"Du dåre, det du sår, det får inte liv, utan att det blir dött... Men Gud ger det en kropp, såsom han vill." (1 Kor. 15:36,38)

Såsom ville aposteln här säga: Du dåre, som kan ett ögonblick anse för orimligt och omöjligt, vad du dock dagligen ser för dina ögon i ett mycket mindre viktigt fall, nämligen att Gud gör de döda, torra frökornen just i sin förmultning i jorden fruktbärande, så att de uppstår i nya, levande och endast skönare gestalter. Du kan inte begripa, att Gud kan giva våra nedmyllade och förmultnade kroppar en  uppståndelse, då du likväl ser de obetydliga frökornen av vete eller annat sådant vara bevärdigade med uppståndelse.

Du ser varje vår uppståndelsen för dina ögon — du ser, hur den säd, som på hösten helt torr läggs ned i jorden, ligger där såsom bortkastad, förmultnad och under vintern stelfrusen, under ett stort, tjockt svepkläde av snö och is, och hårda kalla vinterstormar går över den vida graven, och under vinterns långa månader och mörka nätter är den säden för dej liksom alldeles borta och förlorad.

Men hur går det? Omsider inträder den efterlängtade våren, solen återkommer i sin strålprakt — och genom hennes värma upplöser nu Skaparen svepklädet och bjuder därpå de döda uppstå. Nu uppkommer ur jorden tusentals nya, levande och friska gestalter av gröna strån, som sedan mångdubbelt återskänker åkermannen hans utkastade säd. Sådant har Gud ställt mittför allas ögon, och ingen människa undrar längre, bara därför att vi årligen ser det.

Sannerligen, om vi inte hade allt ifrån vår födelse uppväxt med vanan att se, hur denna döda, torra, bortkastade säd åter uppstår på sommaren, så skulle vi väl finna även detta högst besynnerligt och otroligt. Nu åter är man genom den gamla vanan därvid knappt i stånd att besinna, att det är ett underverk; nej, man säger bara: "Det växer", och besinnar inte, att detta växande dock är ett egentligt skapareverk, då hela världen med all sin konst inte kan göra ett enda grässtrå. Men broddens uppkomst ur jorden är en sådan skapelse, som har sitt frö i den samma säd, som i jorden förmultnat — är således en de dödas uppståndelse.

Nu, hela världen kan inte göra något sådant, det är den allsmäktige Skaparens eget verk. Men om nu samme Gud uppenbarar för oss, att han vill göra på samma sätt med våra kroppar, vill låta också dem i jorden nedgrävas och förmultna, men åter en dag uppstå, nämligen då den stora evighetens sommar nalkas, och "rättfärdighetens sol med salighet under sina vingar" återkommer till oss - om denne allsmäktige Guden säger oss, att Han då vill bjuda våra döda kroppar uppstå, då finner vi det orimligt och omöjligt. Förtjänar inte vi det tilltalet: "Du dåre?"

Tänk ännu en gång: då vi kan se, att de obetydliga frökornen av råg, vete och dylikt uppstår, och dock vill tänka, att de stora, dyra, så underbart skapade och så dyrt påkostade frökornen, våra kroppar, som är så högt ärade, att Guds egen Son antog en människokropp — de ska inte ha den äran som vete och råg, att de ska uppstå! Och varför? Endast därför att vårt arma förnuft inte begriper, hur det är möjligt, att den Allsmäktige därvid kan göra, vad han sagt. Förtjänar inte vi att kallas dårar?

Men den egentliga och stora dårskapen består däri, att vi inte stannar och besinnar, att här är fråga om ett nytt, stort skapelseverk av den allsmäktige Guden, såsom aposteln här anmärker: "Gud ger det en kropp, såsom han vill" — Gud, inte du, o människa, inte frökornet självt, utan Gud, Skaparen, som en gång skapat hela jorden och alla världskropparna av intet — du dåre! det är om honom, som här talas. "Gud ger det en kropp, såsom han vill". Det är bara på hans fria behag, det beror. Vad är lättare för den allsmäktige Skaparen, än att göra vad han vill?

Men se här, hur vi helt oförmärkt blir dårar, när vi bara föraktar Gud, hans makt och hans ord! Vi hinner då inte märka det, förrän vi i andliga ting är så blinda, att de första begreppen om Gud, vilka själva hedningen äger blott genom skapelsens åskådande, är oss fråntagna, så att vi undrar, om det och det är möjligt, då vi likväl tala om den allsmäktige Guden. Se, vi ska akta oss för förblindelsens straffdom. Gud är stor och helig. Den som inte vill ödmjukt böja sej under hans sanning och makt, den förblindar Han. "Gud gör de visas visdom till galenskap." "Då de höll sej för visa, har de blivit dårar", verkliga dårar, som nu kan förneka det vi eljest ser med ögonen, nämligen att Gud kan med lätthet göra allt vad han vill.

