — se, då fattade Han detta frälsningsråd, att ge oss till medlare sin egen evige Son, som skulle nedstiga till jorden, ikläda sej vårt kött och ta på sej vår sak, ta på sej lagens fullgörande och straffets lidande i vårt ställe, på det var och en, som i sin syndanöd endast flyr till Honom, i tron håller sej till Honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.
Detta var Guds eget fria frälsningsråd, Guds eviga nådeval, varom aposteln säger: "Han har utvalt oss i Honom före världens grundläggning." "Han har tagit oss sej själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov." Detta sitt råd förkunnade Han själv redan på syndafallets dag; och sedan lät Han genom så många vittnen och genom millioner förebildande offer beständigt upprepa sitt löfte, tilldess det i fullbordans tid uppfylldes i Jesu födelse, lidande, död och uppståndelse. Då vittnade Johannes Döparen: "Se Guds Lamm, som borttager världens synder." Då vittnade Herren själv: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Då vittnade en stor evangelisters skara, att i Honom allena är salighet; och att hans blod renar oss från alla synder.
Detta frälsningsråd är således mycket tidigt fattat och rikligen förkunnat. Skulle Herren Gud nu ångra och återta denna sin eviga kallelse och gåva och börja att söka rättfärdigheten hos oss, samt handla med oss efter våra synder? Är då den store Herren Gud inte trofast och oföränderlig i sitt eget eviga råd, samt vid sina många och dyra löften? Skulle Han någonsin ändra, vad Han själv beslutat och förkunnat — märk, "efter sin egen viljas goda behag"?
Sådant tänker vi inte om den store Guden, annat än när vår synd förskräcker oss; då tycker vi, att Gud ska handla med oss efter våra synder. Men må vi då väl besinna, att det var just för vår synds skull, Herren Gud gav oss sin Son till vår Frälsare. Skulle Han då nu kunna se på våra synder och för deras skull varda oss onådig, oss, som med allt vårt elände likväl tror på Sonen och bara i Honom söka vår frälsning? Skulle Han dock för syndens skull tröttna vid oss och förkasta oss? Då vore ju hans eget evighetsråd tillintetgjort. Detta kan evinnerligen aldrig ske. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att Han inte kan ångra dem." Lovad och evinnerligen prisad vare Gud, som före världens grundläggning utvalt oss i Kristus, eller beslutat blott i Honom vara oss nådig. Detta sitt evighetsråd ska Han aldrig ångra. Detta är det första vi här borde betänka.
Sedan har Han också tidigt gjort ett enskilt förbund med var och en av oss, nämligen då Han i dopet, som är "ett gott samvetes förbund med Gud", upptog oss till sina barn och "iklädde oss Kristus", för att vi skulle endast i Honom vara rättfärdiga och "alldeles rena". Skulle väl Herren Gud någonsin rygga detta förbund och nu börja döma en troende själ, efter vad hon är i sej själv? Är jag i otro avfallen, så är jag visserligen, såväl som en otrogen jude, nu en från vinträdet "avbruten kvist" och kan inte såsom sådan vara delaktig av stammens saft och sötma, av Kristi nåd; men Herren Gud "tänker evinnerligen på sitt förbund" och vill på mej använda en särskild nåd, att föra mej tillbaka.
Kort sagt: Vår otrohet kan inte göra Guds trohet om intet. Herren Gud kan omöjligt ändra och rygga sitt förbund. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att Han inte kan ångra dem."
Visst vill Jesus gärna se dej,
hur bedrövligt det än gått.
Skiljebrev kan han ej ge dej,
skiljebrev har ingen fått.
"Herren har inskänkt er en svår sömns ande och tillyckt era ögon." (Jes. 29:10)
Det som här är övermåttan tänkvärt och förskräckligt är, att det är Gud själv, den store kärleksrike Guden, som omsider så straffar sina föraktare, att Han till deras eviga ofärd förblindar dem — den samme nåderike Gud, som så brinner av kärlek till människorna, att Han utgivit sin evige Son för oss, och att Han förlåter de ovärdigaste syndare alla deras brott emot Honom, så snart de bara hyllar Sonen och blir hans lärjungar — den Gud, som beständigt förlåter de arma barnen alla deras synder och till sist vill ge dem en evig herrlighet, fastän de i sej själva förtjänt idel vrede — denne kärleksrike Gud inskänker åt några andra människor en "svår sömns ande", till ohjälplig förblindelse och förstockelse, nämligen åt dem, som står emot hans nådiga kallelse och skrymtar inför Honom med blott yttre gärningar. Och denna förskräckliga straffdom har Han låtit övergå själva egendomsfolket, sin vän Abrahams barn, när de började så skrymta inför Honom.
Här ska vi se Guds förskräckliga rättfärdighet — se, att "Gud låter inte gäcka sig" — se att på samma gång Han är övermåttan nådig mot de arma syndare, som hör hans röst och låter föra sej till bättring och tro, är Han en alldeles förskräcklig hämnare över sina föraktare, som står emot hans nådiga kallelse. Och må ingen tänka, att denna fruktansvärda regering av Gud tillhörde blott gamla testamentets tid; nej, även den milde Frälsaren, mitt i sin kärleksrika nitälskan om själarna, uttalar samma dom över dem, som då hörde Honom, men inte ar hans röst lydiga, inte ville ta emot den till bättring och tro.
Tänk, vilka förskräckliga ord av den nåderike Frälsaren, att Han uttryckligen (Matt. 13) säger sej "fördenskull" tala med liknelser, att några av folket inte skulle fatta det — Han sade: "Dem är det inte givet;" "den som inte har, av honom ska också bli taget det han har." Och vad en sådan "inte har", det är mottagligheten för Guds röst, när denna tilltalar honom. Och vad som då ska tas ifrån honom, det är själva ljuset. Så säger också aposteln i 2 Tess. 2: "Därför att de inte anammade kärleken till sanningen, så att de skulle blivit saliga, fördenskull ska Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de ska tro lögnen." Se, så långt går Guds rättfärdiga vrede i förblindelsedomen över hans föraktare, att Han inte bara undanhåller dem ljuset, utan också sänder dem kraftig villfarelse för att de ska tro lögnen och bli fördömda.
Detta sista ställe förklarar också en händelse, som ofta bekymrar välmenta själar, nämligen att på vissa tider, isynnerhet då evangelium blivit med kraft och välsignelse predikat i ett land, även de gruvligaste villfarelser då uppstår och sprids i tal och skrift, ja, uppenbara anfall görs mot tron på Gud och Kristus. Då förskräcks Guds barn vid tanken på de många, som ska bortföras ifrån själva huvudsanningarna och förvandlas rentav till förnekare. Men då bör vi veta, att sådana händelser utgör Guds straffdomar över de obotfärdiga, vilka, med all den Guds nåd som erbjuds dem, aldrig låter säga sej, utan alltid står Guds Ande emot.
Och vi får inte klandra Guds domar, även då de visar sej i en så förskräcklig vrede, att Han sänder kraftig villfarelse till dem som inte ville tro sanningen. Det är visserligen ömmande, ja, en gruvlig sak att skåda, hur odödliga själar nu ska förvillas och förhärdas, så att de "ska tro lögnen, på det de ska bli dömda"; men vi måste också besinna, att det inte heller är något ringa, det de har begått emot den store Herren, då de stått emot och föraktat all hans nåd — då de tilläventyrs inte bara hört hans ord framställas på det kraftigaste sätt, utan också sett hans Andes verk inom landet i många människors omvändelse, och ändå stått emot den kraftiga väckelse, som ligger däri — då de kanske även på sina egna hjärtan känt hans hulda klappande och ändå föraktat allt och gått bort till världen och fåfängligheten.
På ett så förskräckligt förakt emot Gud måste ju också följa någon förskräcklig dom. Gud är större än människan. Det är visst gruvligt, att människor ska förtappas, men det är intet mindre, att den store Guden skall bliva föraktad och gäckad. Det ska visst även bli en förskräcklig syn, när Domaren på den yttersta dagen visar bort de osaliga till den eviga pinan; men då ska Gud vara så stor och herrlig för de rättfärdiga, att de inte ska hålla de obotfärdigas ondska mindre än deras straff, att de under outsäglig förundran över Guds stora nåd och långmodighet, som frälst dem själva vid all deras synd och ovärdighet, ska med avseende på de osaliga bekänna Guds rättfärdighet och endast säga: "Gud, dina domar är rätta och allesammans rättfärdiga."
Sådant bör vi betänka, när kraftiga villfarelser förvillar människor, som hört men föraktat sanningen. Straffdomen är gruvlig, men inte större än deras brott. Om vi tycker att Guds straffdom är för hård, kommer det bara därav att vi inte håller Gud för så stor som Han är.
Gods hjälper ej din arma själ en gång på vredens dag,
och till fåfänglig kunskap har ej Herren Gud behag.
Så bygg ej något fäste då av usla rör och strån,
men svara ärligt, svara Gud: Säg, tror du på hans Son?
Här ska vi se Guds förskräckliga rättfärdighet — se, att "Gud låter inte gäcka sig" — se att på samma gång Han är övermåttan nådig mot de arma syndare, som hör hans röst och låter föra sej till bättring och tro, är Han en alldeles förskräcklig hämnare över sina föraktare, som står emot hans nådiga kallelse. Och må ingen tänka, att denna fruktansvärda regering av Gud tillhörde blott gamla testamentets tid; nej, även den milde Frälsaren, mitt i sin kärleksrika nitälskan om själarna, uttalar samma dom över dem, som då hörde Honom, men inte ar hans röst lydiga, inte ville ta emot den till bättring och tro.
Tänk, vilka förskräckliga ord av den nåderike Frälsaren, att Han uttryckligen (Matt. 13) säger sej "fördenskull" tala med liknelser, att några av folket inte skulle fatta det — Han sade: "Dem är det inte givet;" "den som inte har, av honom ska också bli taget det han har." Och vad en sådan "inte har", det är mottagligheten för Guds röst, när denna tilltalar honom. Och vad som då ska tas ifrån honom, det är själva ljuset. Så säger också aposteln i 2 Tess. 2: "Därför att de inte anammade kärleken till sanningen, så att de skulle blivit saliga, fördenskull ska Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de ska tro lögnen." Se, så långt går Guds rättfärdiga vrede i förblindelsedomen över hans föraktare, att Han inte bara undanhåller dem ljuset, utan också sänder dem kraftig villfarelse för att de ska tro lögnen och bli fördömda.
Detta sista ställe förklarar också en händelse, som ofta bekymrar välmenta själar, nämligen att på vissa tider, isynnerhet då evangelium blivit med kraft och välsignelse predikat i ett land, även de gruvligaste villfarelser då uppstår och sprids i tal och skrift, ja, uppenbara anfall görs mot tron på Gud och Kristus. Då förskräcks Guds barn vid tanken på de många, som ska bortföras ifrån själva huvudsanningarna och förvandlas rentav till förnekare. Men då bör vi veta, att sådana händelser utgör Guds straffdomar över de obotfärdiga, vilka, med all den Guds nåd som erbjuds dem, aldrig låter säga sej, utan alltid står Guds Ande emot.
Och vi får inte klandra Guds domar, även då de visar sej i en så förskräcklig vrede, att Han sänder kraftig villfarelse till dem som inte ville tro sanningen. Det är visserligen ömmande, ja, en gruvlig sak att skåda, hur odödliga själar nu ska förvillas och förhärdas, så att de "ska tro lögnen, på det de ska bli dömda"; men vi måste också besinna, att det inte heller är något ringa, det de har begått emot den store Herren, då de stått emot och föraktat all hans nåd — då de tilläventyrs inte bara hört hans ord framställas på det kraftigaste sätt, utan också sett hans Andes verk inom landet i många människors omvändelse, och ändå stått emot den kraftiga väckelse, som ligger däri — då de kanske även på sina egna hjärtan känt hans hulda klappande och ändå föraktat allt och gått bort till världen och fåfängligheten.
På ett så förskräckligt förakt emot Gud måste ju också följa någon förskräcklig dom. Gud är större än människan. Det är visst gruvligt, att människor ska förtappas, men det är intet mindre, att den store Guden skall bliva föraktad och gäckad. Det ska visst även bli en förskräcklig syn, när Domaren på den yttersta dagen visar bort de osaliga till den eviga pinan; men då ska Gud vara så stor och herrlig för de rättfärdiga, att de inte ska hålla de obotfärdigas ondska mindre än deras straff, att de under outsäglig förundran över Guds stora nåd och långmodighet, som frälst dem själva vid all deras synd och ovärdighet, ska med avseende på de osaliga bekänna Guds rättfärdighet och endast säga: "Gud, dina domar är rätta och allesammans rättfärdiga."
