"Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa." (2 Mos. 20:16)

Detta är det bud som nästan ingen människa bryr sej om, och för vilket man därför alltid är i förlägenhet om sättet att kunna tala så, att människor förnimmer dess vikt. Femte, sjätte och sjunde buden har den fördelen, att brotten emot desamma beivras av den världsliga överheten och av nästan alla människor i världen; men att bara röra den lilla lemmen tungan, om också till sin nästas förklenande, hur mycket betyder det? Det är ju bara att i förtroende tala några ord med en vän.

Den som bryter andras lås och tar bort penningar och sedan straffas med fängelse, eller den som utgjuter människoblod och sedan halshuggs på en avrättsplats, den kan man hålla för en stor brottsling. Men den som bara talar, bara rör sin tunga i ett förtroligt samtal, om han också därunder stjäl från sin nästa vad som var honom mycket dyrbarare än pengar, ja, ofta dyrbarare än livet, nämligen hans goda namn och rykte, inte räknas han för någon stor brottsling, inte straffas han vid pålen eller på avrättsplatsen.

"O, det var ju bara några ord — bara ett lätt väder, som gick över tungan." Så heter det. Men i den heliga Skrift heter det annorlunda då tjuven och belackaren jämförs. Där heter det så: "Var inte en örontasslare och förtala inte med din tunga; för en tjuv är en skändlig sak men en belackare är mycket slemmare." Och åter: "En tjuv är inte så ond som en som vänjer sej till lögn; men på sistone kommer de båda på fördärv."

Men vi går nu till själva budets betraktande och ser, vad Herren Gud ville och åsyftade, då Han bjöd: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Här ser vi åter den gudomliga huldheten om människan. Då Han i det första av senare tavlans bud hade lagt en allmän grund för all hälsosam ordning människor emellan här på jorden, var det isynnerhet fyra dyrbara skatter, som den hulde Fadern ville särskilt omgärda och värna åt människan, nämligen först det lekamliga livet, därnäst äktenskapets helgd, sedan våra jordiska ägodelar, och nu slutligen vårt goda namn och rykte, som vanligen är oss dyrare än något jordiskt gods, ja, dyrare än själva livet.

Men så dyr du själv håller denna skatt, ditt goda namn och rykte, i det du inte tål den ringaste kränkning därav, lika dyr kan också en annan hålla sin ära och aktning. Därför är detta bud lika så allvarligt talat till dej, som till någon annan; så att här liksom vid de andra buden är var och en inbegripen, och ingen människa undantagen från budets förbindande kraft. Vem än du är, så måste du ta detta bud till dej: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Ty vår Herre Gud vill på fullt allvar, att vår nästas rykte, godhet och rättskaffenshet skall lika litet som hans gods och penningar av oss förspillas eller förminskas, på det var och en må för maka, barn, husfolk och grannar behålla sin ära. Detta må var och en besinna.

Vad innehåller således detta bud? Det innehåller först, att du inte bara inför en domstol, utan också i all din umgängelse ska vara på det allvarligaste noggrann i dina ord och antydningar om din nästa, att du inte onödigtvis ger anledning till ofördelaktiga tankar om honom. Men sedan också i allmänhet, att du flyr allt falskt och lögnaktigt väsende och på det strängaste beflitar dej om den rena sanningen i din umgängelse. Mot detta bud brytes således först inför domstol, när någon falskeligen anklagar sin nästa, eller när den anklagade med lögnaktiga undflykter söker dölja sanningen, eller när ett vittne säger något falskt, något förmycket eller förlitet i saken, eller när en sakförare med vett och vilja driver ett falskt påstående, eller domaren vetande avkunnar en orätt dom.

Men för det andra utom domstolen, i det allmänna livet, när man av obetänksamhet eller av ondska falskeligen beryktar sin nästa, antingen genom att själv dikta eller också eftersäga och utsprida falska berättelser om honom; eller när man blott med ett stillatigande eller en betänklig min och axelryckning antyder något ont om honom, som man antingen inte med visshet vet, eller också inte enligt kärlekslagen var skyldig att antyda. Sådant kan stundom ske övermåttan fint och omärkligt, endast genom att giva åt hans ord eller handlingar en viss vändning, varigenom uppfattningen blir falsk — ja så fint och omärkligt kan detta ske, att endast den alltseende Guden kan märka det. Sådant heter att "falskeligen beljuga och illa berykta sin nästa".

Men när vi härjämte betänker, hur Herren Kristus förklarat oss lagen, nämligen att den egentligen fordrar, att vi ska så älska vår nästa som oss själva och göra emot andra endast det som vi ville att de skulle göra emot oss, så finner vi sanningen av Luthers förklaring av detta bud, nämligen att vi så ska frukta och älska Gud, att vi inte bara inte falskeligen beljuger och illa beryktar vår nästa, utan att vi inte heller förråder och baktalar honom — ja, att vi tvärtom ska urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa".

Bär aldrig falska vittnesbörd,
tyd till det bästa allt du hör.
Var rädd om andras goda namn,
sprid inte ut all brist och skam.

"Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa." (2 Mos. 20:16)

Detta är det bud som nästan ingen människa bryr sej om, och för vilket man därför alltid är i förlägenhet om sättet att kunna tala så, att människor förnimmer dess vikt. Femte, sjätte och sjunde buden har den fördelen, att brotten emot desamma beivras av den världsliga överheten och av nästan alla människor i världen; men att bara röra den lilla lemmen tungan, om också till sin nästas förklenande, hur mycket betyder det? Det är ju bara att i förtroende tala några ord med en vän.

Den som bryter andras lås och tar bort penningar och sedan straffas med fängelse, eller den som utgjuter människoblod och sedan halshuggs på en avrättsplats, den kan man hålla för en stor brottsling. Men den som bara talar, bara rör sin tunga i ett förtroligt samtal, om han också därunder stjäl från sin nästa vad som var honom mycket dyrbarare än pengar, ja, ofta dyrbarare än livet, nämligen hans goda namn och rykte, inte räknas han för någon stor brottsling, inte straffas han vid pålen eller på avrättsplatsen.

"O, det var ju bara några ord — bara ett lätt väder, som gick över tungan." Så heter det. Men i den heliga Skrift heter det annorlunda då tjuven och belackaren jämförs. Där heter det så: "Var inte en örontasslare och förtala inte med din tunga; för en tjuv är en skändlig sak men en belackare är mycket slemmare." Och åter: "En tjuv är inte så ond som en som vänjer sej till lögn; men på sistone kommer de båda på fördärv."

Men vi går nu till själva budets betraktande och ser, vad Herren Gud ville och åsyftade, då Han bjöd: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Här ser vi åter den gudomliga huldheten om människan. Då Han i det första av senare tavlans bud hade lagt en allmän grund för all hälsosam ordning människor emellan här på jorden, var det isynnerhet fyra dyrbara skatter, som den hulde Fadern ville särskilt omgärda och värna åt människan, nämligen först det lekamliga livet, därnäst äktenskapets helgd, sedan våra jordiska ägodelar, och nu slutligen vårt goda namn och rykte, som vanligen är oss dyrare än något jordiskt gods, ja, dyrare än själva livet.

Men så dyr du själv håller denna skatt, ditt goda namn och rykte, i det du inte tål den ringaste kränkning därav, lika dyr kan också en annan hålla sin ära och aktning. Därför är detta bud lika så allvarligt talat till dej, som till någon annan; så att här liksom vid de andra buden är var och en inbegripen, och ingen människa undantagen från budets förbindande kraft. Vem än du är, så måste du ta detta bud till dej: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Ty vår Herre Gud vill på fullt allvar, att vår nästas rykte, godhet och rättskaffenshet skall lika litet som hans gods och penningar av oss förspillas eller förminskas, på det var och en må för maka, barn, husfolk och grannar behålla sin ära. Detta må var och en besinna.

Vad innehåller således detta bud? Det innehåller först, att du inte bara inför en domstol, utan också i all din umgängelse ska vara på det allvarligaste noggrann i dina ord och antydningar om din nästa, att du inte onödigtvis ger anledning till ofördelaktiga tankar om honom. Men sedan också i allmänhet, att du flyr allt falskt och lögnaktigt väsende och på det strängaste beflitar dej om den rena sanningen i din umgängelse. Mot detta bud brytes således först inför domstol, när någon falskeligen anklagar sin nästa, eller när den anklagade med lögnaktiga undflykter söker dölja sanningen, eller när ett vittne säger något falskt, något förmycket eller förlitet i saken, eller när en sakförare med vett och vilja driver ett falskt påstående, eller domaren vetande avkunnar en orätt dom.