Det höstliga kornet som jordas
skall vintern ej kunna föröda.
Vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.

Så värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.

"Var alltid glada!" (1 Tess. 5:16)

Här säger någon: "Fröjd i Herren är en trons och Andens frukt: man kan inte ta den, förrän den blir given; den kan inte frambringas genom förmaningar." — Det är sant. Men liksom kärlek, ödmjukhet, mildhet också är Andens frukter, och apostlarna likväl förmanar till deras övande, så har de också förmanat oss till denna Andens frukt, fröjden i Herren, och sagt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er; fröjda er i Herren alltid" — och så bör vi fara efter den nåden och använda alla medel, som befordrar densamma. Förloras trons glädje, då förloras också alla andra gåvor och krafter.

Men en annan säger: "Glädjen beror av omständigheterna; då jag har skäl till glädje, då är jag glad, men hur kan jag glädjas, då nöd och bedrövelse tillstöter?" Dessa är riktiga uttryck bara för den mänskliga och köttsliga glädjen. Men aposteln säger: "Såsom bedrövade och dock alltid glada." Han säger: "Jag är i outsäglig glädje i all vår bedrövelse." Han säger: "Fröjda er i Herren alltid, och åter säger jag: fröjda er." Är du ännu en icke troende, då kan du visst inte glädjas i Herren, och då är din glädje beroende av tillfälliga omständigheter; men en troende har en hög och besynnerlig frid, så att han även kan glädjas i bedrövelsen!

Må dock ingen tänka, att de yttre omständigheterna inte inverkar på de trognas hjärtan; nej, så länge de omges av denna hyddan, känner de väl var det svider. Asaf bekänner om sej: "Det gör mej ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar, att jag måste vara såsom en dåre och ett vilddjur för dej." Men hör vilken djup glädjekälla han ännu hade kvar! Han tillägger: "Likväl, Herre, förblir jag ständigt hos dej. När jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord. Om än min kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del." Om ett sådant hjärta talas här.

En icke troende själ är alldeles obekväm för glädjen i Herren; antingen är hon uppfylld med avgudar, helt lättsinnig och jordisk, eller också tryckt av lagen, trälaktig och förskräckt för Gud — och att uppmuntra en sådan själ till glädje i Gud, det vore såsom att vilja förmå vattnet att brinna. En otrogen har också allsintet skäl till glädje. Det är endast det ömkligaste vansinne, att ett världens barn en enda stund kan le, då det lever under den Allsmäktiges vrede och går mot den eviga döden. Sådana olyckliga själar har inte någon apostel uppmanat till glädje, utan till dem heter det: "Gråt och tjut över er uselhet, som skall komma över er" (Jak. 5:1)

Men här talas till de pånyttfödda nådebarnen, som står i den Allsmäktiges vänskap; och dessa har i sanning skäl, ja, de allrastörsta skäl att beständigt glädjas och fröjdas, även om de svåraste jordiska olyckor och sorger drabbat dem. De är dock alla stunder lyckliga — ja, om inte alltid glada, så ändå alltid lyckliga; däråt borde de alltid glädja sej. Ingen kristen kan redan den konsten att beständigt glädjas — känslan går sin väg och omväxlar såsom skyhimmelen; men skäl har han att beständigt glädjas, ty lycklig är han. "Se, vi håller dem saliga som har lidit."

Och för det andra finns det också en djupare glädje än känslans, en medvetandets, en trons glädje, som säger: Dock likväl är jag glad! - fastän jag inte nu känner någon särskild glädje är jag ändå glad att jag har en Herre, en vän, en skatt, som vida överväger allt. En sådan glädje bör de kristna ha. Därom förmanar aposteln, då han säger: "Fröjda er alltid!"

Men han anger också orsaken till det, då han säger: i Herren, observera! i Herren, inte i silver och guld, inte i yppighet och sång, inte i hälsa och starkhet, inte i konst och vishet, inte i välde och ära, inte i vänskap och gunst, ja, inte heller i goda gärningar och helighet; ty sådant ger blott en bedräglig och falsk fröjd, i sådant ska ni inte länge få glädjas, om ni är äkta barn, under Guds Helige Andes aga. Dels är detta en farlig glädje, som drar hjärtat från Herren, som vill ensam vara sina barns glädje, skatt och förnöjelse; dels ger allt sådant en kort och vansklig fröjd, som snart tar slut.

Därför: om ni vill fröjdas "alltid", ja, evinnerligen, ska er fröjd vara "i Herren". Att all annan fröjd, även den över Andens gåvor, såsom över sin helgelse, kraft och goda gärningar, är en farlig fröjd, därom har vi en tänkvärd lärdom i den hulde, vaksamme Herrens hastiga varning till sina lärjungar, då de med fägnad omtalar, hur de i Jesu namn drivit ut djävlar: "Fröjdas inte över att andarna är er underdåniga, men fröjdas, att era namn är inskrivna i himmelen".

Så varnar också Herrens Ande genom profeten: "En vis berömme sej inte av sin vishet, en stark berömme sig inte av sin starkhet, en rik berömme sej inte av sin rikedom; utan den som vill berömma sig, berömme sej därav, att han vet och känner mej". Herren är en stor nitälskare; han tål inte att hans brud har sin egentliga hjärteglädje och skatt i något annat än i honom.

Var glad,
var glad,
var glad i din Herre och Gud!
Var glad,
var glad
och hylla din Konung och Gud!

"Den som ovärdigt äter och dricker, den äter och dricker sej själv domen." (1 Kor. 11:29)

En av de gruvligaste villfarelserna med avseende på den heliga nattvarden är den, att vilken människa som helst genom en s. k. "kristlig beredelse" ska kunna bli en värdig nattvardsgäst, utan avseende på om hon är en sann Jesu vän och lärjunge; att även de, som både före och efter sin nattvardsgång genom hela sitt liv tillhör den allmänna, oomvända hopen ska genom en för tillfället gjord beredelse kunna gå värdigt till Herrens heliga nattvard. O, en gruvlig villfarelse, varvid håren kan resa sej hos varje upplyst kristen!

Var finns ett enda ord i Skriften, som antyder något sådant, att även de ska bereda sej till Herrens nattvard, och därigenom bli värdiga, som inte redan förut är omvända till Herren, inte är Jesu vänner och lärjungar och alla dagar hela livet igenom lever av Kristus och med Kristus? O, att alla, som har öron, måtte höra, och alla, som har röst, måtte ropa över denna villfarelse!

Eller månne Kristus låter bedra sej med en tillfällig beredelse, med en för tillfället antagen fromhet att hålla dej för sin vän? Månne den Helige låter så bedra sej av en påtvingad och självgjord fromhet, ånger, syndabekännelse och bön, varefter du genast återgår till samma fåfängliga leverne som förut, när du bara gjort undan din årliga nattvardsgång? Gud förbarme sej!

Och Gud väcke alla lärare ur slummern, som inte ärligt säger folk detta! Skulle de inte i korta, tydliga och ärliga ord säga ut den sanningen, att här är endast fråga om ett, för att vara en värdig nattvardsgäst, nämligen om du är en Jesu vän och lärjunge, eller åtminstone är stadd i bekymmer och sökande efter att bli det för hela din livstid? Genom en tillfällig beredelse blir ingen en värdig nattvardsgäst, utan endast genom en hel omvändelse, varigenom man för hela sitt liv blir en Jesu vän och lärjunge. Är du detta, då är du en värdig nattvardsgäst; är du inte detta, då är du ovärdig.

Man ska inte besvära sej med någon endast tillfällig beredelse, utan veta, att man i alla fall "äter och dricker sej själv en dom", om man också, inte bara ett dygn, utan en vecka, en månad arbetar på sin nattvardsberedelse så nitiskt, att man också på sina böjda knän därunder badade i tårar — man är lika väl en ovärdig gäst, äter och dricker sej själv en dom, så länge man bara vill göra en nattvardsberedelse och inte för hela sitt liv blir Herrens egen, blir och lever under honom i hans rike.

Här är saken: Kristus stiftade denna höga måltid för sina vänner. Den innerliga förening, som i nattvarden sker emellan Kristus och hans trogna, är densamma, om vilken han samma afton, som Han instiftade nattvarden, sa i sin bön: "Jag i dem och de i mej, att de ska vara fullkomna i ett, såsom du, Fader, i mej, och jag i dej!" Och om den bönen la han till: "Jag ber för dem som du har givit mej, för världen ber jag inte." Och hur var det möjligt, att han kunde be något sådant för världen? Hur är det möjligt, att han kunde bjuda världen fira sin dödsåminnelse, bjuda sina föraktare att äta hans kött och dricka hans blod?

O, det är förskräckligt, när man betänker, vad det vill säga, att en människa, som i alla sina dagar "lever utan Gud i världen" och bärgar sej så väl honom förutan, ska en gång om året träda Gud under ansiktet, i denna hans vänners heliga kärleksmåltid, och ska nu antyda den innerligaste vänskap med honom — för att strax därpå återgå till samma fåfängliga väsende och ogudaktiga leverne som förut!

Är inte detta alldeles detsamma, som när Judas vid Örtagården trädde fram och hälsade Jesus: "Hell Rabbi!" och kysste Honom? Ska inte Herren säga även till sådana nattvardsgäster: "Min vän, varför kommer du? Förråder du Människosonen med kyssande?" Skulle du inte bäva genom hela din själ och kropp för att med ett sådant sinne träda Gud under ansiktet! Förstår du inte, att den store, helige Herren då ska säga till dej: "Du skrymtare, jag vet dina gärningar! Du är inte min utan världens vän; varför kommer du hit, där mina vänner firar min döds åminnelse? Jag vet, att du i morgon ska gå bort till samma världens och syndens tjänst som hittills. Gå bort, du skrymtare!"

