onsdag 31 juli 2013

"Ären I utan aga, i vilken alla äro vordna delaktiga, så ären I oäkta och icke barn." (Hebr. 12:8)

Gud är ett obegripligen kärleksrikt och hult väsende — detta är det vissaste, som finnes på jorden. Men vad betyder det då, att alla Guds barn på jorden skola lida?

Ja, här är visheten, här Guds hemliga tankars uppenbarelse. Om vi blott finge ögonen öppnade att se, vad Guds barns lidande betecknar, så skulle vi så innerligt älska och fröjdas åt allt vårt lidande, som åt ljuvliga himlabudskap från vår Fader, vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Varen vid god tröst! I kommen till himmelen. Kännen I icke, att jag har redan börjat bereda eder därtill, börjat döda edert kött, rena, luttra, feja och helga eder ande, själ och kropp! Tron säkert, att jag icke utan mening så tillreder eder! Tron säkert, att om jag i tiden bereder eder för himmelen, jag också tänker verkligen taga eder dit."

Detta tecken är så tydligt talande, att t. o. m, de blinda hava härigenom fått syn på den stora sanningen, att Gud ämnar sina barn ett evigt liv i himmelen. Genom blotta förnuftet hava många tänkare endast genom den företeelsen kommit till visshet, att det är ett evigt liv efter detta, nämligen den företeelsen, att det här i tiden "går den rättfärdige, såsom hade han gjort de orättfärdigas gärningar", och däremot går den orättfärdige allt väl — då dessa tänkare likväl förstått, genom allt vad de se av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett alldeles fullkomligt väsende, fullkomligt i rättvisa och oändligt i godhet, kärlek och ömhet om människan; då hava somliga förstått så mycket, att det måste komma en annan tid, då det ojämna skall jämnas, då Lazarus skall få sitt goda och rike mannen sitt förtjänta onda; och andra hava t. o. m. förstått, att allt det lidande, som Guds barn hava, intet annat är än den Heliges arbete att döda synden uti oss och fullborda vår helgelse. Ty de hava sett med ögonen, vad annars apostelen säger, att "den, som lider i köttet, vänder åter av synden", att den gamla människan genom lidanden och bedrövelse försvagas och mattas i sina lustar och begärelser.

Sålunda förstå vi då Guds mening med alla våra lidanden: Han bereder oss för himmelen. Han dödar vår synd och fullbordar vår helgelse.

Och huru skulle det gå med hela vår kristendom, med allt Andens verk i själen, om icke Gud beständigt tuktade och saltade oss med lidanden? Känna vi icke dagligen, huru vi genast börja bliva sömniga, köttsliga och världsliga, när på någon liten tid allting gått oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och huru skulle tron övas och underhållas, om vi icke komme i prövningar? För tron är ju det den naturliga övningen, att vi föras i en ställning, där vi intet se, ingen hjälp och kraft äga, utan måste bero blott på den allsmäktige och sannfärdige Guden.

Huru skulle det bliva med vår bön, om vi alltid hade det vi behövde, eller kunde själva hjälpa oss? Huru skulle det gå med vår gudsfruktan, om icke Gud stundom visade sig vred? Huru skulle vi på längden värdera nåden, om vi bleve på en gång fria från våra synder i köttet, eller kunde, när vi ville, göra oss fria ifrån dem? Huru skulle det bliva med kärleken och ödmjukheten, om vi aldrig hade några förödmjukelser? Det går tyvärr ändå nog sakta och skröpligt med alla dessa goda tingens tillväxt; men huru skulle det gå, om vi icke hade någon aga?

Härav se vi, huru alldeles nödvändigt det är för vår tillväxt i det goda, för vår helgelse och vårt bevarande från andlig död och syndens överhandtagande, att Gud beständigt följer oss med sin väckande och tuktande aga. Här är nu huvudgrunden, varför alla heliga fordom och alla äkta Guds barn ännu i dag måste hava något bittert, något lidande, någon tuktan.

Och detta är en så bestämd Guds ordning, att apostelen säger: "Ären I utan aga, i vilken alla äro vordna delaktiga, så ären I oäkta och icke barn." Detta är ett tydligt språk. Det säger oss uttryckligen, att så sant du är ett Guds barn, skall du hava aga; att om du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett avgörande tecken, att du är oäkta och icke barn i huset.

Vi förstå väl, att de små, späda barnen ej ännu kunna behöva yttre tuktan, de ledas ännu så väl blott genom Anden och ordet, men när de dels tillvuxit, så att de tåla de hårdare luttringarna, dels börjat under tidens längd bliva sömnaktiga och vårdslösa, då skola de hava aga; ty att ett Guds barn skulle vara så rent och gott, att det icke mer behöver renas, luttras och tillväxa, det är något, som Skriften icke vet av. Således blir det en regel utan undantag, att alla de, som skola beredas för himmelen, skola agas, risas och luttras.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan,
nåd, ja, nåd, hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

1 kommentar:

  1. Här behövs en diskussion kring själva begreppet "aga", som ju i Sverige mer eller mindre omöjliggjorts efter 1979, trots att själva saken - det aktivare, även fysiska, ingripandet mot det egna barnets oarter - är lika aktuell och värd eftertanke som någonsin tidigare. (Jfr hur versen av Lina Sandell bearbetats).

    SvaraRadera