torsdag 9 maj 2024

"Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus" (Gal. 3:24)

Här ser vi nu ändamålet med syndens kännedom genom lagen, samt tecknet på dess rättskaffenhet. Ändamålet var nämligen, inte att Gud skulle kunna förlåta synden; ty till det ändamålet har en annan man måst känna och ångra henne, så att han därvid svettades en oerhörd blodsvett. Inte heller att synden skulle genom dess bittra kännedom utbrännas och övervinnas, ty därtill fordrades Anden, som kommer av trons predikan. Sant är, att du kan av syndakänslan lära avlägga åtskilliga yttre synder, samt att lättsinnet och yran lägger sej och avmattas; men det egentliga fördärvet stiger i samma grad invärtes. Nej, ändamålet var, att du skulle drivas till Kristus, att du inte annorstädes skulle få någon ro och vila än i fristaden, Kristus. Och tecknet, att du rätt känner dina synder, blir därför det, att detta ändamål är vunnet, nämligen att du inte mer kan hoppas vinna nåd genom något eget arbete, utan nu blott söker försoningsnåden i Kristus.

Kan du ännu förbli som förr i världen och synden, då är du inte ens väckt, inte ens driven in till dej själv och din egen bättring, och då känner du alls inget av synden. Men om du än är väckt, men nu kunnat stanna hos dej själv, i din bättring, ånger, bön, och där har ditt hopp, din tröst och din vila, då känner du inte fördärvet rätt, då är du ännu utom Kristus och lika förtappad som en säker syndare.

Här uppenbarar sig då den falska, den kainiska syndakännedomen. Det finns många väckta och religiösa människor, som känner och erkänner mycken synd, ja, känner sej stundom rentav fördömda, men kan under allt detta dock bärga sej; de lever fram den ena dagen efter den andra i samma tillstånd, och det får gå an; de är väl inte alldeles nöjda, men de förmår dock bära det, de förmår äta och dricka, arbeta och sova, ja, le och skämta, fastän de inte vet sej ha Guds nåd, utan kanske fritt bekänner, att de är fördömelsens barn. Hör de den fria oförskyllda nåden beprisas eller dem tillbjudas, så slår de hastigt emot och av en besynnerlig ödmjukhet avsäger sej rakt dess anammande, sådana de nu är, varvid de säger eller menar: "Nej, nej, jag är inte så förmäten, mina synder är svårare än så, att jag skulle tillägna mej nåden så fritt; det kan endast den göra, som inte känner så mycker synd som jag" — och så är de hemligen belåtna med sej, eller anser sej ha det bättre än dessa troende, som de menar inte kan ha deras syndakännedom.

Dessa har ett besynnerligt sken av syndakännedom; man skulle inte tro, vad som dock är händelsen, att där ännu råder en innerlig självbelåtenhet, en stolt ande, som gjort själva samvetskvalen till sin tröst, varigenom Kristus och hans blods förtjänst och fria, stora nåd ännu utestängs. Dessa, om de än kvalde sej till döds med synder, förblir dock borta från fristaden, från det enda, som gäller för Gud, och på sådant sätt ska de dö i sina synder.

Dessa är med träffande drag tecknade i Kains historia. Även han sade inför Gud: "Min missgärning är större, än att den kan bli mej förlåten." Han hade verkligen ett slaget och bävande samvete, en orolig ande, som darrade för ett ruskande löv, han var främmande för Gud och olycklig alla dagar. Men märk, nog hade han ändå förmåga att gå bort till det landet Nod öster om Eden och bygga en stad och ha hustru och barn; inte var det honom för svårt, att Gud var vred på honom, det förmådde han bära; inte behövde han falla ned för Gud och förvissa sej om hans nåd. Se här skillnaden mellan ett oroligt samvete och Andens väckelse, mellan den syndanöd, som själva synden och samvetet förorsakat, och den som Guds Ande genom ordet verkat. Den förra finns ofta hos de mest ogudaktiga, efter några syndautbrott, men lämnar dem lika oförändrade; ty allt det, som är av människan, av någon mänsklig kraft, såsom av hennes samvete, kan aldrig föda henne på nytt; därtill fordras Anden.

