"Låt oss kasta bort mörkrets gärningar och kläda oss i ljusets vapen." (Rom. 13:12)

Vad aposteln menar med "mörkrets gärningar" ser vi av nästa vers, där han räknar upp några av dem, såsom frosseri, dryckenskap, otukt, kiv, o. s. v. Och att han kallar sådana synder "mörkrets gärningar", betyder inte bara, att man för deras begående skyr det naturliga ljuset, ty om naturligt ljus eller mörker talas inte här, utan egentligen att de tillhör det andliga mörkret, den köttsliga säkerhetens och ogudaktighetens mörker, under vilket man lever fri i alla synder och laster.

Men vad vi isynnerhet bör lägga märke till är att aposteln säger: "Låt oss kasta bort", eller "avlägga" dessa mörkrets gärningar — och säger sådant till de troende! Av detta lär vi oss först, att de trogna inte är helt fria från varje grad eller form av sådana synder, utan om vi än inte kunna leva i dem såsom världen, som syndar frivilligt, utan bättring övar synden, kan vi ändå besmittas och under tider av sömnaktighet eller hårda frestelser mer eller mindre fängslas av lustarna, såsom många heligas historia visar.

Av det lär vi oss först att inte genast förtvivla och fördöma oss själva eller andra kristna, när något sådant ägt rum. Nej, om själen ännu i bättring och tro håller sej till sin Frälsare och söker hans nåd både till förlåtelse och till förlossning, så är dock nåden ännu väldig över henne. Det har vi att tacka Herren Kristus för, som förskaffat oss en fullkomlig nåd över verkliga synder.

Men det andra vi här ska lägga märke till är apostelns egentliga förmaning att vi ska kasta bort dessa mörkrets gärningar; vi ska för all denna nåd fara efter att alldeles avlägga dem. Aposteln säger inte: Låt oss bara känna och erkänna dem; utan han säger: Låt oss avlägga dem.

Här är nu det rätta provet som skiljer en sann kristen ifrån en falsk. Då den förre hjärtligt förskräcks över sin synd och söker all Guds nåd och alla nådens medel för att bli kvitt den, gör den senare ett hemligt förbund med synden, tänker att behålla den, ursäktar den för sej själv, om han än med munnen stundom erkänner den. Väl kan den trogne även i sållningens stunder glömma Gud och vara alldeles såsom övergiven av Anden, vilket vi ser hos Petrus, då han tre gånger förnekade sin Herre; men liksom Petrus strax därpå gick ut och grät bittert, så är också varje sann kristen i sin ande djupt fientlig mot sin egen synd.

Men hur går det dock att egentligen avlägga den? Därmed går det olika. Somliga synder kan vi genast avlägga; och då må vi fröjdas och inte tala om svaghet, utan prisa Guds nåd. Men andra synder åter blir våra tuktoris för långa tider, kanske för hela livet — eljest bleve vi verkligt syndfria; ty ingenting mindre söker vi efter Anden, som ingen enda synd tillåter.

Att vi dock bekämpar våra vidlådande synder, så att de inte får herraväldet såsom hos världen, det sker inte heller med vår egen kraft, utan endast med flyende till "Guds starkhets makt". Och genom att ikläda oss ljusets vapen. "Ljusets vapen" är motsatsen till "mörkrets gärningar"; och då dessa bestod i synder och laster, består ljusets vapen i den sinnets och levernets renhet, nykterhet, vaksamhet, samt framför allt den tro, den kärlek och det hopp, varmed vi kämpar emot köttets frestelser, emot världens och djävulens förförelser.

Och att aposteln nu, då han nyss talat om "mörkrets gärningar", likväl, såsom deras motsats, brukar orden "ljusets vapen" och inte säger "ljusets gärningar", därmed har han låtit förstå, att här ska bli strid och kamp, här skall fordras vapen, för att alltid kunna förbli i tro och gudaktighet. Det kristliga levernet ska inte bli ett lätt och lugnt liv såsom deras som "sover om natten", utan en ofta hård, långvarig och äventyrlig strid, där det gäller kämpa för själva livet, eller också dö och förlora allt — där det går till som i krig. I krig är inte lugn och säkerhet, utan beständig oro, livsfara och räddhåga; man måste där ständigt vaka och vara rustad till nya strider. Än anfalls tron och samvetet, så att vi är i fara att på nytt "fångas under träldomens ok"; än det yttre levernet, då djävulen vill kasta oss i synd och skam; än åter kärleken, då vi är nära att stanna i hat och ovänskap o. s. v.

