"Min vän, hur kom du hit in och har inte bröllopskläder?" (Matt. 22:12)

I Matt. 22 säger Kristus, att "himmelriket", d. ä. hans nåderike på jorden, är likt ett "bröllop, som en konung gjorde åt sin son". Härtill bjöd han många; men de flesta föraktade bjudningen och ursäktade sig, att de inte kunde komma, den ene hindrad av sin köpenskap, den andre av sin avelsgård, den tredje av sin maka. Dock var det inte alla som så föraktade kallelsen; nej, många anammade den, borden var alla fullsatta. Men nu säger Kristus, att just ibland dessa som hade anammat kallelsen, kommit till bröllopet och satt vid borden, fanns också en man, som inte hade bröllopskläder, utan satt där i sina egna kläder, och att han bara därför blev bunden till händer och fötter och kastad i det yttersta mörkret.

O, vad är detta? Vad menar Herren? Mannen var ju kommen till bröllopet, tillhörde inte de föraktare som uteblev, utan satt vid bröllopsbordet ibland de andra lyckliga gästerna. Ja, vad är detta annat, än att det finns människor, som inte bara erfarit Andens kallelse på sina hjärtan, utan även såtillvida åtlytt den, att de börjat söka sin salighet, övergivit sina förra fåfängliga "vägar och gårdar", levnadssätt och sällskap, och förenat sej med de trogna i umgänge, i seder och iakttagelser, i Guds ords läsande, hörande, sjungande, i böner och betraktelser, i någon kristlig verksamhet, kort sagt i allt som anses mest hörande till en allvarligare gudaktighet än mängdens. För omöjligen kan denne man beteckna den stora säkra hopen bland oss; var hade vi då dem som erfor kallelsen och inte kom? Hedningarna, som inte har ordet, har ju inte bjudningen.

Vi finner alltså att denne man är en religiös man, betecknar ett religiöst folk inom de kristtrognas församling, eftersom han fanns i bröllopet och inte hade föraktat kallelsen — och dock saknar dessa något så väsentligt att de kastas i det yttersta mörkret! Alldeles detsamma som denne man betecknar också de fem jungfrurna vid bröllopet, som inte hade olja i sina käril (Matt. 25). Där säger Kristus, att "himmelriket är likt tio jungfrur, som tog sina lampor och gick ut emot brudgummen" m. m. Under hela tiden som de väntade, märktes ingen skillnad emellan de visa och de fåvitska; nej, de var alla jungfrur, alla hade de sina lampor, alla var de utgångna mot brudgummen, alla väntade på det glada inträdet med honom i bröllopssalen, i herrligheten. Men vid midnattstid, då anskriet hördes: "Se, brudgummen kommer!" — då först blev den omständigheten uppenbar, att hälften av dem saknade olja, att deras lampor inte brann. Och de blev för evigt utestängda från bröllopsglädjen.

Men ännu förskräckligare och starkare är detta uttryckt i Joh. 15, då Kristus säger: "Grenar i mej, som inte bär frukt". Var och en eftertänke, vad det ordet kan innebära! Och i Matt. 7 säger Herren utan bildspråk, hur mycket man kan göra i hans namn och ändå inte vara rättsinnig, att man kan i hans namn profetera, man kan i hans namn göra tecken och under såsom att driva ut djävlar, väcka upp döda, kort sagt, göra många kraftiga gärningar. Och biskopen i Sardes var både i lära och vandel sådan, att han allmänt ansågs för en levande själ, men var det ändå inte: "Du har namnet att du lever, och är död."

Vem skulle inte här frukta för sej, när sådana ord går av Kristi mun! De rättsinnigaste och anderikaste kristna har vid sådana ord ofta hyst stor fruktan att möjligtvis vara bedragna och med kraft och iver ropat: "Rannsaka mej, du Gud, se till, om jag ännu är stadd på en ond väg." Skulle endast du inte behöva frukta, inte behöva ge akt på Kristi ord härom!

