lördag 4 februari 2023

"Vi vet att vi är förda från döden till livet, ty vi älskar bröderna." (1 Joh. 3:14)

Om du därför vet med dej, att din omvändelse till Herren och din tro på nåden i Kristus haft den frukten med sej, att du fått en ny innerlig kärlek till Guds barn — inte bara till en viss kristen som gjort dej något gott eller förstår att uppskatta dej, eller har någon naturlig älskvärdhet som intar dej, utan över huvud till alla dem som du ser älska eller söka Jesus, så att dessa nu utgör din nya släkt, dina syskon — vet, att blott detta förhållande bevisar mycket mer än de herrligaste gärningar, att en ny födelse av Guds Ande försejgått i din själ. Du kan måhända annars inte tycka att du ska kunna vara ett Guds barn, eftersom hela din kristendom syns dej alltför bristfull; men alla dessa brister och detta ditt tycke betyder inget emot Guds ord om detta tecken.

Däremot, om ditt tillstånd är sådant, att du väl blivit väckt ur din gamla syndasömn och du har omvänt dej från dina villostigar till gudaktighetens väg, till Guds ord, till bön och bättring, men du har den egenskapen, att du inte vill ha något att göra med andra sökande själar, utan du trivs bäst ensam, såsom du säger, "med Gud och ordet", så tycks visst detta vara något vackert och andligt, men det har bara ett emot sej, nämligen att det alldeles strider emot huvudtecknet på den rätta Guds nåd, och din bättring är säkerligen falsk och självgjord.

Vore din bättring ett sant Andens verk, då hade den också detta tecken, kärleken till bröderna, då skulle du vara så nedslagen över dej själv, att du i allmänhet ansåge andra sökande själar för bättre än du. Och om Guds Lamms blod blivit din enda tröst och berömmelse, om du varit i den "trånga porten", där både din synd och din rättfärdighet blivit tillintetgjorda genom Guds Sons blod, och ditt hjärta blivit rätt saliggjort genom den överflödade nåden — kort sagt: om du levde i den bättring, där du själv avtoge och Kristus tillväxte, då skulle du i denna stora och för alla gemensamma gåva få sammansmälta med alla medarvingarna, så att du sannerligen med dem bleve "ett hjärta och en själ", såsom de första kristna var.

Men vidare: om du än har några vissa bröder, som du tycker om, därför att de är ense med dej i någon viss angelägen fråga, men det är inte födelsen av Gud, det är inte den stora nåden i Kristus, som förenar er, utan någon annan överensstämmelse, då är detta inte den rätta, utmärkande kärleken. Ty Johannes säger uttryckligt: Den som älskar Honom som födde, han älskar också den som är född av Honom, varmed han låter förstå att den rätta kärleken till bröderna har sin blick därpå att de är födda av Gud, och älskar dem just därför; såsom han också genast tillägger: Därav vet vi att vi älskar Guds barn, när vi älskar Gud och håller hans bud, d. ä. när vi älskar dem för den käre och gemensamme Faderns skull. Den som inte ger akt på denna omständighet, lär förvisso vilja bedra sej — och ska även bli bedragen.

Så herrligt däremot, då du vet med dej att det är just för nådens verk i deras hjärtan som du älskar bröderna, ja, då av din arma, eländiga bättring likväl den frukten följt, liksom av sej självt, att  alla trogna blivit din nya släkt, dina älskade bröder, som tycks dej så älskvärda, att du ofta tycker att endast du är ovärdig deras kärlek! O, ett saligt tillstånd! Visst kan du ha någon viss broder, som du mest älskar, såsom också Jesus företrädesvis älskade Johannes; men det är ändå hos alla som söker och älska Frälsaren något, som gör dem så dyrbara för dej att de alla är dina bröder och att deras väl eller ve är ditt eget. Med den "allmänneliga kärleken" kan du önska, om det vore möjligt, att hjälpa alla människor till det högsta goda du känner; men med den "broderliga kärleken" är du på ett särskilt sätt förenad med dem som står i förening med Frälsaren. Se en sådan kärlek bevisar något — bevisar, att hur illa det eljest må se ut med din kristendom, Kristus dock är ditt liv, och att under alla dina brister Kristi Ande dock bor i ditt hjärta.

Men fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, väl vårdas. Därav alla Skriftens förmaningar till kärlek. Och såsom denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den också alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättring och tro, älskar jag bröderna. Men då ett jordiskt sinne börjar ta överhand hos en kristen, så att han inte lever i daglig övning av syndens kännedom och nådens omfattande, börjar han också med detsamma att bli kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem.

Hade jag allt, men kärleken inte
kvar i mitt hjärta, vad vore jag då?
Skal utan kärna,
irrande stjärna,
måste till sist ut i mörkret bortgå.

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

fredag 3 februari 2023

C O Rosenius´ 207-årsdag: "Du släpper genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är." (Sak. 9:11)

Det är sant, det är gruvligt med våra synder, vårt hjärtas lättsinnighet och ogudaktighet. Men, du betungade själ, allting skulle botas, om du bara lärde känna Kristus — du skulle mitt i din största uselhet fröjda dej storligen.

Det är i synnerhet några stycken, som du inte tror och förstår: du tror inte, att all världens synder och dina redan är borttagna — i Kristi dödsminut redan helt sonade, utstrukna och avplanade; du tror inte, att all världens synder och dina blev på korset så verkligt sonade, att de aldrig en minut hindrat din benådning, utan att en evig nåd och rättfärdighet alltsedan den stunden väntat på att bara bli mottagna; att Gud med ett försonat och av kärlek brinnande hjärta sett efter dej på dina villostigar, såsom efter ett bortkommet barn. Trodde du det, så skulle du genast, full av salig förödmjukelse och kärlek, löpa i hans famn och ropa ut: O, min Herre och min Gud.

För det andra tror du inte, att Kristi blod gäller för alla synder; du menar, att det gäller för några yttre och avlägsna synder, samt för vissa måttliga synder, men inte för de inre eller hjärtats ondska,  och inte för de rätt svåra och ohyggliga synderna, och inte för de kvarboende, starka och mäktiga synderna. Allt detta kommer därav, att du inte i levande tro besinnar, att Guds Sons blod är utgjutet för våra synder; för trodde du det, så skulle du försvinna för dej själv, du skulle alldeles glömma dej själv för den förvånande storheten av en sådan försoning. Kunde någon rätt tro, att Guds Sons blod är utgjutet för oss, så skulle den personen väl alldeles förlora sej själv och bara försjunka i ett evigt, saligt åskådande av försoningens under i Kristi blod.

Herren öppne oss ögonen och föröke oss tron!

Vakna då och se, hur en stor skara av evangelister, änglar, profeter och apostlar liksom med en mun vittnat, att Gud så älskade världen, att Han utgav sin ende Son till ett försoningsoffer för hela världens synder, och att denna försoning verkligen skulle tjäna syndarna till förlossning från deras synder och lagens dom. Så vittnar här profeten: "Du släpper ock genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan." Så vittnade Kristus i den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Så vittnar Johannes: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla våra synder." Så vittnar aposteln Petrus: "Vet, att ni är återlösta med Kristi dyra blod, såsom med ett menlöst och obesmittat lamms."

Och ska vi väl anföra flera strödda vittnesbörd? Tänk, när en hel lång världsålder, med en av Gud föreskriven vidlyftig offertjänst, full av otaliga blodiga offer, i fyra tusen år förkunnat och föremålat världen, hur en gång i tidens fullbordan ett blodigt offer skulle ta bort och försona världens synder! Du arma, lagbundna människobarn, vad väger du mot detta stora vittnesbörd av en hel lång världsålders otaliga blodiga offer, som alla ropar till dej: Inte du, inte du kan bota den skadan, som heter: syndafallet! "Herren har vägt dej på en våg och funnit dej alltför lätt." Nej, Sion! du släpper (endast) genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är.

Gör nu här en sund slutsats! Har du förstått, att Gud genom alla dessa vittnesbörd förkunnat oss, att han utgivit sin ende Son till ett blodigt offer för våra synder — säg, är de inte då väl och tillräckligt sonade? Är inte då hela världens synder redan sonade? Eller gäller inte Kristi blod för alla synder? Eller har Kristus utgjutit sitt blod bara för de trogna och bara för vissa smärre synder? —

Såsom Luther säger: "Kristus har sannerligen inte utgjutit sitt blod bara för tänkta och diktade synder, utan för rätta och verkliga synder; och inte blott för de små, utan ock för de rätt stora och svåra synderna; och icke bara för de fordna och övervunna, utan också för de ännu starka, mäktiga och herrskande synder" — ty märk! var skulle vi annars få hjälp och försoning för dessa herrskande och mäktiga synder? Och var skulle vi få kraft till deras övervinnande och dödande, om vi inte först genom tron finge förlåtelsens tröst och fröjd, som ensam är vår starkhet att övervinna de mäktiga synderna? — Vi måste ju först få förlåtelse och frid och fröjd i den Helige Ande, innan vi kunna få kraft att underkuva synden! Gud bevare oss för att inskränka kraften av Guds Sons blod! Skulle inte det "rena oss av alla våra synder"?

Så säger Herren Gud: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra: om era synder vore blodröda, så ska de dock bli snövita: och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull."

Salig för intet, frälst av Guds nåd
enligt Guds fasta evighetsråd!
Utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
Äran, äran, den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna!
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!

Världen är frälsad från evig nöd,
köpt och förlossad i Jesu död.
Fängelset fångats, fångarna får
ut i det fria gå.
Äran, äran den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna.
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!. 

torsdag 12 januari 2023

"Ty Kristus är därtill både död och uppstånden och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.

Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda."

Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.

Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.

Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet."

Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och på detta grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för honom.

Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka han dött, inte mer betrakta sej såsom från honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i honom, såsom honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom honom, ska för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låter bli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära, utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner honom.

Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".

Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
för dödens seger blev dess nederlag
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt,
han vann seger som han sagt.
Dödens udd han brutit av,
till ett väntrum gjort vår grav
- o ära, halleluja till Guds Lamm!

Vi varje dag ska dö från synd och värld
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt...

söndag 8 januari 2023

"Gjord under lagen för att förlossa dem som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet." (Gal. 4:4-5)

O, du eviga Guds kärlek, som så älskade världen!

Hörom här, varför Guds Son är vorden människa, vad som var själva det stora ärendet och ändamålet med hans ankomst i världen. "Gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen."

O, du svarta otrosmörker, som aldrig tillstäder oss att behålla detta!

Se, de som verkligen tror sådant, att Gud givit oss sin Son till vår lagfullgörare, inte undrar jag på att de älskar en sådan Gud och Frälsare, inte undrar jag på att de blir brinnande i anden, av någon högre himmelsk fröjd och frid och kärlek; inte undrar jag på att de blir upptända av nit emot allt annat, som vill upphäva sej till det anseendet att göra oss rättfärdiga och heliga!

Då Gud ville frälsa de fallna människorna och förlossa dem ifrån lagens domar, hur skulle det gå till? Det måste gå till på ett sådant sätt, att inte den gudomliga rättfärdigheten till en enda bokstav eller prick bleve lidande. Och det skedde därigenoam, säger aposteln, att Guds egen Son blev skickad under lagen. Han, som var lagens Herre, gav sej att vara lagens tjänare och fullgörare för oss. O, du makalösa Guds kärlek!

Om du nu tror detta, som hela Skriften vittnar, att vi endast genom Kristi laguppfyllelse, Kristi rättfärdighet blir rättfärdiga, då ska den enda fråga som återstår till ditt betryggande bli denna: "Är jag viss, att Kristus har riktigt fullgjort lagen till den evige Faderns förnöjelse?"

Och då kan du vara trygg. Kristus har alldeles fullkomligt hållit lagen. Han "älskade Gud av allt sitt hjärta, av all sin själ, av alla sina krafter och av all sin håg"; det var hans mat, att han gjorde Faderns vilja. Lika fullkomligt har han också "älskat sin nästa såsom sej själv", ja, så att han också förgat sig själv, gav sitt liv i döden, vart räknad bland ogärningsmän, bar mångas synder och bad för överträdarna. Han var lydig intill döden, ja intill korsets död.