Mot alla sådana anfall måste vi nu vara rustade och iklädda ljusets vapen. Och här kan striden ofta bli så hård och äventyrlig, att vi är nära att förtvivla, att vi endast genom "stora under" av den allsmäktige och trofaste Herren blir frälsta. Därför säger också Petrus, att "den rättfärdige blir salig med plats". Hur ska det då gå med dem som vill vara kristna och dock lever i sådant lugn, som vore de i det tryggaste hem, som hade de inte mer någon andlig fiende, som hade djävulen inte mer något ont i sinnet emot dem, som vore köttet och världen inte mer farliga fiender?

Både ordet och erfarenheten vittnar, att ingen kristen utan räddhåga och strid kommit lyckligt igenom detta fiendeland. Är jag inte i fruktan, så är jag i fara. Att mitt ibland beständigt påträngande fiender anse sej utan fara, är endast bedrägeri. Antingen ska jag vara i räddhåga och kamp, och då med Guds makt frälsas, eller också säker och sorglös, och då förloras. Därför har också Herren Kristus så troget förmanat: "Vaka och bed" — "och det jag säger er, det säger jag alla: vaka!"

Bort till era dunkla trakter,
bort, ni falska andemakter,
med ert svek, er orenhet,
ni som kan allt gott förställa
och den starkaste kan fälla
och var mänskas svaghet vet. 

"Låt oss kasta bort mörkrets gärningar och kläda oss i ljusets vapen." (Rom. 13:12)

Vad aposteln menar med "mörkrets gärningar" ser vi av nästa vers, där han räknar upp några av dem, såsom frosseri, dryckenskap, otukt, kiv, o. s. v. Och att han kallar sådana synder "mörkrets gärningar", betyder inte bara, att man för deras begående skyr det naturliga ljuset, ty om naturligt ljus eller mörker talas inte här, utan egentligen att de tillhör det andliga mörkret, den köttsliga säkerhetens och ogudaktighetens mörker, under vilket man lever fri i alla synder och laster.

Men vad vi isynnerhet bör lägga märke till är att aposteln säger: "Låt oss kasta bort", eller "avlägga" dessa mörkrets gärningar — och säger sådant till de troende! Av detta lär vi oss först, att de trogna inte är helt fria från varje grad eller form av sådana synder, utan om vi än inte kunna leva i dem såsom världen, som syndar frivilligt, utan bättring övar synden, kan vi ändå besmittas och under tider av sömnaktighet eller hårda frestelser mer eller mindre fängslas av lustarna, såsom många heligas historia visar.

Av det lär vi oss först att inte genast förtvivla och fördöma oss själva eller andra kristna, när något sådant ägt rum. Nej, om själen ännu i bättring och tro håller sej till sin Frälsare och söker hans nåd både till förlåtelse och till förlossning, så är dock nåden ännu väldig över henne. Det har vi att tacka Herren Kristus för, som förskaffat oss en fullkomlig nåd över verkliga synder.

Men det andra vi här ska lägga märke till är apostelns egentliga förmaning att vi ska kasta bort dessa mörkrets gärningar; vi ska för all denna nåd fara efter att alldeles avlägga dem. Aposteln säger inte: Låt oss bara känna och erkänna dem; utan han säger: Låt oss avlägga dem.

Här är nu det rätta provet som skiljer en sann kristen ifrån en falsk. Då den förre hjärtligt förskräcks över sin synd och söker all Guds nåd och alla nådens medel för att bli kvitt den, gör den senare ett hemligt förbund med synden, tänker att behålla den, ursäktar den för sej själv, om han än med munnen stundom erkänner den. Väl kan den trogne även i sållningens stunder glömma Gud och vara alldeles såsom övergiven av Anden, vilket vi ser hos Petrus, då han tre gånger förnekade sin Herre; men liksom Petrus strax därpå gick ut och grät bittert, så är också varje sann kristen i sin ande djupt fientlig mot sin egen synd.

Men hur går det dock att egentligen avlägga den? Därmed går det olika. Somliga synder kan vi genast avlägga; och då må vi fröjdas och inte tala om svaghet, utan prisa Guds nåd. Men andra synder åter blir våra tuktoris för långa tider, kanske för hela livet — eljest bleve vi verkligt syndfria; ty ingenting mindre söker vi efter Anden, som ingen enda synd tillåter.

Att vi dock bekämpar våra vidlådande synder, så att de inte får herraväldet såsom hos världen, det sker inte heller med vår egen kraft, utan endast med flyende till "Guds starkhets makt". Och genom att ikläda oss ljusets vapen. "Ljusets vapen" är motsatsen till "mörkrets gärningar"; och då dessa bestod i synder och laster, består ljusets vapen i den sinnets och levernets renhet, nykterhet, vaksamhet, samt framför allt den tro, den kärlek och det hopp, varmed vi kämpar emot köttets frestelser, emot världens och djävulens förförelser.

Och att aposteln nu, då han nyss talat om "mörkrets gärningar", likväl, såsom deras motsats, brukar orden "ljusets vapen" och inte säger "ljusets gärningar", därmed har han låtit förstå, att här ska bli strid och kamp, här skall fordras vapen, för att alltid kunna förbli i tro och gudaktighet. Det kristliga levernet ska inte bli ett lätt och lugnt liv såsom deras som "sover om natten", utan en ofta hård, långvarig och äventyrlig strid, där det gäller kämpa för själva livet, eller också dö och förlora allt — där det går till som i krig. I krig är inte lugn och säkerhet, utan beständig oro, livsfara och räddhåga; man måste där ständigt vaka och vara rustad till nya strider. Än anfalls tron och samvetet, så att vi är i fara att på nytt "fångas under träldomens ok"; än det yttre levernet, då djävulen vill kasta oss i synd och skam; än åter kärleken, då vi är nära att stanna i hat och ovänskap o. s. v.

Mot alla sådana anfall måste vi nu vara rustade och iklädda ljusets vapen. Och här kan striden ofta bli så hård och äventyrlig, att vi är nära att förtvivla, att vi endast genom "stora under" av den allsmäktige och trofaste Herren blir frälsta. Därför säger också Petrus, att "den rättfärdige blir salig med plats". Hur ska det då gå med dem som vill vara kristna och dock lever i sådant lugn, som vore de i det tryggaste hem, som hade de inte mer någon andlig fiende, som hade djävulen inte mer något ont i sinnet emot dem, som vore köttet och världen inte mer farliga fiender?

Både ordet och erfarenheten vittnar, att ingen kristen utan räddhåga och strid kommit lyckligt igenom detta fiendeland. Är jag inte i fruktan, så är jag i fara. Att mitt ibland beständigt påträngande fiender anse sej utan fara, är endast bedrägeri. Antingen ska jag vara i räddhåga och kamp, och då med Guds makt frälsas, eller också säker och sorglös, och då förloras. Därför har också Herren Kristus så troget förmanat: "Vaka och bed" — "och det jag säger er, det säger jag alla: vaka!"

Bort till era dunkla trakter,
bort, ni falska andemakter,
med ert svek, er orenhet,
ni som kan allt gott förställa
och den starkaste kan fälla
och var mänskas svaghet vet. 

"Låt oss kasta bort mörkrets gärningar och kläda oss i ljusets vapen." (Rom. 13:12)

Vad aposteln menar med "mörkrets gärningar" ser vi av nästa vers, där han räknar upp några av dem, såsom frosseri, dryckenskap, otukt, kiv, o. s. v. Och att han kallar sådana synder "mörkrets gärningar", betyder inte bara, att man för deras begående skyr det naturliga ljuset, ty om naturligt ljus eller mörker talas inte här, utan egentligen att de tillhör det andliga mörkret, den köttsliga säkerhetens och ogudaktighetens mörker, under vilket man lever fri i alla synder och laster.

Men vad vi isynnerhet bör lägga märke till är att apostelen säger: "Låt oss kasta bort", eller "avlägga" dessa mörkrets gärningar — och säger sådant till de troende! Av detta lär vi oss först, att de trogna inte är helt fria från varje grad eller form av sådana synder, utan om vi än inte kunna leva i dem såsom världen, som syndar frivilligt, utan bättring övar synden, kan vi ändå besmittas och under tider av sömnaktighet eller hårda frestelser mer eller mindre fängslas av lustarna, såsom många heligas historia visar.

Av det lär vi oss först att inte genast förtvivla och fördöma oss själva eller andra kristna, när något sådant ägt rum. Nej, om själen ännu i bättring och tro håller sej till sin Frälsare och söker hans nåd både till förlåtelse och till förlossning, så är dock nåden ännu väldig över henne. Det har vi att tacka Herren Kristus för, som förskaffat oss en fullkomlig nåd över verkliga synder.