Men för det andra utom domstolen, i det allmänna livet, när man av obetänksamhet eller av ondska falskeligen beryktar sin nästa, antingen genom att själv dikta eller också eftersäga och utsprida falska berättelser om honom; eller när man blott med ett stillatigande eller en betänklig min och axelryckning antyder något ont om honom, som man antingen inte med visshet vet, eller också inte enligt kärlekslagen var skyldig att antyda. Sådant kan stundom ske övermåttan fint och omärkligt, endast genom att giva åt hans ord eller handlingar en viss vändning, varigenom uppfattningen blir falsk — ja så fint och omärkligt kan detta ske, att endast den alltseende Guden kan märka det. Sådant heter att "falskeligen beljuga och illa berykta sin nästa".

Men när vi härjämte betänker, hur Herren Kristus förklarat oss lagen, nämligen att den egentligen fordrar, att vi ska så älska vår nästa som oss själva och göra emot andra endast det som vi ville att de skulle göra emot oss, så finner vi sanningen av Luthers förklaring av detta bud, nämligen att vi så ska frukta och älska Gud, att vi inte bara inte falskeligen beljuger och illa beryktar vår nästa, utan att vi inte heller förråder och baktalar honom — ja, att vi tvärtom ska urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa".

Bär aldrig falska vittnesbörd,
tyd till det bästa allt du hör.
Var rädd om andras goda namn,
sprid inte ut all brist och skam.

"Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa." (2 Mos. 20:16)

Detta är det bud som nästan ingen människa bryr sej om, och för vilket man därför alltid är i förlägenhet om sättet att kunna tala så, att människor förnimmer dess vikt. Femte, sjätte och sjunde buden har den fördelen, att brotten emot desamma beivras av den världsliga överheten och av nästan alla människor i världen; men att bara röra den lilla lemmen tungan, om också till sin nästas förklenande, hur mycket betyder det? Det är ju bara att i förtroende tala några ord med en vän.

Den som bryter andras lås och tar bort penningar och sedan straffas med fängelse, eller den som utgjuter människoblod och sedan halshuggs på en avrättsplats, den kan man hålla för en stor brottsling. Men den som bara talar, bara rör sin tunga i ett förtroligt samtal, om han också därunder stjäl från sin nästa vad som var honom mycket dyrbarare än pengar, ja, ofta dyrbarare än livet, nämligen hans goda namn och rykte, inte räknas han för någon stor brottsling, inte straffas han vid pålen eller på avrättsplatsen.

"O, det var ju bara några ord — bara ett lätt väder, som gick över tungan." Så heter det. Men i den heliga Skrift heter det annorlunda då tjuven och belackaren jämförs. Där heter det så: "Var inte en örontasslare och förtala inte med din tunga; för en tjuv är en skändlig sak men en belackare är mycket slemmare." Och åter: "En tjuv är inte så ond som en som vänjer sej till lögn; men på sistone kommer de båda på fördärv."

Men vi går nu till själva budets betraktande och ser, vad Herren Gud ville och åsyftade, då Han bjöd: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Här ser vi åter den gudomliga huldheten om människan. Då Han i det första av senare tavlans bud hade lagt en allmän grund för all hälsosam ordning människor emellan här på jorden, var det isynnerhet fyra dyrbara skatter, som den hulde Fadern ville särskilt omgärda och värna åt människan, nämligen först det lekamliga livet, därnäst äktenskapets helgd, sedan våra jordiska ägodelar, och nu slutligen vårt goda namn och rykte, som vanligen är oss dyrare än något jordiskt gods, ja, dyrare än själva livet.

Men så dyr du själv håller denna skatt, ditt goda namn och rykte, i det du inte tål den ringaste kränkning därav, lika dyr kan också en annan hålla sin ära och aktning. Därför är detta bud lika så allvarligt talat till dej, som till någon annan; så att här liksom vid de andra buden är var och en inbegripen, och ingen människa undantagen från budets förbindande kraft. Vem än du är, så måste du ta detta bud till dej: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Ty vår Herre Gud vill på fullt allvar, att vår nästas rykte, godhet och rättskaffenshet skall lika litet som hans gods och penningar av oss förspillas eller förminskas, på det var och en må för maka, barn, husfolk och grannar behålla sin ära. Detta må var och en besinna.

