"Min lust var med människors barn." (Ords 8:31)

Det är vår stora huvudvillfarelse, ingjuten av ormen vid syndafallet, att vi inte håller Gud för en Gud, en hjälpare och frälsare, utan för en hård domare, en herre, som blott fordrar vår tjänst.

Herren har ett annat sinne. Hans enda lust är att göra oss gott. Därför är det hans lust att bo nära människors barn på jorden. Där har han ett stort, oändligt sjukhus, fullt av eländiga, av jämmer och nöd — där är hans lust. Detta är min vila, säger han, här vill jag bo, här behagar mej väl.

Då Jesus en dag var hungrig och skickade lärjungarna in i en stad att köpa mat, kom under tiden en arm kvinna ur staden, en syndbelastad hednakvinna. Jesus talar med henne. Hennes samvete väcks, hon förstod, "vem han var, som sa: Ge mej dricka". Slagen i samvetet, men glad i hoppet, löper hon att kalla flera hedningar till Jesus. Nu kommer lärjungarna med maten och säga: Rabbi, ät. Men nu behövde han inte äta, hans hunger var stillad; han hade funnit några arma syndare att frälsa, och då säger han: "Jag har mat som ni inte vet av."

Se här Frälsarens hjärta! Se här, vad som är hans lust bland människors barn! Det är hans mat, hans vila, hans lust, att han må göra dem gott. Därför är det hans lust att bo ibland människors barn.

Och att denna hans lust inte är något tillfälligt och övergående, utan en djupt grundad, evig böjelse i hans väsende för människosläktet, det har allt ifrån världens begynnelse det ena århundradet och årtusendet förkunnat det andra. Grunden är djup. Gud gjorde människan sej till en avbild, Gud skapade henne till att vara hans barn, hans sällskap och hans lust. Och när han skapade människan, denna jordens herre, skedde det inte såsom med de övriga kreaturen i hast, genom ett allsmäktigt: Varde! utan för människans skull blev han en egentlig Skapare, bildade och formade med mycken flit och omsorg ur en jordklimp hennes kropp, inblåste sedan däri sitt eget heliga väsendes livsanda, "och så blev människan en levande själ".

Knappt är nu människorna där, så är den käre Frälsaren också mitt ibland dem och vandrar med dem under lustgårdens träd. Ja då, tänker ni, gick det väl an. Det var inte något synnerligt. Men tänk, om man nu sa er, att det var först genom vårt fall, vår synd och vår nöd, som hans lust att bo ibland oss blev rätt stark och varm, skulle ni väl kunna tro det? Och se, så är det verkligen! Nu började det eviga djupet av hans Gudabarmhärtighet emot oss att brusa i Honom. Hans "livs son" var fallen i fiendens händer. Det kunde hans hjärta inte fördra. Gud är kärleken, och han har lust till liv.

Företoge vi oss en vandring genom det gamla förbundets dagar, så hade vi att med ögonen skåda, huru den käre Frälsaren gått med sina fattiga syndare ut och in och byggt sej hyddor ibland stoft och aska. Vi skulle då gå till den öknen, där han besöker Hagar, den egyptiska tjänstepigan från Abrahams hus, och talar så vänligt med henne. Vi skulle gå till Mamres lund, till Betel och därifrån till Peniel och till Horeb, där Herren visar sej i den brinnande busken. Sedan skulle vi också beskåda den underbara moln- och eldstoden och även där skåda hans ansikte. Tänk bara, att i fyrtio år klä sej om dagen i moln och om natten i en skinande eld, och det för att vara ett halsstarrigt folk till vägvisare och till betäckning emot solens hetta, och till en sköld och en lykta i mörkret — visst fordras därtill, att han skall hava en stor lust till människors barn? Vi kunde gå vidare till Ofra, där Gideon ser den käre Frälsaren sitta under en ek, och sedan till Jerusalem och i templet, där han bor över nådastolen. —