Men vi går nu att se vad som har saknats hos dessa religiösa, vilkas ändalykt blivit så förskräcklig. Bröllopskläder? "Du har inte bröllopskläder!" Vad månde det betyda? I Upp. 19 står, att vid Lammets bröllop blev det bruden givet att klä sej i rent och skinande silke — och då tilläggs: "Men silket är helgonens rättfärdighet." Vilken denna helgonens rättfärdighetsklädnad är, ses vidare i det sjunde kapitlet, där det om den saliga vitklädda skaran förklaras: "Dessa är de, som är komna utur stor bedrövelse och har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod; därför är de för Guds stol."

Och till den ljumme läraren i Laodicea säger Kristus: "Jag råder dej, att du av mej köper vita kläder, som du må klä dej i, på det din nakenhets blygd inte ska synas." De som är i bröllopet, men sitter där i sina egna kläder och inte har konungens bröllopsdräkt på sej, är alltså de slags religiösa, som med mer eller mindre allvar, nit och gudaktighet dock ännu går blott i sin egen rättfärdighet, aldrig ännu rätt känt sin synd, aldrig blivit avklädda sin egen fromhet och iklädda en annans, nämligen Kristi rättfärdighet; aldrig ännu kunnat av hjärtat med salig blygsel bekänna: "Jag är i Lammets död och blod / nog salig, helig, ren och god."

Nu sedan Lammet för oss blivit slaktat
aktar vår Gud dess rättfärdighet blott.
Ve den som denna i otro föraktat
och i sin egen rättfärdighet gått!
Konungen sist ibland gästerna träder,
mönstrar sitt folk och utkastar en man.
Mannen som ej befanns ha bröllopskläder
ut i det yttersta mörkret försvann.

"Min vän, hur kom du hit in och har inte bröllopskläder?" (Matt. 22:12)

I Matt. 22 säger Kristus, att "himmelriket", d. ä. hans nåderike på jorden, är likt ett "bröllop, som en konung gjorde åt sin son". Härtill bjöd han många; men de flesta föraktade bjudningen och ursäktade sig, att de inte kunde komma, den ene hindrad av sin köpenskap, den andre av sin avelsgård, den tredje av sin maka. Dock var det inte alla som så föraktade kallelsen; nej, många anammade den, borden var alla fullsatta. Men nu säger Kristus, att just ibland dessa som hade anammat kallelsen, kommit till bröllopet och satt vid borden, fanns också en man, som inte hade bröllopskläder, utan satt där i sina egna kläder, och att han bara därför blev bunden till händer och fötter och kastad i det yttersta mörkret.

O, vad är detta? Vad menar Herren? Mannen var ju kommen till bröllopet, tillhörde inte de föraktare som uteblev, utan satt vid bröllopsbordet ibland de andra lyckliga gästerna. Ja, vad är detta annat, än att det finns människor, som inte bara erfarit Andens kallelse på sina hjärtan, utan även såtillvida åtlytt den, att de börjat söka sin salighet, övergivit sina förra fåfängliga "vägar och gårdar", levnadssätt och sällskap, och förenat sej med de trogna i umgänge, i seder och iakttagelser, i Guds ords läsande, hörande, sjungande, i böner och betraktelser, i någon kristlig verksamhet, kort sagt i allt som anses mest hörande till en allvarligare gudaktighet än mängdens. För omöjligen kan denne man beteckna den stora säkra hopen bland oss; var hade vi då dem som erfor kallelsen och inte kom? Hedningarna, som inte har ordet, har ju inte bjudningen.

Vi finner alltså att denne man är en religiös man, betecknar ett religiöst folk inom de kristtrognas församling, eftersom han fanns i bröllopet och inte hade föraktat kallelsen — och dock saknar dessa något så väsentligt att de kastas i det yttersta mörkret! Alldeles detsamma som denne man betecknar också de fem jungfrurna vid bröllopet, som inte hade olja i sina käril (Matt. 25). Där säger Kristus, att "himmelriket är likt tio jungfrur, som tog sina lampor och gick ut emot brudgummen" m. m. Under hela tiden som de väntade, märktes ingen skillnad emellan de visa och de fåvitska; nej, de var alla jungfrur, alla hade de sina lampor, alla var de utgångna mot brudgummen, alla väntade på det glada inträdet med honom i bröllopssalen, i herrligheten. Men vid midnattstid, då anskriet hördes: "Se, brudgummen kommer!" — då först blev den omständigheten uppenbar, att hälften av dem saknade olja, att deras lampor inte brann. Och de blev för evigt utestängda från bröllopsglädjen.

Men ännu förskräckligare och starkare är detta uttryckt i Joh. 15, då Kristus säger: "Grenar i mej, som inte bär frukt". Var och en eftertänke, vad det ordet kan innebära! Och i Matt. 7 säger Herren utan bildspråk, hur mycket man kan göra i hans namn och ändå inte vara rättsinnig, att man kan i hans namn profetera, man kan i hans namn göra tecken och under såsom att driva ut djävlar, väcka upp döda, kort sagt, göra många kraftiga gärningar. Och biskopen i Sardes var både i lära och vandel sådan, att han allmänt ansågs för en levande själ, men var det ändå inte: "Du har namnet att du lever, och är död."

Vem skulle inte här frukta för sej, när sådana ord går av Kristi mun! De rättsinnigaste och anderikaste kristna har vid sådana ord ofta hyst stor fruktan att möjligtvis vara bedragna och med kraft och iver ropat: "Rannsaka mej, du Gud, se till, om jag ännu är stadd på en ond väg." Skulle endast du inte behöva frukta, inte behöva ge akt på Kristi ord härom!

Men vi går nu att se vad som har saknats hos dessa religiösa, vilkas ändalykt blivit så förskräcklig. Bröllopskläder? "Du har inte bröllopskläder!" Vad månde det betyda? I Upp. 19 står, att vid Lammets bröllop blev det bruden givet att klä sej i rent och skinande silke — och då tilläggs: "Men silket är helgonens rättfärdighet." Vilken denna helgonens rättfärdighetsklädnad är, ses vidare i det sjunde kapitlet, där det om den saliga vitklädda skaran förklaras: "Dessa är de, som är komna utur stor bedrövelse och har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod; därför är de för Guds stol."

Och till den ljumme läraren i Laodicea säger Kristus: "Jag råder dej, att du av mej köper vita kläder, som du må klä dej i, på det din nakenhets blygd inte ska synas." De som är i bröllopet, men sitter där i sina egna kläder och inte har konungens bröllopsdräkt på sej, är alltså de slags religiösa, som med mer eller mindre allvar, nit och gudaktighet dock ännu går blott i sin egen rättfärdighet, aldrig ännu rätt känt sin synd, aldrig blivit avklädda sin egen fromhet och iklädda en annans, nämligen Kristi rättfärdighet; aldrig ännu kunnat av hjärtat med salig blygsel bekänna: "Jag är i Lammets död och blod / nog salig, helig, ren och god."

Nu sedan Lammet för oss blivit slaktat
aktar vår Gud dess rättfärdighet blott.
Ve den som denna i otro föraktat
och i sin egen rättfärdighet gått!
Konungen sist ibland gästerna träder,
mönstrar sitt folk och utkastar en man.
Mannen som ej befanns ha bröllopskläder
ut i det yttersta mörkret försvann.

"Min vän, hur kom du hit in och har inte bröllopskläder?" (Matt. 22:12)

I Matt. 22 säger Kristus, att "himmelriket", d. ä. hans nåderike på jorden, är likt ett "bröllop, som en konung gjorde åt sin son". Härtill bjöd han många; men de flesta föraktade bjudningen och ursäktade sig, att de inte kunde komma, den ene hindrad av sin köpenskap, den andre av sin avelsgård, den tredje av sin maka. Dock var det inte alla som så föraktade kallelsen; nej, många anammade den, borden var alla fullsatta. Men nu säger Kristus, att just ibland dessa som hade anammat kallelsen, kommit till bröllopet och satt vid borden, fanns också en man, som inte hade bröllopskläder, utan satt där i sina egna kläder, och att han bara därför blev bunden till händer och fötter och kastad i det yttersta mörkret.

O, vad är detta? Vad menar Herren? Mannen var ju kommen till bröllopet, tillhörde inte de föraktare som uteblev, utan satt vid bröllopsbordet ibland de andra lyckliga gästerna. Ja, vad är detta annat, än att det finns människor, som inte bara erfarit Andens kallelse på sina hjärtan, utan även såtillvida åtlytt den, att de börjat söka sin salighet, övergivit sina förra fåfängliga "vägar och gårdar", levnadssätt och sällskap, och förenat sej med de trogna i umgänge, i seder och iakttagelser, i Guds ords läsande, hörande, sjungande, i böner och betraktelser, i någon kristlig verksamhet, kort sagt i allt som anses mest hörande till en allvarligare gudaktighet än mängdens. För omöjligen kan denne man beteckna den stora säkra hopen bland oss; var hade vi då dem som erfor kallelsen och inte kom? Hedningarna, som inte har ordet, har ju inte bjudningen.

Vi finner alltså att denne man är en religiös man, betecknar ett religiöst folk inom de kristtrognas församling, eftersom han fanns i bröllopet och inte hade föraktat kallelsen — och dock saknar dessa något så väsentligt att de kastas i det yttersta mörkret! Alldeles detsamma som denne man betecknar också de fem jungfrurna vid bröllopet, som inte hade olja i sina käril (Matt. 25). Där säger Kristus, att "himmelriket är likt tio jungfrur, som tog sina lampor och gick ut emot brudgummen" m. m. Under hela tiden som de väntade, märktes ingen skillnad emellan de visa och de fåvitska; nej, de var alla jungfrur, alla hade de sina lampor, alla var de utgångna mot brudgummen, alla väntade på det glada inträdet med honom i bröllopssalen, i herrligheten. Men vid midnattstid, då anskriet hördes: "Se, brudgummen kommer!" — då först blev den omständigheten uppenbar, att hälften av dem saknade olja, att deras lampor inte brann. Och de blev för evigt utestängda från bröllopsglädjen.

Men ännu förskräckligare och starkare är detta uttryckt i Joh. 15, då Kristus säger: "Grenar i mej, som inte bär frukt". Var och en eftertänke, vad det ordet kan innebära! Och i Matt. 7 säger Herren utan bildspråk, hur mycket man kan göra i hans namn och ändå inte vara rättsinnig, att man kan i hans namn profetera, man kan i hans namn göra tecken och under såsom att driva ut djävlar, väcka upp döda, kort sagt, göra många kraftiga gärningar. Och biskopen i Sardes var både i lära och vandel sådan, att han allmänt ansågs för en levande själ, men var det ändå inte: "Du har namnet att du lever, och är död."

Vem skulle inte här frukta för sej, när sådana ord går av Kristi mun! De rättsinnigaste och anderikaste kristna har vid sådana ord ofta hyst stor fruktan att möjligtvis vara bedragna och med kraft och iver ropat: "Rannsaka mej, du Gud, se till, om jag ännu är stadd på en ond väg." Skulle endast du inte behöva frukta, inte behöva ge akt på Kristi ord härom!

Men vi går nu att se vad som har saknats hos dessa religiösa, vilkas ändalykt blivit så förskräcklig. Bröllopskläder? "Du har inte bröllopskläder!" Vad månde det betyda? I Upp. 19 står, att vid Lammets bröllop blev det bruden givet att klä sej i rent och skinande silke — och då tilläggs: "Men silket är helgonens rättfärdighet." Vilken denna helgonens rättfärdighetsklädnad är, ses vidare i det sjunde kapitlet, där det om den saliga vitklädda skaran förklaras: "Dessa är de, som är komna utur stor bedrövelse och har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod; därför är de för Guds stol."

Och till den ljumme läraren i Laodicea säger Kristus: "Jag råder dej, att du av mej köper vita kläder, som du må klä dej i, på det din nakenhets blygd inte ska synas." De som är i bröllopet, men sitter där i sina egna kläder och inte har konungens bröllopsdräkt på sej, är alltså de slags religiösa, som med mer eller mindre allvar, nit och gudaktighet dock ännu går blott i sin egen rättfärdighet, aldrig ännu rätt känt sin synd, aldrig blivit avklädda sin egen fromhet och iklädda en annans, nämligen Kristi rättfärdighet; aldrig ännu kunnat av hjärtat med salig blygsel bekänna: "Jag är i Lammets död och blod / nog salig, helig, ren och god."

"Min vän, huru kom du härin och har icke bröllopskläder?" (Matt. 22:12)

Uti Matth. 22 säger Christus, att "himmelriket", d. ä. hans nåderike på jorden, är likt ett "bröllop, som en konung gjorde åt sin son". Härtill bjöd han många; men de flesta föraktade bjudningen och ursäktade sig, att de icke kunde komma, den ene hindrad af sin köpenskap, den andre af sin afwelsgård, den tredje af sin maka. Dock war det icke alla, som så föraktade kallelsen; nej, många annammade den, borden woro alla fullsatta. Men nu säger Christus, att just ibland dessa, som hade annammat kallelsen, kommit till bröllopet och sutto wid borden, fanns också en man, som icke hade bröllopskläder, utan satt der i sina egna kläder, och att han blott derföre blef bunden till händer och fötter och kastad i det yttersta mörkret.

O, hwad är detta? Hwad menar Herren? Mannen war ju kommen till bröllopet, tillhörde icke de föraktare, som uteblefwo, utan satt wid bröllopsbordet ibland de andra lyckliga gästerna. Ja, hwad är detta annat, än att det finns menniskor, som icke blott erfarit Andens kallelse på sina hjertan, utan ock så till wida åtlydt den, att de börjat söka sin salighet, öfwergifwit sina förra fåfängliga "wägar och gårdar", lefnadssätt och sällskap, och förenat sig med de trogna uti umgänge, uti seder och iakttagelser, uti Guds ords läsande, hörande, sjungande, uti böner och betraktelser, uti någon christlig werksamhet, kortligen uti allt, som anses mest hörande till en allwarligare gudaktighet än mängdens. Ty omöjligt kan denne man beteckna den stora säkra hopen bland oss; hwar hade wi då dem, som erforo kallelsen och icke kommo? Hedningarna, som icke hafwa ordet, hafwa ju icke bjudningen.

Wi finna alltså, att denne man är en religiös man, betecknar ett religiöst folk inom de christtrognas församling, efter han fanns i bröllopet och icke hade föraktat kallelsen — och dock sakna dessa något så wäsendtligt, att de kastas i det yttersta mörkret. Alldeles detsamma som denne man beteckna också de fem jungfrurna wid bröllopet, som icke hade olja i sina käril (Matth. 25). Der säger Christus, att "himmelriket är likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut emot brudgummen" m. m. Under hela tiden som de wäntade, märktes ingen skilnad emellan de wisa och de fåwitska; nej, de woro alla jungfrur, alla hade de sina lampor, alla woro de utgångna emot brudgummen, alla wäntade på det glada inträdet med Honom i bröllopssalen, i herrligheten. Men wid midnattstid, då anskriet hördes: "Si, brudgummen kommer!" — då först blef den omständigheten uppenbar, att hälften af dem saknade olja, att deras lampor icke brunno. Och de blefwo för ewigt utestängda från bröllopsglädjen.

