"Jag är Herren, din Gud, som har utfört dig av Egypti land utur träldomens hus. Du skall inga andra gudar hava jämte mig." (2 Mos. 20:2-3f)

Detta är Herrens egen inledning till sin heliga lag. Här låter Herren förstå, vem Han är, som talar, och på vilka grunder Han kunde så bjuda, befalla och döma.

"Jag är Herren". Det är detta: Jag Herren, som är den egentliga grunden till den heliga lagens eviga vikt och evigt förbindande kraft. Jag är Herren, jag är Jehova, den evigt varande, den självbestående, urkällan till alla väsenden och all makt.

Låtom oss betänka: Vadan är menniskan kommen — hon, som skall lyda denna lag? Vad är människan? Hon är ju hans händers verk, hans skapade kreatur. Har Han icke då all makt och rätt att bjuda henne, vad Han vill, inskränka hennes frihet och föreskriva henne lagar?

Detta är det första, Han med detta ord påminner oss. Och låtom oss djupt betänka detta. Ty det är just grunden till all olydnad och allt förakt för Guds lag, att vi icke besinna, vem Herren är, som givit lagen, och vad vi äro inför Honom. Ja, om det bleve oss givet att se eller förnimma, vem Han är, som talar i den heliga lagen, så skulle vi väl hellre försmäkta och dö, än vi skulle våga att göra något emot Honom.

Vi säga icke, att vi skulle därigenom hava makt att emotstå synden, nej det står icke så till med oss efter syndafallet, att vi blott på ett bud kunna göra, vad vi vilja, men vi skulle ock därför försmäkta och förtvivla, om icke Gud själv förbarmade sig och frälste oss. Så långt ifrån, att vi skulle vara säkra och obrutna med alla våra synder.

Ty tänk, vad det är, att Han giver lag åt människorna — Han, som är den store himmelens och jordens Skapare, som i begynnelsen gjorde allting av intet, som skapade solen, månen och stjärnorna och jorden med allt, vad som är deruppå, och skapade människan sig till ett beläte, till barn och arvinge, utrustad med förmögenheter att höra och förstå hans vilja, Han, "den höge och högtbesuttne" — Han ger människan bud och lagar. Skulle vi våga att trotsa och förakta Honom?

Vilket förskräckligt fördärv i alla våra krafter, att vi icke ens äro bekväma att besinna sådant. Vi borde dock annars betänka, att Gud kan varje ögonblick krossa oss, likasom man krossar en fluga, att vi äro helt i hans händer, att vårt liv och all vår välfärd i tiden och i evigheten beror av Honom. Vi hava icke ett andedrag i vår makt, och Gud har otaliga sätt och medel att straffa dem, som förtörna Honom; såsom vi ock se på alla sidor, huru Han tillsänder den ena en ond bråddöd, den andra en förskräcklig sjukdom, den tredje galenskap, den fjärde en förblindelse och djärvhet, som bringar honom i synd och skam. Det är sant, vad Luther säger, att "Gud har på alla sidor snaror och fällor för sina föraktare, så att de kunna ingenstädes undkomma Honom".

Och slutligen är Han ock den, som kan fördärva både själ och kropp i helvetet. Ja, om icke Han vill taga wår arma själ om hand, när vi dö, och föra den till himmelen, så blir den för evigt borta. Och Honom skulle vi våga att förakta och trotsa!

Betänk även, å andra sidan, huru mycket gott Gud kan göra oss, om Han är oss nådig. Huru mycken nåd och välsignelse i tiden, och huru mycken glädje och salighet genom en hel evighet kan icke Han giva sina vänner! Och Honom skulle vi våga att förakta och trotsa! Tänk, om Han blott ville taga sin Helige Ande ifrån dig och lämna dig åt naturens mörker, köttets lustar och djävulens makt! Låtom oss därför bedja över detta ordet: Jag är Herren! nämligen att vi få detta ord såsom med stora flammande bokstäver skrivet i vår själ, så att det står oss för ögonen i alla våra livsdagar.

Men sedan ligger ock ännu en lärdom i det namn, med vilket Gud här angiver sig för folket, nämligen Jehovah, ty Jehovah betyder den evigt varande, oföränderlige. Därmed låter Han oss förstå, att hans lag aldrig i tiden skulle till en bokstav eller en prick förändras. Det är nämligen värt att märka, att själva grunden för Guds heliga lag icke egentligen är någon fri, tillfällig vilja hos Gud, utan fastmer just hans eget väsendes natur; ty frågar någon, varför vi skola vara heliga, så säger Gud själv: ^Varen heliga, ty jag är helig." Han säger icke: Ty jag vill så; utan Han säger: "Ty jag är helig".

Då nu grunden till den heliga lagen ligger i Guds eget väsende, förstå vi, varför den omöjligen kan någonsin förändras, ty då skulle Gud själv vara förändrad. Därför kan det aldrig i tid eller evighet bliva lovligt, vad Gud i sin lag förbjudit. Att hava andra gudar, att missbruka Guds namn, förakta hans ord eller att förakta sin nästa, att avundas, hata, eller beljuga honom o.s.v., sådant kan aldrig för något enda tillfälle eller för någon omständighet, t.ex. vår fallna naturs svaghet, bliva oskyldigt eller tillåtet, utan förbliver evinnerligen Gud misshagligt. Ty Guds lag har sagt oss, att det är stridande emot hans heliga sinne; och hans sinne kan aldrig förändras. Detta är ock något, som vi hava att betänka vid de orden: Jag är Jehovah.