Ty att han var gjord under lagen innebar också att han skulle ta på sej lagens dom och förbannelse över syndarna. Såsom det står skrivet: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss." "Och eftersom barnen hade kött och blod, är också han vorden därav delaktig; för att han skulle genom döden nedlägga honom som hade döden i våld, d. ä. djävulen, och göra dem fria, som genom dödens räddhåga i allt sitt leverne måste vara trälar."

Så har han gjort allting för oss. Prisat och högtlovat vare hans namn! Han var också den ende, som kunde göra det. "Vi var till detta verk alltför svaga i harnesket", såsom Luther säger; "vi är satta av sätet", han allena kunde utföra detta verk.

Må nu endast var och en se till, att han också ger Kristus äran för detta verk, d.ä. att han besinnar och erkänner, att denne Herren har beställt allt väl. Det är så bedrövligt, att det inte kan med några ord nog beklagas, hur djävulen förvillar våra sinnen, så att vi lever fram vår tid, såsom visste vi ingen egentlig nytta av allt, vad Kristus gjort.

Vi läser, sjunger och talar om, att Gud givit oss sin egen Son till vår broder, vår lagfullgörare och vårt offerlamm;  och dock går alla våra tankar och allt vårt andliga strävande ut på att vi själva ska vara ostraffliga lagfullgörare, om vi ska täckas Gud och vara riktigt vissa om hans nåd och vänskap. Vi ska bara med många stora och vackra ord prisa Medlaren, men sedan gå till det arbetet att själva försona oss med Gud. Många har i all sin livstid aldrig ännu haft någon egentlig tjänst och nytta av Kristus.

Låt oss då en gång stanna och besinna, vad Skriften säger om den nytta och tjänst, vi skulle ha av denna stora gåva, då Gud gav oss sin Son, gjord under lagen. Aposteln säger: För att förlossa dem, som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet.

Har du aldrig sett eller hört dessa ord? Skulle vi inte en gång prisa den gudomliga kärleken och låta det vara sant och vara nog, vad vår store lagfullgörare har gjort? Aposteln säger här, att han har inte gjort det åt sig själv, utan för att förlossa dem, som voro under lagen.

Vi ber var och en, som vill vara kristen, att en gång allvarligt besinna det, som är Skriftens summa och kärna, att Kristus är lagens ände, — Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en, som tror; att det som lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det, det, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse.

Född av kvinna under lagen,
se din broder i ett stall!
Men i stallet börjar dagen,
han har botat Adams fall.

Barnaskap åt dej han vunnit,
du står skriven i hans sår.
Själv han döden övervunnit,
Kristi seger är nu vår.

Mot din Frälsare du väger
dock så litet, käre vän.
Synd och fromhet som du äger
kommer ej i räkningen.

lördag 7 januari 2023

"Bestänkta i hjärtat från ett ont samvete." (Hebr. 10:22)

Vad vill det säga att så bestänka hjärtat? Hur sker det?

I förebilden (1 Mos. 12) skedde det så, att ett knippe isop doppades i det slaktade lammets blod och därmed beströks dörrträna, både det övre och de båda sidoträna. Det isopsknippe, varmed våra hjärtan ska bestrykas, är evangelium, vilket sannerligen är doppat i Guds Lamms blod och när det förkunnas stänker heliga droppar åt alla håll.

Evangelium talar ju först och sist om en frälsning genom Kristi blod. Evangelium säger: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod, det är värdigt att ha ära och lov. Evangelium säger: Vi har förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse. Evangelium säger: Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från alla synder. Evangelium säger: Om era synder vore blodröda, ska de ändå bli snövita. Genom sådana vittnesbörd blir vi med Kristi blod bestänkta i hjärtat ifrån ett ont samvete.

Märk: ifrån ett ont samvete! Vi måste få bestänkas med Kristi blod, så att vi rentav får ett gott samvete, får alla våra synder helt borttagna från samvetet, genom en säker tillförsikt och hjärtlig förtröstan om deras förlåtelse, så att vi helt renade och med Gud försonade åter kan tala med honom såsom med en huld och kärleksrik Fader.

Detta är Guds barns herrliga frihet, att ingen synd tillräknas dem, lagen inte dömer över dem, de är icke under lagen, utan under nåden, och har därför frid med Gud, liksom hade de aldrig haft någon synd, utan vore helt rättfärdiga och heliga. Men det är också denna tro allena, som förlossar från syndens herravälde. O, när jag såsom en arm syndare får den stora, säkra trösten, att Gud inte mer tillräknar mej missgärning, utan tillsagt mej: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dej!" o, hur jag då springer lös ur träldomsbanden, triumferar, jubilerar, prisar Guds nåd, förbannar min synd och vill nu ingenting i hela världen högre önska mej än att bara kunna i alla mina livsdagar tjäna Herren!

Men till detta fordras en sådan bestänkning, en sådan tro, att du i samvetet får frid för dina synder. Den som vet, hör, sjunger och läser om den stora förlossning, som är skedd i Kristus Jesus, men dock alltid bär sina synder på samvetet och ängsligt tänker på utväg att försonas, den försmädar därmed Kristi blod, som om det inte varit mäktigt att ta bort synder. Aposteln säger (v. 1,2), att när man vid de levitiska offren alltid hade kvar ett ont samvete och därför alltid ånyo offrade, bevisade detta, att oxablod och bockablod inte kunde borttaga synder; "ty eljest hade de slutat offra, eftersom de som så offrar sedan intet samvete haft av synder, när de hade varit en gång gjorda rena". Ge akt på de orden! Nu går vi och ger samma vittnesbörd om Kristi dyra blod, då också vi går med ett ont samvete. Då säger också vi därmed, att Kristi blod inte kunde ta bort synder; ty annars skulle vi ju ha frid med Gud, ha våra synder borttagna, eftersom vi en gång är gjorda rena.

Stanna här ett ögonblick. Vad tror du? Har Kristi blod verkligen borttagit, sonat, avplanat alla dina synder? Har Kristi blod uträttat något mer än oxablod och bockablod? Eller vill du också om Kristi blod säga, att det inte kunde borttaga synder?

Paulus gör den åtskillnaden mellan de levitiska offrens blod och Kristi blod, att då han sagt hur de förra inte kunde ta bort synder, så tillägger han om Kristus: "Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna, som evinnerligen gäller, betygar han: Och deras synder och orättfärdigheter vill jag inte mer komma ihåg. Där nu sådan förlåtelse är, där är inte mer offer för synder." Och då följer: "Eftersom vi nu, kära bröder, har frihet att gå in i det heliga genom Jesu blod, så låt oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro (fullkomlig tröst), bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete."

Aposteln vill att det en gång bör få vara avgjort, att Kristi blod verkligen har borttagit synderna och att vi nu är fria. Vakna då, kära själ, och besinna, vad du gör, när du ideligen ser på dej själv och aktar Kristi blod för ett intet, som om det inte kunnat borttaga synder! Visst kan dina synder vara gruvliga, stora och många; men så stora och många kan de dock aldrig vara, att inte Guds Sons blod gäller tusen gånger mer. Be Gud om tron och låt så länge genom evangelium bestänka ditt hjärta med Kristi blod, att du blir helt fri ifrån ett ont samvete, att du helt förlorar dej i Kristi blods värde och gladeligen därmed kan trotsa alla dina synder samt död, djävul och helvete, och inget mer vet än Kristus, Kristus, död och uppstånden för oss, för oss!

Ren och rättfärdig,
himmelen värdig
är jag i världens Frälsare nu.
Ordet förkunnar
att mina synder
minns han ej mera, hör även du!
Å, jag är frälst och får så förbli,
Sonen mej gjorde verkligen fri:
fri ifrån nöden,
domen och döden,
amen, halleluja!

torsdag 5 januari 2023

"Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn." (Rom. 8:16)

Stora, herrliga förhållande: Vara Guds barn och veta sej vara det  —  och ha en med Gud förtrolig barnaskapsande! Så talar här aposteln, så talar hela Skriften, så talar alla frigjorda kristnas saligaste erfarenhet. "Själva Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."

Huru kan det vara med detta viktiga stycke ibland oss? Du som läser detta, är också du så lycklig, att du har Guds Andes vittnesbörd med din ande, att du är ett Guds barn? Du är tilläventyrs en kristen, du älskar ordet, din vandel är oklanderlig, men hur är det med detta stycke? Hur är det med hjärtat? Har du bekantskap med din Gud — en förtrolig bekantskap, vilken betecknas med orden: Abba, käre Fader! Detta är huvudsaken!

Märk och hör! Detta är den stora huvudsaken i allt kristligt liv, att hjärtat är förtroligt med Gud genom Kristus, att du har sällskap med Honom, är i en vänlig förening med Honom! O, detta är själva hjärtat och livet i all kristendom! Detta är det återställda paradislivet, som människan förlorade genom fallet, en förtrolig barnaskapsande, som umgås med sin Gud och talar med Honom, såsom barnet med sin fader.

Nu — har också du denna förtroliga barnaskapsande? Lämna inte den frågan förrän den blivit grundligen avgjord. Denna förtroliga barnaskapsande är just hjärtepunkten i hela det andliga livet, varigenom allt gott utflyter; denna förutan är allt död och köld, vanmakt och träldom. Och vartill ska allt andligt vara, om du inte kommer till denna trons frid med Gud, denna förtroliga umgängelse med Honom?

Kristus har uttryckligt förklarat, att alla andra goda förhållanden inte tjänar till salighet, om vi inte kommit i förening och bekantskap med Honom. Detta förtroliga förhållande till Frälsaren är det också som utgör hela kraften i all kristendom, till både görande och lidande — utgör källan till allt sant heligt, allt Gud behagligt leverne.

Hur svag, trälaktig, olustig, tung och vanmäktig är inte kristendomen hos dem, som icke äga denna trons visshet och bekantskap med Gud! De kan ha mycken god mening, goda beslut och föresatser; men det blir ingenting av, de är beständigt trälar under världen och sina skötesynder och förs ännu av djävulen fångna efter hans vilja. De hava ingen anda i sej.

Även där någon verklig tro är uppgången, men den ännu är svag, där man hungrar och törstar, men ännu inte blivit mättad — eller där tron hos en äldre kristen förlorat sin evangeliska frimodighet, där kristendomen blivit mer tung och lagisk — där råder alltid vanmakt och träldom under synden, och människan blir i allt svag, trög och livlös: bekännelsen tystnar, bönen blir tung och kraftlös, hjärtat kallt och tomt; hjärtat har ingen skatt, ingen uppfyllelse, ingen vän framför andra vänner och törstar då snart åter efter synd och fåfänglighet.

Hur mycket mer inträffar inte allt detta, där själen icke alls kommit till tron, utan ännu är helt fången under träldomens ok! Och tvärtom, då själen kommit till en glad förvissning om sin benådning hos Gud och står i en förtrolig vänskap med Frälsaren — vilket liv, vilken lust och kraft, vilket glatt lovande och bekännande, vilket raskt utgående från värld och orättfärdighet!

Sådant menade Kristus, då Han sade: Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni det utan att ni förblir i mej. Om ni förblir i mej ska ni bära mycken frukt. Och så säger Johannes: Detta är segern, som övervinner världen: vår tro. Och så säger profeten: Fröjd i Herren ska vara er starkhet.

Därför, hur viktigt är det inte, även för att hava kraft till helgelse, till bekännelse och utgående från världen, samt till tålamod och starkhet i lidanden — hur viktigt och nödvändigt är det inte att äga en hel förvissning om nåden, att stå i en innerlig trosförening med Frälsaren! Ja, hur nödvändigt, att såsom sin allradyraste klenod, sitt öga eller sitt hjärta, bevara denna verkliga barnaförtröstan, som aposteln kallar utkorade barns ande, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader!

Skulle vi då inte stanna och fråga oss, såsom inför Guds ansikte, var och en för sej: har också jag denna förtroliga barnaskapsande? Har jag vittnesbörd om mitt barnaskap hos Gud?

Sen Gud till barn mej tog åt sej,
vår värld en himmel blev för mej,
trots nöd som än på jorden rår
är himlen nära var jag går.
Halleluja! Min himmel här
är att min synd förlåten är.
Jag jublar, sjunger om igen:
där Jesus är, är himmelen! 

söndag 1 januari 2023

"Jesus Kristus är densamme igår, idag och i all evighet." (Hebr. 13:8)

Så utropar aposteln i sista kapitlet till hebréerna. Detta är ju dock en stor tröst i tidens alla skiften och växlingar, att Kristus ännu lever och är densamme i går och i dag och desslikes i evighet! Då ska allting kunna hjälpas och bli väl!

Vad skulle också vid ett årsskifte vara en mer tröstande och kär betraktelse för kristna — för vilka Kristus är allt i alla — vad skulle vara mer lämpligt att utgöra deras lösen eller fältrop än detta: Jesus Kristus är densamme i går och i dag, och desslikes i evighet!

Ni som känner Kristus, som någonsin har förnummit att Herren är god, som har erfarit, smakat och sett, hur ljuvlig Herren är, hur stor han är i nåd och barmhärtighet, hur trofast och hur mäktig att allting hjälpa — tänk och besinna, att alldeles på samma sätt är han ännu i dag och i alla tider, i dag som i går, i år som i det förflutna året, och så desslikes i evighet!

Han kan omöjligt förändras, han är "evigheternas Fader", han är alldeles oombytlig, i alla tiders skiften densamme. Det är endast här nere, i oss, i våra känslor, tankar och förnimmelser, som omväxling och förändringar föregår. Mitt under detsamma är Kristus alldeles oförändrad, alldeles densamme. Så att om vi minnas t. ex. att han någonsin förlåtit synder alldeles oförskyllt, om han någonsin gjort oss såsom helt ogudaktiga rättfärdiga, av idel fri nåd, genom sin egen förtjänst, så gör han detsamma alla dagar. Om han någonsin tröstat oss, då vi inte var värda att bliva tröstade, utan hellre hade förtjänt att bliva straffade och förskjutna, så vill han lika oförskyllt trösta oss ännu i dag. Om vi minns att han någonsin förlossat oss ifrån nöd, ifrån synd och frestelser, då vi själva inte hade ringaste kraft att befria oss därifrån, så vet vi, att han både vill och kan i sin tid göra detsamma ännu. Om vi har att förtälja: den och den gången var jag alldeles bortkommen, förvirrad och förvänd, ett borttappat får, men han, den gode Herden, uppsökte och återhämtade mej, rörde mej med sitt ord igen och förde mej tillbaka, se, så vet vi att han alltid även i kommande tider vill göra detsamma.

Ty han är alltid densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet. Han har visst inte ännu bevisat oss sin sista välgärning! "Han har först älskat oss". Och såsom han hade älskat de sina, som var i världen (fritt, oförskyllt och innerligt), så älskade han dem intill änden.

Sådan tröst har vi inte blott av vår egen korta och inskränkta erfarenhet, nej, allt ifrån världens skapelse, genom alla århundradens tidelängd, går samma erfarenhet av vår Herres Jesu Kristi nåd och kraft. Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

Då vi ser, hur han förr tog emot syndare och förlät de grövsta missgärningar, då vet vi att han gör detsamma även nu med oss. Då han fordom till en beryktad storsynderska, som gråter vid hans fötter, säger: "Synderna förlåtas dej, gå med frid"; då Saulus, som var en "försmädare, en förföljare och våldsverkare", blir den mest benådade apostel; då David, som efter den allrastörsta nåds åtnjutande ännu fallit i blodigaste missgärningar, åter får tillsägelse om nåd och förlåtelse — då vet vi att på vår Herres Kristi nåd inte är någon ände, att han ännu vill allting förlåta alla dem som söker honom.

Ja, då vi ser hur han aldrig tröttnade med sina lärjungars svagheter, utan ideligen straffade och rättade dem, men aldrig förkastade dem, då vet vi att han aldrig heller skall tröttna med oss. Och då vi ser hur benägen han var att höra bön, även när den var så kort att den endast bestod i hans kläders vidrörande, då vet vi att han ännu hör också de kortaste böner. Ty vid allt detta ska vi betänka, att Kristus ännu i dag är alldeles densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

Detta är dock en obeskrivligt stor tröst och fast borg, när tiderna växlar, ja, stormar och mörknar. Då kan ännu  en kristen med glädje sjunga: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär! Du, Herre, är min starkhet, min klippa, min borg och Förlossare, min Gud och min tröst. Du förblir den du är, och dina år tar ingen ände".

//: Jesus är densamme
Kristus är densamme
som i går,
än i dag
och i all evighet. Amen. ://

Se, Kristus är densamme,
vad än förvandlas här.