Man skall icke snart kunna tro vilken stor hemlighet, som ligger i dessa ord. De säga oss, att det är någon synnerlig bekantskap emellan Herren och fåren, varpå allt skall bero. Vad månne det betyder?
Något börjar man ana, när man hör samme Herre i den stora avgörande stunden, då Han går till sitt försoningsarbete, högtidligt förklara: Detta är evinnerligt liv, att de känna dig, allena sann Gud, och den du har sänt, Jesus Kristus.
Hör, vad Herren Kristus förklarar vara evinnerligt liv! Blott att känna Gud och Frälsaren. Och åter, då Han talar om det finaste sjelfbedrägeriet i andliga ting, bedrägeriet af egen fromhet, kraft och andlighet, varigenom många skola på den yttersta dagen kunna säga: "Hava vi icke profeterat i ditt namn och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar?"— då säger Han sig skola bortvisa dem just med de orden: Jag kände eder aldrig.
Alldeles samma ord förekomma i den eviga bortvisningens dom till de jungfrur, som voro i bröllopet, buro sina lampor, gingo ut emot Brudgummen, men endast saknade olja — Herren skall blott göra denna anmärkning: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke." Tänk, vilket besynnerligt ord det ordet känna här måste vara!
Och alldeles samma domsord brukar Han, då Han förklarar, varför de, som sökte att ingå genom den trånga porten, likväl icke kunde, och vilka skulle betyga: "Vi hava ätit och druckit med dig, och du har lärt på våra gator" — samma domsord ljuder emot dessa: "Jag vet intet av eder, vadan I ären."
O, skall icke var och en, som detta läser och ser, huru Herren Kristus, den avgörande domaren, så besynnerligt nitälskat om att framhålla detta — skall icke var och en märka, att här ligger någon övermåttan viktig hemlighet? För de trogna var detta intet oförmodat och besynnerligt, tvärtom, det är för dem just en glädjande bekräftelse, att de hava rätteligen fattat Honom.
Men för dem, som undra, att icke Herren i stället säger: I haven syndat emot min lag, eller: I haven icke varit nog allvarliga i eder bättring och helgelse; ja, för dem, som undra, att icke Herren framlade en väl utstakad nådens ordning och sade: Emot denna haven I felat; för dem, som velat hava det så, men till sin förundran höra Honom blott säga ett och detsamma: Jag kände eder icke; ja, till och med måste se, att i den stora ytterstadomstexten i Matt. 25, där så många gärningar anföras, likväl hela vikten lägges därpå: I haven det gjort mig, det är för min skull I haven gjort mina minsta det och det, att således Kristus och någon innerlig bekantskap med Honom varit källan, varur dessa gärningar flutit, att Kristus, Kristus, och icke deras egen helighet varit föremålet för deras öga och deras helgelsenit — si, de som märka, att Kristus haft en besynnerlig omsorg att påpeka detta förhållande, skulle icke de en gång, för Herrens Kristi skull och sina odödliga själars eviga väl, stanna och låta säga sig av den Herren, som har de nycklar i sin hand, att då Han igenlåter, ingen människa upplåter! Skulle icke vi stanna för hans ord och allvarligt behjärta dem!
Många allvarliga och fromma män hava, efter flera årtiondens heliga nit om Gud och hans rike, äntligen vaknat över detta förhållande och blivit ryckta som bränder ur elden genom att få se Guds rikes hemlighet — få se en stor och helig person blodig, med genomborrade händer och fötter, och sedan fått endast i Honom och hans död allt sitt liv, sin fröjd och sin visa, så att de sedan hållit sin högsta helighet däremot för bara träck och uselhet. Så blir man till sinnes, då man lär rätt känna Jesus. Och blott de, hos vilka Kristi kännedom är sådan, till arten om icke till graden, de äro hans får.
"Vill du då en gång för alla veta och kunna tydligt utmärka, vad en kristen är", säger Luther, "eller vadan en människa kallas kristen, så måste du icke se efter Mose lag, eller de största helgons leverne och helighet, utan allenast se uppå dessa Kristi ord: Mina får känna mig. Så att du säger: En kristen är icke den, som blott för ett strängt och hårt leverne, såsom de allvarligaste munkar och eremiter; ty sådant kunna ock judar och turkar komma ut med, ibland vilka somliga leva mycket strängare. Med ett ord, allt vad i och av oss kan ske, det gör ingen till kristen. Vad då? Det allena, att man känner denne man, tycker om Honom, håller Honom för det Han vill vara hållen, nämligen att Han är den gode Herden, som låtit sitt liv för fåren och känner dem. En sådan kännedom heter och är intet annat än tron, som kommer av evangelii predikan."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar