"Vi berömmer oss av Gud genom vår Herre Jesus Kristus; genom vilken vi nu fått förlikningen." (Rom. 5:11)

 Aposteln sammanfattar här allt vad saligt kan nämnas, i själva den eviga källan och upphovet till allt, nämligen Gud själv, och säger: vi har Gud själv; Gud själv är vår vän och Fader, och därmed måste följa all trygghet och salighet. ¨

Först är Gud själv mycket mer än alla hans gåvor. Guds vänskap är mer än himmelens salighet. Gud själv är solen och saligheten i himmelen, såsom också redan här hans vänskap är de trognas egentliga fröjdekälla. För det andra är också alla gåvor innefattade i honom: i honom är all vår rättfärdighet och starkhet, i honom vår frid och tröst; Gud är vår Fader, och all barnens rikedom och trygghet är i själva Fadern. "Är vi barn, så är vi också arvingar." "Då Gud inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, skulle han inte också ge oss allting med honom?"

Tänk, när du äger själva den store allsmäktige Gudens vänskap, då måste du visst vara alla stunder lycklig. Vore du eljest den fattigaste, du är då den rikaste; den mest ringa och föraktade, du är då den ärofullaste; den mest ensamma och övergivna, du har då alltid det herrligaste sällskap.

Sålunda ser vi David och andra heliga ha fröjdat sej i själva Gud, såsom deras egentliga tröst och berömmelse. "Min själ ska berömma sej av Herren." Vi vill dagligen berömma oss av Gud, att han är oss allt vad vi behöver, så att det i hjärtat heter så: "Herre, min klippa, min borg, min förlossare, min Gud, min tröst, den jag håller mej vid, min sköld, min salighets horn och mitt beskydd." På detta sätt ska alla rättfärdiggjorda själar känna sin Gud och berömma sig av honom; såsom profeten säger: "I Herren varder all Israels säd rättfärdigad och ska berömma sej av honom." Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen.

Aposteln upprepar ideligen, att vi har all denna nåd, trygghet och berömmelse endast genom vår Herre Jesus Kristus och hans försoning. Det är också högst nödvändigt att ständigt betänka detta. Hela vår tröst och berömmelse av Gud, av hans vänskap och av den eviga saligheten är genast försvunnen, så snart vi vänder ögat från denna enda gällande grund och orsak och börja se på oss själva. Då framträder snart vår synd och mångfaldiga ovärdighet, och då är vi genast försagda, glädjen och berömmelsen av Gud är slut.

Betänk därför alltid och oavlåtligt, att all denna nåd, varigenom vi berömmer oss av Gud, att han är vår, med allt vad han är och har, grundar sej endast på försoningen genom Kristus, inte på någon vår godhet och värdighet, utan endast på den eviga kärlek varigenom Gud gav oss sin Son, då vi ännu var "syndare", "ogudaktiga" och "ovänner". Betänk dock vad däri ligger, att Gud, som först själv har skapat oss till sina barn och arvingar, även själv gav oss sin Son till en Frälsare, då vi var ogudaktiga och ovänner, och att vi då "blev förlikta genom hans Sons död".

Detta är en evig tröstegrund för arma syndare, en som inte vacklar och faller med vårt vacklande och fallande, utan alltid blir fast och kvarstående. Ty du kan lätt räkna ut att han som gjort det som är större, att av fiender göra oss till vänner, mycket mer ska göra det som är mindre, nämligen att, då vi nu är så dyrt förlikta, även behandla oss såsom sådana, d.v.s. inte se på våra synder och döma oss efter lagen, utan alltid vara oss huld och nådig och även föra oss ända fram till den salighet, vartill Han först skapat oss och sedan så dyrt återlöst oss.

Så nödvändigt det är, att alltid berömma sej av Gud, d.ä. att alltid behålla en verklig trostillförsikt, en glad och hjärtlig förtröstan till honom som en kristens hela andliga liv beror av, så nödvändigt är det därför att alltid hålla fast vad detta innebär: "Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen." Isynnerhet då vårt hjärta, såsom stundom sker, är alldeles iskallt för Gud, vi har blivit förströdda och främmande för honom, men en nöd uppstår, så att vi behöver bedja; då tycker vi, att också Gud är alldeles iskall för oss, inte bryr sej om oss, inte ser oss, inte aktar oss eller hör vår bön.

