"Det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej." (Matt. 25:40)

"Jag var hungrig och ni gav mej äta; jag var törstig och ni gav mej dricka; jag var husvill och ni härbärgerade mej; naken och ni klädde mej; sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej. --- Vad ni har gjort en av dessa minsta, det har ni gjort mej." Matt. 25: 35-36,40.

Av de gärningar Kristus här räknar upp kan vi lära något om fältet och utsträckningen för en kristlig välgörenhet. Vi märker, att Kristus här gynnar en utåt gående verksamhet, då han inte bara talar om det goda var och en kan göra inom sitt hus, utan också säger: "Jag var sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej."

Det är då underligt, att det ibland kristna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruvida vi bör uppsöka nöden, eller bara vänta, till dess den anmäler sej vid vår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden vid en huslig kallelse och därigenom berövad tillfällen att göra goda gärningar — inte besinnande, att det är just i huset, bland våra närmaste, vi måste utöva de flesta goda gärningar — så finns andra, som också vill vara kristna, vilka rentav förkastar all vidsträcktare verksamhet och vill inskränka vår välgörenhet till dessa närmaste.

Men där man inte hemligen åsyftar att försvara sin egen maklighet, utan verkligen vill se sanningen, ska man förvisso av dessa Kristi ord: "Jag var sjuk och i fängelse, och ni besökte mej" — samt av det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv" — tillräckligen övertygas, att varje kristen bör efter tillfälle och förmåga tjäna alla människor, inte bara sitt husfolk och sina vänner — "ty så gör också publikanerna" — utan även dem, som är utanför.

Det var också i Kristi tid en man, som ville undkomma budet om kärlekens bevisning mot nästan och därför svarade: "Vilken är då min nästa?" Men Kristus visade i sin liknelse om den barmhärtige samariten, att även där det är ett sådant avstånd i alla förhållanden, som mellan judar och samariter, borde man tjäna människor.

Märk därför: det är mycket goda och Gud behagliga gärningar, då du först genom tron håller vänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses verk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjänare. I alla stånd har man många goda gärningar att utöva, som ofta fordrar mycket tålamod och köttets dödande. Kan du däri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gärningar; ty det är av Honom själv befallt och förordnat.

Men kan du därjämte tjäna dem, som är utom huset, i andliga eller lekamliga behov, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Kristus vill en dag så prisa dessa gärningar, att han ska säga: "Jag var sjuk, och ni sökte mej; jag var i fängelse, och ni kom till mej." Kort sagt, "en kristens gärningar har inget namn", säger Luther, d. ä. en kristen gör inga vissa gärningar, såsom skrymtarna, som väljer ut någon viss gärning, och utom denna får man inget gott av dem. Men en kristen har kärlek och gör genom denna allehanda gott, enligt Kristi ord: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det gör också ni dem."

Då han har den stora nåden, att han lever i Guds vänskap och under en evig och beständig förlåtelse, så länge Gud inte ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Kristus med sådant välbehag  betraktar våra ringa gärningar att han vill säga: Ni har gjort det mot mej - hur ljuvt att då i stort och smått se på honom och säga vid sej själv: För Frälsarens skull vill jag nu ge denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull vill jag säga denna okunniga ett hälsosamt ord; för Frälsarens skull vill jag nu ha tålamod med denna prövande medmänniska och ge henne ett glatt ansikte och ett gott ord; för Frälsarens skull vill jag göra mej det omaket att besöka den och den eländiga o.s.v. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjärta, är allt detta en lust.

Vi ska ändå tycka oss ha gjort intet, så att när Herren uppräknar, vad vi gjort åt Honom, ska vi svara: När var vi så lyckliga att få tjäna dej? Men Han ska då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag er: allt det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."

Gör det lilla du kan och besinna att Gud
hos oss alla blott trohet vill se!
O så gläds att få gå med hans ringaste bud
och att själv han all hjälp vill dej ge.
Vilken fröjd, om en dag han kan säga till dej:
"Vad du gjorde, det gjorde du mej!"

"Den Herren älskar, den agar han." (Hebr. 12:6)

Herren Kristus sa: "Varje gren som bär frukt, den rensar han, för att den ska bära mer frukt."

Av detta ser jag att samma själar, som Herren gillar och omtalar såsom goda, fruktbärande grenar, ändå inte är alldeles rena i sej själva. Många kristna blandar samman detta, så att de menar att fruktbärandet ska innebära renhet ifrån allt ont; men detta är två olika saker.