Men det andra vi här ska lägga märke till är apostelns egentliga förmaning att vi ska kasta bort dessa mörkrets gärningar; vi ska för all denna nåd fara efter att alldeles avlägga dem. Aposteln säger inte: Låt oss bara känna och erkänna dem; utan han säger: Låt oss avlägga dem.

Här är nu det rätta provet som skiljer en sann kristen ifrån en falsk. Då den förre hjärtligt förskräcks över sin synd och söker all Guds nåd och alla nådens medel för att bli kvitt den, gör den senare ett hemligt förbund med synden, tänker att behålla den, ursäktar den för sej själv, om han än med munnen stundom erkänner den. Väl kan den trogne även i sållningens stunder glömma Gud och vara alldeles såsom övergiven av Anden, vilket vi ser hos Petrus, då han tre gånger förnekade sin Herre; men liksom Petrus strax därpå gick ut och grät bittert, så är också varje sann kristen i sin ande djupt fientlig mot sin egen synd.

Men hur går det dock att egentligen avlägga den? Därmed går det olika. Somliga synder kan vi genast avlägga; och då må vi fröjdas och inte tala om svaghet, utan prisa Guds nåd. Men andra synder åter blir våra tuktoris för långa tider, kanske för hela livet — eljest bleve vi verkligt syndfria; ty ingenting mindre söker vi efter Anden, som ingen enda synd tillåter.

Att vi dock bekämpar våra vidlådande synder, så att de inte får herraväldet såsom hos världen, det sker inte heller med vår egen kraft, utan endast med flyende till "Guds starkhets makt". Och genom att ikläda oss ljusets vapen. "Ljusets vapen" är motsatsen till "mörkrets gärningar"; och då dessa bestod i synder och laster, består ljusets vapen i den sinnets och levernets renhet, nykterhet, vaksamhet, samt framför allt den tro, den kärlek och det hopp, varmed vi kämpar emot köttets frestelser, emot världens och djävulens förförelser.

Och att aposteln nu, då han nyss talat om "mörkrets gärningar", likväl, såsom deras motsats, brukar orden "ljusets vapen" och inte säger "ljusets gärningar", därmed har han låtit förstå, att här ska bli strid och kamp, här skall fordras vapen, för att alltid kunna förbli i tro och gudaktighet. Det kristliga levernet ska inte bli ett lätt och lugnt liv såsom deras som "sover om natten", utan en ofta hård, långvarig och äventyrlig strid, där det gäller kämpa för själva livet, eller också dö och förlora allt — där det går till som i krig. I krig är inte lugn och säkerhet, utan beständig oro, livsfara och räddhåga; man måste där ständigt vaka och vara rustad till nya strider. Än anfalls tron och samvetet, så att vi är i fara att på nytt "fångas under träldomens ok"; än det yttre levernet, då djävulen vill kasta oss i synd och skam; än åter kärleken, då vi är nära att stanna i hat och ovänskap o. s. v.

Mot alla sådana anfall måste vi nu vara rustade och iklädda ljusets vapen. Och här kan striden ofta bli så hård och äventyrlig, att vi är nära att förtvivla, att vi endast genom "stora under" av den allsmäktige och trofaste Herren blir frälsta. Därför säger också Petrus, att "den rättfärdige blir salig med plats". Hur ska det då gå med dem som vill vara kristna och dock lever i sådant lugn, som vore de i det tryggaste hem, som hade de inte mer någon andlig fiende, som hade djävulen inte mer något ont i sinnet emot dem, som vore köttet och världen inte mer farliga fiender?

Både ordet och erfarenheten vittnar, att ingen kristen utan räddhåga och strid kommit lyckligt igenom detta fiendeland. Är jag inte i fruktan, så är jag i fara. Att mitt ibland beständigt påträngande fiender anse sej utan fara, är endast bedrägeri. Antingen ska jag vara i räddhåga och kamp, och då med Guds makt frälsas, eller också säker och sorglös, och då förloras. Därför har också Herren Kristus så troget förmanat: "Vaka och bed" — "och det jag säger er, det säger jag alla: vaka!"

Bort till era dunkla trakter,
bort, ni falska andemakter,
med ert svek, er orenhet,
ni som kan allt gott förställa
och den starkaste kan fälla
och var mänskas svaghet vet.