Sådant bör vi betänka, när kraftiga villfarelser förvillar människor, som hört men föraktat sanningen. Straffdomen är gruvlig, men inte större än deras brott. Om vi tycker att Guds straffdom är för hård, kommer det bara därav att vi inte håller Gud för så stor som Han är.
Gods hjälper ej din arma själ en gång på vredens dag,
och till fåfänglig kunskap har ej Herren Gud behag.
Så bygg ej något fäste då av usla rör och strån,
men svara ärligt, svara Gud: Säg, tror du på hans Son?
måndag 26 december 2016
"Det gjorde Gud, när han sände sin Son i syndigt kötts liknelse." (Rom. 8:3)
Dessa ord öppnar för oss en hel värld av de herrligaste glädjeämnen! De ställer på en gång för ett andligt öga den rika uppfyllelsen av hela den oräkneliga mängd av gudomliga uppenbarelser, löften och förebilder till Kristus, varav hela gamla testamentets långa väntotid var uppfylld. "Den tiden som av Fadern var förelagd" var nu kommen, då gamla testamentets barnaålder och förmyndarregering skulle ha sin ände, då alla de profetiska orden och förebilderna skulle gå i fullbordan.
När änglabudskapet ljöd över den betlehemitiska ängden: "Se, jag bådar er en stor glädje, som ska vederfaras allt folk, ty i dag är Frälsaren född åt er", då hade Ordet blivit kött, Gud hade sänt sin Son i syndigt kötts liknelse. Då såg man med ögonen, i den dyrbara krubban, alla löftens innehåll.
Här låg nu för ögonen den "kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud". Här låg nu för ögonen den "Abrahams säd, i vilken alla släkter på jorden skulle bli välsignade". Här låg nu den "hjälten av Juda, som folken skulle tillfalla". Här låg nu den "Davids son", som på samma gång var "Davids Herre". Här nu den Zemah, telningen av den gamla Jesseroten, och det tecknet, att en jungfru föder en son, som heter Immanuel, Gud med oss. Här det "barnet, som bär sitt herradöme på sina axlar och heter Underlig, Råd, Gud, Hjälte, Evig Fader, Fridsfurste. Här den Israels Herre, som skulle födas i Betlehem, men — "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Ja, här låg det lammet, som skulle tas ur hjorden, och vars blod, struket på dörrträden, skyddade mot fördärvaren.
Av sådana förutsägelser och bilder var gamla testamentets tid uppfylld. O, vad betyder dock detta? Vad betyder detta, att genom en lång världsålder av fyratusen år löper en kedja av förutsägelser om en viss stor man, som skulle komma, som skulle söndertrampa ormens huvud, bära världens synder, och i vilken alla släkter på jorden skulle bli välsignade?
Här blir dock mitt mörka hjärtas tvivel och motsägelser emot dessa årtusendens oräkneliga vittnesbörd såsom för vädret flygande damm och strån emot det gamla fasta berget. Herren Gud vare evigt lov och pris och tack för sin outsägliga gåva!
Gud sände sin Son. Här är nu själva hjärtpunkten i vårt språk och i hela vår kristna tro. Men här är också den punkt, som vi aldrig rätt kan få in i vårt hjärta. Här är den punkt, över vilken man bara borde anställa böner med mycket åkallande, att Gud ville förbarma sej över oss och öppna våra sinnen, så att vi måtte kunna se och skåda något i de omätliga djupen av Guds nådesunder, då Han åt vårt arma fallna släkte gav sin evige Son. .
Låt oss se, hur orden lyder! Det heter: "när han sände sin Son". Lägg märke till att det inte står: "då föddes Guds Son", utan så: "Gud sände sin Son". Det barnet, som du i anden skådar i krubban, är inte ett barn som erhållit ett så stort mått av Guds ande och Guds välbehag, att Gud därför kallar det sin Son — nej, annorlunda talar Skriften. Hon säger nämligen så, att det barnet var Guds evige Son, vilken "var när Fadern, förr än denna världen var skapad"; hon säger, att i Betlehem skulle födas den, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet"; att i begynnelsen var Ordet, och det Ordet var Gud, så att genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort; och Ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi såg hans herrlighet, såsom den ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning.
Sådant ligger i det ordet "sände" — Gud sände sin Son — således en Son, som var till förut, men som nu i tidens fullbordan endast blev sänd till jorden. Så säger också Kristus själv: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." "Fader, förklara din Son med den herrlighet, som jag hade när dig, förrän denna världen var." "Jag gick ut av Fadern och kom till världen, nu överger jag världen och går till Fadern."
Så säger också aposteln Johannes: "Därigenom är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, för att vi ska leva genom Honom — Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder." Och åter Paulus: "Det gjorde Gud, när han sände sin Son i syndigt kötts liknelse".
Se, sådant ska du förstå, då du sitter i anden vid krubban i Betlehem och skådar det märkvärdiga barnet, vars födelse bebådas av hela den himmelska härskaran för fattiga herdar i nejden och av den underbara stjärnan för visa män i Österlanden.
Tack och lov och ära och pris och starkhet vare vår Gud ifrån evighet till evighet, för hans outsägliga gåva!
Gud sände sin Son.
Herren av himlen är kommen till jorden,
enfödde Sonen är människa vorden,
Gud har fullbordat profetiska orden,
född är oss Frälsaren, Israels tröst.
Sion, din bidan var lång i årtusen.
Kristus är kommen, se julen, se ljusen!
Glädje i templen och glädje i husen,
frid och försoning för skuldtyngda bröst.
När änglabudskapet ljöd över den betlehemitiska ängden: "Se, jag bådar er en stor glädje, som ska vederfaras allt folk, ty i dag är Frälsaren född åt er", då hade Ordet blivit kött, Gud hade sänt sin Son i syndigt kötts liknelse. Då såg man med ögonen, i den dyrbara krubban, alla löftens innehåll.
Här låg nu för ögonen den "kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud". Här låg nu för ögonen den "Abrahams säd, i vilken alla släkter på jorden skulle bli välsignade". Här låg nu den "hjälten av Juda, som folken skulle tillfalla". Här låg nu den "Davids son", som på samma gång var "Davids Herre". Här nu den Zemah, telningen av den gamla Jesseroten, och det tecknet, att en jungfru föder en son, som heter Immanuel, Gud med oss. Här det "barnet, som bär sitt herradöme på sina axlar och heter Underlig, Råd, Gud, Hjälte, Evig Fader, Fridsfurste. Här den Israels Herre, som skulle födas i Betlehem, men — "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Ja, här låg det lammet, som skulle tas ur hjorden, och vars blod, struket på dörrträden, skyddade mot fördärvaren.
Av sådana förutsägelser och bilder var gamla testamentets tid uppfylld. O, vad betyder dock detta? Vad betyder detta, att genom en lång världsålder av fyratusen år löper en kedja av förutsägelser om en viss stor man, som skulle komma, som skulle söndertrampa ormens huvud, bära världens synder, och i vilken alla släkter på jorden skulle bli välsignade?
Här blir dock mitt mörka hjärtas tvivel och motsägelser emot dessa årtusendens oräkneliga vittnesbörd såsom för vädret flygande damm och strån emot det gamla fasta berget. Herren Gud vare evigt lov och pris och tack för sin outsägliga gåva!
Gud sände sin Son. Här är nu själva hjärtpunkten i vårt språk och i hela vår kristna tro. Men här är också den punkt, som vi aldrig rätt kan få in i vårt hjärta. Här är den punkt, över vilken man bara borde anställa böner med mycket åkallande, att Gud ville förbarma sej över oss och öppna våra sinnen, så att vi måtte kunna se och skåda något i de omätliga djupen av Guds nådesunder, då Han åt vårt arma fallna släkte gav sin evige Son. .
Låt oss se, hur orden lyder! Det heter: "när han sände sin Son". Lägg märke till att det inte står: "då föddes Guds Son", utan så: "Gud sände sin Son". Det barnet, som du i anden skådar i krubban, är inte ett barn som erhållit ett så stort mått av Guds ande och Guds välbehag, att Gud därför kallar det sin Son — nej, annorlunda talar Skriften. Hon säger nämligen så, att det barnet var Guds evige Son, vilken "var när Fadern, förr än denna världen var skapad"; hon säger, att i Betlehem skulle födas den, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet"; att i begynnelsen var Ordet, och det Ordet var Gud, så att genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort; och Ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi såg hans herrlighet, såsom den ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning.
Sådant ligger i det ordet "sände" — Gud sände sin Son — således en Son, som var till förut, men som nu i tidens fullbordan endast blev sänd till jorden. Så säger också Kristus själv: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." "Fader, förklara din Son med den herrlighet, som jag hade när dig, förrän denna världen var." "Jag gick ut av Fadern och kom till världen, nu överger jag världen och går till Fadern."
Så säger också aposteln Johannes: "Därigenom är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, för att vi ska leva genom Honom — Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder." Och åter Paulus: "Det gjorde Gud, när han sände sin Son i syndigt kötts liknelse".
Se, sådant ska du förstå, då du sitter i anden vid krubban i Betlehem och skådar det märkvärdiga barnet, vars födelse bebådas av hela den himmelska härskaran för fattiga herdar i nejden och av den underbara stjärnan för visa män i Österlanden.
Tack och lov och ära och pris och starkhet vare vår Gud ifrån evighet till evighet, för hans outsägliga gåva!
Gud sände sin Son.
Herren av himlen är kommen till jorden,
enfödde Sonen är människa vorden,
Gud har fullbordat profetiska orden,
född är oss Frälsaren, Israels tröst.
Sion, din bidan var lång i årtusen.
Kristus är kommen, se julen, se ljusen!
Glädje i templen och glädje i husen,
frid och försoning för skuldtyngda bröst.
söndag 25 december 2016
"Se, jag bådar er en stor glädje, som ska vederfaras allt folk." (Luk. 2:10)
Vilken är den stora, fröjdfulla sak, som ängeln bebådar här?
Svar (Gud vare oss nådig; Gud öppne våra sinnen!): Det är ju inget mindre, än att Gud är vorden såsom en av oss, att Gud är vorden människa, att Gud är vorden vår broder i köttet.
Vad säger Skriften? "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms Han inte att kalla dem bröder." Vilken är "den, som helgar"? Gud, den helige, höge och högtbesuttne. Vilka är "de, som blir helgade"? Människorna, de fallna, syndiga människorna.
De är två i en. Vad är det? De är bägge av en natur, av ett släkte. Gud och vi är bägge medlemmar av människosläktet; Gud är människa, vi är människor. "Därför skäms Han inte att kalla dem bröder", efter de verkligen är bröder, såsom efter köttet härstammande från samme stamfader. Då tänker Kristus: "Varför skulle jag skämmas att kalla dem bröder? De är människor som jag, och jag är människa som de."
Så visade Han också i själva verket, att Han för ingen skämdes, varken för sin himmelske Fader eller för någon människa, att kalla dem bröder, utan sa den ena gången till sin Fader: "Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder och mitt i församlingen prisa dej;" den andra gången till en kvinna, Maria Magdalena: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, och till min Gud och er Gud;" den tredje gången inför hela världen: "Det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."
Om vi nu betänker, att detta är en verklig och gudomlig sanning, att Guds Son har blivit vår broder, att det inte bara är en vänlig och kärleksfull titel, utan en sann, stor verklighet, som grundar sej därpå, att vi är alla av en, så måste vi medge, att om vi kunde rätt tro och besinna detta, skulle vi väl bli utom oss av glädje och förundran, skulle vi väl knappt kunna leva; ja, så måste vi medge, att våra hjärtan genom Adams fall blivit förskräckligen fördärvade, stendöda, iskalla, förstockade, tillbommade och av ett tjockt, otrosmörker omslutna, då vi så litet gläds, älskar och prisar. Vi skulle längta att fara hädan och med ängslan ropa: När ska det tunga, odrägliga täckelse, som så fördöljer Guds herrlighet, borttagas? Vem ska lösa mej från denna dödens kropp?