Den väckelse och syndanöd som är Andens verk, driver människan alltid till bättring och tro och verkar en hel förändring. Därför blir provet på en sann syndakänsla alltid det, som redan är nämnt, att den verkar en förändring, ett uppstående, ett flyende, eller att människan inte kan bli där hon är, utan söker sin räddning, samt slutligen att hon inte kan söka denna hos sej själv, utan i Kristus; att hon inte kan vila, förrän hon i honom fått nåd, samt förvissning om densamma — en nåd och förvissning som verkar frid, kärlek och ett nytt villigt hjärta för Gud och det goda. Och detta var syndanödens ändamål, nämligen inte att Gud därigenom skulle vilja ge nåd, utan att vi skulle vilja ta emot nåd.

Den som Gud och salighet
efter mänskotankar mäter
och i sin förmätenhet
Ordets ledstång helt förgäter,
måste låta Skriften råda,
måste låta Gud benåda.

Den som sett Guds härlighet
och som värmts av nådesolen,
men numer av hövlighet
ej går fram till nådastolen
utan kvar på förgårn sitter
gör sin tid i otid bitter.

Den som ser sin fattigdom
och är över synden vaken,
men vill se sej mera tom,
mera fattig, arm och naken,
förrän nåden tro han vågar,
o, hur fåfängt han sej plågar!

Ingen självförsakelse,
ingen smälek, ingen ära,
inget eget arbete,
vad slags namn det månde bära,
kan förvärva själen prydnad -
det kan endast Sonens lydnad!

tisdag 7 maj 2024

"Kristus är för den skull död för alla, att de, som lever, ska inte nu leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden." (2 Kor. 5:15)

Dessa ord säger oss, att vi först är delaktiggjorda i Kristi döds förtjänst, så att hans egen död på Golgata för arton hundra år sedan har blivit vår egen, så alldeles, som om vi själva hade varit där och utstått vår förtjänta död; men också, för det andra, att vi på samma gång är invigda till hans döds efterföljelse, så att, så snart vi har blivit kristna, blivit delaktiga av Kristi förtjänst och alla hans rikes förmåner och skatter, är vi i samma stund invigda till syndadöden, förpliktigade att genast ta avsked från vårt förra syndaleverne, vår förra tjänst under orättfärdigheten; att under dagligt korsfästande av köttet mer och mer dö synden och leva för Gud, liksom Kristus genom korsets död tog avsked från de synder, som han hade burit. Och liksom Kristus då gav sej själv åt Gud till ett evigt gällande försoningsoffer, så ska vi nu ge oss åt Gud till ett skäligt och honom behagligt tackoffer. Och detta allt därför, att Kristus är död för oss, och att vi tror på honom och är iklädda hans rättfärdighet.

Men kanske detta ännu är dej för ringa till bevekelsegrund för ett allvarligt köttets dödande. Det är dej kanske ringa, att Kristus är död för dej, att du är nu inte under lagen utan under nåden, att du har blivit fri ifrån synden; måhända du finner dej bättre i syndens tjänst, ty då slipper du detta bittra dödande, då behöver du icke så beständigt försaka dej själv och följa Kristus till korset.

Se, ingen tvingar dej mot din vilja att tjäna Kristus, och nog är det lugnare för köttet hos synden; betänk dej väl, säger Jesus (Luk. 14), innan du ger dig i lag med mej, så att du inte gör såsom den man, som började bygga ett hus och inte hade överräknat kostnaden, utan efter många dagars arbete och mycken uppoffring fick överge det; eller den man, som gav sig i krig och inte hade betänkt fiendens styrka. Synden ger många nöjen för köttet; men det vore orätt att vilja förtiga dess lön — "syndens lön är döden". Sålunda bör vi, då det förefaller oss ringa vad Kristus ger, betänka dess motsats, betänka, vad det vill säga att inte tillhöra Kristus; att inte vara under nåden utan under lagen; inte vara fri från synden, utan ännu i dödens stund vara utan Medlare, vara i sina synder under lagens förbannelse och i domen få ta emot syndens lön, som är döden, den eviga döden i det djupa helvetet.