"Låt oss bortkasta mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapen." (Rom. 13:12)

Vad aposteln menar med "mörkrets gärningar" ser vi av nästa vers, där han räknar upp några av dem, såsom frosseri, dryckenskap, otukt, kiv, o. s. v. Och att han kallar sådana synder "mörkrets gärningar", betyder inte bara, att man för deras begående skyr det naturliga ljuset, ty om naturligt ljus eller mörker talas inte här, utan egentligen att de tillhör det andliga mörkret, den köttsliga säkerhetens och ogudaktighetens mörker, under vilket man lever fri i alla synder och laster.

Men vad vi isynnerhet bör lägga märke till är att apostelen säger: "Låt oss kasta bort", eller "avlägga" dessa mörkrets gärningar — och säger sådant till de troende! Av detta lär vi oss först, att de trogna inte är helt fria från varje grad eller form av sådana synder, utan om vi än inte kunna leva i dem såsom världen, som syndar frivilligt, utan bättring övar synden, kan vi ändå besmittas och under tider av sömnaktighet eller hårda frestelser mer eller mindre fängslas av lustarna, såsom många heligas historia visar.

Av det lär vi oss först att inte genast förtvivla och fördöma oss själva eller andra kristna, när något sådant ägt rum. Nej, om själen ännu i bättring och tro håller sej till sin Frälsare och söker hans nåd både till förlåtelse och till förlossning, så är dock nåden ännu väldig över henne. Det har vi att tacka Herren Kristus för, som förskaffat oss en fullkomlig nåd över verkliga synder.

Men det andra vi här ska lägga märke till är apostelns egentliga förmaning att vi ska kasta bort dessa mörkrets gärningar; vi ska för all denna nåd fara efter att alldeles avlägga dem. Aposteln säger inte: Låt oss bara känna och erkänna dem; utan han säger: Låtom oss avlägga dem.

Här är nu det rätta provet som skiljer en sann kristen ifrån en falsk. Då den förre hjärtligt förskräcks över sin synd och söker all Guds nåd och alla nådens medel för att bli kvitt den, gör den senare ett hemligt förbund med synden, tänker att behålla den, ursäktar den för sej själv, om han än med munnen stundom erkänner den. Väl kan den trogne även i sållningens stunder glömma Gud och vara alldeles såsom övergiven av Anden, vilket vi ser hos Petrus, då han tre gånger förnekade sin Herre; men liksom Petrus strax därpå gick ut och grät bittert, så är också varje sann kristen i sin ande djupt fientlig mot sin egen synd.

Men hur går det dock att egentligen avlägga den? Därmed går det olika. Somliga synder kan vi genast avlägga; och då må vi fröjdas och inte tala om svaghet, utan prisa Guds nåd. Men andra synder åter blir våra tuktoris för långa tider, kanske för hela livet — eljest bleve vi verkligt syndfria; ty ingenting mindre söker vi efter Anden, som ingen enda synd tillåter.

Att vi dock bekämpar våra vidlådande synder, så att de inte får herraväldet såsom hos världen, det sker inte heller med vår egen kraft, utan endast med flyende till "Guds starkhets makt". Och genom att ikläda oss ljusets vapen. "Ljusets vapen" är motsatsen till "mörkrets gärningar"; och då dessa bestod i synder och laster, består ljusets vapen i den sinnets och levernets renhet, nykterhet, vaksamhet, samt framför allt den tro, den kärlek och det hopp, varmed vi kämpar emot köttets frestelser, emot världens och djävulens förförelser.

Och att aposteln nu, då han nyss talat om "mörkrets gärningar", likväl, såsom deras motsats, brukar orden "ljusets vapen" och inte säger "ljusets gärningar", därmed har han låtit förstå, att här ska bli strid och kamp, här skall fordras vapen, för att alltid kunna förbli i tro och gudaktighet. Det kristliga levernet ska inte bli ett lätt och lugnt liv såsom deras som "sover om natten", utan en ofta hård, långvarig och äventyrlig strid, där det gäller kämpa för själva livet, eller också dö och förlora allt — där det går till som i krig. I krig är inte lugn och säkerhet, utan beständig oro, livsfara och räddhåga; man måste där ständigt vaka och vara rustad till nya strider. Än anfalls tron och samvetet, så att vi är i fara att på nytt "fångas under träldomens ok"; än det yttre levernet, då djävulen vill kasta oss i synd och skam; än åter kärleken, då vi är nära att stanna i hat och ovänskap o. s. v.

