"Det hövdes Honom, som hade fört många barn till herrlighet, att Han skulle genom lidande göra deras salighetshövding fullkommen." (Hebr. 2:10)

Det var såsom vår salighetshövding, Kristus är vorden fullkommen. Detta har skett genom tvenne för Guds Son alldeles nya övningar: Hans lydnad och hans lidande. Vi se detta av dessa apostelns ord: "Det hövdes Honom, att Han skulle genom lidande göra deras salighetshövding fullkommen." Och åter: "Ändock Han var Guds Son, har Han dock, av det Han led, lärt lydnad. Och då Han vart fullkommen" etc. —

Märk! Guds Son har "lärt lydnad". Det var något för Herren såsom alla varelsers herre och lagstiftare alldeles nytt, att själv såsom en lydig tjänare gå under den lag, Han givit oss. Han liksom förundrar sig själv däröver, då Han i den profetiska psalmen säger: "Herre, min Gud! stora äro dina under och dina tankar — offer och spisoffer behaga dig intet, men öronen har du öppnat mig. Si, jag kommer; i boken är skrivet om mig. Din vilja, min Gud, gör jag gärna; och din lag har jag i mitt hjärta."

Märk, "öronen har du öppnat mig". Detta betecknar, huru Han vart "gjord under lagen", blev satt till att lyda; ty det är en tjänares sak att höra, blott höra till och lyda. Då således detta var en för Guds Son alldeles ny övning, förstå vi, varför aposteln säger, att Han har lärt lydnad.

Men att lära lydnad, att såsom sin egentliga kallelse öva lydnad inför Guds lag, vilken var given åt oss människor, det var något, som Guds Son aldrig behövde för sin egen del, utan det har Han helt och hållet gjort endast såsom vår salighetshövding, såsom den andre Adam, vilken nu i hela människosläktets ställe skulle stå lydnadens prov, liksom den förste Adam också ställdes på ett prov för lydnad, men föll. Ty såsom för en människas olydnad många äro vordna syndare; så varda ock för Ens lydnads skull många rättfärdiga."

O, en herrlig tröst, vid känslan av vår dagliga och oändliga olydnad — ty hela vårt gruvliga syndaelände består i olydnad mot vår Guds bud. O, en herrlig tröst att då veta, att Gud har givit oss En, som skulle utöva den fullkomliga lydnaden i vårt ställe, den lydnad, som vi äro skyldiga att bevisa, men vilken vi aldrig rätt göra! "Genom Ens lydnad varda många rättfärdiga." Det är Kristi lydnad, som är den egentliga tillfyllestgörelsen, vilken, oss given och tillräknad, utgör den rättfärdighet, varmed vi helt väl bestå inför Gud, och är den rättfärdighet, som lagen krävt av oss, men icke kunnat åstadkomma; såsom Paulus säger: "Det som lagen icke kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndeligt kötts liknelse."

Det var icke nog, att våra synder med blod avplanades, lagen måste ock fullgöras, och det behagade den barmhärtige Fadern att giva oss en provman för alla människor, en ny Adam, som skulle stå provet, en för alla och alla i Honom. Därför har Han, ändock Han var Guds Son, lärt lydnad; och då Han vart fullkommen, blev Han för alla dem, som lyda Honom, en orsak till evig salighet. Sålunda är Han endast genom lidande och lydnad vorden en fullkommen salighetshövding.

Då Han ännu som ett barn låg i krubban,  var Han följaktligen ännu ingen fullkommen saliggörare. Hade Han genast från krubban återvänt till himmelen, hade detta besök av uppgången från höjden icke varit oss till salighet. Han måste först bliva beredd att vara Man för vår frälsning och vårt hopp, vara vår salighetshövding. Det var alldeles nödvändigt, att Han först, under storm och trångmål, för oss och i vårt ställe uppfyllde all rättfärdighet och fullgjorde de skyldigheter, som ålågo oss. Det var oundgängligen nödigt, att Han uthärdade hela den förbannelse, vilken rätteligen tillkom oss, ja, att Han själv vart en förbannelse för oss. Han måste kämpa, lida, blöda, varda av Gud övergiven — Han måste dö.

Genom alla dessa djup måste Han vandra, om Han skulle bliva oss en tillfyllestgörande Frälsare. Och även detta var ännu icke allt, vad som till detta stora ändamål måste ske med Honom: Han måste även åter uppstå, såsom en livets Furste, och med vårt kött och blod fara till himmelen och varda upphöjd på Majestätets högra sida i höjden, att Han skulle kunna sända oss sin Ande och bereda sig ett villigt folk på jorden. Och först då, när Han hade förnummit djupens rytande, druckit ur Belials bäckar, störtat sig ned i en avgrund av dödens förbannelse, sprängt gravens försegling, genombrutit molnen och i vår mänsklighet intagit Majestätets stol, då först var Han oss fullt "gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och förlossning"; då först stod Han där, för Gud och för världen, såsom en fullkommen Frälsare och Överstepräst för sin syndarehär — och var fullkommen.