Men vartill en sådan lång resa? Vi har honom nu närmare. Gud är uppenbar vorden i köttet. Vad ser vi om julen i krubban i Betlehem? "Ett barn." Ja väl, ett barn, och just detsamma, som har sagt: Min lust är med människors barn. Gud i köttet, Gud i krubban, Gud i linda, Gud vid en moders bröst: här stelnar ens tankar, här bävar ens knän, här häpnar hjärtat, undret är för stort för svaga människor. Gott, att våra ögon är dunkla, gott, att vi skåda det blott från fjärran, förstår knappt tusendelen därav! Det skulle eljest ta ifrån oss livet, det skulle kväva oss, vi kunde inte fördra det. Det sätt, på vilket han var med Israel och umgicks med dem, var för honom ännu inte ett rätt boende hos människobarnen, det var honom ännu ett för främmande förhållande, en för kall vänskap. Han Gud, och de fattiga syndare — det svalget var ännu alltför vitt! Lika med lika förenar sej bättre. Då blev han själv ett människobarn, vår blodsförvant, vår broder.

Detta kan vi slå i vädret, såsom vore det ett intet, och seraferna, de sitter nu redan i två årtusenden på sina höjder och skådar ned i denna kärleksavgrund och kan inte nå dess botten och kan inte upphöra att i helig förundran häpna och ur denna djupa brunn ta ämnet till alla sina hallelujasånger. Ordet var när Gud, och Gud var Ordet, och Ordet vart kött och bodde ibland oss.

O, eviga nådesunder! Vad har nu drivit honom därtill? Rentav inget annat, än att han hade lust till människan och inte blott till änglar. "Min lust är med människors barn." Men varifrån har han fått denna lust? Varifrån? Ur sitt eget hjärta. Och här är vi vid änden, längre kan vi inte skåda. Så älskade Gud världen. Han älskade — därför älskade han. Vi kommer inte längre.

Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem.
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod

"Han ska föda sin hjord som en herde. Han ska församla lammen i sin famn och fodra de lammdigra." (Jes. 40:11)

Tänk, vilken tröst, då man i medvetandet av sitt eget hjärtas mörker, falskhet och ostadighet, av djävulens grymma avsikter, list och ihärdighet, och slutligen av den förvirrande mångfalden av lärdomsväder, känner sej otrygg och bävande för att förvillas, borttappas, förloras — vilken tröst, då Herren säger, att han vill själv vara vår Herde!

Tänk, vilken tröst för en arm syndare, som känner sin ömkliga vanmakt i allting, att Kristus betraktar syndare blott såsom får; vi betyder inte mer, vi är bara får, för vilka han är den gode Herden, som hellre ger sitt liv, än han ser att fåren förgås.

Tänk, vilken tröst, då man också med bekymmer ser på den övriga "klena hjordens" faror, ser hur mycket som förvillar fåren — vilken tröst, att han som har "all makt i himmelen och på jorden", han är Herden för fåren, han ska sörja för dem.

Och tänk, vilket betryggande rättesnöre för alla de underherdar, de "små drängar", såsom Esaias kallar dem, som in- och utifrån ansättas med frågan: "Visar du fåren den rätta vägen, behandlar du fåren rätt?" vilken tröst att äga detta betryggande rättesnöre, detta avgörande föredöme av Herren själv, som säger: Jag är den gode Herden. För denna Överherde måste vi dock alla samt och synnerligen böja oss, efter honom måste vi rätta oss, annars är vi sannerligen inga goda herdar. Den som inte har Kristi Ande hör inte honom till.

Det första, som i detta ämne är tänkvärt och fröjdar en fattig syndare, är att vi här ser hur Gud betraktar människorna bara som får, borttappade och vanmäktiga får, som omöjligt själva kan vårda och vakta sej för ulven, utan helt och hållet beror av en herde. Så har ju Herren överallt beskrivit människan och arbetar oupphörligt på att slå ner och ta ifrån oss de inbillningar som ligger så djupt i all vår natur, att vi själva ska ha ljus och kraft att hjälpa oss, att vi ska väl något förstå och något kunna göra. Emot denna djupa, oändliga inbillning säger ordet tvärtom: "Gud såg från himmelen på människors barn, om där vore någon förståndig, som frågade efter Gud; men de är alla avfallna och allesammans odugliga; där är ingen, som gör gott, ja, inte en." Ja, vi är så "odugliga", säger aposteln, att "vi är inte ens bekväma något tänka såsom av oss själva^, utan Gud måste verka "både vilja och gärning".

En sådan oduglighet ligger nu uttryckt i bilden av får. Fåren är bland alla djur de mest blottställda, värnlösa och enfaldiga; inte har de tänder att försvara sej med emot ulven, därjämte är de kända för en sådan brist på klokhet, att de blivit till ett ordspråk för den egenskapen, så att man kallar en mycket inskränkt människa ett får. Så är vi också alla i det andliga besynnerligt dåraktiga. De eljest mest kloka män är de största dårar, så snart det rör deras egna själar; och de mest upplysta kristna är alltid för satans djuphet förlorade, om Herren släpper dem. Och även då vi som tydligast ser vad vi borde göra, är vi dock så vanmäktiga, att vi ofta måste ropa och kvida: "Jag är såld under synden; det goda, som jag vill, det gör jag inte; och det onda, som jag inte vill, det gör jag".

O, besinna dock en gång detta, du som förbråkar ditt hjärta med frågan om ditt eget åtgörande till din salighet! Du betyder inte så mycket, du är bara ett får; fall ned för Herren och bekänn med David: "Jag är ett vilsefarande och borttappat får; sök din tjänare!" Bekänn att du förmår alls intet, inte ens något tänka; begär allting blott såsom en gåva av Herren. Om han behagar ge dej något, så har du det; om inte han ger, så är allt förgäves. Du är bara ett svagt och värnlöst får.

Men se nu vidare, vilken outsäglig tröst det är, att Herren Kristus själv säger sej stå i det förhållande till oss, som en herde till fåren. Nu är det en herdes sak, att han skall ha vård om fåren — att han inte ska vänta att fåren själva ska kunna försvara sej, själva vakta sej för ulven, själva övervinna den, utan det är herden som skall göra allt detta - och det utan avseende på om fåren är värda det eller ej. Det tillhör herdens kall. Tänk nu då Herren Jesus själv säger: Jag är den gode herden, så tillåter han ju att jag så anser honom, och att jag väntar av honom just det som tillhör en herde.

Vem skulle jag tro, om inte Herren själv?

Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

"Håll er inte efter denna världen." (Rom. 12:2)

Grundtextens uttryck för "denna världen" betyder egentligen "denna tiden", nämligen hela jordelivets tid, såsom motsats till den tillkommande  världen. Men då tiden eller tidsandan beror av och består i människovärldens anda och väsende, så menas här också just den världen, nämligen den stora rådande massan av människor och deras fåfängliga och onda väsende — den massan, som lever fram efter den fallna naturen och efter "den anden, som regerar i otrons barn", "i denna världens mörker", vilken mäktiga onda ande därför kallas "denna världens förste".

Denna världen är därför alltid ond, stridande emot Gud, förförisk och farlig; varför aposteln (Gal. 1) också kallar henne: "denna närvarande onda värld". Denna värld kan vi således inte följa eller "hålla oss efter", om vi vill offra oss åt Gud och göra hans vilja. Den som vill vara en sann kristen och efterfölja sin Herre genom livet, måste alldeles ta avsked från det vanliga världsväsendet, måste, i sättet att tänka, tala och leva här på jorden, beträda en helt ny väg. Sådant menar här aposteln, då han förmanar: "Håll er inte efter denna världen."

Men ska vi följa denna förmaning, då fordras att "utge sej själv till ett offer"; ty då ska det ofta bli övermåttan bittert att ställa sej så ensam och besynnerlig, att man får hela världen emot sej, far, mor, maka, syskon och många välmenande eller ansedda människor. Låt då inte nedslå eller förvilla dej. Herren Kristus och alla hans efterföljare har gått denna väg före dej, ja, många tusen har därför blivit martyrer, emedan de inte kunde hålla sej efter denna världen. Du bör därför tänka så: Fastän jag ser mina grannar och gamla vänner, ja, mina närmaste gå en helt annan väg, och de har hela världens aktning och vänskap, så vill jag ändå hellre följa Kristus och hans vänner. Jag har då ett vida herrligare sällskap än det jag överger; jag har Gud och de goda änglarna med mej, ja, alla helgon ifrån världens begynnelse. Gud hjälpe mej bara att bli trofast intill änden!

Likaså, när du ser många, som berömmer sej av att vara kristna, kunna på samma gång stå i förtroligt förhållande till Kristi fiender, kanske delta med dem i många onyttiga ting, t. ex. i tidsfördriv på sabbaten, eller du ser dem annars av den dyra nådetiden bortslösa många timmar med fåfängligt tal eller fåfänglig läsning, så bör du, som vill verkligen följa Kristus, eftersinna, om också Han och hans lärjungar gjorde något sådant, och då hellre följa dessa heligas exempel. När du ser många, som vill vara kristna, alltid kunna tiga om Kristus och om de oomvändas själafara, bör du eftersinna, om det är enligt med kärleken och med Kristi exempel, och sedan blott däri ha ditt rättesnöre. Så ska du lära dej att både i större och mindre ting "inte hålla dej efter denna världen".

Men märk noga, att detta gäller endast om sådana ting, som innebär någon synd, som strider mot Guds uppenbara ord, eller emot kärlekslagen. I alla andra ting åter ska vi vara såsom andra människor, behålla ett naturligt sätt och inte göra oss besynnerliga genom något påtaget och efterapat väsende, eller gagnlösa egenheter. Högmodsanden frestar stundom även fromma själar att göra såsom skrymtarna, ta på sej något eget utseende, någon utmärkande besynnerlighet i sättet att vara. Sådant kunde visst också kallas att inte "hålla sej efter denna världen", men inte är det vad aposteln här menar. Sådant är tvärtom en skadlig dårskap, som blott "ger lastaren rum". Herren Kristus var, även i sättet att vara, "lika som en annan människa och i åthävor funnen som en människa", synden undantagen. Har du ett sunt kristligt sinne, så ska du även häri vara hans efterföljare; du ska alltid eftersinna vad som tjänar till nästans nytta; ty detta är det stora rättesnöret för allt vårt yttre leverne.

Men genom tron och bekännelsen, genom nitet för Herrens ära och själars väl, ja, genom vaksamhet över dej själv, ska du ändå alltid bli besynnerlig för världen. Det må då inte bekymra dej. Såsom främlingar och pilgrimer på jorden, strävande hän till vårt rätta fädernesland, det himmelska, ska vi ju alltid synas såsom dårar för världen, som tvärtom har på jorden sitt hem och sitt allt. Men det är just i dessa väsentliga stycken, som rör Guds sak, vårt eget och andras eviga väl, vi inte ska hålla oss efter denna världen. Detta är vad aposteln här lägger oss på hjärtat.

Då småsinta världen med gruset är nöjd
och synden och flärden är all hennes fröjd,
då följer jag, segrande härar, med er
som tågar till ära,
som tågar till ära,
som tågar till ära vid korsets banér.

Den korsmärkta dräkten med smädnamn jag tar
om ingen i släkten det namnet än har,
och följer med glädje, ni kämpar, med er
som tågar till ära,
som tågar till ära,
som tågar till ära vid korsets banér.

"Älska era ovänner; välsigna dem som bannar er; gör väl mot dem som hatar er; bed för dem som gör er skada och förföljer er." (Matt. 5:44)

Märk av dessa ord hur Herrens Kristi sinne är, och hur hans kristna ska vara sinnade: "Älska era ovänner; välsigna dem som bannar er, gör väl emot dem som hatar er." Må varje kristen besinna hur högt Herren här sätter upp målet, så att vi dock åtminstone måtte veta vad som är helighet, och inte vandra genom vårt liv i den onda naturens mörker.

Herren Kristus straffar inte bara dem som hatar sina ovänner, talar illa om dem eller gör dem något ont; utan han vill inte heller hålla dem för fromma, som underlåter att älska dem och göra dem gott. Ty när han här säger: "Älska era ovänner", så betyder "älska" verkligen att älska, att ha ett av barmhärtighet brinnande hjärta och innerligt önska dem allt gott.

För det andra vill han, att denna kärlek också ska bevisa sej med hulda ord och med förböner, då han säger: "Välsigna dem som bannar er." Då hatet och fiendskapen inte kan utövas på annat sätt, sker det vanligen genom ord, så att man söker på allt möjligt sätt förklena sin ovän, vanställa hans rykte och säga allt ont om honom. Men här säger din Herre Kristus, att du ska tvärtom tala väl och önska intet ont, utan välsigna dem som bannar.

Ja, hörom hur Paulus uttrycker detsamma, som Kristus här sagt oss: "Tala väl om dem, som går efter ert argaste; tala väl och önska dem inget ont." O, min Gud, hur långt är vi inte från ditt sinne och dina rätter! "Tala väl om dem som går efter vårt värsta!" O, Herre Gud, fördöm oss inte! Och aposteln upprepar två gånger det ordet tala väl, därmed antydande hur alldeles nödvändigt den förmaningen behöver behjärtas och efterlevas. Men när vi ska så älska, välsigna och tala väl om våra ovänner, om "dem, som går efter vårt argaste", vilka är då de som vi ska hata och tala illa om? Det vill här synas, som skulle sådant inte alls tillhöra ett sant heligt sinne, en Jesu efterföljare; han skall inte hata, förtala eller banna någon människa.

Men här torde någon säga: Läser vi inte i Skriften, att även heliga män, ja Kristus själv och hans apostlar, har tilltalat fienderna hårt? Kallas det att älska och välsigna dem?

Svar: Vad de heliga har talat hårt och straffande i Herrens namn, det är inte någon människas, utan den helige Gudens straffande och bannande. Det som görs på ämbetets vägnar, såsom när en domare avkunnar en dödsdom, eller bödeln dräper, eller en lärare med Guds ord och i Kristi sinne straffar, allt sådant är Guds straffande. Och vad Gud gör är allt rätt och heligt. Men här talar Kristus om vad vi, blott såsom människor, ska göra mot dem som är fientliga emot oss — inte om vad ett ämbete gör, utan om vad människan gör. Och då heter det endast: älska, välsigna, tala väl, göra gott.

Till sådan kärleks bevisande hör också det Herren säger i v. 42: "Ge honom som ber dej; och vänd dej inte ifrån honom som vill låna något av dej." Även om det är din ovän som är i nöd, skynda att hjälpa honom — "gör väl emot dem som hatar er".

Och Herren anför två bevekande skäl, varför vi så ska älska våra ovänner och göra dem gott. Först, att vi på detta sätt, såsom goda barn, så liknar vår himmelske Fader. Han säger: "För att ni ska vara er Faders barn som är i himmelen; ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga." Då Herren här nämner solen och regnet, som är de två huvudmedlen, genom vilka all jordens frukt och välsignelse ges oss, så har han därmed omfattat hela den oändliga rikedomen av alla Guds gåvor och välsignelser på jorden; och dessa ger han oupphörligt åt sina fiender, lika väl som åt sina barn och vänner. Sådant är Guds hjärtelag, så ska också vi vara sinnade.

Den andra bevekelsegrunden Herren anför här är den, att vi i motsatt fall liknar inte honom, utan de ogudaktigaste människor. Han säger: "Ty om ni älskar dem som älskar er, vad får ni för lön? Gör inte också publikanerna detsamma? Om ni har er vänligt mot era bröder allenast, vad synnerligt gör ni? Gör inte också publikanerna så?" Då de som eljest vill gälla för goda och fromma människor är så falska i sin kärlek, att de bara älskar och tjänar sina vänner, visst borde de vakna vid dessa Kristi ord. Knappt finns så onda människor, tjuvar eller rövare, att de inte håller vänskap inom sitt band. Kristus säger, att även djävlarna har denna samhällighet, annars bleve deras rike förstört (Luk. 11).

Se nu hur from du är, då du är vänlig och huld bara mot dina vänner. Du är då så from som tjuvar och rövare, ja, också som djävlarna.

Med kristligt saktmod, o min själ,
ditt barnaskap besanna.
Mot dem som hatar dej gör väl,
välsigna dem som bannar.
Försonlig var och kärleksrik,
ja, var den högste Fadern lik.

Ännu han till sin nådastol
ej någon vägrar kalla,
ty nådens liksom dagens sol
går upp ännu för alla.
Än flödar kraft av Jesu blod,
likt Herrens regn, till ond och god.

Men syndar vi på Herrens nåd
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över den ej solen må

kanske för alltid nedergå. 

"Jag förmanar er, kära bröder: Ta förmaningens ord till godo." (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det som är orätt.

Men det tillstånd som inte gärna låter hjälpa sej inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det som angriper köttet och synden.

Det är väl sant att man bör bruka den urskillningen, att man inte på samma gång som man omfattar Kristus även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa kommer aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord som lyder ljuvligt och väl, och sky det som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot för att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:

"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne. Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du  sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstode vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

"Jag är korsfäst med Kristus" (Gal 2:19)

Allt det, som hör till köttet, är inte endast dömt till döden, utan också genom föreningen med Kristus verkligen korsfäst. Om någon menar sej vara omvänd och trogen och även verkligen i vissa fall börjat leva annorlunda, övar ordet och vissa kristliga gärningar, men hyllar och övar dock någon viss köttslighet, girighet, eller högfärd, eller vällust, eller hat, eller annat dylikt — han vet väl att det är synd, men berömmer sig av sin frihet och fortfar i skötesynden, ja, försvarar och hyllar den — se, en sådan bedrar sej själv och ljuger på sin själ, då han talar om sin tro och frid.

Men även om någon blivit en sann  kristen och verkligen börjat i Anden, men inte fortfarande älskar och övar köttets korsfästande, utan åter givit sina lustar frihet, åter hyllar och försvarar någon synd, han har "lyktat i köttet". Tron, friden med Gud och ett gott samvete kan inte bestå jämte en enda frigiven och hyllad synd.

"Om ni lever efter köttet, så ska ni dö; men om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." Med dessa ord avkunnar aposteln en bestämd dom och visar, att köttets dödande inte är en sådan sak, där det står i vår egen frihet att göra det eller låta bli det; utan så vida vi vill behålla livet och inte evigt förloras, ska vi nödvändigt och ovillkorligt öva detta, ja, så snart vi kommit till Kristus, ofördröjligen ta avsked ifrån det gamla syndaväsendet och börja ett nytt leverne efter Kristus och aldrig mer vända oss därifrån till syndatjänsten igen.

Det är ganska märkligt att beskåda, hur det hos en kristen i verkligheten bevisar sej, att den gamla människan är korsfäst med Kristus. Det är nämligen därhän kommet med en kristen, att hur det än går honom under vandringen, bättre eller sämre, ska hans gamla människa dödas, så länge Anden bor och arbetar i honom.

När Petrus troget följer sin Mästare, då dödas dagligen den gamla juden i honom, han förvandlas alltmer ifrån sitt förra väsende till sin Herres Kristi likhet. Men när han en gång uppblåses av förmätenhet och därför lämnas åt satans sållning, faller och förnekar sin Frälsare, då gråter han bittert, gråter som ett risat barn; då dödas hans egenkärlek och förmätenhet.

När han sedan inför rådet i Jerusalem står fast vid sanningen och bekänner Kristus, blir han hudflängd; då dör han världen, ja, då dödas också köttet. Men när han därefter i Antiokien åter av människofruktan "skrymtar", då får han en skarp bestraffning av Paulus. Hur det än går för den käre Petrus, ska han tuktas och dödas.

Så länge en kristen är rättsinnig och följer sin Frälsare, ska han dödas; ty det är nu kommet därhän, att synden själv är hans största plåga. Är jag rik och därav frestas att göra mej ett paradis på jorden, börjar göda köttet och leva världsligt, då får jag genom Anden de starkaste slag, blir förskräckt för min rikedom och vällevnad och lider därav mer, än då jag var fattig. Går det inte så, utan jag börjar hylla och följa köttet och göra mej goda dagar i sinnlighet, då blir där själva döden.

