"Var glada i hoppet." (Rom. 12:12)

Med hoppet menar aposteln de trognas förväntan av den tillkommande herrligheten. Tron omfattar Guds närvarande nåd, men hoppet ser upp till "den herrlighet, som Gud ska ge". Nu säger aposteln, att vi i detta hopp ska vara glada. Aposteln bjuder inte att vi ska vara glada över ingenting — inte heller över något ringa eller förgängligt, utan han föreställer oss hela den eviga salighetens hopp till glädjeämne.

Om vi rätt besinnade detta, nämligen till vilket hopp vi är kallade, och sedan rätt levande trodde, vad Gud lovat, skulle vi säkert vara fulla med fröjd — och det inte bara i de dagar då det går oss väl, utan även vid våra bedrövligaste erfarenheter på jorden. Och denna glädje, glädjen i hoppet, är av en vida större vikt och välsignelse, än vi vanligen tänker; den medför en ny kraft i hela vår kristendom. Må vi därför något närmare betrakta detta ämne.

Vad nu angår hoppets föremål, eller de herrliga ting vi av Gud förbidar, ska vi väl aldrig i tiden kunna rätt fatta dem; ty "vad inget öga sett, och vad inget öra hört, det har Gud berett dem, som älskar Honom". Men redan det, som vi i Guds löften ser och anar, är så stort och herrligt, att ingen människa kan utsäga det. Vem kan säga hur mycket det innebär, att vi ska bli Guds arvingar och Kristi medarvingar?

Och vilka är de, som ska bliva så ärofulla och saliga? Uttryckligen alla de, som här i tiden är Guds barn; ty så lyder ordet: "Är vi nu barn, så är vi också Guds arvingar och Kristi medarvingar" — således, var och en som blivit uttagen från världen, som genom Guds ord och Ande blivit uppväckt ur syndasömnen och funnit sin salighet endast i Kristus samt ännu ständigt, med alla sina skröpligheter, hänger vid Honom, inte kan umbära hans nåd och vänskap, ja, hans kött och hans blod, d. ä. hans försoning, utan har däri sin mat, sitt livsbehov för själen. Så säger Herren Kristus: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evinnerligt liv, och jag ska uppväcka honom på yttersta dagen."

Tänk, att Herren Kristus säger själv om alla sådana fattiga själar, som bara i hans försoning har sin tröst, att de ska ha det eviga livets salighet! Och det säger Han alldeles bestämt och upprepar det många gånger. Vem kan då säga, hur lycklig en sådan människa är? Vem kan utsäga hur mycket som ligger i Kristi egna ord: "Då ska de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike." Vem kan utsäga, huru mycket det innebär, som Johannes säger: "Då blir vi Honom lika; ty vi får se Honom, såsom Han är." Och detta hopp hade redan David, då han sade: "Jag vill skåda ditt ansikte i rättfärdighet; jag vill varda mätt, när jag uppvaknar efter ditt beläte."

Herren Kristus har också uttryckligt förklarat: "Fader, jag vill, att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej, för att de ska se min herrlighet, den du har givit mej." Vad kan vara vissare, än det Herren Kristus själv säger? Vårt salighetshopp har alltså en alldeles osviklig grund, varför det också kallas ett "säkert och fast vår själs ankare".

Har vi nu ett så herrligt och så fast grundat hopp om den eviga glädjen, visst borde vi då taga avsked från alla jordiska sorger och säga: Bort bedrövelse, bort ängslan och oro! Jag har en evig lycka; jag går mot en evig glädje — så sant salighetens hopp inte är grundat på vår värdighet eller våra tankar, utan på Guds egna gärningar och eviga råd. Det är både ovärdigt för Kristi bekännare och även stor skada för vår kristendom, att vi glömmer vårt salighetshopp och inte gläds därav, utan gå med tunga steg och suckar emot himmelens glädje. Om vi med mer allvar och flit vinnlade oss om vårt salighetshopp, skulle det, såsom nyss sades, giva styrka åt hela vår kristendom; det skulle göra oss mer angelägna om den rätta vägen till livet och mer liknöjda för det jordiska; det skulle liva oss till mer tålamod och uthållighet i striderna för kronan.

