onsdag 31 juli 2013

"Ären I utan aga, i vilken alla äro vordna delaktiga, så ären I oäkta och icke barn." (Hebr. 12:8)

Gud är ett obegripligen kärleksrikt och hult väsende — detta är det vissaste, som finnes på jorden. Men vad betyder det då, att alla Guds barn på jorden skola lida?

Ja, här är visheten, här Guds hemliga tankars uppenbarelse. Om vi blott finge ögonen öppnade att se, vad Guds barns lidande betecknar, så skulle vi så innerligt älska och fröjdas åt allt vårt lidande, som åt ljuvliga himlabudskap från vår Fader, vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Varen vid god tröst! I kommen till himmelen. Kännen I icke, att jag har redan börjat bereda eder därtill, börjat döda edert kött, rena, luttra, feja och helga eder ande, själ och kropp! Tron säkert, att jag icke utan mening så tillreder eder! Tron säkert, att om jag i tiden bereder eder för himmelen, jag också tänker verkligen taga eder dit."

Detta tecken är så tydligt talande, att t. o. m, de blinda hava härigenom fått syn på den stora sanningen, att Gud ämnar sina barn ett evigt liv i himmelen. Genom blotta förnuftet hava många tänkare endast genom den företeelsen kommit till visshet, att det är ett evigt liv efter detta, nämligen den företeelsen, att det här i tiden "går den rättfärdige, såsom hade han gjort de orättfärdigas gärningar", och däremot går den orättfärdige allt väl — då dessa tänkare likväl förstått, genom allt vad de se av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett alldeles fullkomligt väsende, fullkomligt i rättvisa och oändligt i godhet, kärlek och ömhet om människan; då hava somliga förstått så mycket, att det måste komma en annan tid, då det ojämna skall jämnas, då Lazarus skall få sitt goda och rike mannen sitt förtjänta onda; och andra hava t. o. m. förstått, att allt det lidande, som Guds barn hava, intet annat är än den Heliges arbete att döda synden uti oss och fullborda vår helgelse. Ty de hava sett med ögonen, vad annars apostelen säger, att "den, som lider i köttet, vänder åter av synden", att den gamla människan genom lidanden och bedrövelse försvagas och mattas i sina lustar och begärelser.

Sålunda förstå vi då Guds mening med alla våra lidanden: Han bereder oss för himmelen. Han dödar vår synd och fullbordar vår helgelse.

Och huru skulle det gå med hela vår kristendom, med allt Andens verk i själen, om icke Gud beständigt tuktade och saltade oss med lidanden? Känna vi icke dagligen, huru vi genast börja bliva sömniga, köttsliga och världsliga, när på någon liten tid allting gått oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och huru skulle tron övas och underhållas, om vi icke komme i prövningar? För tron är ju det den naturliga övningen, att vi föras i en ställning, där vi intet se, ingen hjälp och kraft äga, utan måste bero blott på den allsmäktige och sannfärdige Guden.

Huru skulle det bliva med vår bön, om vi alltid hade det vi behövde, eller kunde själva hjälpa oss? Huru skulle det gå med vår gudsfruktan, om icke Gud stundom visade sig vred? Huru skulle vi på längden värdera nåden, om vi bleve på en gång fria från våra synder i köttet, eller kunde, när vi ville, göra oss fria ifrån dem? Huru skulle det bliva med kärleken och ödmjukheten, om vi aldrig hade några förödmjukelser? Det går tyvärr ändå nog sakta och skröpligt med alla dessa goda tingens tillväxt; men huru skulle det gå, om vi icke hade någon aga?

Härav se vi, huru alldeles nödvändigt det är för vår tillväxt i det goda, för vår helgelse och vårt bevarande från andlig död och syndens överhandtagande, att Gud beständigt följer oss med sin väckande och tuktande aga. Här är nu huvudgrunden, varför alla heliga fordom och alla äkta Guds barn ännu i dag måste hava något bittert, något lidande, någon tuktan.

Och detta är en så bestämd Guds ordning, att apostelen säger: "Ären I utan aga, i vilken alla äro vordna delaktiga, så ären I oäkta och icke barn." Detta är ett tydligt språk. Det säger oss uttryckligen, att så sant du är ett Guds barn, skall du hava aga; att om du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett avgörande tecken, att du är oäkta och icke barn i huset.

Vi förstå väl, att de små, späda barnen ej ännu kunna behöva yttre tuktan, de ledas ännu så väl blott genom Anden och ordet, men när de dels tillvuxit, så att de tåla de hårdare luttringarna, dels börjat under tidens längd bliva sömnaktiga och vårdslösa, då skola de hava aga; ty att ett Guds barn skulle vara så rent och gott, att det icke mer behöver renas, luttras och tillväxa, det är något, som Skriften icke vet av. Således blir det en regel utan undantag, att alla de, som skola beredas för himmelen, skola agas, risas och luttras.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan,
nåd, ja, nåd, hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

tisdag 30 juli 2013

"Sannerligen säger jag eder: Utan I äten människans Sons kött och dricken hans blod, så haven I icke liv i eder." (Joh. 6:53)

Så barbariskt och hårdsmält det är för många, när Kristus talar om sitt kötts ätande, så begripligt, kärt och livande är det för dem, som dagligen stå i övning och åtnjutande av själva saken. De trogna kunna aldrig bättre uttrycka sig, då de vilja beskriva sitt egentliga hjärteliv, än om de säga, att Kristi kött är deras mat, försoningens ord är just deras djupaste livsbehov och livsnäring.

Se på de äkta nådebarnen; jag kan aldrig så väl igenkänna dem, som just genom denna egenskap, att Kristi blods tröst är deras livsbehov. De äro icke alltid, vad de böra, och sådana, som man kunde önska; de hava sina mångahanda skröpligheter att kämpa med. Men ett utmärker dem, och det är, att Kristus är deras livsbehov.

År efter år fortfara de beständigt med ett och samma huvudämne för sina betraktelser, läsa, höra, sjunga, skriva och tala, först och sist, om Frälsaren, om Kristus och hans nåd, om Kristi kött, såsom utgivet för oss; och så om synden, som alltid låder vid dem och gör dem tröga och ovärdiga, och huru man skall kunna bliva synden övermäktig, och dylikt; men så återigen om Frälsaren och hans nåd och makt.

När de någon tid varit i saknad av det dyra nådesordet, antingen det skett genom förhinder av jordiska bestyr, eller genom tröghet och försumlighet, är hela deras invärtes människa så svag och matt, som den människas kropp är, vilken är hungrig och saknar näring; de gå där nu så kraftlösa och olustiga, ansiktet är dunkelt, bekännelsen tystnad, vandringen ostadig och vacklande.

Men om de nu komma till ordet, går det dem alldeles så, som en lekamligt hungrande, vilken kommer till ett gott bord: när de suttit en stund framför en evangelisk predikan om Kristus och hans försoningsnåd, ser man snart blicken ljusna, hjärtat blir åter upplivat, förtröstan och bättringsuppsåten förnyas, och när de gå ut därifrån, kunna de ofta knappt tiga därom — det har gått dem efter ordspråket: "På en mätt mage sitter ett glatt huvud."

Vi säga icke, att de alltid äro bekväma att så äta, att varda vederkvickta av evangelii ord, icke ens att alltid så hungra därefter; nej, stundom äro de andligen sjuka och obekväma. Men vi säga, att skola de någonsin bliva rätt livade och styrkta till sin invärtes människa, skall det ske genom ordet om Kristus, för oss utgiven, och att ordet om Kristus är deras beständiga livsbehov, deras egentliga själsmat.

Och det är denna egenskap, som Kristus här förklarar såsom alldeles nödvändig, då Han säger: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder, utan I äten människans Sons kött och dricken hans blod, så haven I icke liv i eder." Ett hjärta, som icke kan leva utan näringen av försoningens ord, är sålunda det säkraste vittnesbörd om ett andligt liv och en fortgående bättring; ty det är just den levande syndakännedomen, som verkar detta beständiga behov av nåd och av nådens ord.

Ja, är icke det ett märkvärdigt tecken, att en människa, som ingenting så mycket studerar, läser, hör och betraktar, som just detta nådens ord om Kristus, likväl aldrig kan däri bliva fullärd, aldrig kan minnas och behålla detta? Annat, som jag lärt från trettio, fyrtio år tillbaka, det kan jag minnas och behålla, men icke detta käraste stycke, som jag mest och dagligen studerar. Vittnar icke det, att min tro blivit något annat än kunskap, då dess näring så förbrukas och förgås, likasom den mat jag äter?

Då däremot andra andliga människor ingenting så litet behöva som detta försoningens ord, det är något, som de hava en gång lärt och nu veta och vilja därför nu höra något annat. Dessa kunna icke nog förundra sig över de förra, svaga och besynnerliga själarna, som aldrig bliva mätta på ordet om nåd; och de mena därför gärna, att det är ett sjukligt folk, som icke gör några framsteg, utan stannar vid första stycket, föraktar lagen, förmaningarna och helgelsen m. m.

O, om de visste, vad detta deras förstånd förråder om dem! Levde de själva under Andens tuktan i sann övning av bättring och tro, så skulle de ju veta, att det är tvärtom just därför, att Anden dagligen driver och tuktar hjärtat för all kvarboende synd, och att lagen går så djupt på det invärtes fördärvet, att människan aldrig kan få ro och tröst i sin fromhet — det är därför, och blott i sådana fall själen ideligen på nytt behöver ordet om nåden och Kristi försoning.

Ja, jag förstår det icke riktigt, men något besynnerligt är det med de själar, som aldrig kunna bliva fullärda i det stycke, som de mest studera; men det säkra är, att på sådana själar sannas Kristi ord, att hans kött är deras mat - deras mat - och då hava de hans vissa försäkran, att de ock skola evigt leva "för hans skull". Och om någon bekymrar dig för den egenskapen, att hans kött, hans försoning, är din beständiga själsmat, må du trösteligen påminna dig din Herres ord: Mitt kött är den rätta maten.

Men den åter, som icke har ett sådant hjärta, utan i detta livsämne är utlärd och kan nu bliva lika livad av ämnen, som åtminstone aldrig kunna utgöra livets bröd— såsom Pretorius säger: "De äro lika livade av Syrak som av Paulus" — sådana själar hava visserligen ett betänkligt tecken, att de icke hava i Kristi försoning sitt livsbehov och sin näring.

Den, som icke vill uppsåtligen sky ljuset, må väl stanna för detta märkliga tecken. Det är Herren Kristus själv, som har talat detta.

måndag 29 juli 2013

"Och ormen sade till kvinnan: Ja, skulle Gud hava sagt?" (1 Mos. 3:1)

O, att var och en, för sin dyra själs eviga väl, ville en gång för alla lära, vad som är själva huvudsaken i all djävulens strävan med oss och den egentliga punkten, varpå det kommer att bero, om vi skola räddas, eller tvärtom fångas av denne fiende. Det är nämligen den punkten, som satan först anföll — det var frågan om Guds ord — om man skulle bestämt tro, vad Gud hade sagt, eller om man icke med eget eftertänkande kunde finna skäl att tro något annat. Sannerligen, på denna punkt kommer stridens utgång att bero.

Då en gammal kristen i många årtionden kämpat med satan och sist ville med korta ord uttrycka, vad som varit huvudsaken, varpå det alltid berott, om han skulle stå eller falla, så måste han säga: Det har berott på, huruvida jag har kunnat hålla mig fast vid Guds ord, eller om jag tvärtom släppt detta ur ögonsikte och börjat endast tänka — fritt tänka, efter eget tycke, utom ordet, tänka och sväva hit och dit med egna och andras meningar. Ja, därpå beror det i alla frestelser, både dem till högra sidan och till den vänstra.

Eller huru går det till, att en kristen, som en tid uppfylldes med fasa blott vid en avlägsen tanke på någon viss synd, då den ännu var långt ifrån, kan en annan tid rentav göra förbund med samma synd och med säkert och oförskräckt mod giva sig till att fritt öva och försvara henne? Endast så, att han har i frestelsens tider vänt ögat ifrån Guds bud emot samma synd och börjat endast tänka — fritt tänka över saken, utan att se på ordet.

Huru går det till, att människor i religionens och samvetets namn, för Herrens skull, företaga sig de största dårskaper, göra till god och helig gerning, sådant som Herren aldrig begärt av oss, ja, t. o. m. det Han förbjudit, och däremot göra till synd sådant, som Herren aldrig i sitt ord talat om, varpå så många exempel givas i den judiska och påviska kyrkan, men vilket även ofta sker ibland oss? Endast så, att man icke ser efter, huru Gud talat, utan man tycker så, man har en känsla, en inre röst, som säger det och det; eller att andra människor tycka och säga så, och icke att Gud säger det.

Huru går det till, att en kämpande kristen för sina synder och brister förlorar tillförsikten till Guds nåd och vänskap, blir främmande och skygg för sin Frälsare och bunden i träldomsanda, med allt vad Guds evangelium säger oss om Kristus och den eviga nåd och frihet ifrån lagen, som Han oss förvärvat? Endast så, att människan vänder sitt öga ifrån Guds ord inpå sig själv och börjar blott tänka och tänka och nu tycker, att det är alldeles omöjligt, att hon kan vara Guds barn och vän, då hon är och känner sig så och så.

O, att man kunde ropa, så att bergen darrade, den sanningen in i alla Guds barns öron och hjärtan: All satans makt över dig beror därpå, om han kan föra ditt öga ifrån Guds ord. All din seger skall bero därpå, om du kan bliva vid Guds ord. — Guds ord, Guds ord, vad säger det? Se efter, huru Gud talat. Därpå skall allt bero.

Allt är galenskap, allt är falskt, som vill anses andligt, men icke har grund i Guds ord. Blott det är gott och heligt, som Gud påbjudit: blott det är synd, som Gud förbjudit. Vad Gud kallar synd och förbjuder, det är synd och farligt, om ock ditt hjärta tusende gånger säger nej därtill, och om hela världen med alla heliga och lärda hölle det för oskyldigt. Vad Gud kallar gott och heligt, det är gott och heligt, om ock du och hela världen tycker, att det är oheligt. Och vad Gud icke särskilt nämnt, det är alltid att efter kärlekslagen bedömas, användas eller försakas, allt efter som det tillfälligtvis gör gott eller ontt, åt dig eller din nästa.

Så står den grundregeln fast, att vad Gud icke påbjudit, i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen god gärning, om det ock har det herrligaste sken för dina eller andras ögon. Vad Gud icke förbjudit i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen synd, om ock du och alla människor i världen tycka så.

Allt beror av Guds ord. Fasthåller du icke det, så skall du alltid vara ett rör, som drives hit och dit av alla väder. Och då kan djävulen föra dig, vart han vill.

Huru kraftigt blev icke detta predikat för oss i den märkvärdiga striden mellan satan och Kristus, då Han, som kunnat själv tala de heligaste och renaste Guds ord, likväl icke svarar satan med ett enda eget ord, utan endast med Skriftens: Det står skrivet — det står skrivet. Betänk blott, och minns det i alla dina livsdagar, att Herren Kristus själv visste ingenting att säga emot satan, utan endast: Det står skrivet.

Är icke detta ett starkt åskslag emot alla våra egna tankar och tycken, och ett evärdeligt vittnesbörd därom, att allt, vad djävulen vill med sina frestelser, är att föra oss ifrån ordet, och att allt, vad som skall övervinna honom, är att hålla sig fast vid det, som Gud talat.

söndag 28 juli 2013

"Såsom I nu haven anammat Herren Jesus Kristus, så vandren i Honom." (Kol. 2:6)

Märk här det lilla ordet: "så" — såsom I anammat Kristus, så vandren i Honom. På samma sätt som det tillgick vid anammandet, vid begynnelsen, vid livets uppkomst, så skall det ock tillgå i vandringen, i fortsättningen, i livets tillväxt. Detsamma som första gången blev den gamla människans död och den nyas uppkomst, detsamma skall allt framgent bliva den gamlas död, den nyas tillväxt. —

Hela det kapitel, där dessa ord stå, går därpå ut, att de trogna, som en gång annammat Jesus Kristus, aldrig skola låta förvilla sig att tro, att det fordras något särskilt företag för att varda heliga, utan de borde veta, att den samme Kristus och samma tro, varigenom de blivit rättfärdigade och benådade, även verkat och verkar helgelse - de borde blott enfaldigt bliva och tilltaga i den påbegynta tron samt "hålla sig vid huvudet, av vilket hela lekamen genom leder och ledamöter får kraft och hänger tillsammans och tillväxer i den förökelse, som Gud giver".

Summan härav är: Alltsammans beror på blivandet i Kristus — vilken är oss av Gud gjord både till rättfärdighet och till helgelse. Så sade ock Kristus: "Bliven i mig, och jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, med mindre han blir i vinträdet, så kunnen icke heller I, utan I bliven i mig."

Genom blivandet i Honom hava vi först allt liv, all lust, all kraft; för det andra all behövlig skötsel, tillsyn och tuktan, såsom Han säger: Den gren, som bär frukt (som sannfärdeligen är i mig, levande och fruktbärande), den rensar vingårdsmannen — ty denna goda gren är dock icke helt ren, den behöver ännu alltid rensas — att han skall bära mer frukt. Sedan det först är rätt med själva grunden och det inre livet, sedan gäller det således, att köttet dödas och Anden regerar i alla förhållanden.

Hela den gamla människan är i dopet dömd till döden. Vi äro döpta till hans död. När någon blir en kristen, måste han straxt börja taga avsked av sitt förra väsende och leverne. "Kristus är fördenskull död för alla, att de, som leva, skola nu icke leva sig själva utan Honom, som är för dem död och uppstånden."

Att få leva för Kristi räkning och avdö sig själv, därtill får man ock hjärtligen lust, när man fått nåd och frid med Gud. Om någon bekänner tron, men icke har fått den villiga anden härtill, icke vill vara korsfäst med Kristus, utan vill, jämte sin tro, hava frihet att leva, som han tycker, vill ingen ordets förmaning hörsamma, utan vara ostraffad och tygellös i sitt naturliga väsende — han bedrager sig själv med en falsk inbillningstro. "De, som tillhöra Kristus, korsfästa sitt kött samt med lustar och begärelser."

Vi vilja här giva spädare nådebarn några enfaldiga exempel på, huru och när detta köttets dödande bör övas:

När du om morgonen vaknar, vad är billigare, än att du med innerlig glädje begynner tacka och tillbedja ditt livs Gud, din himmelske Fader, för allt vad Han givit dig till både kropp och själ? — isynnerhet att Han givit sin Son och ordet och sakramenterna, att du är ett Guds barn, iklädd Kristus ren och täck i Guds ögon o. s. w. Tacka då och bed! Känner du härtill tröghet, si, det är köttet, det skall icke råda utan dödas. Se här det nya livets övning!

Du bör sedan under hela dagen vara  varm för din Gud, rädas för att göra Honom något emot, rädas för synden mer än för döden; är du kall och säker, det är köttet, det skall dödas. Du har ock någon jordisk kallelse, denna bör du med flit och omsorg sköta; är du därtill trög, lättjefull, det är köttet, det måste dödas. 

Är du husfader eller husmoder, bör du med omsorg och nit, men med mildhet och saktmod regera i ditt hus; är du antingen försumlig och vårdslös, eller ock otålig och vred, det är köttet, det måste dödas.

Är du barn eller tjänare, bör du med kärlek, vördnad, mildhet, flit och trohet göra, vad dig befalles; reser sig otålighet, missnöje, det är köttet, det skall dödas.

Blir du av någon förolämpad, beljugen, och du vill varda vred, hatfull; det är köttet. Uppstiga orena lustar, eller avund, eller högfärd, eller självbehag — allt är det köttet, det får icke råda, det skall dödas. Se här trons övning!

På detta sätt vet du av Guds egna bud, vad den rätta heligheten är, och behöver icke i ovissa gärningar och egna inbillningar fara efter en helighet, som du icke rätt vet, varuti den består. Här får du ock så mycket att göra, att du icke skall bliva särdeles nöjd med dig, nämligen om du rätt och allvarligt ser på Guds heliga vilja och ser på ditt inre, ser på Guds lags andliga krav. Därigenom blir du i alla dina livsdagar uti ett ständigt beroende av din Guds trofasthet och hjälp.

Och si, detta är just vägen, detta är helgelsekonsten, att för var dag såsom ett barn bero av Gud, för var dag hålla sig väl med sin Gud, genom hans Son, ideligen med ordet om Kristus underhålla tron, barnaförtroendet, glädjen och lusten och kraften, och så, med denna villiga ande, giva akt på Guds heliga vilja och på Kristi sköna förebild. Detta går väl icke så jämnt och vackert, som det nu uttalas; men det går, såsom Herren giver det, utdelande åt var och en trons mått.

lördag 27 juli 2013

"Det brödet, som vi bryta, är det icke Kristi lekamens delaktighet?" (1 Kor. 10:16)

Här säger oss apostelen, hwad Herren Christus med sin lekamen och sitt blods utdelande till wår spis åsyftar och åstadkommer. Detta är nemligen den innerliga föreningen mellan Honom och hans trogna.

Derom säger Han sjelf uttryckligen: "Hwilken som äter mitt kött och dricker mitt blod, han blir i mig och jag i honom." Och straxt efter nattwardens instiftande sade Han: "I skolen förstå, att jag är i min Fader, och I i mig, och jag i eder." "Jag är winträdet, I ären grenarna; den som blir i mig, och jag i honom, han bär mycken frukt." Och åter i samma stund till sin Fader: "Jag har gifwit dem den herrlighet, som du har gifwit mig, att de skola wara ett, såsom ock wi äro ett. Jag i dem, och du i mig, att de skola wara fullkomna uti ett."

 Tänk, hwad sådana Christi ord månde innebära! Hwilket under af den gudomliga kärleken! "Den som äter mitt kött, han blir i mig, och jag i honom." Tänk, dessa äro ju Christi egna ord! Wi studsa, wi kunna icke omfatta en så stor herrlighet, men hwad skola wi göra? Det är Christi egna ord; det är ju icke någon dröm eller dikt; Christus kan dock icke ljuga.

Och dessutom, hwar är wäl gränsen för den store, underlige Gudens herrliga råd och gerningar? När Han först försonat oss med sitt blod, gjort oss för Gud rena, rättfärdiga och täcka, så behagade det Honom också att göra oss herrliga, att sjelf så innerligen förenas och sammansmälta med oss, som wi här kunna märka, då Han gifwer oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka.

Ty likasom det wi äta och dricka blir så alldeles wårt eget, att ingenting annat så kan blifwa det — t. ex. det guld och silfwer, jag eger, kommer mig icke så nära, icke heller werkar det så hos mig, som det bröd och win jag njuter — alltså har wår Herre Christus welat förordna åt oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka för att på det närmaste införlifwas med oss, samt oupplösligen förena wår ande med sin Ande, wår kropp med sin kropp, wårt blod med sitt blod, att hans kärlek, hans renhet, hans värdighet måtte blifwa wåra egna, ewinnerligen wåra egna.

Hwarom den fromme Taulerus har följande märkliga ord: "Intet är Guds Son närmare, än hans antagna menskliga natur, den Han genom den personliga föreningen förbundit med sig; men oss är intet närmare, än det wi äta och dricka, emedan det förbytes i wårt kött och blod. Emedan nu Christus på det nogaste wille förena sig med oss, insatte Han detta heliga sakrament, hwaruti wi medelst det wälsignade brödet äta hans kropp och medelst det wälsignade winet dricka hans blod."

O, detta måtte wäl wara höjden af detta högwärdiga sakraments herrlighet. Huru borde icke denna förening wara oss den största herrlighet på jorden! Ja, då en själ först fått den stora trösten emot alla sina synder, som detta sakrament will skänka, blir hon ofta så brinnande af kärlek till sin Herre och Frälsare, att hon wäl önskade kunna trycka Honom in i sitt hjerta, att hon icke hölle något för större salighet, än om hon kunde blifwa med Honom på det innerligaste sätt förenad; och si, då kommer den milde Herren här och utfinner ett sätt, huru äfwen en sådan önskan skulle tillfredsställas.

Men om man will tänka på den egentliga grunden härtill, måste man ihågkomma, att det just war menniskans återförening med sitt ursprung, med Gud, som war målet för hela försoningens råd. Menniskan war skapad till att wara innerligt förenad med Gud. Derföre war hon ock gjord till hans beläte. Detta förlorades genom syndafallet; då afslets föreningsbandet, menniskan skilde sig från sin Skapare, och deruti bestod den död, hwarom Herren hade sagt: "På hwad dag du äter deraf, skall du dö döden."

Första steget till återföreningen mellan Gud och menniskan togs genom Guds Sons födelse, Guds Sons menniskoblifwande, då Han blef såsom en af oss, då Han iklädde sig wårt kött, då Han antog wår natur och blef wår blodsförwandt; då war redan en märklig förening skedd emellan Gud och oss — ty wi woro med blodsband förenade. Hwarföre ock profeten hade förutsagt: "Han skall heta Emmanuel, Gud med oss" d.ä. icke blott: Gud ibland oss, utan: Gud i oss, Gud i wårt kött, Gud wår blodsförwandt; hwarom ock apostelen säger: "Efter den, som helgar, och de, som warda helgade, äro alla af en, derföre skämmes Han icke kalla dem bröder."

Men denna i Jesu födelse började förening tyckes Han wilja fullända i detta underbara sakrament, der Han låter oss också förena denna sin antagna hela menniskokropp med wår. — O, detta är dock något, det ock änglarna lyster se! O, hwilken helgedom den menniska bär hos sig, som är worden delaktig af Christi heliga lekamen! — som är en kropp och en ande med Honom! Hwilken ära och salighet!

fredag 26 juli 2013

"Hämnens eder icke själva, kära vänner, utan låten Guds vrede hava rum." (Rom. 12:19)

Här ställer nu apostelen emot hwarandra Guds rättwisa wrede och hämnd samt wår ogudaktiga sjelfhämnd, hwarmed han antyder, att om wi låta Gud wara wår beskyddare, will Han uti allt hafwa omsorg om oss, hämnas allt, hwad orätt oss tillfogas, och skaffa oss rätt; men om wi sjelfwa hämnas, då hafwa wi gått Gud i förwäg och tagit saken ifrån Honom — och då få wi hjelpa oss sjelfwa. Sådant antydes dermed, att apostelen ställer Guds hämnd emot wår hämnd och säger: "Hämnens eder icke sjelfwa, utan låten Guds wrede hafwa rum."

Apostelen säger icke, att wår lidna oförrätt skall blifwa ohämnad, utan han will endast, att Herren Gud skall få behålla sin majestätsrätt och wara alla menniskors domare, så att wi icke tränga oss in i hans embete med någon sjelfhämnd. Herren will wara ensam konung och domare öfwer sina skapade warelser. Ty det är skrifwet: Min är hämnden, jag skall wedergälla det, säger Herren.

Dessa Herrens ord borde wisserligen för alltid göra slut på allt wårt hämndbegär; ty då den store Guden will wara wår hämnare, borde wi med rätta så bäfwa för hans wrede, att wår wrede blefwe wänd uti innerligt förbarmande och förbön.

När wi se, huru högt Gud älskar sina barn och wänner, så att det heter: "Den eder rörer, han rörer Guds ögonsten" — då wi se, med hwilket brinnande nit Han wakar öfwer dem, så att Herren Christus försäkrar: "Alla edra hufwudhår äro räknade", hwilket ock innebär, att Gud skall aktgifwa på den mest fördolda ondska ochobarmhertighet, som någon kan tillfoga oss; och då wi derjemte weta, huru grufligt det tillgår, när Herren Gud sjelf wredgas och straffar — då borde wi wisserligen blifwa stilla och endast bedja: Gud, war oss alla nådig! Förlåt oss wåra skulder, såsom ock wi förlåta dem, oss skyldiga äro.

Ty då Herren Gud hemsöker dem, som göra dig orätt och ondt, tillgår det något grufligare, än du kanske sjelf skulle önskat. Ty wi må aldrig glömma, att den, som tillfogar oss oförskyldt lidande, har icke gjort det endast åt oss, utan i ännu högre grad åt Herren Gud, hwilken mycket hjertligare sörjer för oss än wi sjelfwa; och då är din förtryckare genast under Guds wrede — och Honom skall han icke kunna undkomma, såsom ännu ingen menniska undkommit Herren Gud!

Det säkra är, att synden icke blir till intet — det skola Guds höga fullkomligheter sörja för; synden skall alltid på något sätt drabba syndaren, antingen i tiden eller i ewigheten; och här i tiden antingen i bättringssorgen och delaktigheten af Christi lidande, eller ock i straffets och hämndens lidande. Kommer syndaren i tiden till bättring och delaktighet i Christi lidande för synden, då kommer han icke att uppbära syndens rätta straff, emedan detta har öfwergått Christus; men ångrens och tuktans lidande skall han dock hafwa.

Sker åter icke detta, då skall alltid Guds wrede drabba honom. Detta sker då ofta här i tiden på ett sådant sätt, att wi icke se det såsom syndens straff, då det nemligen sker genom wanligare olyckor, sjukdom, hungersnöd, eld, watten, krig o.s.w., men stundom sker det ock på ett sådant sätt, att äfwen wi menniskor kunna tydligt se Guds rättwisa hämnd deruti, t. ex. då en man, som förtryckt de swaga, enkor och faderlösa barn och med orätt tillwällat sig andras egendom, blir hemsökt med besynnerliga olyckor och stannar i yttersta fattigdom och elände; då den, som försmädat, förrådt och beljugit menniskor och beröfwat dem deras goda namn och rykte, sjelf faller i uppenbar skam och wanära; eller då den, som tillfogat menniskor swåra hjertesår, ja, lifstidslånga sorger, hwilken den menskliga rättwisan icke åtkommit, slutar i det olidliga stumma wemodet, wansinnet eller sjelfmordet o.s.w.

Men sker det icke här i tiden, att Gud hämnas missgerningen, då återstår hans rättwisa hämnd till den förskräckliga ewigheten, den tillkommande wreden.

Och nu, huru will du då wredgas öfwer din owän, huru skulle du wilja ytterligare hämnas, eller hysa några onda tankar och önskningar emot honom, när du wet, att en så swår Guds wrede redan hwilar öfwer honom? Borde du icke hellre då gripas af innerligt medlidande och bedja för honom, att han måtte komma till bättring! Sådant böra wi wäl betänka, då den store, fruktanswärde Herren säger: "Hämnden är min, jag skall weder- gälla det."

Detta föreställer oss nu apostelen för att rätt allwarligt tillbakawisa och qwäfwa wår starka benägenhet för ondska och sjelfhämnd. Och detta borde wisserligen wara nog att förmå alla, som wilja wara christna, som sjelfwa lefwa af idel barmhertighet och för hwar stund behöfwa Guds tålamod, att de icke mot en felande medtjenare skulle utöfwa den ringaste hämnd eller owilja.

torsdag 25 juli 2013

"Och gick satan in i Judas, som kallas Iskariot, och var en av de tolv." (Luk. 22:3)

Hwad wi isynnerhet böra lära af denna förskräckliga händelse, är, att ingen må wara säker och tänka: skrymtarena äro skrymtare; en redlig christen har intet att frukta. Nej, annat lärer oss Jude exempel.

Då Judas af Frälsaren utwaldes till apostel, war han wisserligen icke hwad han sedan blef. Och huru många äro icke de, som börjat i Anden, men lyktat i köttet? Se här på Jude exempel och alla andra syndafall, huru lätt och snart det kan wara gjordt, att en christen är förlorad. Isynnerbet när den rätt onda stunden är inne, när djefwulen med sina listiga och starka anlopp griper dig an och på en gång upptänder köttets begärelse och förblindar ditt förstånd, så att de förskräckligaste synder synas dig icke det ringaste farliga, men oändligen kära, ja nödwändiga — då är det snart gjordt, att du faller.

Till sådan frestelsestund hörer isynnerhet trenne ting: Först att synden blir dig synnerligen kär och behaglig; för det andra att om du än så mycket betraktar den, du omöjligen skall kunna finna, att den är farlig, utan den skall synas dig helt ringa och obetydlig; och för det tredje att du börjar synda med något litet och tänker, att "så litet gör ju intet".

Så war det, när ormen beswek Eva med sin illfundighet. Han sade: Icke skolen I dö; det är ju blott att taga ett äpple; och ett äpple är ju blott ett äpple. Men deremot skolen I winna mycket, nemligen först den ljufliga fruktens njutande och sedan ett större förstånd.

Likaså när han förförde Judas. Det börjades blott med litet snattande, och då hette det: Jag tager ju endast något så litet — och blott denna gång! (för hwar gång) och — det är icke orätt, att jag har något för mitt beswär.

Widare, när djefwulen ingaf honom i hjertat, att han skulle förråda Jesus, war det ju något så naturligt att tänka: Trettio silfwerpenningar äro icke att förakta — och ingen fara! Jesus är först oskyldig och sedan allsmäktig; icke kan det gälla hans lif — emellertid gör jag mig en god förtjenst.

Sådant hade Judas wisserligen tänkt. Hwem skulle hafwa sagt honom, att han dagen efter gerningen skulle wara så förtwiflad, att han skulle gå bort och hänga sig? Det trodde han icke, utan han tänkte blott på, huru han den dagen skulle njuta af sina penningar.

Hade han på thorsdagen, då Jesus warnade honom, trott, hwad han dagen derpå fick erfara, wisserligen hade han bäfwat för den handeln såsom för sjelfwa helwetet. Men han såg det ännu icke sjelf, och djefwulen fyllde honom med andra ingifwelser.

Hwar och en betänke detta i tid och läre en gång förstå syndens och djefwulens rätta art, nemligen att om du blott lnrymmer synd och skrymteri uti ett fall och wid ett tillfälle, skall du snart så försoffas, förtjusas och förblindas, att du icke förmår se, att det är den ringaste fara å färde, och så skall du småningom gå steg för steg till ditt yttersta förderf.

Ja, det är så besynnerligt i en sådan ond, satanisk tjusningsstund, att om du på det grundligaste will öfwerwäga och betrakta den synd, till hwilken du frestas, du dock skall omöjligen kunna se annat, än att den är alls intet farlig, utan ringa och lätt som en fjäder. Men deremot skall den ock på samma gång synas dig oändligen kär och ljuflig.

Dessa äro de rätta färgerna på syndens framsida i försökelsens stund, samt de rätta tecken, att du för tillfället är i en försökelse, eller står ett prof, då din odödliga själs wäl eller we torde skola afgöras. Ty börjar du nu allenast skrymta, hylla synden och dölja henne, så är det förbi med dig. Skrymteriet är syndens och djefwulens gyllene öfwerklädnad, förutan hwilken de ingen wäg komma. Sannerligen, tag bort skrymteriet, och du skall aldrig kunna blifwa i någon synd, eller fortfara deri, utan du skall då alltid uppstå derur och frälsas.

Hade Judas blott bekänt, hwad djefwulen hade ingifwit honom — om det ock endast skett inför någon af lärjungarna — så hade djefwulen genast warit afwäpnad, och Judas hade icke längre fortgått i synden. Detta är ett medel, som hårdt frestade christna i alla tider begagnat emot djefwulen, och alltid med stor wälsignelse. Derföre gäller just här apostelens förmaning: "Bekännen inbördes synderna den ena för den andra och bedjen för eder inbördes, att I warden helbregda."

Men allt detta är något, som man sällan rätt tror och besinnar, förrän man af egen bedröflig erfarenhet lärt det, då det ofta är för sent. Hwad är det då, man icke tror? Jo, att man i frestelsestunden undergår en werklig förblindelse och förtjusning, så att man blir trygg, säker och dristig och tycker sig se, att det är alls ingen fara, då det likwäl spelas om sjelfwa lifwet och själen. Och om någon tror detta förut, händer det honom likwäl, att när han sjelf faller i frestelse till någon synd, synes honom dock den synden icke farlig.