Sådana är villkoren hos synden. Betänker vi dem rätt, då vill vi mycket hellre här en liten tid vara korsfästa med Kristus och dö synden och sedan vara med honom i paradis för evigt, än att en liten tid ha lust i synden och sedan ha evigt lidande; helst vi redan här genom den stora nåden, genom Andens hugsvalelse och ordets tröst har vunnit mycket mer än vi försakat; ha här genom Kristi blods stänkelse ett gott samvete, vilket är "ett dagligt gästabud".

Ja, du är en av dessa lyckliga själar, att du inte är blott döpt till Kristus, utan också blivit väckt och kommit till tron; du har det hoppet, att du är en av de rättrogna; du vet, att du blivit fri ifrån synden och är nu inte under lagen, utan under nåden, så att intet av allt ditt ännu vidlådande onda skall tillräknas dej, lagen inte fördöma dej, inte Gud förtörnas på dej — se, har du icke sådan tro och sådan frihet, utan du ännu är bekymrad om, hur du skall bli kvitt din syndaskuld och få en nådig Gud, då hör du inte hit, då kan du inte dö synden och leva Gud — nej, du måste först komma till trons frihet. Men är du, såsom nyss sades, genom tron frigjord från dina synder och ditt trälsinne, så att du nu med glädje vet, hur väldeligen, tillräckligt och fullkomligt den saken är ombesörjd av Kristus, och har smakat hur ljuvlig Herren är, erfarit hans Andes vittnesbörd om ditt barnaskap och har den Helige Ande i ditt hjärta; då måste det också vara din lust att dö med Kristus, att vara korsfäst med honom, att ge dej hel och hållen åt honom; då måste du erkänna för din plikt att inte mer vara din egen, inte mer följa ditt eget kött, ditt eget tycke, din egen vilja, dina egna lustar och begärelser, utan i alla dina livsdagar försaka all ogudaktighet och världslig lusta och leva gudligt, rättfärdigt och tuktigt i denna världen, ja, leva för hans räkning, som levde och dog för dej. Ty "han är fördenskull död för alla, att de, som lever, ska inte nu leva sej själva, utan honom som är för dem död och uppstånden".

Lev för Jesus! Inget annat
är dock värt att kallas liv.
Åt den vännen framför andra
hjärtats första kärlek giv.

söndag 28 april 2024

"Inled oss icke i frestelse." (Matt. 6:13)

Har jag rätteligen bedit förlåt oss våra skulder och verkligen fått den trösten, att allt är mej förlåtet, att Gud nu är nöjd med mej för sin älsklige Sons bemedling, så ska det nödvändigt då bli mitt hjärtas första och innerligaste omsorg, att jag inte måtte på nytt synda mot min nådige Fader — mitt hjärta börjar således bedja: Och inled oss inte i frestelse! Hjälp mej, o Gud, att jag inte åter syndar mot dej!

Den, som bara vill undkomma syndens straff och inte har något bekymmer om att undkomma själva synden, har däri nog bevis på en falsk anda. Ja, det plägar hos alla redliga själar, även förrän de kommit till tron, vara till och med mer omsorg om syndens undkommande än om förlåtelse, så att det också övergår till en avväg bland väckta själar, att de i hjärtat har den sjätte bönen före den femte; de vill först befrias från det ondas makt och sedan bedja om förlåtelse.

Och det följer ännu de troende, isynnerhet då deras ande blivit mer lagisk än evangelisk, att de kan tänka tio gånger på syndens undkommande, då de tänka en gång på förlåtelsen. Nu är väl detta inte rätt, ty det är dock förlåtelsen och evangelium, som måste vara vårt hjärtas uppfyllelse, om vi ska få någon ren nitälskan och någon segrande kraft emot synden. Men av hela denna allmänt kända benägenhet hos alla redliga själar får vi likväl ett desto starkare bevis, vilken falsk, sovande och köttslig ande som bor där man inte alls bekymrar sig om syndens undkommande.

Vi säger ju aldrig, att det redliga sinnet medför, att köttet inte mer älskar synden; utan vi talar om detta utmärkande Herrens verk i själen, den heliga och villiga anden, att jag räds för mitt eget kötts syndalustar, så att jag börjar ropa: "Herre, hjälp mej mot synden! Inled mej inte i frestelse! Hjälp mig mot mitt onda kötts samt djävulens och världens frestelser!"

Måtte var och en, som verkligen tänker att komma in i himmelen, uppriktigt pröva sej inför Guds ansikte, om han verkligen fruktar för frestelsen och vill undkomma synden! Herren ser det. Herren vet människornas lönnligheter. Han vet, om du, som läser detta, verkligen bekymrar dej om din synds undkommande, eller om du bara vill undkomma straffet.

O, vilket förskräckligt hjärtats mörker, vilken tjusning av den gamle ormen, när människan inte bävar för falskhet inför den store Gudens ögon, vilka är såsom eldslågor! Han, som utrannsakar hjärtan och prövar njurarna och "är en domare över tankar och hjärtans anslag". Han vet, hur du menar det, om du verkligen tänker på syndens undkommande, eller om du ännu ärnar behålla den. Vartill skall någon bön vara, vartill någon religion, om du inte är uppriktig inför Honom, utan själva din bön är ett skrymteri?

Till detta skrymteri hör också, att man väl vill undfly många synder, men gör undantag för någon viss, den egentliga skötesynden; eller att man vill undfly utvärtes synder, såsom fariseerna gjorde, men däremot inte bekymrade sej för hjärtats umgänge med synden; eller att man undflyr de synder, som medför obehag, men däremot lever lugn i de synder, som ger oss en viss själsnjutning och kraft, såsom självbehag och andligt högmod, t.ex. förnöjelse över andligt förstånd, gåvor eller allvarlighet — detta giftigaste onda, som strider direkt mot nåden.

Slutligen bedrivs också ett stort skrymteri med den sjätte bönen på det sättet, att man först beder: Inled oss icke i frestelse, och sedan självviljande går den förutsedda frestelsen till mötes. Du vet t.ex. att i det och det sällskapet, på det och det stället, hos den och den personen väntar dej den och den frestelsen, men du går dock självvilligt dit och beder kanske i dörren: Inled mej inte i frestelse. Detta är antingen att lättsinnigt "fresta Herren", och tjänar då till att dra över dej det rättvisa straffet, att du verkligen får falla i frestelse; eller också är det en följd av en redan tillvarande frestelse, vilken med våldförande makt drar dej till sitt föremål. Men då vet du redan, hur eländig du är, och har då egentligen att bedja om kraft till det utvärtes flyendet — ty har du inte kraft till det, så har du ännu mindre sedan den kraft, som fordras att stå det onda emot. Detta gäller nu om det självvilliga ingåendet i frestelsens rum.

Helt annat är det med dem, som för sin kallelses skull nödgas umgås med världen och onda sällskap, vilket  utgör så många fromma själars nöd och bekymmer i denna tiden. Dessa ska blott med fruktan och tröst flitigt bedja denna bön och veta, att "Herren kan väl frälsa den gudaktiga utav frestelsen". De ska också betänka, att deras bröder i världen har samma vedermöda, om än inte av samma frestelse; ty den, som har mindre frestelser av världen, har  vanligen desto svårare frestelser av sitt kött och av djävulen. Dock var och en olika efter olika andlig ålder och övning; men var och en skall ha så mycket, att han "varder med plats salig", att all hans egen kraft förgår honom, och han måste på allvar ropa till den allena mäktige Guden.

In i frestelse ej led oss,
låt oss inte vilse gå,
utan fräls oss från det onda,
låt oss livets krona få.

onsdag 17 april 2024

"Allt det ni ber om i era böner, tro att ni får det, så ska det ske er." (Mark. 11:24)

För att kunna be i tron är isynnerhet nödvändigt att inte bara med munnen upprepa Guds löften om bönhörelse, utan framför allt att i hjärtat betrakta dem och vid varje löftesord betänka isynnerhet följande stycken:

Först dens egenskaper, som givit löftet, såsom t.ex. hans barmhärtighet — att den är en oförliknelig barmhärtighet, en evig och oföränderlig barmhärtighet, att den är i denna stund densamma, lika varm och brinnande, som när löftet gavs. Vidare hans makt, som gav löftet, att den är en gudomlig allmakt; att "för Gud är ingenting omöjligt"; att "Herrens högra hand kan förvandla allting"; att "han förmår rikligen göra utöver allt, vad vi ber eller tänker". Och slutligen, hans sannfärdighet, som givit löftet, att det är omöjligt, det Gud skulle ljuga, att "Han är Gud och inte människa"; ja, att han också, för att göra oss dess vissare, har med ed bekräftat sina löften, såsom aposteln säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, lade han en ed därpå." Dessa trenne Guds egenskaper, hans brinnande kärlek, hans gudomliga allmakt och hans eviga sannfärdighet, utgör, såsom en Andens man säger, det tredubbla rep, som Gud medelst sitt ord nedsläppt till oss från himmelen, för att var och en, som omfattar och fasthåller detta, alltid ska räddas och upphjälpas, om också "vatten går intill hans själ" — ja, han skall också sist med detsamma upplyftas till himmelen.

För det andra bör trons bön omfatta, beskåda och framhålla vår Medlares person och verk, Kristus och hans förtjänst. Vi bör betänka, hur Gud älskar och värderar sin Son och allt, vad han har gjort och förvärvat, samt därför föredra detta inför Gud i bönen. Detta heter att be i Jesu namn. Och Jesus sade: "Allt det ni ber fadern i mitt namn, det ska han ge er." Då Moses bad, sade han: "Var nådig över detta folks ondska. Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Israel!" Här är den, som är mer än Abraham, Isak och Israel. Vi ska säga: Tänk på din tjänare Jesus Kristus, din älsklige Son, vår Herre och Löftesman, och var för hans skull nådig över vår ondska! Se ej på oss, men på din Son; i oss är idel skröplighet, i honom är vår värdighet, som du vet. Eftersom din älsklige Son har antagit sej oss, förlossat, förvärvat och vunnit oss, och eftersom du älskar din Son och hans verk, så var oss för hans skull nådig! Inte för vår skull, Herre, nej, inte för vår skull, utan för din Sons skull, i vilken du har allt ditt behag, var oss nådig och gör oss, såsom du har sagt.

För det tredje bör trons bön yrka på Guds namns ära — och säga med David: "Vem vill tacka dej i helvetet?" Om du däremot frälsar en så stor och ovärdig syndare, som jag är, skall ditt lov varda stort i evighet; ty ju större synd du förlåter, desto större bevisar sej din barmhärtighet. Och ju större den nöd och uselhet är, från vilken du hjälper oss ut, desto större din godhet och din makt; och såsom din nåd är, så ska också ditt lov och ditt namn bli. Och vad skulle inte Gud göra för sitt stora namns skull? Därför bad också David så: "För ditt namns skull, Herre, var min missgärning nådig, den stor är." På detta sätt åberopar vi Guds ära, när vi för honom till hans ord; och vad skulle han inte då göra, när hans ära är i fråga? "Han kan inte förneka sej själv." Men detta är också för Gud det allrabehagligaste vi kan göra honom; ty ju mer vi tar Gud på ordet och tror honom, desto mer ger vi honom ära, såsom skrivet står: "Abraham var stark i tron, givande Gud äran."

Nu återstår endast att göra tillämpning och bruk av detta, att eftersinna, vilka och hurudana löften som är oss givna, och sedan i alla möjliga behov och bekymmer i barnslig tro förehålla Gud dem och be: "Gör, såsom du har sagt!" — Men vem kan räkna alla de nådefulla ord, med vilka vår himmelske Fader velat uttrycka sitt kärleksrika hjärta emot oss, med vilka han velat dra de bortlupna, skygga människobarnen till sej? Till sådant ändamål har han dels uttryckligen befallt oss att i all nöd komma till honom med bön och åkallan, dels också givit oss de bestämdaste löften och försäkringar om bönhörelse. Han säger själv: "Det skall vara min lust att göra dem gott." Han bjuder: "Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, och du skall prisa mej. Be, och er ska bli givet; sök, och ni ska finna; klappa, och er ska upplåtas. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Allt det ni ber Fadern om i mitt namn, ska han ge er. Ja, jag säger er: Där två av er kommer överens på jorden, vad det än kan vara, som de ber om, ska det ges dem av min Far, som är i himmelen."

Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott. 

söndag 14 april 2024

"Låt inte synden vara väldig i er dödliga lekamen, så att ni efterföljer den i dess lustar." (Rom. 6:12)

Först bör vi här åter märka, hur det förhåller sig med helgonen. Aposteln har uttryckligt lärt, att de, som är rättfärdiggjorda genom tron, också är helgade i sin ande, står i innerlig förening med Kristus och är "döda för synden". Och dock anser han sådana förmaningar för dem behövliga — "låt inte synden vara väldig" — "att ni inte efterföljer den i dess lustar." Så står det till med helgonen: "anden är villig, men köttet är svagt;" och "djävulen har en stor vrede".

Därför, då Gud inte utför sitt helgande verk i oss med oemotståndlig allmakt, utan verkar såsom på andliga väsenden med ordet och Andens maningar, må ingen vara säker, förakta förmaningen och anse sej trygg för all fara. Nej, vi står ännu på prov, så länge vi är på jorden. Vi ska höra, akta, lyda Herrens röst och då frälsas, om vi är än så svaga, om vi också ropar utur djupet, att vi förgås, och inte kunna fullgöra Herrens vilja — därom ska Han själv dra försorg, bara vi lydigt hör hans röst; eller också ska vi, "tjusta", sövda och lättsinniga, förakta förmaningen och falla i syndens och djävulens snaror.

I korthet, dessa hulda förmaningar stämmer fullkomligt överens med vad aposteln förklarat om vår helgade ande och vår förening med Kristus och bör räknas bland de yttre medel, som Gud använder till helgelsens fullkomnande. Hur klar, upplysande och hälsosam är då inte denna förmaning!

Då aposteln säger: "Låt inte synden vara väldig i er dödliga lekamen, så att ni efterföljer den", märker vi denna tanke: Kan ni nu tyvärr inte vara helt fria från synden, låt den dock inte regera över er, så att ni också med verk och gärning tjänar den. Att synden bor i er, att ni ännu känner onda lustar, är redan brott emot Guds heliga lag; och om Gud dömde er efter den, så vore ni endast för syndens lustar fördömda. Men då vi nu i detta livet inte kan vara helt fria från synden, utan den fulla renheten hör till de nya himlar och den nya jord, i vilka idel rättfärdighet bor, använd dock den nåd som er är given, att göra synden det motstånd, att den inte får regera över er dödliga kropp, så att ni även i gärning utför dess onda vilja, utan att ni ändå vandrar efter Anden, om ni också känner frestelser av köttet.

Se här några exempel på detta: Någon har tilläventyrs med ord eller gärning förolämpat dej, och vreden vill resa sej i ditt hjärta; ge då inte denna bifall och frihet så att du också bryter ut i onda ord och åthävor, utan följ Davids goda råd: "Blir ni vreda, så synda inte; tala med ert hjärta på era sängar och bida" — "bida", under bön till Herren om hans nåd och kraft, ja, under det ni ber ett Fader vår och särskilt den bönen: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta;" "bida" så, till dess det onda går över.

Eller om girighetens lustar vill bedra dej till någon oärlighet i arbete, eller om okyskhetens lustar vill bringa dej till oanständiga ord, åtbörder eller gärningar, eller högfärdens lustar vill bringa dej att i kläder eller eljest gå utöver ditt stånd eller dina villkor: i korthet, mot alla möjliga syndens lustar och frestelser, vaka och bed och använd alla nådens medel till att döda dem, så att ni inte efterföljer och tjänar synden.

Redan den första syndiga lusta är visserligen av Gud förbjuden och fördömd, varför också synden bör dödas i dess första rörelse; men då nu likväl inte all synd tar slut, medan vi lever i denna syndens och dödens kropp, bör den dock hämmas, allt mer undertryckas och dödas, så att den inte får vara väldig eller regera.

"Synden är oss inte till det ändamålet förlåten", säger Luther, "att vi sedan ska sova i säkerhet eller göra, vad köttet lyster, utan tvärtom är synden just därför förlåten, att den också ska bli underkuvad och dödad, att den inte mer ska vara herre, utan tjänare, samt inte kunna skada oss; utan att du ska vara herre och säga till köttet: Du är full med orenlighet och ondska, avund, hat, hämndgirighet och ond lusta; men du ska och måste en stund ligga bunden och emot din vilja vara Anden underdånig. Du orenlighet har här inget att skaffa, ty Anden är här herre i huset, Han ska också ha överhanden och hålla dej med dina lustar i tygeln, ja, korsfästa och kväva dej."

Ett så modigt språk kan vi väl inte alltid föra, utan när striden blir rätt hård, måste vi väl hellre med tårar och böner åkalla Herren, vetande, att vi är förlorade, om han drar sin hand tillbaka, ja, att vi förmår och har alls inget mer, än det han ger oss; men genom honom ska vi dock bli synden så övermäktiga, att vi inte ska tjäna den, utan ännu alltid vandra efter Anden.

Upp, kristen, upp till kamp och strid!
Med Andens svärd dej rusta
mot köttet och en farlig tid,
mot världen och dess lusta!
Den ej med allvar kämpa vill
hör inte Herren Jesus till,
som seger oss beredde.

fredag 12 april 2024

"Nu har Guds rättfärdighet, utan lagens tillhjälp, blivit uppenbar." (Rom. 3:21)

Här är nu den salighetens klippa, på vilken ensam våra själar måste räddas, eller också evigt förloras — men också den "förargelseklippa" mot vilken alla otrons stormar och böljor beständigt hävt sej.Den Guds rättfärdighet, som det talas om här, är på en gång både det största under av Guds nåd, som någonsin blivit oss från himmelen uppenbarat, och även den för alla våra egna tankar mest främmande hemlighet, så att om jag också kan lära och behålla allt annat, kan jag dock aldrig rätt tro och behålla vad jag lär om denna Guds rättfärdighet. Den är en så rent himmelsk uppenbarelse och så stridande emot hela vår natur, isynnerhet mot vår djupa inbillning om någon egen förmåga, att inte bara de egentligen otrogna med all makt strider däremot, utan också många annars upplysta och välmenande människor i detta ämne har mer eller mindre oklara och falska meningar.

Detta kommer sej dock inte av någon dunkelhet eller tvetydighet i Skriftens ord om denna Guds rättfärdighet, utan därav att saken är så alldeles stridande mot vår natur, våra tankar och tycken. Denna Guds rättfärdighet skiljer sej väsentligt från varje annan rättfärdighet, som någonsin funnits eller kan finnas. Den skiljer sej alldeles från människors och änglars rättfärdighet i avseende på dess Upphovsman; ty den är själva "Guds rättfärdighet", en rättfärdighet inte av skapade varelser, utan av Skaparen. Jag, Herren, skapar henne, säger Herren uttryckligen om den rättfärdighet, som skulle medföra salighet. Den är en gudomlig och alldeles fullkomlig rättfärdighet, ty den är ett verk av Herren själv och det alldeles i samma mening i vilken världen är ett verk av Gud. Fadern har frambragt den genom Sonen på samma sätt som han genom Sonen skapade världen.

Petrus säger: "Dem som med oss har fått lika dyrbar tro i vår Guds och Frälsares Jesu Kristi rättfärdighet." Här kallas Kristus "vår Gud och Frälsare", och den rättfärdighet, på vilken vår dyrbara tro grundar sej, kallas "vår Guds och Frälsares rättfärdighet". Det var under "sitt kötts dagar" Guds Son åt oss förvärvade denna rättfärdighet. Förr än han kom till denna värld, var han inte en medlem eller undersåte i Guds rike — han var dess huvud. Han verkade i "Guds gestalt", d.ä. såsom världens skapare och styresman; men sedan i "en tjänares gestalt".

Hans fullkomliga helighet kunde förut inte kallas"lydnad". Man kunde hellre säga, att lagen överensstämde med honom, än att han överensstämde med lagen. Hans gudomliga helighet bevisade sej i att stifta lagen, inte i att lyda lagen. Men i sin tjänaregestalt ställde han sej själv under den lag han hade stiftat för oss, och inträdde i den för honom, såsom Guds Son, nya övningen, att han "lärde lydnad". Hans rättfärdighet eller lydnad är således en lydnad av den ärofullaste person, som kunde ställas under lagen, själva den store Herren, som är "Gud över allting, välsignad evinnerligen".

