"Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar - annars vore nåd inte nåd." (Rom. 11:6)

Här har vi ett av de kraftigaste kärnspråken i Skriften, som just är ägnat att reda tankarna i den viktiga frågan vad nåd vill säga.

Detta är också mycket behövligt. Tusentals människor bekänner och sjunger i all sin tid, att det bara är av nåd genom Kristus vi blir saliga, och ligger dock med hela sin själ i eget arbete att förtjäna eller bli värdiga Guds nåd.

Är de då ännu i det mörkret att de tycka sej ha något gott hos sej själva, så hoppas de också allt gott av Gud — och säger dock: "Av hans nåd." Så blandar de samman nåd och förtjänst.

Är de åter nog vakna att se sin beständiga synd och ondska, så har de också aldrig rätt frid i själen, utan går alltid i ett kvalfullt mörker, halvfördömda och ovissa om Guds nåd, eftersom de inte kan finna sej vara och göra allt vad Gud äskar; och ändå bekänner de att vi ska frälsas bara av nåd, inte av gärningarna. Så blandar de samman nåd och förtjänst och besinnar inte hur dessa strider rakt emot varandra.

Denna sammanblandning är mycket skadlig, kvävande för all andlig kraft; ty då man därigenom aldrig kan få en full frid och visshet om Guds nåd och vänskap, så kan man inte heller få den kärlek, lust och kraft till det goda, som följer endast på en full tröst och frid med Gud. Vi bör därför väl betrakta detta språk och söka att få en rätt syn på nåden.

Hör då, vad aposteln säger: "Är det av nåd, så är det inte av gärningar" — är det av nåd bara genom Kristus, vi är för Gud rättfärdiga och täcka, så är det inte till någon del genom vår egen väldighet, fromhet, lydnad, kärlek, ånger, bön, utan helt och hållet av nåd, ja, så helt av nåd, att alla dina brister inte det ringaste förminska Guds kärlek, så sant det är av nåd, av ren nåd. Ty då är det inte av våra gärningar, varken inre eller yttre; annars vore nåd inte nåd, annars vore nåden inte vad den är, en helt oförtjänt skänk och gåva; nej, då bleve själva begreppet av nåd upphävt. När i Guds ord talas om nåd, så menas där en verklig och ren nåd, inte en blandning av nåd och belöning, utan en nåd som utesluter all vår förtjänst.

Är det åter av gärningar, av någon förtjänst eller värdighet, som vi av Gud upptas och rättfärdigas, då är det nu inte nåd, då ska man inte mer säga, att Gud gör oss saliga av nåd; annars vore gärning inte gärning, d. v. s. nåd och förtjänst är så emot varandra, att om det är av gärning eller förtjänst, vi upptas hos Gud, bör vi också erkänna förtjänstens värde och inte förneka denna genom talet om nåd. Ty det är en dålig förtjänst, om till dess belöning fordras någon nåd.

Så skarpt har aposteln här talat. Han vill säga: Ettdera måste det vara, antingen nåd, och då är det inte förtjänst, nej, allsingen förtjänst; eller också är det förtjänst, och då är det inte nåd, nej, allsingen nåd. Att någon är mild emot den, som förtjänar, som är värd kärlek, det är ingen nåd. Det är ingen riktig nåd, om den inte är riktigt oförtjänt. Detta är det aposteln vill säga.

Här återstår nu endast den frågan, om det då verkligen är av nåd, Gud vill göra människan salig. Vad har Herren Gud i himmelen beslutat och i sitt ord uppenbarat om detta? Är det bara av nåd, Gud vill göra människan salig, eller är det på någon hennes egen förtjänst? På denna fråga beror all min frid i tiden och min tröst i dödsstunden. Och i denna högviktiga fråga vill jag nödvändigt veta, vad Herren Gud själv säger.

Ja, vad säger Herren Gud om detta med alla sina uppenbarelser om Sonens utgivande? Låt oss betrakta detta.

Det allrastarkaste beviset, att Gud vill göra människan salig endast av nåd, så att all vår förtjänst är utelyckt, ligger förvisso i den stora gärningen, att Han utgav sin ende Son till att för oss vara under lagen och bli ett offer för våra synder. Själva den gärningen, och allt vad Gud förkunnat om den, lägger den djupaste grunden i hjärtat för tron på en alldeles oförskylld nåd.

Tänk, då Gud ifrån världens begynnelse förkunnat, att Han ville ge ut sin egen Son till vår Frälsare; då Han redan på syndafallets dag talade om kvinnans säd, som skulle trampa sönder ormens huvud, och sedan genom en lång förberedande  världsålder med otaliga förebildande offer och förnyade löften beständigt underhöll sitt folks väntan på den utlovade Frälsaren; och då denne omsider kom, bebådad av änglar och bevittnad av tecken och under och den Helige Andes utskiftelse — då "Ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning", och vi såg Honom såsom en lydande tjänare, ställd "under lagen för att förlossa dem, som var under lagen"; och vi hörde Honom förklara, att Han var "kommen att ge sitt liv till en återlösning", och vi såg Honom, själv helig och oskyldig, för våra synder lida marter och död: visst säger oss detta, att Han ville frälsa människan av idel nåd!

När Herren Gud givit oss sin enfödde Son till en återlösning, till ett blodigt offer för våra synder, då kan var och en räkna ut ifall Han ändå vill se efter någon vår egen värdighet och förtjänst. "Om rättfärdigheten kommer av lagen (av någon vår förtjänst), då är Kristus fåfängt död", säger aposteln.

Av nåd är jag salig, av nåd är jag frälst
och nåden den passar för mej.
Den erbjuds idag åt precis vem som helst,
den passar ju också för dej.

Ty nåden är given åt alla som nåd,
har du tagit till dej din del?
För blodröda synder vet Frälsaren råd,
så kom då, och allt ska bli väl!

"Och det är himmelska kroppar och jordiska kroppar; men en annan herrlighet har de himmelska och en annan de jordiska." (1 Kor. 15:40)

Såsom ville aposteln säga: Skåda den oändliga rikedomen på omväxling i Guds skapelse! Då det redan är en stor skillnad mellan de jordiska kropparna inbördes, hur mycket större måste inte då skillnaden vara mellan de jordiska och himmelska — mellan träd, sten, metaller et c på jorden, och däremot ämnena i solen, månen och stjärnorna. Ja, även mellan dessa himmelska kropparna inbördes är stor skillnad. "En annan klarhet har solen, och en annan klarhet har månen, och en annan klarhet stjärnorna; ty en stjärna går över den andra i klarhet."

Tänk då, vilken oändlig mångfald i Guds skapelse! Frukta då inte, "du dåre", att vår Herre Gud ska bliva rådlös för, hurudana kroppar han ska ge oss i uppståndelsen! Våra nya kroppar, vilka egenskaper de än för övrigt ska ha, ska säkert vara fullkomligt passande för den nya värld, i vilken vi blir försatta, och för de förmögenheter, vår själ där ska ha. Såsom våra närvarande kroppar är danade för de själsförmögenheter vi nu äger, och för den värld i vilken vi nu lever; och såsom alla djurs kroppar är bildade efter de instinkter Gud har givit dem, och för det element i vilket de ska leva, såsom fiskar i vattnet, fåglar i luften, djuren på jorden eller maskarna i mullen.

Av detta följer också vad vi även ser för ögonen, att när någon levande varelse ska förflyttas till ett nytt element för att i detta börja liksom en ny värld, erhåller han även en ny kropp, avpassad för dess nya belägenhet. Såsom t. ex. silkesmasken, när den inte längre skall arbeta i mullbärsträdet, utan ska ha friheten och behaget av att kringsväva i den vida rymden, då utrustas han med en ny och bevingad kropp, passande för hans nya bestämmelse och element. De flesta ibland oss torde veta, att alla fjärilar förut en tid varit maskar, som krupit och krälat i stoftet, men nu svävar de omkring i luften. Dessa utgör ju en märklig Skaparens bild av människan, "den masken", och hennes blivande förvandling.

Låt oss bättre beskåda denna bild! Lövmaskarna utgör ett synnerligen skröpligt släkte bland de levande varelserna; även om silkesmasken, som arbetar fram det sköna och starka silket åt människan, tycks vara något ädlare än kålmasken och andra lövmaskar, är de dock alla eländiga krypande kräk på jorden; men just åt dessa eländiga krypvarelser har Gud berett en ljuvligare framtid, en märklig förvandling. Då silkesmaskens arbetstid är fulländad, och kålmasken ej längre ska krypa i stoftet, då läggs de i ett slags likkista — ett litet svart skal bildar sej över dem, och där ligger de nu i dvala över vintern. Men på det nya årets vår, då solen börjar uppväcka den stelnade naturen till liv, då kommer den förra masken ut i ny gestalt för att inta en ny värld; han ska nu inte mer krypa i stoftet eller på det grova kålbladet, utan ska nu förlusta sej i det fria, i den fina luften och det glada solljuset, och till näring bara hämta det finaste av blomstren; därför har han nu sköna, lätta, gyllene vingar, med vilka han höjer sej över jorden och svävar omkring i den fria luften.

Vem känner inte här åter igen vår Faders tungomål? Vem ser inte, att han här åter givit oss en bild, varav vi skulle se vår Faders tankar och avsikt med oss? Vi är väl här på jorden eländiga maskar och krypvarelser, men dock skapade för ett helt annat liv; vi går en stor förvandling till mötes. Då vår prövotid är fulländad, och vi inte mer ska kräla i stoftet, ska vi, så många som blivit en ande med honom, som kom av himmelen, också av honom förflyttas till en ny värld, där vi, herrliga och saliga, ska förlusta oss i det eviga solljuset av hans nådefulla ansiktes åskådande och med nya förklarade förmögenheter dricka oss glädjedruckna av hans nu avslöjade visdom, kärlek och nåd. —

Och månne inte detra är ett av de viktigare skälen, varför vi ska få nya kroppar och inte alltid förbli kropplösa andar (såsom vi är under mellantillståndet mellan vår död och den yttersta domen), nämligen att vi är bestämda att flytta till en ny värld, vida fullkomligare och herrligare än denna fallna, vanställda värld, i vilken vi nu bor — en värld, "där ingen död ska vara mer, inte heller gråt, inte heller rop, inte heller någon värk - ty det första är förgånget - utan Guds och Lammets stol ska vara där, och hans tjänare ska tjäna honom och ska se hans ansikte". I denna nya värld ska Gud, som aldrig går nedåt med sina verk, utan alltid bringar dem högre och högre i fullkomlighet, visserligen göra ett mycket ärofullare skådespel av sin vishet, godhet och makt, än han har gjort i denna närvarande onda värld. Och det är därför nödvändigt, att vi då ska ha kroppar med sådana sinnen, som passar för denna värld och sätter oss i stånd att äga ett samband med densamma, samt att fatta, åtnjuta och ta emot den fullkomligare kunskap, som där ges om vår herrlige Skapare.

Ty då ska "hans osynliga väsende och hans eviga kraft och gudom rätteligen bli beskådade av gärningarna", vilka där är oändligt fullkomligare och större, än alla dem vi sett i denna närvarande värld, vår barnaålders hem, som varit av synden fördunklat och vanställt.

Men hur skall en mänsklig tunga här förmå
tolka vad som skall i himlen försiggå?
Det kan ej förklaras,
men det kan erfaras
och det väntar jag med glädje på!

"Nåd och frid föröke sig i er genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 1:2)

Vakta er, ni levande kristna, för att avsomna, försoffas, avstanna, dö bort! Väx till, alltid mer — mer tro och Kristi kunskap, mer kärlek, mer himmelskt sinne, mer ödmjukhet och gudsfruktan!

Om någon sade: Jag har tillräckligt av tro, tillräckligt av kärlek till både Gud och människor, tillräcklig frid och fröjd i den Helige Ande, tillräckligt av ödmjukhet och gudsfruktan m. m. så skulle vi rysa för ett sådant själstillstånd, en sådan mörkrets makt över sinnet, en sådan säkerhet och förtjusning. Men när en kristen, som väl inte med munnen talar så, dock alls inte söker någon förökelse i dessa stycken, är fara värt, att han då med hela sin själ säger just detsamma: Jag har tillräckligt av tro, kärlek, gudsfruktan! Ja, det är sannerligen icke rätt väl, när en kristen alls icke bekymras om denna sak.

Frågan om tillväxten i nåden är därför bland de ämnen, som prövar och uppenbarar vårt tillstånd, förrän vi menar det.

Somliga känner en pil i hjärtat vid detta ämne. Ack, var är min tillväxt i nåden! suckar de. Tvärtom går jag tillbaka. Somliga åter läsa ordet om tillväxten med helt lugn blick, blott forskande, studerande. De lämnar åt andra att ta det till hjärtat. Och här besannas Luthers ord: "De som borde frukta fruktar inte; men de som inte borde frukta fruktar."

Det finnes en tjusning, en mörkrets makt, som gör själen lugn, stark, modig, rådig, hård, förstockad, så att hon förnimmer inget, fruktar inget, tar åt sej inget, bara tänker, förstår, talar. Skulle inte den tjusningen ha börjat hos dej, som är en kristen och hör Herren Kristus själv utropa: "Den som är from, han blive ännu frommare; och den som är helig, han blive ännu heligare;" men "den som är ond, vare ännu ond", och du bekymras inte därom — du vet med dej, att du under dagarnas lopp inte bekymras om någon tillväxt och att inte heller Kristi egna allvarsamma förmaningar går dej till hjärtat — skulle inte i ditt hjärta då vara någon tjusning? Varför inte? Varför är just du fritagen från all tjusning av mörkrets ande? Har djävulen inte mer någon ond mening med dig? Har han nu blivit god, eller är han död?

Tänk, när Kristi egna ord av så betänkligt innehåll inte mer rör dej! Rätta kristna, som inte alldeles somnat, har ofta allrastörsta bekymmer just däröver, att de inte finna någon tillväxt hos sej. Dessa har därför ännu en Herrens fruktans Ande i sina hjärtan och står ännu under hans regering, varigenom allt hjälps.

Luther säger, att tron i hjärtat aldrig är stilla, utan är antingen i tilltagande eller i avtagande, och där det inte sker, så är det ingen levande tro, utan allenast en död inbillning i hjärtat om Gud. Detta gäller om hela nådelivet i hjärtat, tron, kärleken, gudsfruktan, och är en sann och tänkvärd anmärkning.

Det är ett utmärkande tecken på den plantering, som den himmelske Fadern har planterat, att den är i beroende av den andliga vården och näringen och därför stundom upplivas och tilltager, stundom åter avtar. Den tro åter, som inte beror av näringen, utan står alltid lika fast, är bara en självgjord och död tro.

Här är dock en åtskillnad att märka: Den allmänna säkerhetstron har det grova tecknet, att den inte bara lever lika väl all andlig näring förutan, utan också är allrastarkast, när inget Guds ord kommer den för nära, den rubbas och förstörs just genom Guds ord. Men de finare verkhelgonen liknar däri de kristna, att deras tro och frid är beroende och föränderlig, men beroende av deras religiösa iakttagelser, så att om de försummat sin bestämda stund för dagen att läsa, be och dylikt, eller eljest någon reva i deras fromhetsklädnad blivit gjord, är deras tillförsikt rubbad, och friden återställs endast genom själva den förnyade iakttagelsen av den försummade andakten.

Men den äkta tron beror inte av själva iakttagelsen att läsa, bedja m. m., utan av innehållet av det, som läses, av Kristi kunskaps tillväxande eller avtagande. Därför säger aposteln, att nåd och frid förökas genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Och den tröst och starkhet, som inte beror av Kristi kunskap, utan lever av sej själv, är inte den rätta Guds nåd, utan ett blomster, som växer ur själva hjärtat och har den egenskapen, att det förvissnar, "när Herrens Ande blåser därin".

Men om nådelivet alltid är antingen i tillväxt eller i avtagande, är det ju en förskräcklig sak att inte ge akt därpå, utan framleva det helt obekymrad om tillväxten; ty om det verkligen är i avtagande, ska det också dö ut, om inte snar ändring sker. Om det en tid vanvårdats och avtagit, måste det nödvändigt snart åter uppväckas, upplivas och stärkas, så framt det inte ska bli själva döden.

Antingen framåt eller tillbaka,
antingen växa eller försaka
livets och mognadens möjlighet.
Vara en kristen och bli det alltmera
eller bli efter, förlora alltflera
utav Guds löften om salighet.

Antingen växer vår tro och vi finner
mera av Kristus, annars försvinner
undan för undan vad en gång vi lärt.
Antingen blir vi mer ivriga, varma
eller förslöade, tomma och arma,
glömska för allt som en gång var oss kärt.

Herre, kom åter, grip tag i oss, skaka,
låt inte tron som du gav gå tillbaka.
Livet och himmelen står ju på spel.
Under oss gapar nu olyckans dalar,
över oss väntar oss himmelens salar,
led du oss fram, låt i dem oss få del!

