"Och det är himmelska kroppar och jordiska kroppar; men en annan herrlighet har de himmelska och en annan de jordiska." (1 Kor. 15:40)

Såsom ville aposteln säga: Skåda den oändliga rikedomen på omväxling i Guds skapelse! Då det redan är en stor skillnad mellan de jordiska kropparna inbördes, hur mycket större måste inte då skillnaden vara mellan de jordiska och himmelska — mellan träd, sten, metaller et c på jorden, och däremot ämnena i solen, månen och stjärnorna. Ja, även mellan dessa himmelska kropparna inbördes är stor skillnad. "En annan klarhet har solen, och en annan klarhet har månen, och en annan klarhet stjärnorna; ty en stjärna går över den andra i klarhet."

Tänk då, vilken oändlig mångfald i Guds skapelse! Frukta då inte, "du dåre", att vår Herre Gud ska bliva rådlös för, hurudana kroppar han ska ge oss i uppståndelsen! Våra nya kroppar, vilka egenskaper de än för övrigt ska ha, ska säkert vara fullkomligt passande för den nya värld, i vilken vi blir försatta, och för de förmögenheter, vår själ där ska ha. Såsom våra närvarande kroppar är danade för de själsförmögenheter vi nu äger, och för den värld i vilken vi nu lever; och såsom alla djurs kroppar är bildade efter de instinkter Gud har givit dem, och för det element i vilket de ska leva, såsom fiskar i vattnet, fåglar i luften, djuren på jorden eller maskarna i mullen.

Av detta följer också vad vi även ser för ögonen, att när någon levande varelse ska förflyttas till ett nytt element för att i detta börja liksom en ny värld, erhåller han även en ny kropp, avpassad för dess nya belägenhet. Såsom t. ex. silkesmasken, när den inte längre skall arbeta i mullbärsträdet, utan ska ha friheten och behaget av att kringsväva i den vida rymden, då utrustas han med en ny och bevingad kropp, passande för hans nya bestämmelse och element. De flesta ibland oss torde veta, att alla fjärilar förut en tid varit maskar, som krupit och krälat i stoftet, men nu svävar de omkring i luften. Dessa utgör ju en märklig Skaparens bild av människan, "den masken", och hennes blivande förvandling.

Låt oss bättre beskåda denna bild! Lövmaskarna utgör ett synnerligen skröpligt släkte bland de levande varelserna; även om silkesmasken, som arbetar fram det sköna och starka silket åt människan, tycks vara något ädlare än kålmasken och andra lövmaskar, är de dock alla eländiga krypande kräk på jorden; men just åt dessa eländiga krypvarelser har Gud berett en ljuvligare framtid, en märklig förvandling. Då silkesmaskens arbetstid är fulländad, och kålmasken ej längre ska krypa i stoftet, då läggs de i ett slags likkista — ett litet svart skal bildar sej över dem, och där ligger de nu i dvala över vintern. Men på det nya årets vår, då solen börjar uppväcka den stelnade naturen till liv, då kommer den förra masken ut i ny gestalt för att inta en ny värld; han ska nu inte mer krypa i stoftet eller på det grova kålbladet, utan ska nu förlusta sej i det fria, i den fina luften och det glada solljuset, och till näring bara hämta det finaste av blomstren; därför har han nu sköna, lätta, gyllene vingar, med vilka han höjer sej över jorden och svävar omkring i den fria luften.

Vem känner inte här åter igen vår Faders tungomål? Vem ser inte, att han här åter givit oss en bild, varav vi skulle se vår Faders tankar och avsikt med oss? Vi är väl här på jorden eländiga maskar och krypvarelser, men dock skapade för ett helt annat liv; vi går en stor förvandling till mötes. Då vår prövotid är fulländad, och vi inte mer ska kräla i stoftet, ska vi, så många som blivit en ande med honom, som kom av himmelen, också av honom förflyttas till en ny värld, där vi, herrliga och saliga, ska förlusta oss i det eviga solljuset av hans nådefulla ansiktes åskådande och med nya förklarade förmögenheter dricka oss glädjedruckna av hans nu avslöjade visdom, kärlek och nåd. —

Och månne inte detra är ett av de viktigare skälen, varför vi ska få nya kroppar och inte alltid förbli kropplösa andar (såsom vi är under mellantillståndet mellan vår död och den yttersta domen), nämligen att vi är bestämda att flytta till en ny värld, vida fullkomligare och herrligare än denna fallna, vanställda värld, i vilken vi nu bor — en värld, "där ingen död ska vara mer, inte heller gråt, inte heller rop, inte heller någon värk - ty det första är förgånget - utan Guds och Lammets stol ska vara där, och hans tjänare ska tjäna honom och ska se hans ansikte". I denna nya värld ska Gud, som aldrig går nedåt med sina verk, utan alltid bringar dem högre och högre i fullkomlighet, visserligen göra ett mycket ärofullare skådespel av sin vishet, godhet och makt, än han har gjort i denna närvarande onda värld. Och det är därför nödvändigt, att vi då ska ha kroppar med sådana sinnen, som passar för denna värld och sätter oss i stånd att äga ett samband med densamma, samt att fatta, åtnjuta och ta emot den fullkomligare kunskap, som där ges om vår herrlige Skapare.

Ty då ska "hans osynliga väsende och hans eviga kraft och gudom rätteligen bli beskådade av gärningarna", vilka där är oändligt fullkomligare och större, än alla dem vi sett i denna närvarande värld, vår barnaålders hem, som varit av synden fördunklat och vanställt.

Men hur skall en mänsklig tunga här förmå
tolka vad som skall i himlen försiggå?
Det kan ej förklaras,
men det kan erfaras
och det väntar jag med glädje på!

"Nåd vare med eder, och frid av Gud vår Fader, och Herren Jesus Kristus (Rom. 1:7)

Dessa två korta ord, nåd och frid, innefattar hela det kristliga livet: nåden, syndernas förlåtelse; friden, ett glatt och lugnt samvete.

Men friden innefattar också, i sin vidsträcktare bemärkelse, allt det goda och all den hjärtliga trygghet och sällhet, som följer med detta goda förhållande till Gud; så att aposteln förklarar, att vi då berömmer oss inte bara av den närvarande nåd, i vilken vi står, utan också av hoppet om den herrlighet, som Gud ska ge; och inte bara det, utan vi berömmer oss också i bedrövelsen, eftersom vi vet att även själva bedrövelsen måste tjäna oss till allehanda gott.

Ja, säger han slutligen: Vi berömmer oss av Gud — vi berömmer oss av själve Gud, att han nu är vår Fader, och då måste vi nödvändigt ha allt gott; ty är Gud för oss, vem kan vara emot oss! Tänk, Gud, som inte har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, skulle han inte ge oss allting med honom? Så mycket ligger i ordet frid.

Och tänk, då Gud har gjort det nådeverket i en människa, att han öppnat hennes andliga sinnen, så att hon ser vad det vill säga att himmelens och jordens Herre är hennes vän; och det på en sådan grund, att all hennes kvarboende synd inte det minsta rubbar detta förhållande: visst måste det vara en hög och salig frid.

När jag därjämte fått syn på den sanningen, att inte ett hår kan falla av mitt huvud den hulde och mäktige Faderns vilja förutan; att det inte finns något ont, som inte han kan bota så snart det behagar honom; och att han nu omöjligt kan låta något ont hända mej, som inte är mej alldeles nödvändigt: visst är detta en hög och salig frid. Men denna frid heter visst med rätta frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, såsom aposteln här säger. Det ska vi förstå, att denna frid inte bara är en gåva, som endast Gud giver, utan också, att friden måste bestå i själva Gud, hans vänskap och hans makt.

Märk detta väl! Han säger inte: frid av världen — ty "i världen har ni tvång", säger Kristus; "världen hatar er". Han säger inte: frid av köttet — ty köttet ska "strida emot Anden", säger han. Han säger inte: frid av djävulen — ty "er fiende djävulen har en svår vrede", säger Johannes. Ja, han säger inte heller: frid av goda omständigheter, frid av de goda vännerna, frid av ett gott rykte, av god hälsa etc., ty allt detta är en ostadig frid, utan så säger han: frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Det är, han önskar oss en gudomlig och himmelsk frid. Såsom också Kristus säger: "Min frid ger jag er; inte ger jag så som världen ger."

Världens frid består däri att det utvärtes onda som oroar oss blir borttaget; såsom när en fiende ligger för en stad, då är där ofrid, men frid åter när fienden är borta. Så är det också ofrid när fattigdom eller sjukdom trycker dej; men när detta onda är borta, då har du åter frid. Vidare, när onda tungor angriper dej med lögn och smädelse, då har du ofrid; men när smädelsen upphör, då har du åter frid. Sådan är världens frid.

Men Guds frid består däri, att fastän allt detta utvärtes onda ännu fortsätter och anfäktar dej, du ändå har din hjärtefrid endast däri, att Gud är din vän, och att Gud är allsmäktig, att Han hör dina böner, räknar dina tårar och kan på ögonblicket, då han vill, näpsa stormen och åter ge dej vila. Guds frid består däri, att även medan ditt kött ännu är fullt med synd, och djävulen med frestelser eller samvetsanklagelser anfäktar dej, du ändå vet, att Kristus med sin rättfärdighet och nåd är mycket större än allt detta och är din mäktige försvarare hos Fadern. Guds frid består däri, att fastän allt ont i världen ännu kan plåga dej, sjukdom, fattigdom, onda tungor m. m., du likväl vet, att Gud och hans vänskap är tusenfaldigt större än allt detta, och att han snart ska komma och ta dej från denna jämmerdal till sej i himmelen, där du ska vara för evigt fri från allt ont, trygg och salig med Gud och hans helgon. Detta är Guds frid.

Men som denna frid beror av nåden i hjärtat kan den både ökas och minskas; och då hela vår kristendom beror av nåden och friden i hjärtat: vilka viktiga föremål är de ej då, inte bara för tillönskan, utan också för en flitig omvårdnad! Men medlet, varmed nåden och friden förökas, är endast det, som Petrus nämner: Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Ju mer vi känner Gud och vår Herre Jesus Kristus, desto mer nåd och frid i hjärtat. Måtte därför varje kristen flitigt underhålla dessa dyra skatter i sitt hjärta! Ja, måtte Gud själv ge oss sin nåd därtill! 

O du helge Ande, kom till oss in! 

Med nåd och frid i dina trognas hjärtan bliv. 

Din levande kärlekslåga där upptänd och uppehåll,

du som av alla tungomål och land församlar folken 

i Herrens Jesu Kristi tro endräkteliga. 

Halleluja! Halleluja!

"Eftersom du är ljum och varken kall eller varm, ska jag utspy dej utur min mun." (Upp. 3:16)

Detta är ett förskräckligt ord av den milde Frälsaren! Herren Gud hjälpe oss alla, att var och en måtte vara uppriktig mot sej själv, så att han inte hemligen och utan att veta det står under en sådan dom, tilldess den drabbar!

Huvudsaken, som här är att undersöka, är nu ljumheten, eller vad Kristus menar med den.

I detta Herrens tal om de ljumma är något, som alla ser och förstår, men också något, som bara få märker.

Alla inser att när Herren säger "du är varken kall eller varm" menar han:

Inte är du bara en vanlig världsmänniska, helt likgiltig och främmande för det andliga; visst är du något annat än den stora hopen; du känner mina vägar, du predikar mitt ord och lär andra; "jag vet dina gärningar", sådana har du.

Men du är inte heller varm, ditt hjärta är inte rätt för Gud, den rätta kärleken, livet och umgängelsen med mej fattas dej; du talar hellre om mej än med mej; du umgås hellre med andras själsangelägenheter, än med dina egna o. s. v.

Sådant heter ju att vara varken kall eller varm, ty vad "kall" betyder, det ser vi på världen i hennes alldeles jordiska, för allt andligt likgiltiga väsende.

Men vad "varm" är, det ser vi på sådana trogna själar, som i allt sitt väsende alltid har samma föremål för sej: Frälsaren och hans nåd; så att då de är mest glada, är det över Frälsaren och hans vänskap; då de är mest bedrövade, är det över sin synd och saknad av Frälsaren; då de talar, sjunger eller skriver om det som mest behagar dem, är det om Frälsaren.

Detta är klart och för alla begripligt.

Men då uppstår i tillämpningen en dunkel och svår fråga: När likväl alla kristna under en tilltagande eländets kännedom vid Herrens fördöljande och de ljuva känslornas undandragande suckar och klagar över sin stora kallsinnighet, att de inte kan älska Frälsaren så som de ville, inte så varmt bedja som förr, de angrips av frestelser, besväras av främmande, ja syndiga tankar, blir förströdda till sinnet, försumliga och bristfälliga i kärleken — vad kan de då annat tycka, än att de just här i Kristi tal om de "ljumma" finner sej alldeles beskrivna? För inte är de riktigt kalla, menar de, och inte heller riktigt varma — vad återstår då annat, än att de är ljumma?

Ja, vad ska vi säga om det här? Talar Herren verkligen här om ett sådant själstillstånd, som dessa bekymrade själar beklagar?

Lovad vare Herren att han själv förklarade, vad som utmärker de ljumma! Eljest hade vi alla måst förtvivla för denna text.

Läs då följande vers. Där förklarar Herren, vad som var ljumhetens tecken och bevis. Det lyder så: "Ty du säger: jag är rik och har nog och behöver intet; och vet inte, att du är eländig och jämmerlig och fattig och blind och naken." Se, här är tecknet på de ljumma, som Herren vill utspy utur sin mun! Herren säger ju här uttryckligt, varav den ljumme igenkännes. "Du är ljum; ty du säger: jag är rik, har nog" m. m.

Ordet "ty" brukas alltid, när en bevisning följer. Således, att du är ljum, vill Herren säga, det uppenbaras därigenom, att du säger: "Jag är rik", d. ä. att du är så nöjd med dej. Vore du varm, kunde du inte vara nöjd med dej själv.

Ordet: "du säger", bör inte förstås bara om munnens sägande; ty mången ljum är väl så fin och klok, att han icke så grovt uttalar det inför människor, utan det bör förstås om hjärtats eller det inre tyckets sägande; såsom ock Skriften brukar ordet: du "säger i ditt hjärta". Det betyder således att i sitt tysta inre vara nöjd med sej själv, eller inte känna sej eländig och jämmerlig m. m.

Detta är ett alldeles märkvärdigt och dyrbart tecken i avseende på den rätta bättringen i hjärtat — ett tecken, som går mycket djupare och finare än alla andra tecken och ofta uppenbarar vad man på inget annat sätt kan få fram i dagen. Det må nämligen vara hur som helst med allt annat, det är dock säkert, att den kristen, som är nöjd med sej själv, som inte understundom plägar bekymras, ja, förskräckas och ängslas över sej själv, utan alltid har lugn i det avseendet, den själen är bestämt stadd i den laodiceiska lärarens ljumhet.

Vi talar inte om detta, att en kristen för vissa tillfällen, antingen under mycken andlig förnöjelse eller under en tillfällig slummeraktighet, kan vara mer nöjd med sej själv; han får åter snart lika stor sorg över sej och är dock vanligen även mitt under största tröst och glädje i Kristus ändå missnöjd över sej själv; detta missnöje med sej själv är således ändå det vanliga i en kristens liv.

Så kan också den ljumme av en tillfällig grövre förseelse, helst om denna fallit människor i ögonen, bliva för tillfället ledsen över sej själv, eller över den gärningen, men är dock i allmänhet nöjd med sej själv, stolt och obruten.

Här gäller det alltså att ge akt på vad som är en människas allmänna eller vanliga tycke om sej. Detta är det tecken, som Herren Kristus här framställer.

Gud skådar till hjärtat. Vad båtar att då
för världen med sken av gudaktighet gå
och bära Guds ord i din skrymtande mun,
när egen rättfärdighet dock är din grund?

"Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på mina vägar." (Psalt. 119:105)

Betänk då hur grymt de behandlar sina själar, som nekar dem detta gudomliga ljus, Guds ord!

Gud har i nåd från himmelen skänkt oss ett synligt medel, vari Han själv bor och verkar, och på vars rätta och flitiga bruk hela den eviga saligheten vilar. Och likväl ser man inte bara den blinda, grova världen förakta och trampa dessa pärlor, utan, vad som är än förskräckligare, de som en gång varit upplysta och smakat det goda Guds ord, de låter ofta världen och köttet så hindra sej från ordet, att kanske hela dagen går förbi, utan att de använder en enda stund till själens spisande. För att inte säga hela veckan. Eller om de en stund hastigt slår sej ned vid ordet, är tankarna och hjärtat så uppfyllda av de världsliga tingen, att såsom ett stormigt och svallande hav omöjligen kan uppvärmas av solens strålar, hela frukten av ett sådant umgänge med ordet blir endast förökad ledsnad därvid.

Guds ord vill anammas med en stilla, betraktande ande, om det ska värma upp hjärtat. Men hindret är det myckna jordiska, eller vad Jesus menade med de "törnen, som förkvävde den goda säden", nämligen "livets vällust och levernets omsorger", köttslighet, tröghet och de mångahanda bekymren och göromålen, vilket allt nu är för den tjusta själens öga viktigare än det himmelska. Nu heter det: "Jag har inte tid att så flitigt öva ordet, ty det och det måste göras." Och observera, detta som måste göras är något jordiskt, och det som kan uraktlåtas är det himmelska, som nu betyder mindre! Så är nu själen tjust och förblindad!

Du säger: "Kallelsens plikt är en helig plikt som inte får försummas, och den som inte försörjer sitt hus är värre än en hedning". Men Jesus säger: "Det ena ska du göra, och det andra inte underlåta". Om du skött ditt ämbete och ditt hus på det fullkomligaste, men låtit nådens liv dö bort, kan det troget skötta ämbetet inte frälsa dej i döden och domen.

Och den som påstår att ditt hus eller ditt ämbete ska lida av de stunder du ägnat åt Guds ord och bönen, det är bara tjusaren, den gamle ormen, samt hedningen i ditt bröst, ditt hjärtas otro, som inte vet av någon Guds välsignelse, som inte aktar det himmelska, som hellre leker och pratar bort tio stunder än använder en till Guds ords betraktande.

O, vilket hedniskt förakt för Gud och din odödliga själ! Du har tillfälle till det saliga, höga och ärofulla umgänget med himmelens och jordens Herre, din frälsare och saliggörare, att höra Honom tala, vilket sker i ordet, och att tala till Honom, vilket sker i bönen; och du säger, att du inte har tid till det - men att höra och tala fåfängliga ting bland människor, det har du tid till! Detta må väl heta att vara tjust av djävulen.

Du har nu för dina göromål inte tid att till själens näring använda en timme av dygnets tjugofyra. Men tänk, om Gud slår dej och låter dej ligga sjuk ett år, nog står världen ändå! Då har du ringa tacksamhet av det världsliga, som du så troget skött; det kan nu inte hjälpa dej. Och Gud och hans ord har du föraktat — inte vill du väl nu anlita detta föraktade om hjälp?

När följden av Guds ords försummande blir den, att du dagligen avmattas till den invärtes människan, tron fördunklas, gudsfruktan och alla nådekrafter försvagas, då klagar du kanske över svaghet och frestelser, som du inte övervinner; men hur var detta att vänta? Att du ska övervinna det onda i dej, nådens medel förutan, det väntar varken Gud eller människor. Nej, sådana krafter ligger inte i människan; och det är därför Gud gav oss medlet ovanifrån. Men däremot om du rätt brukade detta medel, skulle ingenting som tjänar till liv och gudaktighet vara omöjligt.

Om du säger att du försökt och läst Guds ord, men ändå inte blivit bättre, måste händelsen vara en av dessa två:

Antingen förstår du inte vad bättring är; du menade, att du skulle i hast uppnå en viss höjd av kraft, fromhet och helighet, och visste inte att vägen därtill gick genom förnedringens och fattigdomens dal, samt att därtill hör att du inte ska se dej själv bättre och bättre, utan tvärtom.

Eller också, om du verkligen ännu är slav under synden, ännu inte fått nytt liv, ny lust, nya andliga krafter, då har du visst inte brukat ordet rätt. Tilläventyrs har du förvandlat Guds ordning och sökt först övervinna det onda i dej, innan du skulle tillägna dej Kristi förtjänst; först bära frukt, innan du skulle inympas i Kristus.

Börja nu lyda ordet, som säger: "Fly först till Jesus, tigg om nåd, / mot syndens makt ska sen bli råd." Låt den djupa egenrättfärdigheten fara och kasta dej, sådan du är, med alla brister och motsägelser i nådens famn, och du ska få erfara, "att där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och se, nu, nu skall denna överflödade nåden så glädja, smälta och förvandla ditt arma hjärta, så att det inte mer skall hava smak på det onda som nyss höll dej fången; så att det goda som du inte förmådde nu ska bli din lust.

Så lär ordet. Använd det med lydnad, så är dej ingenting omöjligt som är nödvändigt till salighet.

Dagar kommer, dagar flyktar,
håll dig vid Guds ord och säg:
Det är mina fötters lykta
och det ljus som leder mej!
Ha din lust i detta ord
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

"Eftersom vi har denna trons ande, som det står skrivet: 'Jag tror, därför talar jag', så tror vi och därför talar vi också." (2 Kor. 4:13)

Här säger kanske någon: "Men det finns ju likväl så många fromma kristna, som aldrig har denna art att vilja tala om det de tror, men som bevisar sin tro med sina gärningar."

Därpå svaras endast: Var står det skrivet? Var står det i Guds ord, att sådana är kristna, som aldrig har lust att tala om Kristus? — "Men de är ju så fromma?" — Jo, och ändå: Var står det skrivet, att de är kristna? Fromhet, en stilla, redlig och människovänlig vandel, kan komma från många källor utan att vara trons frukt. Var står det skrivet, att de som fått en så stor skatt i hjärtat, som Kristus är, kan tiga om honom?

Med Skriftens ord och exempel för ögonen kan endast så mycket medges, att vissa späda och eljest svaga barn i nåden till en tid, eller vissa tider, kan vara andligen stumma; men aldrig var det Guds mening, att de alltid skulle förbli det. Till en tid kunde Josef av Arimatheia vara Jesu lärjunge "lönnligen, av rädsla för judarna"; det var också en tid, då Nikodemus gick endast under nattens slöja till Jesus; men på en annan tid framträdde de båda med en öppen bekännelse.

Det är helt annat, om vi av svaghet, för människofruktans eller köttets tröghets skull, stundom tiger om Herren; sådant kan ännu alltid hända de trogna och står även alltid under förlåtelse, eftersom de för all synd och brist söka både förlåtelse och ny kraft vid nådastolen. Men helt annat är det, om vår tro och andlighet är av sådan art, att den aldrig medfört denna inre lust och drift att bekänna Jesus.

Här måste Guds ord gälla mer än alla människors tankar och tycken. Och nu lär Guds ord uttryckligt, såsom vi redan sett, först att det ligger i själva naturen, att vi gärna talar om det som uppfyller hjärtat; för det andra att den sanna tron uppfyller hjärtat med stora, himmelska skatter, samt med nit om Herrens ära och själars väl, och att allt sådant då måste vilja framträda även i vårt tal.

Vidare lär Guds ord, att de trogna i alla tider bekänt Jesus, inte bara med gärningar, utan också med munnen — "därav talar munnen", sade Herren Kristus. Och Skriften lär, att de talat inte bara på uppfordran, utan av hjärtats fullhet — "varav hjärtat är fullt, därav talar munnen". Så säger Herren.

Av allt detta följer nu isynnerhet tre viktiga lärdomar.

Den första: Har du ännu aldrig fått den arten, att det blivit din lust att tala om det andliga; har du ej heller det kärleksnitet om Herrens ära och andras frälsning, att du önskar dej kunna tala något, som kunde tjäna dessa viktiga ändamål, så ta för avgjort, att du inte ännu erfarit, vad den levande tron är, utan att, om du än av alla anses för en kristen, du är i någon falsk, självgjord fromhet. Vill du då hjälpa saken på det sättet, att du nu börjar bemöda dej att tala om Jesus, för att så erhålla det tecknet på den levande tron, så heter detta: att endast göra något för att bedra sej själv. Skriften talar om en bekännelse, som går av den inre håg och drift som verkas av själva tron, inte en bekännelse som kommer av ett framtvingat bemödande. Nej, låt övertyga dej, att du saknar själva källan till bekännelsen, den levande tron. Klaga då denna nöd för Herren och ge dej inte tillfreds, förrän du kommit till en sådan tro, som själv medför de verkningar, vilka du i hela Skriften finner i alla tider har följt av den sanna tron. —

Den andra lärdomen är denna: Har du genom Guds stora nåd kommit till en sådan tro på Jesus, att det blivit din lust att tala om honom med dina vänner och att kunna vittna om honom till andras väl och till hans ära, om du också dagligen förödmjukas av stor svaghet och försumlighet häri; men märk, om det dock är din lust, och du har den arten, att när du upplivas i din tro, du ock får en förökad lust och kraft i bekännelsen — så vet, att alla dina brister oaktat detta vittnar, att Herren gjort nåd med dej och verkat i dej den tro, som vår text och hela Skriften omtalar. I kött och blod ligger aldrig denna lust att tala om Jesus, detta kärleksnit om själars frälsning och Herrens ära. Så ska Guds verk kännas igen av dess frukt, även av "läpparnas frukt, som bekänner hans namn". —

Den tredje lärdomen är: Om du erfarit allt detta och ännu efter anden har lust att vittna om Herren, men köttets tröghet, världens fiendskap eller vänskap, med flera omständigheter, förhindrar dej: vaka då och bed, så att du inte här följer köttet och blir Anden olydig; ty då kan åter Guds verk i dej förkvävas.

Var finns väl Jesu like?
Vem har hans hjärtelag?
I hela världens rike
alls ingen finner jag.

Jag detta vill bekänna,
förkunna bäst jag kan:
att jag får tro och nämna
dej som min borgesman.

"Då sa Adam: 'Kvinnan, som du givit mej, gav mej av trädet, så att jag åt'." (1 Mos. 3:12)

Här träder Adams fördärv och ondska rätt i dagen. Han har fått en bestämd fråga om han inte syndat; han kan därför inte undgå att tala om själva saken; men vad gör han? Han har inte ett ord av sann erkänsla, utan söker endast att urskulda sej: "Kvinnan som du har givit mej var orsaken att jag åt."

Detta är det första, som utmärker de fallna människorna, att de inte vilja vidkännas sin synd, utan vill göra sej oskyldiga. När Herren genast vände sej till kvinnan och frågade: "Varför har du gjort det?" hade hon samma art som Adam, hon för samma tal, nämligen att hon hade blivit förledd av en annan — hon sade: "Ormen bedrog mej så att jag åt."

Denna art är så utmärkande för människans natur, att vi också finner den hos späda barn, så snart de börjat tala. Är något litet fel begånget, genast försöker de att skylla ifrån sej på någon annan. Denna odygd finns hos dem förrän de någonsin lärt den utifrån, det är dem medfött.

Denna vår natur uppenbarar sej ständigt i större och mindre ting: först inför människor, att ingen vill ta skulden på sej, ingen vill bekänna sina oarter, utan överhöljer eller försvarar dem, fastän man invärtes känner sej skyldig; för det andra inför Gud, att man aldrig vill stanna för hans domar och ge dem rätt över sej, utan alltid söker urskulda och ursäkta sej, vilket är grunden till all säkerhet, obotfärdighet och osalighet.

Men blir människan då hårdare angripen och pressad av Guds lag, då stiger ondskan ännu högre — då blir hon också bitter mot Gud själv, som skapat oss och givit oss sin lag. Detta är det andra som vi finna i Adams svar. Han inte bara urskuldar sej själv, utan vill också skjuta skulden på själva Herren Gud, då han säger: "Kvinnan som du har givit mej gav mej" etc.

Här märks tydligt att han därmed vill förekasta Gud att Han givit honom kvinnan. Han hade eljest kunnat säga bara: kvinnan eller min hustru — helst som det inte fanns någon mer kvinna — men han tillägger med flit: som du givit mej. "Därför", såsom Luther säger, "är dessa ord fulla av ovilja och vrede mot Gud, såsom ville han säga: Denna smuts har du själv kastat på mej. Hade inte du givit mej kvinnan, utan givit henne en egen lustgård, så att hon inte bott hos mej, skulle väl jag ha blivit utan synd; men att jag nu har syndat är din egen skuld, eftersom du har givit mej kvinnan."

Se nu, vilken gruvlig ondska, som intagit den nyss så rena och goda människan. Då Adam hade bort löpa den barmhärtige Fadern tillmötes, kasta sej ned för hans fötter, med bittra tårar bekänna sin gruvliga synd och be om förlåtelse, då börjar han först med att giva falska och undvikande svar, börjar skylla på Guds röst och den av Gud skapade nakna kroppen, såsom orsaken till hans flykt.

Sedan när Herren rakt frågar honom om han inte syndat, då börjar han med bestämda ord urskulda sig, ja, till och med förekasta Gud, att Han vore skulden till hans fall, eftersom Han givit honom kvinnan. I stället för att säga: Jag har syndat, säger han härmed: Du, Gud, har syndat, som gav mej kvinnan. Här ser vi i Adam, hur alla människor är och gör, när de syndat och förnimmer lagens röst i samvetet, men ännu inget evangelium och ingen tro intagit och förändrat deras hjärtan.

Hade Gud genast ropat: Adam, du har förlåtelse. Jag vet, hur du syndat, men jag har förlåtit det, då skulle Adam med innerlig förödmjukelse ha ångrat och bekänt och på det högsta förbannat sin synd och sagt: Jag har syndat, jag har syndat! Barmhärtige Fader, förlåt mej! Men emedan hoppet om förlåtelse ännu inte fanns hos honom, utan endast Guds dom, fruktan och bävan, var hans hjärta tillslutet, hårt och bittert emot Gud.

Och här hjälper inte, att man ser, att allt detta är illa — man kan dock inte annat, så länge inte nåden eller Guds förlåtelse uppvärmt och förödmjukat hjärtat. Eva såg utan tvivel, hur illa Adams urskuldande lyckades, och hade bort ta lärdom av det, så att hon givit Gud äran, bekänt synden och i ödmjukhet bett om nåd och förlåtelse.

Men nej! hon gör strax därefter på samma sätt som Adam, hon är alls inte bättre. Liksom han hade skjutit skulden på kvinnan, skjuter hon skulden på ormen, som också var Guds kreatur. Som ville hon säga: Ormen, som du, Gud, har skapat och låtit gå omkring i paradiset, bedrog mej.

Så anklagar de Skaparen och urskuldar sej själva. Så går det ännu alltid: på otron följer alla våra krafters och lemmars olydnad; på olydnad följer urskuldande. Synden vill inte vara synd, eller straffas såsom synd, utan vill heta oskyldighet; och när den inte får det, då straffar den Gud för lögn och blir så, ifrån en mänsklig synd, helt och hållet en djävulsk; och sålunda övergår otron till Guds hädande och olydnad, till Skaparens anklagande. Och detta är då sista graden av synden, nämligen att häda Gud och tillräkna Honom synden, liksom om den komme ifrån Honom. Sådant finner vi här hos Adam och Eva.

Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag?
Den drabbar mig nära och fjärran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
väl kunna bestå inför Herran?
Gud vare mig syndare nådig.

O Jesus, det blodet som talar så milt,
ditt blod som från korset flöt neder,
giv att det på mig ej må bliva förspillt,
på dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig. 

"Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en som tror." (Rom. 10:7)

Vilken outsäglig tröst ligger inte i detta för alla fattiga syndare! Du vill omvända dej till Herren och få förbättra ditt hjärta och ditt liv, för att du efter lagen ska bli rättfärdig och då vinna Guds nåd. Detta är villfarelse. Dels ska du aldrig i tiden i dej själv bli rättfärdig inför lagen, dels var det just "det lagen inte kunde åstadkomma" som Kristus fullgjort för oss. Du vet inte, att det nu är slut med lagens salighetsväg.

Hör och betänk, att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror! Kristus, Guds evige Son,  vår Frälsare, har för oss varit under lagen, för oss uppfyllt alla dess bud: älskat Gud över allting och sin nästa som sej själv, samt slutligen för oss lidit lagens förbannelse. Allt detta gjorde han ju sannerligen inte åt sej själv, ty han behövde det inte, utan åt oss — "till rättfärdighet för var och en, som tror". Detta ska vi aldrig glömma.

Ja, du har kanske någon gång börjat tro på honom, men åter funnit dej så brottslig och dömd av lagen, att du misströstar, eftersom lagen också är Guds ord och den fordrar mycket, som du inte kommer ut med: du skulle t. ex. åtminstone nu älska Gud av allt ditt hjärta, du skulle vara rätt gudfruktig och alla stunder ha Herren för ögonen, du skulle vara varm och trägen i bönen, vara rätt tacksam för all Guds nåd, vara rätt allvarlig i köttets dödande; men du finner mycket av motsatta ting hos dej, kallsinnighet, ogudaktighet, lättsinne, och då kan du inte tycka, att Gud ska vara dej nådig och se med välbehag på dej. Detta är att åter söka din egen rättfärdighet, söka att i egen person kunna bestå inför lagen. Detta är villfarelse. Du ska aldrig i tiden kunna bli rättfärdig i dej själv inför lagen.

Men Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror. Du äger nu i honom samma rättfärdighet och samma välbehag för Guds ögon, som vore du själv alldeles fullkomlig efter lagen. Betänk och glöm aldrig, att Kristus är de troendes rättfärdighet, och att lagens salighetsväg är slut. Det är endast såsom ett kärt rättesnöre för levernet och en nödvändig tuktan för köttet, som lagen ännu är till för de troende; men i salighetsfrågan, eller när det gäller vår rättfärdighet, vårt välbehag inför Gud, då är det alldeles slut med honom. Ty det är redan avgjort, att vi i oss själva alltid är fördömda inför lagen, och vi har redan vår fullkomliga rättfärdighet i Kristus.

Men o, är detta sanning, då borde ju vi vakna upp över det, med stor fröjd lyfta upp våra huvuden och i evighet prisa en sådan nåd och frihet! Ja, det är också alldeles inte nog att endast förstå detta, vi måste också ständigt öva oss att i samvetet tillämpa det.

Om detta skriver Luther: "Med dessa ord skulle en människa kunna värja sej och bestå emot djävulens ingivelse och anfäktning, vare sej det gäller förr begångna eller nu närvarande synder; nämligen så, att man skiljer vida från vartannat dessa två, samvete och utvärtes leverne, tro och gärning. Alltså: om lagen vill tränga sej på mej och förskräcka mitt hjärta, så är det hög tid att jag ger den kära lagen ledigt, och om han inte vill ha det, att jag då dristigt slår ifrån mej hans hot och säger: Jag vill gärna göra och främja goda gärningar, var jag kan, i sin tid, när vi kommer ibland människor; men här, där mitt samvete ska stå inför Gud, vill jag inte veta därav; låt mej vara i fred här och säg mig inget om mitt görande eller låtande; här hör jag varken Moses eller fariseerna, utan här ska Kristus ensam regera och vara mitt allt. Men hur? Om jag ännu alltid har synd hos mig, så är det ju inte rätt? Svar: Ja, det är sant, jag är ju en syndare och gör orätt; men därför må jag inte förtvivla eller fara till helvetet eller fly för lagen. Ty jag har ännu en rätt och en gärning utöver Moses, varigenom jag fattar honom, som har fattat mej, och håller mej vid honom, som i dopet mottagit mej och lagt mig i sin famn, samt genom evangelium försatt mej i delaktighet av alla sina ägodelar och bjuder mej att tro på sej."

Detta är endast de kristnas konst och lärdom och hör endast dit, där Kristus allena bör regera, och samvetet har att handla med Gud. Det predikas inte för grova, fräcka och lösaktiga människor." För lägg slutligen märke till, att här åter står: "Var och en som tror." Det är endast för den, som tror, Kristus är till rättfärdighet.

Du tänker: Saken är övermåttan trösterik; men hur ska jag veta, att allt detta tillhör mej?

Svar: Här står uttryckligt: Var och en som tror. Är du en sådan, som lever antingen i sorglös fåfänglighet, eller under lagisk träldom, och ännu kan bärga dej Kristus förutan, så tillhör förvisso denna nåd inte dej; men har det kommit därhän med dej, att du inte mer kan finna ro i allt vad du själv gör, utan med all din stora uselhet hänger vid Kristus, hungrar och törstar efter Kristus, har din enda tröst i Kristus och ordet om honom, så är du helt säkert en troende. Och då gäller allt detta även om dej, nämligen att det nu är slut med lagens domsrätt över dej; Gud ska aldrig mer döma dej efter lagen, så sant Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror. Prisat vare hans namn evinnerligen!

Det är fullbordat, allt är nu väl!
Kristus är lagens ände.
Han köpte fri var människosjäl,
när han på korset hängde.
Det lagen kräver, har den nu fått.
Straffet för synden har du utstått
i honom, som med offret ingått
i själva helgedomen.