Men ännu mer: Frågar någon efter egentliga orsaken och ändamålet, varför Guds Son skulle bli människa, så talar Skriften därom på det allratröstligaste sätt: "Eftersom barnen har kött och blod, har han också blivit delaktig därav, för att Han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i hela sitt liv genom dödens räddhåga måste vara trälar." Och åter: "Därför måste Han i alla stycken vara lik bröderna, för att Han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst för Gud att försona folkens synder."
Se här: Han skulle ha kött och blod i likhet med de förlorade barnen, för att Han med sin död skulle lägga ned honom, som hade döden i våld, djävulen; att Han skulle frigöra dödens trälar; att Han skulle försona folkens synder; att Han skulle vara barmhärtig, mild, medlidande och deltagande. Observera: Människoskulder skulle med människoblod betalas, såsom med lag och rätt var enligast; en människa skulle umgälla, vad människan hade brutit. "Ty tog Han blod av kvinnans blod, / varmed Han gjorde saken god, / och lindrat kvinnans möda." Därför var också Guds första löfte, att "kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud". Guds Son skulle därför födas människa och vara under den lag, som var människorna given, för att Han skulle förlossa dem, som var under lagen, samt därmed göra oss till Guds barn. Guds Son skulle bli människobarn, för att människobarnen skulle bli Guds barn.
Denna förlossning ifrån lagen genom detta barnet hade Guds Ande redan genom profeten Jesaja tydligt och herrligt förutsagt: "Du har sönderbrutit deras bördas ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midjans tid; ty oss är fött ett barn, en Son är oss given." Vad är denna "bördas ok" om inte synden och lagen, som trycker oss såsom en tung börda och kallas i Gal. 5: "träldomens ok"? Vad är våra "skuldrors ris" och "plågares stav" om inte lagen, som lik en tuktomästares eller en slavdrivares gissel slår, driver och plågar oss i samvetet för våra synder, dömer oss till döden, lämnar oss åt djävulen och störtar oss i helvetet? Sådan Guds vrede, sådant gruvligt elände är det "skuldrornas ris" och den "plågares stav", som vår Gideon skulle sönderbryta, såsom i Midjans tid.
Nu allt är väl, för evigt väl,
nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl
en skänk från himlens höjd
som mer än tusen världar är:
Guds egen Son, vår broder kär!
Nu är jag hjärtligt nöjd.
Nu äntligen blir allting väl,
trots alla jordens kval.
Om mej försmäktar kropp och själ
i tidens jämmerdal:
har jag på himlens tron en bror,
då blir allt väl - min tröst är stor!
Jag är av hjärtat nöjd.
Som barnen hade kött och blod,
så skulle han det ha.
Han blev oss lik, fast ren och god,
en verklig människa.
Guds Son med oss i syskonlag,
av kvinna född som du och jag!
Nu är jag hjärtligt nöjd.
Se, det var evighetens råd,
försoningsgåtan stor!
Ack, under av en evig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders borgesman.
Ja, i hans död min synd försvann
och jag är hjärtligt nöjd.
Jag är i mej en bunden träl,
i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mej
blir människa och offrar sej,
då är jag hjärtligt nöjd.
Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.
Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast icke du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått.
I himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.
O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!"
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd!
Svar (Gud vare oss nådig; Gud öppne våra sinnen!): Det är ju inget mindre, än att Gud är vorden såsom en av oss, att Gud är vorden människa, att Gud är vorden vår broder i köttet.
Vad säger Skriften? "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms Han inte att kalla dem bröder." Vilken är "den, som helgar"? Gud, den helige, höge och högtbesuttne. Vilka är "de, som blir helgade"? Människorna, de fallna, syndiga människorna.
De är två i en. Vad är det? De är bägge av en natur, av ett släkte. Gud och vi är bägge medlemmar av människosläktet; Gud är människa, vi är människor. "Därför skäms Han inte att kalla dem bröder", efter de verkligen är bröder, såsom efter köttet härstammande från samme stamfader. Då tänker Kristus: "Varför skulle jag skämmas att kalla dem bröder? De är människor som jag, och jag är människa som de."
Så visade Han också i själva verket, att Han för ingen skämdes, varken för sin himmelske Fader eller för någon människa, att kalla dem bröder, utan sa den ena gången till sin Fader: "Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder och mitt i församlingen prisa dej;" den andra gången till en kvinna, Maria Magdalena: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, och till min Gud och er Gud;" den tredje gången inför hela världen: "Det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."