"Saliga de tjänare som Herren finner vakande då han kommer." (Luk. 12:37)

Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag er: han ska uppskörta sej och låta dem sitta till bords, och han ska då gå och tjäna dem."

Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."

Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken som härmed betecknas är den att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert. Men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak han med bilden målar.

Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu ska uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han ska gå och tjäna dem. Man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga att brudgummen ska låta sina tjänare sitta som herrar vid bordet, då vi ser att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att han nu ska uppskörta sej och tjäna sina tjänare.

Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur han verkligen ska hedra och fröjda dem som blir honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar honom".

Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa honom, så ska han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet han ska skänka sina vänner, när han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att han ska låta sina tjänare sitta vid bordet, och han ska uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.

Det första tillfället var, då han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå han också instiftade nattvarden. Då var han den tjänande, han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom han då även uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.

Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.

På detta sätt har han redan här på jorden velat visa, hur han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt honom inför människor, ska han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.

O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet. 

"Så klä er nu såsom Guds utkorade, helgon och älskliga, i hjärtans barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet." (Kol. 3.12)

Se nu vilka kostliga saker, som ska pryda Guds utkorade, helgon och älskliga!

Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhör de trogna, och vill att vi ska vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är också samma apostels förmaning i Efesierbrevets fjärde kapitel, då han säger: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar, såsom tillbörligt är, i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och tålamod."

Observera: "såsom tillbörligt är i er kallelse." Det som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sej själv, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något som är en allmän sed i världen, och något som ingen undrar på. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de ska gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår inte konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Eftersom ni nu är Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, klä eder så som det anstår och ägnar sådana.

Vi vill nu beskåda själva klädnaden. Först nämns hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels i att förlåta en felande, dels i att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som bara ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då han säger: "Är inte Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg vad jag har talat med honom; därför brister mitt hjärta för hans skull, så att jag måste förbarma mej över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, som bör återspeglas i alla hans barn, såsom Kristus säger: "Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig", och åter: "För att ni ska vara er Faders barn (eller avbilder), ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."

Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många bara för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn bör vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var också hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord gör inget gagn, utan endast förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O så bedrövligt sådant är! Nej, de som har den dyrbaraste kunskap att meddela, bör ha den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.

Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger nära ihop med detta. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, som nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför också världens allmännaste beskyllning mot de trogna är att de är högmodiga — fast det inte är några människor, som så mycket känner och beklagar sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi ska tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycker och bevisar att vi inte drivs till det av högmod — det är nödvändigt, att vi inte bara i hjärtat äger utan också klär oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det inte med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop som sätts i vår väg. Därför säger aposteln: "Håll er hårt vid ödmjukheten, det ska ändå knappt vara er möjligt att förbli däri, håll inte mycket av er själva, utan håll er lika med dem som är ringa; håll er inte själva för kloka." —

Det fjärde stycket, som vi skulle iklä oss, var saktmodighet, eller att man inte snart låter förtörna sej; och det femte, långmodighet, att man inte låter uttrötta sej i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.

Lev ett liv som värdigt är 
kallelsen som ni har fått,
så Guds ord oss manar här,
trogen var i stort och smått.

Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra; förebild
ni i Jesus Kristus har.

"Mitt rike är inte av denna världen" (Joh. 18:36)

Vad ett rike av denna världen är, det ser vi med ögonen: det "kommer med utvärtes åthävor", med yttre prakt och anseende, makt, härar, vapen, ära, titlar och allehanda anstalter, som tjänar för detta yttre lekamliga livet. Kristi rike åter är ett andligt och osynligt rike, för människoögon föraktligt och eländigt, och tjänar inte för detta livet, utan för vårt eviga goda och för en annan tid.

Emot vårt allrastörsta onda, det andliga och eviga, har alla världens riken ingen hjälp. Synden böjer de mäktigaste konungar under sitt välde; djävulen, "denna världens furste", tvingar alla konungar och furstar att tjäna sej, då de inte flytt till Kristus och blivit av honom förlossade; för döden nedlägger varje konung sin spira och låter stilla bortföra sej, ja, den eviga fördömelsen drabbar lika visst en obotfärdig konung som någon annan människa. Således, för detta eviga onda har världens riken ingen hjälp, men här är det, som Kristi rike ska tjäna oss. 

Kristi rike har väl i världen inget anseende, det är för människors ögon eländigt och jämmerligt, såsom dess konung var, då han stod kindpustad, bespottad och försmädad inför Pilatus. Hans rike syns alltså högst eländigt, det skyddar inte mot förakt av världen, inte mot förtryck av människor, inte mot kors och lidande, inte ens mot frestelser och anfäktningar av synden och satan, nej, det drar hellre allt sådant över oss. 

Men för Guds vrede och den eviga döden skyddar det; från synden, både dess straff och herravälde, befriar det; från djävulens hela regering och övermakt frälsar det; mot helvetet och den eviga elden bevarar det. De människor, som tror på Kristus och är i hans rike, ska inte dö evinnerligen, utan när den lekamliga döden gör slut med det eländiga jordelivet, då ska de först börja att rätteligen leva — likasom Kristus just då ingick i sin herrlighet, när han blev dödad. Sådant är Kristi rike, sådan hans mening i de orden: "Mitt rike är inte av denna världen". 

Men detta ska vi isynnerhet inprägla hos oss genom bilden av själva konungen; ty även därtill skulle Kristi djupa förnedring och lidande i så gripande drag framställas för våra ögon, att de trogna i alla tider skulle i honom se en förebild till deras egen väg genom lidande till herrlighet. Och så nedslående och besynnerlig blir oss ofta den vägen, eller Kristi rike på jorden, att också dess egna mest upplysta medlemmar oupphörligt förbryllas däröver. Därför måste du väl och flitigt betrakta konungen såsom ett exempel på rikets art och beskaffenhet. 

Öva dej då i synnerhet i att väl sammanhålla de stora motsatserna hos Kristus, motsatserna mellan väsendet och utseendet. Se, vilken stor och herrlig person! Och se, vilken djup förnedring, vilket ömkligt utseende! 

Till personen och i verkligheten är han den store "ärans konung", Faderns enfödde Son, åt vilken även såsom människa Fadern "givit all makt i himmelen och på jorden" och givit "ett namn, som är över alla namn, att i Jesu namn alla knän ska böja sej, deras som är i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära". Sådan är konungen i verkligheten. 

Men se, vad därav synes på honom. Han föds i en stallkrubba, han är genom hela sitt liv den mest "föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", så fattig, att när "rävarna hade kulor och fåglarna under himmelen nästen, hade människans Son inget, där han kunde luta sitt huvud"; och när han håller sitt betydelsefulla, hos profeterna förebådade intåg i Jerusalem, då rider han på en lånad arbetsåsna med sina fattiga lärjungars kläder till sadel. 

Är detta den store ärans konung, om vilken profeterna sjungit ifrån världens begynnelse? Ja, han är densamme, "ärans konung, Herren, mäktig i strid". Men så alls intet synes detta nu, att man inte kunnat undra, om alla människor frestats att hånle åt hans konunganamn och säga: Det är då visst en tiggarkonung. 

Läggom nu härtill den åsyftade lärdomen, att sådan som konungen är, sådant är hans rike — ett rike av de skarpaste motsatser, den största ära och herrlighet inför Gud, men under den största uselhet inför oss själva och alla människor. 

Hans rike är ett rättfärdighetens och fridens rike, och då är där på samma gång också en beständig synd och strid och oro. 

Hans trogna är i den allrahögsta nåd och ära inför Gud, är inget mindre än Guds barn, "söner och döttrar, säger allsvåldige Herren", ja, vi är Kristi bröder och medarvingar, som ska "skina såsom solen i vår Faders rike"; och då går vi här på jorden ofta såsom alldeles övergivna av Gud, såsom vore vi under hans vrede för våra synder. 

Då ska vi komma ihåg vår konungs gestalt, och att det just tillhör hans rike, att den stora nåden och herrligheten här i tiden ska vara fördolda under all jämmer och uselhet, för att tron ska ha en beständig övning.

Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar,
Herre Jesus Krist, 
konung är du visst.

Men ditt rike är
ej av världen här.
Du med svärd ej seger vinner,
ej med våld ditt folk du binder,
ty av världen här
ej ditt rike är.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in!
Rena själen min!

"Se, jag gör allting nytt." (Upp 21:5)

Då allt det nya, som Herren verkar i oss genom evangelium, utgör det påtagliga beviset på en verkligt skedd födelse av Anden, på ett "nytt kreatur", en ny skapelse, är det ganska viktigt att väl betrakta det. Må vi därför något närmare beskåda dessa nya ting, som hos varje pånyttfödd människa visar sej. De består inte bara i en ny andlig syn och hörsel, utan också i ett nytt hjärta, nya tankar och nytt tal, nytt leverne och nytt förhållande till hela världen.

Förut såg och hörde vi t. ex. Guds domar och tillsägelser alldeles så, som hade vi inte sett eller hört dem; och detta även då, när vi höll ordet för Guds eget ord. Vi såg med ögonen vad det sa oss, vi hörde det med öronen, men vi kunde inte förnimma det. Vi kunde se och höra det som innebar vår dom till evig död, och kunde dock genast förgäta det, kunde dock äta, dricka och sova därpå. Och likväl höll vi det för Guds ord! Nu åter ser och hör vi så att det tar i oss, att vi blir både förskräckta och tröstade, både bedrövade och glada, ja, att det ger riktningen åt hela vårt liv. Förut kunde vi tänka fritt och efter eget tycke även i andliga ting; nu åter har vi ett alltid avgörande rättesnöre för våra meningar därom, nämligen Guds ord. Förut kunde vi hysa ganska goda tankar om oss själva och hade tröst och mod, även utan att nära oss med evangeliets ord; nu åter blir vi alltid nedslagna när vi tänker på oss själva, och har tröst endast genom evangelium.

Men inte bara syn, hörsel och tankar är förändrade, utan också själva hjärtat, så att vi nu har vår största lust och glädje i sådant, som förut var oss obehagligt och vidrigt; varemot vi nu lider och besväras av sådant, som förut var vår högsta lust och käraste underhållning. Men "varav hjärtat är fullt, därav talar också munnen". Förut kunde vi tala miljoner ord om idel fåfängliga ting, och detta med all lust och lätthet, men kunde på hela år inte tala en halv timme om Frälsaren och allt hans himmelska goda — vi var andligt dövstumma. Nu åter är oss inget ämne kärare än att tala om Gud, hans ord och hans nåd.

Men så är också vårt leverne förändrat. Förut levde vi fritt efter vårt eget tycke och egna lustar, så långt vår egen fördel och ära tillät. Nu har vi fått både en helig håg och en helig tuktan över allt vårt leverne.

Kort sagt: vi är såsom i en ny  värld, med nya sorger och nya fröjder, med nya strävanden och nya farhågor. Vi har kommit i ett nytt förhållande till Gud, till oss själva och till alla människor. Till Gud, ty då Han förut var oss en okänd Gud eller en fruktad domare, är Han nu vår käre Fader. Till oss själva, ty då vi förut var ense med vårt eget köttsliga hjärta, har vi nu en beständig strid med detta. Till världen, ty då vi förut stod i förtroligt förhållande till den, fruktar vi den nu som en fiende — såsom också ordet lär att den är en av de tre huvudfienderna: "djävulen, världen och vårt eget kött".

Så är "det gamla förgånget, och allting har blivit nytt".

Detta är ju dock övermåttan tänkvärt och tröstrikt. Tänk, när vi kan med ögonen se sådana nya skapelser, ja, själva hjärtats omskapelse, vilken ingen människomakt i världen kan åstadkomma! Skulle vi inte vakna och prisa den store nådefulle Guden, som gör sådana under ibland oss!

Och du, som ännu icke erfarit denna andliga omskapelse, men ser den hos andra, skulle du inte börja ana, att en sådan andlig omskapelse måste vara nödvändig till salighet för varje människa? Och allt detta nya föddes i oss endast genom nåden, genom evangeliets löfte — lagen kunde inte åstadkomma det, såsom aposteln säger: "Han som nu ger er Anden och gör sådana krafter ibland er, gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Nej, endast genom löftet föddes detta nya i oss, och det just då, när vi förtvivlade på oss själva och allt eget görande. Därför kallas vi med rätta "löftets barn".

Och endast dessa är Guds barn, säger aposteln. Detta är, vad han överallt inpräglar till bevis därpå, att Gud är trofast i sina ord, fastän de otrogna förkastas; ty Guds löften gäller endast de sanna israeliterna, och inte dem som endast "efter köttet är Abrahams säd". "Och om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Så säger ock Johannes i första kapitlet av sitt evangelium om Guds barn: "Vilka inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!