Vad innehåller således detta bud? Det innehåller först, att du inte bara inför en domstol, utan också i all din umgängelse ska vara på det allvarligaste noggrann i dina ord och antydningar om din nästa, att du inte onödigtvis ger anledning till ofördelaktiga tankar om honom. Men sedan också i allmänhet, att du flyr allt falskt och lögnaktigt väsende och på det strängaste beflitar dej om den rena sanningen i din umgängelse. Mot detta bud brytes således först inför domstol, när någon falskeligen anklagar sin nästa, eller när den anklagade med lögnaktiga undflykter söker dölja sanningen, eller när ett vittne säger något falskt, något förmycket eller förlitet i saken, eller när en sakförare med vett och vilja driver ett falskt påstående, eller domaren vetande avkunnar en orätt dom.

Men för det andra utom domstolen, i det allmänna livet, när man av obetänksamhet eller av ondska falskeligen beryktar sin nästa, antingen genom att själv dikta eller också eftersäga och utsprida falska berättelser om honom; eller när man blott med ett stillatigande eller en betänklig min och axelryckning antyder något ont om honom, som man antingen inte med visshet vet, eller också inte enligt kärlekslagen var skyldig att antyda. Sådant kan stundom ske övermåttan fint och omärkligt, endast genom att giva åt hans ord eller handlingar en viss vändning, varigenom uppfattningen blir falsk — ja så fint och omärkligt kan detta ske, att endast den alltseende Guden kan märka det. Sådant heter att "falskeligen beljuga och illa berykta sin nästa".

Men när vi härjämte betänker, hur Herren Kristus förklarat oss lagen, nämligen att den egentligen fordrar, att vi ska så älska vår nästa som oss själva och göra emot andra endast det som vi ville att de skulle göra emot oss, så finner vi sanningen av Luthers förklaring av detta bud, nämligen att vi så ska frukta och älska Gud, att vi inte bara inte falskeligen beljuger och illa beryktar vår nästa, utan att vi inte heller förråder och baktalar honom — ja, att vi tvärtom ska urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa".

Bär aldrig falska vittnesbörd,
tyd till det bästa allt du hör.
Var rädd om andras goda namn,
sprid inte ut all brist och skam.

"Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." (2 Mos. 20:16)

Detta är det bud, som nästan ingen människa aktar, och för vilket man därför alltid är i förlägenhet om sättet att kunna så tala, att människor förnimmer dess vikt. Femte, sjätte och sjunde buden har den fördelen, att brotten emot desamma beivras av den världsliga överheten och av nästan alla människor i världen; men att blott röra den lilla lemmen tungan, om också till sin nästas förklenande, hur mycket betyder det? Det är ju bara att i förtroende tala några ord med en vän.

Den som bryter andras lås och tar bort penningar och sedan straffas med fängelse, eller den som utgjuter människoblod och sedan halshuggs på en avrättsplats, den kan man hålla för en stor brottsling. Men den, som bara talar, bara rör sin tunga i ett förtroligt samtal, om han också därunder stjäl från sin nästa, vad som var honom mycket dyrbarare än penningar, ja, ofta dyrbarare än livet, nämligen hans goda namn och rykte, inte räknas han för någon stor brottsling, inte straffas han vid pålen eller på avrättsplatsen.

"O, det var ju bara några ord — bara ett lätt väder, som gick över tungan." Så heter det. Men i den heliga Skrift heter det annorlunda, då tjuven och belackaren jämförs. Där heter det så: "Var inte en örontasslare och förtala inte med din tunga; ty en tjuv är en skändlig ting, men en belackare är mycket slemmare." Och åter: "En tjuv är icke så ond som en, den sig till lögn vänjer; men på sistone kommer de båda på fördärv."