Men ännu förskräckligare och starkare är detta uttryckt i Joh. 15, då Christus säger: Grenar i mig, som icke bära frukt. Hwar och en eftertänke, hwad det ordet kan innebära! Och i Matth. 7 säger Herren utan bildspråk, huru mycket man kan göra i hans namn och dock icke wara rättsinnig, att man kan i hans namn profetera, man kan i hans namn göra tecken och under såsom att utdrifwa djeflar, uppwäcka döda, kortligen, göra många kraftiga gerningar. Och biskopen i Sardis war både i lära och wandel sådan, att han allmänt ansågs för en lefwande själ, men war det dock icke: "Du har namnet, att du lefwer, och är död."

Hwem skulle icke här frukta för sig, när sådana ord gå af Christi mun! De rättsinnigaste och anderikaste christna hafwa wid sådana ord ofta hyst stor fruktan att möjligtwis wara bedragna och med kraft och ifwer ropat: "Ransaka mig, du Gud, se till, om jag ännu är stadd på en ond wäg." Skulle blott du icke behöfwa frukta, icke behöfwa gifwa akt på Christi ord härom!

Men wi gå nu att se, hwad som har saknats hos dessa religiösa, hwilkas ändalykt blifwit så förskräcklig. Bröllopskläder? "Du har icke bröllopskläder!" Hwad månde det betyda? I Uppb. 19 står, att wid Lammets bröllop blef det bruden gifwet att kläda sig i rent och skinande silke — och då tillägges: "Men silket är helgonens rättfärdighet." Hwilken denna helgonens rättfärdighetsklädnad är, ses widare i det sjunde kapitlet, der det om den saliga hwitklädda skaran förklaras: "Dessa äro de, som äro komna utur stor bedröfwelse och hafwa twagit sina kläder och gjort dem hwita i Lammets blod; derföre äro de för Guds stol."

Och till den ljumme läraren i Laodicea säger Christus: "Jag råder dig, att du köper af mig hwita kläder, som du må kläda dig uti, på det din nakenhets blygd icke skall synas." De, som äro i bröllopet, men sitta der i sina egna kläder och icke hafwa honungens bröllopsdrägt på sig, äro alltså de slags religiösa, som med mer eller mindre allwarlighet, nit och gudaktighet dock gå ännu blott i sin egen rättfärdighet, aldrig ännu rätt känt sin synd, aldrig blifwit afklädda sin egen fromhet och iklädda en annans, nemligen Christi rättfärdighet; aldrig ännu kunnat af hjertat med salig blygsel bekänna: "Jag är i Lammets död och blod nog salig, helig, ren och god."

"Min vän, huru kom du härin och har icke bröllopskläder?" (Matt. 22:12)

Uti Matth. 22 säger Christus, att "himmelriket", d. ä. hans nåderike på jorden, är likt ett "bröllop, som en konung gjorde åt sin son". Härtill bjöd han många; men de flesta föraktade bjudningen och ursäktade sig, att de icke kunde komma, den ene hindrad af sin köpenskap, den andre af sin afwelsgård, den tredje af sin maka. Dock war det icke alla, som så föraktade kallelsen; nej, många annammade den, borden woro alla fullsatta. Men nu säger Christus, att just ibland dessa, som hade annammat kallelsen, kommit till bröllopet och sutto wid borden, fanns också en man, som icke hade bröllopskläder, utan satt der i sina egna kläder, och att han blott derföre blef bunden till händer och fötter och kastad i det yttersta mörkret.

O, hwad är detta? Hwad menar Herren? Mannen war ju kommen till bröllopet, tillhörde icke de föraktare, som uteblefwo, utan satt wid bröllopsbordet ibland de andra lyckliga gästerna. Ja, hwad är detta annat, än att det finns menniskor, som icke blott erfarit Andens kallelse på sina hjertan, utan ock så till wida åtlydt den, att de börjat söka sin salighet, öfwergifwit sina förra fåfängliga "wägar och gårdar", lefnadssätt och sällskap, och förenat sig med de trogna uti umgänge, uti seder och iakttagelser, uti Guds ords läsande, hörande, sjungande, uti böner och betraktelser, uti någon christlig werksamhet, kortligen uti allt, som anses mest hörande till en allwarligare gudaktighet än mängdens. Ty omöjligt kan denne man beteckna den stora säkra hopen bland oss; hwar hade wi då dem, som erforo kallelsen och icke kommo? Hedningarna, som icke hafwa ordet, hafwa ju icke bjudningen.

Wi finna alltså, att denne man är en religiös man, betecknar ett religiöst folk inom de christtrognas församling, efter han fanns i bröllopet och icke hade föraktat kallelsen — och dock sakna dessa något så wäsendtligt, att de kastas i det yttersta mörkret. Alldeles detsamma som denne man beteckna också de fem jungfrurna wid bröllopet, som icke hade olja i sina käril (Matth. 25). Der säger Christus, att "himmelriket är likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut emot brudgummen" m. m. Under hela tiden som de wäntade, märktes ingen skilnad emellan de wisa och de fåwitska; nej, de woro alla jungfrur, alla hade de sina lampor, alla woro de utgångna emot brudgummen, alla wäntade på det glada inträdet med Honom i bröllopssalen, i herrligheten. Men wid midnattstid, då anskriet hördes: "Si, brudgummen kommer!" — då först blef den omständigheten uppenbar, att hälften af dem saknade olja, att deras lampor icke brunno. Och de blefwo för ewigt utestängda från bröllopsglädjen.

Men ännu förskräckligare och starkare är detta uttryckt i Joh. 15, då Christus säger: Grenar i mig, som icke bära frukt. Hwar och en eftertänke, hwad det ordet kan innebära! Och i Matth. 7 säger Herren utan bildspråk, huru mycket man kan göra i hans namn och dock icke wara rättsinnig, att man kan i hans namn profetera, man kan i hans namn göra tecken och under såsom att utdrifwa djeflar, uppwäcka döda, kortligen, göra många kraftiga gerningar. Och biskopen i Sardis war både i lära och wandel sådan, att han allmänt ansågs för en lefwande själ, men war det dock icke: "Du har namnet, att du lefwer, och är död."

Hwem skulle icke här frukta för sig, när sådana ord gå af Christi mun! De rättsinnigaste och anderikaste christna hafwa wid sådana ord ofta hyst stor fruktan att möjligtwis wara bedragna och med kraft och ifwer ropat: "Ransaka mig, du Gud, se till, om jag ännu är stadd på en ond wäg." Skulle blott du icke behöfwa frukta, icke behöfwa gifwa akt på Christi ord härom!

Men wi gå nu att se, hwad som har saknats hos dessa religiösa, hwilkas ändalykt blifwit så förskräcklig. Bröllopskläder? "Du har icke bröllopskläder!" Hwad månde det betyda? I Uppb. 19 står, att wid Lammets bröllop blef det bruden gifwet att kläda sig i rent och skinande silke — och då tillägges: "Men silket är helgonens rättfärdighet." Hwilken denna helgonens rättfärdighetsklädnad är, ses widare i det sjunde kapitlet, der det om den saliga hwitklädda skaran förklaras: "Dessa äro de, som äro komna utur stor bedröfwelse och hafwa twagit sina kläder och gjort dem hwita i Lammets blod; derföre äro de för Guds stol."

Och till den ljumme läraren i Laodicea säger Christus: "Jag råder dig, att du köper af mig hwita kläder, som du må kläda dig uti, på det din nakenhets blygd icke skall synas." De, som äro i bröllopet, men sitta der i sina egna kläder och icke hafwa honungens bröllopsdrägt på sig, äro alltså de slags religiösa, som med mer eller mindre allwarlighet, nit och gudaktighet dock gå ännu blott i sin egen rättfärdighet, aldrig ännu rätt känt sin synd, aldrig blifwit afklädda sin egen fromhet och iklädda en annans, nemligen Christi rättfärdighet; aldrig ännu kunnat af hjertat med salig blygsel bekänna: "Jag är i Lammets död och blod nog salig, helig, ren och god."