Detta är Herrens egen inledning till sin heliga lag. Här låter
Herren förstå, vem Han är, som talar, och på vilka grunder Han
kunde så bjuda, befalla och döma.
"Jag är Herren". Det är detta: Jag
Herren, som är den egentliga grunden till den heliga lagens eviga vikt
och evigt förbindande kraft. Jag är Herren, jag är Jehova, den evigt varande, den självbestående, urkällan till alla väsenden och all makt.
Låtom oss betänka: Vadan är menniskan kommen — hon, som skall
lyda denna lag? Vad är människan? Hon är ju hans händers verk,
hans skapade kreatur. Har Han icke då all makt och rätt att bjuda
henne, vad Han vill, inskränka hennes frihet och föreskriva henne
lagar?
Detta är det första, Han med detta ord påminner oss. Och
låtom oss djupt betänka detta. Ty det är just grunden till all olydnad
och allt förakt för Guds lag, att vi icke besinna, vem Herren är, som
givit lagen, och vad vi äro inför Honom. Ja, om det bleve oss
givet att se eller förnimma, vem Han är, som talar i den heliga
lagen, så skulle vi väl hellre försmäkta och dö, än vi skulle våga att
göra något emot Honom.
Vi säga icke, att vi skulle därigenom hava
makt att emotstå synden, nej det står icke så till med oss efter
syndafallet, att vi blott på ett bud kunna göra, vad vi vilja, men vi
skulle ock därför försmäkta och förtvivla, om icke Gud själv förbarmade
sig och frälste oss. Så långt ifrån, att vi skulle vara säkra och obrutna
med alla våra synder.
Ty tänk, vad det är, att Han giver lag åt
människorna — Han, som är den store himmelens och jordens Skapare,
som i begynnelsen gjorde allting av intet, som skapade solen, månen och
stjärnorna och jorden med allt, vad som är deruppå, och skapade människan
sig till ett beläte, till barn och arvinge, utrustad med förmögenheter
att höra och förstå hans vilja, Han, "den höge och högtbesuttne" — Han
ger människan bud och lagar. Skulle vi våga att trotsa och förakta
Honom?
Vilket förskräckligt fördärv i alla våra krafter, att vi icke
ens äro bekväma att besinna sådant. Vi borde dock annars betänka,
att Gud kan varje ögonblick krossa oss, likasom man krossar en fluga,
att vi äro helt i hans händer, att vårt liv och all vår välfärd i tiden
och i evigheten beror av Honom. Vi hava icke ett andedrag i vår
makt, och Gud har otaliga sätt och medel att straffa dem, som förtörna
Honom; såsom vi ock se på alla sidor, huru Han tillsänder den ena en
ond bråddöd, den andra en förskräcklig sjukdom, den tredje galenskap, den
fjärde en förblindelse och djärvhet, som bringar honom i synd och skam.
Det är sant, vad Luther säger, att "Gud har på alla sidor snaror
och fällor för sina föraktare, så att de kunna ingenstädes undkomma
Honom".
Och slutligen är Han ock den, som kan fördärva både själ
och kropp i helvetet. Ja, om icke Han vill taga wår arma själ om
hand, när vi dö, och föra den till himmelen, så blir den för evigt
borta. Och Honom skulle vi våga att förakta och trotsa!
Betänk
även, å andra sidan, huru mycket gott Gud kan göra oss, om Han är
oss nådig. Huru mycken nåd och välsignelse i tiden, och huru mycken
glädje och salighet genom en hel evighet kan icke Han giva sina vänner!
Och Honom skulle vi våga att förakta och trotsa! Tänk, om Han
blott ville taga sin Helige Ande ifrån dig och lämna dig åt naturens
mörker, köttets lustar och djävulens makt! Låtom oss därför bedja
över detta ordet: Jag är Herren! nämligen att vi få detta ord såsom
med stora flammande bokstäver skrivet i vår själ, så att det står oss
för ögonen i alla våra livsdagar.
Men sedan ligger ock ännu en lärdom i det namn, med vilket
Gud här angiver sig för folket, nämligen Jehovah, ty Jehovah betyder
den evigt varande, oföränderlige. Därmed låter Han oss förstå, att
hans lag aldrig i tiden skulle till en bokstav eller en prick förändras.
Det är nämligen värt att märka, att själva grunden för Guds heliga
lag icke egentligen är någon fri, tillfällig vilja hos Gud, utan fastmer
just hans eget väsendes natur; ty frågar någon, varför vi skola vara heliga, så säger Gud själv: ^Varen heliga, ty jag är helig."
Han säger icke: Ty jag vill så; utan Han säger: "Ty jag är helig".
Då nu grunden till den heliga lagen ligger i Guds eget väsende, förstå vi, varför den omöjligen kan någonsin förändras, ty då skulle Gud
själv vara förändrad. Därför kan det aldrig i tid eller evighet bliva
lovligt, vad Gud i sin lag förbjudit. Att hava andra gudar, att
missbruka Guds namn, förakta hans ord eller att förakta sin nästa, att
avundas, hata, eller beljuga honom o.s.v., sådant kan aldrig för något
enda tillfälle eller för någon omständighet, t.ex. vår fallna naturs
svaghet, bliva oskyldigt eller tillåtet, utan förbliver evinnerligen Gud
misshagligt. Ty Guds lag har sagt oss, att det är stridande emot hans
heliga sinne; och hans sinne kan aldrig förändras. Detta är ock något,
som vi hava att betänka vid de orden: Jag är Jehovah.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar