"Hur skulle han då inte också ge oss allt med honom?" (Rom. 8:32)

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill han inte neka oss de mindre. Hans egen Son är förvisso den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bli given; då ska sannerligen ingenting som är gott och nyttigt undanhållas dem, för vilka Gud velat ge en sådan gåva. Han skall ge oss allting med honom.

De orden "med Honom" ger tillkänna att vi får allting för Kristi skull och i följd av att Han blir oss given; liksom en brud får del i allt vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer och slutligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla, hur skulle han inte också ge oss allting med honom?" Det ordet hur uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att ge oss allting med honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund bör vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dej ofta och tänker, att Gud måste tröttna på dej och överge dej i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; hur skulle han då inte ge dej den, han, som inte skonade sin egen Son, bara för att förskaffa oss en evig nåd? Hur skulle han inte också ge dej en så beständig förlåtelse, att han aldrig tillräknar dej någon synd, utan låter det vara avgjort, att han under hela tiden ska bära dej, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dej? Hur skulle han inte ge dej en sådan nåd, då han inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss på den tid, då vi låg helt nedsänkta i alla synder, var hans ovänner och föraktare? Hur skulle han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräcks och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du inte kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag bara hade mer tro och liv i min själ! Men hur skulle Gud inte också vilja ge dej det, när han givit dej sin Son? Hur mycket mer ska vår himmelske Fader nu ge den Helige Ande åt dem, som ber honom. —

Men klagar du då, att du inte ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häri hjälpa dej: Hur skulle Han också inte ge dej denna nåd, han, som inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för dej? — Om du då därjämte ber om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle han då ge dej en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hör han även denna sista bön och låter dej alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men ger dej dock så mycket nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du inte ska komma på skam, inte behöver förgås, utan verkligen ska få evinnerligt liv. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, ska stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mej Gud och se mitt hjärta;" hur skulle han också inte höra sådan bön och sörja därför, att du inte får förbli i något falskt tillstånd, han, som inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för dej, på den tid då du var hans föraktare? Hur skulle han inte nu höra din bön, då du bekymrad ropar till honom och ber endast om nåd att bli uppriktig och honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dej mycket fruktansvärda frestelser och ser inte, hur du ska komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och ber, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dej till din Fader i himmelen: Hur skulle då han inte höra dej och ge dej all den nåd och hjälp, som du behöver, han, som inte har skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla?

Kort sagt: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sej såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag inte vet var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mej; när jag i samvetet fördöms för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till honom, som för vår skull inte skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem som åkallat honom! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att också jag skall dö, och kanske evighetens mörker omger mej, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst om då någon kan ropa i mitt öra: Han som inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla, hur skulle inte han nu hjälpa dej? Hur skulle han inte även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare som han varit det i livet? Ska han inte då, när vår prövningstid avslutas, uppenbara hela  rikedomen av sin nåd och i högsta mening då ge oss allting med Sonen?

Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän!

"Gud har inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla." (Rom. 8:32)

Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla.

Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.

I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att han också vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle han då inte också ge oss allting med honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att han också vill ge oss allting med Sonen?

II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull."  Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek som han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför att han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bär honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade han också själv den natt då han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss"; att "han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla.

III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det han utgav sin Son för oss. Han gav honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.

Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.

"Hur skulle han då inte också ge oss allt med honom?" (Rom. 8:32)

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han inte neka oss de mindre. Hans egen Son är förvisso den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bli given; då ska sannerligen ingenting som är gott och nyttigt undanhållas dem, för vilka Gud velat ge en sådan gåva. Han skall ge oss allting med Honom.