Är jag fattig och lider av lekamlig brist, men håller mig till Herren, då dör jag världen var dag. Är jag verksam och begåvad i det andliga, har år och erfarenheter i nåden, ljus och förmögenheter, mer än bröderna, och därför vill njuta av ära och anseende — ve, det är själva giftet! Det känner anden, och jag förskräcks nu såsom för helvetet.

Är jag trogen och vaksam i bön och strid mot synden, vill försaka både synd och ära, vill allvarligen, i det fördolda och i verkligheten, vara den främste — men jag vet det själv, jag gläds däråt, jag har en hemlig förnöjelse i min allvarlighet — ve, ve, det är själva helvetet! Jag förskräcks för det. Men ger jag mej då tvärtom mer frihet, köttslig frihet — efter som allt gott kan uppblåsa mej, så att jag nu föraktar att vaka och be och verka det, som är gott, utan ger köttet frihet — o, då hoppar jag ju rakt ur askan i elden; då känner jag alldeles bestämt min skuld och dom! Men blir jag då av bestraffningen upprorisk mot evangelium, slår all tröst ifrån mej och säger: jag är ingen kristen, jag kan inte ta nåd, se, då rasar åter köttet genom otron, då får jag åter ingen ro, förrän jag låter tukta mej till ett ödmjukt emottagande av nåd som idel nåd.

Sålunda ser vi, att hur det än går för en kristen, så ska han dödas. Detta heter att vara korsfäst med Kristus.

Här säger du: "Vad är detta? Skall jag då från alla håll straffas och tuktas; vad ska jag då göra? Ska jag i ingenting få vila och ha ro?" — Svar: Jo, men blott i en enda punkt — i Herren! "Den sej berömma vill, han berömme sej i Herren!" Den som vill na ro och glädje, have den i Herren — i själva Herren, i hans rättfärdighet, godhet och trohet. All annan fröjd och berömmelse straffar Anden liksom det uppenbarade ordet. — "Ja, då må jag så gärna genast dö!" — Ja, så är det för en korsfäst. Detta är det korsfästa livet. Är jag stilla på korset, så lider och dör jag; men är jag inte stilla, utan bryter och sliter mej, lider jag dessmer.

Här är ingenting bättre än att vara stilla, vara Anden underdånig, se på Jesus och fara efter det, som är ovantill! Det förläne oss Herren! Amen.

En korsfäst konung anstår ett korsfäst folk men vi
en dag med konungen ska få förklaras.
När Kristus uppenbaras, då uppenbaras vi
som med hans makt till salighet bevaras.

"Låt er inte omföras med mångahanda och främmande lärdom, ty det är gott att stadfästa hjärtat med nåden." (Hebr. 13:9)

Hur viktig och nödvändig är inte denna förmaning! Oss är inte oveterligt, vad satan har i sinnet. Han vet väl, att ingenting kan göra oss skada, så länge Kristus är oss dyr och viktig, är oss allt i allt; och däremot, att ingenting kan hjälpa oss om Kristus förloras. Kristus är dock allena den, som mäktar "slå ned djävulens gärningar" och är för "helvetet ett gift och döden en plåga".

Kan jag bara hålla mej till Kristus och det rena, hälsosamma ordet, så kan allting hjälpas; ja, även om det inte alltid ginge så rätt och väl med mitt leverne, blir jag likväl då alltid igen upprättad. Men kan den gamle ormen föra oss ifrån Kristus och hans sanna kännedom, då har han vunnit, då har han oss vapenlösa och hjälplösa i sin hand.

Därför ska vi alltid finna, att all djävulens strävan, makt och list går ut på att föra oss ifrån Kristus och ställa oss något annat för ögonen — må det också vara idel helighet, fromhet och goda gärningar — bara inte Kristus i enfaldig trons hunger eller förtröstan får vara vårt ögonmål. Därför säger också den store aposteln: "Jag fruktar, att såsom ormen besvek Eva med sin illfundighet, så blir också era sinnen förvända ifrån enfaldigheten i Kristus." Faran är därför förvisso inte fjärran.

Utom detta djävulens oavlåtliga strävande, ligger också i all människonatur dels en gruvlig otacksamhet, glömska och förgätenhet av Guds välgärningar och av den nöd, varifrån han förlossat oss; dels ock ett oändligt nyhetsbegär, eller att man alltid snart ledsnar vid vad man har, och önskar sej något nytt, alltid älskar ombyte. Så är också Kristus och hans evangelium för allt förnuft en galenskap och förargelse.

Låt oss därför väl se till, att vi ständigt är på den rätta vägen, i det rätta sinnet, att det, som är störst i himmelen och för Gud, också är störst för oss! För Guds ögon är ingenting stort och gällande, utom endast Sonen, offrad för oss; detsamma måste också för oss vara det enda stora och dyrbara. Om vi har en annan smak, är det inget gott tecken, och då böra vi inför Gud beklaga sådant och anropa honom om den rätta smaken och sinnet.

Så bör vi också veta och betänka, att det finns ingen synd på jorden så förskräcklig, ingen, som så måste uppväcka Guds vrede, som otacksamheten och föraktet för hans stora välgärningar; och nu är inte någon Guds välgärning större än den, att han gav oss sin egen Son och i honom det eviga livet, då vi hade förtjänt att evigt bära våra synders rätta lön.

Därför, "hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?" Ännu mer, om vi också en gång har sett Guds herrlighet i Kristi evangelium, genom tron har blivit Guds barn och fått smaka hur ljuvlig Herren är, vore det ju en förskräcklig otacksamhet, om vi nu hölle samma nåd och evangelium för ett ringa ting, som inte smakade oss. Detta vore, vad Jesus kallar att "ha övergivit den första kärleken".

Paulus skriver också om den första kärleken bland galaterna, att de då hade så högt värderat evangelium, att de upptagit honom som predikade det, "såsom en Guds ängel, ja, såsom Jesus Kristus", och tillägger: "Hur saliga var ni inte då? Jag är edert vittne, att om det hade varit möjligt, hade ni tagit ut era ögon och givit mej." Så högt värderade de evangelium då! Men sedan de av en "främmande lärdom" blivit "tjusta", så att de inte lydde sanningen, utan "sökte bli rättfärdiga genom lagen", då kallar han detta, att de på nytt korsfäst Kristus, säger, att de mist Kristus och var fallna ifrån nåden.

Och är det inte förskräckligt, när enligt Kristi egna ord sådant kan ske, eller den första kärleken överges, mitt under det man likväl fortfar att arbeta och lida för Kristi namn, är vaksam mot falska andar och har skarp blick att avskilja dessa, således blott genom ett tyst inre avdöende ifrån den rätta bättringens och trons övning; ty så lyder Kristi tänkvärda ord i Uppenbarelseboken. 2:2—5.

Slutligen ska vi också märka, att om Kristus skall förbli oss alltid dyr och kostlig, vårt hjärtas allt i allt, och den nya sången aldrig bli oss gammal eller lång, är nödvändigt, att inte bara den rätta läran, utan också det rättsinniga livet bevaras — att vi står i beständig övning, dagligen lever i den bättring som är inför Gud, i ett vaket samvetes kännedom av synden, samt dagligen vill vara förvissade om syndernas förlåtelse, om nåd och vänskap hos Gud. Då ska Kristus alltid bli oss väl behövlig, dyr och oumbärlig, då ska evangelii ord vara oss ett ständigt behov, smakligt och kärt; vi ska då gärna höra, läsa och tala om Kristus.

De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.

Men saken, äran först och sist
är din och inte vår, helt visst!
Stå därför bi din lilla hjord
som tror och litar på ditt ord.

Ditt ord är i vår nöd och sorg
vår säkra tröst och fasta borg.
Behåll oss där, o Herre kär,
allt annat är förgängligt här.