"Vår umgängelse är i himmelen, dädan vi ock vänta Frälsaren, Herren Jesus Kristus." (Fil. 3:20)

I det andra brevet till korintierna säger Paulus: "Vi varda allestädes trängda, men vi ängslas icke; vi varda undertryckta, men vi förgås icke; såsom de där dö, och si, vi leva; såsom näpsta och dock icke dräpta; såsom bedrövade och dock alltid glada."

Hör vilka gåtor! Är icke detta ett besynnerligt och hemlighetsfullt väsende, som sålunda uttalar sig! Ett sådant underligt väsende är en kristen: undertryckt och dock triumferande — bedrövad och dock glad — fattig och dock mycket rik — syndig och dock fullkomligt rättfärdig — eländig och dock herrlig, vandringsman på jorden, men med en himmelsk umgängelse!

Världen har ock en glädje och förnöjelse, men blott så länge "blomstret på gräset" icke vissnar, blott så länge den jordiska välgången varar. Då den är slut, är det ock slut med glädjen. Men för Paulus uppgår solen först på aftonen, och när det mörknar härnere, då lyfter han sig till paradisets ljus däruppe. Han har ett dubbelt liv: han är en vandringsman på jorden, men hans umgängelse är i himmelen. Han tillhör en högre tingens ordning och lever med sitt hjärta i detta sitt högre, sitt rätta fädernesland. "Vår umgängelse", säger han, eller bokstavligen: "vårt borgerskap är i himmelen." Det är, säger han, icke: det skall bliva — och betecknar det därmed såsom ett redan närvarande.

O, något helt annat uttalar här Paulus, än det världen menar med hoppet "om ett tillkommande liv". Paulus vet sig redan, medan han ännu går på jorden, vara en himmelens medborgare. Och vilken lycka, vilken skatt ett sådant medvetande är, det har ännu ingen människotanke på jorden kunnat mäta.

Men vadan hade Paulus denna sin trosvisshet? Därom må man väl fråga. Jo, Paulus kände Kristus! Det är hela hemligheten! Paulus såg i detta jordelivets dunkel en man, som skänkte honom denna visshet, en hög, hemlighetsfull man, som sade: "Jag är utgången av Fadern och kommen i denna världen." Och då Han sade sig vilja gå och bereda sina vänner rum i Faderns hus, och de frågade efter vägen dit, var detta hans svar: Jag är vägen, sanningen och livet. Och då de sade till Honom: "Låt oss se Fadern!" svarade Han: Den mig ser, han ser Fadern. Och på hans allmaktsvink blevo de blinda seende, de döva hörande, de stumma talande, de döda stodo upp av sina gravar; och Han utdrev djävlar, och Han förlät synder, och Han befallde över naturens krafter och bröt omsider själv dödens band och uppstod ur graven med en förklarad lekamen.

Sedan Paulus hade kommit till bekantskap med en sådan Herre och Frälsare, kunde han föra det tröstefulla språket: Vårt borgerskap är i himmelen. Då visste han, att han genom Honom hade återfått den i syndafallet förlorade barnarätten hos Gud och borgerskapet i himmelen.

Vad följer härav? Härav följer, att alla, som hava samma tro och bekantskap med Frälsaren som Paulus, hava samma nåd och borgerskap i himmelen som han, emedan de äro återlösta med samma Guds Sons blod som han, och böra därför även hava samma tröstliga visshet därom som han. Visserligen skall du icke själv se och känna hos dig herrligheten av detta himmelska borgerskap; nej, det är djupt fördolt och övertäckt av all detta livets ömklighet. "Vårt liv är fördolt med Kristus i Gud." Men det är dock lika visst och väl grundat. Är det natt här nere; där ovan är det evigt ljust och klart. Är vägen ojämn och törnbeväxt; vi vallfärda till vårt hemland, där äro våra vänner, som känna oss — och där är vår store vän för andra vänner.

Så heter det då. Och detta är ingen poesi, utan den allvarsammaste verklighet, grundad på Kristi ord och verk och ingång i det allraheligaste för oss. "Så ären I nu icke mer gäster och främmande", säger aposteln, "utan de heligas medborgare och Guds husfolk". Och detta utan anseende till personen. Här är ingen åtskillnad, allesammans äro de syndare; men var och en, som tror på Kristus, i vilken vi alla äro utvalda, förrän denna världens grund var lagd — var och en, som tror på Kristus, d. ä. som dömer och straffar sig själv, men har sin enda tröst i Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig — var och en sådan, synderskan såväl som jungfru Maria, rövaren såväl som Paulus, är lika utvald, rättfärdigad och för Gud täck, blott uti Honom, som är kärkommen. Var och en sådan är lika visst en av dessa heligas medborgare och Guds husfolk.