Liksom en god och dyrbar gren, som bär ädla frukter i rikt mått, likväl på samma gång kan ha några torra kvistar eller vattenskott, som bara suger must och bör tas bort, så kan en kristen vara levande och trogen, rik på kärlek och alla Andens frukter, och likväl därjämte inte endast ha sin del i det allmänna syndafördärvet, utan också vara behäftad med något visst förargligt fel, någon oart, som måste ideligen korsfästas och dödas, men som ändå beständigt till någon grad följer honom. Men han är likväl en helt annan än dessa oäkta grenar, som inte bär frukt.

Mången naturmänniska kan vara mindre felaktig, d. ä. ha en hyggligare natur, men är dock på samma gång hel och hållen död och ofruktsam. Lägg då märke till detta: att du inte är helt ren från synder och oarter, utan dagligen måste lida av sådana, det ska inte fördöma dej, så länge du ändå står i förening med Frälsaren. Du märker också, att du genom denna förening även har de utmärkande frukterna, oaktat all din skröplighet och fastän du aldrig kan bli nöjd med dina frukter. Men är du förenad med Kristus, så är du likväl ett "nytt kreatur".

Men nu — vad gör då den himmelske vingårdsmannen med de grenar, som bär frukt? Herren säger: "Var och en som bär frukt, den rensar han, för att den ska bära mer frukt". Märk: "den rensar han." Det är ett ganska kort ord, men mycket långt och kännbart i erfarenheten. Den goda grenen rensar han. Den gren som inte bär frukt rensas inte, den får växa fri och såsom det vill sej, för den ska bara brännas. Men den som bär frukt, den ska skötas, och den rensar han.

Hur sker nu det? Kristi bild (Joh. 15) är lärorik. Han talar om en trädgårdsmästares rensande. Detta sker inte med vatten, utan med en kniv och en skrapa, varmed torrt ris, mossa, överflödiga kvistar och blad som bara hindrar de goda grenarnas fruktbarhet rensas bort.

Detta tyder ganska väl på vad de trogna erfar. Känner vi inte ofta denne trädgårdsmästares kniv? Känner vi inte under ordets hörande, hur detta tveeggade svärd skär i vårt inre, och hur det i synnerhet angriper de skröpligheter och oarter, som vi är mest behäftade med?

Vidare: när vi varit försumliga i Herrens verk, kallsinniga och olydiga mot Herren, hur blir vi inte invärtes skrapade genom Andens bestraffningar! Det är den hulde vingårdsmannen, han som vandrar i sin örtagård, som gör att vi inte gärna en dag får vara nöjda med oss själva, utan blir beständigt invärtes straffade. "Tukta också mina njurar om natten", säger David. Där den Helige Ande bor, kan det inte vara annorlunda; ty det är ju omöjligt, att inte han skulle finna orenligheter i oss — och lika omöjligt, att han inte skulle  angripa och straffa dessa där han bor och verkar.

Men vad som nu inte uträttas med dessa inre bestraffningar genom ordet, det gör den trofaste Herren med utvärtes ris och plågor, sorger och vidrigheter eller, såsom Petrus säger, "mångahanda prövningar, där så behövs". Kort sagt: ett himmelens barn ska rensas. Aposteln säger: "Den Herren älskar, den agar han; men han gisslar var och en son, han anammar. Är ni utan aga, i vilken alla är vordna delaktiga, så är ni oäkta och inte barn. All aga synes nu inte vara till fröjd, utan till ångest; men sedan vedergäller den en fridsam rättfärdighetens frukt dem, som är däri övade."

Märk, detta är ändamålet. Han "plågar inte människorna av hjärtat", utan endast "var så behövs"; såsom Kristus säger: Han rensar den goda grenen, för att den ska bära mer frukt. Detta är det goda ändamålet. Han vill, att en ädel och dyrbar gren, som bär goda frukter, ska bli ännu mer fruktbärande och herrlig.

Och Gud ske lov! vi ser ju, att detta även uträttas med agan. Såg vi inte här och där en kristen, ganska upplyst och rättsinnig, hos vilken vi dock med ledsnad märkte en viss maklighet och andlig ofruktbarhet. Oförmodat såg vi honom dock drabbas av en djupare sorg eller olycka, eller en svår invärtes anfäktning, så att vi ängslades därvid; men när han kom ut från denna bedrövelses ugn, var han en helt annan, en allvarligare och i alla goda gärningar mer fruktsam kristen.

Och hur känner inte vi alla, som står under Herrens skötande, att så snart någon större sinnlighet, fåfänglighet, egenkärlek eller dylikt börjat inta oss, har vi snart en ny bedrövelse, vilken då bringar oss åter till besinning; och när Herren åter tröstat vårt hjärta, besinnar vi oss såsom efter ett uppfriskande bad och börjar med ny flit löpa hans budords väg. Herren har en helig nitälskan om de själar, som han bereder för himmelen. Han vill ha dem mer och mer rena och fruktbärande; då däremot andra får växa upp helt fritt och efter köttets behag.

Herrens nåd är var morgon ny.
Bort med tvekan och fruktan!
Herren röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan.
Nåd, ja, nåd hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

"Jag sade: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning." (Psalt. 32:5)

Är inte detta en kort sammanfattning av hela Skriftens lära om en arm syndares benådning? Både med uttryckliga ord och med otaliga exempel har Gud alltifrån världens begynnelse förklarat, att Adams barn ska på denna väg komma till hans nåd.

Låt oss därför väl ge akt på orden. David säger: "Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning." Att här inte talas om en blott utvärtes, tillfällig eller föreläsen syndabekännelse, utan att här är fråga om en arm bekymrad syndare, är lätt att förstå.

Dock må man även skilja på bekymmer och bekymmer.

Det är mången, som med ett visst bekymmer, en viss ånger bekänner synden och dock vandrar i mörkret; såsom vi ser på kung Saul, då han bekände: "Jag har syndat, att jag har övergivit Herrens befallning och dina ord", men han sökte aldrig en hel förlikning och förening med Gud.

Vidare kung Farao, då han sade: "Jag har syndat mot Herren er Gud och mot er", men hela hans erkänsla kom blott därav, att redan den åttonde plågan kvalde och förskräckte honom, och inte av någon böjelse att komma till en hel försoning med Israels Gud.

Ja, Kain bekände också: "Min missgärning är större, än att hon må varda mej förlåten;" men i detsamma gick han bort ifrån Herrens ansikte och sökte inte hans nåd.

Likaså Judas då han med bitter smärta utbrast: "Jag har gjort illa, att jag har förrått menlöst blod."

Vi finner av alla dessa exempel, att till ett rätt syndens bekännande fordras en hel omvändelse eller bättringsomsorg, fordras ett Andens verk i själen, varigenom själva synden såsom en förbrytelse mot Gud bedrövar henne, och hon därför behöver utgjuta sitt hjärta för Herren, bekänna sin synd och be om förlåtelse. Mången obotfärdig lastens träl kan, såsom vi nu sett, vissa stunder bekänna sin synd med bitter smärta, men blott för dess sorgliga följder. Det är inte själva synden, såsom en förbrytelse mot Gud, som bedrövar honom, han har inte heller någon omsorg om att komma i en hel förening med Gud, utan det är endast en tillfällig smärta av syndens följder; därför förblir han också allt framgent syndens träl.

Ty den rätta syndabekännelsen fordrar således, att Guds röst har träffat och väckt samvetet och kastat själen under hans rättfärdiga dom; men också, att hon, i följd av Guds nådefulla kallelse till förlikning, i följd av evangelii tillsägelser om nåd, hoppas något förbarmande och därför går fram till nådastolen och söker barmhärtighet. Den som alls inte vet av nåd, utan endast av synd och dom, framgår inte till Gud.

Till syndens bekännande fordras således någon gnista av tro. Så länge Adam och Eva blott kände synden och domen, flydde de för Guds ansikte. Så var det också en tid med David, varunder han höll sej på avstånd från Gud och inte ville bekänna synden, men "försmäktade" och "borttorkades" genom sin dagliga gråt; "men", säger han, "jag sa: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse, då förlät du mej min synds missgärning".

Den, som vill se, hur en rätt syndakännedom och syndabekännelse är beskaffad, betrakte David i den femtioförsta psalmen. Vi vill bara anmärka två punkter i hans hjärteutgjutelser.

Trots att han genom den uppenbara synd, som där omtalas, hade gjort en stor förargelse för människor och särskilt emot Uria en gruvlig missgärning, stod liksom Gud och det syndiga inför Honom så ömt för hans hjärta, att han liksom förgäter all sin förbrytelse inför människor och säger till Herren: Mot dig allena har jag syndat och gjort illa för dig. Se här bilden av ett rätt gudfruktigt hjärta!

För det andra är det inte bara det grova syndautbrottet, som bedrövar honom, utan han ser med smärta på själva naturens ondska, går till själva källan och säger: Se, jag är född av syndig säd, och min moder har avlat mej i synd. Just detta, nämligen att känna själva naturens ondska, känna sitt hela väsens fördärv, är det allraviktigaste.