De orden "med Honom" ger tillkänna att vi får allting för Kristi skull och i följd av att Han blir oss given; liksom en brud får del i allt vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer och slutligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle Han inte också ge oss allting med Honom?" Det ordet hur uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att ge oss allting med Honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund bör vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dej ofta och tänker, att Gud måste tröttna på dej och överge dej i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; hur skulle Han då inte ge dej den, Han, som inte skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Hur skulle Han inte också ge dej en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dej någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden ska bära dej, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dej? Hur skulle Han inte ge dej en sådan nåd, då Han inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi låg helt nedsänkta i alla synder, var hans ovänner och föraktare? Hur skulle Han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräcks och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du inte kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag bara hade mer tro och liv i min själ! Men hur skulle Gud inte också vilja ge dej det, när Han givit dej sin Son? Hur mycket mer ska vår himmelske Fader nu ge den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —

Men klagar du då, att du inte ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häri hjälpa dej: Hur skulle Han också inte ge dej denna nåd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej? — Om du då därjämte ber om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då ge dej en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hör Han även denna sista bön och låter dej alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men ger dej dock så mycket nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du inte ska komma på skam, inte behöver förgås, utan verkligen ska få evinnerligt liv. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, ska stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mej Gud och se mitt hjärta;" hur skulle Han också inte höra sådan bön och sörja därför, att du inte får förbli i något falskt tillstånd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej, på den tid då du var hans föraktare? Hur skulle Han inte nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och ber endast om nåd att bli uppriktig och Honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dej mycket fruktansvärda frestelser och ser inte, hur du ska komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och ber, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dej till din Fader i himmelen: Hur skulle då Han inte höra dej och ge dej all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som inte har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?

Kort sagt: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sej såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag inte vet var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mej; när jag i samvetet fördöms för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull inte skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem som åkallat Honom! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att också jag skall dö, och kanske evighetens mörker omger mej, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle inte Han nu hjälpa dej? Hur skulle Han inte även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han inte då, när vår prövningstid avslutas, uppenbara hela  rikedomen av sin nåd och i högsta mening då ge oss allting med Sonen?

Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän!

"Gud har inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla." (Rom. 8:32)

Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla.

Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.

I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att han också vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle han då inte också ge oss allting med honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att han också vill ge oss allting med Sonen?

II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull."  Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek som han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför att han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bär honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade han också själv den natt då han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss"; att "han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla.

III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det han utgav sin Son för oss. Han gav honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.

Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.

"Hur skulle han då inte också ge oss allt med honom?" (Rom. 8:32)

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han inte neka oss de mindre. Hans egen Son är förvisso den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bli given; då ska sannerligen ingenting som är gott och nyttigt undanhållas dem, för vilka Gud velat ge en sådan gåva. Han skall ge oss allting med Honom.

De orden "med Honom" ger tillkänna att vi får allting för Kristi skull och i följd av att Han blir oss given; liksom en brud får del i allt vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer och slutligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle Han inte också ge oss allting med Honom?" Det ordet hur uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att ge oss allting med Honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund bör vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dej ofta och tänker, att Gud måste tröttna på dej och överge dej i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; hur skulle Han då inte ge dej den, Han, som inte skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Hur skulle Han inte också ge dej en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dej någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden ska bära dej, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dej? Hur skulle Han inte ge dej en sådan nåd, då Han inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi låg helt nedsänkta i alla synder, var hans ovänner och föraktare? Hur skulle Han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräcks och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du inte kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag bara hade mer tro och liv i min själ! Men hur skulle Gud inte också vilja ge dej det, när Han givit dej sin Son? Hur mycket mer ska vår himmelske Fader nu ge den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —

Men klagar du då, att du inte ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häri hjälpa dej: Hur skulle Han också inte ge dej denna nåd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej? — Om du då därjämte ber om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då ge dej en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hör Han även denna sista bön och låter dej alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men ger dej dock så mycket nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du inte ska komma på skam, inte behöver förgås, utan verkligen ska få evinnerligt liv. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, ska stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mej Gud och se mitt hjärta;" hur skulle Han också inte höra sådan bön och sörja därför, att du inte får förbli i något falskt tillstånd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej, på den tid då du var hans föraktare? Hur skulle Han inte nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och ber endast om nåd att bli uppriktig och Honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dej mycket fruktansvärda frestelser och ser inte, hur du ska komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och ber, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dej till din Fader i himmelen: Hur skulle då Han inte höra dej och ge dej all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som inte har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?

Kort sagt: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sej såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag inte vet var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mej; när jag i samvetet fördöms för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull inte skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem som åkallat Honom! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att också jag skall dö, och kanske evighetens mörker omger mej, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle inte Han nu hjälpa dej? Hur skulle Han inte även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han inte då, när vår prövningstid avslutas, uppenbara hela  rikedomen av sin nåd och i högsta mening då ge oss allting med Sonen?

Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän!

"Gud har inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla." (Rom. 8:32)

Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.

Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det, som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.

I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja Honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att Han ock vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva, som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle Han då inte också ge oss allting med Honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro, att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att Han också vill ge oss allting med Sonen?

II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge Honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull."  Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek, som Han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför, att Han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bär Honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade Han ock själv den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "Han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss"; att "Han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att Han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.

III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det Han utgav sin Son för oss. Han gav Honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den, som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.

Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.

"Hur skulle han då inte också ge oss allting med honom?" (Rom. 8:32)

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han inte neka oss de mindre. Hans egen Son är förvisso den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bli given; då ska sannerligen ingenting som är gott och nyttigt undanhållas dem, för vilka Gud velat ge en sådan gåva. Han skall ge oss allting med Honom.

De orden "med Honom" ger tillkänna att vi får allting för Kristi skull och i följd av att Han blir oss given; liksom en brud får del i allt vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer och slutligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle Han inte också ge oss allting med Honom?" Det ordet hur uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att ge oss allting med Honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund bör vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dej ofta och tänker, att Gud måste tröttna på dej och överge dej i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; hur skulle Han då inte ge dej den, Han, som inte skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Hur skulle Han inte också ge dej en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dej någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden ska bära dej, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dej? Hur skulle Han inte ge dej en sådan nåd, då Han inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi låg helt nedsänkta i alla synder, var hans ovänner och föraktare? Hur skulle Han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräcks och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du inte kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag bara hade mer tro och liv i min själ! Men hur skulle Gud inte också vilja ge dej det, när Han givit dej sin Son? Hur mycket mer ska vår himmelske Fader nu ge den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —

Men klagar du då, att du inte ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häri hjälpa dej: Hur skulle Han också inte ge dej denna nåd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej? — Om du då därjämte ber om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då ge dej en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hör Han även denna sista bön och låter dej alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men ger dej dock så mycket nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du inte ska komma på skam, inte behöver förgås, utan verkligen ska få evinnerligt liv. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, ska stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mej Gud och se mitt hjärta;" hur skulle Han också inte höra sådan bön och sörja därför, att du inte får förbli i något falskt tillstånd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej, på den tid då du var hans föraktare? Hur skulle Han inte nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och ber endast om nåd att bli uppriktig och Honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dej mycket fruktansvärda frestelser och ser inte, hur du ska komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och ber, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dej till din Fader i himmelen: Hur skulle då Han inte höra dej och ge dej all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som inte har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?

Kort sagt: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sej såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag inte vet var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mej; när jag i samvetet fördöms för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull inte skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem som åkallat Honom! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att också jag skall dö, och kanske evighetens mörker omger mej, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle inte Han nu hjälpa dej? Hur skulle Han inte även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han inte då, när vår prövningstid avslutas, uppenbara hela  rikedomen av sin nåd och i högsta mening då ge oss allting med Sonen?

Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän!

"Gud har inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla." (Rom. 8:32)

Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.

Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det, som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.

I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja Honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att Han ock vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva, som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle Han då inte också ge oss allting med Honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro, att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att Han också vill ge oss allting med Sonen?

II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge Honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull."  Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek, som Han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför, att Han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bär Honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade Han ock själv den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "Han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss"; att "Han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att Han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.

III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det Han utgav sin Son för oss. Han gav Honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den, som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.

Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.

"Huru skulle han icke ock giva oss allting med honom?" (Rom. 8:32)

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han icke förneka oss de mindre. Hans egen Son är visst den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bliva given; då skall sannerligen ingenting, som är gott och nyttigt, undanhållas dem, för vilka Gud velat giva en sådan gåva. Han skall giva oss allting med Honom.