Om vi nu betänker, att detta är en verklig och gudomlig sanning, att Guds Son har blivit vår broder, att det inte bara är en vänlig och kärleksfull titel, utan en sann, stor verklighet, som grundar sej därpå, att vi är alla av en, så måste vi medge, att om vi kunde rätt tro och besinna detta, skulle vi väl bli utom oss av glädje och förundran, skulle vi väl knappt kunna leva; ja, så måste vi medge, att våra hjärtan genom Adams fall blivit förskräckligen fördärvade, stendöda, iskalla, förstockade, tillbommade och av ett tjockt, otrosmörker omslutna, då vi så litet gläds, älskar och prisar. Vi skulle längta att fara hädan och med ängslan ropa: När ska det tunga, odrägliga täckelse, som så fördöljer Guds herrlighet, borttagas? Vem ska lösa mej från denna dödens kropp?
Men ännu mer: Frågar någon efter egentliga orsaken och ändamålet, varför Guds Son skulle bli människa, så talar Skriften därom på det allratröstligaste sätt: "Eftersom barnen har kött och blod, har han också blivit delaktig därav, för att Han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i hela sitt liv genom dödens räddhåga måste vara trälar." Och åter: "Därför måste Han i alla stycken vara lik bröderna, för att Han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst för Gud att försona folkens synder."
Se här: Han skulle ha kött och blod i likhet med de förlorade barnen, för att Han med sin död skulle lägga ned honom, som hade döden i våld, djävulen; att Han skulle frigöra dödens trälar; att Han skulle försona folkens synder; att Han skulle vara barmhärtig, mild, medlidande och deltagande. Observera: Människoskulder skulle med människoblod betalas, såsom med lag och rätt var enligast; en människa skulle umgälla, vad människan hade brutit. "Ty tog Han blod av kvinnans blod, / varmed Han gjorde saken god, / och lindrat kvinnans möda." Därför var också Guds första löfte, att "kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud". Guds Son skulle därför födas människa och vara under den lag, som var människorna given, för att Han skulle förlossa dem, som var under lagen, samt därmed göra oss till Guds barn. Guds Son skulle bli människobarn, för att människobarnen skulle bli Guds barn.
Denna förlossning ifrån lagen genom detta barnet hade Guds Ande redan genom profeten Jesaja tydligt och herrligt förutsagt: "Du har sönderbrutit deras bördas ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midjans tid; ty oss är fött ett barn, en Son är oss given." Vad är denna "bördas ok" om inte synden och lagen, som trycker oss såsom en tung börda och kallas i Gal. 5: "träldomens ok"? Vad är våra "skuldrors ris" och "plågares stav" om inte lagen, som lik en tuktomästares eller en slavdrivares gissel slår, driver och plågar oss i samvetet för våra synder, dömer oss till döden, lämnar oss åt djävulen och störtar oss i helvetet? Sådan Guds vrede, sådant gruvligt elände är det "skuldrornas ris" och den "plågares stav", som vår Gideon skulle sönderbryta, såsom i Midjans tid.
Nu allt är väl, för evigt väl,
nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl
en skänk från himlens höjd
som mer än tusen världar är:
Guds egen Son, vår broder kär!
Nu är jag hjärtligt nöjd.
Nu äntligen blir allting väl,
trots alla jordens kval.
Om mej försmäktar kropp och själ
i tidens jämmerdal:
har jag på himlens tron en bror,
då blir allt väl - min tröst är stor!
Jag är av hjärtat nöjd.
Som barnen hade kött och blod,
så skulle han det ha.
Han blev oss lik, fast ren och god,
en verklig människa.
Guds Son med oss i syskonlag,
av kvinna född som du och jag!
Nu är jag hjärtligt nöjd.
Se, det var evighetens råd,
försoningsgåtan stor!
Ack, under av en evig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders borgesman.
Ja, i hans död min synd försvann
och jag är hjärtligt nöjd.
Jag är i mej en bunden träl,
i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mej
blir människa och offrar sej,
då är jag hjärtligt nöjd.
Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.
Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast icke du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått.
I himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.
O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!"
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)