Det var en rättfärdighet av Immanuel, "Gud med oss", och denna lydnad av Guds Son i vår natur har mycket högre förherrligat och tillfredsställt lagen, än en lydnad av alla skapade varelser hade kunnat göra det. Även gjorde han nu mycket större ära åt lagen, än alla världens överträdelser hade vanärat den. När andra lyder lagen, förvärvar de genom denna lydnad ära åt sej själva; när Guds Son lydde lagen var det däremot lagen som blev ärad.

Men vad som även ger åt Kristi lydnad detta höga värde är att den var enlig med den evige Fadrens vilja och förordning. Han var av Fadren utvald och smord till detta ämbete. Herren var sänd av Herren. Tänkvärda ord om detta läser vi hos profeten Sakarja: "Ni ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej. Fröjda dej och var glad, du dotter Sion, ty se, jag kommer och vill bo hos dej, säger Herren; och du ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej till dej."

Men utom alla de ställen i Gamla testamentet, i vilka Fadern talar om Sonens sändande, hans "insättande på det heliga berget Sion", o.dyl., gick ju beständigt från Kristi mun de orden: "Fadern", "min Faders vilja", "hans vilja, som har sänt mej". "Fördenskull älskar Fadern mej, att jag ger mitt liv — detta budet fick jag av min Fader." Han förklarade allt vad Han gjorde såsom lydnad för Faderns vilja.

Och när vi betänker, att det största och underbaraste Guds verk, som någon tanke kan fatta, nämligen att Guds Son blev människa, endast hade till ändamål att lagen skulle med hans görande och lidande för oss fullgöras, för att syndare skulle kunna frälsas och lagen dock behålla sin fulla ära, då kan vi helt visst aldrig göra oss en för hög tanke om det värde, denna Kristi lydnad har för Faderns ögon.

Om jag riktigt kunde tro det, Herre!
Vad jag skulle jubla varje dag!
Men mitt hjärta är så trångt, dess värre,
och min tro, den är alltjämt så svag.

Men jag tror dej, Herre! Hjälp min otro
och behåll mej ständigt hos dej kvar,
och förvara trots all strid och oro
kronan du mej redan vunnit har!

söndag 7 april 2024

"Kom till mej, ni alla som arbetar och är betungade... och ni ska finna ro till era själar." (Matt. 11:28-29)

När detta ljuvliga budskap kommer till olyckliga, fattiga, sjuka och bundna själar, d. ä. när de över sina synder, ja, sin företagna bättring misströstande själarna börjar förnimma vad evangelium egentligen innehåller och tillsäger dem, nämligen att allt, vad de så ängsligt och fruktlöst sökt hos sej själva, sökt vinna genom bättring, ånger, böner, strider, redan av en annan Man är åt dem förvärvat och vunnet och utan någon deras förskyllan eller värdighet dem skänkt och tillbjudet, ja, i ett evigt testamente dem försäkrat — se, när de börjar förnimma något sådant, då blir det inte utan frukt; då har det ett ovillkorligt, innerligt dragande på deras hjärtan; då upptänder det hos dem den sanna, levande och saliggörande tron.

Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: ska det så förstås? kan också jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bli delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.

I detta är den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjärtan, deras nedåt på sej själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt mot den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på honom — se, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem som kom till honom för att hos honom söka nåd och hjälp.

T.ex. den sjuka kvinnan (Matt. 9), som trängde sej intill Jesus och tog på hans mantelfåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stund; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dej." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåts dej — din tro har frälst dej; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kom de till honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de inte kommit."

Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sej i ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dej. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sej även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Har ni inte sett den som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dej inte, med mindre du välsignar mej."

Se, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser vad jag inte förr kunde se, hur allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade på; hur alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så är vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.

Se, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de är nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Eftersom vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre  Jesus Kristus."

Kom, ni alla som arbetar!
Allt är redo! ropar han.
Nåden, friden, saligheten
jag åt tyngda själar vann.
Och du vilseförde, kom!
Vill du leva, o vänd om!
Överge den breda vägen!
Så han ropar, god och trägen.