Då blir det nödvändigt att komma ihåg, att denna bild av Gud är alldeles falsk, är en gruvlig vanställning, som kommer endast av vårt kalla, otrogna hjärta och av djävulens ingivelse. Ty Herren Gud har själv avmålat sej på ett helt annat sätt, såsom en evig och omätlig kärlek, som utgivit sin egen älsklige Son för oss, och som nu alla stunder innerligen älskar dem som tror på honom — en huld Fader, som är oss alla stunder nära, ser alla våra behov och bekymmer och, om han också döljer sej och dröjer med hjälpen, dock alltid har sin "lust i att göra oss gott". Gud kan aldrig vara kall och liknöjd för dem, som dock är av hans älsklige Son dyrt försonade och i honom är rättfärdiga.

Så älskade Gud världen all,
att han utgav sin ende Son,
att var och en som på honom tror
skall få ett evigt liv.

Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
men däri att han har älskat oss
och givit oss sin Son.

Ja, däri har Guds kärlek stor
blivit uppenbar för oss,
att till försoning för all vår synd
han sände oss sin Son.

Han sände till oss Jesus Krist
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.

"Se på fåglarna under himmelen, de sår inget, och inget skär de heller upp och församlar inget i ladorna, och er himmelske Far föder dem. Är ni inte mycket mer än de?" (Matt. 6:26)

För oerfarna goddagsmänskor, som ingen nöd känner, samt för livligt troende kristna, för vilka ordet är allt, behövs inte denna betraktelse. Men när en kristen kommer därhän i mörker och anfäktning, att han tvivlar på allt Guds ord, då visar Herren honom till skapelsens verk, som han inte behöver tro, utan kan se med ögonen; t. ex. emot lekamliga bekymmer säger Herren: "Se på fåglarna under himmelen; er himmelske Fader föder dem: är ni inte mycket mer än de?" Skulle Gud sörja för de små, obetydliga fåglarna, men glömma och förgäta människan, hans dyrbaraste och herrligaste skapelse, Guds avbild, barn och arvinge, herrskaren över fåglarna och djuren? Skulle Gud glömma människan? Skåda liljorna på marken! Salomo, i all sin herrlighet, var inte så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, som dock i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han inte mycket mer göra det för er — er, som är "Guds släkte"! O, ni klentrogna!

Mot fruktan för onda människor, säger Herren: "Säljs inte två sparvar för en skärv? och en av dem faller inte på jorden er Fader förutan. Ni är ju mer värda än många sparvar. Era huvudhår är alla räknade. Därför ska ni inte rädas." Du tycker dej vara övergiven av Gud; det är någon viss sak, i vilken du tycker dej alldeles hjälplös, du kan själv omöjligt hjälpa densamma. I hela världen finns ingen, som kan hjälpa den; och du har anropat Gud, så att du är hes och trött och allt ser ut lika förgäves — Gud "har sej såsom en hjälte, som är förtvivlad, och såsom en kämpe, som inte kan hjälpa".

Är det möjligt, att det verkligen förhåller sej så, som det då syns dej? Förstår du inte, att det är något djupt fördöljande av den underlige, men dock trofaste Guden? Förutsatt att du inte strider emot Herren och hans ordning, t. ex. begär helgelsekraft, förrän du blivit troende och glad i oförskylld nåd; eller du begär lekamlig hjälp, utan att vilja arbeta o.s.v. — förutsatt således, att du söker hjälpen på rätt väg, så är det alldeles omöjligt, att inte Gud skulle ge dej allt, vad som är dej bäst och nyttigast. Eller är nu Herrens arm förkortad, så att han inte mer kan hjälpa? Och han, som har gjort ögat, skulle han inte se — och se din nöd? Han som gjort örat, skulle han inte höra? Han som sköter fåglarna, skulle han inte vårda sej om dej?

Tänk grundligt på Kristi fråga: Är ni inte mycket mer än de? Frälsaren förklarar: "Ni är mer värda än många sparvar!" Tänk! Det säger Herren själv. Ja, så måste Kristus ha ansett det, som så dyrt köpte oss: "Ni är mer värda än många sparvar". Och nu vårdar han sej om sparvarna. Skulle han då glömma dej? Du säger: "O, jag har syndat! Jag lider, det jag väl förtjänat; jag är med all rätt övergiven" O människa, har då Gud handlat med oss efter våra synder? Han, som utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd; han, som i Kristus försonade världen med sej själv, då vi ännu var ovänner, då vi ingen  försoning hade, då ingen bad honom — skulle han nu handla med oss efter våra synder? Ska vi nu bestå för Gud genom vår egen rättfärdighet? Då bleve intet kött frälst; då skulle vi inte heller få en droppe vatten. Nu är vi däremot alla ögonblick omgivna av otaliga Guds välgärningar. Så bör vi då av det som vi ser lära oss att tro även det som vi inte ser.