Så länge man bara ser på några syndautbrott, men inte känner själva hjärtats, själva väsendets syndfullhet, kan man ännu alltid stilla sej med en falsk tröst och blir aldrig helt förtappad i sej själv och därför inte heller helt frigjord och salig i Kristus. Därför är det viktigare i en sann syndakännedom, att man känner själva hjärtats fördärv, nämligen det gruvliga föraktet för Gud, säkerheten, otron, hårdheten, skrymteriet och all illfundighet, så att vår kännedom motsvarar Guds egen beskrivning på hjärtat, såsom ett "argt och illfundigt ting över allting".

Se, Jesus är ett tröstrikt namn
och i all nöd vår säkra hamn.
Vi genom Jesus får Guds nåd
och finner på det bästa råd.

Guds ende Son, o Jesus huld,
förlåt oss all vår synd och skuld.
Vår nöd du ser och hjälpa kan,
du som är både Gud och man.

Av dig är all rättfärdighet,
av dig all frid och salighet.
Den som till dig har satt sin tröst,
han blir ifrån allt ont förlöst.

"Dela edert till de heligas nödtorft." (Rom. 12:13)

Denna förmaning innebär att de kristna bör betrakta sina fattiga trossyskons nödtorft eller behov såsom sina egna, vara lika måna om att hjälpa syskonen som sej själva. Vi bör ha en så sann och hjärtlig kärlek, att det går till efter ordet: "När en lem lider, så lider alla lemmarna med" — ja, efter det stora kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Och när aposteln särskilt nämner de heliga, lär vi även här, såsom i Gal. 6: 10, att fastän vi enligt den allmänna kärlekslagen ska "göra gott emot var man", vi ändå ska göra "allramest emot dem som är våra syskon i tron". Väl visar oss detta ställe om de "heligas nödtorft", att den egendomsgemenskap, som från början infördes i den första församlingen, redan hade upphört, utan tvivel för dess missbruk av lättjefulla personer, som tidigt kom in i församlingen. Och väl lär vi därav, att vi bör ge med urskiljning, inte till understöd för lättjan och lasten, utan endast för "nödtorft" eller verkligt behov. Men se, detta bör vi då också desto mer villigt göra, nämligen "delta i de heligas nödtorft", d. ä. med huld, broderlig kärlek understödja dem som är i verkligt behov och inte missbrukar understödet till lättja och överflöd.

Men vilka är nu "de heliga", dessa "fattiga heliga", såsom aposteln i kap. 15: 26 kallar dem? O, att vi en gång lärde rätt förstå det ordet "helig"! Vi ska överallt i apostlarnas brev finna, att med det höga namnet heliga betecknas alla troende kristna. Det är inte några särskilt framstående kristna, såsom apostlarna eller profeterna, som kallas "heliga", utan alla som i den nya födelsen är av Anden uttagna från världen och åt Gud avskilda, såsom ordets första betydelse är.

Och dessa pånyttfödda själar är i tvåfaldigt avseende verkligt heliga inför Gud. Först har de Kristi fullkomliga helighet sej tillräknad, och för det andra Andens helgelse i sej påbörjad; vilka bägge förhållanden aposteln så uttrycker, att de är "helgade genom Herrens Jesu namn och genom vår Guds Ande". Vi är då Guds heliga, fastän inte i oss själva syndfria; såsom vi väl ser, då David först omtalar sitt svåra syndaelände och sedan tillägger: "För detta ska alla heliga be dej i rätt tid". Det är då endast i Kristus vi är rätt heliga; varom Luther över vår text så starkt och tänkvärt yttrar: "Paulus talar här om de heliga på jorden, d. ä. de kristna, och kallar dem helgon, Guds nåd till ära, genom vilken de utan alla gärningar är heliga i tron. Ty det vore en stor skam och Guds försmädelse, om en kristen ville neka, att han är helig. Därmed bekände han, att också Kristi blod, Guds ord, Ande och nåd, ja, Gud själv inte vore heliga, vilket likväl Gud använt på honom, att han skulle vara sådan."

Dessa är nu de heliga. Och i dessas nödtorft bör vi så hjärtligt delta, som vore det vår egen, och alltså försöka avhjälpa eller lindra nöden. Gör vi inte det, utan behålla allt vad vi äger blott för oss själva, så kan vi sannerligen inte leva i Guds kärlek. Det är helt annat, att vi av svaghet kan förgå oss eller annars vara eller göra vad vi inte ville; men att ingen kärlek ha eller bevisa, det vittnar om något ännu betänkligare, nämligen att vi inte lever av Guds kärlek. Såsom Johannes uttryckligen säger: "Den som har denna världens gods och ser sin broder vara nödställd, men sluter sitt hjärta till för honom, hur blir Guds kärlek i honom?"

"Härbärgera gärna." Denna förmaning förekommer ofta (se Hebr. 13; 1 Petr.4), och det därför att de första kristna under förföljelsen ofta blev fördrivna från sina hem och vandrade ut till främmande orter, varjämte man på den tiden inte hade många offentliga härbärgen för resande. Sådana förjagade kristna borde nu trosbröderna med glad och villig kärlek härbärgera, ja, eftertrakta att få göra det. —

Men nu: om också åtskilliga tidsförhållanden förändras, kvarstår alltid den stora kärlekslagen, att vi ska i alla möjliga fall tjäna vår nästa, och att kärleken inte bara bevisas med vackra ord, utan med verk och gärning, även med något besvär och uppoffring. Att härbärgera kan även nu ofta bli vår kallelse. Om det då också stundom medför något besvär, men dock inte är oss omöjligt, bör vi alltid med glatt hjärta och ansikte även häri tjäna den behövande brodern. Petrus anmärker även, att det bör ske "utan allt knorr". Sådant önskar vi också själva se, då vi behöver vår nästas tjänst; och huvudbudet med avseende på nästan är detta: "Vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni också göra dem."

"Om du med din mun bekänner Jesus, att han är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, så blir du salig." (Rom. 10:9)

Här sägs uttryckligt att du blir salig genom detta enda: Om du i ditt hjärta tror och med din mun bekänner Jesus, att han är Herren och är uppväckt ifrån de döda. Så nära och bestämt given är saligheten i "det ordet om tron". Fattar du blott detta i ditt hjärta, så att du på ett levande sätt tror på Jesus och bekänner Honom, både såsom "Herren", kommen ifrån himmelen, och även såsom din fullkomlige Frälsare, "uppväckt ifrån de döda", så blir du salig.

Men låt oss väl märka, att då aposteln vill uttala den stora försäkran: Du blir salig, anger han här först ett utmärkande tecken på den äkta tron och även en i vissa avseenden nödvändig utövning av denna tro. Och tecknet på den saliggörande tron är, att du genom denna blir en Jesu vän, som ur hjärtats fullhet bekänner honom och söker att befrämja hans rike. Men bekännelsen blir också en nödvändig utövning av tron, så sant den levande tron alltid i hjärtat föder dels en inre lust och drift att tala om Jesus, som nu blivit dess skatt, dels ett kärleksnit om hans ära och om själars frälsning.

Och att med bekännelsen här menas detta fria, levande uttryck av hjärtats tro, inte någon sådan bekännelse som kan vara endast munnens, eller den ifrån barndom inhämtade och i templet efterstavade, vilken bekännelse också alla otrogna kan frambära — det förstår vi genast. Ty först vet vi att Skriften alltid menar det allvarligt med vad hon talar, att när Skriften talar om en saliggörande tro eller bekännelse det alltid menas den levande tron och den sanna bekännelsen, då "munnen talar det, varav hjärtat är fullt". Men dessutom har aposteln här uttryckligt tillagt de orden "och tror i ditt hjärta". Se, om en sådan bekännelse talas här, att du "tror i ditt hjärta" och därför talar; såsom redan David säger: "Jag tror, därför talar jag."

Och vad bekänner då den troende själen om Jesus? Att han är Herren, säger aposteln. Detta är det första, vi måste tro och bekänna, nämligen att den så djupt föraktade, marterade och dödade Jesus är "Herren av himmelen", är "den, som av Gud är tillskickad till en domare över levande och döda". Ja, i det enda, att Jesus är Herren, ligger allt det som vi tror och bekänner om hans person och väsen, och som vi inte utan Anden rätteligen kan tro och bekänna; varom apostelen säger: "Ingen kan kalla Jesus Herre, utan genom den Helige Ande." Om en sådan bekännelse talar här aposteln, en som kommer av Andens verk i själen; ty genom Andens upplysning kan vi redan av hjärtat tro vad en gång alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära.

Men den troende själen bekänner ännu ett viktigt stycke om Honom. Och vilket är detta? "Att Gud har uppväckt honom ifrån de döda." I denna korta bekännelse om Kristi uppståndelse innefattas allt vad den troende själen behöver till sin fulla trygghet och salighet. Vad aposteln här säger att en salig själ tror och bekänner, nämligen att Jesus "är Herren", och att "Gud har uppväckt Honom ifrån de döda", innebär då allt vad den saliggörande tron omfattar. Det är således till saken detsamma, som eljest helt kort heter, "tro på Jesus", "ha Sonen", "äta hans kött och dricka hans blod". Och om en sådan tro på Kristus vittnar ju hela Skriften, att "var och en, som tror på Honom, skall inte förgås, utan få evinnerligt liv". Så blir du salig.

