"Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium." (Ef. 6:15)

Alla Kristi stridsmän är kallade att också delta i sin Herres stora hjärteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbrett på jorden. Herren Kristus säger: "Den som inte är med mej är emot mej, och den inte församlar med mej förskingrar;" och Petrus skriver, inte till präster, utan till kristna i gemen: "Ni ska kungöra hans dygd, som har kallat er från mörkret till sitt underliga ljus."

Men blir du nitisk och trogen i att vittna om din Frälsare, utsätter du dej därmed för många obehag och besvärligheter, ja, du får hela djävulens rike emot dej — invärtes mycket fler och svårare glödande skott och utvärtes hans trogna tjänarinnas, världens, fiendskap och bitterhet, vilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dej.  Förstå då hur nödvändigt detta stycke är som heter: "Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium."

Märk: "fötterna skodda!" Liksom det är nödvändigt för krigaren att vara klädd om sina fötter, då han ska ila fram genom en obanad mark, full med vassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste också vi vara väl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopar sej i vår väg, om vi vill verkligt och troget nitälska för Kristi evangelium. Vi har då att tränga oss fram liksom genom en tjock törneskog, där många vassa saker och giftiga djur ska såra, riva, sticka oss, om vi inte är väl rustade.

Och vad ska då vara vår fotbetäckning? Varmed ska vi vara skodda? Aposteln säger: med beredvillighet eller redobogenhet till fridens evangelium.

Denna redobogenhet består först i en inre villighet, hjärtlig lust och kärlek, som just kommer av fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Övade kristna känner den av sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder är alldeles utan kraft att bringa oss till en levande evangelii bekännelse, om vi inte just av samma evangelium själva blivit varma, upplivade och villiga i anden.

Är hjärtat ännu kallt och dött, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller också gör man många föresatser, men det blir ändå ingenting av — såvida inte någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjärta genom nåden är uppvärmt och saligt, då Herren talat med mej och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin vänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag inte kan tiga, utan det går mej, alldeles såsom David säger: "Jag tror, därför talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjärta, då löper jag dina budords stig."

Men då ordet beredvillighet antyder att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör att man icke är så ömtålig för det vassa man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskilt till vår andliga  fotbetäckning, att vi rustar oss till ett ihärdigt tålamod, att vi allvarligt förlikar oss med den tanken att vi ska lida och vilja lida med Kristus.

Såsom Petrus säger: "Medan nu Kristus har lidit i köttet för oss, så ska ni också väpna er med det samma sinnet" att vilja lida för hans skull. För om vi inte är väpnade med det sinnet går det oss såsom vi ofta ser, att själar med stor lust och frimodighet börjar den andliga striden, men då denna blir något mer allvarsam, så att det gäller att verkligen lida något, då gör de hastigt en krökning åt sidan, då förändrar de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duger inte i denna strid.

Ty den som vill vara en verklig kristen, den som vill tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allvar bekymra sej om hans sak och evangelium, han måste såsom Luther säger "vänta sej allt möjligt motstånd, våld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han också gör alla gott". Därför måste vi vara så skickade, att vi kan lida de onda och fördra de mest oförtjänta bittra ting och på så sätt genom tålamod bryta oss igenom.

Men att vara så skickad, därtill fordras att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner honom såsom din försonade, hulde Fader; och för det andra att du djupt hos dej inpräglar den dyra sanningen, att han då ska i allting sörja för dej och på det huldaste vaka över allt som händer dej, så att inte ett hår kan falla av ditt huvud hans trofasta vilja förutan.

Många säger väl efter detta med munnen, men få är de som på allvar tror det. Vi borde dessutom inte så alldeles förakta de gamla kända orden av vår Herre: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er. Gläds och fröjda er; ty er lön är stor i himmelen; ty de har på samma sätt förföljt profeterna som varit före er". Ska då även vi, ovärdiga, få vara med om denna profeternas ära? Gud, hjälp oss att vakna!

Jag är svag och obeprövad,
men har valt att följa dej.
Låt mej, av din Ande övad,
gå den väg du visar mej.
Låt en glad och villig lydnad
bli min andes rätta prydnad.
Du som gav dej helt för mej,
hjälp mej leva helt för dej.

"Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium." (Ef. 6:15)

Alla Kristi stridsmän är kallade att också delta i sin Herres stora hjärteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbrett på jorden. Herren Kristus säger: "Den som inte är med mej är emot mej, och den inte församlar med mej förskingrar;" och Petrus skriver, inte till präster, utan till kristna i gemen: "Ni ska kungöra hans dygd, som har kallat er från mörkret till sitt underliga ljus."

Men blir du nitisk och trogen i att vittna om din Frälsare, utsätter du dej därmed för många obehag och besvärligheter, ja, du får hela djävulens rike emot dej — invärtes mycket fler och svårare glödande skott och utvärtes hans trogna tjänarinnas, världens, fiendskap och bitterhet, vilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dej.  Förstå då hur nödvändigt detta stycke är som heter: "Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium."

Märk: "fötterna skodda!" Liksom det är nödvändigt för krigaren att vara klädd om sina fötter, då han ska ila fram genom en obanad mark, full med vassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste också vi vara väl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopar sej i vår väg, om vi vill verkligt och troget nitälska för Kristi evangelium. Vi har då att tränga oss fram liksom genom en tjock törneskog, där många vassa saker och giftiga djur ska såra, riva, sticka oss, om vi inte är väl rustade.

Och vad ska då vara vår fotbetäckning? Varmed ska vi vara skodda? Aposteln säger: med beredvillighet eller redobogenhet till fridens evangelium.

Denna redobogenhet består först i en inre villighet, hjärtlig lust och kärlek, som just kommer av fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Övade kristna känner den av sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder är alldeles utan kraft att bringa oss till en levande evangelii bekännelse, om vi inte just av samma evangelium själva blivit varma, upplivade och villiga i anden.

Är hjärtat ännu kallt och dött, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller också gör man många föresatser, men det blir ändå ingenting av — såvida inte någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjärta genom nåden är uppvärmt och saligt, då Herren talat med mej och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin vänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag inte kan tiga, utan det går mej, alldeles såsom David säger: "Jag tror, därför talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjärta, då löper jag dina budords stig."

Men då ordet beredvillighet antyder att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör att man icke är så ömtålig för det vassa man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskilt till vår andliga  fotbetäckning, att vi rustar oss till ett ihärdigt tålamod, att vi allvarligt förlikar oss med den tanken att vi ska lida och vilja lida med Kristus.

Såsom Petrus säger: "Medan nu Kristus har lidit i köttet för oss, så ska ni också väpna er med det samma sinnet" att vilja lida för hans skull. För om vi inte är väpnade med det sinnet går det oss såsom vi ofta ser, att själar med stor lust och frimodighet börjar den andliga striden, men då denna blir något mer allvarsam, så att det gäller att verkligen lida något, då gör de hastigt en krökning åt sidan, då förändrar de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duger inte i denna strid.

Ty den som vill vara en verklig kristen, den som vill tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allvar bekymra sej om hans sak och evangelium, han måste såsom Luther säger "vänta sej allt möjligt motstånd, våld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han också gör alla gott". Därför måste vi vara så skickade, att vi kan lida de onda och fördra de mest oförtjänta bittra ting och på så sätt genom tålamod bryta oss igenom.

Men att vara så skickad, därtill fordras att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner honom såsom din försonade, hulde Fader; och för det andra att du djupt hos dej inpräglar den dyra sanningen, att han då ska i allting sörja för dej och på det huldaste vaka över allt som händer dej, så att inte ett hår kan falla av ditt huvud hans trofasta vilja förutan.

Många säger väl efter detta med munnen, men få är de som på allvar tror det. Vi borde dessutom inte så alldeles förakta de gamla kända orden av vår Herre: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er. Gläds och fröjda er; ty er lön är stor i himmelen; ty de har på samma sätt förföljt profeterna som varit före er". Ska då även vi, ovärdiga, få vara med om denna profeternas ära? Gud, hjälp oss att vakna!

Jag är svag och obeprövad,
men har valt att följa dej.
Låt mej, av din Ande övad,
gå den väg du visar mej.
Låt en glad och villig lydnad
bli min andes rätta prydnad.
Du som gav dej helt för mej,
hjälp mej leva helt för dej.

"Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium." (Ef. 6:15)

Alla Kristi stridsmän är kallade att också delta i sin Herres stora hjärteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbrett på jorden. Herren Kristus säger: "Den som inte är med mej är emot mej, och den inte församlar med mej förskingrar;" och Petrus skriver, inte till präster, utan till kristna i gemen: "Ni ska kungöra hans dygd, som har kallat er från mörkret till sitt underliga ljus."

Men blir du nitisk och trogen i att vittna om din Frälsare, utsätter du dej därmed för många obehag och besvärligheter, ja, du får hela djävulens rike emot dej — invärtes mycket fler och svårare glödande skott och utvärtes hans trogna tjänarinnas, världens, fiendskap och bitterhet, vilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dej.  Förstå då hur nödvändigt detta stycke är som heter: "Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium."

Märk: "fötterna skodda!" Liksom det är nödvändigt för krigaren att vara klädd om sina fötter, då han ska ila fram genom en obanad mark, full med vassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste också vi vara väl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopar sej i vår väg, om vi vill verkligt och troget nitälska för Kristi evangelium. Vi har då att tränga oss fram liksom genom en tjock törneskog, där många vassa saker och giftiga djur ska såra, riva, sticka oss, om vi inte är väl rustade.

Och vad ska då vara vår fotbetäckning? Varmed ska vi vara skodda? Aposteln säger: med beredvillighet eller redobogenhet till fridens evangelium.

Denna redobogenhet består först i en inre villighet, hjärtlig lust och kärlek, som just kommer av fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Övade kristna känner den av sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder är alldeles utan kraft att bringa oss till en levande evangelii bekännelse, om vi inte just av samma evangelium själva blivit varma, upplivade och villiga i anden.

Är hjärtat ännu kallt och dött, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller också gör man många föresatser, men det blir ändå ingenting av — såvida inte någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjärta genom nåden är uppvärmt och saligt, då Herren talat med mej och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin vänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag inte kan tiga, utan det går mej, alldeles såsom David säger: "Jag tror, därför talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjärta, då löper jag dina budords stig."

Men då ordet beredvillighet antyder att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör att man icke är så ömtålig för det vassa man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskilt till vår andliga  fotbetäckning, att vi rustar oss till ett ihärdigt tålamod, att vi allvarligt förlikar oss med den tanken att vi ska lida och vilja lida med Kristus.

Såsom Petrus säger: "Medan nu Kristus har lidit i köttet för oss, så ska ni också väpna er med det samma sinnet" att vilja lida för hans skull. För om vi inte är väpnade med det sinnet går det oss såsom vi ofta ser, att själar med stor lust och frimodighet börjar den andliga striden, men då denna blir något mer allvarsam, så att det gäller att verkligen lida något, då gör de hastigt en krökning åt sidan, då förändrar de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duger inte i denna strid.

Ty den som vill vara en verklig kristen, den som vill tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allvar bekymra sej om hans sak och evangelium, han måste såsom Luther säger "vänta sej allt möjligt motstånd, våld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han också gör alla gott". Därför måste vi vara så skickade, att vi kan lida de onda och fördra de mest oförtjänta bittra ting och på så sätt genom tålamod bryta oss igenom.

Men att vara så skickad, därtill fordras att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner honom såsom din försonade, hulde Fader; och för det andra att du djupt hos dej inpräglar den dyra sanningen, att han då ska i allting sörja för dej och på det huldaste vaka över allt som händer dej, så att inte ett hår kan falla av ditt huvud hans trofasta vilja förutan.

Många säger väl efter detta med munnen, men få är de som på allvar tror det. Vi borde dessutom inte så alldeles förakta de gamla kända orden av vår Herre: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er. Gläds och fröjda er; ty er lön är stor i himmelen; ty de har på samma sätt förföljt profeterna som varit före er". Ska då även vi, ovärdiga, få vara med om denna profeternas ära? Gud, hjälp oss att vakna!

Jag är svag och obeprövad,
men har valt att följa dej.
Låt mej, av din Ande övad,
gå den väg du visar mej.
Låt en glad och villig lydnad
bli min andes rätta prydnad.
Du som gav dej helt för mej,
hjälp mej leva helt för dej.

"Fötterna skodda, så att ni må vara redo till fridens evangelium." (Ef. 6:15)

Detta stycke av vår vapenrustning lyder mer ordagrant efter grundtexten: "skodda med beredvillighet till fridens evangelium".