Mot alla sådana anfall måste vi nu vara rustade och iklädda ljusets vapen. Och här kan striden ofta bli så hård och äventyrlig, att vi är nära att förtvivla, att vi endast genom "stora under" av den allsmäktige och trofaste Herren blir frälsta. Därför säger också Petrus, att "den rättfärdige blir salig med plats". Hur ska det då gå med dem som vill vara kristna och dock lever i sådant lugn, som vore de i det tryggaste hem, som hade de inte mer någon andlig fiende, som hade djävulen inte mer något ont i sinnet emot dem, som vore köttet och världen inte mer farliga fiender?

Både ordet och erfarenheten vittnar, att ingen kristen utan räddhåga och strid kommit lyckligt igenom detta fiendeland. Är jag inte i fruktan, så är jag i fara. Att mitt ibland beständigt påträngande fiender anse sej utan fara, är endast bedrägeri. Antingen ska jag vara i räddhåga och kamp, och då med Guds makt frälsas, eller också säker och sorglös, och då förloras. Därför har också Herren Kristus så troget förmanat: "Vaka och bed" — "och det jag säger er, det säger jag alla: vaka!"

Bort till era dunkla trakter,
bort, ni falska andemakter,
med ert svek, er orenhet,
ni som kan allt gott förställa
och den starkaste kan fälla
och var mänskas svaghet vet.

"Låtom oss bortkasta mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapen." (Rom. 13:12)

Vad aposteln menar med "mörkrets gärningar" se vi av nästa vers, där han uppräknar några av dem, såsom frosseri, dryckenskap, otukt, kiv, o. s. v. Och att han kallar sådana synder "mörkrets gärningar", betyder icke blott, att man för deras begående skyr det naturliga ljuset, ty om naturligt ljus eller mörker talas icke här, utan egentligen att de tillhöra det andliga mörkret, den köttsliga säkerhetens och ogudaktighetens mörker, under vilket man lever fri i alla synder och laster.

Men vad vi isynnerhet böra märka är att apostelen säger: "Låtom oss bortkasta", eller "avlägga" dessa mörkrets gärningar — och säger sådant till de troende. Därav lära vi först, att de trogna icke äro helt fria från varje grad eller form av sådana synder, utan om vi ock icke kunna leva i dem såsom världen, vilken självviljande syndar, utan bättring övar synden, kunna vi dock besmittas och under tider av sömnaktighet eller hårda frestelser mer eller mindre fängslas av lustarna, såsom många heligas historia visar.

Därav lära vi först, att icke genast förtvivla och fördöma oss själva eller andra kristna, när något sådant ägt rum. Nej, om själen ännu i bättring och tro håller sig till sin Frälsare och söker hans nåd både till förlåtelse och till förlossning, så är dock nåden ännu  väldig över henne. Det hava vi att tacka Herren Kristus för, vilken förskaffat oss en fullkomlig nåd över verkliga synder.

Men det andra, vi här skola märka, är apostelns egentliga förmaning, att vi skola bortkasta dessa mörkrets gärningar; vi skola för all denna nåd fara efter att alldeles avlägga dem. Aposteln säger icke: Låtom oss blott känna och erkänna dem; utan han säger: Låtom oss avlägga dem.

Här är nu det rätta provet som skiljer en sann kristen ifrån en falsk. Då den förre hjärtligen förskräckes över sin synd och söker all Guds nåd och alla nådens medel för att bliva henne kvitt, gör den senare ett hemligt förbund med synden, tänker att behålla henne; han ursäktar henne för sig själv, om han ock med munnen stundom erkänner henne. Väl kan den trogne även i sållningens stunder glömma Gud och vara alldeles såsom övergiven av Anden, vilket vi se hos Petrus, då han tre gånger förnekade sin Herre; men likasom Petrus straxt därpå gick ut och grät bitterligen, så är ock varje sann kristen i sin ande djupt fientlig mot sin egen synd.

Men huru går det dock att egentligen avlägga henne? Dermed går det olika. Somliga synder kunna vi genast avlägga; och då må vi fröjdas och icke tala om svaghet, utan prisa Guds nåd. Men andra synder åter bliva våra tuktoris för långa tider, kanske för hela livet — eljest bleve vi verkligt syndfria; ty ingenting mindre söka  vi efter Anden, vilken ingen enda synd tillåter.

Att vi dock bekämpa våra vidlådande synder, så att de icke få herraväldet, såsom hos världen, det sker icke heller med vår egen kraft, utan endast med flyende till "Guds starkhets makt". Och ikläda oss ljusets vapen. "Ljusets vapen" äro motsatsen till "mörkrets gärningar"; och då dessa bestodo i synder och laster, bestå ljusets vapen uti den sinnets och levernets renhet, nykterhet, vaksamhet, samt framför allt den tro, den kärlek och det hopp, varmed vi kämpa emot köttets frestelser, emot världens och djävulens förförelser.

Och att aposteln nu, då han nyss talat om "mörkrets gärningar", likväl, såsom deras motsats, brukar orden "ljusets vapen" och icke säger "ljusets gärningar", därmed har han låtit förstå, att här skall bliva strid och kamp, här skall fordras vapen, för att kunna alltid förbliva i tro och gudaktighet. Det kristliga levernet skall icke bliva ett lätt och lugnt liv såsom deras, vilka "sova om natten", utan en ofta hård, långvarig och äventyrlig strid, der det gäller kämpa för själva livet, eller ock dö och förlora allt — där det tillgår såsom uti krig. Uti krig är icke lugn och säkerhet, utan beständig oro, livsfara och räddhåga; man måste där beständigt vaka och vara rustad till nya strider. Än anfalles tron och samvetet, så att vi äro i fara att på nytt "fångas under träldomens ok"; än det yttre levrnet, då djävulen vill kasta oss i synd och skam; än åter kärleken, då vi äro nära att stanna i hat och ovänskap o. s. v.

Mot alla sådana anfall mäste vi nu vara rustade och iklädda ljusets vapen. Och här kan striden ofta bliva så hård och äventyrlig, att vi äro nära att förtvivla, att vi endast genom "stora under" av den allsmäktige och trofaste Herren bliva frälsta. Därföre säger ock Petrus, att "den rättfärdige varder med plats salig". Huru skall det då gå med dem, vilka vilja vara kristna och dock leva i sådant lugn, som vore de i det tryggaste hem, som hade de icke mer någon andlig fiende, som hade djävulen icke mer något ont i sinnet emot dem, som vore köttet och världen icke mer farliga fiender?

Både ordet och erfarenheten vittna, att ingen kristen utan räddhåga och strid kommit lyckligt igenom detta fiendeland. Är jag icke i fruktan, så är jag i fara. Att mitt ibland beständigt påträngande fiender anse sig utan fara, är blott bedrägeri. Antingen skall jag vara i räddhåga och kamp, och då med Guds makt frälsas, eller ock säker och sorglös, och då förloras. Därför har ock Herren Kristus så troget förmanat: "Vaken och bedjen" — "och det jag säger eder, det säger jag alla: vaken!"

Bort till era dunkla trakter,
bort, ni falska andemakter,
med ert svek, er orenhet,
ni som kan allt gott förställa
och den starkaste kan fälla
och var mänskas svaghet vet.

"Låtom oss bortkasta mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapen." (Rom. 13:12)

Vad aposteln menar med "mörkrets gärningar" se vi av nästa vers, där han uppräknar några av dem, såsom frosseri, dryckenskap, otukt, kiv, o. s. v. Och att han kallar sådana synder "mörkrets gärningar", betyder icke blott, att man för deras begående skyr det naturliga ljuset, ty om naturligt ljus eller mörker talas icke här, utan egentligen att de tillhöra det andliga mörkret, den köttsliga säkerhetens och ogudaktighetens mörker, under vilket man lever fri i alla synder och laster.

Men vad vi isynnerhet böra märka är att apostelen säger: "Låtom oss bortkasta", eller "avlägga" dessa mörkrets gärningar — och säger sådant till de troende. Därav lära vi först, att de trogna icke äro helt fria från varje grad eller form av sådana synder, utan om vi ock icke kunna leva i dem såsom världen, vilken självviljande syndar, utan bättring övar synden, kunna vi dock besmittas och under tider av sömnaktighet eller hårda frestelser mer eller mindre fängslas av lustarna, såsom många heligas historia visar.

Därav lära vi först, att icke genast förtvivla och fördöma oss själva eller andra kristna, när något sådant ägt rum. Nej, om själen ännu i bättring och tro håller sig till sin Frälsare och söker hans nåd både till förlåtelse och till förlossning, så är dock nåden ännu  väldig över henne. Det hava vi att tacka Herren Kristus för, vilken förskaffat oss en fullkomlig nåd över verkliga synder.

Men det andra, vi här skola märka, är apostelns egentliga förmaning, att vi skola bortkasta dessa mörkrets gärningar; vi skola för all denna nåd fara efter att alldeles avlägga dem. Aposteln säger icke: Låtom oss blott känna och erkänna dem; utan han säger: Låtom oss avlägga dem.

Här är nu det rätta provet som skiljer en sann kristen ifrån en falsk. Då den förre hjärtligen förskräckes över sin synd och söker all Guds nåd och alla nådens medel för att bliva henne kvitt, gör den senare ett hemligt förbund med synden, tänker att behålla henne; han ursäktar henne för sig själv, om han ock med munnen stundom erkänner henne. Väl kan den trogne även i sållningens stunder glömma Gud och vara alldeles såsom övergiven av Anden, vilket vi se hos Petrus, då han tre gånger förnekade sin Herre; men likasom Petrus straxt därpå gick ut och grät bitterligen, så är ock varje sann kristen i sin ande djupt fientlig mot sin egen synd.

Men huru går det dock att egentligen avlägga henne? Dermed går det olika. Somliga synder kunna vi genast avlägga; och då må vi fröjdas och icke tala om svaghet, utan prisa Guds nåd. Men andra synder åter bliva våra tuktoris för långa tider, kanske för hela livet — eljest bleve vi verkligt syndfria; ty ingenting mindre söka  vi efter Anden, vilken ingen enda synd tillåter.

Att vi dock bekämpa våra vidlådande synder, så att de icke få herraväldet, såsom hos världen, det sker icke heller med vår egen kraft, utan endast med flyende till "Guds starkhets makt". Och ikläda oss ljusets vapen. "Ljusets vapen" äro motsatsen till "mörkrets gärningar"; och då dessa bestodo i synder och laster, bestå ljusets vapen uti den sinnets och levernets renhet, nykterhet, vaksamhet, samt framför allt den tro, den kärlek och det hopp, varmed vi kämpa emot köttets frestelser, emot världens och djävulens förförelser.

Och att aposteln nu, då han nyss talat om "mörkrets gärningar", likväl, såsom deras motsats, brukar orden "ljusets vapen" och icke säger "ljusets gärningar", därmed har han låtit förstå, att här skall bliva strid och kamp, här skall fordras vapen, för att kunna alltid förbliva i tro och gudaktighet. Det kristliga levernet skall icke bliva ett lätt och lugnt liv såsom deras, vilka "sova om natten", utan en ofta hård, långvarig och äventyrlig strid, der det gäller kämpa för själva livet, eller ock dö och förlora allt — där det tillgår såsom uti krig. Uti krig är icke lugn och säkerhet, utan beständig oro, livsfara och räddhåga; man måste där beständigt vaka och vara rustad till nya strider. Än anfalles tron och samvetet, så att vi äro i fara att på nytt "fångas under träldomens ok"; än det yttre levrnet, då djävulen vill kasta oss i synd och skam; än åter kärleken, då vi äro nära att stanna i hat och ovänskap o. s. v.

Mot alla sådana anfall mäste vi nu vara rustade och iklädda ljusets vapen. Och här kan striden ofta bliva så hård och äventyrlig, att vi äro nära att förtvivla, att vi endast genom "stora under" av den allsmäktige och trofaste Herren bliva frälsta. Därföre säger ock Petrus, att "den rättfärdige varder med plats salig". Huru skall det då gå med dem, vilka vilja vara kristna och dock leva i sådant lugn, som vore de i det tryggaste hem, som hade de icke mer någon andlig fiende, som hade djävulen icke mer något ont i sinnet emot dem, som vore köttet och världen icke mer farliga fiender?

Både ordet och erfarenheten vittna, att ingen kristen utan räddhåga och strid kommit lyckligt igenom detta fiendeland. Är jag icke i fruktan, så är jag i fara. Att mitt ibland beständigt påträngande fiender anse sig utan fara, är blott bedrägeri. Antingen skall jag vara i räddhåga och kamp, och då med Guds makt frälsas, eller ock säker och sorglös, och då förloras. Därför har ock Herren Kristus så troget förmanat: "Vaken och bedjen" — "och det jag säger eder, det säger jag alla: vaken!"