"Var och en tyckas hans vägar vara rena, men Herren allena gör hjärtat visst." (Ords. 16:2)

Hur många och skiftande är inte meningarna om vägen till salighet! Och var och en vill tro sej veta den rätta. Såsom Skriften säger: "Var och en tycks hans vägar vara rena; men Herren allena gör hjärtat visst."

Vi ser ju att ingen synes tryggare än den döda, blinda världen, som allraminst söker efter sanningen. Med lätt mod, med trygg och avgörande ton säger den ene: "Gör bara alla rätt och så många du kan gott, och var viss att Gud inte ska fordra mer; Gud är mild och rättvis."

Den andre säger: "Jag har ingenting på mitt samvete, jag går till skrift och lever ordentligt och tror att Kristus har lidit och dött; om något brister — ty ingen är fullkomlig — så ska Gud förlåta det."

Den tredje säger: "Gud har sett mina böner och tårar i ensamma ögonblick, det är min tröst."

En fjärde: "Att Gud är mej nådig, det säger mej mitt hjärta, det säga mig hans nådiga skickelser med mej, ja det har han själv på enskild väg sagt mej (t.ex. i drömmen); jag behöver inte forska mer därom" o. s. v.

Men en femte, en allvarligare själ säger: "Mer fordras här: en grundlig väckelse, en sann bättring, tro och helgelse, det är vägen."

Men Kristus säger även om de allvarligare: "Många ska söka att gå in genom den trånga porten och ska ändå inte kunna;" och Paulus: "Jag bär vittne med dem, att de har nit om Gud, dock inte visligen."

Då har den ene sitt allt i alla, sin psalm och sin visa i nyss nämnda nådens ordning, så att Kristus och all hans förtjänst är däremot ett intet; en annan talar bara om tro; en tredje bara om gärningar; en fjärde sätter i förkrosselsen och fördömelsekänslan all salighet; en femte talar blott om avdöende, försakelse, luttring, bön, världens och den egna viljans avdöende; en sjätte säger: "Störst bland dem är kärleken; bön, ödmjukhet och kärlek i Jesu fotspår, det är vägen."

En sjunde säger: "Andens och kraftens bevisning, det är min sak. Herre, har jag inte profeterat i ditt namn och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar?"

Sådana och ännu flera är de olika meningarna och förmenta salighetsvägarna, som mitt i kristenheten löper korsvis om varandra. Visst innehåller de många kostliga saker, dygder och övningar, som ingen sann kristen må förakta, utan med allvar eftersträva, ja, det är sådana saker som endast hos sanna kristna finns i verkligheten; men det utmärkande hos en sann kristen, vilket också bevisar att dessa dygder är äkta, är Andens verk, ligger dock inte i dessa bekännelser, utan all denna andlighet kan vara lika fjärran från den sanna, som Sibboleth avek ifrån Schibboleth. (Se Dom. 12).

Man kan med allt detta goda ännu få det svaret på Herrens stora dag: "Jag känner er inte, gå bort ifrån mej!" Se bara Matt. 7, där Herren själv säger: "På den dagen ska många säga till mej: Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar? Då ska jag bekänna dem: Jag kände er aldrig; gå ifrån mej ni ogärningsmän."

Här frågar kanske någon: Har då den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den enda rätta andligheten skiljer sej från alla falska vägar?

Svar: Ja, Gud vare lov! De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen, att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt. De ser det bestämt avgjordt sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; ty livet är i Guds Son.

Detta bör nu var och en begagna till sin egen andlighets prövande. Och den som kommit till ljuset, han tacke Gud! Visst måste han då även förstå mycket om andra slag av andlighet; måtte han blott därvid vara i sin kärlek vis och försiktig, men i sin försiktighet av kärlek nitisk. Många, som inte ännu är komna till sanningen och livet, är dock desamma som en gång ska komma därtill, helst om alla trogna ville med kärlek och vishet söka att upplysa dem.

Summa: Att somliga nitälskar och yrka på förkrosselse, allvarlighet såsom deras viktigaste; andra på kärlek, ödmjukhet; andra på självförsakelse, avdöende o. s. v. det är allt gott, allt kostliga saker, men ännu inte livet, ännu blott förberedande ting.

