"Vi sågo och betygade, att Fadern har sänt Sonen, världen till en Frälsare." (1 Joh. 4:14)

Se nu här först höjden och djupet av den gudomliga kärleken!

Johannes säger, att "Fadern sänt Sonen världen till en Frälsare". Och åter: "Därpå är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, att vi skola leva genom Honom." Och åter: "Däruti står kärleken, icke det vi hava älskat Gud, men det Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder."

Att Sonens sändande var ett verk endast av Guds kärlek och var Guds kärleks högsta bevis, det säger ock Herren själv: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." Och vilken annan bevekelse kan här upptänkas än Guds egen kärlek?

En gammal lärare säger: "Sedan jag länge ansträngt all min tankeförmåga att i allt vårt vetande om Gud och om människan genomtränga till den yttersta bevekelsen, varför Gud så älskade världen, att Han för henne utgav sin enfödde Son, har jag omsider kommit till endast denna slutsats: Gud älskade, därför älskade Han."

Såsom en moder kan intet annat skäl uppgiva, varför hon med outtröttlig kärlek dag och natt sköter och bär sitt sjuka barn; nej, det är en lag i hennes hjärta, moderskärlekens, som tvingar henne därtill; så finna vi icke heller annat skäl, varför Gud utgav sin Son. Hans hjärta för människan var sådant, och människan var dock hans barn, ehuru fallet och vanställt; Han igenkände dock i henne barnet, som Han i begynnelsen skapade till sin avbild och arvinge av allt sitt goda. Gud älskade sitt fallna barn. Detta var bevekelsen.

"Gud sände sin Son." Redan detta ord säger oss, att Sonen var till, förrän Han blev sänd till världen. Kristus var Guds Son i ordets bokstavliga mening. Så måste Han ock vara, om hans sändande skulle utgöra uppenbarelsen av Guds oändliga kärlek till människan. För alla de profeter och änglar, Gud sänt till människors bästa, har Kristus dock aldrig anfört detta såsom beviset på Guds stora kärlek; endast om den enfödde Sonens sändande säger Han: "Så älskade Gud världen."

Och då aposteln i Rom. 8:3 kallar Kristus icke blott Guds Son, utan hans egen Son (gr.-t.), skiljer han därmed Kristus från alla, som i någon särskild mening kallas Guds söner, och låter förstå, att Han är Guds Son i egentlig betydelse. Änglarna kallas Guds söner på grund av deras skapelse och höga ställning; Israel (folket) kallas Guds son i anseende till den faderliga kärlek och omsorg, varmed Gud omfattade det folket; de trogna kallas Guds söner i kraft af deras nya födelse och gemenskap med Kristus. Men ingen mer än Kristus är kallad "hans egen Son", eller, såsom hos Johannes, den enfödde av Fadern, den enfödde Sonen. Och efter denna "gudaktighetens stora hemlighet, att Gud är vorden uppenbar i köttet", så hårt bryter vårt arma förnuft, att även de, som annars tro Guds ord, likväl här anfäktas och frestas att vilja taga uttrycket "Guds Son" i någon oegentlig mening, så betänk väl det nu sagda.

Och lägg därtill ännu hela Skriftens oräkneliga vittnesbörd, vilka visa, såsom i Hebr.1 anmärkes, huru den enfödde Sonen får av Fadern sådana namn och tilltal, som ingen av änglarna fått — "ty till vilken av änglarna har Han någon tid sagt: Du är min Son, i dag har jag fött dig", och åter: "Sätt dig på min högra hand, tilldess jag lägger dina fiender dig till en fotapall;" att Honom tillägnas gudomlig dyrkan: "Och alla Guds änglar skola tillbedja Honom;" att Honom tillägnas ett evigt rike, då till Sonen säges: "Gud, din stol varar ifrån evighet till evighet;" och äntligen, att Honom tillägnas själva skapelseverket, såsom ock Johannes säger om "Ordet", som vart kött: "Genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort." Ja, lägg härtill, att Han var, "förr än världen var skapad"; såsom Han själv säger i Joh. 17: "Fader, förklara du mig när dig själv med den klarhet, som jag hade när dig, förr än denna världen var."

Sådant hade ock redan profetian sagt, då t.ex. i Mik. 5 säges, att från Betlehem skulle komma den, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Låtom oss i stilla tillbedjan prisa den Eviges underliga råd! Han har sannerligen sänt sin egen Son i världen.