Därför blir också salighetens hopp kallat en hjälm. Hjälmen är en viktig del av vapenrustningen; den gör, att vi med mera mod löpa fram i striden. Och då aposteln kallar hoppet ett "säkert och fast vår själs ankare, har han därmed uttryckt, att salighetens hopp skall under alla frestelsestormar hålla oss kvar hos Herren, så att vi inte helt bortföras på världens vilda hav. Ett levande och fast hopp ska i lidandets och nödens tid föra oss in i himmelens eviga hugsvalelser - och i den jordiska lyckans och glädjens dag hålla oss nyktra och förståndiga, så att vi ännu med aposteln säger: "Jag åstundar att skiljas hädan och vara när Kristus, vilket också vore mycket bättre."

O, må Herren förlåta vår otro, att vi så litet gläds i hoppet! Och må Han hjälpa oss till någon förbättring även i detta!

I himmelen, i himmelen,
där Herren Gud själv bor,
hur härlig bliver sällheten,
hur outsägligt stor,
där ansikte mot ansikte
jag evigt, evigt Gud får se,
se Herren Sebaot!

"Var glada i hoppet." (Rom. 12:12)

Med hoppet menar aposteln de trognas förväntan av den tillkommande herrligheten. Tron omfattar Guds närvarande nåd, men hoppet ser upp till "den herrlighet, som Gud ska ge". Nu säger aposteln, att vi i detta hopp ska vara glada. Aposteln bjuder inte att vi ska vara glada över ingenting — inte heller över något ringa eller förgängligt, utan han föreställer oss hela den eviga salighetens hopp till glädjeämne.

Om vi rätt besinnade detta, nämligen till vilket hopp vi är kallade, och sedan rätt levande trodde, vad Gud lovat, skulle vi säkert vara fulla med fröjd — och det inte bara i de dagar då det går oss väl, utan även vid våra bedrövligaste erfarenheter på jorden. Och denna glädje, glädjen i hoppet, är av en vida större vikt och välsignelse, än vi vanligen tänker; den medför en ny kraft i hela vår kristendom. Må vi därför något närmare betrakta detta ämne.

Vad nu angår hoppets föremål, eller de herrliga ting vi av Gud förbidar, ska vi väl aldrig i tiden kunna rätt fatta dem; ty "vad inget öga sett, och vad inget öra hört, det har Gud berett dem, som älskar Honom". Men redan det, som vi i Guds löften ser och anar, är så stort och herrligt, att ingen människa kan utsäga det. Vem kan säga hur mycket det innebär, att vi ska bli Guds arvingar och Kristi medarvingar?

Och vilka är de, som ska bliva så ärofulla och saliga? Uttryckligen alla de, som här i tiden är Guds barn; ty så lyder ordet: "Är vi nu barn, så är vi också Guds arvingar och Kristi medarvingar" — således, var och en som blivit uttagen från världen, som genom Guds ord och Ande blivit uppväckt ur syndasömnen och funnit sin salighet endast i Kristus samt ännu ständigt, med alla sina skröpligheter, hänger vid Honom, inte kan umbära hans nåd och vänskap, ja, hans kött och hans blod, d. ä. hans försoning, utan har däri sin mat, sitt livsbehov för själen. Så säger Herren Kristus: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evinnerligt liv, och jag ska uppväcka honom på yttersta dagen."

Tänk, att Herren Kristus säger själv om alla sådana fattiga själar, som bara i hans försoning har sin tröst, att de ska ha det eviga livets salighet! Och det säger Han alldeles bestämt och upprepar det många gånger. Vem kan då säga, hur lycklig en sådan människa är? Vem kan utsäga hur mycket som ligger i Kristi egna ord: "Då ska de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike." Vem kan utsäga, huru mycket det innebär, som Johannes säger: "Då blir vi Honom lika; ty vi får se Honom, såsom Han är." Och detta hopp hade redan David, då han sade: "Jag vill skåda ditt ansikte i rättfärdighet; jag vill varda mätt, när jag uppvaknar efter ditt beläte."

Herren Kristus har också uttryckligt förklarat: "Fader, jag vill, att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej, för att de ska se min herrlighet, den du har givit mej." Vad kan vara vissare, än det Herren Kristus själv säger? Vårt salighetshopp har alltså en alldeles osviklig grund, varför det också kallas ett "säkert och fast vår själs ankare".

Har vi nu ett så herrligt och så fast grundat hopp om den eviga glädjen, visst borde vi då taga avsked från alla jordiska sorger och säga: Bort bedrövelse, bort ängslan och oro! Jag har en evig lycka; jag går mot en evig glädje — så sant salighetens hopp inte är grundat på vår värdighet eller våra tankar, utan på Guds egna gärningar och eviga råd. Det är både ovärdigt för Kristi bekännare och även stor skada för vår kristendom, att vi glömmer vårt salighetshopp och inte gläds därav, utan gå med tunga steg och suckar emot himmelens glädje. Om vi med mer allvar och flit vinnlade oss om vårt salighetshopp, skulle det, såsom nyss sades, giva styrka åt hela vår kristendom; det skulle göra oss mer angelägna om den rätta vägen till livet och mer liknöjda för det jordiska; det skulle liva oss till mer tålamod och uthållighet i striderna för kronan.

Därför blir också salighetens hopp kallat en hjälm. Hjälmen är en viktig del av vapenrustningen; den gör, att vi med mera mod löpa fram i striden. Och då aposteln kallar hoppet ett "säkert och fast vår själs ankare, har han därmed uttryckt, att salighetens hopp skall under alla frestelsestormar hålla oss kvar hos Herren, så att vi inte helt bortföras på världens vilda hav. Ett levande och fast hopp ska i lidandets och nödens tid föra oss in i himmelens eviga hugsvalelser - och i den jordiska lyckans och glädjens dag hålla oss nyktra och förståndiga, så att vi ännu med aposteln säger: "Jag åstundar att skiljas hädan och vara när Kristus, vilket också vore mycket bättre."

O, må Herren förlåta vår otro, att vi så litet gläds i hoppet! Och må Han hjälpa oss till någon förbättring även i detta!

I himmelen, i himmelen,
där Herren Gud själv bor,
hur härlig bliver sällheten,
hur outsägligt stor,
där ansikte mot ansikte
jag evigt, evigt Gud får se,
se Herren Sebaot!

"Var glada i hoppet" (Rom. 12:12)

Med hoppet menar aposteln de trognas förväntan av den tillkommande herrligheten. Tron omfattar Guds närvarande nåd, men hoppet ser upp till "den herrlighet, som Gud ska ge". Nu säger aposteln, att vi i detta hopp ska vara glada. Aposteln bjuder inte att vi ska vara glada över ingenting — inte heller över något ringa eller förgängligt, utan han föreställer oss hela den eviga salighetens hopp till glädjeämne.

Om vi rätt besinnade detta, nämligen till vilket hopp vi är kallade, och sedan rätt levande trodde, vad Gud lovat, skulle vi säkert vara fulla med fröjd — och det inte bara i de dagar då det går oss väl, utan även vid våra bedrövligaste erfarenheter på jorden. Och denna glädje, glädjen i hoppet, är av en vida större vikt och välsignelse, än vi vanligen tänker; den medför en ny kraft i hela vår kristendom. Må vi därför något närmare betrakta detta ämne.

Vad nu angår hoppets föremål, eller de herrliga ting vi av Gud förbidar, ska vi väl aldrig i tiden kunna rätt fatta dem; ty "vad inget öga sett, och vad inget öra hört, det har Gud berett dem, som älskar Honom". Men redan det, som vi i Guds löften ser och anar, är så stort och herrligt, att ingen människa kan utsäga det. Vem kan säga hur mycket det innebär, att vi ska bli Guds arvingar och Kristi medarvingar?

