"Jag vet, Herre, att människans väg inte står till henne, och det står i ingen mans makt, hur han ska vandra och styra sin gång." (Jer. 10:23)

Vid sådana ord har vi inget annat råd än att antingen vakna över att Gud är mycket större än alla våra tankar, att han är oss obegriplig i sin makt och omsorg om oss, och att vi är små blinda varelser, när det gäller att fatta Gud - antingen ska vi vakna och se detta, eller också ska vi kasta bort allt Guds ord - ja, inte ens detta är nog, utan vi måste också vara sådana dårar som inte ens ser vad hela den synliga skapelsen visar, hur Gud är mäktig att sörja för sitt minsta kreatur; vi måste vara sådana dårar, om vilka David säger: "De dårar säger i sitt hjärta: Det är ingen Gud."

Här torde någon invända: "Det är sant, allt vad oss händer, är av den trofaste Guden oss tillsänt, men blott så länge det inte rör vad som beror av människans egen frihet. Om jag själv genom min egenvilja och andra syndiga bevekelser fört mej i olycka, så får jag skylla mej själv och inte trösta mej med Guds förande."

Svar: Detta är i sej självt riktigt, men blir ofta orätt taget. Sant är det, att Gud har lämnat oss en viss betänklig frihet, varigenom vi kan göra oss olyckliga för tid och evighet, nämligen när vi fortfarande och uppsåtligt står hans Ande emot. Men här är således två ting att märka: det första, att om du också genom synd och dårskap bragt dej i olycka, men likväl nu kommit till ånger och en lydaktig ande, så att du hädanefter vill följa Herrens råd, så är Guds nåd och faderliga huldhet så stor, att han ska vända allt ditt onda till godo, alla din galenskaps följder till din tjänst; ty "dem, som dock nu har Gud kär, måste allting tjäna till det bästa". Gud vredgas inte evinnerligen och träter inte till evig tid. Han är en så nådefull Gud och Fader, att fastän man länge trotsat honom, men en gång bättrar sej, han sedan är oss lika huld, som om vi aldrig hade syndat.

Det var genom stor egenvilja Israel fick konungar, men Herren övergav dem inte ändå, utan gjorde dem lika mycket gott sedan, fastän de måste lida mer. Paulus hade i sin otro varit en Kristi fiende och förföljare, men Kristus gjorde honom dock till den största apostel och gjorde till och med av själva den stora synden tvenne goda ting, nämligen dels ett mäktigt krossmedel för aposteln själv och dels ett mäktigt tröstemedel för andra. Här ser vi vad som nyss sades, att Gud kan också vända våra största fel och dårskap till vår tjänst, när vi blott en gång komma till bättring.

Ja, Luther anmärker, att Herren Gud också måste med sina heliga öva samma godhet vid deras felsteg; de förträffliga orden lyda sålunda: "Det är Guds verk och konst, att han kan göra onda saker goda, när vi har fördärvat och vårdslösat dem. Jag har i sanning ganska ofta ovisligt och dåraktigt uträttat många ting, varöver jag sedan blivit storligen förskräckt, och jag kunde inte se, hur jag sedan skulle bli lös från sådana saker, som genom min dårskap blivit fördärvade, samt komma därifrån. Men då har Herren träffat en sådan väg till att förbättra vad jag skadat, att det blivit alldeles gott igen. Och så regerar Gud alla sina heliga, att de väl kan fela och göra något galet, men det ändå måste ta en god ända med dem, eller åtminstone avlöpa utan stor skada. Gud är en allsmäktig Skapare, som av intet gör allt; därför kan han även av ont göra gott."

Ack! Gud är en trofast och huld Fader. Detta var det första som borde märkas. Men det andra är, att den som fruktar att han också ännu på något sätt står emot Guds vilja, men har en ande som suckar med ängslan: "Gud, förbarma dej! döda du min egenvilja och bringa mej på din viljas väg; bruka hellre vad bittert du vill, blott jag blir rätteligen din och dej lydig" o. s. v., den har all rätt att trösta sej med Guds nådiga förande. Ty allt det motstånd mot Guds vilja, som någon själv med ängslan beklagar, och mot vilket han anropar Guds allsmäktiga hjälp, det är inget annat än köttets hårda strid emot Anden; då är sinnet på Guds sida, och då är genast saken i Guds händer.

För ett sådant köttets motstånd, som blott desto mer driver oss till Gud, blir ingen människa olycklig; ty om kraften att slita banden, kraften att övervinna köttet låge hos oss, då vore allt Guds ord falskt, vilket säger att detta aldrig ligger i vår makt. Men det kan väl hända, att du endast genom mycket lidande ska så länge utpinas och dödas, till dess den mäktiga egenviljan avmattas, och du ger dej under Guds vilja, så att du börjar på allvar fly allt vad du ser att Gud i sitt ord förbjuder.

Går det åter tvärtom så, att du börjar uppsöka några "de ogudaktigas råd", syndens ursäkter och försvar, för att bemantla ditt "inträde på de syndares väg", då är sinnet fallet, då är du ense med dej själv om syndavägens följande, och då är motståndet mot Anden uppsåtligt. Då må du inte trösta dej med Guds förande, utan då går du din egen väg till ofärd.

Lär mej din väg, o Gud,
lär mej din väg.
Ge mej ditt bistånd, Gud,
lär mej din väg.
Hjälp mej i tro att gå
utan att allt förstå
- lys mej och led mej då,
lär mej din väg.

"Jag vet, Herre, att människans väg inte står till henne, och det står i ingen mans makt, hur han ska vandra och styra sin gång." (Jer. 10:23)

Vid sådana ord har vi inget annat råd än att antingen vakna över att Gud är mycket större än alla våra tankar, att han är oss obegriplig i sin makt och omsorg om oss, och att vi är små blinda varelser, när det gäller att fatta Gud - antingen ska vi vakna och se detta, eller också ska vi kasta bort allt Guds ord - ja, inte ens detta är nog, utan vi måste också vara sådana dårar som inte ens ser vad hela den synliga skapelsen visar, hur Gud är mäktig att sörja för sitt minsta kreatur; vi måste vara sådana dårar, om vilka David säger: "De dårar säger i sitt hjärta: Det är ingen Gud."

Här torde någon invända: "Det är sant, allt vad oss händer, är av den trofaste Guden oss tillsänt, men blott så länge det inte rör vad som beror av människans egen frihet. Om jag själv genom min egenvilja och andra syndiga bevekelser fört mej i olycka, så får jag skylla mej själv och inte trösta mej med Guds förande."

Svar: Detta är i sej självt riktigt, men blir ofta orätt taget. Sant är det, att Gud har lämnat oss en viss betänklig frihet, varigenom vi kan göra oss olyckliga för tid och evighet, nämligen när vi fortfarande och uppsåtligt står hans Ande emot. Men här är således två ting att märka: det första, att om du också genom synd och dårskap bragt dej i olycka, men likväl nu kommit till ånger och en lydaktig ande, så att du hädanefter vill följa Herrens råd, så är Guds nåd och faderliga huldhet så stor, att han ska vända allt ditt onda till godo, alla din galenskaps följder till din tjänst; ty "dem, som dock nu har Gud kär, måste allting tjäna till det bästa". Gud vredgas inte evinnerligen och träter inte till evig tid. Han är en så nådefull Gud och Fader, att fastän man länge trotsat honom, men en gång bättrar sej, han sedan är oss lika huld, som om vi aldrig hade syndat.

Det var genom stor egenvilja Israel fick konungar, men Herren övergav dem inte ändå, utan gjorde dem lika mycket gott sedan, fastän de måste lida mer. Paulus hade i sin otro varit en Kristi fiende och förföljare, men Kristus gjorde honom dock till den största apostel och gjorde till och med av själva den stora synden tvenne goda ting, nämligen dels ett mäktigt krossmedel för aposteln själv och dels ett mäktigt tröstemedel för andra. Här ser vi vad som nyss sades, att Gud kan också vända våra största fel och dårskap till vår tjänst, när vi blott en gång komma till bättring.

Ja, Luther anmärker, att Herren Gud också måste med sina heliga öva samma godhet vid deras felsteg; de förträffliga orden lyda sålunda: "Det är Guds verk och konst, att han kan göra onda saker goda, när vi har fördärvat och vårdslösat dem. Jag har i sanning ganska ofta ovisligt och dåraktigt uträttat många ting, varöver jag sedan blivit storligen förskräckt, och jag kunde inte se, hur jag sedan skulle bli lös från sådana saker, som genom min dårskap blivit fördärvade, samt komma därifrån. Men då har Herren träffat en sådan väg till att förbättra vad jag skadat, att det blivit alldeles gott igen. Och så regerar Gud alla sina heliga, att de väl kan fela och göra något galet, men det ändå måste ta en god ända med dem, eller åtminstone avlöpa utan stor skada. Gud är en allsmäktig Skapare, som av intet gör allt; därför kan han även av ont göra gott."

Ack! Gud är en trofast och huld Fader. Detta var det första som borde märkas. Men det andra är, att den som fruktar att han också ännu på något sätt står emot Guds vilja, men har en ande som suckar med ängslan: "Gud, förbarma dej! döda du min egenvilja och bringa mej på din viljas väg; bruka hellre vad bittert du vill, blott jag blir rätteligen din och dej lydig" o. s. v., den har all rätt att trösta sej med Guds nådiga förande. Ty allt det motstånd mot Guds vilja, som någon själv med ängslan beklagar, och mot vilket han anropar Guds allsmäktiga hjälp, det är inget annat än köttets hårda strid emot Anden; då är sinnet på Guds sida, och då är genast saken i Guds händer.

För ett sådant köttets motstånd, som blott desto mer driver oss till Gud, blir ingen människa olycklig; ty om kraften att slita banden, kraften att övervinna köttet låge hos oss, då vore allt Guds ord falskt, vilket säger att detta aldrig ligger i vår makt. Men det kan väl hända, att du endast genom mycket lidande ska så länge utpinas och dödas, till dess den mäktiga egenviljan avmattas, och du ger dej under Guds vilja, så att du börjar på allvar fly allt vad du ser att Gud i sitt ord förbjuder.

Går det åter tvärtom så, att du börjar uppsöka några "de ogudaktigas råd", syndens ursäkter och försvar, för att bemantla ditt "inträde på de syndares väg", då är sinnet fallet, då är du ense med dej själv om syndavägens följande, och då är motståndet mot Anden uppsåtligt. Då må du inte trösta dej med Guds förande, utan då går du din egen väg till ofärd.

Lär mej din väg, o Gud,
lär mej din väg.
Ge mej ditt bistånd, Gud,
lär mej din väg.
Hjälp mej i tro att gå
utan att allt förstå
- lys mej och led mej då,
lär mej din väg.

"Jag vet, Herre, att människans väg inte står till henne, och det står i ingen mans makt, hur han ska vandra och styra sin gång." (Jer. 10:23)

Vid sådana ord har vi inget annat råd än att antingen vakna över att Gud är mycket större än alla våra tankar, att han är oss obegriplig i sin makt och omsorg om oss, och att vi är små blinda varelser, när det gäller att fatta Gud - antingen ska vi vakna och se detta, eller också ska vi kasta bort allt Guds ord - ja, inte ens detta är nog, utan vi måste också vara sådana dårar som inte ens ser vad hela den synliga skapelsen visar, hur Gud är mäktig att sörja för sitt minsta kreatur; vi måste vara sådana dårar, om vilka David säger: "De dårar säger i sitt hjärta: Det är ingen Gud."

Här torde någon invända: "Det är sant, allt vad oss händer, är av den trofaste Guden oss tillsänt, men blott så länge det inte rör vad som beror av människans egen frihet. Om jag själv genom min egenvilja och andra syndiga bevekelser fört mej i olycka, så får jag skylla mej själv och inte trösta mej med Guds förande."

Svar: Detta är i sej självt riktigt, men blir ofta orätt taget. Sant är det, att Gud har lämnat oss en viss betänklig frihet, varigenom vi kan göra oss olyckliga för tid och evighet, nämligen när vi fortfarande och uppsåtligt står hans Ande emot. Men här är således två ting att märka: det första, att om du också genom synd och dårskap bragt dej i olycka, men likväl nu kommit till ånger och en lydaktig ande, så att du hädanefter vill följa Herrens råd, så är Guds nåd och faderliga huldhet så stor, att han ska vända allt ditt onda till godo, alla din galenskaps följder till din tjänst; ty "dem, som dock nu har Gud kär, måste allting tjäna till det bästa". Gud vredgas inte evinnerligen och träter inte till evig tid. Han är en så nådefull Gud och Fader, att fastän man länge trotsat honom, men en gång bättrar sej, han sedan är oss lika huld, som om vi aldrig hade syndat.

Det var genom stor egenvilja Israel fick konungar, men Herren övergav dem inte ändå, utan gjorde dem lika mycket gott sedan, fastän de måste lida mer. Paulus hade i sin otro varit en Kristi fiende och förföljare, men Kristus gjorde honom dock till den största apostel och gjorde till och med av själva den stora synden tvenne goda ting, nämligen dels ett mäktigt krossmedel för aposteln själv och dels ett mäktigt tröstemedel för andra. Här ser vi vad som nyss sades, att Gud kan också vända våra största fel och dårskap till vår tjänst, när vi blott en gång komma till bättring.

Ja, Luther anmärker, att Herren Gud också måste med sina heliga öva samma godhet vid deras felsteg; de förträffliga orden lyda sålunda: "Det är Guds verk och konst, att han kan göra onda saker goda, när vi har fördärvat och vårdslösat dem. Jag har i sanning ganska ofta ovisligt och dåraktigt uträttat många ting, varöver jag sedan blivit storligen förskräckt, och jag kunde inte se, hur jag sedan skulle bli lös från sådana saker, som genom min dårskap blivit fördärvade, samt komma därifrån. Men då har Herren träffat en sådan väg till att förbättra vad jag skadat, att det blivit alldeles gott igen. Och så regerar Gud alla sina heliga, att de väl kan fela och göra något galet, men det ändå måste ta en god ända med dem, eller åtminstone avlöpa utan stor skada. Gud är en allsmäktig Skapare, som av intet gör allt; därför kan han även av ont göra gott."

Ack! Gud är en trofast och huld Fader. Detta var det första som borde märkas. Men det andra är, att den som fruktar att han också ännu på något sätt står emot Guds vilja, men har en ande som suckar med ängslan: "Gud, förbarma dej! döda du min egenvilja och bringa mej på din viljas väg; bruka hellre vad bittert du vill, blott jag blir rätteligen din och dej lydig" o. s. v., den har all rätt att trösta sej med Guds nådiga förande. Ty allt det motstånd mot Guds vilja, som någon själv med ängslan beklagar, och mot vilket han anropar Guds allsmäktiga hjälp, det är inget annat än köttets hårda strid emot Anden; då är sinnet på Guds sida, och då är genast saken i Guds händer.

För ett sådant köttets motstånd, som blott desto mer driver oss till Gud, blir ingen människa olycklig; ty om kraften att slita banden, kraften att övervinna köttet låge hos oss, då vore allt Guds ord falskt, vilket säger att detta aldrig ligger i vår makt. Men det kan väl hända, att du endast genom mycket lidande ska så länge utpinas och dödas, till dess den mäktiga egenviljan avmattas, och du ger dej under Guds vilja, så att du börjar på allvar fly allt vad du ser att Gud i sitt ord förbjuder.

Går det åter tvärtom så, att du börjar uppsöka några "de ogudaktigas råd", syndens ursäkter och försvar, för att bemantla ditt "inträde på de syndares väg", då är sinnet fallet, då är du ense med dej själv om syndavägens följande, och då är motståndet mot Anden uppsåtligt. Då må du inte trösta dej med Guds förande, utan då går du din egen väg till ofärd.

Lär mej din väg, o Gud,
lär mej din väg.
Ge mej ditt bistånd, Gud,
lär mej din väg.
Hjälp mej i tro att gå
utan att allt förstå
- lys mej och led mej då,
lär mej din väg.

"Jag vet, Herre, att människans väg icke står till henne, och det står i ingen mans makt, huru han skall vandra och styra sin gång." (Jer. 10:23)

Vid sådana ord har vi inget annat råd än att antingen vakna över att Gud är mycket större än alla våra tankar, att Han är oss obegriplig i sin makt och omsorg om oss, och att vi är små blinda varelser, när det gäller att fatta Gud - antingen ska vi vakna och se detta, eller också ska vi bortkasta allt Guds ord - ja, inte ens detta är nog, utan vi måste också vara sådana dårar som inte ens ser vad hela den synliga skapelsen visar, hur Gud är mäktig att sörja för sitt minsta kreatur; vi måste vara sådana dårar, om vilka David säger: "De dårar säger i sitt hjärta: Det är ingen Gud."

Här torde någon invända: "Det är sant, allt vad oss händer, är av den trofaste Guden oss tillsänt, men blott så länge det inte rör vad som beror av människans egen frihet. Om jag själv genom min egenvilja och andra syndiga bevekelser fört mej i olycka, så får jag skylla mej själv och inte trösta mej med Guds förande."

Svar: Detta är i sej självt riktigt, men blir ofta orätt taget. Sant är det, att Gud har lämnat oss en viss betänklig frihet, varigenom vi kan göra oss olyckliga för tid och evighet, nämligen när vi fortfarande och uppsåtligt står hans Ande emot. Men här är således två ting att märka: det första, att om du också genom synd och dårskap bragt dej i olycka, men likväl nu kommit till ånger och en lydaktig ande, så att du hädanefter vill följa Herrens råd, så är Guds nåd och faderliga huldhet så stor, att Han ska vända allt ditt onda till godo, alla din galenskaps följder till din tjänst; ty "dem, som dock nu har Gud kär, måste allting tjäna till det bästa". Gud vredgas inte evinnerligen och träter inte till evig tid. Han är en så nådefull Gud och Fader, att fastän man länge trotsat Honom, men en gång bättrar sig, Han sedan är oss lika huld, som om vi aldrig hade syndat.

Det var genom stor egenvilja Israel fick konungar, men Herren övergav dem inte ändå, utan gjorde dem lika mycket gott sedan, fastän de måste lida mer. Paulus hade i sin otro varit en Kristi fiende och förföljare, men Kristus gjorde honom dock till den största apostel och gjorde till och med av själva den stora synden tvenne goda ting, nämligen dels ett mäktigt krossmedel för aposteln själv och dels ett mäktigt tröstemedel för andra. Här ser vi vad som nyss sades, att Gud kan också vända våra största fel och dårskap till vår tjänst, när vi blott en gång komma till bättring.

Ja, Luther anmärker, att Herren Gud också måste med sina heliga öva samma godhet vid deras felsteg; de förträffliga orden lyda sålunda: "Det är Guds verk och konst, att Han kan göra onda saker goda, när vi har fördärvat och vårdslösat dem. Jag har i sanning ganska ofta ovisligt och dåraktigt uträttat många ting, varöver jag sedan blivit storligen förskräckt, och jag kunde inte se, hur jag sedan skulle bli lös från sådana saker, som genom min dårskap blivit fördärvade, samt komma därifrån. Men då har Herren träffat en sådan väg till att förbättra vad jag skadat, att det blivit alldeles gott igen. Och så regerar Gud alla sina heliga, att de väl kan fela och göra något galet, men det ändå måste ta en god ända med dem, eller åtminstone avlöpa utan stor skada. Gud är en allsmäktig Skapare, som av intet gör allt; därför kan Han även av ont göra gott."

Ack! Gud är en trofast och huld Fader. Detta var det första som borde märkas. Men det andra är, att den som fruktar, att han också ännu på något sätt står emot Guds vilja, men har en ande, som suckar med ängslan: "Gud, förbarma dej! döda du min egenvilja och bringa mej på din viljas väg; bruka hellre vad bittert du vill, blott jag blir rätteligen din och dej lydig" o. s. v., den har all rätt att trösta sej med Guds nådiga förande. Ty allt det motstånd mot Guds vilja, som någon själv med ängslan beklagar, och mot vilket han anropar Guds allsmäktiga hjälp, det är inget annat än köttets hårda strid emot Anden; då är sinnet på Guds sida, och då är genast saken i Guds händer.

För ett sådant köttets motstånd, som blott desto mer driver oss till Gud, blir ingen människa olycklig; ty om kraften att slita banden, kraften att övervinna köttet låge hos oss, då vore allt Guds ord falskt, vilket säger att detta aldrig ligger i vår makt. Men det kan väl hända, att du endast genom mycket lidande ska så länge utpinas och dödas, tilldess den mäktiga egenviljan avmattas, och du ger dej under Guds vilja, så att du börjar på allvar fly allt vad du ser att Gud i sitt ord förbjuder.

Går det åter tvärtom så, att du börjar uppsöka några "de ogudaktigas råd", syndens ursäkter och försvar, för att bemantla ditt "inträde på de syndares väg", då är sinnet fallet, då är du ense med dej själv om syndavägens följande, och då är motståndet mot Anden uppsåtligt. Då må du inte trösta dej med Guds förande, utan då går du din egen väg till ofärd.

"Jag vet, Herre, att människans väg icke står till henne, och det står i ingen mans makt, huru han skall vandra och styra sin gång." (Jer. 10:23)

Wid sådana ord hafwa wi intet annat råd än att antingen wakna öfwer, att Gud är mycket större än alla wåra tankar, att Han är oss obegriplig i sin makt och omsorg om oss, och att wi äro små blinda warelser, när det gäller att fatta Gud - antingen skola wi wakna och se detta, eller ock skola wi bortkasta allt Guds ord - ja, icke ens detta är nog, utan wi måste ock wara sådana dårar, som icke ens se, hwad hela den synliga skapelsen wisar, huru Gud är mäktig att sörja för sitt minsta kreatur; wi måste wara sådana dårar, om hwilka David säger: "De dårar säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud."

Här torde någon inwända: "Det är sannt, allt, hwad oss händer, är af den trofaste Guden oss tillsändt, men blott så länge det icke rör, hwad som beror af menniskans egen frihet. Om jag sjelf genom min egenwilja och andra syndiga bewekelser fört mig i olycka, så får jag skylla mig sjelf och icke trösta mig med Guds förande."

Swar: Detta är i sig sjelft riktigt, men blir ofta orätt taget. Sannt är det, att Gud har lemnat oss en wiss betänklig frihet, hwarigenom wi kunna göra oss för tid och ewighet olyckliga, nemligen när wi fortfarande och uppsåtligt emotstå hans Ande. Men här äro således twenne ting att märka: det första, att om du ock genom synd och dårskap bragt dig i olycka, men likwäl nu kommit till ånger och en lydaktig ande, så att du will hädanefter följa Herrens råd, så är Guds nåd och faderliga huldhet så stor, att Han skall wända allt ditt onda till godo, alla din galenskaps följder till din tjenst; ty "dem, som dock nu hafwa Gud kär, måste allting tjena till det bästa". Gud wredgas icke ewinnerligen och träter icke till ewig tid. Han är en så nådefull Gud och Fader, att fastän man länge trotsat Honom, men en gång bättrar sig, Han sedan är oss lika huld, som om wi aldrig hade syndat.

Det war genom stor egenwilja Israel fick konungar, men Herren öfwergaf dem icke ändå, utan gjorde dem lika mycket godt sedan, fastän de måste mer lida. Paulus hade i sin otro warit en Christi fiende och förföljare, men Christus gjorde honom dock till den största apostel och gjorde till och med af sjelfwa den stora synden twenne goda ting, nemligen dels ett mäktigt krossmedel för apostelen sjelf och dels ett mäktigt tröstemedel för andra. Här se wi, hwad som nyss sades, att Gud kan ock wända wåra största fel och dårskap till wår tjenst, när wi blott en gång komma till bättring.

Ja, Luther anmärker, att Herren Gud också måste med sina heliga öfwa samma godhet wid deras felsteg; de förträffliga orden lyda sålunda: "Det är Guds werk och konst, att Han kan göra onda saker goda, när wi hafwa förderfwat och wårdslösat dem. Jag har i sanning ganska ofta owisligt och dåraktigt uträttat många ting, hwaröfwer jag sedan blifwit storligen förskräckt, och jag kunde icke se, huru jag sedan skulle blifwa lös från sådana saker, som genom min dårskap blifwit förderfwade, samt komma derifrån. Men då har Herren träffat en sådan wäg till att förbättra, hwad jag skadat, att det blifwit alldeles godt igen. Och så regerar Gud alla sina heliga, att de wäl kunna fela och göra något galet, men det ändå måste taga en god ända med dem, eller åtminstone utan stor skada aflöpa. Gud är en allsmäktig Skapare, som af intet gör allt derföre kan Han äfwen utaf ondt göra godt."

Ack! Gud är en trofast och huld Fader. Detta war det första, som borde märkas. Men det andra är, att den som fruktar, att han ock ännu på något sätt står emot Guds wilja, men har en ande, som suckar med ängslan: "Gud, förbarma dig! döda du min egenwilja och bringa mig på din wiljas wäg; bruka hellre, hwad bittert du will, blott jag blir rätteligen din och dig lydig" o. s. w., den har all rätt att trösta sig med Guds nådiga förande. Ty allt det motstånd mot Guds wilja, som någon sjelf med ängslan beklagar, och mot hwilket han anropar Guds allsmäktiga hjelp, det är intet annat än köttets hårda strid emot Anden; då är sinnet på Guds sida, och då är genast saken i Guds händer.

För ett sådant köttets motstånd, som blott desto mer drifver oss till Gud, blir ingen menniska olycklig; ty om kraften att slita banden, kraften att öfwerwinna köttet låge hos oss, då wore allt Guds ord falskt, hwilket säger, att detta aldrig ligger i wår makt. Men det kan wäl hända, att du endast genom mycket lidande skall så länge utpinas och dödas, tilldess den mäktiga egenwiljan afmattas, och du gifwer dig under Guds wilja, så att du börjar på allwar fly allt, hwad du ser, att Gud i sitt ord förbjuder. Går det åter twärtom så, att du börjar uppsöka några "de ogudaktigas råd", syndens ursäkter och förswar, för att bemantla ditt "inträde på de syndares wäg", då är sinnet fallet, då är du ense med dig sjelf om syndawägens följande, och då är motståndet mot Anden uppsåtligt. Då må du icke trösta dig med Guds förande, utan då går du din egen wäg till ofärd.