Men vi går nu till själva budets betraktande och ser, vad Herren Gud ville och åsyftade, då Han bjöd: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Här ser vi åter den gudomliga huldheten om människan. Då Han i det första av senare tavlans bud hade lagt en allmän grund för all hälsosam ordning människor emellan här på jorden, var det isynnerhet fyra dyrbara skatter, som den hulde Fadern ville särskilt omgärda och värna åt människan, nämligen först det lekamliga livet, därnäst äktenskapets helgd, sedan våra jordiska ägodelar, och nu slutligen vårt goda namn och rykte, som vanligen är oss dyrare än något jordiskt gods, ja, dyrare än själva livet.

Men så dyr du själv håller denna skatt, ditt goda namn och rykte, i det du inte tål den ringaste kränkning därav, lika dyr kan också en annan hålla sin ära och aktning. Därför är detta bud lika så allvarligt talat till dej, som till någon annan; så att här liksom vid de andra buden är var och en inbegripen, och ingen människa undantagen från budets förbindande kraft. Vem än du är, så måste du ta detta bud till dej: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Ty vår Herre Gud vill på fullt allvar, att vår nästas rykte, godhet och rättskaffenshet skall lika litet som hans gods och penningar av oss förspillas eller förminskas, på det var och en må för maka, barn, husfolk och grannar behålla sin ära. Detta må var och en besinna.

Vad innehåller således detta bud? Det innehåller först, att du inte bara inför en domstol, utan också i all din umgängelse ska vara på det allvarligaste noggrann i dina ord och antydningar om din nästa, att du inte onödigtvis ger anledning till ofördelaktiga tankar om honom. Men sedan också i allmänhet, att du flyr allt falskt och lögnaktigt väsende och på det strängaste beflitar dej om den rena sanningen i din umgängelse. Mot detta bud brytes således först inför domstol, när någon falskeligen anklagar sin nästa, eller när den anklagade med lögnaktiga undflykter söker dölja sanningen, eller när ett vittne säger något falskt, något förmycket eller förlitet i saken, eller när en sakförare med vett och vilja driver ett falskt påstående, eller domaren vetande avkunnar en orätt dom.

Men för det andra utom domstolen, i det allmänna livet, när man av obetänksamhet eller av ondska falskeligen beryktar sin nästa, antingen genom att själv dikta eller också eftersäga och utsprida falska berättelser om honom; eller när man blott med ett stillatigande eller en betänklig min och axelryckning antyder något ont om honom, som man antingen inte med visshet vet, eller också inte enligt kärlekslagen var skyldig att antyda. Sådant kan stundom ske övermåttan fint och omärkligt, endast genom att giva åt hans ord eller handlingar en viss vändning, varigenom uppfattningen blir falsk — ja så fint och omärkligt kan detta ske, att endast den alltseende Guden kan märka det. Sådant heter att "falskeligen beljuga och illa berykta sin nästa".

Men när vi härjämte betänker, hur Herren Kristus förklarat oss lagen, nämligen att den egentligen fordrar, att vi ska så älska vår nästa som oss själva och göra emot andra endast det som vi ville att de skulle göra emot oss, så finner vi sanningen av Luthers förklaring av detta bud, nämligen att vi så ska frukta och älska Gud, att vi inte bara inte falskeligen beljuger och illa beryktar vår nästa, utan att vi inte heller förråder och baktalar honom — ja, att vi tvärtom ska urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa".

"Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." (2 Mos. 20:16)

Detta är det bud, som nästan ingen menniska aktar, och för hwilket man derföre alltid är i förlägenhet om sättet att kunna så tala, att menniskor måtte förnimma dess wigt. Femte, sjette och sjunde buden hafwa den fördelen, att brotten emot desamma beifras af den werldsliga öfwerheten och af nästan alla menniskor i werlden; men att blott röra den lilla lemmen tungan, om ock till sin nästas förklenande, huru mycket betyder det? Det är ju blott att i förtroende tala några ord med en wän.

Den som bryter andras lås och borttager penningar och sedan straffas med fängelse, eller den som utgjuter menniskoblod och sedan halshugges på en afrättsplats, den kan man hålla för en stor brottsling. Men den, som blott talar, blott rör sin tunga i ett förtroligt samtal, om han ock derunder bortstjäl ifrån sin nästa, hwad som war honom mycket dyrbarare än penningar, ja, ofta dyrbarare än lifwet, nemligen hans goda namn och rykte, icke räknas han för någon stor brottsling, icke straffas han wid pålen eller på afrättsplatsen.

"O, det war ju blott några ord — blott ett lätt wäder, som gick öfwer tungan." Så heter det. Men i den heliga Skrift heter det annorlunda, då tjufwen och belackaren jemföras. Der heter det så: "War icke en örontasslare och förtala icke med din tunga; ty en tjuf är en skändlig ting, men en belackare är mycket slemmare." Och åter: ^En tjuf är icke så ond som en, den sig till lögn wänjer; men på sistone komma de båda på förderf." 

Men wi gå nu till sjelfwa budets betraktande och se, hwad Herren Gud wille och åsyftade, då Han bjöd: "Du skall icke bära falskt wittnesbörd emot din nästa." Här se wi åter den gudomliga huldheten om menniskan. Då Han i det första af sednare taflans bud hade lagt en allmän grund för all helsofam ordning menniskor emellan här på jorden, war det isynnerhet fyra dyrbara skatter, som den hulde Fadren wille särskildt omgärda och wärna åt menniskan, nemligen först det lekamliga lifwet, dernäst äktenskapets helgd, sedan wåra jordiska egodelar, och nu slutligen wårt goda namn och rykte, som wanligen är oss dyrare än något jordiskt gods, ja, dyrare än sjelfwa lifwet.

Men så dyr du sjelf håller denna skatt, ditt goda namn och rykte, i det du icke tål den ringgaste kränkning deraf, lika dyr kan ock en annan hålla sin ära och aktning. Derföre är detta bud lika så allwarligt taladt till dig, som till någon annan; så att här liksom wid de andra buden är hwar och en inbegripen, och ingen menniska undantagen från budets förbindande kraft. Eho du är, så måste du taga detta bud till dig: "Du skall icke bära falskt wittnesbörd emot din nästa." Ty wår Herre Gud will allwarligen, att wår nästas rykte, godhet och rättskaffenshet skall lika litet som hans gods och penningar af oss förspillas eller förminskas, på det hwar och en må för maka, barn, husfolk och grannar behålla sin ära. Detta må hwar och en besinna.

Hwad innehåller således detta bud? Det innehåller först, att du icke blott inför en domstol, utan ock i all din umgängelse skall wara på det allwarligaste noggrann i dina ord och antydningar om din nästa, att du icke onödigtwis gifwer anledning till ofördelaktiga tankar om honom. Men sedan ock i allmänhet, att du flyr allt falskt och lögnaktigt wäsende och på det strängaste beflitar dig om den rena sanningen i din umgängelse. Mot detta bud brytes således först inför domstol, när någon falskeligen anklagar sin nästa, eller när den anklagade med lögnaktiga undflykter söker bortdölja sanningen, eller när ett wittne säger något falskt, något förmycket eller förlitet i saken, eller när en sakförare med wett och wilja drifwer ett falskt påstående, eller domaren wetande afkunnar en orätt dom.

Men för det andra utom domstolen, i det allmänna lifwet, när man af obetänksamhet eller af ondska falskeligen beryktar sin nästa, antingen genom att sjelf dikta eller ock eftersäga och utsprida falska berättelser om honom; eller när man blott med ett stillatigande eller en betänklig min och axelryckning antyder något ondt om honom, som man antingen icke med wisshet wet, eller ock icke enligt kärlekslagen war skyldig att antyda. Sådant kan stundom ske öfwermåttan fint och omärkligt, blott genom att gifwa åt hans ord eller handlingar en wiss wändning, hwarigenom uppfattningen blir falsk — ja så fint och omärkligt kan detta ske, att endast den alltseende Guden kan märka det. Sådant heter att "falskeligen beljuga och illa berykta sin nästa".

Men när wi härjemte betänka, huru Herren Christus förklarat oss lagen, nemligen att den egentligen fordrar, att wi skola så älska wår nästa som oss sjelfva och göra emot andra endast det, som wi wille, att de skulle göra emot oss, så finna wi sanningen af Luthers förklaring af detta bud, nemligen att wi skola så frukta och älska Gud, att wi icke blott icke falskeligen beljuga och illa berykta wår nästa, utan att wi ock icke förråda och baktala honom — ja, att wi skola twärtom urskulda honom, tänka och tala wäl om honom och tyda allt till det bästa".