måndag 14 september 2020

"De förstod Gud och har inte prisat honom som en Gud, och inte heller tackat; utan de blev fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta har blivit mörkt." (Rom. 1:21)

 Här lär vi, hur allvarligt Gud äskar av människan, att hon ska prisa honom, i den mån hon känner honom. Känner vi honom också bara såsom en vis och allsmäktig skapare, så vill han att vi dock ska dyrka honom såsom en sådan; vi är redan då skyldiga honom allt vårt hjärtas kärlek, vördnad och lydnad.


De har "inte heller tackat honom", tillägger aposteln. Vi bör oavlåtligen påminna oss, att Gud är källan till allt, det vi är och har; "i honom lever vi, rörs och har vår varelse." Därför är det också en huvuddel av vår gudsdyrkan, att vi beständigt tackar honom, erkänner vårt beroende av honom och i allting ger honom äran. Och tänk, då även hedningarna, som saknar evangelii ljus, likväl är utan ursäkt, när de inte sålunda förherrligar och tackar Gud, hur vill det då gå oss, till vilka han talat genom sina profeter och omsider genom själva Sonen, om vi inte förherrligar och tackar vår Gud?

Men vad det är att förherrliga honom såsom en Gud, det förtjänar väl att ännu bättre betänkas. Det sker inte bara med ord, åthävor och vackra gärningar, utan de som förstår att Gud är en Ande, de ska också tillbedja honom i anda och sanning. Såsom redan är anmärkt, vill Gud att vi ska dyrka honom i samma mån som han uppenbarat sej för oss: älska honom så som vi förstår att han är älskvärd; frukta honom så som vi förstår att han är fruktansvärd; tro på honom så som vi förstår att han är trofast och sannfärdig; i allting så lyda honom som vi förstår att han har makt och rätt att i allting befalla över oss. Detta heter att prisa honom såsom en Gud.

Om vi nu allvarligt vill prisa honom så, då måste vi förkrossas inför honom för alla de brister och synder vi då finner hos oss, och bekänna att han dömer alldeles rätt om han kastar oss till helvetet. Då prisar vi honom såsom en Gud — då återfår Gud den ära som i syndafallet berövades honom, när ormen ingav människan: "Skulle Gud ha sagt, att ni ska dö?" När vi nu ger oss skyldiga till döden, då prisar vi honom såsom en Gud.

Men har han också uppenbarat oss sitt råd om vår salighet — uppenbarat oss sin Son och sin allvarliga vilja att saliggöra alla dem som hyllar Sonen. Då fordras att vi också låter honom vara sannfärdig i detta, så att vi inte kastar bort Guds nåd, utan böjer oss för hans ord och tror på hans barmhärtighet. Sådant heter att prisa honom såsom en Gud.

Förstår vi vidare att det är hans allvarliga vilja att "de, som nu lever genom hans Sons död, inte ska leva för sej själva, utan för honom, som är för dem död och uppstånden"; att de ska ta avsked från allt, som misshagar Gud, och göra vad honom täckes — då fordras att vi också med glada, tacksamma och villiga hjärtan gör detta och, vadhelst som därvid ännu brister, alltid tror på den eviga förlåtelsen, som han så dyrt förvärvat och så allvarligt tillsagt oss.

Allt detta hör till att prisa honom såsom en Gud. Sker nu inte detta, utan vi blir "fåfängliga i våra tankar" och börjar fritt leva emot vårt förstånd om Gud, då följer, såsom ett rättvist straff, att Gud tar sitt ljus ifrån oss och låter våra oförståndiga hjärtan förmörkas och falla i allehanda galenskaper, såsom aposteln här säger om hedningarna. Detta är den allvarsamma lärdom, som denna text giver oss, och som isynnerhet bör vara gripande för oss, åt vilka Gud givit sitt evangelium.

Då Gud har så högt benådat oss, att han inte blott ställt för våra ögon hela skapelsen, full med vittnesbörd om hans eviga kraft och gudom, utan också givit oss sin Son från himmelen, som blivit vår broder och trofaste medlare, som med sin laguppfyllelse och sitt blods utgjutelse förlossat oss från synden och lagens förbannelse; vidare, givit oss sitt ord om allt detta och ännu dagligen sänder oss den Helige Ande, som själv verkar allt vad som är nödvändigt till liv och gudsfruktan, kallar, väcker, upplyser, tuktar och hugsvalar oss, allt efter som vi behöver det — tänk, då Gud givit och ger oss allt detta, men världen ändå går sin väg fram, är säker och ogudaktig, inte fruktar Gud, inte prisar och tackar honom för all hans nåd, utan lever fri i sina synder, sin fåfänglighet och avgudadyrkan: vem kan undra, att vår Gud då låter världen fara, ja, låter den så förblindas och förstockas, att den knappt fruktar ett ögonblick för helvetet?

Men mycket mer, om också vi som även varit benådade med Andens liv och ljus, smakat Guds godhet och begynt vandra i Anden, skulle på nytt avfalla, bli fåfängliga i våra tankar och åter leva i säkerhet och uppsåtliga synder; hur rättvis men förskräcklig måste icke då Guds dom bli! Vore vi också än så svaga och syndiga, men vi allenast gåve honom äran, bekände inför honom vår synd, dömde oss själva och sökte hans nåd, så bleve ju allting botat; men då vi föraktar honom, missbrukar och trotsar det ljus han givit oss, och börjar att förhålla sanningen i orättfärdighet: vem kan då undra, säger vi åter, att Gud i sin majestätiska rättfärdighet nu handlar med oss så, som denna text lär!

Ack, fjärran gångna från det liv
som är i dig, vi länge gått
med jordens sorg och tidsfördriv
och slöst på dem vår himlalott.
Ja, vi har övergivit dig
i tankar, tal, begär och värv
och hastat på de dårars stig
med stora steg till vårt fördärv.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dig är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den, som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

Lyft upp vår själ ur jordens mull,
vårt hjärtas uppsåt styrk och stöd
att akta godhet mer än gull
och rädas mer för synd än nöd.
Låt ära växa i vårt land,
låt frid och rätt där sammanbo,
och trohet räcka godhet hand
till enskilt väl och allmän ro.

Ja, gör oss Herre, till ett folk
med fromhet vist, med vishet fritt,
där varje röst är hjärtats tolk
och varje hjärta, Gud, är ditt,
ett folk som glatt beflitar sig
att villigt göra det du bjöd
och så på dig förlitar sig
i väl och ve, i liv och död.

söndag 13 september 2020

"Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det." (Ef. 2:8)

Nåd är ett viktigt huvudord i salighetsläran; därför må vi betrakta det väl. Det tycks vara mycket lätt att förstå, så länge det ännu bara gäller att tänka och tala om det; men så snart det gäller tillämpning, när vår eviga salighet eller fördömelse beror av det, då är inget ord svårare att rätt fatta och tro än det korta ordet nåd.

Läran om nåden är en viktig del av läran om Gud. Men att rätt känna Gud i hans nåd, det är evigt liv.

Först är hela världen i ett tjockt mörker i fråga om Guds nåd, då hon anser den vara något sådant, som att Gud inte ska vara så nogräknad med människan, eftersom hon är svag och inte kan vara fullkomlig; "men Gud är nådig", säger man då, "Han räknar inte så noga med oss." Detta är den nådespredikan, med vilken den gamle ormen söver och bedrar hela världen. Guds nåd är på detta sätt ett slags flathet, som alldeles tillintetgör hans rättfärdighet och sanning i hans domar.

Men något annat lär Skriften om Guds nåd. Något annat ska du lära vid Kristi blodsvettning, hudflängning och hårda rop på korset. Sedan också vid Jerusalems förstöring och allt det gräsliga, som därvid övergick Guds egendomsfolk, då likväl ingen fågel får falla till jorden honom förutan.

Guds nåd är inte eftergift eller flathet. Gud har visserligen i sitt hjärta en för oss obegripligt stor kärlek och barmhärtighet; men denna kan inte utövas i strid med hans lika stora och fullkomliga rättfärdighet. "Rättfärdighet och dom är hans stols stadfästelse; nåd och sanning är för hans ansikte." Ingen kan få Guds nåd annat än i den fullkomligaste överensstämmelse med hans rättfärdighet. Kristus kan gråta över Jerusalem, men kan inte frälsa det, då det inte vill höra hans röst.

Talar vi om Guds förlåtande nåd, varigenom människan upptas i hans förbund och vänskap, så måste vi alltid veta, att denna nåd aldrig ges utom Kristus. Men är hon i honom och äger allt vad han för oss gjort och är, då är där också en alldeles fullkomlig nåd och den allrahögsta vänskap och kärlek. Ty liksom utom Kristus inte givs någon nåd, utan endast efter förtjänst, så gäller tvärtom ingen gärning, ingen synd, ingen ovärdighet hos dem, som är i Kristus Jesus. Sådant betyder nåd.

Nåden är alldeles motsatsen mot allt avseende gärning och förtjänst. Detta är en mycket viktig anmärkning, om man vill förstå vad nåd är. Aposteln säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar, annars vore nåd inte nåd. Är det ock av gärningarna, så är det nu inte nåd, annars vore gärning inte gärning." Och åter säger han: "Honom, som håller sej vid gärningarna blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt." Där blir nåd och plikt ställda mot varandra såsom motsatser. Och åter: "Av nåden är ni frälsta genom tron; och det inte av er själva, Guds gåva är det; inte av gärningar, för att ingen ska berömma sig."

Av alla sådana ställen märker vi, att nåd och gärningar, nåd och förtjänst, är alldeles motsatta ting, så att det ena nödvändigt utesluter det andra. När det i Skriften lärs, att människan blir rättfärdig och salig endast av nåd, så blir de som åtnjuta denna nåd betraktade såsom personer som inte blott saknar rätt till denna gåva, utan, tvärtom, såsom sådana, som bara förtjänat Guds straff och vrede och ännu, så länge de leva på jorden, ingenting annat förtjänar, om Gud skulle handla efter vår förtjänst, eftersom den fullkomliga rättfärdigheten kräver en fullkomlig helighet, och i oss är beständigt synd.

Allt detta är nu ganska lätt att förstå, när det endast gäller läran därom. Men när Gud besökt och väckt en människa ur sömnen, så att hon nu ser och känner det djupa, oändliga syndafördärvet i själens innersta väsende, i tankar, begär, sinnesrörelser, och det gamla hjärtat alltid vill den orätta vägen, och köttet är fullt med syndiga böjelser, vilket allt blir mer och mer belyst och kännbart genom den inneboende Anden — o, då blir det en svår konst att förstå, att nåden är sådan, att allt detta fördärv inte det minsta hindrar och rubbar den.

Ty när lagen dock är skriven i människans väsende, och Guds stora bevisade nåd gör alla dess krav så mycket mer skäliga och viktiga för själen, så blir den inre anklagelsen för synd allt mer kännbar. I samma mån Gud är nådig, blir all synd dessmer ovärdig och kränkande. Och när nu fienden icke längre kan behålla människan i sömn och säkerhet, är det också hans beständiga arbete att söka bringa henne i misströstan och oro, vartill han nu använder alla medel: först att beständigt uppväcka den kvarboende synden, och sedan att med alla hotande Guds ord förskräcka och pina själen, förmörka förståndet om Guds nåd och ideligen framhålla Guds helighet och vrede över synden.

Att nu behålla ordet nåd i sin sanna och fulla betydelse, det är en visdom, som övergår allt mänskligt förstånd. Måtte då Gud bevara varje kristen från den försoffningen, varigenom han skall bliva utlärd i detta ämne! — då likväl alla sanna helgon alltid häri har förblivit späda lärjungar, såsom vi väl ser i all den klagan, förskräckelse, ångest och nöd, varom vi läser i Davids psalmer och alla heligas historia.

Guds underbara nåd mot mej
jag aldrig fatta kan,
att han, fast jag ovärdig var,
i nåd mej tog sej an.
Men jag vet på vem jag tror
och är förvissad att han är mäktig
att till sin dag bevara
vad han mej anförtrott av nåd! 

söndag 6 september 2020

"Du säger det; jag är en konung - ja, därtill är jag född." (Joh. 18:37)

Jag är en konung, bekänner här Herren inför Pilatus. Och se, den av hela världen okände och föraktade Kristus ska omsider befinnas vara en stor och mäktig konung, som har ett väldigt rike på jorden, som lägger alla folk och länder under sin spira. De blinda otrogna hör och sjunger därom, men ser inget, förnimmer inget av det, Kristi rike är för dem såsom en drömbild, ett intet, bara en inbillning hos några förvillade människor.

Men skåda dock vilken utomordentlig makt det riket utövar i världen! Se hur alla folk och länder blivit alldeles omskapade, så snart Kristi evangelium blir rådande ibland dem; se, hur det även utan svärdsmakt gör segrar mitt ibland sina fientligaste motståndare; och sedan, hur ingen mänsklig makt kan bekämpa det, utan när denne konung åt sina fattiga vittnen bara hade givit den befallningen: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat", så gick de — och frågade ingen kejsare om tillåtelse, utan trotsade alla kejsares strängaste förbud och våldsammaste motstånd; kejsarna hade mot Kristi rike ingen makt i alla sina rustkammare och pinoverktyg, alla bål och bilor och svärd blev här vanmäktiga!

Kristi rike är ingen drömbild, såsom världen menar, då antalet av egentliga martyrer, som inte endast blivit andligt omskapade, utan också velat lida de grymmaste marter för Kristi sak, är så stort, att det uppgår till flera miljoner. Kristi rike är ingen drömbild, då t.ex. hela bibeln är översatt på över två hundra särskilda tungomål o.s.v. [2015: helbiblar på omkring 500 språk och delar av bibeln på nästan 3000 språk! skr. anm.]. Vår Herres Kristi rike är då ingen drömbild, då du kanske sett med dina ögon att människor, som av ingen mänsklig makt eller konst kunde i hjärta och håg förändras från sitt köttsliga och ogudaktiga sinne, blivit endast genom Kristi evangelium så förvandlade, att den människa som förut levde av idel fåfänglighet blott i jordiska tankar, ord och sysselsättningar ifrån morgon till kväll och dag från dag, nu har fått ett andligt sinne, hjärta och förstånd, så att hon med hjärtlig glädje och kärlek tänker och talar om Kristus och det, som tillhör Honom, och vill både med ord och gärningar tjäna Honom; och detta inte av något tvång, utan av sitt eget hjärtas innersta lust och håg.

Du har kanske med ögonen sett någon människa, som förut alltid var säker och nöjd med sej själv, men nu är beständigt missnöjd med sej och rädd för sitt hjärta, ägande all sin tröst endast i Kristus — att en människa, som förut var beständigt olycklig och missbelåten med både Gud och människor, nu fått en djup hjärtats frid och fröjd i sin Frälsare — eller att en människa, som förr aldrig brydde sig om sin nästas eviga väl eller ve, har nu en sådan kärlek, att hon oupphörligt tänker på, hur den och den själen ska bli frälst o.s.v. Är inte allt sådant tecken av en stor, underlig makt, som kan så omskapa människors innersta väsende? Och står inte sådana tecken uppenbara för våra ögon? Se då, vad Kristi rike är, och att Han verkligen är en konung — en stor och mäktig konung, som går fram med sin sak i trots av alla konungars motstånd och verkar sådant, som för alla människors makt och klokhet är omöjligt.

Men allt detta, som vi endels ser med ögonen, är ju alldeles vad vi kan vänta av denne konungens person och väsende. Det kunde ju inte vara annorlunda, när vi betänker vem denne konung egentligen är, samt att Han tidigt uppenbarat att Han skulle verka ett sådant verk på jorden. "Därtill är jag född och är därtill kommen i världen", säger Han. Vem är Han? De orden, "kommen i världen", måste tas i den betydelse, som de i hans mun verkligen äger, och som vi ser i andra ställen av hans tal, t. ex. då Han sade: "Jag gick ut av Fadern och kom i världen, åter överger jag världen och går till Fadern." I Betlehem skulle den födas, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Det är en konung, som var hos Fadern, förrän världen var skapad.

Tänk nu! Skulle inte denne konung regera och ha ett stort och mäktigt rike? Sådant var också genom hela gamla testamentet förutsagt. Så talar Fadern till Sonen: "Äska av mej, så vill jag ge dej hedningarna till arv och världens ändar till egendom." Och åter: "Det är ett ringa ting, att du är min tjänare till att upprätta Jakobs släkter och återföra det förskingrade i Israel; utan jag har också gjort dej till hedningarnas ljus, för att du ska vara min salighet intill världens ända." "Hans herradöme skall bli stort, och på friden ingen ände." Så framställs Han också i Daniels syn, nämligen först såsom en människas Son, som kom i skyn, och sedan sägs: "Honom gav Han välde, ära och rike, att alla land och folk och tungomål skulle tjäna Honom; hans välde är evigt, det förgås inte, och hans rike har ingen ände." Därför framställs Han också i Upp. 19 såsom en konung, på vilkens huvud är många kronor, och på vilkens kläder och länd var ett namn skrivet så: Konung över alla konungar och Herre över alla herrar.

Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar.
Herre Jesus Krist,
Konung är du visst.

söndag 23 augusti 2020

"Du ska inte begära din nästas hustru, ej heller hans tjänare... ej heller något, som din nästa har." (2 Mos. 20:17)

Här har nu det gudomliga majestätet slutligen uttalat vad han egentligen vill och menar i alla sina bud, nämligen att vi ska vara helt rena och heliga, såsom han är helig. Här har det gudomliga majestätet förbjudit den första rörelsen, ja blotta tillvaron av ett syndigt begär i hjärtat.

Märk likväl "syndigt" begär. Det kan inte nekas, att det också finns oskyldiga begär, nämligen först de rent naturliga, såsom till mat, dryck, sömn m.fl., när dessa blott hålls inom måttlighetens gränser; för det andra de andliga, såsom längtan och begär efter Gud och allt gott, varom David så ofta talar: "Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar och efter den levande Gud, såsom hjorten törstar efter friskt vatten."

Men syndiga är alla de begär som på något sätt strida emot Guds bud och förordnande, såsom t. ex. de begär som Herren här nämner: Begär till nästans hustru (eller den orena vällustens begär), eller efter hans tjänare (som kan vara egennyttans begär) eller efter hans oxe eller hans åsna (girighetens begär), eller efter något, som din nästa har, d. ä. allt vad Gud inte givit åt dej, utan åt din nästa, vare sej det är jordiska ägodelar eller ära och utmärkelse eller något annat företräde — till sådant ska du, endast av vördnad för Guds delning och välbehag, inte ha begär.

Kort sagt: begäret är syndigt, så snart du inte är underdånig för Gud och hans välbehag — begäret är då syndigt, om också föremålet för detsamma är oskyldigt. Såsom vi ser, då Israels barn i öknen hade begärelse till det, som var ont, så var föremålet i sej självt alldeles oskyldigt, nämligen kött, fisk och kryddor. Men att de inte böjde sig för Guds vilja och förordning för deras ökenliv, utan nu ville ha detsamma som i Egypten, och inte lät säga sej, när Guds vilja förehölls dem, däri låg det onda, varöver Guds vrede så drabbade dem, att det rummet heter "lustgrifter" än i dag, därför att man där begrov det lystna folket.

Vi finner av detta, att summan och hemligheten av detta bud är denna: Vi ska såsom goda barn ingenting begära mer än Gud och hans behag. Om Gud vill ge oss mat, dryck, kläder, vänner, ära och anseende, så må vi njuta därav till vårt bästa och tacka Herren, så länge han förunnar oss det; men om Gud behagar ta dessa ting ifrån oss, då ska vi vara lika förnöjda, som då han skänkte oss dem, eftersom vi ändå får ha honom och hans välbehag, som ska vara vårt enda nödvändiga. Och av detta finner vi nu, att det sista budet sammanlöper med det första alldeles såsom i en ring; så att det egentligen fordrar bara, att Herren Gud får vara hjärtats enda Gud, enda föremålet för vårt begär, vår kärlek, vår törst och trängtan.

Och detta var ju det gudomliga majestätets mening, då han skapade människan till sin avbild, nämligen att hon skulle i allting bara se på honom, leva i honom och av honom, såsom sitt ursprung och element. Till Guds avbild och det sanna livet hörde förnämligast det, att människan hade ett hjärta i vilket Gud bodde, ett hjärta som inte kunde leva utan honom, som törstade efter och närde sej med honom, liksom barnet när sej med sin mors mjölk.

Ja, denna törst efter Gud inplantade han så djupt i människan i skapelsen, att vårt hjärta skulle vara utan lugn, ro och frid, så länge det inte omfattade honom, den levande Guden, och i honom ensam hade sin lust och fulla förnöjelse. Ingen jordisk lust eller fröjd, inget silver eller guld, ingen konst eller vetenskap, ingen ära, inget herravälde, ingen värld och ingen himmel med alla sina härar skulle tillfredsställa människohjärtats innersta åstundan eller längtan. Människohjärtat skulle mitt i besittningen av alla dessa ting vara fattigt och eländigt utan honom, den levande Guden, det högsta goda. Allt annat, vad namn det än måtte ha, skulle människan akta ovärdigt sitt begär. Hela världen, med allt vad hon är och har, skulle inte ge oss så mycket som en droppe av tillfredsställelse för vårt törstande hjärta. Efter det allrastörsta, det allrahögsta, efter det oändliga och eviga, efter honom allena, vår Herre och Gud, skulle vi törsta. Han allena ville vara vår vederkvickelse, vår ro och vår uppfyllelse. Detta var Guds vilja, när han skapade människan till sin avbild. Därför danade han vårt hjärta så, att det är fullt av oändlig trängtan, begär och åstundan. Men hans mening var, att han själv skulle vara föremålet därför.

Nu frågas: Har inte den store Guden ännu i dag samma vilja och mening? Jo, sannerligen, hans första och sista bud går ännu i dag ut på detsamma: "Du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg."

O kom att från synden mig skilja,
från onda begär gör mig fri.
Förena mig så med Guds vilja,
att ett jag med honom må bli!

lördag 22 augusti 2020

"Jag ska göra ett nytt förbund med Israels hus... Jag ska ge min lag i deras hjärtan." (Jer. 31:31-33)

Redan det borde väcka allas uppmärksamhet, att Herren Gud här säger: "Jag ska göra ett nytt förbund" — och uttryckligt säger: inte sådant som det förra förbundet var, det jag gjorde med deras fäder, då jag förde dem ut ur Egyptens land och kom med dem till det berget Sinai.

Lägg märke till att Herren säger, att han ville göra ett förbund, som inte skulle vara sådant som lagförbundet — inte sådant — inte sådant, säger han. — O, så besynnerligt, att likväl ingen människa tror detta, nästan ingen på ett levande sätt vet av något annat än lagförbundet!

Men Herren Gud säger också uttryckligt, vari skillnaden mellan de två förbunden skulle bestå. Det var isynnerhet i tre punkter:

Först att då i det förra förbundet lagen var skriven på sten, och människornas hjärtan var ovilliga, så att Herren "måste tvinga dem", skulle nu lagen skrivas i själva hjärtat och sinnet, d. ä. han skall ge oss den Helige Andes innerliga lust och kärlek till det goda, som blir i oss en inre, levande lag.

För det andra, att då det förra förbundets lagar kunde genom en människa meddelas den andra, emedan den moraliska lagen, ehuru fördunklad, ligger i själva naturen även hos hedningarna, så skulle det nya förbundet vara sådant, att ingen kunde komma in i det genom all den undervisning, en broder kan ge den andra, utan, såsom Jesus utlägger detta, de måste "alla varda lärda av Gud". Detta är, vad Jesus ofta sade: "Ingen kommer till mej, utan Fadern drar honom ;" "ingen känner Fadern utom Sonen och den, som Sonen vill uppenbara det för."

Men den tredje skiljepunkten var, att då synderna efter det förra förbundet alltid skulle utkrävas, alltid avstraffas på syndaren, skulle de däremot efter det nya förbundet förlåtas, efterskänkas, inte tillräknas. Och denna punkt inledes med ett betydelsefullt ty — ty jag vill förlåta dem — vilket visar, att denna förlåtelse är grunden och orsaken till de två föregående punkterna.

Ja, så är det också. Så lär hela Skriften, och så all erfarenhet, att först då lär människan känna Gud, och först då blir lagen skriven i hjärtat, genom en innerlig lust till Herrens budords väg, när han förlåter henne alla synder och tröstar hennes hjärta.

Detta är, vad aposteln så starkt betygar emot dem, som även på hans tid menade, att den tröstfulla "trons predikan" skulle göra lagen om intet, och att däremot lagen skulle verka helgelse. Han säger till dem: "Ni oförståndiga galater! Detta vill jag allenast veta av er: har ni undfått Anden genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Och så säger han också till de romarna: "Gör vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprättar lagen." Och så säger Herren Gud nu här: Lagen ska skrivas in i deras hjärta och sinne; "ty jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder".

Och så säger händelsen i Apg. 10, att just då Petrus uttalade det ordet: "Honom bär alla profeterna vittnesbörd, att var och en som tror på honom ska få syndernas förlåtelse genom hans namn" — just "vid det Petrus talade dessa ord, föll den Helige Ande på alla dem, som hörde talet". Vi ska därför lära oss att i grund förkasta den meningen, att det jämte trons predikan ännu är en annan predikan, som ska ge den Helige Ande och helgelsen. Nej, det är just denna trons predikan ensam, som ger den Helige Ande. Ingen människa blir troende och rättfärdiggjord i Kristus utan den Helige Ande; och där den Helige Ande bor, där verkar Han helgelse. Och all fromhet, som icke födes av nåden och tron, utgör blott naturens "döda gärningar", eller framtvungna "lagens gärningar", vilket allt är under förbannelsen.

Därför säger aposteln uttryckligen: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud." Och åter: "Nu är vi befriade från lagen, så att vi ska tjäna i ett nytt väsende efter Anden; och inte i det gamla väsendet efter bokstaven." Sådant menar Herren Gud, då han säger: "Jag ska ge min lag i deras hjärta, och i deras sinne skall jag skriva den; för jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder."

Och denna Guds helgelselära utesluter aldrig den hulda och allvarliga förmaningens bruk eller den trogne vingårdsmannens rensande av grenarna, men den uppenbarar bara det fåvitska i att rensa de döda grenarna, vilka ju i alla fall ska brännas, även om de är än så väl rensade. Men detta inre liv, denna kärlek och lust till det goda, kommer endast genom den på en tillintetgjord syndare överflödande nåden, som smälter hjärtat och ger den Helige Ande.

Så förstår vi då de orden av Herren Gud: "Jag skall ge min lag i deras hjärta — ty, ty jag vill förlåta dem deras synder och aldrig mer komma ihåg dem."

Jesus min,
du mej frälst att vara din,
bli du själv min helgelse,
mera av din kraft mej ge,
skriv din lag i hjärtat in.

måndag 17 augusti 2020

"Vårt sällskap skall vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus." (Joh. 1:3).

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den också brukar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är ändå en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi är Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund i Kristi  mandomsannammelse. I honom blev Gud och människan förenad i en person. Han ska heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag gå in och hålla nattvard med honom, och han med mej". Brudgummen söker bruden, och bruden söker honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att han ska "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjärtan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den som älskar mej", säger han, "den håller mina ord, och min Fader ska älska honom; och vi ska komma till honom och bo hos honom." Kan du inte begripa hur det är möjligt, så betänk blott vem den Herren är som säger det. "För honom är ingenting omöjligt."

Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad han vill? Nu är det hans egen viljas råd och hans fria välbehag, att han vill återförena sej med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger han: "Jag i dem och du i mej, så att de ska vara fullkomna i ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "Ni är levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo i dem och vandra i dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, blir delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hör till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi vet av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi nåd, att fast Han var rik, vart han likväl fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika." Han kom ju sannerligen inte för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den som av ingen synd visste, honom har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tar våra synder och ger oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tar hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med honom, också i samma stund är delaktig av allt detta som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då blir all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han i alla sina livsdagar ska trösta och berömma sej emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles inte nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste så länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen.

O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Se, så vill han själv att vi ska tro!

Det säger än mera: att sällskap jag har
med Fadern och Sonen, vad under!
Att Jesus är evigt densamme han var
i mörka och ljusare stunder.
O Herre, min tro nu föröka!

fredag 31 juli 2020

"Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." (Hebr. 12:8)

Gud är ett obegripligt kärleksrikt och hult väsende — detta är det säkraste, som finns på jorden. Men vad betyder det då, att alla Guds barn på jorden ska lida?

Ja, här är visheten, här Guds hemliga tankars uppenbarelse. Om vi bara finge ögonen öppnade att se, vad Guds barns lidande betecknar, så skulle vi så innerligt älska och fröjdas åt allt vårt lidande, som åt ljuvliga himlabudskap från vår Fader, vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Var vid god tröst! Ni kommer till himmelen. Känner ni inte, att jag har redan börjat bereda er för det, börjat döda ert kött, rena, luttra, feja och helga er ande, själ och kropp! Tro säkert, att jag inte utan mening så tillreder er! Tro säkert, att om jag i tiden bereder er för himmelen, jag också tänker verkligen ta er dit!"

Detta tecken är så tydligt talande, att t. o. m, de blinda härigenom har fått syn på den stora sanningen, att Gud ämnar sina barn ett evigt liv i himmelen. Genom blotta förnuftet har många tänkare endast genom den företeelsen kommit till visshet, att det är ett evigt liv efter detta, nämligen den företeelsen, att det här i tiden "går den rättfärdige, såsom hade han gjort de orättfärdigas gärningar", och däremot går den orättfärdige allt väl — då dessa tänkare likväl förstått, genom allt vad de ser av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett alldeles fullkomligt väsende, fullkomligt i rättvisa och oändligt i godhet, kärlek och ömhet om människan; då har somliga förstått så mycket,  att det måste komma en annan tid, då det ojämna skall jämnas, då Lasarus skall få sitt goda och rike mannen sitt förtjänta onda; och andra har t. o. m. förstått, att allt det lidande, som Guds barn har, intet annat är än den Heliges arbete att döda synden i oss och fullborda vår helgelse. Ty de har sett med ögonen, vad annars aposteln säger, att "den, som lider i köttet, vänder åter från synden", att den gamla människan genom lidanden och bedrövelse försvagas och mattas i sina lustar och begärelser.

Sålunda förstår vi då Guds mening med alla våra lidanden: Han bereder oss för himmelen. Han dödar vår synd och fullbordar vår helgelse.

Och hur skulle det gå med hela vår kristendom, med allt Andens verk i själen, om inte Gud beständigt tuktade och saltade oss med lidanden? Känner vi inte dagligen, hur vi genast börjar bli sömniga, köttsliga och världsliga, när på någon liten tid allting gått oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och hur skulle tron övas och underhållas, om vi inte komme i prövningar? För tron är ju det den naturliga övningen, att vi förs i en ställning, där vi inget ser, ingen hjälp och kraft äger, utan måste bero endast av den allsmäktige och sannfärdige Guden.

Hur skulle det bli med vår bön, om vi alltid hade det vi behövde, eller kunde själva hjälpa oss? Hur skulle det gå med vår gudsfruktan, om inte Gud stundom visade sej vred? Hur skulle vi i längden värdera nåden, om vi bleve på en gång fria från våra synder i köttet, eller kunde, när vi ville, göra oss fria ifrån dem? Hur skulle det bli med kärleken och ödmjukheten, om vi aldrig hade några förödmjukelser? Det går tyvärr nog sakta och skröpligt ändå med alla dessa goda tingens tillväxt; men hur skulle det gå, om vi inte hade någon aga?

Härav ser vi, hur alldeles nödvändigt det är för vår tillväxt i det goda, för vår helgelse och vårt bevarande från andlig död och syndens överhandtagande, att Gud beständigt följer oss med sin väckande och tuktande aga. Här är nu huvudgrunden, varför alla heliga fordom och alla äkta Guds barn ännu i dag måste hava något bittert, något lidande, någon tuktan.

Och detta är en så bestämd Guds ordning, att aposteln säger: "Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." Detta är ett tydligt språk. Det säger oss uttryckligen, att så sant du är ett Guds barn, ska du ha aga; att om du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett avgörande tecken, att du är oäkta och inte barn i huset.

Vi förstår väl, att de små, späda barnen ej ännu kan behöva yttre tuktan, de ledas ännu så väl bara genom Anden och ordet, men när de dels tillvuxit, så att de tål de hårdare luttringarna, dels börjat under tidens längd bliva sömnaktiga och vårdslösa, då ska de ha aga; ty att ett Guds barn skulle vara så rent och gott, att det inte mer behöver renas, luttras och tillväxa, det är något, som Skriften inte vet av. Således blir det en regel utan undantag, att alla de, som ska beredas för himmelen, ska agas, risas och luttras.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan,
nåd, ja, nåd, hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.