De orden "med Honom" giva tillkänna, att vi få allting för Kristi skull och i följd av, att Han blir oss given; likasom en brud får del i allt, vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer, äntligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, huru skulle Han icke ock giva oss allting med Honom?" Det ordet huru uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att giva oss allting med Honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund böra vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dig ofta och tänker, att Gud måste tröttna vid dig och övergiva dig i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; huru skulle Han då icke giva dig den, Han, som icke skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Huru skulle Han icke ock giva dig en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dig någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden skall bära dig, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dig? Huru skulle Han icke giva dig en sådan nåd, då Han icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi lågo helt nedsänkta i alla synder, voro hans ovänner och föraktare? Huru skulle Han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräckes och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du icke kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag blott hade mer tro och liv i min själ! Men huru skulle Gud icke ock vilja giva dig det, när Han givit dig sin Son? Huru mycket mer skall vår himmelske Fader nu giva den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —

Men klagar du då, att du icke ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häruti hjälpa dig: Huru skulle Han ock icke giva dig denna nåd, Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dig? — Om du då därjämte beder om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då giva dig en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hörer Han även denna sista bön och låter dig alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men giver dig dock så mycken nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du icke skall komma på skam, icke behöver förgås, utan verkligen skall få evinnerligt liv. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, skall stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mig Gud och få veta mitt hjärta;" huru skulle Han ock icke höra sådan bön och sörja därför, att du icke får förbliva i något falskt tillstånd, Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dig, på den tid då du var hans föraktare? Huru skulle Han icke nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och beder blott om nåd att bliva uppriktig och Honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dig mycket fruktansvärda frestelser och ser icke, huru du skall komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och beder, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dig till din Fader i himmelen: Huru skulle då Han icke höra dig och giva dig all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som icke har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?

Korteligen: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sig såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag vet icke, var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mig; när jag i samvetet fördömes för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull icke skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem, som Honom åkallat! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att ock jag skall dö, och kanske evighetens mörker omgiver mig, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst, om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, huru skulle icke Han nu hjälpa dig? Huru skulle Han icke även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han icke då, när vår prövningstid slutas, uppenbara hela rikedomen av sin nåd och i högsta mening då giva oss allting med Sonen?

"Gud har icke skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla." (Rom. 8:32)

Här skulle nu visserligen varje hjärta bliva brinnande av fröjd och kärlek, om vi blott kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka, vad här säges; ty här anföres ett sådant bevis af Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däruti, säger aposteln, att Gud har för vår skull icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla. Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det, som vi för liv och gudaktighet allramest behöva, men på samma gång det vi allraminst kunna behålla i våra hjärtan, det som af otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas; därför vilja vi något närmare eftersinna, vad som ligger i detta språk.

Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja Honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är ock endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed icke varit bevisat, att Han ock vill giva oss "allting". Här måste vara en gåva, som är större än allting annat, efter aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Huru skulle Han ock icke giva oss allting med Honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bliva såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro, att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlmam, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla, att Han icke ville giva oss allting med Sonen?

Detta Guds kärleksbewis skall bliva oss ännu större, om vi fatta och betänka, vad som ligger i orden: icke skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud har "icke skonat" sin Son, antydes därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utgiva Honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade ock Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och har icke skonat din ende son för min skull." Att Gud icke hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek, som Han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför, att Han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bära Honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade Han ock själv den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod varder utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "Han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss"; att "Han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropa ock de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då bliva vi på en gång saliga och hava nu icke mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att Han för vår skull icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.

För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det Han utgav sin Son för oss. Han gav Honom ut för oss alla. Denna omständighet medför tvenne högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den förra är den, som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är igenlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör annamma denna nåd och varda salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, således även för de gruvligaste syndare, följer därav, att Guds nåd och kärlek måste wara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och således även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste således vara en oföränderlig kärlek. Låtom oss ofta och djupt betrakta sådant.

"Huru skulle han icke ock giva oss allting med honom?" (Rom. 8:32)

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han icke förneka oss de mindre. Hans egen Son är visst den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bliva given; då skall sannerligen ingenting, som är gott och nyttigt, undanhållas dem, för vilka Gud velat giva en sådan gåva. Han skall giva oss allting med Honom.

De orden "med Honom" giva tillkänna, att vi få allting för Kristi skull och i följd av, att Han blir oss given; likasom en brud får del i allt, vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer, äntligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, huru skulle Han icke ock giva oss allting med Honom?" Det ordet huru uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att giva oss allting med Honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund böra vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dig ofta och tänker, att Gud måste tröttna vid dig och övergiva dig i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; huru skulle Han då icke giva dig den, Han, som icke skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Huru skulle Han icke ock giva dig en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dig någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden skall bära dig, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dig? Huru skulle Han icke giva dig en sådan nåd, då Han icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi lågo helt nedsänkta i alla synder, voro hans ovänner och föraktare? Huru skulle Han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräckes och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du icke kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag blott hade mer tro och liv i min själ! Men huru skulle Gud icke ock vilja giva dig det, när Han givit dig sin Son? Huru mycket mer skall vår himmelske Fader nu giva den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —

Men klagar du då, att du icke ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häruti hjälpa dig: Huru skulle Han ock icke giva dig denna nåd, Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dig? — Om du då därjämte beder om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då giva dig en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hörer Han även denna sista bön och låter dig alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men giver dig dock så mycken nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du icke skall komma på skam, icke behöver förgås, utan verkligen skall få evinnerligt lif. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, skall stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mig Gud och få veta mitt hjärta;" huru skulle Han ock icke höra sådan bön och sörja därför, att du icke får förbliva i något falskt tillstånd, Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dig, på den tid då du var hans föraktare? Huru skulle Han icke nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och beder blott om nåd att bliva uppriktig och Honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dig mycket fruktansvärda frestelser och ser icke, huru du skall komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och beder, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dig till din Fader i himmelen: Huru skulle då Han icke höra dig och giva dig all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som icke har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?

Kortligen: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sig såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag vet icke, var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mig; när jag i samvetet fördömes för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull icke skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem, som Honom åkallat! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att ock jag skall dö, och kanske evighetens mörker omgiver mig, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst, om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, huru skulle icke Han nu hjälpa dig? Huru skulle Han icke även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han icke då, när vår prövningstid slutas, uppenbara hela rikedomen av sin nåd och i högsta mening då giva oss allting med Sonen?

"Gud har icke skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla." (Rom. 8:32)

Här skulle nu visserligen varje hjärta bliva brinnande av fröjd och kärlek, om vi blott kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka, vad här säges; ty här anföres ett sådant bevis af Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däruti, säger aposteln, att Gud har för vår skull icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla. Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det, som vi för liv och gudaktighet allramest behöva, men på samma gång det vi allraminst kunna behålla i våra hjärtan, det som af otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas; därför vilja vi något närmare eftersinna, vad som ligger i detta språk.

Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja Honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är ock endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed icke varit bevisat, att Han ock vill giva oss "allting". Här måste vara en gåva, som är större än allting annat, efter aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Huru skulle Han ock icke giva oss allting med Honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bliva såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro, att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlmam, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla, att Han icke ville giva oss allting med Sonen?

Detta Guds kärleksbewis skall bliva oss ännu större, om vi fatta och betänka, vad som ligger i orden: icke skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud har "icke skonat" sin Son, antydes därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utgiva Honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade ock Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och har icke skonat din ende son för min skull." Att Gud icke hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek, som Han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför, att Han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bära Honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade Han ock själv den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod varder utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "Han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss"; att "Han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropa ock de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då bliva vi på en gång saliga och hava nu icke mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att Han för vår skull icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.

För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det Han utgav sin Son för oss. Han gav Honom ut för oss alla. Denna omständighet medför tvenne högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den förra är den, som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är igenlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör annamma denna nåd och varda salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, således även för de gruvligaste syndare, följer därav, att Guds nåd och kärlek måste wara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och således även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste således vara en oföränderlig kärlek. Låtom oss ofta och djupt betrakta sådant.