måndag 11 mars 2013

"Sade Jesus till Petrus: Följ mig." (Joh. 21:19)

Här begär den store Herren rentav en tjänst av sin arme Petrus och låter också honom bliva en fåraherde, såsom Han själv var, låter honom bliva sin tjänare och medarbetare. Samma nåd giver Han alla sina vänner, ehuru på många olika vägar i olika stånd och kallelser, men alla få vi bliva Kristi efterföljare och Kristi tjänare, göra och vara emot andra detsamma, som Han är emot oss.

Till alla, som älska Honom, säger Han: Följ mig! Såsom ock Paulus säger: "Varen Guds efterföljare såsom älskliga barn och vandren i kärleken, såsom ock Kristus har älskat oss och utgivit sig själv för oss."

Då nu Kristus säger till oss: "Jag är kommen, på det I skolen hava liv och över nog; vad jag har, skall även du hava; om dig något fattas, skall det även fattas mig; där har du min rättfärdighet, liv och salighet, att ingen synd skall fördöma dig, intet ont överväldiga dig, utan du skall vara alldeles trygg i evighet; så länge jag är rättfärdig och lever, så länge skall även du vara rättfärdig och leva för min skull", då vill Han, att också vi skola med samma kärlek säga till vår nästa: "Si, min käre broder! Jag har undfått min Herre och all nåd och salighet i Honom, låt nu även mig tjäna dig, såsom Han har tjänat mig; tag du, vad jag har, såsom jag har fått, vad Han hade; jag vill icke mer kalla mig eller något, som jag har, för mitt, utan hel och hållen vara dig och alla människor till tjänst, blott för min dyre Herres skull, som gjort och dagligen gör mig så mycket gott."

Att så handla, det heter att vara en Kristi efterföljare och "icke mer leva sig själv, utan Honom, som är för oss död och uppstånden". Och detta är ju hela vårt livs uppgift, om vi äro kristna.

Men ack, när man tänker, huru det härmed går i verkligheten, och att det icke är väl med att blott veta detta, utan det skall ock dagligen övas i verk och gärning, och när man känner, vilka bergstunga hinder då lägga sig i vägen, vet man icke, om det är värt att mer säga ett ord om saken. Det är ingen, som riktigt tror det, att Kristus så älskar och tjänar oss, som vi nyss sade, och på samma gång, att Han bryr sig om vår arma tjänst och har däri något behag, och de äro få, som ens akta det och söka att få det in i hjärtat.

Vilken tror riktigt, att Kristus verkligen har behag i våra arma gärningar? Jo, endast de arma förblindade själar, som leva i falsk tro, så att de mena, att gärningarnas eget värde är så stort inför Gud, att Han rentav skall älska dem för deras gärningars skull. Dessa tro så, att det är förskräckligt — emedan djävulen understödjer en sådan tro. Men får en människa rätt ljus över våra goda gärningars stora uselhet och ovärdighet, får hon ljus att se, det ingen enda gärning i sig själv är inför Gud ostrafflig, ren och behaglig, utan att vi måste hava förlåtelse för våra bästa gärningar, eller ock fördömas för dem — och att gärningarna behaga Gud, icke för deras eget värde, utan endast av följande orsaker: först att Gud för sin Sons skull har behag till våra personer och för den behagliga personens skull även låter hans lilla kärlekstjänst behaga sig, och för det andra för hans ord i gärningen, d. ä. för det Han behagar bjuda oss göra en gärning åt sig, så att gärningen har värde för hans skull, vilken befallt densamma — si, förstår man detta, då vill man icke tro och glädjas att få tjäna Honom, utan då går man och ser ändå blott på tjänstens eller gärningens egen beskaffenhet, och om nu denna är av ringa betydenhet i sig själv, då kan man icke tro, att man gör Kristus något behag därmed.

Detta är den plåga, som alltid låder vid den rätta läran om gärningarna, så att man kan av misströstan om att någonting kunna uträtta vilja tystna.

O, den svarta, olyckliga otron och det förblindade hjärtats mörker! Det är egentligen den olyckliga otron, hedningen i hjärtat, som förhindrar de trogna att med den lust och flit göra det goda, som de eljest skulle göra det. Ty så mycket älska de dock sin Frälsare, att om de blott riktigt trodde, att de finge tjäna Honom, skulle de med stor glädje löpa därtill, om det ock vore en lång väg. Om Han själv komme i synlig måtto uti deras hus och begärde av dem mat eller kläder, skulle de visserligen ingenting spara för Honom, utan framtaga det bästa de hade. Men då Han skickar i sitt ställe en fattig människa, som behöver mat, kläder eller penningar, är man ganska betänksam.

Kunde vi då tro, att Jesus står bredvid, ser på oss och säger: Allt det I gören dessa minsta, för min skull, det gören I mig, o, vilken glädje vi då skulle hava att giva eller utlåna, allt efter som det behövdes! Men då vi ingenting riktigt tro, hava vi ock ingen lust eller drift till att göra det goda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar