söndag 14 juli 2013

"Helgat varde ditt namn." (Luk. 11:2)

Denna bön måste wisst hafwa någon djupare betydelse och större wigt, än wi genast förnimma, alldenstund Christus gjort den till den första bönen.

Härtill kommer ännu, att denna bön påtagligen åsyftar detsamma som det andra budet i Guds lag: Du skall icke missbruka Herrens din Guds namn — och detta är det budet, hwarwid den förskräckliga hotelsen är fästad: "Herren skall icke låta honom blifwa ostraffad, som missbrukar hans namn".

Då nu en sådan utmärkande wigt fästes wid detta bud och denna bön, borde hwar och en begynna att ana, att här måste ligga någon stor hemlighet förborgad, då likwäl samma bud och bön för alla wanliga menniskotankar synas wara de minst wigtiga.

Nu, hwad kan då Herren Christus mena med den bönen: "Helgadt warde ditt namn?"

För att göra oss reda härför, måste wi betänka, hwad Guds namn will säga. Hwad är Guds namn? Swar: Guds namn är allt, som säger oss, hwad Gud är, med alla sina gudomliga egenskaper och fullkomligheter.

Men för att säga, hwad Gud är, dertill fordras all Guds uppenbarelse på jorden — wi kunna ändå blott högst ofullständigt fatta Honom.

Nu har Gud först uppenbarat sig i sina skapade werk; men af den uppenbarelsen skåda wi, om man så får säga, blott hans yttre. Hans hjertas tankar, hans gudomliga rättfärdighet och barmhertighet, hans wilja och råd i afseende på oss, menniskor, förblefwe oss likwäl ewigt förborgade hemligheter, om Han icke äfwen hade uppenbarat sig uti ordet, först det skrifna och omsider det wäsendtliga, som blef kött och bodde ibland oss, såsom Guds herrlighets sken och hans wäsendes rätta beläte. Derföre fordras ock allt Guds ord till att lära känna Honom.

Korteligen: Guds namn är icke i hast uttaladt, såsom förbundets Ängel sjelf antydde, då Manoah frågade Honom efter hans namn. Han swarade: "Hwi frågar du efter mitt namn, det dock är underligt" — eller kanske rättare: "det är Underlig." Så frågade ock Moses Herren efter hans namn och fick till swar: "Jag skall wara, den jag skall wara", och åter: "Jag skall wara det." Detta är betydelsen af namnet Jehovah.

Detta är hans majestätiska wäsendes namn, hwartill Han ännu fogat många tillägg, utgörande både förskräckliga och ljufliga beskrifningar på hans egenskaper. Så t.ex. är det ett namn, som kan gå oss igenom märg och ben, då Han säger: "Jag Herren, din Gud, är en stark, nitälskande Gud" — ja, då Han kallas en "förtärande eld" — en förskräcklig Gud för alla ogudaktiga — den allsmäktige, rättfärdiga, helige, store.

Men Guds ord öfwerflödar ock af ljufwa och saliga namn på wår Gud. Han kallar sig ock den barmhertige, nådige, tålige, fromme, trofaste. Särskildt blir Gud såsom uppenbarad i köttet till wår frälsning kallad Emmanuel, d.ä. Gud med oss, samt underlig, råd, Gud, hjelte, ewig Fader, fridfurste. Han kallar sig ock wår tröstare, wän, herde, brudgum, broder, fader. Men hwem kan uppräkna alla den Högstes namn, hwilka såsom en ljuflig balsam äro utgjutna öfwer allt Guds ord! Såsom Salomo säger: "Ditt namn är en utgjuten salwa." Korteligen, allt Guds ord utgör eller uttrycker Guds namn.

Men huru skulle wi underlåta att särskildt ihågkomma det namnet, som är öfwer alla namn, hwilket för syndare är ljufligare än alla namn, som någonsin kunna nämnas i himmelen och på jorden; det namnet, i hwilket allena wi skola warda saliga; det namnet, som wederqwicker de arbetande och betungade, tröstar de bedröfwade, helar de sårade, förlossar de fångar, gör de fattiga rika, afplanar synder, gör rättfärdig och salig! Det är det dyra namnet, med hwilket Gud har benämnt sig uti sin Son — det tröstrika frälsarenamnet, Jesus.

I detta namn har Gud nedlagt sitt hela hjerta emot syndare, sitt ewiga frälsningsråd, sin ewiga kärlek, sin barmhertighet, sitt tålamod, sin trohet — allt, allt, som kan göra en syndare salig, har Gud inlagt uti det namnet Jesus. Det korta namnet är ett helt evangelium. Syndares frälsning är dess betydelse.

Men nu märka wi, att under det wi betrakta dessa betydelsefulla Guds namn, såwäl som andra heliga Guds ord, börjar Gud sjelf att framstå för wåra själar, förklarad, stor, herrlig, helig, nådelig, allt efter de namn och den beskrifning på Honom, som wi betrakta. Häraf kommer, att det icke blott är ett hebreiskt talesätt att säga: Guds namn, när man menar Gud sjelf, utan det brukas ock hos oss, när någon talar illa om sin nästas person, hans ord och gerningar, att wi säga: Han "förklenar hans namn".

När wi betänka allt detta, så märka wi, att till Guds namns helgande hör allt, som gör, att Gud blifwer för själarna förherrligad, rätt känd, ärad och älskad, då deremot allt, som bidrager att förwända begreppet om Gud, eller förringa wördnaden för Honom och hans ord, hans werk och hans sak på jorden, det heter att ohelga hans namn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar