"Gud har låtit oss få veta sin viljas hemlighet och sitt goda behag." (Ef. 1:9)

Allt mänskligt omdöme om Gud är alltid galet och förvänt, såsom alla tiders och folkslags historia vittnar. Den ene har tänkt sej och beskrivit Gud si, den andre så; den ene har trott sej behaga Gud med det, den andre med något annat, så att det är jämmerligt att skåda hur de irrat och lupit i mörkret.

Så sker det även oss, så snart vi lämnar ordet ur ögonsikte.

Vad säger därför det eviga, himmelska ordet om Guds vilja och råd för vår salighet? Hör! "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son, på det att var och en, som tror på honom, skall icke förgås utan få evinnerligt liv." "Här är ingen åtskillnad; allesamman är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud och blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus." "Ty Han är genom sitt eget blod en gång ingången i det heliga och har funnit en evig förlossning". "Så håller vi nu det, att människan blir rättfärdig av tron, utan lagens gärningar."

Så lyder de heliga ord, för vilka himmel och jord må böja sej och tillbedja! Låt nu alla världens visa, ja änglar och andar, förnuft och känsla säga si eller så — på tronen i himmelen sitter en, Domaren över allt det, som är skapat; han talar ord, vilka i alla evigheters evighet står fasta som bergpelare.

De säger att allt kött är fördärvat, förlorat och förtappat, här är ingen åtskillnad, men att ende Sonen från Faderns sköte tog på sej vårt kött och offrade en gång ett offer, som behagade Fadern och som evigt gäller. Det säger, att vi därför nu blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus; att om dina synder vore blodröda, ska de dock, i det offrets blod, bli snövita — att om de vore som sanden i havet, ska de dock alla här försvinna.

För det var inte ett helgon, inte en ängel, utan den store, helige Guden, som skapat tusentals världar, som tog sej för att utplåna dem, som tog på sej människornas kött och blod och utplånade därmed människornas synder, "på det att var och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv", ska inte mer dömas och anses efter egen förtjänst, utan efter denne Medlarens, och därför i honom anses alla stunder rättfärdig och för Gud täck.

Vad gäller nu det, att det blinda, svaga, barnsliga tycket säger annorlunda? Vem är du som vill träta med Gud? O, att vi vore visa! O, att Gud en gång rätt öppnade och upplyste våra ögon, att vi finge se detta himmelska ljus och kunde begagna oss av det under livet!

T. ex. när jag tycker att jag varit mer gudfruktig och andlig, och därför Gud mer behaglig, borde jag genast säga: Detta är en tankevilla hos mej, ty Gud har sagt att alla är odugliga, att ingen kan i sej själv någon stund vara honom behaglig, ingen kan av sina gärningar bli rättfärdig o.s v.

När jag en annan stund tycker, att jag  varit så syndig att Gud omöjligt kan vara mej lika nådig som förut, bör jag säga: Detta är en tankevilla hos mej. Ordets eviga dom säger, att jag är i mej själv alla stunder lika värd fördömelsen, men också att min Löftesman är alla stunder lika rättfärdig; att jag alltså i Kristus är alla stunder lika rättfärdig och för Gud behaglig; att om rättfärdigheten kommer av gärningarna så är Kristus fåfängt död. Men om jag är för Gud mer rättfärdig och behaglig, när jag själv varit frommare, och mindre rättfärdig, när jag själv varit ofrommare, då kommer förvisso rättfärdigheten av gärningarna — och "då är Kristus fåfängt död". Från sådan hädelse bevare mej Gud i nåd!

Då jag tycker: Gud måste ha tröttnat på mej för alla mina synder, han kan inte ha behag till mej nu, nej, han är vred och bortvänd för den eller den synden; då bör jag säga: Denna bild är inte den rätte Gudens, utan en vedervärdig avgudabild, ett tankespöke; ty en sådan Gud, som ser på min arma fromhet eller ofromhet och därefter är mej nådig eller onådig och älskar stundom mer och stundom mindre, finns varken i himmelen eller på jorden.

Den ende, rätte Guden är den med alltid lika brinnande kärlek älskande Guden, som har i mej alla stunder lika stora skäl att vredgas och fördöma, men också i Kristus alla stunder lika stora skäl att benåda och älska; som också därför har alla stunder lika stark och brinnande kärlek, lust och behag till mej och omsorg om mej. Sådan är Gud beskriven av det eviga, himmelska ordet. Tycker jag annorlunda, så är det bara ett misstag hos mej, ett falskt beläte av Gud, som kommer sej av att det rätta Guds beläte i syndafallet utplånades ur människan. Sådant är det stora Majestätets eviga beslut, sådan dess avkunnade dom, mot vilken alla våra tankar och tycken bara är hö och strå.

Jag var stund i mej är ovärdig -
om Gud skulle skärskåda mej,
min fromhet och godhet i sej,
fördömde han mej -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!

C O Rosenius´ 209-årsdag: "Du släpper genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är." (Sak. 9:11)

Det är sant, det är gruvligt med våra synder, vårt hjärtas lättsinnighet och ogudaktighet. Men, du betungade själ, allting skulle botas, om du bara lärde känna Kristus — du skulle mitt i din största uselhet fröjda dej storligen.

Det är i synnerhet några stycken, som du inte tror och förstår: du tror inte, att all världens synder och dina redan är borttagna — i Kristi dödsminut redan helt sonade, utstrukna och avplanade; du tror inte, att all världens synder och dina blev på korset så verkligt sonade, att de aldrig en minut hindrat din benådning, utan att en evig nåd och rättfärdighet alltsedan den stunden väntat på att bara bli mottagna; att Gud med ett försonat och av kärlek brinnande hjärta sett efter dej på dina villostigar, såsom efter ett bortkommet barn. Trodde du det, så skulle du genast, full av salig förödmjukelse och kärlek, löpa i hans famn och ropa ut: O, min Herre och min Gud.

För det andra tror du inte, att Kristi blod gäller för alla synder; du menar, att det gäller för några yttre och avlägsna synder, samt för vissa måttliga synder, men inte för de inre eller hjärtats ondska,  och inte för de rätt svåra och ohyggliga synderna, och inte för de kvarboende, starka och mäktiga synderna. Allt detta kommer därav, att du inte i levande tro besinnar, att Guds Sons blod är utgjutet för våra synder; för trodde du det, så skulle du försvinna för dej själv, du skulle alldeles glömma dej själv för den förvånande storheten av en sådan försoning. Kunde någon rätt tro, att Guds Sons blod är utgjutet för oss, så skulle den personen väl alldeles förlora sej själv och bara försjunka i ett evigt, saligt åskådande av försoningens under i Kristi blod.

Herren öppne oss ögonen och föröke oss tron!

Vakna då och se, hur en stor skara av evangelister, änglar, profeter och apostlar liksom med en mun vittnat, att Gud så älskade världen, att Han utgav sin ende Son till ett försoningsoffer för hela världens synder, och att denna försoning verkligen skulle tjäna syndarna till förlossning från deras synder och lagens dom. Så vittnar här profeten: "Du släpper ock genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan." Så vittnade Kristus i den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Så vittnar Johannes: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla våra synder." Så vittnar aposteln Petrus: "Vet, att ni är återlösta med Kristi dyra blod, såsom med ett menlöst och obesmittat lamms."

Och ska vi väl anföra flera strödda vittnesbörd? Tänk, när en hel lång världsålder, med en av Gud föreskriven vidlyftig offertjänst, full av otaliga blodiga offer, i fyra tusen år förkunnat och föremålat världen, hur en gång i tidens fullbordan ett blodigt offer skulle ta bort och försona världens synder! Du arma, lagbundna människobarn, vad väger du mot detta stora vittnesbörd av en hel lång världsålders otaliga blodiga offer, som alla ropar till dej: Inte du, inte du kan bota den skadan, som heter: syndafallet! "Herren har vägt dej på en våg och funnit dej alltför lätt." Nej, Sion! du släpper (endast) genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är.