Alla Kristi stridsmän är kallade att också delta i sin Herres stora hjärteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbrett på jorden. Herren Kristus säger: "Den som inte är med mej är emot mej, och den inte församlar med mej förskingrar;" och Petrus skriver, inte till präster, utan till kristna i gemen: "Ni ska kungöra hans dygd, som har kallat er från mörkret till sitt underliga ljus."

Men blir du nitisk och trogen i att vittna om din Frälsare, utsätter du dej därmed för många obehag och besvärligheter, ja, du får hela djävulens rike emot dej — invärtes mycket fler och svårare glödande skott och utvärtes hans trogna tjänarinnas, världens, fiendskap och bitterhet, vilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dej.  Förstå då hur nödvändigt detta stycke är som heter: "Fötterna skodda, så att ni må vara redo till fridens evangelium."

Märk: "fötterna skodda!" Liksom det är nödvändigt för krigaren att vara klädd om sina fötter, då han ska ila fram genom en obanad mark, full med vassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste också vi vara väl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopar sej i vår väg, om vi vill verkligt och troget nitälska för Kristi evangelium. Vi har då att tränga oss fram liksom genom en tjock törneskog, där många vassa saker och giftiga djur ska såra, riva, sticka oss, om vi inte är väl rustade.

Och vad ska då vara vår fotbetäckning? Varmed ska vi vara skodda? Aposteln säger: med beredvillighet eller redobogenhet till fridens evangelium.

Denna redobogenhet består först i en inre villighet, hjärtlig lust och kärlek, som just kommer av fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Övade kristna känner den av sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder är alldeles utan kraft att bringa oss till en levande evangelii bekännelse, om vi inte just av samma evangelium själva blivit varma, upplivade och villiga i anden.

Är hjärtat ännu kallt och dött, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller också gör man många föresatser, men det blir ändå ingenting av — såvida inte någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjärta genom nåden är uppvärmt och saligt, då Herren talat med mej och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin vänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag inte kan tiga, utan det går mej, alldeles såsom David säger: "Jag tror, därför talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjärta, då löper jag dina budords stig."

Men då ordet beredvillighet antyder att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör att man icke är så ömtålig för det vassa man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskilt till vår andliga  fotbetäckning, att vi rustar oss till ett ihärdigt tålamod, att vi allvarligt förlikar oss med den tanken att vi ska lida och vilja lida med Kristus.

Såsom Petrus säger: "Medan nu Kristus har lidit i köttet för oss, så ska ni också väpna er med det samma sinnet" att vilja lida för hans skull. För om vi inte är väpnade med det sinnet går det oss såsom vi ofta ser, att själar med stor lust och frimodighet börjar den andliga striden, men då denna blir något mer allvarsam, så att det gäller att verkligen lida något, då gör de hastigt en krökning åt sidan, då förändrar de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duger inte i denna strid.

Ty den som vill vara en verklig kristen, den som vill tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allvar bekymra sej om hans sak och evangelium, han måste såsom Luther säger "vänta sej allt möjligt motstånd, våld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han också gör alla gott". Därför måste vi vara så skickade, att vi kan lida de onda och fördra de mest oförtjänta bittra ting och på så sätt genom tålamod bryta oss igenom.

Men att vara så skickad, därtill fordras att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner honom såsom din försonade, hulde Fader; och för det andra att du djupt hos dej inpräglar den dyra sanningen, att han då ska i allting sörja för dej och på det huldaste vaka över allt som händer dej, så att inte ett hår kan falla av ditt huvud hans trofasta vilja förutan.

Många säger väl efter detta med munnen, men få är de som på allvar tror det. Vi borde dessutom inte så alldeles förakta de gamla kända orden av vår Herre: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er. Gläds och fröjda er; ty er lön är stor i himmelen; ty de har på samma sätt förföljt profeterna som varit före er". Ska då även vi, ovärdiga, få vara med om denna profeternas ära? Gud, hjälp oss att vakna!

"Fötterna skodda, att I mågen vara redo till fridens evangelium." (Ef. 6:15)

Fötterna skodda, att I mågen wara redo till fridens evangelium. Eph. 6:15. Detta stycke af wår wapenrustning lyder mer ordagrannt efter grundtexten: skodda med beredwillighet till fridens evangelium. Alla Christi stridsmän äro kallade att också deltaga i sin Herres stora hjerteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbredt på jorden. Herren Christus säger: "Den som icke är med mig, han är emot mig, och den icke församlar med mig, han förskingrar;" och Petrus skrifwer, icke till prester, utan till christna i gemen: "I skolen kungöra hans dygd, som har kallat eder af mörkret till sitt underliga ljus." Men blir du nitisk och trogen uti att wittna om din Frälsare, utsätter du dig dermed för många obehag och beswärligheter, ja, du får hela djefwulens rike emot dig — inwärtes mycket flere och swårare glödande skott och utwärtes hans trogna tjenarinnas, werldens, fiendskap och bitterhet, hwilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dig.   Förstå då, huru nödigt detta stycke är, som heter: "Fötterna skodda, att I mågen wara redo till fridens evangelium." Märk: "fötterna skodda!" Likasom det är nödigt för krigaren att wara klädd om sina fötter, då han skall ila fram genom en obanad mark, full med hwassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste ock wi wara wäl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopa sig i wår wäg, om wi wilja werkligt och troget nitälska för Christi evangelium. Wi hafwa då att tränga oss fram likasom genom en tjock törneskog, der många hwassa saker och giftiga djur skola såra, rifwa, sticka oss, om wi icke äro wäl rustade. Och hwad skall då wara wår fotbetäckning? Hwarmed skola wi wara skodda? Apostelen säger: med beredwillighet eller redebogenhet till fridens evangelium. Denna redebogenhet består först uti en inre willighet, hjertlig lust och kärlek, som just kommer af fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Öfwade christna känna den af sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder äro alldeles utan kraft att bringa oss till en lefwande evangelii bekännelse, om wi icke just af samma evangelium sjelfwa blifwit warma, upplifwade och williga i anden. Är hjertat ännu kallt och dödt, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller ock gör man många föresatser, men det blir dock ingenting af — så wida icke någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjerta genom nåden är uppwärmdt och saligt, då Herren talat med mig och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin wänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag kan icke tiga, utan det går mig, alldeles såsom David säger: "Jag tror, derföre talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjerta, då löper jag dina budords stig." Men då ordet beredvillighet antyder, att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör, att man icke är så ömtålig för det hwassa, man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskildt till wår andliga  fotbetäckning, att wi rusta oss till ett ihärdigt tålamod, att wi allwarligt förlika oss med den tanken, att wi skola lida och wilja lida med Christus. Såsom Petrus säger: "Medan nu Christus har lidit i köttet för oss, så skolen I ock wäpna eder med det samma sinnet" att wilja lida för hans skull. Ty om wi icke äro wäpnade med det sinnet, går det oss, såsom wi ofta se, att själar börja med stor lust och frimodighet den andliga striden, men då denna blir något mer allwarsam, så att det gäller werkligen lida något, då göra de hastigt en krökning åt sidan, då förändra de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duga icke i denna strid. Ty den som will wara en werklig christen, den som will tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allwar bekymra sig om hans sak och evangelium, han måste, såsom Luther säger, "wänta sig allt möjligt motstånd, wåld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han ock gör alla godt". Derföre måste wi wara så skickade, att wi kunna lida de onda och fördraga de mest oförtjenta bittra ting och sålunda genom tålamod bryta oss igenom. Men att wara så skickad, dertill fordras, att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner Honom såsom din försonte, hulde Fader; och för det andra att du djupt inpräglar hos dig den dyra sanningen, att då skall Han uti allting sörja för dig och på det huldaste waka öfwer allt, hwad dig händer, så att icke ett hår kan falla af ditt hufwud hans trofasta wilja förutan. Många eftersäga wäl detta med munnen, men få äro de, som på allwar tro det. Wi borde dessutom icke så alldeles förakta de gamla kända orden af wår Herre: "Saliga ären I, när menniskorna försmäda och förfölja eder. Glädjens och fröjden eder; ty eder lön är stor i himmelen; förty de hafwa sammalunda förföljt profeterna, som hafwa warit före eder". Skola då äfwen wi, owärdiga, få wara med om denna profeternas ära? Gud, hjelp oss att wakna!

"Fötterna skodda, att I mågen vara redo till fridens evangelium." (Ef. 6:15)

Fötterna skodda, att I mågen wara redo till fridens evangelium. Eph. 6:15. Detta stycke af wår wapenrustning lyder mer ordagrannt efter grundtexten: skodda med beredwillighet till fridens evangelium. Alla Christi stridsmän äro kallade att också deltaga i sin Herres stora hjerteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbredt på jorden. Herren Christus säger: "Den som icke är med mig, han är emot mig, och den icke församlar med mig, han förskingrar;" och Petrus skrifwer, icke till prester, utan till christna i gemen: "I skolen kungöra hans dygd, som har kallat eder af mörkret till sitt underliga ljus." Men blir du nitisk och trogen uti att wittna om din Frälsare, utsätter du dig dermed för många obehag och beswärligheter, ja, du får hela djefwulens rike emot dig — inwärtes mycket flere och swårare glödande skott och utwärtes hans trogna tjenarinnas, werldens, fiendskap och bitterhet, hwilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dig. Förstå då, huru nödigt detta stycke är, som heter: "Fötterna skodda, att I mågen wara redo till fridens evangelium." Märk: "fötterna skodda!" Likasom det är nödigt för krigaren att wara klädd om sina fötter, då han skall ila fram genom en obanad mark, full med hwassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste ock wi wara wäl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopa sig i wår wäg, om wi wilja werkligt och troget nitälska för Christi evangelium. Wi hafwa då att tränga oss fram likasom genom en tjock törneskog, der många hwassa saker och giftiga djur skola såra, rifwa, sticka oss, om wi icke äro wäl rustade. Och hwad skall då wara wår fotbetäckning? Hwarmed skola wi wara skodda? Apostelen säger: med beredwillighet eller redebogenhet till fridens evangelium. Denna redebogenhet består först uti en inre willighet, hjertlig lust och kärlek, som just kommer af fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Öfwade christna känna den af sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder äro alldeles utan kraft att bringa oss till en lefwande evangelii bekännelse, om wi icke just af samma evangelium sjelfwa blifwit warma, upplifwade och williga i anden. Är hjertat ännu kallt och dödt, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller ock gör man många föresatser, men det blir dock ingenting af — så wida icke någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjerta genom nåden är uppwärmdt och saligt, då Herren talat med mig och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin wänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag kan icke tiga, utan det går mig, alldeles såsom David säger: "Jag tror, derföre talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjerta, då löper jag dina budords stig." Men då ordet beredvillighet antyder, att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör, att man icke är så ömtålig för det hwassa, man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskildt till wår andliga fotbetäckning, att wi rusta oss till ett ihärdigt tålamod, att wi allwarligt förlika oss med den tanken, att wi skola lida och wilja lida med Christus. Såsom Petrus säger: "Medan nu Christus har lidit i köttet för oss, så skolen I ock wäpna eder med det samma sinnet" att wilja lida för hans skull. Ty om wi icke äro wäpnade med det sinnet, går det oss, såsom wi ofta se, att själar börja med stor lust och frimodighet den andliga striden, men då denna blir något mer allwarsam, så att det gäller werkligen lida något, då göra de hastigt en krökning åt sidan, då förändra de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duga icke i denna strid. Ty den som will wara en werklig christen, den som will tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allwar bekymra sig om hans sak och evangelium, han måste, såsom Luther säger, "wänta sig allt möjligt motstånd, wåld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han ock gör alla godt". Derföre måste wi wara så skickade, att wi kunna lida de onda och fördraga de mest oförtjenta bittra ting och sålunda genom tålamod bryta oss igenom. Men att wara så skickad, dertill fordras, att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner Honom såsom din försonte, hulde Fader; och för det andra att du djupt inpräglar hos dig den dyra sanningen, att då skall Han uti allting sörja för dig och på det huldaste waka öfwer allt, hwad dig händer, så att icke ett hår kan falla af ditt hufwud hans trofasta wilja förutan. Många eftersäga wäl detta med munnen, men få äro de, som på allwar tro det. Wi borde dessutom icke så alldeles förakta de gamla kända orden af wår Herre: "Saliga ären I, när menniskorna försmäda och förfölja eder. Glädjens och fröjden eder; ty eder lön är stor i himmelen; förty de hafwa sammalunda förföljt profeterna, som hafwa warit före eder". Skola då äfwen wi, owärdiga, få wara med om denna profeternas ära? Gud, hjelp oss att wakna!