Betänkom dock vad det ordet innebär — salig! "Så blir du salig!" Kan jag bli salig, evigt frälst och salig i Guds himmel? Vet jag någonting säkert om den saken? Det är dessa frågor, som borde göra oss vår text övermåttan viktig. Här talar aposteln så, som vore det alldeles visst och avgjort vem som ska bli salig. Så är det också. Aposteln säger bestämt, att om du är en sådan bekännare, som endast av hjärtats tro livas att bekänna din Frälsare (då du även alltid har flera tecken av samma levande tro), så är det avgjort, att "du blir salig". Nu endast några år eller dagar i jämmerdalen, så är du inne i Guds eviga salighet!

Ja, så alltför stort det än är, måste det ändå sägas: Det är i allt Guds ord alldeles avgjort, att så sant du intill änden lever i denna tro på Jesus, att du endat av tron livas att också bekänna honom, så är du en av dem, som en gång ska stå på hans högra sida och inbjudas att besitta det rike, som är oss tillrett ifrån världens begynnelse. Märk på det eftertryck varmed aposteln i denna vers brukar ordet du, du, din mun, ditt hjärta. Han ger därmed varje läsare anledning att gå till sej själv med den frågan: Är jag en sådan troende? Är i min mun denna bekännelse, som här omtalas? Brukar jag tala om Kristus, och det bara av mitt hjärtas tro? Vi har just så stor visshet om saligheten, som det är sant och verkligt att vi i vårt hjärta tror på Jesus och med vår mun bekänner honom.

Den som nu här bekänner att Jesus Herren är,
och tror uti sitt hjärta vad Herrens ord oss lär:
att Gud uppväckte Sonen, är fri ifrån sitt fall
och leva för evigt han skall.

"Min vän, hur kom du hit in och har inte bröllopskläder?" (Matt. 22:12)

I Matt. 22 säger Kristus, att "himmelriket", d. ä. hans nåderike på jorden, är likt ett "bröllop, som en konung gjorde åt sin son". Härtill bjöd han många; men de flesta föraktade bjudningen och ursäktade sig, att de inte kunde komma, den ene hindrad av sin köpenskap, den andre av sin avelsgård, den tredje av sin maka. Dock var det inte alla som så föraktade kallelsen; nej, många anammade den, borden var alla fullsatta. Men nu säger Kristus, att just ibland dessa som hade anammat kallelsen, kommit till bröllopet och satt vid borden, fanns också en man, som inte hade bröllopskläder, utan satt där i sina egna kläder, och att han bara därför blev bunden till händer och fötter och kastad i det yttersta mörkret.

O, vad är detta? Vad menar Herren? Mannen var ju kommen till bröllopet, tillhörde inte de föraktare som uteblev, utan satt vid bröllopsbordet ibland de andra lyckliga gästerna. Ja, vad är detta annat, än att det finns människor, som inte bara erfarit Andens kallelse på sina hjärtan, utan även såtillvida åtlytt den, att de börjat söka sin salighet, övergivit sina förra fåfängliga "vägar och gårdar", levnadssätt och sällskap, och förenat sej med de trogna i umgänge, i seder och iakttagelser, i Guds ords läsande, hörande, sjungande, i böner och betraktelser, i någon kristlig verksamhet, kort sagt i allt som anses mest hörande till en allvarligare gudaktighet än mängdens. För omöjligen kan denne man beteckna den stora säkra hopen bland oss; var hade vi då dem som erfor kallelsen och inte kom? Hedningarna, som inte har ordet, har ju inte bjudningen.

Vi finner alltså att denne man är en religiös man, betecknar ett religiöst folk inom de kristtrognas församling, eftersom han fanns i bröllopet och inte hade föraktat kallelsen — och dock saknar dessa något så väsentligt att de kastas i det yttersta mörkret! Alldeles detsamma som denne man betecknar också de fem jungfrurna vid bröllopet, som inte hade olja i sina käril (Matt. 25). Där säger Kristus, att "himmelriket är likt tio jungfrur, som tog sina lampor och gick ut emot brudgummen" m. m. Under hela tiden som de väntade, märktes ingen skillnad emellan de visa och de fåvitska; nej, de var alla jungfrur, alla hade de sina lampor, alla var de utgångna mot brudgummen, alla väntade på det glada inträdet med honom i bröllopssalen, i herrligheten. Men vid midnattstid, då anskriet hördes: "Se, brudgummen kommer!" — då först blev den omständigheten uppenbar, att hälften av dem saknade olja, att deras lampor inte brann. Och de blev för evigt utestängda från bröllopsglädjen.

Men ännu förskräckligare och starkare är detta uttryckt i Joh. 15, då Kristus säger: "Grenar i mej, som inte bär frukt". Var och en eftertänke, vad det ordet kan innebära! Och i Matt. 7 säger Herren utan bildspråk, hur mycket man kan göra i hans namn och ändå inte vara rättsinnig, att man kan i hans namn profetera, man kan i hans namn göra tecken och under såsom att driva ut djävlar, väcka upp döda, kort sagt, göra många kraftiga gärningar. Och biskopen i Sardes var både i lära och vandel sådan, att han allmänt ansågs för en levande själ, men var det ändå inte: "Du har namnet att du lever, och är död."

Vem skulle inte här frukta för sej, när sådana ord går av Kristi mun! De rättsinnigaste och anderikaste kristna har vid sådana ord ofta hyst stor fruktan att möjligtvis vara bedragna och med kraft och iver ropat: "Rannsaka mej, du Gud, se till, om jag ännu är stadd på en ond väg." Skulle endast du inte behöva frukta, inte behöva ge akt på Kristi ord härom!

Men vi går nu att se vad som har saknats hos dessa religiösa, vilkas ändalykt blivit så förskräcklig. Bröllopskläder? "Du har inte bröllopskläder!" Vad månde det betyda? I Upp. 19 står, att vid Lammets bröllop blev det bruden givet att klä sej i rent och skinande silke — och då tilläggs: "Men silket är helgonens rättfärdighet." Vilken denna helgonens rättfärdighetsklädnad är, ses vidare i det sjunde kapitlet, där det om den saliga vitklädda skaran förklaras: "Dessa är de, som är komna utur stor bedrövelse och har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod; därför är de för Guds stol."

Och till den ljumme läraren i Laodicea säger Kristus: "Jag råder dej, att du av mej köper vita kläder, som du må klä dej i, på det din nakenhets blygd inte ska synas." De som är i bröllopet, men sitter där i sina egna kläder och inte har konungens bröllopsdräkt på sej, är alltså de slags religiösa, som med mer eller mindre allvar, nit och gudaktighet dock ännu går blott i sin egen rättfärdighet, aldrig ännu rätt känt sin synd, aldrig blivit avklädda sin egen fromhet och iklädda en annans, nämligen Kristi rättfärdighet; aldrig ännu kunnat av hjärtat med salig blygsel bekänna: "Jag är i Lammets död och blod / nog salig, helig, ren och god."

Nu sedan Lammet för oss blivit slaktat
aktar vår Gud dess rättfärdighet blott.
Ve den som denna i otro föraktat
och i sin egen rättfärdighet gått!
Konungen sist ibland gästerna träder,
mönstrar sitt folk och utkastar en man.
Mannen som ej befanns ha bröllopskläder
ut i det yttersta mörkret försvann.

"Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar." (Rom. 4:6)

Detta språk säger oss i klara och bestämda uttryck, att en människa kan vara rättfärdig inför Gud, fastän hon ännu dras med synder. Här sägs nämligen uttryckligt, att då Gud rättfärdiggör en människa sker det inte på det sättet att han utplånar synden ur hennes väsende och gör henne i sej själv syndfri, utan att det sker genom tillräknande. Vår rättfärdiggörelse sker på det sättet, säger denna text, att Gud tillräknar människan en rättfärdighet, som inte finns hos henne, och däremot "förlåter" och "överskyler" de synder, som finns hos henne. Då ordet rättfärdiggöra hade kunnat vara tvetydigt för någon, brukar aposteln här i stället orden "tillräkna rättfärdighet". Och sedan förklarar han samma saliga verk med Davids ord, att blott den människa är salig, "vilkens orättfärdigheter är förlåtna, och vilkens synder är överskylda", eller övertäckta; att endast den är salig, "vilken Gud ingen synd tillräknar".

Tänk nu, då den människa är salig, som Gud "tillräknar rättfärdighet utan gärningar", och som han inte tillräknar synderna, så är ju därmed sagt, att rättfärdigheten inte finns hos den saliga människan, ty då hade den inte behövt "tillräknas" henne. Men däremot innebär det också, att synderna finns hos den saliga människan, eftersom dessa sägs "inte tillräknas" henne, utan "överskylas".

Detta är nu förvisso hela Skriftens stora huvudlära, som ligger i all Guds förkunnelse om Kristi medlareämbete och hans rättfärdighets tillräknande; men här har vi det i korta och bestämda uttryck, som på en gång alldeles slår ner den falska meningen, varmed själafienden en och annan gång förvillat människor, att vi skulle rättfärdiggöras på det sättet att våra personer i sej själva görs syndfria. Nej, säger här aposteln uttryckligt, Gud gör oss rättfärdiga på det sättet att han tillräknar oss rättfärdighet, utan att vi är eller blir i oss själva rättfärdiga eller syndfria här på jorden, så att synderna därför måste förlåtas", "överskylas".

Om vi nu alltså förstått att vi inte är rättfärdiga på det sättet, att synden är utplånad ur vårt väsende, och att vi i egna personer fullkomligt håller lagen, utan att det skett genom "tillräknelse", måtte vi då inte falla på en lika stor villfarelse åt motsatta sidan, nämligen att tänka att Gud räknar oss för rättfärdiga fastän vi inte verkligen är det. Nej, lovat vare Herrens Kristi namn! Vi är verkligt rättfärdiga genom honom.

Då man inte blivit rätt vaken att se Guds väsendes fullkomlighet, drömmer man om en sådan rättfärdiggörelse, varigenom Gud skulle genom ett slags eftergift av sina heliga ord och domar låta oss gälla för rättfärdiga, utan att vi på något sätt äger vad rättfärdighet betyder: en hel fullgörelse och ostrafflighet inför lagen. Detta är att tänka ganska försmädligt emot Gud, såsom om han utövade barmhärtighet på rättvisans bekostnad. Annorlunda lär aposteln. Gud har "satt sin Son till en nådestol genom tron i hans blod, för att låta se sin rättvisa i det, att Han rättfärdiggör den, som tror" — såsom orden lyder i Rom. 3. "På det han skulle vara själv rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro." Och i Rom. 5 säger han uttryckligt, att det är genom ens lydnad, ens rättfärdighet, vi varda rättfärdiggjorda.

Det sker inte genom eftergift av någon enda bokstav eller prick i lagen, utan genom ett helt och punktligt fullgörande av alla lagens bud och domar, vilket Medlaren gjorde så helt och hållet för oss och i vårt ställe, som om vi själva hade gjort och lidit allt efter lag. En människa kan så fullgöra en annans skyldighet, t. ex. betala sin broders skulder, att den skyldige blir verkligt skuldfri och oantastlig — att han inte bara anses så, utan att han verkligen är skuldfri, genom den gode broderns fullkomliga betalande av hans skulder; och mycket mer måste då Herrens Kristi fullgörande och betalande för oss göra oss verkligt skuldfria och rättfärdiga, fastän vi inte själva är mäktiga att fullgöra lagen.

Därför får vi inte så förstå orden "tillräkna rättfärdighet", som skulle Gud räkna oss för rättfärdiga, fastän vi inte verkligen är det, utan meningen är bara, att det är en annans rättfärdighet, som är oss skänkt och tillräknad, men på ett så sant och fullkomligt sätt, att vi verkligen är rättfärdiga. Den heliga lagen har ingenting lidit i sin majestätiska rätt; dess fordringar är fullgjorda i all deras oändliga vidd; dess domar och straff är utståndna i all deras förskräcklighet.

Kort sagt: Gud är rättvis då han rättfärdiggör den som tror; ty det är inte en blott tänkt eller diktad, utan en verklig rättfärdighet han tillräknar oss. Och på den yttersta dagen ska han i hela världens åsyn kalla sina troende de rättfärdiga och i enlighet med den fullkomliga rättvisan ger dem "rättfärdighetens krona".

Ej någon egen värdighet,
ej någon egen kraft,
blott hemmagjord rättfärdighet
är allt vad själv jag haft.
Jag är ett nådehjon
som lever här i tron,
jag lever på nåd, jag lever i tron,
ja, jag är ett nådehjon.

Ej någon egen karaktär
jag har att lita på,
jag vet dock att min Jesus kär,
han hjälper mej ändå.
För jag är ett nådehjon,
som lever här i tron,
jag lever på nåd, jag lever i tron,
ja, jag är ett nådehjon.

Ej några egna gärningar
jag har att komma med,
jag har nog gjort ansträngningar,
men alltid trillat ned.
Jag är ett nådehjon
som lever här i tron,
jag lever på nåd, jag lever i tron,
ja, jag är ett nådehjon.