Här skulle man dock billigt komma i fruktan och med lärjungarna fråga: "Ho kan då warda salig?" Och Jesus swarade och sade: "Hwad som är omöjligt för menniskor, det är möjligt för Gud." Så länge wi blifwa uti denna fruktan och denna tröst, kunna wi aldrig förgås, utan wi skola alltid wara uti Guds hand. Han är en trofast hjelpare och herde och säger sjelf: "Ingen skall rycka de mina utur min hand."

onsdag 24 juli 2013

"Den som tror och blir döpt, han skall varda salig." (Mark. 16:16)

Wilja wi hafwa ett bibelord, hwaruti dopets alla herrliga skatter äro i korta, starka och förklarande ordalag innefattade, så hafwa wi ett sådant i Gal. 3:27: "Ty I, så många som ären döpta till Christus, hafwen eder iklädt Christus."

Hjelp Gud, att wi en gång märka denna omständighet! — I hafwen eder iklädt Christus!" Si, det är hela hemligheten af den obegripliga renhet och wälbehaglighet för Guds ögon, som skänkes oss i dopet. Wi äro iklädda Christus. Wi stå icke mer för Guds ögon i wåra egna personer, utan i hans Sons Christi person; likasom Christus på försoningsdagen stod för sin Fader icke i sin egen person med sitt eget anseende, utan i wåra personer såsom den ende syndaren för alla syndare, bärande på sig hela werldens synder.

Då war Han iklädd werlden. Nu blifwa wi i dopet iklädda Christus och betraktas inför Gud, icke efter hwad wi sjelfwa äro, utan hwad Christus är; wi stå för Gud i Christi kläder, i Christi person, i Christi rättfärdighet och anseende. Detta heter här wara "iklädd Christus".

Allt, hwad Christus för oss war, gjorde och hade, är i dopet på oss öfwerflyttadt, åt oss skänkt; ty Christus hade efter sitt nådefulla behag genom sina ord om dopet uti detta nedlagt, med detta sammanbundit hela saligheten, som Han förwärfwade oss. Hwaraf kommer, att så många, som warda döpta till Christus, blifwa på en gång iklädda allt detta, som hör till att warda salig, nemligen: hela Christus och all hans förtjenst; så att hwad Christus för oss war och är, det är så alldeles wårt, som om wi sjelfwa i wåra egna personer wore detsamma, och hwad Christus i wårt ställe gjort, är så alldeles wårt, som om wi sjelfwa gjort detsamma. Ty wi äro iklädda Christus.

Men hwad är nu Christus? Först är Christus idel renhet och rättfärdighet, derföre äro wi ock idel renhet och rättfärdighet. — I oss sjelfwa? Nej, i Honom allena; såsom "Han, hwilken icke wisste af någon synd, blef för oss gjord till synd, på det wi skulle warda Guds rättfärdighet genom Honom".

Widare: Christus är täck och skön, så att Fadren i Honom har allt sitt behag, Christus är Guds Son och rikets arfwinge; derföre äro wi Guds barn, arfwingar och Christi medarfwingar.

Nu förstå wi, huru det gick till, att de skröpliga lärjungarna woro alldeles rena; nu förstå wi, hwad det språket betyder: "Så är nu intet fördömligt för dem, som äro i Christus Jesus", d. ä. oaktadt de ännu i sitt kött och på sina fötter i wandringen hafwa mycket orent och skröpligt, kan likwäl intet deraf tillräknas dem till fördömelse. Ty just derföre äro de iklädda Christus, att de icke mer skola skådas och dömas, efter hwad de sjelfwa äro, utan efter hwad Christus är.

Nu förstå wi, hwarföre det hos profeten war förutsagdt: "Och detta skall wara hans namn, det man skall kalla Honom: Herren wår rättfärdighet." Den som rätt och wäl förstår denna hemlighet, han kan i sanning sägas weta något, han är kommen temmeligen långt ut ur djefwulens wåld och har lagt en orygglig grund till en rätt gudomlig frid i sitt hjerta. Men den som icke förstår eller will förstå denna hemlighet, han har ingen rätt insigt i evangelium och kan hwarken råda sig sjelf eller andra, kan icke heller denna hemlighet förutan någonsin i sin lifstid komma till någon frid, icke heller till någon sann helgelse, än mindre hjelpa andra dertill.

Derföre är det denna salighetens kunskap, som en christen så nödwändigt behöfwer. Då kunde han ändtligen en gång få ett warmt och christligt sinne, både mot sin Gud och sina medmenniskor, samt en wälgrundad och helsosam frid i sitt hjerta.

Ty när detta kommer in i en menniskas hjerta, att hon icke mer står i sina egna orena kläder för Gud, utan är iklädd Christus och är i Honom alldeles ren, täck och behaglig för Guds ögon; att hennes synder, som så jämmerligt plåga henne, aldrig skola tillräknas henne, o, då blir hon en ny menniska, då wämjes hon wid allt sitt eget, wid både sin fromhet och sin ofromhet; då blir Christus, Christus, endast Christus hennes allt i alla, både hennes rättfärdighet och hennes helgelse, ja, hennes lifs, hennes tankars medelpunkt; då älskar hon Honom och hans heliga wägar; då tager hon med nöje farwäl af sin förra werld, sitt förra wäsende i synd och fåfänga;, då will hon gerna följa sin Herre och tjena Honom i ewig rättfärdighet, oskuld och salighet; då har hon äfwen för den saken sitt hopp i Honom allena, förtroligt bedjande: Tag du, min Jesu kär, mitt hela hjerta, rensa mig du, döda du mitt kött.

Och si, detta är det, som både werkas uti oss och förebildas genom dopet — hwilket apostelen derföre kallar nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse.

tisdag 23 juli 2013

"Evad vi leva eller dö, höra vi Herren till." (Rom. 14:8)

Detta är både hemligheten och högheten af de trognas lif på jorden. Med hela sitt lif, sin tillwaro, och äfwen med sin död, tillhöra de Herren. De äro icke sina egna; de äro hans, hwilken skapat, återlöst och helgat dem. De äro hans, icke blott efter förbundet med Honom, utan ock efter sin ande och sitt lifs hela riktning. Ty ingen af oss lefwer sig sjelf.

De andligen döda kunna icke annat än "lefwa sig sjelfwa", lefwa för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela lifs riktning werkligen lefwa för Herren, det kommer deraf, att den nya födelsen och det andliga lifwet icke äro en blott tanke och föreställning, utan en stor werklighet, som bewisar sig i krafter och egenskaper, hwilka aldrig finnas i naturen.

Bland dessa krafter och egenskaper är denna utmärkande, att wi icke mer lefwa oss sjelfwa, utan nu hafwa i Herren, hans sak, bans ära, hans wälbehag wårt lifs högsta och dyraste mål, huru wäl eller illa det än må lyckas oss att i werk och gerning utföra, hwad wi innerligast älska och eftersträfwa. Såsom redan är sagdt, lefwa wi för Herren, icke blott efter wårt förbund med Honom, utan ock efter wår ande, wår innersta håg och sträfwan. Går det icke fullkomligt i lefwernet, utan wi börja i något fall lefwa oss sjelfwa, så är detta en afwikelse från wår innersta wilja, hwilken afwikelse wi då sjelfwa bestraffa.

Och ingen dör sig sjelf. Äfwen i afseende på sin död är en christen icke mer sin egen, utan Herrens och Honom undergifwen. En christen har hwarken rättighet eller wilja, att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt lif; måste han äfwentyra eller uppoffra det, så skall det ske efter Herrens bud och ordning. I ären icke edra egna, I ären dyrt köpta," säger apostelen. Endast om Herrens ära och wälbehag eller hans bud och ordning så fordra, skola wi wara williga att uppoffra wårt lif, och då på hwad sätt eller tid Herren behagar.

En trogen må hwarken önska sig att lefwa eller att dö med afseende på sig själf. Han bör alltid så: Will Gud, att jag skall ännu längre wara här på jorden, så will ock jag det; will Gud åter taga mig hem, så will jag icke wara på jorden. Wi fela den ena gången med att önska oss ett förlängdt lif; den andra gången med att sjelfwiskt önska oss döden. Allt hwad wi äro och hafwa, äfwen wårt lif, hörer Herren till och bör åt Honom öfwerlemnas.

Lefwa wi, så lefwa wi Herren. Att wi "lefwa Herren" innebär, att wi betrakta wårt lif, wår hela tillwaro såsom Herrens egendom och derföre äfwen i allt handla såsom hans tjenare. Det innebär, att wi uti allting se på hans wilja, såsom det enda rättesnöret för allt, hwad wi göra eller företaga; att wi hafwa hans ära och hans wälbehag till wårt enda ögnamål. Det innebär ock, att wi uti allt, hwad wi erfara här i lifwet, öfwerlemna oss åt hans ledning, i lust och nöd, ehwad Han gifwer eller Han tager något, samt wilja åt Honom offra alla wåra gåfwor och krafter. —

Dö wi, så dö wi Herren. Såsom hela wårt lif är Herrens och åt Honom helgadt, så är äfwen wår död. Om wi ock dö en naturlig död, så sker det då i medwetande, att wi äro Herrens; Derföre wilja wi ock wara nöjda, hvilken stund och på hwilket sätt Han behagar att kalla oss.

Men i wissa händelser beror ock wår död af wårt eget wal, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sig wid ett wisst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle wåga sitt lif, men kunde genom flykt rädda det. Uti alla sådana fall är en christen både pligtig och efter anden willig att hellre offra sitt lif, än swika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han sålunda för Herrens skull offrar sitt lif, då heter det ock, att han "dör Herren". Ehwad wi nu lefwa eller dö, så höra wi Herren till.

Wi äro så wäl i lifwet som döden både hans egendom och hans tjenare. En sådan tröst och förmån hafwa de trogna allena, att hwarhelst de äro, i lifwet, i döden eller efter döden, "äro de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De äro alltid i hans händer, åt hwilken är gifwen "all makt i himmelen och på jorden". Lefwa wi här i främlingslandet, så äro wi dock hans barn och tjenare, i hans osynliga sällskap; och kallas wi hädan, då äro wi "hemma när Herren" för att ewigt se Honom, såsom Han är. Här i tiden höra wi Herren till, först efter tron och samwetet, sedan efter kärleken och tjenandet. Och då wi dö, då äro wi ock Herrens egendom och i hans wård både till kropp och själ.

Kroppen är i hans hemlighetsfulla, men säkra förwar undangömd intill uppståndelsens dag, då den skall oförgänglig återställas till ett ewigt lif; och själen är i Guds paradis, i Christi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den skall åter beklädas med den "andliga lekamen", hwilken är lik Christi förklarade lekamen. War wiss derpå, att den, som tillhör Herren i tiden, tillhör Honom ock i döden och i ewigheten. Det är då ett öfwer alla wåra tankar saligt förhållande, att "ehwad wi lefwa eller dö, höra wi Herren till".

"Om jag kunde profetera och visste all hemlighet och allt förstånd och hade all tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag intet." (1 Kor. 13:2)

Det är en bekymmersam företeelse, att under det en finare själfrättfärdighet will göra wår kärlek och dess bewisning till salighetswäg, se wi å andra sidan äfwen christna, hwilka lärt den stora hufwudsanningen, att wi warda rättfärdiga utan förskyllan endast genom tron på Christus, samt genom denna tro äfwen erhållit den nya himmelska kärleken, börja åter efter någon tid dels blifwa så kalla, döda och efterlåtna i kärleken och dess bewisning, att de nu tyckas "lefwa blott sig sjelfwa", dels ock kunna mycket lätt trösta sig för denna brist och anföra, att wi warda dock saliga blott af nåd genom tron, likasom skulle wi warda saliga genom en tro, som icke werkar någon kärlek.

Det är isynnerhet mot detta olyckliga bedrägeri, wi böra ofta och allwarligt besinna, hwad Herrens ord lärer i denna fråga.

Sannt är nu det, att wi warda rättfärdiga allenast af Guds nåd genom tron på den kärlek, hwarmed Gud i Christus älskat oss, och icke genom någon wår kärlek; men det är icke sannt, att wi warda rättfärdiga genom en tro, som icke werkar kärlek. Nej, säger apostelen, "om jag hade all tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så wore jag intet". "Det är så omöjligt, att den lefwande tron kan wara utan kärlek, som att elden kan wara utan wärme" (Luther).

Då i Skriften läres, att wi warda rättfärdiga blott genom tron, menas der endast den tro, som gör hjertat lefwande och warmt i kärlek. Så sade Herren Christus: "Deraf skola alla förstå, att I ären mina lärjungar, om I hafwen kärlek inbördes." Och Johannes upprepar idkeligen i sin första epistel, att wi just genom kärleken skola "weta, att wi äro af sanningen", "weta, att wi äro Guds barn", "äro födda af Gud".

Hafwa wi en gång kommit till tron, minnas wi ock, huru wi då fingo en ny, brinnande kärlek i wåra hjertan, icke blott till den nådige Guden, som förlät oss alla wåra synder, utan ock till wår nästa, nemligen dels en "broderlig kärlek" till alla dem, som wi ansågo tro och älska Jesus, dels ock en "allmännelig kärlek", så att wi med innerlig omsorg tänkte på alla menniskors frälsning och salighet. Har nu denna heliga kärlek upphört, huru är det då med wår tro?

Må ock wår förtröstan wara än så lugn och stark, må ock wårt andliga ljus wara än så stort, är dock wår tro nu wisserligen endast ett dödt beläte, af hwad hon förut war, då hon nu icke werkar någon kärlek. Se äfwen, hwilka stora och priswärda gerningar, Herren Christus fann hos församlingens ängel i Ephefus, och dock hade denne öfwergifwit sin första kärlek, hwilket Christus förklarade wara ett så betänkligt tecken, ja, ett sådant "affall", att om icke bättring skedde, skulle ock ljusstaken bortstötas från dess rum.

"Jag wet dina gerningar", säger Herren, "och ditt arbete och ditt tålamod, och att du icke kan fördraga de onda; och du har försökt dem, som säga sig wara apostlar, och äro det dock icke, och du har funnit dem wara ljugare, och du lider och har tålamod och arbetar för mitt namns skull och är icke worden trött. Men jag har emot dig, att du har öfwergifwit den första din kärlek. Betänk, hwarifrån du är fallen, och bättra dig och gör de första gerningarna; annars skall jag snart komma till dig och bortstöta din ljusstake från dess rum, om du icke bättrar dig."

Här finna wi, att kärleken är ännu en särskild sak i hjertat och kan wara förlorad äfwen under en så priswärd werksamhet, så kraftiga och christliga gerningar, som dem Christus här uppräknar, nemligen då du nu icke mer ligger för dina synder wid Jesu fötter, utan är sjelf god och derföre icke heller blir upptänd i kärlek till bröderna. Att man sålunda under de präktigaste gerningar kan sakna denna kärlek, det wisar ock apostelen, då han säger: "Om jag talade med menniskors och änglars tungor och hade icke kärleken, så wore jag en ljudande malm och en klingande bjellra. Och om jag kunde profetera och wisste all hemlighet, om jag gåfwe alla mina egodelar åt de fattiga och läte min lekamen brinna (såsom martyrerna på bålet) och hade icke kärleken, så wore det mig intet nyttigt."

Wisserligen borde detta förhållande wäcka oss att inför Herrens ögon besinna, huru wi hafwa det med kärleken. Wi finna af både Christi och apostelens ord, att hwadhelst wi äro, tro eller göra, utan att hafwa denna werkliga kärlek i hjertat, hwilken genom tron och nåden födes, så är alltsammans falskt och blott bedrägeri, huru christligt och wackert det än synes. Måtte wi i alla wåra lifsdagar minnas och besinna detta!

måndag 22 juli 2013

"Och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk äfwen detta. Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjelp, som wi behöfwa mot synden. När wi först fått syndernas förlåtelse, behöfwa wi ock nåd till syndernas aflåtelse. Och äfwen den will Herren sjelf gifwa: Han helar alla dina brister. — Så sannt som Han har förlåtit dig alla dina synder, så sannt som du har werkligt annammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sannt har du ock ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att blifwa fri från de brister, som widlåda dig, och att ingenting är dig en swårare plåga än dina egna swagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister äro din swåraste plåga!

Har icke detta sinne åtföljt din tro, så wet du icke ännu, hwad den sanna tron är. Om du ock mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror, att du har tron, så är dock din tro ännu blott en sjelfgjord inbillningstro, om du icke beswäras af dina egna brister mer än af något annat ondt på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som äro andliga, de äro andligen sinnade;" och "hwilken icke har Christi Ande, han hör icke Honom till". Men det är omöjligt, att den, som har Christi Ande, icke skulle tänka på att warda helig och Christus lik, ja, hafwa deruti sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida af bristerna. Ty omöjligt kan Christi Ande wara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, sjelfwa den syndiga naturen i oss, kan wara ense med Anden. Hwarföre ock Paulus om sig sjelf bekänner: "Jag har lust till Guds lag efter den inwärtes menniskan (det nya kreaturet i oss, som är födt af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag, som är i min håg, och griper mig fången uti syndens lag."

Men för det andra fordras ock, att wi rätt förstå, hwad det är, att Herren helar wåra brister. Många mena, att det innebär, att wi skola helt befrias ifrån dem, hwarigenom wi skulle snart wara alldeles rena, såsom Christus war, och såsom wi skola wara i himmelen. Men icke så. Detta är willfarelse. Herren skall wäl för hwar gång hela wåra brister och andliga sjukdomar, men de kunna alltid igen återkomma. Ware ingen säker! Wi hafwa sett, att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stridde mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här tillgår det likasom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en menniska alltid igen snafwa, falla, stöta sig, skada sig, eller eljest blifwa sjuk, och Gud har aldrig gifwit oss någon trygghet deremot; men i dess ställe har Han uppfyllt jorden med läkemedel samt gifwit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så ock här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men Han will sjelf städse wara wår läkare, såsom Han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Christi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, der hwar och en har sina krankheter. Du skall ingen enda helig finna, som icke har någon särdeles brist att dragas med. Och derjemte äro wi alldeles för wanmäktiga att göra oss fria derifrån; ty om det stode i wår makt, skulle säkert hwarje christen genast göra det. Då är det wår enda tröst, att Herren will sjelf wara wår läkare och beständigt hela alla wåra brister. Såsom ock här icke står har helat, liksom det en gång wore så gjordt, att det aldrig mer behöfdes, utan här står helar hwilket sker och skall ske beständigt.

Och detta gör Han på det sättet, att Han först straffar, bedröfwar, slår och dödar wår gamla menniska; och sedan, när wi ropa om nåd, åter tröstar, hugswalar och upprättar oss och gifwer oss då ett nytt uppsåt att wandra warligare. Han säger sjelf tröstligen: "Sen I nu, att jag allena är det. Jag kan döda och lefwande göra, jag kan slå och kan hela."

Tag sjelfwa David till exempel härpå. Utom smärre hwardagsbrister, föll David stundom i swåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och si, Herren slog honom, men helade honom ock. Den andra gången i högmod, så att han derföre räknade sitt folk; och si, Herren slog honom, men helade honom ock. Då sjöng han denna psalm: "Lofwa Herren, min själ, den dig alla dina synder förlåter och helar alla dina brister."

lördag 20 juli 2013

"Lova Herren, min själ... den dig alla dina synder förlåter." (Psalt. 103:2)

Ja, säger du, jag skulle ock tro mina synders förlåtelse, om jag icke hade en viss synd, som är allt för svår och otillbörlig!

Du har således en hemlig tyngd på ditt hjärta; detta är visst svårt, men märk, huru orden här lyda: "Den dig alla dina synder förlåter." Det är sant, det är en synd till döds, som aldrig kan förlåtas, "försmädelse mot Anden"; men de, som begått denna, pläga aldrig söka förlåtelse.

Nu säger ock Kristus uttryckligen, att denna synd är den enda, som aldrig varder förlåten. För övrigt säger Han, att "all synd och smädelse varder människorna förlåten", även så svåra synder som försmädelse mot Gud, ja, de gruvligaste synder, såsom Herren själv så högtidligt försäkrar: "Om edra synder än vore blodröda, skola de dock varda snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, skola de dock varda såsom en ull!"

Stanna här! Skulle du icke vid en så stor försäkran av den barmhärtige Guden göra Honom till viljes och tro Honom på orden, även om du alls intet känner i ditt hjärta? Eller vill du ännu strida mot Herren och vid ett så stort och tröstligt ord icke tro Honom? Du kunde därmed begå den gruvliga synden, som heter göra Gud till ljugare! Vill du ännu ett enda ögonblick gå borta ifrån din Gud i otro, kall och stel och vrång till sinnes? 

Men, säger du, jag har ock en gång fått och trott förlåtelse, men har åter syndat. Gud kan väl icke beständigt förlåta!

Svar: Att du syndat, sedan du fått nåd och upplysning, är visst den svåraste synd; men märk dock åter på orden. Här står icke förlåtit, såsom om det hade skett blott en gång, utan förlåter, beständigt och oavlåtligen förlåter. Om Gud icke förlåter beständigt, så är hans förlåtelse till ingen nytta, och så bleve ingen själ frälst; ty då vore allt genast förlorat, efter där är beständigt synder i vårt kött, vilka ock beständigt framträda.

Hit höra Luthers kostliga ord: "Emedan uti wårt kött häftar en ewig synd, så länge wi lefwa här på jorden, och ingen ände är på fel och förseelser, så är sannerligen af nöden, att wi deremot hafwa en ewig och stadigt warande förlåtelse, på det wi icke för syndens skull må åter falla under Guds wrede, utan för förlåtelsens skull ändå alltid förblifwa under nåden." Detta är Herrens ewiga förbund, som gör, att synden icke kan fördöma oss!

Tag här sjelfwa David för dig till bewis. Han hade också stått i nåd hos Gud en lång tid och åtnjutit en alldeles utomordentligt stor nåd: tidigt i sin ungdom begåfwad med Guds ords och Andens upplysning, från fårherde utwald och smord till Guds folks konung, sedan wälsignad med stora segrar och mycken ära, ja, att han ock war en stor Herrens profet, och si, han faller på en gång i twå de grufligaste synder, hor och mord!

Der woro nu "blodröda synder", och märk, begångna af den mest upplyste och benådade man, och likwäl — likwäl fick han förlåtelse! fick en herrlig tillsägelse och förlåtelse, och det genast, när han bekände inför Herren sin öfwerträdelse.

Och hwad hade han gjort för att försona Gud och få förlåtelse? Alldeles intet, nej, icke det ringaste, utan hade endast efter mycket motstånd ändtligen drifwits af nöden att midt i sin skam komma fram för Gud och bekänna synden, och då fick han genast förlåtelse. Han säger sjelf: "Då jag wille förtiga det, försmäktade mina ben för min dagliga gråt; ty din hand war dag och natt swår på mig. Men jag sade: Jag will bekänna för Herren min öfwerträdelse; då förlät du mig min synds missgerning."

Här ser jag nu, hwad Guds ewiga förbund will säga, som gör, att ingen synd kan fördöma oss! Här ser jag, att om ock synderna äro blodröda, skola de dock, aftwagna i Lammets blod, warda snöhvita. Här ser jag, att "Jesu Christi Guds Sons blod renar oss af alla wåra synder". Här ser jag, att äfwen fastän man haft nåd och upplysning förut, synden ändå genast förlåtes.

Här gör jag den sunda, enkla slutsatsen: Har Gud förlåtit David, som hade så stort ljus och så stor nåd och dock syndade så groft, då wågar jag icke ett ögonblick misströsta och gå fjerran från min Gud; då kan, då bör och då får jag wara wiss, att Han också lika wäl förlåter mig — så wida jag icke till mina andra synder nu äfwen skall lägga den försmädelsen mot Gud, att jag skulle säga, det Han, twärt emot sitt ord, har anseende till personen och icke håller sina ord!

Beware mig Gud för en sådan otro! Jag är ju ock en menniska äfwen jag, lika wäl som David. Jag är ju dock försonad med Christi dyra blod, äfwen jag, lika wäl som David. Och David war en lika grof syndare som jag. Då nu likwäl han för så swåra synder fick nåd, då wågar jag icke misströsta; helst den store, barmhertige Guden sjelf säger: "Jag will ingen syndares död" — "allenast känn dina missgerningar" — "och om dina synder wore blodröda, skola de dock warda snöhwita!"

fredag 19 juli 2013

"Han (Abraham) tvivlade icke på Guds löfte med otro, utan vart stark i tron, givande Gud äran." (Rom. 4:20)

Aposteln säger här, att då Abraham icke tvivlade på Guds löfte, utan fortfor att tro och vänta dess uppfyllelse, huru illa det än såg ut för människoögon, har han därmed "givit Gud ära".

Detta är ett mycket tänkvärt ord. Den som under svåra trosprövningar ändå fortfar att hålla Gud för sannfärdig i sitt löfte, fortfar att hoppas, där intet hopp är, blott därför att Gud har givit löftet, den giver Gud ära; den människan erkänner på allvar, att Gud är allsmäktig och sannfärdig.

Såsom Luther säger: "Att giva Gud hans rätta ära, är intet annat än att hålla Honom för en trofast och sannfärdig, vis, barmhärtig och allsmäktig Gud och, korteligen, erkänna Honom för den, som allena skapar och giver allt gott." Sådant gör endast tron; då vi däremot genom otron beröva Gud hans ära och göra Honom till ett svagt, vanmäktigt eller trolöst väsende, såsom Johannes säger: "Den som icke tror Guds vittnesbörd, han gör Honom till en ljugare",  vilket ju är alldeles förskräckligt. Men sådan är otron.

"Därför", säger åter Luther, "fordrar vår Herre Gud intet högre av oss människor, än att vi giva Honom hans ära och hålla Honom för vår Gud, d. ä. att vi icke hålla Honom för en inbillad och tom avgud, utan för en rätt sannfärdig Gud, som antager sig oss, hör våra böner, förbarmar sig över oss och hjälper oss i all nöd. När Han får det av oss, då har Han sin gudom hel och oförkränkt, ja, då har Han allt, som ett troende hjärta möjligen kan giva Honom. Att av hjärtat giva Gud sådan ära, är därför visserligen en vishet över all vishet, en (människans) rättfärdighet över all (mänsklig) rättfärdighet, en gudstjänst över all gudstjänst, ett offer över alla offer."

Om vi rätt besinna sådant, skulle vi väl något mer, än vanligen sker, fara efter trons gåva; ty det skulle väl dock vara oss en lust att få giva åt Gud något, som riktigt behagar Honom. Och det göra vi, om vi endast tro Honom på hans ord och tillsägelser och därmed giva Honom ära.

Huru Abraham genom tron gav Gud ära, visar aposteln ytterligare, då han tillägger: Och var fullviss därpå, att den som lovade, Han var ock mäktig det att hålla.

Han war "fullviss", djupt övertygad och genomträngd av den sanningen, att Han, som hade givit löftet, var ock mäktig att fullgöra det. Herren Gud hade med den frågan: Månne för Herren något kan vara omöjligt? bragt Abraham till en djup eftersinning av den omständigheten, att vadhelst Herren lovade, kunde Han ock fullgöra efter Han var själva Skaparen, den Allsmäktige. För Honom kunde ju icke någonting vara omöjligt.

Det var genom samma anmärkning jungfru Maria också bragtes att tro den underliga bebådelsen, att hon, som "visste af ingen man", skulle bliva Guds Sons moder, då ängeln erinrade: Ty för Gud är ingenting omöjligt. Vi märka här, att tron måste stå på själva Guds allmakt; tron skall hava så höga och för allt förnuft orimliga ting för sig, att intet mindre än Guds allmakt betryggar henne.

Det är då icke att tro, när man så jämkar och uttyder löftesordet, att vi, arma, vanmäktiga och blinda varelser, skola kunna begripa, huru det skall tillgå att fullgöra det. Detta är ju tvärtom att mäta Guds makt och vishet efter vår egen, att således göra Gud lika med oss, fallna, vanmäktiga dårar, vilket är rentav en hädelse.

Nej, då jag blott har ett ord av den allsmäktige Guden, låte jag detta vara mig nog! Tron låter då icke mer uppehålla sig med förnuftets frågor: "Huru är det möjligt?" utan hon avhugger alla sådana överläggningar med den enda genfrågan: "Månne något kan vara omöjligt för Herren?" —

Det var ock just med dessa språk och våra textord, Luther och hans medkämpar stärkte sig i striden för den rätta läran om sakramenten emot dem, vilka ville i dessa inlägga endast så mycket, som med förnuftet kunde förklaras.

Men isynnerhet må alla trogna bereda sig på sådana prövningar, såväl för tron på den närvarande nåden under all kännbar synd, frestelse och anfäktning, som ock för tron på Guds bönhörelse och hjälp i all annan nöd under vandringen — sådana prövningar, att intet mindre skall förslå till trons upprätthållande än Guds egen starkhets makt. Herren Gud skall själv draga försorg därom, att vi skola få sådana prövningar; ty det gäller hans ära och vår fullkomning i nåden.

Ju hårdare vi prövas, så att vi ropa och skria av all inre och yttre nöd och dock genom Honom frälsas, desto mer varda hans makt och trohet förherrligade, såsom Han själv säger: "Jag vill gå före dig och göra backarna till jämn mark, sönderslå koppardörrar och sönderbryta järnbommar; på det man skall förnimma både från östan och västan, att utan mig är intet. Jag är Herren och ingen mer."

torsdag 18 juli 2013

"Du berömmer dig av lagen och vanhedrar Gud med lagens överträdelse. Ty för eder skull varder Guds namn försmädat ibland hedningarna." (Rom. 2:23,24)

Här samlar aposteln allt, vad han förut i kapitlet sagt och ännu kunnat säga, till en enda förkrossande slutanmärkning:

"Du berömmer dig av lagen och vanhedrar Gud med lagens överträdelse;" d. ä. just därmed att du berömmer dig av lagen och likväl för  ett brottsligt leverne, bringar du vanära och försmädelse över Gud och hans ord; "ty för eder skull varder Guds namn försmädat ibland hedningarna, såsom det är skrivet".

I leven på ett sådant sätt, att när hedningarna se edra gärningar och höra, att I berömmen eder av den sanne Gudens kännedom och lag, de måste tänka, att denne Gud och denna lag kunna icke vara goda, efter det I, som ären hans folk, gören så onda gärningar. Såsom det är skrivet — hos edra egna profeter klagar Gud själv häröver och säger: "De höllo sig lika som hedningarna, dit de kommo, och ohelgade mitt heliga namn, så att man sade om dem: är detta Herrens folk?"

Detta är själva tyngdpunkten i den förkrossande bestraffning, aposteln här giver judarna. Att med sitt leverne komma Guds dyra namn till försmädelse, är en så fruktansvärd sak, att ett fromt hjerta vill alldeles förgås vid blotta tanken på möjligheten att hava gjort något sådant. Och här säger aposteln om judarna, att de förde ett sådant leverne, att själva hedningarna i sitt mörker kunde straffa dem och för deras skull försmädade Herrens namn.

Då man betänker, huru högt juden ansåg sig stå över hedningarna genom de många och stora företräden, han hade framför dem — huru han alltid medlidsamt blickade ned på dem, såsom på "blinda", i "mörker varande", och att aposteln nu kastar över honom den anklagelsen, att själva hedningarna för hans synder lärde att förakta och försmäda Gud, då måste man säga: Det var en förskräckligt krossande sammanställning.

Och så måste människohjärtat sönderslås och tillintetgöras, om där skall bliva en ny födelse, ett sant anammande och saligt trosliv av den nåd, som evangelium förkunnar. Och detta var apostelns ändamål med denna förkrossande predikan: det var att "rödja Herrens väg", att "förnedra de berg och högar". Han måste sålunda såra och bedröva, på det hans herrliga evangelium skulle sedan desto bättre hela och hugsvala.

Men vad aposteln här sagt om judarna, har tyvärr en alltför träffande tillämpning på de flesta namnkristna, isynnerhet de skriftlärda ibland oss, de lärare, som icke lära sig själva, utan leva fram uti ett obotfärdigt väsende.

O, att var och en, som läser dessa apostelns ord, kunde taga dem till sitt hjärta och eftersinna, om de icke inträffa på honom! Du är genom det heliga dopet intagen i Guds förbund, du framträder kanske även till Kristi lekamens och blods sakrament, du har kanske god kristendomskunskap, så att du kan riktigt tala Guds ord till andra, kanske även talar om bättringens nödvändighet, om en sann tro och ett heligt leverne; men — huru är det med ditt egentliga väsende, ditt hjärta och liv?

Detta är ju en rätt tillämpning av texten. Lever du själv i den bättring, som är inför Gud? "För Honom är intet kreatur osynligt." Han känner det. Lever du själv i en sann trosförening med din Frälsare? Lever du själv i en daglig helgelsens övning att döda ditt eget kött, dess lustar och begärelser? Eller kanske din kristendom består uti att blott veta och tala — så att du säger: man skall frukta och älska Gud över allting, men du lever i dina smågudars dyrkan, utan någon fruktan eller klagan däröver vid nådestolen?

Kanske du utlägger och inskärper alla Guds bud för andra, men är själv en svärjare? — kanske en sabbatsbrytare? — kanske en drinkare? — kanske du lever i hat till en medmänniska? — eller i en hemlig last? O, det vore ju ett förskräckligt skrymteri!

Men Herren, den Allsmäktige och Helige, ser det. Han känner dig. På detta sätt "samkar du dig själv vrede på vredens dag, när Guds rättvisa dom blir uppenbar", så sant Gud icke ljuger. Och på detta sätt ger du andra anledning till försmädelse och förakt för den heliga lära, du bekänner. Ditt husfolk och dina grannar skola stödja sig på din ogudaktighet och trösta sig i sitt oomvända tillstånd. Du bidrager således att fördärva och förhärda dem, för vilka Kristus lidit döden. Sådant skall Han en dag utkräva av dig.

Om du blott icke bekände hans religion, så syndade du för dig själv; men nu syndar du på Herrens heliga namn och på hans dyrköpta. Det är för denna omständighet, Herren säger: "Vi förkunnar du mina rätter och tager mitt förbund i din mun? Efter du dock hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig."

onsdag 17 juli 2013

"Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas liknelse." (1 Kor. 15:49)

Här är nu en förkunnelse, vid vilken vi väl må bedja Gud om nåd till tro och öppnade sinnen.

Hör! "Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas."

Tror du det? Att vi bära den jordiskas (Adams) likhet, det känna vi i alla våra lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du ock lika visst, att vi en dag skola bära den himmelskas likhet, vi, som äro med Honom förenade?

Tror du detta, att Adam och Kristus voro den ene lika visst som den andre stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi skola danas — att de äro liksom de tvenne stora modeller, efter vilka våra tvenne olika tidskiften skola formas: det ena tidskiftet, nämligen jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet, nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden hava burit den jordiskas likhet, med allt det elände som därtill hörer, vi ock skola en gång bära Kristi likhet, med all den herrlighet som därtill hörer?

Tror du detta, att för alla som äro i  Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning, såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den ljuva sommaren?

O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare Herrens namn!

Vad det vill säga, att vi bära den jordiskas liknelse, det märka vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som voro lika hans beläte." Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bära vi Adams likhet uti de egenskaper, som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, korteligen: en naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv varda jord. Men sedan hörer ock till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och sorg - all slags vidrighet.

Hela vårt väsende är liksom sammansatt av synder, såsom: Guds förakt, afguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek, högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar, orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger: "Utur människans hjärta utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."

Si, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och förgängelsen. Om man vill eller icke, så måste man dock gå liksom omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång törneskog, där man beständigt sargas och blöder.

O, tröttna icke, Guds barn! Bliv icke otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer en annan tid sedan, så sant Gud icke har skapat människan blott till lidande. "Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är uti allt motsatsen till den jordiskas.

Till Kristi belätes likhet hörer först en "andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet, svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet, "ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek och renhet — att vi skola där kunna älska Gud så helt, fullkomligt och brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande tillstånd kunna fatta.

Ja, den som någon stund, t. ex. i den första trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så hade där redan varit himmel och salighet. Se, uti denna fullkomliga kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är ock den allrahögsta salighet.

Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att fullkomligt vara allt, vad vi här ville och hungrade efter, men aldrig uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt, utan att hava en evig trygghet och rolighet i den förklarade Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.

Ja, det kunde man ock tänka sig om Gud, då Han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt — hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa oändlig salighet, som att Han skapade det omätliga havets vattenmassor.

tisdag 16 juli 2013

"Giv oss i dag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten, som i denna bön är översatt med daglig, har visserligen varit ett twetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar sammanstämma dock däri, att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — icke vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsendes uppehållande".

Nu frågas den, som vill "träta med Gud": Har du icke allt härtills fått det, som varit nödvändigt till ditt väsendes uppehållande? Och om du icke fått allt efter den ritning, som du själv uppgjort över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt, vad Han lovat, vilken bäst vet, vad som är dig nyttigast. Eller vet du, huru mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som icke blott är fattig, utan ock gäldbunden, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag skall vara människor skyldig och skall kanske icke kunna göra var man rätt, skall kanske bliva en visa i lastarens mun till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du icke antingen har någon synnerlig högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du icke "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro beder denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att Han skall giva dig så mycket, att du icke skall behöva bliva till skam såsom bedragare, utan skall kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller ock ett svårt högmod, som behöver nedtuktas — det är endast något sådant, som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten, som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han icke kan göra var man rätt.

Vad det åter angår, att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter icke kan alltid försörja sig själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, tilldess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har ock en lärdom till de lyckliga, som icke veta av dessa bekymmer för sin bärgning och icke tyckas behöva bedja om dagligt bröd. Det är tvenne ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Haven I Kristi sinne, så skolen I ock betänka dessa Kristi ord. Han säger icke: "Giv mig mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd giv oss."

Menar du, att Gud givit dig ditt myckna goda, för att du skall blott själv leva därav efter ditt behag, eller att du skall samla skatter blott för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du måste icke längre vara min fogde."

Se här, vad Guds mening är, då Han giver somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt därpå, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer, än han behöver, och den andre så fattig, att han icke har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi hava olika kallelser: de, som fått mer, än de behöva, skola vara Herrens "gårdsfogdar", som skola åt Honom förvalta hans gåvor. Då vill Han låta en hop fattiga lägra sig omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vilja ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vilja nedgräva pundet i jorden och göra avgudar därav åt sig och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom skall mycket varda utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall varda mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dig själv."

Förgät då icke, att det finns omkring dig så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, vilka alla uträcka sina händer efter bröd. Du skall därför i denna bön bedja för alla människor och icke tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: icke bedja såsom en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är blott en förvaltare. Och detta skola vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att Han om allt det goda, vi gjort, kan säga: I haven det gjort mig.

När vi därjämte veta, att uttrycket dagligt bröd icke blott betecknar mat och kläder, utan allt, vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen, vilken icke lever blott sig själv, utan ock älskar sin nästa, sakna anledningar att bedja denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda, du nu äger, varför du alltid har anledning att bedja om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, är ganska hälsosamt för en kristen.

måndag 15 juli 2013

"Ske din vilja." (Luk. 11:2)

Denna bön fordrar helt och hållet ett gudälskande hjerta — ett hjerta, som egentligen ser blott på Guds wälbehag. Den fordrar ett godt barns hjerta, som "ingen wilja har", utan will blott fadrens wilja och icke behöfwer något widare skäl, hwarföre det och det skall ske, utan endast att det är fadrens wälbehag.

Tusende kunna älska något godt, ädelt, nyttigt, nödwändigt, men det är icke detsamma som att älska Guds wilja. Ty det är icke nog, att wi älska samma saker, som Gud älskar, utan wi skola älska sjelfwa Guds wälbehag, utan afseende på saken som Han will; således, älska Gud — och för hans behag älska, hwad helst Han will, äfwen om det synes oss än så galet eller swårt, såsom när Abraham får befallning att offra sin Isaac, "löftets son". Då kunde han omöjligt inse något skäl dertill, utan skulle endast för Guds wilja göra det.

Och nu fordrar den tredje bönen, att wi icke blott skola fördraga en sådan Guds wilja, utan ock älska den så, att wi bedja om densamma. Wi skola nemligen aldrig glömma, att bön — bön måste wara hjertats sak, icke förståndets och icke påbudets werk, utan hjertats eget begär och angelägenhet. Men när Guds wilja är den gamle Adams död och korsfästelse, och dessutom all menniskonatur will wara fri och älskar sin egen wilja, så må man wäl fråga: Huru kan någon menniska få ett sådant hjerta, som så älskar Guds wilja, att man werkligen beder om densamma?

Ett sådant hjerta får man aldrig (om man plågar sig till döds derför) på något annat sätt, än genom en ny födelse af Gud. Men då en själ har blifwit wäl utpinad af sin egen ondska och af lagens heliga kraf och omsider såsom helt owärdig öfwerwäldigas af den stora oförskyllda nåden, så att hon säger: o Jesu, det är för mycket — och hon får i hans blod all sin rening, i hans kärlek all sin salighet, då Guds kärlek sålunda är utgjuten i hennes hjerta — då blir henne ock Guds wälbehag dyrare än allt, hwad som kan tänkas och nämnas.

Då blir det hjertats första fråga: "Hwad får jag göra dig till behag, du oför- liknelige Frälsare? O, att jag måtte blott göra Guds wilja!" Och då wet den själen icke, hwad som är godt och rätt, mer än hwad den himmelske Fadren will; och då wet hon ingenting så ondt, som sitt eget hjerta, och säger med fullt allwar: "Döda, o Gud, min wilja! Jag kan icke sjelf döda den så, som jag bör, men gör det du!" Och när hon så beder emot sig sjelf, då beder hon om Guds wilja.

Således, när jag först är uttröttad af min egen wiljas ondska och sedan så genomträngd dels af Guds storhet, att hans wilja är mig mer än hela min salighet, dels af hans kärlek och ljuflighet, så att om blott hans wilja sker, är allting wäl; då har jag ett sådant hjerta, som werkligen älskar Guds wilja.

Här må nu hwar och en gifwa akt på sitt tillstånd. Wi hafwa här åter ett stycke, som uppenbarar wårt hjertas innersta. Wi erinra åter, att bönen måste wara ett uttryck af menniskans egen omsorg, åstundan, angelägenhet. Icke skall hwem som helst kunna bedja denna bön. Du, som detta läser, stanna dock en stund såsom inför Guds ansigte, inför de ögon, som skåda hjertans tankar och uppsåt. Huru är det med dig i detta stycke?

Du kan wäl weta med dig sjelf, om du plägar umgås med sådana omsorger, suckar och böner: "Gud, wisa mig din wilja! Hjelp mig att göra din wilja!" Det är ju omöjligt, att den Helige Ande kan bo i ett hjerta utan att uppwäcka sådan omsorg derinne.

En christen kan wäl ofta så förströdd öfwerfara bönen: Ske din wilje, att han icke ens med tanken följde den; men gif akt på, hwad som först och sist är hans hjertebön, om det icke är just denna: "Gud, min Fader, min Frälsare, hjelp mig, hjelp mig, att jag må göra din wilja! Hjelp mig emot min grufliga tröghet! Gif mig din Helige Andes drift och kraft att göra din wilja; och wisa mig din wäg, att jag wandrar i din sanning!" -

Jo, detta är något alldeles utmärkande på ett hjerta, i hwilket den Helige Ande bor. Det är just den ena stora hälften, af hwad som skulle utmärka det nya förbundets barn, hwarom Herren säger: "Jag skall gifwa min lag i deras hjerta och skrifwa den uti deras sinne." Guds lag är ju Guds wilja. Att nu Guds lag är skrifwen i hjertat och sinnet, förnimmes blott derigenom att hjertat älskar Guds wilja, att jag har ett sådant sinne, som innerligen suckar: "O, att jag kunde hålla din lag af allt hjerta! O, att jag kunde göra Guds wilja!"

Wi säga icke, att en christen är en fullkomlig menniska, o nej, det är mycket i hans inre lif och hans yttre lefwerne, som är rätt skröpligt; han kan icke heller så waka, bedja och strida emot sina oarter, som han borde och wille; det finns intet folk, som känner så mycken brist, som just de trogna. Men märk likwäl: Förstår han, att det och det är Guds wilja, då är detta genast hans lefnadslag, då will han ock fullgöra det; och om nu köttet strider emot Anden, då uppkommer bön — se här, huru sjelfwa bedjandet af denna bön uppkommer i hjertat — just genom köttets strid emot Anden uppkommer kamp och bön om Guds wilja. Det måste wi nödwändigt widhålla, att en christen har ett sådant hjerta och sinne.

söndag 14 juli 2013

"Helgat varde ditt namn." (Luk. 11:2)

Denna bön måste wisst hafwa någon djupare betydelse och större wigt, än wi genast förnimma, alldenstund Christus gjort den till den första bönen.

Härtill kommer ännu, att denna bön påtagligen åsyftar detsamma som det andra budet i Guds lag: Du skall icke missbruka Herrens din Guds namn — och detta är det budet, hwarwid den förskräckliga hotelsen är fästad: "Herren skall icke låta honom blifwa ostraffad, som missbrukar hans namn".

Då nu en sådan utmärkande wigt fästes wid detta bud och denna bön, borde hwar och en begynna att ana, att här måste ligga någon stor hemlighet förborgad, då likwäl samma bud och bön för alla wanliga menniskotankar synas wara de minst wigtiga.

Nu, hwad kan då Herren Christus mena med den bönen: "Helgadt warde ditt namn?"

För att göra oss reda härför, måste wi betänka, hwad Guds namn will säga. Hwad är Guds namn? Swar: Guds namn är allt, som säger oss, hwad Gud är, med alla sina gudomliga egenskaper och fullkomligheter.

Men för att säga, hwad Gud är, dertill fordras all Guds uppenbarelse på jorden — wi kunna ändå blott högst ofullständigt fatta Honom.

Nu har Gud först uppenbarat sig i sina skapade werk; men af den uppenbarelsen skåda wi, om man så får säga, blott hans yttre. Hans hjertas tankar, hans gudomliga rättfärdighet och barmhertighet, hans wilja och råd i afseende på oss, menniskor, förblefwe oss likwäl ewigt förborgade hemligheter, om Han icke äfwen hade uppenbarat sig uti ordet, först det skrifna och omsider det wäsendtliga, som blef kött och bodde ibland oss, såsom Guds herrlighets sken och hans wäsendes rätta beläte. Derföre fordras ock allt Guds ord till att lära känna Honom.

Korteligen: Guds namn är icke i hast uttaladt, såsom förbundets Ängel sjelf antydde, då Manoah frågade Honom efter hans namn. Han swarade: "Hwi frågar du efter mitt namn, det dock är underligt" — eller kanske rättare: "det är Underlig." Så frågade ock Moses Herren efter hans namn och fick till swar: "Jag skall wara, den jag skall wara", och åter: "Jag skall wara det." Detta är betydelsen af namnet Jehovah.

Detta är hans majestätiska wäsendes namn, hwartill Han ännu fogat många tillägg, utgörande både förskräckliga och ljufliga beskrifningar på hans egenskaper. Så t.ex. är det ett namn, som kan gå oss igenom märg och ben, då Han säger: "Jag Herren, din Gud, är en stark, nitälskande Gud" — ja, då Han kallas en "förtärande eld" — en förskräcklig Gud för alla ogudaktiga — den allsmäktige, rättfärdiga, helige, store.

Men Guds ord öfwerflödar ock af ljufwa och saliga namn på wår Gud. Han kallar sig ock den barmhertige, nådige, tålige, fromme, trofaste. Särskildt blir Gud såsom uppenbarad i köttet till wår frälsning kallad Emmanuel, d.ä. Gud med oss, samt underlig, råd, Gud, hjelte, ewig Fader, fridfurste. Han kallar sig ock wår tröstare, wän, herde, brudgum, broder, fader. Men hwem kan uppräkna alla den Högstes namn, hwilka såsom en ljuflig balsam äro utgjutna öfwer allt Guds ord! Såsom Salomo säger: "Ditt namn är en utgjuten salwa." Korteligen, allt Guds ord utgör eller uttrycker Guds namn.

Men huru skulle wi underlåta att särskildt ihågkomma det namnet, som är öfwer alla namn, hwilket för syndare är ljufligare än alla namn, som någonsin kunna nämnas i himmelen och på jorden; det namnet, i hwilket allena wi skola warda saliga; det namnet, som wederqwicker de arbetande och betungade, tröstar de bedröfwade, helar de sårade, förlossar de fångar, gör de fattiga rika, afplanar synder, gör rättfärdig och salig! Det är det dyra namnet, med hwilket Gud har benämnt sig uti sin Son — det tröstrika frälsarenamnet, Jesus.

I detta namn har Gud nedlagt sitt hela hjerta emot syndare, sitt ewiga frälsningsråd, sin ewiga kärlek, sin barmhertighet, sitt tålamod, sin trohet — allt, allt, som kan göra en syndare salig, har Gud inlagt uti det namnet Jesus. Det korta namnet är ett helt evangelium. Syndares frälsning är dess betydelse.

Men nu märka wi, att under det wi betrakta dessa betydelsefulla Guds namn, såwäl som andra heliga Guds ord, börjar Gud sjelf att framstå för wåra själar, förklarad, stor, herrlig, helig, nådelig, allt efter de namn och den beskrifning på Honom, som wi betrakta. Häraf kommer, att det icke blott är ett hebreiskt talesätt att säga: Guds namn, när man menar Gud sjelf, utan det brukas ock hos oss, när någon talar illa om sin nästas person, hans ord och gerningar, att wi säga: Han "förklenar hans namn".

När wi betänka allt detta, så märka wi, att till Guds namns helgande hör allt, som gör, att Gud blifwer för själarna förherrligad, rätt känd, ärad och älskad, då deremot allt, som bidrager att förwända begreppet om Gud, eller förringa wördnaden för Honom och hans ord, hans werk och hans sak på jorden, det heter att ohelga hans namn.

lördag 13 juli 2013

"Om jag förehade något orätt i mitt hjärta, så vorde Herren mig icke hörande." (Psalt. 66:18)

Om det är dig swårt att kunna tro ditt barnaskap hos Gud, ja, det är dig kanske alldeles omöjligt för den eller den omständigheten, så gif akt på följande åtskilnad:

Om grunden till din misströstan ligger deri, att du wet med dig en uppsåtlig syndaöfning, som du icke will öfwergifwa, såsom att du lefwer i oförsonligt hat till en medmenniska, eller du har slutit förbund med någon köttslig lusta, eller du öfwar någon oärlighet i handel eller arbete, med ett ord, en uppenbar köttets gerning, som du således ärnar fortfara med; så försök icke att genom evangelium öfwerrösta och nedtysta motsägelserna och intala dig att ändå tro ditt nådestånd; ty allt Guds ord är för mycket klart stridande deremot, och Herrens Ande, som skulle gifwa dig trons wisshet och wittnesbörd om ditt barnaskap, är "sanningens Ande", en ren och helig Ande. Han kan icke gifwa dig ett wittnesbörd, som strider emot sanningen; och du skall alltid törna emot apostelens ord till trollkarlen: "Du har ingen del eller lott i detta ordet, ty ditt hjerta är icke rätt för Gud." Han säger icke: Ty dina synder äro för många och swåra; utan han säger: "Ditt hjerta är icke rätt för Gud."

Men gläds, att han icke heller säger: Derföre måste du för alltid wara förlorad; utan han tillägger ännu: "Bättra dig af denna din ondska och bed Gud, att ditt hjertas tankar må warda dig förlåtna". Tänk, då icke ens trollkarlen, så genomsyrad af skrymteri, "full med bitter galla och bebunden i wrånghet" — då icke ens han gifwes förlorad, utan får komma till Gud och bedja om förlåtelse! Men märk widare, att apostelen till denne icke säger endast: "Tro på Herren Jesus", utan: "Bättra dig af denna din ondska." Så säger ock Christus: "Om ditt öga är dig till förargelse (till förderf, till hinder för nådelifwet), så rif det ut och kasta det ifrån dig." Han säger icke: "Så tro på mig, och du behöfwer icke utrifwa ögat." Nej, tron och ett godt samwete kunna aldrig stå tillsammans med hyllade synder; man drifwes alltid genom sådana bort från nådestolen.

Luther anmärker, att det är många, som afhålla sig från nattwarden och från bönen, emedan de ligga fängslade uti herrskande synder, såsom oförsonligt hat och andra dylika, hwilka de icke wilja öfwergifwa. "För sådana", säger han, "wore det wisst det bästa råd, att de läte synden fara och så komme till Gud i sakramentet och bönen. Detta wore dem wisserligen bättre än att fortfara i synden och gifwa kropp och själ åt djefwulen." O ja, det är dig mycket bättre, säger ock Christus, att du gör dig det lidandet af ett ögas utrifwande och ingår i lifwet, än att du skulle hafwa twå ögon och kastas i helwetets eld.

O, war wis, fly från synden! Herrlighetens krona lönar wäl allt ditt lidande af köttets korsfästande. Genom blifwandet i synden förhindrar du din bön och förlorar Guds saliga frid i tiden och den himmelska glädjen i ewigheten.

Men märk, detta gäller om synder, som du hyllar — icke blott älskar, såsom alltid köttet, äfwen hos de heliga, har sin gamla kärlek till synden — utan som du hyllar, d. ä. när du ånyo gör förbund med synden, ursäktar den och ärnar bibehålla den, och det oaktadt den är dig icke tvetydig, utan en uppenbar synd. Att på sagda sätt hylla en sådan, strider alltid direkt emot tron och nåden.

Det är helt annorlunda med en christen, som säger: "Jag älskar dig synd förskräckligt, men jag hatar och förbannar min kärlek till dig", och söker hos den allsmäktige Guden hjelp mot sjelfwa denna syndakärlek. Si, är detta förhållandet med dig, nemligen att du så betraktar din syndakärlek och söker förlossning, så skall du icke ett ögonblick fly för din hulde, försonade Fader, utan genast skynda i hans famn och med full wisshet tro hans nåd.

Och — märk — wakta dig, att du icke företager dig att först wänta på befrielse från synden, innan du skall tro nåden; ty just det wäntandet wore den mäktigaste snara, hwarmed djefwulen kunde fängsla dig. Det är blott genom tron, du kan wänta någon förlossning.

Och att köttet älskar synden, ja, att wissa medfödda oarter följa och plåga oss, så länge wi äro på jorden, det är ett förhållande, hwaröfwer alla heliga nödgas qwida; men "sådana synder", säger Luther, "hwilka wi sålunda sjelfwa bestraffa, äro nakna och blotta synder, som alltid hafwa Christi offer mellan sig och Gud", och hwilka derföre aldrig skola fördöma oss, så länge wi ännu blifwa i Christus, och synden derföre äfwen är korsfäst. Nu, emot sådana synder och alla hwardagsbrister måste du endast djupt och beständigt inprägla i ditt hjerta de stora, ewiga grunderna för wår benådning och kämpa, såsom för lif och salighet, för bibehållandet af din barnaförtröstan. Ty du skall weta, att det är djefwulens allrahögsta sträfwan att rycka denna ur ditt hjerta och störta dig i misströstan och träldomssinne.

Tag derföre här allt Guds evangelium till hjelp; tag här sakramentet, bönen och bröders råd och förböner till hjelp, att icke samwetet neddrages i träldom, utan genom tron segrar öfwer motsägelserna.

fredag 12 juli 2013

"Vi berömma oss av hoppet, som vi hava till den herrlighet, som Gud skall giva." (Rom. 5:2)

Orden äro i grt. kortare, nemligen sålunda: "Och berömma oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika wäl betyda den herrlighet, Gud sjelf har, som den herrlighet, Han skall gifwa sina trogna. Men detta är ock till arten och wäsendet en och samma herrlighet; Gud skall werkligen gifwa oss af sin egen herrlighet, såsom Christus sade: "Jag har gifwit dem den herrlighet, som du har gifwit mig; att de skola wara ett, såsom ock wi äro ett; jag i dem, och du i mig, att de skola wara fullkomna uti ett". "Fader, jag will, att der jag är, skola ock de wara med mig, som du har gifwit mig; att de skola se min herrlighet, den du har gifwit mig." Hwilken menniskotanke kan fatta allt, hwad sådana ord lofwa oss?

Och här må wi icke förbise, utan wäl märka, att då apostelen i sitt bref ännu icke talat ett ord om de troendes helgelse och goda gerningar, han redan förut säger, att de berömma sig af hoppet om Guds herrlighet. Han wisar, att de icke grunda detta sitt hopp på den helgelse, som följer af tron, utan säger, att wi genast, "då wi äro wordna rättfärdiga af tron", hafwa både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen hafwa genast sitt arf i himmelen.

Wi se ock, att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de, som trodde, genast kunde äta sitt bröd med hwarannan i fröjd, och att de lofwade Gud i sitt hjertas enfaldighet. Så läsa wi ock om den ethiopiske kamereraren och fångwaktaren i Philippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behöfde icke först se sig mognade i nåden eller se de frukter, som flutit af tron; de hade redan på blott den nåd, som war dem förkunnad i Christus, ett gladt och saligt hjerta.

Och ett sådant i Gud saligt hjerta kan ingen hafwa, utan att tro både den närwarande nåden och den tillkommande herrligheten; ty skulle wi icke tro denna sednare, hwartill tjente oss då den förra? Wäl kunna wi genom Andens frukter winna större wisshet om wår tros äkthet, men sjelfwa tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lofwat, nemligen icke blott syndernas förlåtelse, utan ock ewinnerligt lif.

Må då hwar och en akta sig för den farliga willfarelsen, att ett troende Guds barn icke genast är färdigt att ingå i himmelen, utan att dertill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Wäl kan en sådan mognad medföra ett större mått af herrlighet, såsom Skriften på några ställen wisar, men sjelfwa riket, barnaskapet och arfvet hafwa wi genast genom tron allena. Och om wi i hundrade år lefde under nådens uppfostran och tillwäxt, så hade wi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den ewiga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan ingå i herrligheten. Röfwaren på korset och den i Christi tjenst utarbetade Johannes fingo begge af samma nåd det ewiga lifwets gåfwa.

Då Paulus ännu ansåg de colosser behöfwa sådana förmaningar, som wi läsa i tredje kapitlet af hans bref till dem, uppmanar han dem likwäl att "tacka Fadren, som hade gjort dem beqwäma till att wara delaktiga i de heligas arfwedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom ock en borgerlig arfsrätt beror endast af födelsen. Måtte wi icke blott ega, utan ock berömma oss af detta hopp! Dermed gifwa wi Gud ära, och dermed stärkas alla wåra andliga krafter i striden.

"Salighetens hjelm" är ett wigtigt wapen. Så sannt wi werkligen äro i striden för kronan, då wi icke blott skola tröttas af tidens wedermöda, utan ock erhålla många sår, många glödande skott, behöfwes det wäl, att wi wederqwicka och styrka wår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, ewiga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så skall wårt hopp icke komma på skam. Blott en förökad tro, och du är genast öfwermåttan rik och salig.

Se på allt, det Gud gjort ifrån werldens begynnelse, och fråga dig, om det är möjligt, att Gud skapat menniskan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden skall sist blifwa till intet! Redan menniskosjälens förmögenheter wittna dock om annat. Och sedan, månne Gud blott för ett timligt godt utgifwit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, gifwit oss ordet och sakramenterna blott för något timligt wäl? Har Gud sändt sin Ande i wåra hjertan, att förkrossa, hugswala och helga oss, har Han gifvit oss korset och all den tuktan, som wi dagligen lida — och du kan dock wara owiss om, hwad allt detta förebådar? Slutligen: Har Gud gifwit oss alla löften om ett ewigt lif, och Han skulle sist bedraga oss?

"Herre, föröka oss tron!" det är den bön, wi här skola behöfwa, för att behålla "förtröstningen och hoppets berömmelse fast intill änden".