Gör nu här en sund slutsats! Har du förstått, att Gud genom alla dessa vittnesbörd förkunnat oss, att han utgivit sin ende Son till ett blodigt offer för våra synder — säg, är de inte då väl och tillräckligt sonade? Är inte då hela världens synder redan sonade? Eller gäller inte Kristi blod för alla synder? Eller har Kristus utgjutit sitt blod bara för de trogna och bara för vissa smärre synder? —

Såsom Luther säger: "Kristus har sannerligen inte utgjutit sitt blod bara för tänkta och diktade synder, utan för rätta och verkliga synder; och inte blott för de små, utan ock för de rätt stora och svåra synderna; och icke bara för de fordna och övervunna, utan också för de ännu starka, mäktiga och herrskande synder" — ty märk! var skulle vi annars få hjälp och försoning för dessa herrskande och mäktiga synder? Och var skulle vi få kraft till deras övervinnande och dödande, om vi inte först genom tron finge förlåtelsens tröst och fröjd, som ensam är vår starkhet att övervinna de mäktiga synderna? — Vi måste ju först få förlåtelse och frid och fröjd i den Helige Ande, innan vi kunna få kraft att underkuva synden! Gud bevare oss för att inskränka kraften av Guds Sons blod! Skulle inte det "rena oss av alla våra synder"?

Så säger Herren Gud: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra: om era synder vore blodröda, så ska de dock bli snövita: och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull."

Salig för intet, frälst av Guds nåd
enligt Guds fasta evighetsråd!
Utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
Äran, äran, den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna!
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!

Världen är frälsad från evig nöd,
köpt och förlossad i Jesu död.
Fängelset fångats, fångarna får
ut i det fria gå.
Äran, äran den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna.
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!. 

"Så förmanar jag nu er, kära bröder, att ni ger ut er lekamen till ett offer." (Rom. 12:1)

Med dessa ord har Paulus kraftigt slagit ner hela världens falska föregivande, att de älskar och fruktar Gud, fast det aldrig visar sej i levernet, utan de med kroppen i hela sitt väsende tjänar synden. Då kan man med dessa ord för ögonen svara: Att du tror, fruktar och älskar Gud, kan jag inte veta, om du inte visar det därmed, att din kropp och dess lemmar också tjänar honom.

Alla människor vill själva förklara sej vara goda, eller att de fruktar och älskar Gud, under det vi dock ser dem fritt och ohejdat tjäna synden och avgudarna. Då säger aposteln: Nej, sådant heter inte att tjäna Herren; ni ska framställa era kroppar såsom offer åt honom och tjäna honom med era lemmar; genom dessa synbara offer ska det visa sej att ni älskar honom.

Låt oss nu något närmare betrakta hur det går till att vi offrar våra kroppar åt Gud. Visserligen har många tusen kristna även i bokstavlig mening lämnat sina kroppar till offer, då de såsom martyrer låtit sin lekamen brännas eller annars marteras och dödas för Kristi skull. Men även då detta inte kommer i fråga, utger vi dock vår kropp till ett offer, när vi dels med dess lemmar och krafter tjänar Herren, dels också för hans skull korsfäster vårt kött med dess lustar och begärelser.

Alltså offrar du allraförst då din kropp åt Herren, när du använder dina lemmar till hans tjänst; när du med din tunga talar sådant som tjänar till hans ära och din nästas nytta; när du bekänner hans namn, prisar och utbreder hans kunskap eller eljest talar det som är gott och sant. Likaså, när du använder dina ögon och öron att inhämta sådant, varmed du kan befrämja Guds ära och din nästas väl, och avhåller dem ifrån fåfängliga och onyttiga ting; när dina händer gör det som är gott och rätt, dels i din kallelses trogna skötsel, dels i kärleksverk mot din nästa; när likaså dina fötter gärna går Herrens och kärlekens ärenden.

Kort sagt: den som för Herrens skull, bevekt av hans barmhärtighet, gärna gör och lider vad kallelsen och kärleken fordrar, den helgar åt Herren sin kropp.

Men härtill hör då ett beständigt korsfästande av köttet; ty vill du tjäna Herren, då får du inte följa din egen bekvämlighet, egen ära, egna lustar, utan måste då ideligen döda dessa. När du ser, hur du kunde vinna eller behålla världens vänskap, aktning och pris, men för Kristi skull försakar allt sådant och tvärtom genom nit för hans sak ådrar dej förakt och smädelse; eller när du i det dagliga livet står emot och dödar syndens retelser, antingen du frestas till otålighet och vrede, eller till egennytta och oredlighet, eller till okyskhet och lösaktighet, eller till högfärd och fåfänga, eller till avund och förtal m. m. dylikt — se, när du inte låter dessa synder bryta ut i verk och gärning, utan med ihärdig bön och vaksamhet dödar dem, då ger du också din kropp till ett offer. Och även till sådant offrande förmanar oss här aposteln vid Guds barmhärtighet.

Men gäller det alltså att stå emot våra egna mäktigaste begärelser, då ska vi erfara att här blir verkligen ett kännbart offrande, då offerprästen ska ge sej själv till offer, såsom också Herren Kristus gjorde. Härom anmärker Luther rätteligen: "Prästatjänstens titel är väl herrlig, snart nämnd och av var man berömd, men själva offrandet blir sällsamt, för detsamma gruvar sej var och en. Ty därvid gäller det liv, gods, ära, vänner och allt, vad världen har, likasom det gällde för Kristus på korset. Det vill ingen på, att välja död för liv, pina för lust, skada för vinning, skam för ära, ovänner för vänner. Men så gjorde Kristus på korset, oss till efterdömelse. Och härjämte måste man göra allt sådant inte åt sej själv eller till sin egen nytta, utan sin nästa till tjänst och Gud till pris och ära, såsom också Kristus till den ändamålet offrade sin lekamen." (Så långt Luther).

Ska vi nu inte tröttna och dra oss tillbaka för ett sådant offrande, utan alltid tåligt och villigt fortfara därmed, fordras förvisso att vi har några kraftiga bevekelsegrunder, och ännu därtill en övernaturlig kraft och hjälp; då fordras att bedja, med allvar och flit bedja.

Vad nu bevekelsegrunderna angår, så blir visst den största och varaktigaste den, varmed aposteln här började sin förmaning, nämligen Guds eviga barmhärtighet. Det som i alla tider ska underhålla vår lust och kraft att så offra, är endast det beständiga emottagandet av Guds barmhärtighet.

Men då bör du också flitigt betrakta, vad Gud gjort för oss. Betrakta då först, vad Gud av sin egen eviga barmhärtighet gjort för hela världen, att, då vi ännu var hans fiender, han för oss gav ut sin egen Son, på det att, "såsom vi genom ens olydnad blivit syndare, vi också skulle genom ens lydnad bli rättfärdiga". Betrakta sedan, hur han genom Sonen berett oss ett sådant nåderike, att synderna inte alls ska tillräknas dem som tror på honom. Betrakta slutligen, hur han efter detta korta, eländiga liv vill föra oss in i sin himmel och skänka oss all den salighet, som överensstämmer med hans kärlek och allmakt.

Tror du av hjärtat allt detta, då kan du villigt bli martyr, då ska du beständigt livas att på nytt fatta mod och lust att fortsätta offrandet.

Herre, för min kropp jag vill
tacksamhetens lov dej bära.
Dina storverk hör den till
och bör hållas i all ära,
fastän satan oss förfört
och vår härlighet förstört.

Särskild tjänst gör varje lem,
särskild kraft ska dem tillhöra
och din Ande helgar dem
att din goda vilja göra.
Kroppen blivit hedrad nog
då din Son själv mandom tog.

Av din Kyrka är min kropp
ju en bild och ett exempel.
Genom kärlek, tro och hopp
vare den din Andes tempel.
Blir den än på nytt till jord,
låt den uppstå härliggjord!

"Lägg er nu vinn om att ni i er tro låter finnas dygd." (2 Petr. 1:5)

När man rätt betänker alla de dyra löften som Gud givit oss, kan man vilja förgås av grämelse över sin förskräckliga kallsinnighet och olydnad, att man inte beständigt tänker på hur man med all flit må bevisa sin tro i ett gudfruktigt leverne! Allt som tjänar till liv och gudaktighet är oss givet, så att vi inte för vår svaghet behöver vara syndens trälar; och vi har de allrastörsta och dyraste löften av Gud själv, som omöjligt kan ljuga — löften, som sträcka sej ända därhän och redan i tiden medför, att vi blir delaktiga av Guds natur och ska i evighet leva med honom!

Skulle vi inte då den lilla tid som återstår att leva i köttet, låta det vara vår högsta omsorg att nu bara leva för Honom som givit oss allt detta, bara söka att täckas honom och bidra till hans pris och därför lägga oss vinn om att i vår tro må finnas dygd?

O, betänk dock detta, du som är ett benådat Guds barn! Be Gud om förlåtelse för all din försummelse och om nåd att hädanefter börja något bättre!

Då aposteln säger: "att i eder tro må finnas dygd", betecknar dygd här ett heligt nit, kraft och drift till det goda. Aposteln ville att vår tro inte skulle vara ett dött, overksamt vetande eller bara ett lättjefullt vilande; utan då vi tror så herrliga ting som Guds löften innehåller, ska vi också i all vår umgängelse bevisa oss som det anstår ett så benådat och lyckligt folk här på jorden.

Man ser ofta i detta avseende något som är både bedrövligt och besynnerligt: själar, som verkligen tycks vara komna till ett nytt andligt liv, men på samma gång är det som om de inte visste att den nåd de tagit emot skulle användas i levernet till den gamla människans dödande; ty en och annan oart kan de så helt förbise, som om det inte visste att varje synd måste korsfästas och dödas.

Om nu dessa dock verkligen har något andligt liv, bevisar ett sådant förhållande alltid en andlig sömnaktighet och lättja, och det är egentligen från denna, som aposteln här vill väcka oss, då han yrkar, att i vår tro må finnas dygd — nit, kraft, verksamhet. Så säger han också själv om sitt ändamål med detta brev: "Detta är nu den andra episteln som jag skrivit till er, i vilken jag uppväcker och förmanar ert rena sinne."

O måtte nu var och en som läser detta genast gå till sig själv och eftersinna, om det inte kan finnas hos honom något sådant förhållande — någon kristlig plikt som han ännu försummar, någon synd som han ännu icke uppriktigt korsfäster; ty i dessa två stycken måste gudaktighetens kraft bevisas, nämligen att göra allt gott som i vår kallelse är möjligt, samt undfly och korsfästa synden.

Alltså: Du som tror och är benådad, men t.ex. dras med ett styvt och vresigt sinne, ge akt på detta, döda detta, släpp det inte löst, utan följ din Frälsares exempel: När han blev bannad, bannade han inte igen, och när han led hotade han inte, utan ställde hämnden till den som dömer rätt. —

Du som tror och är benådad, men dras med någon svår köttets begärelse, akta dej! Hör apostelns ord: "Jag förmanar er, såsom främmande och elända, att ni tar er tillvara för köttsliga begärelser som strida emot själen." —

Du som tror och är benådad, men har hjärtat så intaget av jordiska ting, dina jordagods, din köpenskap m. m., att du först och sist vill tänka på och tala om dessa, vet, att detta är ett betänkligt tecken, att du inte är rätt nykter och vakande, och blir du inte vaken ska dessa törnen kväva den goda säden i dej, så att du blir en falsk kristen, i hjärtat jordisk, bara i munnen och några fromma iakttagelser andlig. —

Du som tror och äger alla dessa herrliga ting som Gud i Kristus givit oss, men kan se dina medmänniskor i andlig död och säkerhet gå emot en evig fördömelse, och du gör inte det minsta till deras väckande, du talar med dem allt annat och vet i tysthet deras stundande ofärd, o, vakna, bed Gud om en så uppriktig kärlek, att den beständigt arbetar i ditt inre, så att du söker något tillfälle och sätt att tjäna dina medmänniskor till frälsning. —

Du som tror och är benådad, men ser din fattiga broder nödställd och äger medel att hjälpa honom, men tillsluter ditt hjärta, hur förblir Guds kärlek i dej? Döda här ditt kött, som vill behålla allting för dej och de dina.

Se, av sådana exempel kan du märka, vad det är, att det i tron finnes dygd, helig kraft och nitälskan.

Nu säger aposteln: använd all flit på detta; be Gud om hans Helige Ande till att så tro och så älska, att det bevisar sej i allt ert leverne! Gud förlåte oss allt vad som kan brista i detta — och uppfylle oss så med fröjden och kraften av de dyra och allrastörsta löften han givit oss, att någon verklig förbättring måtte följa!

Jesus, lär mej vandra
glad i dina bud,
såsom Enok fordom
vandrade med Gud!

Må jag inte leva
själviskhetens liv!
Andens lag, o Herre,
i mitt hjärta skriv!

Låt mej gå och tjäna
mina syskon här,
glädja sorgsna hjärtan
som i mörker är.

Sänd mej vart du önskar,
bara jag är din,
och, närhelst du kallar,
går i glädjen in!

"Vet ni inte att vi som är döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till hans död." (Rom. 6:3)

Aposteln vill säga: Tänk dock tillbaka på vad som gjort er till kristna! Ni är ju döpta till Kristus. Vet ni inte vad denna döpelse betyder, nämligen att ni inte endast är tvagna och renade genom syndernas förlåtelse, utan också att det syndiga köttet därigenom är dömt ifrån livet och överlämnat åt döden, så att det helt ska fördränkas och så att ert återstående liv på jorden ska vara ett beständigt syndens dödande. Sådant var förbundet med Kristus: "Vi är döpta till hans död."

Men detta måste vara inte bara ord och tankar, utan sanning och verklighet. Måtte var och en som vill vara kristen besinna detta!

Om någon som bekänner sej till Kristus likväl inte verkligt har det nya sinnet som i allt vill göra sin Herres vilja, utan ännu kan hylla och försvara en och annan skötesynd, stå i förtroligt förhållande till något som uppenbart strider emot Herrens bud och vilja, den bedrar sej själv med en död inbillningstro. Då vi blir omvända återkommer vi just till det förbund med Kristus till vilket vi blev döpta. Men vi är döpta till hans död — och hans död var en syndadöd.

Om nu någon som är en slav, t. ex. under girigheten, så att vinna och samla detta jordiska är hans huvudsak, eller under vällustsynder, otukt eller dryckenskap, eller under vredessynder, hat, avund, lögn och förtal, eller så att han övar någon oredlighet i handel eller arbete m. m., om en sådan vänder sig till religionen, till Guds ord och Guds folk, och nu bekänner tron på nåden, men blir kvar i sitt förra förhållande till sin skötesynd — hör åter: han bedrar sej med en falsk inbillningstro. Och all hans religion, hans kyrko- och nattvardsgång är under ett sådant förhållande endast ett vederstyggligt skrymteri.

Förbundet med Kristus är ett heligt förbund: "Vi är döpta till hans död." Kristi rike är visserligen fullt med synd och jämmer; därom talas inte att du får känna allt ont i ditt gamla hjärta, i köttets lustar och begärelser, eller att du kan falla och förgå dej; men att bli kvar i sitt gamla förhållande till synden, det hör inte till Kristi rike.

Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Alla Guds barn har ett heligt sinne som gör uppror mot synden. Att du ännu kan stå i lugnt och förtroligt förhållande till din girighet, eller din ärelystnad, din avund, eller din otukt, eller din vrede, din trätsjuka,  ditt hat — att stå i lugnt och förtroligt förhållande till något sådant, hylla och ursäkta det: det är detta, som alldeles bestämt vittnar emot dej. Att olyckligt falla och förgå sej är ännu inte att bryta förbundet med Kristus; men att ge synden frihet, hylla och försvara den, det är att bryta förbundet.

Vi är döpta till hans död. Ska du nu i sanning döda synden, då måste du ha en villig ande till det, även om det för köttet är bittert. Kristi mänskliga natur bävade väl för dödens bitterhet, men ändå var han efter anden villig att ta kalken ur Faderns hand. Så sade Han också om sina trogna: "Anden är villig men köttet är svagt." Är den villiga anden bortviken ur ditt hjärta, då är all kamp med synden ett lagtvunget arbete och alltså skrymteri, eftersom det inte går av hjärtat.

Men ska den villiga anden behållas, då måste du leva i tron, i den saliga trösten och vissheten att Gud förlåter alla dina synder. Därtill är också nödvändigt att veta, att hur det än går dej i striden, vare sej du bättre eller sämre lyckas vid syndens bekämpande, står dock alltid nådeförbundet fast hos Gud, och även du lever i det förbundet, så länge du lever i denna övning och sveper in dej i Kristi rättfärdighet; ty bara på den grundar sej nåderiket, som är väldigt över alla synder.

Själva denna övning, att tro nåden och döda synden, ska vara dej det säkraste vittnesbörd om att hur illa det än ofta ser ut, du dock lever i sann nåd. Och så länge du av hjärtat tror en sådan nåd, ska du alltid på nytt livas till att följa din trogne Frälsare och döda synden.

Men för köttet blir denna väg bitter. Den slutsatsen kan du också dra av att det heter: "döpta till hans död;" ty Kristi död var en bitter död. Han har under starkt rop uppgivit anden. Köttets korsfästande skall ofta bli dej så bittert att också du ska nödgas ropa, då du i nöd och ångest åkallar Herren. Då gäller det att inte tröttna, utan väl komma ihåg, att då du är en kristen och står i Guds förbund, har du gjort en övermåttan stor lycka, du går emot en evig herrlighet. Därför må du gärna lida något därför. Kronan lönar väl alla redligt framhärdande kämpar. Det är ju ett fast ord: Dör vi med honom, så ska vi leva med honom; lider vi med honom, så ska vi med honom regera.

När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn,
honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit
och mej till sin egen tagit.
Honom jag, som han mej bjöd,
följa vill i liv och död.

"Ty Kristus är därtill både död och uppstånden och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.

Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda."

Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.

Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.

Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet."

Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och på detta grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för honom.

Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka han dött, inte mer betrakta sej såsom från honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i honom, såsom honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom honom, ska för hans skull han en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låter bli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära, utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner honom.

Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".

Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
för dödens seger blev dess nederlag
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt,
han vann seger som han sagt.
Dödens udd han brutit av,
till ett väntrum gjort vår grav
- o ära, halleluja till Guds Lamm!

Vi varje dag ska dö från synd och värld
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt...

"Synden, på det den skulle synas vara synd, har, med det gott är, verkat döden i mej; på det synden skulle varda övermåttan syndig genom budordet." (Rom. 7:13)

Den sanna bättringen, lagens rätta och genomgripande verk i syndarens hjärta, är så nödvändig, att den förutan allt andligt strävande är förgäves, all tro, all gudaktighet, ja, Kristus och hans förtjänst är för den själen fruktlösa. Den som bara känner sina verksynder, synder i tankar, ord och gärningar, bara ser på dem, arbetar och strider med dem och inte genom lagens krav på hjärtat sjunker ned i naturens orena dy och där kommer i nöd, den människan gör en stympad skrymtarebättring, omvänder sej visst, men bara ifrån ett friare världsväsende till sin egen rättfärdighet, och blir en farise.

Ja, den som också känner naturens ondska, hjärtats fördärv och orenhet, men bara flyr till vaksamhet, bön, strid, försakelse, gudaktighet, och inte blir på allt detta misströstande, utan hoppas och hoppas på seger och har därpå sitt öga, sin tröst och förhoppning, blir också bara en farise. Kommer han inte, medan det ännu står så illa till, medan han ännu inte vunnit den åsyftade segern, utan ännu ligger nere i sitt elände — kommer han inte, medan han ännu är i denna uselhet, till Kristus, till nåd, tröst och salighet blott i Kristus, så blir han aldrig en rätt kristen, utan antingen ett bedraget verkhelgon, som fått tröst i sin bättring och gudaktighet, eller också en uttröttad träl som överger alltsammans, faller tillbaka till sin sorglöshet eller stannar i förtvivlan och förtappelse.

Om dem som uppsåtligen kan hylla vissa skötesynder talar vi inte nu, utan om dem som verkligen försöker gå in genom den trånga porten men inte kan. Felet hos alla dessa är, att de aldrig låter säga sej — eller också blir det dem inte rätteligen sagt — vad den rätta bättringen är, vad som är lagens rätta verk, dess egentliga ändamål och mening. O, att de ville ge akt på Herrens ord!

Hör då! Skriften säger uttryckligen: "Allt det lagen säger, det säger den till dem som är under lagen, för att var och en mun skall tillstoppas och hela världen ska bli brottslig inför Gud." "Men lagen är också härmed inkommen, att synden skulle överflöda; men där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och denna sin naturliga verkan måste lagen nödvändigt utöva i ditt hjärta, om bättringen ska bli sann.

Det är inte frommare och heligare du ska bli genom krav och bud, nej, det ska du bli genom en annan, som döper med Ande och eld. Men genom lagen ska du bli "brottslig", syndig, "övermåttan syndig" - det hjälper inte annat, om du någonsin ska lära dej att rätteligen annamma Kristus till ett nytt livs upptändande i ditt hjärta. "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen, och då vore Kristus förgäves död."

Lagen uträttar också förvisso sitt rätta verk, om den bara kommer in i hjärtat. Går han löst bara på ytan, så kan du bli mycket from — nämligen i gärningar och inbillningar, och bli en farise, såsom förut är sagt. Sådan var också Paulus, "förrän budordet kom", förrän lagens andliga krav trängde in på hans hjärta. Sådana är också många religiösa i våra dagar, vilka driver lagen på det sättet och i den meningen, som skulle man också verkligen därigenom kunna bli frommare och bättre, om man bara allvarligare griper sej an, och som yrkar att man inte ska misströsta därom, utan fortsätta kämpa, bedja och hoppas.

Den rätta bättringen går djupare, upprör hjärtats ondska och gör mej inte bättre och bättre, utan syndig, "övermåttan syndig genom budordet", så att jag kommer på skam med allt, vad jag företar mej, tycker verkligt illa om mej och min bättring och får alltså ingen tröst i mej själv. Lägg märke till att när Kristus började sitt läroämbete, var det hans första göromål att förklara lagens andliga krav så högt, att ingen människa skulle kunna fullgöra det. Se Matt. 5: 21—48. Och när en man trodde sej ha fullgjort vad lagen krävde, var Kristus inte nöjd, utan skyndade genast att ge honom ett bud, som skulle bli honom för svårt: "Vill du vara fullkomlig, få sälj också allt det du har och ge de fattiga".

Inte hjälpte han mannen till tröst i sin fromhet! Därför, när någon säger att han vill omvända sej, bli from och helig, då må man svara: Ja, om du allenast först bleve en syndare och ogudaktig, d. ä. kunde du först komma ned i din uselhet, lära känna vad du är för ett förtappat kreatur, i grund fördärvad och ogudaktig, så kunde du sedan med sanning tro på honom, "som gör den ogudaktiga rättfärdig" - och sedan kunde du bli from och helig!

Länge jag tänkte
Gud inte skänkte
nåd åt en själ som saknade allt.
Jag skulle lida, 
kämpa och strida, 
först göra allt som lagen befallt. 
Ändå jag gjorde vad den förbjöd, 
bättring och liv blev vanmakt och död. 
Lammet har vunnit, 
blodet har runnit, 
amen, halleluja!