På samma sätt bör vi också med ögat på skapelsens storverk stävja förnuftets överdåd, som vill träta med Gud, döma över hans ord och verk och betvivla, vad det inte förstår. När fordom en eljest from man, vars like inte fanns i landet, en gång föll i denna frestelse, svarade honom Herren: "Säg, är du så klok? Var var du, då jag grundade jorden! Säg mig. Vet du, vem som har satt henne sitt mått? Var var du, då morgonstjärnorna tillsammans lovade mej, och alla Guds barn fröjdade sej? Vem har tillslutit havet med sina dörrar, då det utbrast såsom utur moderlivet? Har dödens dörrar någon tid upplåtit sej för dej? Eller har du sett dörrarna åt mörkret? Vilken är vägen dit där ljuset bor? Och vilket är mörkrets rum? Kan du binda tillsammans sjustjärnornas band? Eller upplösa Orions band? Vet du hur himmelen ska regeras? Eller kan du sätta ett herradöme över honom på jorden?"

På sådana frågor skulle man försöka sej, när man vill döma över Guds ord och där är något som man inte förstår, så blir man snart glad att lämna det arbetet och säga: Tala Herre, din tjänare hör. Då har man med nytta betraktat skapelsens under.

Se fågeln som sitter på gungande gren,
den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren,
sin Skapare vill han få prisa
med gåvan som blivit den given.

Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina.
Men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för morgondag pina
och saknar ej något för dagen.

O, må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är fattig och ringa och svag,
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat, då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
bestämd för det eviga livet.

Nog får jag min lott här på jorden.

"Låt oss hålla påska, inte i den gamla surdegen, inte i ondskans och arghetens surdeg, utan i renhetens och sanningens osyrade deg." (1 Kor. 5:8)

Här lär vi, att det heliga påskalammet, Kristus, inte får ätas tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta vid det förskräckliga äventyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.

Vad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder inte rätt evangeliskt! Har det också grund och tillämpning i nya testamentets ljuvliga nådelära?

Förvisso! Låt oss vakna!

Många läser apostelns ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det inte anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för var och en av oss.

Vad är det då? Jo, det är det, att den som vill hålla påska, den som vill till salighet anamma Kristus, ska göra det med uppriktighet, ska inte komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet i det andliga, som gör att en själ förgörs ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Safira i nya testamentet förgjordes, när de ville skrymta och ljuga för Herrens Ande.

Ondskans och arghetens surdeg är då inte egentligen själva syndafördärvet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, vare sej jag vill eller inte, som vidlåder, plågar och ängslar varje uppriktig kristen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, varmed man vill blanda ihop tron och syndatjänsten, Kristus och Belial, Gud och världen, ljuset och mörkret.

Detta finner man först av själva orden i grundtexten. Apostelns ord på ondskan betyder egentligen, att jag inte bara har en ond natur, utan också "gör synd", lever i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönnliga och giftiga grepp förvänder både läran och levernet — vilket ännu tydligare framstår i de ord, som uttrycker motsatsen av detta, nämligen renhetens och sanningens osyrade deg, ord som Luther förklarar så här:

"Renheten är när man lever och gör rätt och kristligen av ett fromt hjärta, som menar väl med var man, inte tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar såsom man vill att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man inte umgås med falskhet och svek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lever rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."

Men det är isynnerhet av sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelns mening tydligast framstår. Orden läses nämligen i 1 Kor. 5, där han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de inte allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem var boleri, och så grovt, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk väl — därjemte ännu var uppblåsta, skröt över sitt andliga ljus och sina apostlar, voro säkra och obekymrade, liksom det vore allt i sin ordning; såsom aposteln i närmast påföljande vers anmärker.

Han säger: "Ibland er är ett boleri, som inte ens hedningarna vet att säga. Och ni är uppblåsta, där ni mycket hellre skulle ha sörjt, för att den som har bedrivit sådant, måste kastas ut ifrån er." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Er berömmelse är inte god. Vet ni inte, att litet surdeg försyrar hela degen? Rensa fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.

"Arghetens och ondskans surdeg" är alltså detta falska sinne, varigenom en människa väl vill bli salig, vill vara en kristen, vill hålla påska, annammar Kristus och gå med Guds folk till det förlovade landet, men på vägen vill ta med sej sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och försvarar dem och tänker inte att avlägga dem. Detta är att hålla påska i ondskans och arghetens surdeg.

Då säger aposteln: Nej, den, som vill anamma vårt påskalamm, ska rensa ut den gamla surdegen. Liksom judarna uppsökte och utsopade allt syrat bröd och , vid själens förlust, var förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste också den, som vill anamma Kristus och ha del i hans stora förlossning, ha allvar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, inte söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.

Detta är vad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nämligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro, bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete och tvagna om kroppen med rent vatten."

Märk: ett sannskyldigt hjärta, det är: ett hjärta, som på allvar söker att helt och hållet bli Herrens och vill överge allt som misshagar Honom.

Kanske håller dej ett hinder
hemligt kvar i världens lopp.
Kanske någon synd dej binder,
alltför kär att offras opp.
Akta dej och låt den fara!
Annars ska den synden vara
en förskräcklig, dödlig snara
som fördärvar själ och kropp.

"Guds nåd, hälsosam för alla människor, är uppenbarad och lär oss, att... vänta det saliga hoppet och den stora Guds och vår frälsares Jesu Kristi herrliga uppenbarelse." (Tit. 2:11-13)

"Herrens tillkommelse är nära", säger Jakob. Vad kan då vara orsaken, att tanken på Herrens tillkommelse så litet sysselsätter oss? Vad kan vara orsaken, att då denna tanke under vida mindre yttre anledningar likväl var så livlig, närvarande och allmän hos de första kristna, den nu, under sådana tidstecken som våra dagars, är så främmande för oss, är nästan helt försvunnen ur våra kretsar, våra hjärtan, samtal och andliga föredrag?

Vi nekar inte att vi ganska allmänt förblir vid läran om Herrens tillkommelse, såsom en trosartikel, men därav följer inte att vi också har denna Kristi ankomst till vårt hopp. Vi frågar inte: tror du att Herren ska komma? — utan: lever du i hoppet, i en verklig förväntan av hans tillkommelse? Och på denna fråga kan inte många av oss svara: ja! Vore det så att alla troende  vandrade i hoppet och väntan på vår förherrligade Herres tillkommelse, då skulle detta hopp mer uppenbara sej i vår predikan, i våra kristliga samtal, i vårt hela liv — då skulle inte allehanda trosbekännelser, ofta obibliska läror om kyrkans framtid och de avlidnas tillstånd, kunna insmygas ibland oss.

Men vi återkommer till frågan: Vad kan vara orsaken att tanken på Herrens tillkommelse är så främmande för oss, ja, nästan ovälkommen, då den var så livlig, kär och närvarande i de första kristnas hjärtan? Det är säkerligen inget gott tecken. Varje hopp förutsätter en önskan, och varje önskan har sin rot i vad vi älskar.

Om vi verkligen önskade och längtade efter Herrens tillkommelses dag, då all dunkelhet i tron, all svaghet, all synd, all otrohet mot vår käre Frälsare ska få ett slut, och vi ska fatta honom, såsom vi av honom är fattade, se honom, såsom han är, och bli honom lika — om vi mer önskade denna hans uppenbarelse, skulle vi också söka upp och med glädje omfatta alla de grunder som ges för det saliga hoppet om denna önskade dag. Alltså, om vi vore mer andligt sinnade, mer älskade vår Frälsare och åstundade vad kärleken alltid åstundar, nämligen att bli helt förenade med honom, att allt avstånd och all ovisshet måtte upphöra, då skulle vi också leva mer i hoppet.

Vi finner också därför alltid stor skillnad mellan kristna i detta fall. De som tar Guds ord med mer allvar till hjärtat; de som står i mer övning av den bättring som är inför Gud, och den tro som är till vår Herre Jesus Kristus, så att gudsfruktans Ande varje stund vakar över deras hela väsende, och synden därför inte får vara ostraffad, utan ömt känns, då också nåden i Kristus är dess mer dyr och angelägen, men också genom synden ofta överhöljd och fördold för deras blick — sådana har i det saliga hoppet och vår Herres Kristi herrliga tillkommelse en kär betraktelse, ett levande hopp. De ser med innerlig längtan mot den dag, då den tunga dimma som här omhöljde deras tro för evigt ska skingras av Herrens herrlighet; då de ska se Vännen och Frälsaren, som de här trott på, talat med och ledsagats av, fastän de inte sett honom; då de nu en gång ska för evigt får åtnjuta, vad de här förgäves sökte, nämligen en fullkomlig klarhet, en full visshet, en kännbar närhet av Frälsaren; då de därjämte ska vara för evigt fria från det onda köttet, som här alltid medförde så mycken synd, svaghet och anfäktning, för evigt fria från den arge fiendens glödande skott. Vore vi nu mer döda för världen och detta närvarande och hade vårt liv och vår glädje i Gud allena, visst vore detta ett saligt hopp för våra hjärtan.

Men där hjärtat är delat, där det är intaget av andra ting — om än i sej själva oskyldiga och goda — där kan denna längtan efter den himmelske Brudgummen icke finna inträde. Och det livet kan inte vara rätt hälsosamt och sunt, då det inte överensstämmer med ordet och de första kristnas sinne.

"Vår umgängelse är i himmelen", säger Paulus, "dädan vi också väntar Frälsaren, som ska förklara vår skröpliga lekamen, på det han skall göra honom lik sin förklarade lekamen av den kraft, med vilken Han förmår underlägga sej allting." Och han förmanar: "Om ni nu är uppståndna med Kristus, så sök det som är därovan, där Kristus är sittande på Guds högra hand; far efter det som är därovan, inte efter det, som är på jorden. Ty ni är döda, och edert liv är fördolt — ja, fördolt - med Kristus i Gud. Men när ert liv Kristus varder uppenbarad, då blir också ni uppenbarade med honom i herrligheten."

O, att vi toge denna Kristi och hans apostlars lära om Herrens tillkommelse och de kristnas salighetshopp mer till vårt hjärta!

Herre Jesus, dina trogna
med sin hela varelse
längtansfullt ser tiden mogna
för din uppenbarelse,
då i makt från Sions höjd
ljuset strålar fram med fröjd!

"Var och en som älskar är född av Gud." (1 Joh. 4:7)

Så omöjligt som det vore att förmå snö och is att vara varma, medan de ännu är snö och is, så fruktlöst är det att tvinga sej till att rätt älska Gud och rätt älska sin nästa, förrän hjärtat blivit förvandlat, förrän du fått ett nytt hjärta, som av sej självt älskar. Kärleken är en fri sak, är hjärtats sak, kan inte framtvingas. Hur du än kan tvinga dej att tala och leva, kan du ändå inte tvinga hjärtat att älska vad det inte vill.

Därför är det en dårskap att predika om kärlek för ett hjärta som inte är pånyttfött. "Köttsligt sinne är en fiendskap emot Gud, eftersom det inte är underdånigt Guds lag, och inte kan det heller." All den kärlek man tycker sej ha till Gud före nyfödelsen är inbillad, egennyttig och inskränkt. Du älskar Gud endast då Han gör och talar vad dej behagar; men när han sätter dej på prov eller bjuder dej något som du inte vill, då knorrar du mot honom, och på ett eller annat sätt anklagar hans bud för stränghet. Ävenså älskar du inte heller din nästa såsom dej själv, utan är alltid mer angelägen om ditt eget bästa än om hans. Sådana är alla människohjärtan av naturen, ja alla, utan undantag.

Frågas då hur man får ett nytt hjärta som rätt älskar, så märk: du har aldrig rätt kärlek till Gud, förrän han först bevisat dej så mycken kärlek, att ditt hjärta liksom försmält av denna hans kärleks värme. Du kan inte börja med att skänka honom kärlek, utan börja med att ta emot kärlek av honom; såsom aposteln Johannes säger: "Däri består kärleken, inte att vi har älskat Gud, utan att Gud har älskat oss." Och Jesus säger: Ni har inte utvalt mej, men jag har utvalt er." Men nu är det ingen Guds kärlek, som smälter och förvandlar ditt hela väsende, utom den, som omfattar och saliggör ditt hela väsende, den kärlek, som rör själva livet för tid och evighet, nämligen din benådning hos Gud, dina synders förlåtelse och ditt saliga upptagande till Guds barn.

Härom talade Herren själv hos fariseen Simon. En stor synderska kommer in, faller ned vid hans fötter, tvår dem med sina tårar, torkar dem med sitt huvudhår. Fariseerna undrar över detta; men Jesus förklarar saken: "Det var en man, som hade två gäldenärer; den ene var skyldig honom femhundra penningar, den andre femtio. För fattiga att betala, fick de bägge eftergift på skulderna. Säg, Simon, vilken, menar du, älskade mer denne nådige Herren?" "Den som fick mer eftergivet", blev svaret. Och Jesus tillade: "Rätt dömde du; denna kvinna är många synder förlåtna; därför älskar hon mycket."

Se här betydelsen av apostelens ord: "Där synden överflödade, där överflödade också nåden mycket mer." Ju mer lag i samvetet, desto mer stormar och känns synderna; ju mer synd som känns, desto större blir nåden, då alla dessa förlåts; och ju mer nåd du får, desto större blir din kärlek, glädje och tacksamhet. Detta är nya testamentets regeringsordning, att Gud, som befallde oss att älska ovänner och med välgerningar samla glödande kol på deras huvuden, gör själv detsamma emot oss. Han smälter och övervinner oss med den överflödade nådens glödande kol.

Och nu, nu först börjar du älska Gud tillbaka; nu blir också ditt hjärta så förvandlat, att du med en alldeles ny kärlek älskar alla människor. Ty Guds kärlek är utgjuten i ditt hjärta genom den Helige Ande, som är dej given.

Denna kärlek till nästan är tvåfaldig: allmännelig kärlek och broderlig kärlek. Med allmännelig kärlek älskar du alla människor och gör dem gott, varhelst du kan och i alla deras behov. Denna kärlek förutsätter inget förtroende, ingen vänskap; ty den fordrar inget annat villkor hos föremålet, än att det är en människa. Det är om denna kärlek Jesus sade: "Älska era ovänner, gör gott mot dem som hatar er" m. m.

Detta är av vikt att iaktta om du vill vara kristen, så att du inte älskar bara dem som är dina vänner och gör dej gott — älskar dem som man kallar älskvärda. Inte så, om du vill vara kristen! Då tillhör dej att endast betänka om de har samma människoblod som du; om de härstammar från samme Far i himmelen och samme stamfar på jorden som du, samt är återlösta med samma blod som du. Det vore dej då en stor uppmuntran till kärlek, om du vid åsynen av en hjälpbehövande, tänkte: Detta är min broder, min syster! Ty efter köttet är vi ju alla syskon.

Det andra slaget av kristlig kärlek är den broderliga. Broderlig kärlek är den varigenom alla Guds barn i världen, såsom inbördes bröder, är förknippad i ett saligt, innerligt och förtroligt syskonband. Detta broderskap känner inga gränser av olika kyrkobekännelser, former och orter, olika stånd och levnadsvillkor, utan ser efter något som finnes allestädes där Kristus predikas, nämligen Guds barn, födda av Gud. Ty grunden för denna broderliga kärlek är endast denna: "Den som älskar honom som födde, han älskar också den som är född av honom."

Och här är orsaken, varför Kristus uppgav just denna kärlek såsom tecknet på hans rätta "lärjungar", sägande: "Därav ska alla förstå att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek inbördes." Ty allt annat kan skrymtare efterapa, men inte den inbördes kärlek, som ser efter dem som är födda av Gud.

Han sände till oss Jesus Krist,
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.

"Jag vill lova Herren alltid, hans pris ska ständigt vara i min mun." (Psalt. 34:2)

Så säger den prövade David. Och så bör visst en kristen ha det, som är insatt i hela Kristi rikedom, att han i all tid är glad och tacksam i en sådan lycka, såsom också aposteln säger: "Var alltid glada — och tacksamma i allting, ty det är Guds vilja om er genom Jesus Kristus."

Först är det förvisso den skäligaste och saligaste plikt, att Guds barn redan här i prövningsvärlden begynner det himmelska livet, nämligen att prisa och lova vår Gud — glädjas, älska och prisa sin himmelske Fader, för allt vad han är i sej själv, och för vad han mot dem gjort, gör och ska göra. Vem kan utsäga alla de härmed endast antydda ämnena för Guds lov?

Men vad som är inte mindre värt att i tid besinna är, att otacksamheten är en sådan synd som har en hel mängd olyckliga följder med sej — "otacksamheten är det uttorkande väder, för vilket alla Guds nådeskällor utsinar" — och otacksamheten är ett slags förtrollning av menniskans sinne, så att hon inte ser det goda hon har, så att, om hon än i själva verket är den lyckligaste på jorden, hon ska gå såsom en olycklig varelse genom livet och vara en martyr för idelig missbelåtenhet, en börda för sej själv och en Guds äras förnekare.

Det säkra är att den som fått minst på denna jord ändå har stora skäl att oavlåtligen prisa, tacka och lova vår Gud; ty bara det att få se eller veta något om Guds herrliga verk och väsende borde uppfylla oss med hans pris. "Hela jorden är full med hans godhet. Himmel och jord är fulla av hans ära." Den minst lycklige har stora skäl att prisa Gud, bara för vad han är i sej själv. Mycket mer då, om du också är en ibland dem, som på ditt eget hjärta erfarit hans stora nåd och barmhärtighet, blivit benådad med den saliga kallelsen till Kristi rike, benådad med den Helige Andes upplysning, så att du lärt känna dej själv och din Frälsare och blivit ett Guds barn — och jämte allt detta kanske också åtnjuter en hel mängd synliga välgärningar av Gud, andliga och lekamliga, har Guds ord och dagligt bröd, ja, allt vad nödigt är för resan genom livet: hur bör du inte då tacka och lova vår Gud! Om du nu tvärtom förgäter allt detta, går oförnöjd och otålig och ser på några små obehag, så är detta en otacksamhet som inte gärna kan bli ostraffad. En kristen bör vara en glad och tacksam människa.

