"Ty Kristus är därtill både död och uppstånden och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.

Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda."

Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.

Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.

Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet."

Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och på detta grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för honom.

Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka han dött, inte mer betrakta sej såsom från honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i honom, såsom honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom honom, ska för hans skull han en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låter bli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära, utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner honom.

Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".

Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
för dödens seger blev dess nederlag
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt,
han vann seger som han sagt.
Dödens udd han brutit av,
till ett väntrum gjort vår grav
- o ära, halleluja till Guds Lamm!

Vi varje dag ska dö från synd och värld
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt...

"Ty Kristus är därtill både död och uppstånden och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.

Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda."

Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.

Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att Han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.

Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet."

Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och på detta grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för honom.

Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka han dött, inte mer betrakta sej såsom från honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i honom, såsom honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom honom, ska för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låter bli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära, utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner honom.

Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".

Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
för dödens seger blev dess nederlag
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt,
han vann seger som han sagt.
Dödens udd han brutit av,
till ett väntrum gjort vår grav
- o ära, halleluja till Guds Lamm!

Vi varje dag ska dö från synd och värld
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt...

"Ty Kristus är därtill både död och uppstånden och åter vorden levande, att Han ska vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att Han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.

Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att Han ska vara Herre både över levande och döda."

Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.

Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att Han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.

Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under Honom i hans rike och tjäna Honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom Han är ifrån döden uppstånden, lever och regerar i evighet."

Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och härpå grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för Honom.

Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan Honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka Han dött, inte mer betrakta sej såsom från Honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i Honom, såsom Honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom Honom, ska för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för Honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låterbli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för Honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära,utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner Honom.

Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".

Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
för dödens seger blev dess nederlag
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt,
han vann seger som han sagt.
Dödens udd han brutit av,
till ett väntrum gjort vår grav
- o ära, halleluja till Guds Lamm!

Vi varje dag ska dö från synd och värld
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt...

"Ty Kristus är därpå både död och uppstånden och åter vorden levande, att Han skall vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

Detta saliga förhållande, att de troende alltid, evad de leva eller dö, höra Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att Han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sig rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här säges, "vara Herre över oss", icke blott medan vi leva på jorden, utan ock efter vår död i det eviga livet.

Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att Han skall vara Herre både över levande och döda."

Här är en påtaglig motsvarighet däruti, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda skola vara under hans välde. Nu veta vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är visst huvudsaken.

Men aposteln har ock med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg skola ock vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att Han skall "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer skola "leva sig själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sig såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför skall ock Han regera över oss, och det icke blott i detta livet, utan ock i vår död och i all evighet.

Så hava vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, vilken har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; på det jag skall vara hans egen, bliva och leva under Honom i hans rike och tjäna Honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom Han är ifrån döden uppstånden, lever och regerar i evighet."

Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och härpå grundar sig nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att uti allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kortligen att leva för Honom.

Så säger ock aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som leva, skola icke nu leva sig själva, utan Honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, måste ock de alla, för vilka Han dött, icke mer betrakta sig såsom från Honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i Honom, såsom Honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, på det vi skola leva genom Honom, skola för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: huru skulle icke vi då uppoffra hela vårt liv för Honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, uti allt vad vi göra eller låta! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för Honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helga sig åt Herren, dock icke kunna leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk, huru mycket gruvligare, att icke ens ägna sitt liv till hans ära,utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sig själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sig själv." Och huru världens barn leva ett sådant fördömt liv, då de äro alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följa blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förneka Herren, som har köpt dem"; om de ock med munnen bekänna Honom.

Och annorlunda kan det icke vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som emotstå den nåd, som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbliva under den fallna naturens välde, leva blott sig själva och för sin egen räkning; och de som leva för sin egen räkning, de skola ock dö för sin egen räkning, skola ock själva hjälpa sig i döden och domen. Blott de som "leva i Herren", de skola ock "dö i Herren".

"Ty Kristus är därpå både död och uppstånden och åter vorden levande, att Han skall vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

Detta saliga förhållande, att de troende alltid, evad de leva eller dö, höra Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att Han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sig rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här säges, "vara Herre över oss", icke blott medan vi leva på jorden, utan ock efter vår död i det eviga livet. 

Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att Han skall vara Herre både över levande och döda."

Här är en påtaglig motsvarighet däruti, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda skola vara under hans välde. Nu veta vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är visst huvudsaken.

Men aposteln har ock med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg skola ock vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att Han skall "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer skola "leva sig själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sig såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför skall ock Han regera över oss, och det icke blott i detta livet, utan ock i vår död och i all evighet.

Så hava vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, vilken har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; på det jag skall vara hans egen, bliva och leva under Honom i hans rike och tjäna Honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom Han är ifrån döden uppstånden, lever och regerar i evighet."

Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och härpå grundar sig nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att uti allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kortligen att leva för Honom.

Så säger ock aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som leva, skola icke nu leva sig själva, utan Honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, måste ock de alla, för vilka Han dött, icke mer betrakta sig såsom från Honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i Honom, såsom Honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, på det vi skola leva genom Honom, skola för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: huru skulle icke vi då uppoffra hela vårt liv för Honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, uti allt vad vi göra eller låta! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för Honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helga sig åt Herren, dock icke kunna leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk, huru mycket gruvligare, att icke ens ägna sitt liv till hans ära,utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sig själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sig själv." Och huru världens barn leva ett sådant fördömt liv, då de äro alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följa blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förneka Herren, som har köpt dem"; om de ock med munnen bekänna Honom.

Och annorlunda kan det icke vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som emotstå den nåd, som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbliva under den fallna naturens välde, leva blott sig själva och för sin egen räkning; och de som leva för sin egen räkning, de skola ock dö för sin egen räkning, skola ock själva hjälpa sig i döden och domen. Blott de som "leva i Herren", de skola ock "dö i Herren".