Skulle du inte vänta dej ett sådant svar av den Helige, vars ögon är såsom eldslågor — du, som bara gör en nattvardsberedelse, som eljest alla dina livsdagar igenom inte bryr dej om att tillhöra och följa. honom?

När vi nu börjar att förstå
vad härligt bord här dukas,
så ligger största vikten på 
hur gåvan av oss brukas, 
ty denna spis ovärdiga 
till andligt liv åtnjuter, 
men alla obotfärdiga 
sig själva utesluter 
och Jesu tröst förskjuter. 

Ja, över sin tillstängda själ 
Guds dom de så ses draga, 
och kroppen måste likaväl 
en lika dom mottaga. 
Som de i synd och säkerhet 
har låtit själen somna, 
så lär Guds dom, som Skriften vet, 
sig över dem fullkomna 
då liv och själ skall domna. 

"Stå nu omgjordade kringom era länder med sanningen." (Ef. 6:14)

Detta talesätt är lånat ifrån den tidens stridssätt, när aposteln skrev. Krigaren skulle nämligen linda en gördel eller bälte runt sina länder, vilket tjänade inte bara till att fästa upp de långa kläder, som den tiden brukades, och som eljest fladdrade omkring och hindrade löpandet, utan också att ge kroppen en viss fasthet och hållning.

Men vad är nu själva gördeln, som vi ska linda om oss? Aposteln säger: "med sanningen." O, den gudomliga visheten! Här talar Herrens Ande. Vi ska omgjorda våra sinnens länder med sanningen. Liksom vår fiendes egentliga väsende och kraft är lögnen — falskhet, lögn och förställning — så skall vårt första vapen emot honom vara sanningen.

Men ordet sanning har i Skriften en tvåfaldig betydelse, nämligen först lärans sanning eller Guds ord, och det skulle då beteckna, att vi bör rusta oss med en klar och viss kunskap i Guds ord, så att vi inte låter oss "omföras med mångahanda och främmande lärdom". Men för det andra betecknar ordet också sanning i vårt väsende, d. ä. uppriktighet, allvar, verklig mening, att vi i allt endast vill veta vad Gud vill, för att också göra därefter.

Och utan tvivel bör vi omgjorda oss med sanningen i båda bemärkelserna. Emot alla djävulens förförelser finnes intet kraftigare medel än att hårt fasthålla vad Gud talat i sitt ord. Liksom krigarens eljest kringfladdrande kläder bands fast med stridsgördeln, ska våra kringsvävande tankar hårt fästas med sanningen, så att vi alltid säger: Det och det har Gud sagt; och himmel och jord ska förgås, men inte ett ord av hans mun. Det Gud själv talat, det är visst och fast; därvid blir jag. O, vilken salig trygghet, att så få omgjorda sej med Guds egen sanning! Och detta är det första och nödvändigaste, om vi ska stå fast i förförelsens onda dag.

Men vad är all fasthet i läran, om vi inte har ett av Guds Ande verkat allvar i sinnet, så att vi i allt endast vill veta vad Gud vill, för att göra därefter? Vad hjälper krigarens vapen, om det inte finns livskraft i hans lemmar? Då faller svärdet av sej självt ur hans hand. Så lämnar man också ordets sanning av sej själv, om inte den av Guds Ande verkade sanningen i hjärtat, uppriktigheten i sinnet blir kvar.

Varje människas hjärta är av naturen fullt av skrymteri och falskhet, alla människor är lögnaktiga. Det är endast i den nya födelsen, Herrens Ande skapar i oss detta heliga allvar i sinnet, att man säger: Kosta, vad det kosta vill, om jag också ska dö för det, bara jag får veta, vad Gud menar, hur Han vill ha det. Hans vilja skall vara mitt rättesnöre." Då vill jag ge akt på allt Guds ord; då vill jag inte välja ut några vissa gärningar och iakttagelser, då aktar jag även på det innersta, på hjärta, tankar, begär och hemliga böjelser, som ingen människa ser.

Därigenom blir jag väl i allt straffad och nedslagen över mej; men då även Kristus blivit förklarad för min själ, och jag har förlåtelse för allt, så att jag fröjdas åt en beständig nåd, har jag också en innerlig kärlek till allt, vad Gud vill, och då är det sanning i min gudaktighet, när jag gör det goda av hjärtats lust och inte av tvång. Jag vandrar nu inför Guds ansikte med både min inre och yttre människa och blir därigenom alltmer rensad, uppriktig och sann i tankar, ord och allt mitt väsende.

Detta är helt och hållet ett verk av Herrens Ande, som också därför att Han verkar sanning i vårt väsende kallas sanningens Ande. Och hela nya födelsens verk i oss kallas därför att vara av sanningen och vandra i sanningen.

Men allt vad Gud verkat vill djävulen förstöra; därför arbetar han beständigt därpå att ånyo göra själen falsk och slapp, att den inte skall vara så noga med att akta på Guds mening och vilja. Då fordras, att genom den erhållna nåden allvarligt rädas för detta hans svek och vara synnerligen nogräknad, så att inte någon falskhet i sinnet inryms, utan vid första förnimmelse därav genast ropa till Gud: Låt hellre allt annat ont hända mej, bara jag inte blir falsk inför dej! Använd hellre de bittraste medel, o Gud, bara du gör mej rätt uppriktig inför dej. Detta är också att omgjorda sinnets länder med sanningen. Och övas inte detta, så är allt förlorat.

Att en kristen ännu känner ormasäden hos sej krypa i naturen i alla onda böjelser, även falskhetens, det är inte till döds, så länge den uppriktiga Anden kämpar däremot, förbannar detta ormayngel och åkallar Gud — ja, den, som ingen falskhet känner hos sej, utan tycker sig vara alldeles ren därifrån, är redan sövd av dess anda. Men då blir falskheten till döds, när man börjar hylla den, gör hemligt förbund med honom och ärnar följa honom. Då är själva anden och väsendet falskt. En sådan kristen kan inte föra Andens strid. Nej, vore det också bara i en enda sak han vet med sej att han hyllar falskheten, är han genast vanmäktig, skygg för Gud, feg i striden och ostadig i all sin vandel.

Där uppriktigheten bor kan djävulen däremot ingenting uträtta, ty där leder alla frestelser till synd bara till förökad bön och gudsfruktan.

Sanning är din makt,
all din kungaprakt.
Villigt kommer de du samlat,
hjärtan som i mörkret famlat
du dej underlagt
med din sannings makt.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in,
rena själen min!

I ditt sanningsord
hos ditt folk du bor.
Hjälp oss, konung utan like
att vi breder ut ditt rike
över hav och jord
med ditt sanningsord!

"Ert liv är fördolt med Kristus i Gud."

Observera: vårt liv i Gud är fördolt! — och fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold; därför är vårt liv fördolt. Så talar här aposteln. Detta bekräftar också alla heligas erfarenhet.

Men vi — vi vill inte låta detta vara sant och riktigt talat, utan vi säger: Vore det ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det väl inte vara så fördolt, utan lysa fram, förnimmas, synas och kännas något mer. Nu, låt oss se hur det förhåller sej med det.

Sant är det, att "den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" att "Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn".

Sant är det, vad Johannes så ofta upprepar: vi vet — vi vet att vi är av Gud; vi vet att vi är Guds barn; vi vet att Gud blir i oss.

Sant är det, att den människa, som inte vet med sej någon omvändelse, någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen, någon förlossning i Kristus, något nytt liv med Kristus och ny vandring efter honom, utan ännu är ett med världen, om än inte i dess grövre väsende — sant är det, att en sådan bedrar sej själv, om hon menar sej ändå kunna leva det fördolda livet med Kristus i Gud, om hon så vill förstå detta språk, som skulle livet i Kristus inte ha några bestämda tecken, inte någon viss kraft och bevisning. Nej, nog står det fast vad Skriften lär om Andens frukter, varav det goda trädet ska kännas igen.

Men att det andliga livet ändå på samma gång är så fördolt, det kommer sej av följande omständigheter:

Först att vårt fallna, blinda förnuft dels aldrig rätt förstår sej på Andens verk och frukter, dels inte aktar dessa, utan vi vill liksom med händerna gripa själva livet, se och förnimma detsamma. Stundom är vi inte nöjda med de Andens frukter, som Skriften uppger, utan vill själva bestämma, hur det andliga livet skulle uppenbara sej; så att t. ex. då Skriften nämner såsom de förnämsta Andens frukter: kärlek, fröjd, frid etc., så säger många: "Ja, vad är detta? Visst blev det en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för alla mina synder, visst fick jag en fröjd och en frid med Gud, som jag aldrig förr haft; men, vad är detta? De är ju så svaga och obeständiga dessa ting hos mej. Jag borde ju ha en vida större och beständigare kärlek, fröjd, frid, saktmodighet" o. s. v. Eller också trånar vi efter några inre förnimmelser och känslor av själva livet i oss, och när sådan känsla saknas, genast tvivlar vi på livet.

För det andra är vårt liv i Gud allradjupast fördolt då, när Gud inte bara undandrar oss all känsla och kraft av tron, utan också låter mycken synd och skröplighet överfalla oss, tillstäder satan på det gruvligaste sålla oss, fresta och plåga oss med syndiga tankar, lustar och begärelser, ja, så att vi också under tiden förgår oss, så att Petrus förnekar sin Herre, ljuger och bannas; så att Paulus och Barnabas träter. Se, när något sådant händer oss — o, var är då vårt liv med Kristus i Gud, menar vi. O, nej? Att tro att Guds Ande skulle bo i mej — det är grövsta galenskap! Nej, inte Guds Ande, utan djävulens. Se, nu är sannerligen vårt liv med Kristus rätt djupt fördolt.

Slutligen kommer också till detta, att Gud låter varjehanda vidriga erfarenheter, olyckor och lidanden möta oss, ja, såsom en störtflod överskölja oss; så att mot en from Job förenar sej på en gång alla krafter, naturen, människor och andar, då rövare, stormvädret och åskan tar ifrån honom allt som han äger, ända till barnen; djävulen river hans kropp, hans hustru begabbar hans tro, hans arma hugsvalare välter nya stenar på hans börda, och hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like inte fanns i landet? Var är nu den synnerliga Guds vänskap som han skulle äga? Sådant må väl heta att djupt, djupt fördölja vår herrlighet.

Av allt detta onda, som övertäcker och fördöljer vårt liv med Kristus, är likväl inte något att likna vid synden. Yttre lidanden är däremot gyllene lidanden. Man kan snart nog låta lära sej, att dessa är ett faderligt ris, att "den Herren älskar, den agar han"; men synden, djävulens rasande i köttet, ihärdiga syndalustar och den därpå följande döda känslan och föreställningen om Guds rättvisa övergivande, om Andens bortvikande m. m. — se, dessa är de rätta dödsstötar, som går oss genom märg och ben och i grund förmörkar vårt nådeliv. Då hjälper vanligen inget annat än överge all tanke på sitt eget nådeliv och blott se på den evige, oföränderlige Guden själv, om inte han kan frälsa och ännu hjälpa saken. Men när det åter klarnar, kan man väl få se att mitt i det svarta mörkret fördolde sej inte bara ett oförändrat fadershjärta i Gud och vår oförminskade rättfärdighet i Kristus, utan också ett sant, levande, kämpande nådeliv i vårt hjärta.

Att väl veta hur Gud underligen för sina heliga och på detta sätt fördöljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete, det är den höga Guds visdom som framför allt annat är oss nödvändig, om vi ska hålla ut med denne Herren.

Fördolda liv, som av Guds Ande födes
och inte dör, när annat allt förödes,
det livet även mig, o Herre, giv.
Du ädla liv, dig äger Jesu vänner,
de Faderns barn som världen inte känner.
Kom till mig in, hos mig förbliv.
Fördolda liv.

"De förstod Gud och har inte prisat honom som en Gud, och inte heller tackat; utan de blev fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta har blivit mörkt." (Rom. 1:21)

 Här lär vi, hur allvarligt Gud äskar av människan, att hon ska prisa honom, i den mån hon känner honom. Känner vi honom också bara såsom en vis och allsmäktig skapare, så vill han att vi dock ska dyrka honom såsom en sådan; vi är redan då skyldiga honom allt vårt hjärtas kärlek, vördnad och lydnad.

De har "inte heller tackat honom", tillägger aposteln. Vi bör oavlåtligen påminna oss, att Gud är källan till allt, det vi är och har; "i honom lever vi, rörs och har vår varelse." Därför är det också en huvuddel av vår gudsdyrkan, att vi beständigt tackar honom, erkänner vårt beroende av honom och i allting ger honom äran. Och tänk, då även hedningarna, som saknar evangelii ljus, likväl är utan ursäkt, när de inte sålunda förherrligar och tackar Gud, hur vill det då gå oss, till vilka han talat genom sina profeter och omsider genom själva Sonen, om vi inte förherrligar och tackar vår Gud?

Men vad det är att förherrliga honom såsom en Gud, det förtjänar väl att ännu bättre betänkas. Det sker inte bara med ord, åthävor och vackra gärningar, utan de som förstår att Gud är en Ande, de ska också tillbedja honom i anda och sanning. Såsom redan är anmärkt, vill Gud att vi ska dyrka honom i samma mån som han uppenbarat sej för oss: älska honom så som vi förstår att han är älskvärd; frukta honom så som vi förstår att han är fruktansvärd; tro på honom så som vi förstår att han är trofast och sannfärdig; i allting så lyda honom som vi förstår att han har makt och rätt att i allting befalla över oss. Detta heter att prisa honom såsom en Gud.

Om vi nu allvarligt vill prisa honom så, då måste vi förkrossas inför honom för alla de brister och synder vi då finner hos oss, och bekänna att han dömer alldeles rätt om han kastar oss till helvetet. Då prisar vi honom såsom en Gud — då återfår Gud den ära som i syndafallet berövades honom, när ormen ingav människan: "Skulle Gud ha sagt, att ni ska dö?" När vi nu ger oss skyldiga till döden, då prisar vi honom såsom en Gud.

Men har han också uppenbarat oss sitt råd om vår salighet — uppenbarat oss sin Son och sin allvarliga vilja att saliggöra alla dem som hyllar Sonen. Då fordras att vi också låter honom vara sannfärdig i detta, så att vi inte kastar bort Guds nåd, utan böjer oss för hans ord och tror på hans barmhärtighet. Sådant heter att prisa honom såsom en Gud.

Förstår vi vidare att det är hans allvarliga vilja att "de, som nu lever genom hans Sons död, inte ska leva för sej själva, utan för honom, som är för dem död och uppstånden"; att de ska ta avsked från allt, som misshagar Gud, och göra vad honom täckes — då fordras att vi också med glada, tacksamma och villiga hjärtan gör detta och, vadhelst som därvid ännu brister, alltid tror på den eviga förlåtelsen, som han så dyrt förvärvat och så allvarligt tillsagt oss.

Allt detta hör till att prisa honom såsom en Gud. Sker nu inte detta, utan vi blir "fåfängliga i våra tankar" och börjar fritt leva emot vårt förstånd om Gud, då följer, såsom ett rättvist straff, att Gud tar sitt ljus ifrån oss och låter våra oförståndiga hjärtan förmörkas och falla i allehanda galenskaper, såsom aposteln här säger om hedningarna. Detta är den allvarsamma lärdom, som denna text giver oss, och som isynnerhet bör vara gripande för oss, åt vilka Gud givit sitt evangelium.

Då Gud har så högt benådat oss, att han inte blott ställt för våra ögon hela skapelsen, full med vittnesbörd om hans eviga kraft och gudom, utan också givit oss sin Son från himmelen, som blivit vår broder och trofaste medlare, som med sin laguppfyllelse och sitt blods utgjutelse förlossat oss från synden och lagens förbannelse; vidare, givit oss sitt ord om allt detta och ännu dagligen sänder oss den Helige Ande, som själv verkar allt vad som är nödvändigt till liv och gudsfruktan, kallar, väcker, upplyser, tuktar och hugsvalar oss, allt efter som vi behöver det — tänk, då Gud givit och ger oss allt detta, men världen ändå går sin väg fram, är säker och ogudaktig, inte fruktar Gud, inte prisar och tackar honom för all hans nåd, utan lever fri i sina synder, sin fåfänglighet och avgudadyrkan: vem kan undra, att vår Gud då låter världen fara, ja, låter den så förblindas och förstockas, att den knappt fruktar ett ögonblick för helvetet?

Men mycket mer, om också vi som även varit benådade med Andens liv och ljus, smakat Guds godhet och begynt vandra i Anden, skulle på nytt avfalla, bli fåfängliga i våra tankar och åter leva i säkerhet och uppsåtliga synder; hur rättvis men förskräcklig måste icke då Guds dom bli! Vore vi också än så svaga och syndiga, men vi allenast gåve honom äran, bekände inför honom vår synd, dömde oss själva och sökte hans nåd, så bleve ju allting botat; men då vi föraktar honom, missbrukar och trotsar det ljus han givit oss, och börjar att förhålla sanningen i orättfärdighet: vem kan då undra, säger vi åter, att Gud i sin majestätiska rättfärdighet nu handlar med oss så, som denna text lär!

Ack, fjärran gångna från det liv
som är i dig, vi länge gått
med jordens sorg och tidsfördriv
och slöst på dem vår himlalott.
Ja, vi har övergivit dig
i tankar, tal, begär och värv
och hastat på de dårars stig
med stora steg till vårt fördärv.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dig är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den, som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

Lyft upp vår själ ur jordens mull,
vårt hjärtas uppsåt styrk och stöd
att akta godhet mer än gull
och rädas mer för synd än nöd.
Låt ära växa i vårt land,
låt frid och rätt där sammanbo,
och trohet räcka godhet hand
till enskilt väl och allmän ro.

Ja, gör oss Herre, till ett folk
med fromhet vist, med vishet fritt,
där varje röst är hjärtats tolk
och varje hjärta, Gud, är ditt,
ett folk som glatt beflitar sig
att villigt göra det du bjöd
och så på dig förlitar sig
i väl och ve, i liv och död.

"Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det." (Ef. 2:8)

Nåd är ett viktigt huvudord i salighetsläran; därför må vi betrakta det väl. Det tycks vara mycket lätt att förstå, så länge det ännu bara gäller att tänka och tala om det; men så snart det gäller tillämpning, när vår eviga salighet eller fördömelse beror av det, då är inget ord svårare att rätt fatta och tro än det korta ordet nåd.

Läran om nåden är en viktig del av läran om Gud. Men att rätt känna Gud i hans nåd, det är evigt liv.

Först är hela världen i ett tjockt mörker i fråga om Guds nåd, då hon anser den vara något sådant, som att Gud inte ska vara så nogräknad med människan, eftersom hon är svag och inte kan vara fullkomlig; "men Gud är nådig", säger man då, "Han räknar inte så noga med oss." Detta är den nådespredikan, med vilken den gamle ormen söver och bedrar hela världen. Guds nåd är på detta sätt ett slags flathet, som alldeles tillintetgör hans rättfärdighet och sanning i hans domar.

Men något annat lär Skriften om Guds nåd. Något annat ska du lära vid Kristi blodsvettning, hudflängning och hårda rop på korset. Sedan också vid Jerusalems förstöring och allt det gräsliga, som därvid övergick Guds egendomsfolk, då likväl ingen fågel får falla till jorden honom förutan.

Guds nåd är inte eftergift eller flathet. Gud har visserligen i sitt hjärta en för oss obegripligt stor kärlek och barmhärtighet; men denna kan inte utövas i strid med hans lika stora och fullkomliga rättfärdighet. "Rättfärdighet och dom är hans stols stadfästelse; nåd och sanning är för hans ansikte." Ingen kan få Guds nåd annat än i den fullkomligaste överensstämmelse med hans rättfärdighet. Kristus kan gråta över Jerusalem, men kan inte frälsa det, då det inte vill höra hans röst.

Talar vi om Guds förlåtande nåd, varigenom människan upptas i hans förbund och vänskap, så måste vi alltid veta, att denna nåd aldrig ges utom Kristus. Men är hon i honom och äger allt vad han för oss gjort och är, då är där också en alldeles fullkomlig nåd och den allrahögsta vänskap och kärlek. Ty liksom utom Kristus inte givs någon nåd, utan endast efter förtjänst, så gäller tvärtom ingen gärning, ingen synd, ingen ovärdighet hos dem, som är i Kristus Jesus. Sådant betyder nåd.

Nåden är alldeles motsatsen mot allt avseende gärning och förtjänst. Detta är en mycket viktig anmärkning, om man vill förstå vad nåd är. Aposteln säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar, annars vore nåd inte nåd. Är det ock av gärningarna, så är det nu inte nåd, annars vore gärning inte gärning." Och åter säger han: "Honom, som håller sej vid gärningarna blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt." Där blir nåd och plikt ställda mot varandra såsom motsatser. Och åter: "Av nåden är ni frälsta genom tron; och det inte av er själva, Guds gåva är det; inte av gärningar, för att ingen ska berömma sig."

Av alla sådana ställen märker vi, att nåd och gärningar, nåd och förtjänst, är alldeles motsatta ting, så att det ena nödvändigt utesluter det andra. När det i Skriften lärs, att människan blir rättfärdig och salig endast av nåd, så blir de som åtnjuta denna nåd betraktade såsom personer som inte blott saknar rätt till denna gåva, utan, tvärtom, såsom sådana, som bara förtjänat Guds straff och vrede och ännu, så länge de leva på jorden, ingenting annat förtjänar, om Gud skulle handla efter vår förtjänst, eftersom den fullkomliga rättfärdigheten kräver en fullkomlig helighet, och i oss är beständigt synd.

Allt detta är nu ganska lätt att förstå, när det endast gäller läran därom. Men när Gud besökt och väckt en människa ur sömnen, så att hon nu ser och känner det djupa, oändliga syndafördärvet i själens innersta väsende, i tankar, begär, sinnesrörelser, och det gamla hjärtat alltid vill den orätta vägen, och köttet är fullt med syndiga böjelser, vilket allt blir mer och mer belyst och kännbart genom den inneboende Anden — o, då blir det en svår konst att förstå, att nåden är sådan, att allt detta fördärv inte det minsta hindrar och rubbar den.

Ty när lagen dock är skriven i människans väsende, och Guds stora bevisade nåd gör alla dess krav så mycket mer skäliga och viktiga för själen, så blir den inre anklagelsen för synd allt mer kännbar. I samma mån Gud är nådig, blir all synd dessmer ovärdig och kränkande. Och när nu fienden icke längre kan behålla människan i sömn och säkerhet, är det också hans beständiga arbete att söka bringa henne i misströstan och oro, vartill han nu använder alla medel: först att beständigt uppväcka den kvarboende synden, och sedan att med alla hotande Guds ord förskräcka och pina själen, förmörka förståndet om Guds nåd och ideligen framhålla Guds helighet och vrede över synden.

Att nu behålla ordet nåd i sin sanna och fulla betydelse, det är en visdom, som övergår allt mänskligt förstånd. Måtte då Gud bevara varje kristen från den försoffningen, varigenom han skall bliva utlärd i detta ämne! — då likväl alla sanna helgon alltid häri har förblivit späda lärjungar, såsom vi väl ser i all den klagan, förskräckelse, ångest och nöd, varom vi läser i Davids psalmer och alla heligas historia.

Guds underbara nåd mot mej
jag aldrig fatta kan,
att han, fast jag ovärdig var,
i nåd mej tog sej an.
Men jag vet på vem jag tror
och är förvissad att han är mäktig
att till sin dag bevara
vad han mej anförtrott av nåd!