Och vilka är de, som ska bliva så ärofulla och saliga? Uttryckligen alla de, som här i tiden är Guds barn; ty så lyder ordet: "Är vi nu barn, så är vi också Guds arvingar och Kristi medarvingar" — således, var och en som blivit uttagen från världen, som genom Guds ord och Ande blivit uppväckt ur syndasömnen och funnit sin salighet endast i Kristus samt ännu ständigt, med alla sina skröpligheter, hänger vid Honom, inte kan umbära hans nåd och vänskap, ja, hans kött och hans blod, d. ä. hans försoning, utan har däri sin mat, sitt livsbehov för själen. Så säger Herren Kristus: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evinnerligt liv, och jag ska uppväcka honom på yttersta dagen."

Tänk, att Herren Kristus säger själv om alla sådana fattiga själar, som bara i hans försoning har sin tröst, att de ska ha det eviga livets salighet! Och det säger Han alldeles bestämt och upprepar det många gånger. Vem kan då säga, hur lycklig en sådan människa är? Vem kan utsäga hur mycket som ligger i Kristi egna ord: "Då ska de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike." Vem kan utsäga, huru mycket det innebär, som Johannes säger: "Då blir vi Honom lika; ty vi får se Honom, såsom Han är." Och detta hopp hade redan David, då han sade: "Jag vill skåda ditt ansikte i rättfärdighet; jag vill varda mätt, när jag uppvaknar efter ditt beläte."

Herren Kristus har också uttryckligt förklarat: "Fader, jag vill, att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej, för att de ska se min herrlighet, den du har givit mej." Vad kan vara vissare, än det Herren Kristus själv säger? Vårt salighetshopp har alltså en alldeles osviklig grund, varför det också kallas ett "säkert och fast vår själs ankare".

Har vi nu ett så herrligt och så fast grundat hopp om den eviga glädjen, visst borde vi då taga avsked från alla jordiska sorger och säga: Bort bedrövelse, bort ängslan och oro! Jag har en evig lycka; jag går mot en evig glädje — så sant salighetens hopp inte är grundat på vår värdighet eller våra tankar, utan på Guds egna gärningar och eviga råd. Det är både ovärdigt för Kristi bekännare och även stor skada för vår kristendom, att vi glömmer vårt salighetshopp och inte gläds därav, utan gå med tunga steg och suckar emot himmelens glädje. Om vi med mer allvar och flit vinnlade oss om vårt salighetshopp, skulle det, såsom nyss sades, giva styrka åt hela vår kristendom; det skulle göra oss mer angelägna om den rätta vägen till livet och mer liknöjda för det jordiska; det skulle liva oss till mer tålamod och uthållighet i striderna för kronan.

Därför blir också salighetens hopp kallat en hjälm. Hjälmen är en viktig del av vapenrustningen; den gör, att vi med mera mod löpa fram i striden. Och då aposteln kallar hoppet ett "säkert och fast vår själs ankare, har han därmed uttryckt, att salighetens hopp skall under alla frestelsestormar hålla oss kvar hos Herren, så att vi inte helt bortföras på världens vilda hav. Ett levande och fast hopp ska i lidandets och nödens tid föra oss in i himmelens eviga hugsvalelser - och i den jordiska lyckans och glädjens dag hålla oss nyktra och förståndiga, så att vi ännu med aposteln säger: "Jag åstundar att skiljas hädan och vara när Kristus, vilket också vore mycket bättre."

O, må Herren förlåta vår otro, att vi så litet gläds i hoppet! Och må Han hjälpa oss till någon förbättring även i detta!

I himmelen, i himmelen,
där Herren Gud själv bor,
hur härlig bliver sällheten,
hur outsägligt stor,
där ansikte mot ansikte
jag evigt, evigt Gud får se,
se Herren Sebaot!

"Var glada i hoppet." (Rom. 12:12)

Med hoppet menar aposteln de trognas förväntan av den tillkommande herrligheten. Tron omfattar Guds närvarande nåd, men hoppet ser upp till "den herrlighet, som Gud ska ge". Nu säger aposteln, att vi i detta hopp ska vara glada. Aposteln bjuder inte att vi ska vara glada över ingenting — inte heller över något ringa eller förgängligt, utan han föreställer oss hela den eviga salighetens hopp till glädjeämne.

Om vi rätt besinnade detta, nämligen till vilket hopp vi är kallade, och sedan rätt levande trodde, vad Gud lovat, skulle vi säkert vara fulla med fröjd — och det inte bara i de dagar då det går oss väl, utan även vid våra bedrövligaste erfarenheter på jorden. Och denna glädje, glädjen i hoppet, är av en vida större vikt och välsignelse, än vi vanligen tänker; den medför en ny kraft i hela vår kristendom. Må vi därför något närmare betrakta detta ämne.

Vad nu angår hoppets föremål, eller de herrliga ting vi av Gud förbidar, ska vi väl aldrig i tiden kunna rätt fatta dem; ty "vad inget öga sett, och vad inget öra hört, det har Gud berett dem, som älskar Honom". Men redan det, som vi i Guds löften ser och anar, är så stort och herrligt, att ingen människa kan utsäga det. Vem kan säga hur mycket det innebär, att vi ska bli Guds arvingar och Kristi medarvingar?

Och vilka är de, som ska bliva så ärofulla och saliga? Uttryckligen alla de, som här i tiden är Guds barn; ty så lyder ordet: "Är vi nu barn, så är vi också Guds arvingar och Kristi medarvingar" — således, var och en som blivit uttagen från världen, som genom Guds ord och Ande blivit uppväckt ur syndasömnen och funnit sin salighet endast i Kristus samt ännu ständigt, med alla sina skröpligheter, hänger vid Honom, inte kan umbära hans nåd och vänskap, ja, hans kött och hans blod, d. ä. hans försoning, utan har däri sin mat, sitt livsbehov för själen. Så säger Herren Kristus: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evinnerligt liv, och jag ska uppväcka honom på yttersta dagen."

Tänk, att Herren Kristus säger själv om alla sådana fattiga själar, som bara i hans försoning har sin tröst, att de ska ha det eviga livets salighet! Och det säger Han alldeles bestämt och upprepar det många gånger. Vem kan då säga, hur lycklig en sådan människa är? Vem kan utsäga hur mycket som ligger i Kristi egna ord: "Då ska de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike." Vem kan utsäga, huru mycket det innebär, som Johannes säger: "Då blir vi Honom lika; ty vi får se Honom, såsom Han är." Och detta hopp hade redan David, då han sade: "Jag vill skåda ditt ansikte i rättfärdighet; jag vill varda mätt, när jag uppvaknar efter ditt beläte."

Herren Kristus har också uttryckligt förklarat: "Fader, jag vill, att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej, för att de ska se min herrlighet, den du har givit mej." Vad kan vara vissare, än det Herren Kristus själv säger? Vårt salighetshopp har alltså en alldeles osviklig grund, varför det också kallas ett "säkert och fast vår själs ankare".

Har vi nu ett så herrligt och så fast grundat hopp om den eviga glädjen, visst borde vi då taga avsked från alla jordiska sorger och säga: Bort bedrövelse, bort ängslan och oro! Jag har en evig lycka; jag går mot en evig glädje — så sant salighetens hopp inte är grundat på vår värdighet eller våra tankar, utan på Guds egna gärningar och eviga råd. Det är både ovärdigt för Kristi bekännare och även stor skada för vår kristendom, att vi glömmer vårt salighetshopp och inte gläds därav, utan gå med tunga steg och suckar emot himmelens glädje. Om vi med mer allvar och flit vinnlade oss om vårt salighetshopp, skulle det, såsom nyss sades, giva styrka åt hela vår kristendom; det skulle göra oss mer angelägna om den rätta vägen till livet och mer liknöjda för det jordiska; det skulle liva oss till mer tålamod och uthållighet i striderna för kronan.

Därför blir också salighetens hopp kallat en hjälm. Hjälmen är en viktig del av vapenrustningen; den gör, att vi med mera mod löpa fram i striden. Och då aposteln kallar hoppet ett "säkert och fast vår själs ankare, har han därmed uttryckt, att salighetens hopp skall under alla frestelsestormar hålla oss kvar hos Herren, så att vi inte helt bortföras på världens vilda hav. Ett levande och fast hopp ska i lidandets och nödens tid föra oss in i himmelens eviga hugsvalelser - och i den jordiska lyckans och glädjens dag hålla oss nyktra och förståndiga, så att vi ännu med aposteln säger: "Jag åstundar att skiljas hädan och vara när Kristus, vilket också vore mycket bättre."

O, må Herren förlåta vår otro, att vi så litet gläds i hoppet! Och må Han hjälpa oss till någon förbättring även i detta!

I himmelen, i himmelen,
där Herren Gud själv bor,
hur härlig bliver sällheten,
hur outsägligt stor,
där ansikte mot ansikte
jag evigt, evigt Gud får se,
se Herren Sebaot!

"Varen glada i hoppet." (Rom. 12:12)

Med hoppet menar aposteln de trognas förväntan av den tillkommande herrligheten. Tron omfattar Guds närvarande nåd, men hoppet ser upp till "den herrlighet, som Gud skall giva". Nu säger aposteln, att vi i detta hopp skola vara glada. Aposteln bjuder icke, att vi skola vara glada över ingenting — icke heller över något ringa eller förgängligt, utan han föreställer oss hela den eviga salighetens hopp till glädjeämne.

Om vi rätt besinnade detta, nämligen till vilket hopp vi äro kallade, och sedan rätt levande trodde, vad Gud lovat, skulle vi säkert vara fulla med fröjd — och det icke blott i de dagar, då det går oss väl, utan även vid våra bedrövligaste erfarenheter på jorden. Och denna glädje, glädjen i hoppet, är av en vida större vikt och välsignelse, än vi vanligen tänka; den medför en ny kraft i hela vår kristendom. Må vi därför något närmare betrakta detta ämne.

Vad nu angår hoppets föremål, eller de herrliga ting vi av Gud förbida, skola vi väl aldrig i tiden kunna rätt fatta dem; ty "vad intet öga sett, och vad intet öra hört, det har Gud berett dem, som Honom älska". Men redan det, som vi uti Guds löften se och ana, är så stort och herrligt, att ingen människa kan utsäga det. Vem kan säga, huru mycket det innebär, att vi skola varda Guds arvingar och Kristi medarvingar?

Och vilka äro de, som skola bliva så ärofulla och saliga? Uttryckligen alla de, som här i tiden äro Guds barn; ty så lyder ordet: "Äro vi nu barn, så äro vi ock Guds arvingar och Kristi medarvingar" — således, var och en som blivit uttagen från världen, som genom Guds ord och Ande blivit uppväckt ur syndasömnen och funnit sin salighet blott i Kristus samt ännu städse, med alla sina skröpligheter, hänger vid Honom, icke kan umbära hans nåd och vänskap, ja, hans kött och hans blod, d. ä. hans försoning, utan har däruti sin mat, sitt livsbehov för själen. Så säger Herren Kristus: "Vilken som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evinnerligt liv, och jag skall uppväcka honom på yttersta dagen."

Tänk, att Herren Kristus säger själv om alla sådana fattiga själar, som blott i hans försoning hava sin tröst, att de skola hava det eviga livets salighet. Och det säger Han alldeles bestämt och upprepar det många gånger. Vem kan då säga, huru lycklig en sådan människa är? Vem kan utsäga, huru mycket som ligger i Kristi egna ord: "Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike." Vem kan utsäga, huru mycket det innebär, som Johannes säger: "Då varda vi Honom lika; ty vi få se Honom, såsom Han är." Och detta hopp hade redan David, då han sade: "Jag vill skåda ditt ansikte uti rättfärdighet; jag vill varda mätt, när jag uppvaknar efter ditt beläte."

Herren Kristus har ock uttryckligt förklarat: "Fader, jag vill, att där jag är, skola ock de vara med mig, som du har givit mig, att de skola se min herrlighet, den du har givit mig." Vad kan vara vissare, än det Herren Kristus själv säger? Vårt salighetshopp har således en alldeles osviklig grund, varför det ock kallas ett "säkert och fast vår själs ankare".

Hava vi nu ett så herrligt och så fast grundat hopp om den eviga glädjen, visst borde vi då taga avsked från alla jordiska sorger och säga: Bort bedrövelse, bort ängslan och oro! Jag har en evig lycka; jag går mot en evig glädje — så sant salighetens hopp icke är grundat på vår värdighet eller våra tankar, utan på Guds egna gärningar och eviga råd. Det är både ovärdigt för Kristi bekännare och även stor skada för vår kristendom, att vi glömma vårt salighetshopp och icke glädjas därav, utan gå med tunga steg och suckar emot himmelens glädje. Om vi med mer allvar och flit vinnlade oss om vårt salighetshopp, skulle det, såsom nyss sades, giva styrka åt hela vår kristendom; det skulle göra oss mer angelägna om den rätta vägen till livet och mer liknöjda för det jordiska; det skulle liva oss till mer tålamod och uthållighet i striderna för kronan.

Därför blir ock salighetens hopp kallat en hjälm. Hjälmen är en viktig del av vapenrustningen; den gör, att vi med mera mod löpa fram i striden. Och då aposteln kallar hoppet ett "säkert och fast vår själs ankare, har han därmed uttryckt, att salighetens hopp skall under alla frestelsestormar kvarhålla oss hos Herren, att vi icke helt bortföras på världens vilda hav. Ett levande och fast hopp skall i lidandets och nödens tid införa oss uti himmelens eviga hugsvalelser - och i den jordiska lyckans och glädjens dag hålla oss nyktra och förståndiga, så att vi ännu med aposteln säga: "Jag åstundar att skiljas hädan och vara när Kristus, vilket ock vore mycket bättre."

O, måtte Herren förlåta vår otro, att vi så litet glädjas i hoppet! Och måtte Han hjälpa oss till någon förbättring även häruti!

I himmelen, i himmelen,
där Herren Gud själv bor,
hur härlig bliver sällheten,
hur outsägligt stor,
där ansikte mot ansikte
jag evigt, evigt Gud får se,
se Herren Sebaot!

"Varen glada i hoppet." (Rom. 12:12)

Med hoppet menar aposteln de trognas förväntan av den tillkomande herrligheten. Tron omfattar Guds närvarande nåd, men hoppet ser upp till "den herrlighet, som Gud skall giva". Nu säger aposteln, att vi i detta hopp skola vara glada. Aposteln bjuder icke, att vi skola vara glada över ingenting — icke heller över något ringa eller förgängligt, utan han föreställer oss hela den eviga salighetens hopp till glädjeämne.

Om vi rätt besinnade detta, nämligen till vilket hopp vi äro kallade, och sedan rätt levande trodde, vad Gud lovat, skulle vi säkert vara fulla med fröjd — och det icke blott i de dagar, då det går oss väl, utan även vid våra bedrövligaste erfarenheter på jorden. Och denna glädje, glädjen i hoppet, är av en vida större vikt och välsignelse, än vi vanligen tänka; den medför en ny kraft i hela vår kristendom. Må vi därför något närmare betrakta detta ämne.

Vad nu angår hoppets föremål, eller de herrliga ting vi av Gud förbida, skola vi väl aldrig i tiden kunna rätt fatta dem; ty "vad intet öga sett, och vad intet öra hört, det har Gud berett dem, som Honom älska". Men redan det, som vi uti Guds löften se och ana, är så stort och herrligt, att ingen människa kan utsäga det. Vem kan säga, huru mycket det innebär, att vi skola varda Guds arvingar och Kristi medarvingar?

Och vilka äro de, som skola bliva så ärofulla och saliga? Uttryckligen alla de, som här i tiden äro Guds barn; ty så lyder ordet: "Äro vi nu barn, så äro vi ock Guds arvingar och Kristi medarvingar" — således, var och en som blivit uttagen från världen, som genom Guds ord och Ande blivit uppväckt ur syndasömnen och funnit sin salighet blott i Kristus samt ännu städse, med alla sina skröpligheter, hänger vid Honom, icke kan umbära hans nåd och vänskap, ja, hans kött och hans blod, d. ä. hans försoning, utan har däruti sin mat, sitt livsbehov för själen. Så säger Herren Kristus: "Vilken som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evinnerligt liv, och jag skall uppväcka honom på yttersta dagen."

Tänk, att Herren Kristus säger själv om alla sådana fattiga själar, som blott i hans försoning hava sin tröst, att de skola hava det eviga livets salighet. Och det säger Han alldeles bestämt och upprepar det många gånger. Vem kan då säga, huru lycklig en sådan människa är? Vem kan utsäga, huru mycket som ligger i Kristi egna ord: "Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike." Vem kan utsäga, huru mycket det innebär, som Johannes säger: "Då varda vi Honom lika; ty vi få se Honom, såsom Han är." Och detta hopp hade redan David, då han sade: "Jag vill skåda ditt ansikte uti rättfärdighet; jag vill varda mätt, när jag uppvaknar efter ditt beläte."

Herren Kristus har ock uttryckligt förklarat: "Fader, jag vill, att där jag är, skola ock de vara med mig, som du har givit mig, att de skola se min herrlighet, den du har givit mig." Vad kan vara vissare, än det Herren Kristus själv säger? Vårt salighetshopp har således en alldeles osviklig grund, varför det ock kallas ett "säkert och fast vår själs ankare".

Hava vi nu ett så herrligt och så fast grundat hopp om den eviga glädjen, visst borde vi då taga avsked från alla jordiska sorger och säga: Bort bedrövelse, bort ängslan och oro! Jag har en evig lycka; jag går mot en evig glädje — så sant salighetens hopp icke är grundat på vår värdighet eller våra tankar, utan på Guds egna gärningar och eviga råd. Det är både ovärdigt för Kristi bekännare och även stor skada för vår kristendom, att vi glömma vårt salighetshopp och icke glädjas därav, utan gå med tunga steg och suckar emot himmelens glädje. Om vi med mer allvar och flit vinnlade oss om vårt salighetshopp, skulle det, såsom nyss sades, giva styrka åt hela vår kristendom; det skulle göra oss mer angelägna om den rätta vägen till livet och mer liknöjda för det jordiska; det skulle liva oss till mer tålamod och uthållighet i striderna för kronan.

Därför blir ock salighetens hopp kallat en hjälm. Hjälmen är en viktig del av vapenrustningen; den gör, att vi med mera mod löpa fram i striden. Och då aposteln kallar hoppet ett "säkert och fast vår själs ankare, har han därmed uttryckt, att salighetens hopp skall under alla frestelsestormar kvarhålla oss hos Herren, att vi icke helt bortföras på världens vilda hav. Ett levande och fast hopp skall i lidandets och nödens tid införa oss uti himmelens eviga hugsvalelser - och i den jordiska lyckans och glädjens dag hålla oss nyktra och förståndiga, så att vi ännu med aposteln säga: "Jag åstundar att skiljas hädan och vara när Kristus, vilket ock vore mycket bättre."

O, måtte Herren förlåta vår otro, att vi så litet glädjas i hoppet! Och måtte Han hjälpa oss till någon förbättring även häruti!

I himmelen, i himmelen,
där Herren Gud själv bor,
hur härlig bliver sällheten,
hur outsägligt stor,
där ansikte mot ansikte
jag evigt, evigt Gud får se!
O Herre Sebaot!