Ur den saliga, tecknade skaran, som för Lammets tron sjunger hans lov, kan ännu en framträda och säga: Även jag har arbetat på allt detta goda; men när jag som mest arbetade, märkte jag, att Guds ögon var såsom eldslågor, att för honom inte ens himlarna var rena, att Guds dom gick mycket högre än människors; "och jag vart död", men Kristus blev mitt liv, och han är nu min psalm och min salighet, för vilkens skull jag har räknat allt för skada och håller det för träck. Herren har givit mej en ny visa i munnen: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod! Du är värdig att ha ära och pris och lov från evighet till evighet. Amen."

Låt mej ej av mänskotycken,
mänskomeningar bero,
ej i någon självgjord bättring
söka eller finna ro. 

"Var och en tyckas hans vägar vara rena, men Herren allena gör hjärtat visst." (Ords. 16:2)

Hur många och skiftande är inte meningarna om vägen till salighet! Och var och en vill tro sej veta den rätta. Såsom Skriften säger: "Var och en tycks hans vägar vara rena; men Herren allena gör hjärtat visst."

Vi ser ju att ingen synes tryggare än den döda, blinda världen, som allraminst söker efter sanningen. Med lätt mod, med trygg och avgörande ton säger den ene: "Gör bara alla rätt och så många du kan gott, och var viss att Gud inte ska fordra mer; Gud är mild och rättvis."

Den andre säger: "Jag har ingenting på mitt samvete, jag går till skrift och lever ordentligt och tror att Kristus har lidit och dött; om något brister — ty ingen är fullkomlig — så ska Gud förlåta det."

Den tredje säger: "Gud har sett mina böner och tårar i ensamma ögonblick, det är min tröst."

En fjärde: "Att Gud är mej nådig, det säger mej mitt hjärta, det säga mig hans nådiga skickelser med mej, ja det har han själv på enskild väg sagt mej (t.ex. i drömmen); jag behöver inte forska mer därom" o. s. v.

Men en femte, en allvarligare själ säger: "Mer fordras här: en grundlig väckelse, en sann bättring, tro och helgelse, det är vägen."

Men Kristus säger även om de allvarligare: "Många ska söka att gå in genom den trånga porten och ska ändå inte kunna;" och Paulus: "Jag bär vittne med dem, att de har nit om Gud, dock inte visligen."

Då har den ene sitt allt i alla, sin psalm och sin visa i nyss nämnda nådens ordning, så att Kristus och all hans förtjänst är däremot ett intet; en annan talar bara om tro; en tredje bara om gärningar; en fjärde sätter i förkrosselsen och fördömelsekänslan all salighet; en femte talar blott om avdöende, försakelse, luttring, bön, världens och den egna viljans avdöende; en sjätte säger: "Störst bland dem är kärleken; bön, ödmjukhet och kärlek i Jesu fotspår, det är vägen."

En sjunde säger: "Andens och kraftens bevisning, det är min sak. Herre, har jag inte profeterat i ditt namn och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar?"

Sådana och ännu flera är de olika meningarna och förmenta salighetsvägarna, som mitt i kristenheten löper korsvis om varandra. Visst innehåller de många kostliga saker, dygder och övningar, som ingen sann kristen må förakta, utan med allvar eftersträva, ja, det är sådana saker som endast hos sanna kristna finns i verkligheten; men det utmärkande hos en sann kristen, vilket också bevisar att dessa dygder är äkta, är Andens verk, ligger dock inte i dessa bekännelser, utan all denna andlighet kan vara lika fjärran från den sanna, som Sibboleth avek ifrån Schibboleth. (Se Dom. 12).

Man kan med allt detta goda ännu få det svaret på Herrens stora dag: "Jag känner er inte, gå bort ifrån mej!" Se bara Matt. 7, där Herren själv säger: "På den dagen ska många säga till mej: Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar? Då ska jag bekänna dem: Jag kände er aldrig; gå ifrån mej ni ogärningsmän."

Här frågar kanske någon: Har då den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den enda rätta andligheten skiljer sej från alla falska vägar?

Svar: Ja, Gud vare lov! De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen, att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt. De ser det bestämt avgjordt sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; ty livet är i Guds Son.

Detta bör nu var och en begagna till sin egen andlighets prövande. Och den som kommit till ljuset, han tacke Gud! Visst måste han då även förstå mycket om andra slag av andlighet; måtte han blott därvid vara i sin kärlek vis och försiktig, men i sin försiktighet av kärlek nitisk. Många, som inte ännu är komna till sanningen och livet, är dock desamma som en gång ska komma därtill, helst om alla trogna ville med kärlek och vishet söka att upplysa dem.