Om vi nu förstått att otacksamheten är en mycket farlig och fördärvlig synd, så återstår ännu den frågan: Hur ska vi få sådana hjärtan som rätt värderar det goda Gud ger, samt tackar och prisar honom för det? Ja, här hjälper ingenting annat än vad apostelen säger: "Vakna upp rätteligen!" Här hjälper inget annat än att vi verkligen får Gud för ögonen. Detta är rätta vägen. De mest döda och otacksamma människohjärtan har blivit fulla av Guds lov och pris, när de endast fått sina ögon öppnade att se Gud, och vad gott han gjort oss och dagligen gör.

Därför, då David ville rätt uppväcka sin själ till Guds lov, sa han: "Och förgät inte — förgät inte vad gott han har gjort dej". Har Gud inte gjort dej något gott, så behöver du inte tacka honom. Vi borde visserligen prisa och tillbedja Gud endast för det han är i sej själv, om han än inget gott hade gjort oss, för vi intas ju ofta av en stor personlighet, även om vi inte erfarit något gott av honom. Men den rätta tacksamheten till Gud intar inget mänskohjärta, förrän det självt erfarit en mycket stor nåd av Honom, nemligen den stora nåden som helt uppsmälter och omskapar människan. Därför kan vi aldrig med allvar uppmana någon annan till Guds pris än dem, som erfarit den stora barmhärtigheten att de blivit frälsta från dödens och djävulens våld och av Guds Ande födda på nytt.

De döda prisar dej inte, o Herre; och utan att en blir född på nytt kan en inte ens i tiden se Guds rike. Han är blind och död, han ser inte Guds herrlighet. Att söka bringa en sådan till hjärtlig glädje och tacksamhet, det vore såsom att vilja bringa snö och is att bli varma. Men såsom det är ett fåfängt försök att arbeta med själva hjärtat, att göra det varmt och tacksamt, då vi inte erfarit Guds godhet; så är det å andra sidan mycket lätt att vara tacksam, när vi smakar och ser hur ljuvlig Herren är, ja, då vore det tvärtom svårt att inte få tacka och prisa honom.

Det var inte svårt för Israels barn att prisa och lova Gud, då de hade gått genom det Röda havet och sett sina fiender begravas i dess böljor. O nej, det var då mycket lätt, det var ett oemotståndligt behov för deras hjärtan att då få brista ut i Guds lov och pris. Hör, hur de då sjunger endast om vad Herren hade gjort, vad Herren var, vad Herren bevisat dem. Det är då hela hemligheten med ett tacksamt och lovsägande hjärta, att det ser Herren.

O Herre Gud, du ändras ej,
så ge mej nåd att prisa dej
och sätta all min tro därtill
att du är evigt god och mild.

O Jesus som i krubban låg,
hjälp mej att komma väl ihåg
din bittra död, ditt rena ord;
i dem min själ är saliggjord.

O helge Ande, ge oss nåd
att alltid följa dina råd!
Ja, led och lys oss, ge oss mod,
o Fader, Son och Ande god!

"Och Gud ska avtorka alla tårar från deras ögon, och ingen död ska sedan vara, inte heller gråt, inte heller rop; ty det första är förgånget. (Upp. 21:4)

Då allt detta, som tillhör det första - det första tidskiftet, vår maskperiod på jorden — "tårar", "gråt", "rop", "värk" och "död", är förgånget, då skall där vara blott fröjd och ett "lustigt väsende på Guds högra hand i evighet". Då ska jag aldrig mer gråta, ängslas och lida av syndens makt i mej, av djävulens frestelser och anfäktningar, eller av världens ondska, förakt, lögn och smädelse.

Tänk, vad detta är: Nu ska jag aldrig mer lida av syndiga tankar eller begärelser, utan vara alltid helig, ren, fri och andlig; nu ska i mitt hjärta gå vågor av oändliga salighetskänslor. Nu ska jag ha ett sådant hjärta, som kan helt och fullkomligt älska Gud, ett hjärta som ingen större salighet känner än i det heliga och underbara, som jag nu skådar och åtnjuter; nu ska jag aldrig mer behöva säga mej att jag bör älska Gud, utan jag ska ha ett sådant hjärta, som inte kan annat än älska honom och allt vad som tillhör honom — liksom en varm älskare av sej själv har det hjärtat att han älskar och däri har sin sällhet.

O, vilken salig tid, då synden inte mer låder vid oss! Vi ska inte mer kämpa med detta upproriska hjärta, som nu beständigt vill föra oss ifrån Gud; inte mer förtryckas av det djupa fördärvet, av någon tröghet, kallsinnighet, eller av vrede, eller av otålighet, eller av stolthet, eller av skygghet för Kristi bekännande. Inget stapplande, inget Andens bedrövande, inga syndiga ord eller gärningar ska mer kränka vårt samvete. Vi skola nu vila ut ifrån allt detta för evigt.

Vidare, vi ska inte mer känna något tvivel på Guds kärlek. Vi skola inte mer bruka sådana ord som dessa: "Hur ska jag veta att mitt hjärta är uppriktigt inför Gud? att min omvändelse är sann, att min tro är levande? Jag fruktar, att allt vad jag gör är skrymteri, att Gud är vred på mej." Nej, allt detta tillhörde det första, eller jordelivet. Allt detta ska nu vändas i lov. Vi skola aldrig mer frukta något Guds misshag; ingen hjärtevärk, inget helvete ska mer blandas med himmelen.

Här händer det ofta, att de trogna känna Guds vrede "trycka och tränga dem med alla sina böljor"; men då detta första är förgånget, ska de fullkomligt "se och smaka, hur ljuvlig Herren är", och nu höra hans tilltal: "Jag har som snarast ett ögonblick gömt bort mitt ansikte för dej; men med evig nåd vill jag förbarma mej över dej."

Vi säger än en gång. Tänk, vilken salig sabbatsro och vila, när vi inte mer ska känna köttets och djävulens frestelser! Vilken smärta är det inte för en kristen att blott känna frestelser till allt ont: än dessa hemska och hädiska tankar om Gud, om Kristus, om vissa heliga sanningar; än åter frestelser att vända sej till de närvarande tingen, att leka med syndens lockmat, att söka någon glädje i köttets lustar, som är färdiga att som krut fatta eld, så snart en gnista faller däri.

Vi svävar här i beständig fara. Varje sinne, varje lem hos oss, varje skapad varelse kan bli oss till frestelse. Vi kan knappt öppna ögonen, utan att avundas dem som är över oss, eller förakta de ringare. Hur snart förgår vi oss inte med tungan, och isynnerhet med hjärtat! Har vi ett skarpt förstånd, hur snart uppblåses vi inte! Är vi befallande, hur snart missbrukar vi inte vår makt! Är vi underordnade, hur snart knotar vi inte över andras företräden och tadlar dem! Sådana hjärtan dras vi med nu. Tänk, då vi blir alldeles fria från allt detta onda! Och detta allt för evigt, för evigt — "ty det första är förgånget".

Men allt detta är nu talat, "såsom av ett barn", och bara om det onda vi ska undkomma. Ty av detta onda har vi erfarenhet. Men vem kan väl säga något värdigt om det goda vi ska erhålla? Det är, "vad intet öga har sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget". Betänk allenast, när den allsmäktige Guden företar sej att riktigt glädja sina hemkomna barn, vad han då kan göra! Han kan skapa oändlig salighet. Han kan, om så fordrades, blott skapa sådana hjärtan i oss, som av sej själva känner en outsäglig fröjd. Vi erfar ju ofta, hur sorg och glädje endast beror av själva hjärtats stämning, så att ett glatt hjärta fröjdas utan särskild anledning. Tänk då, när först alla omständigheter är de allrasaligaste, och så hjärtat därtill är friskt, glatt, ja, så fröjdedrucket som den allsmäktige Skaparen kan göra det!

Vi förstår, att när blott den tid kommer, att Gud vill göra salighet, då kan han göra outsägliga ting; och för det andra att han, som är själva kärleken, nu även måste vilja det — då vi, som är onda, ändå kunde vilja skapa himlar. O Gud, fördriv det tjocka mörkret i vår själ. Vi har ju outsägliga ting att vänta, så sant som du själv har sagt det.

I himmelen, i himmelen
man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen
där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet
och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.

I himmelen, i himmelen
en sällhet du berett,
som intet öra hörde än
och intet öga sett,
ej njuten av en dödligt bröst,
ej sjungen av en dödligs röst,
o Herre Sebaot.