Summa: Att somliga nitälskar och yrka på förkrosselse, allvarlighet såsom deras viktigaste; andra på kärlek, ödmjukhet; andra på självförsakelse, avdöende o. s. v. det är allt gott, allt kostliga saker, men ännu inte livet, ännu blott förberedande ting.

Ur den saliga, tecknade skaran, som för Lammets tron sjunger hans lov, kan ännu en framträda och säga: Även jag har arbetat på allt detta goda; men när jag som mest arbetade, märkte jag, att Guds ögon var såsom eldslågor, att för honom inte ens himlarna var rena, att Guds dom gick mycket högre än människors; "och jag vart död", men Kristus blev mitt liv, och han är nu min psalm och min salighet, för vilkens skull jag har räknat allt för skada och håller det för träck. Herren har givit mej en ny visa i munnen: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod! Du är värdig att ha ära och pris och lov från evighet till evighet. Amen."

Låt mej ej av mänskotycken,
mänskomeningar bero,
ej i någon självgjord bättring
söka eller finna ro. 

"Var och en tyckas hans vägar vara rena, men Herren allena gör hjärtat visst." (Ords. 16:2)

Hur många och skiftande är inte meningarna om vägen till salighet! Och var och en vill tro sej veta den rätta. Såsom Skriften säger: "Var och en tycks hans vägar vara rena; men Herren allena gör hjärtat visst."

Vi ser ju att ingen synes tryggare än den döda, blinda världen, som allraminst söker efter sanningen. Med lätt mod, med trygg och avgörande ton säger den ene: "Gör bara alla rätt och så många du kan gott, och var viss att Gud inte ska fordra mer; Gud är mild och rättvis."

Den andre säger: "Jag har ingenting på mitt samvete, jag går till skrift och lever ordentligt och tror att Kristus har lidit och dött; om något brister — ty ingen är fullkomlig — så ska Gud förlåta det."

Den tredje säger: "Gud har sett mina böner och tårar i ensamma ögonblick, det är min tröst."

En fjärde: "Att Gud är mej nådig, det säger mej mitt hjärta, det säga mig hans nådiga skickelser med mej, ja det har han själv på enskild väg sagt mej (t.ex. i drömmen); jag behöver inte forska mer därom" o. s. v.

Men en femte, en allvarligare själ säger: "Mer fordras här: en grundlig väckelse, en sann bättring, tro och helgelse, det är vägen."

Men Kristus säger även om de allvarligare: "Många ska söka att gå in genom den trånga porten och ska ändå inte kunna;" och Paulus: "Jag bär vittne med dem, att de har nit om Gud, dock inte visligen."

Då har den ene sitt allt i alla, sin psalm och sin visa i nyss nämnda nådens ordning, så att Kristus och all hans förtjänst är däremot ett intet; en annan talar bara om tro; en tredje bara om gärningar; en fjärde sätter i förkrosselsen och fördömelsekänslan all salighet; en femte talar blott om avdöende, försakelse, luttring, bön, världens och den egna viljans avdöende; en sjätte säger: "Störst bland dem är kärleken; bön, ödmjukhet och kärlek i Jesu fotspår, det är vägen."

En sjunde säger: "Andens och kraftens bevisning, det är min sak. Herre, har jag inte profeterat i ditt namn och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar?"

Sådana och ännu flera är de olika meningarna och förmenta salighetsvägarna, som mitt i kristenheten löper korsvis om varandra. Visst innehåller de många kostliga saker, dygder och övningar, som ingen sann kristen må förakta, utan med allvar eftersträva, ja, det är sådana saker som endast hos sanna kristna finns i verkligheten; men det utmärkande hos en sann kristen, vilket också bevisar att dessa dygder är äkta, är Andens verk, ligger dock inte i dessa bekännelser, utan all denna andlighet kan vara lika fjärran från den sanna, som Sibboleth avek ifrån Schibboleth. (Se Dom. 12).

Man kan med allt detta goda ännu få det svaret på Herrens stora dag: "Jag känner er inte, gå bort ifrån mej!" Se bara Matt. 7, där Herren själv säger: "På den dagen ska många säga till mej: Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar? Då ska jag bekänna dem: Jag kände er aldrig; gå ifrån mej ni ogärningsmän."

Här frågar kanske någon: Har då den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den enda rätta andligheten skiljer sej från alla falska vägar?

Svar: Ja, Gud vare lov! De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen, att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt. De ser det bestämt avgjordt sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; ty livet är i Guds Son.

Detta bör nu var och en begagna till sin egen andlighets prövande. Och den som kommit till ljuset, han tacke Gud! Visst måste han då även förstå mycket om andra slag av andlighet; måtte han blott därvid vara i sin kärlek vis och försiktig, men i sin försiktighet av kärlek nitisk. Många, som inte ännu är komna till sanningen och livet, är dock desamma som en gång ska komma därtill, helst om alla trogna ville med kärlek och vishet söka att upplysa dem.

Summa: Att somliga nitälskar och yrka på förkrosselse, allvarlighet såsom deras viktigaste; andra på kärlek, ödmjukhet; andra på självförsakelse, avdöende o. s. v. det är allt gott, allt kostliga saker, men ännu inte livet, ännu blott förberedande ting.

Ur den saliga, tecknade skaran, som för Lammets tron sjunger hans lov, kan ännu en framträda och säga: Även jag har arbetat på allt detta goda; men när jag som mest arbetade, märkte jag, att Guds ögon var såsom eldslågor, att för honom inte ens himlarna var rena, att Guds dom gick mycket högre än människors; "och jag vart död", men Kristus blev mitt liv, och han är nu min psalm och min salighet, för vilkens skull jag har räknat allt för skada och håller det för träck. Herren har givit mej en ny visa i munnen: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod! Du är värdig att ha ära och pris och lov från evighet till evighet. Amen."

"Var och en tyckas hans vägar vara rena, men Herren allena gör hjärtat visst." (Ords. 16:2)

Huru många och skiftande äro icke meningarna om wägen till salighet! Och hwar och en will tro sig weta den rätta. Såsom Skriften säger: "Hwar och en tyckas hans wägar wara rena; men Herren allena gör hjertat wisst."

Wi se ju, att ingen synes tryggare än den döda, blinda werlden, som allraminst söker efter sanningen. Med lätt mod, med trygg och afgörande ton säger den ene: "Gör blott alla rätt och så många du kan godt och war wiss, att Gud skall icke mer fordra; Gud är mild och rättwis."

Den andre säger: "Jag har ingenting på mitt samwete, jag går till skrift och lefwer ordentligt och tror, att Christus har lidit och dött; om något brister — ty ingen är fullkomlig — så skall Gud förlåta det."

Den tredje säger: "Gud har sett mina böner och tårar i ensamma ögonblick, det är min tröst."

En fjerde: "Att Gud är mig nådig, det säger mig mitt hjerta, det säga mig hans nådiga skickelser med mig, ja det har Han sjelf på enskild wäg sagt mig (t.ex. i drömmen); jag behöfwer derom icke mer forska" o. s. w.

Men en femte, en allwarligare själ säger: "Mer fordras här: en grundlig wäckelse, en sann bättring, tro och helgelse, det är wägen."

Men Christus säger äfwen om de allwarligare: "Många skola söka att ingå genom den trånga porten och skola dock icke kunna;" och Paulus: "Jag bär wittne med dem, att de hafwa nit om Gud, dock icke wisligen."

Då har den ene sitt allt i alla, sin psalm och sin wisa uti nyss nämnda nådens ordning, så att Christus och all hans förtjenst är deremot ett intet; en annan talar blott om tro; en tredje blott om gerningar; en fjerde sätter uti förkrosselsen och fördömelsekänslan all salighet; en femte talar blott om afdöende, försakelse, luttring, bön, werldens och den egna wiljans afdöende; en sjette säger: "Störst bland dem är kärleken; bön, ödmjukhet och kärlek i Jesu fotspår, det är wägen."

En sjunde säger: "Andens och kraftens bewisning, det är min sak. Herre, har jag icke profeterat uti ditt namn och i ditt namn utdrifwit djeflar och i ditt namn gjort många kraftiga gerningar?"

Sådana och ännu flera äro de olika meningarna och förmenta salighetswägarna, hwilka midt i christenheten löpa korswis om hwarandra. Wisst innehålla de många kostliga saker, dygder och öfningar, som ingen sann christen må förakta, utan med allwar eftersträfwa, ja, det är sådana saker, som endast hos sanna christna finnas i werkligheten; men det utmärkande hos en sann christen, hwilket också bewisar, att dessa dygder äro äkta, äro Andens werk, ligger dock icke i dessa bekännelser, utan all denna andlighet kan wara lika fjerran från den sanna, som Sibboleth afwek ifrån Schibboleth. (Se Dom. 12).

Man kan med allt detta goda ännu få det swaret på Herrens stora dag: "Jag känner eder icke, gån bort ifrån mig!" Se blott Matth. 7, der Herren sjelf säger: "På den dagen warda många sägande till mig: Herre, hafwa wi icke profeterat uti ditt namn och i ditt namn gjort många kraftiga gerningar? Då skall jag bekänna dem: Jag kände eder aldrig; gån ifrån mig I ogerningsmän."

Här frågar kanske någon: Har då den heliga Skrift gifwit något utmärkande tecken för Christi rike, hwarigenom den enda rätta andligheten skiljer sig från alla falska wägar?

Swar: Ja, Gud ware lof! De som redan äro komna till sanningen och hafwa ögon att se, de finna detta öfwerallt i Skriften. De se nemligen, att det är en enda sak, hwarpå allt beror — de se, att det är all sann christendoms utmärkande drag, hemlighet och hufwudsak, att Christus, Christus blifwit hjertats allt uti allt. De se det bestämdt afgjordt sålunda: Den som har Sonen, han har lifwet; den som icke har Sonen, han har icke lifwet; ty lifwet är uti Guds Son.

Detta bör nu hwar och en begagna till sin egen andlighets pröfwande. Och den som kommit till ljuset, han tacke Gud! Wisst måste han då äfwen förstå mycket om andra slag af andlighet; måtte han blott derwid wara i sin kärlek wis och försigtig, men i sin försigtighet af kärlek nitisk. Många, som icke ännu äro komna till sanningen och lifwet, äro dock desamma, som en gång skola komma dertill, helst om alla trogna wille med kärlek och wishet söka att upplysa dem.

Summa: Att somliga nitälska och yrka på förkrosselse, allwarlighet såsom deras wigtigaste; andra på kärlek, ödmjukhet; andra på sjelfförsakelse, afdöende o. s. w. det är allt godt, allt kostliga saker, men ännu icke lifwet, ännu blott förberedande ting.

Ur den saliga, tecknade skaran, som för Lammets thron sjunger hans lof, kan ännu en framträda och säga: Äfwen jag har arbetat på allt detta goda; men när jag som mest arbetade, märkte jag, att Guds ögon woro såsom eldslåge, att för Honom icke ens himlarna woro rena, att Guds dom gick mycket högre än menniskors; "och jag wardt död", men Christus blef mitt lif, och Han är nu min psalm och min salighet, för hwilkens skull jag har räknat allt för skada och håller det för träck. Herren har gifwit mig en ny wisa i munnen: "Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod! Du är wärdig att hafwa ära och pris och lof ifrån ewighet till ewighet. Amen."

"Var och en tyckas hans vägar vara rena, men Herren allena gör hjärtat visst." (Ords. 16:2)

Huru många och skiftande äro icke meningarna om wägen till salighet! Och hwar och en will tro sig weta den rätta. Såsom Skriften säger: "Hwar och en tyckas hans wägar wara rena; men Herren allena gör hjertat wisst."

Wi se ju, att ingen synes tryggare än den döda, blinda werlden, som allraminst söker efter sanningen. Med lätt mod, med trygg och afgörande ton säger den ene: "Gör blott alla rätt och så många du kan godt och war wiss, att Gud skall icke mer fordra; Gud är mild och rättwis."

Den andre säger: "Jag har ingenting på mitt samwete, jag går till skrift och lefwer ordentligt och tror, att Christus har lidit och dött; om något brister — ty ingen är fullkomlig — så skall Gud förlåta det."

Den tredje säger: "Gud har sett mina böner och tårar i ensamma ögonblick, det är min tröst."

En fjerde: "Att Gud är mig nådig, det säger mig mitt hjerta, det säga mig hans nådiga skickelser med mig, ja det har Han sjelf på enskild wäg sagt mig (t.ex. i drömmen); jag behöfwer derom icke mer forska" o. s. w.

Men en femte, en allwarligare själ säger: "Mer fordras här: en grundlig wäckelse, en sann bättring, tro och helgelse, det är wägen."

Men Christus säger äfwen om de allwarligare: "Många skola söka att ingå genom den trånga porten och skola dock icke kunna;" och Paulus: "Jag bär wittne med dem, att de hafwa nit om Gud, dock icke wisligen."

Då har den ene sitt allt i alla, sin psalm och sin wisa uti nyss nämnda nådens ordning, så att Christus och all hans förtjenst är deremot ett intet; en annan talar blott om tro; en tredje blott om gerningar; en fjerde sätter uti förkrosselsen och fördömelsekänslan all salighet; en femte talar blott om afdöende, försakelse, luttring, bön, werldens och den egna wiljans afdöende; en sjette säger: "Störst bland dem är kärleken; bön, ödmjukhet och kärlek i Jesu fotspår, det är wägen."

En sjunde säger: "Andens och kraftens bewisning, det är min sak. Herre, har jag icke profeterat uti ditt namn och i ditt namn utdrifwit djeflar och i ditt namn gjort många kraftiga gerningar?"

Sådana och ännu flera äro de olika meningarna och förmenta salighetswägarna, hwilka midt i christenheten löpa korswis om hwarandra. Wisst innehålla de många kostliga saker, dygder och öfningar, som ingen sann christen må förakta, utan med allwar eftersträfwa, ja, det är sådana saker, som endast hos sanna christna finnas i werkligheten; men det utmärkande hos en sann christen, hwilket också bewisar, att dessa dygder äro äkta, äro Andens werk, ligger dock icke i dessa bekännelser, utan all denna andlighet kan wara lika fjerran från den sanna, som Sibboleth afwek ifrån Schibboleth. (Se Dom. 12).

Man kan med allt detta goda ännu få det swaret på Herrens stora dag: "Jag känner eder icke, gån bort ifrån mig!" Se blott Matth. 7, der Herren sjelf säger: "På den dagen warda många sägande till mig: Herre, hafwa wi icke profeterat uti ditt namn och i ditt namn gjort många kraftiga gerningar? Då skall jag bekänna dem: Jag kände eder aldrig; gån ifrån mig I ogerningsmän."

Här frågar kanske någon: Har då den heliga Skrift gifwit något utmärkande tecken för Christi rike, hwarigenom den enda rätta andligheten skiljer sig från alla falska wägar?

Swar: Ja, Gud ware lof! De som redan äro komna till sanningen och hafwa ögon att se, de finna detta öfwerallt i Skriften. De se nemligen, att det är en enda sak, hwarpå allt beror — de se, att det är all sann christendoms utmärkande drag, hemlighet och hufwudsak, att Christus, Christus blifwit hjertats allt uti allt. De se det bestämdt afgjordt sålunda: Den som har Sonen, han har lifwet; den som icke har Sonen, han har icke lifwet; ty lifwet är uti Guds Son.

Detta bör nu hwar och en begagna till sin egen andlighets pröfwande. Och den som kommit till ljuset, han tacke Gud! Wisst måste han då äfwen förstå mycket om andra slag af andlighet; måtte han blott derwid wara i sin kärlek wis och försigtig, men i sin försigtighet af kärlek nitisk. Många, som icke ännu äro komna till sanningen och lifwet, äro dock desamma, som en gång skola komma dertill, helst om alla trogna wille med kärlek och wishet söka att upplysa dem.

Summa: Att somliga nitälska och yrka på förkrosselse, allwarlighet såsom deras wigtigaste; andra på kärlek, ödmjukhet; andra på sjelfförsakelse, afdöende o. s. w. det är allt godt, allt kostliga saker, men ännu icke lifwet, ännu blott förberedande ting.

Ur den saliga, tecknade skaran, som för Lammets thron sjunger hans lof, kan ännu en framträda och säga: Äfwen jag har arbetat på allt detta goda; men när jag som mest arbetade, märkte jag, att Guds ögon woro såsom eldslåge, att för Honom icke ens himlarna woro rena, att Guds dom gick mycket högre än menniskors; "och jag wardt död", men Christus blef mitt lif, och Han är nu min psalm och min salighet, för hwilkens skull jag har räknat allt för skada och håller det för träck. Herren har gifwit mig en ny wisa i munnen: "Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod! Du är wärdig att hafwa ära och pris och lof ifrån ewighet till ewighet. Amen."