Ja, säger du, jag skulle ock tro mina synders förlåtelse, om jag
icke hade en viss synd, som är allt för svår och otillbörlig!
Du har
således en hemlig tyngd på ditt hjärta; detta är visst svårt, men märk,
huru orden här lyda: "Den dig alla dina synder förlåter." Det är
sant, det är en synd till döds, som aldrig kan förlåtas, "försmädelse
mot Anden"; men de, som begått denna, pläga aldrig söka förlåtelse.
Nu säger ock Kristus uttryckligen, att denna synd är den enda, som
aldrig varder förlåten. För övrigt säger Han, att "all synd och
smädelse varder människorna förlåten", även så svåra synder som
försmädelse mot Gud, ja, de gruvligaste synder, såsom Herren själv så
högtidligt försäkrar: "Om edra synder än vore blodröda, skola de dock varda
snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, skola de dock varda
såsom en ull!"
Stanna här! Skulle du icke vid en så stor försäkran
av den barmhärtige Guden göra Honom till viljes och tro Honom på
orden, även om du alls intet känner i ditt hjärta? Eller vill du ännu
strida mot Herren och vid ett så stort och tröstligt ord icke tro Honom?
Du kunde därmed begå den gruvliga synden, som heter göra Gud till
ljugare! Vill du ännu ett enda ögonblick gå borta ifrån din Gud i
otro, kall och stel och vrång till sinnes?
Men, säger du, jag har ock en gång fått och trott förlåtelse, men
har åter syndat. Gud kan väl icke beständigt förlåta!
Svar: Att du
syndat, sedan du fått nåd och upplysning, är visst den svåraste synd;
men märk dock åter på orden. Här står icke förlåtit, såsom om det hade
skett blott en gång, utan förlåter, beständigt och oavlåtligen förlåter.
Om Gud icke förlåter beständigt, så är hans förlåtelse till ingen nytta,
och så bleve ingen själ frälst; ty då vore allt genast förlorat,
efter där är beständigt synder i vårt kött, vilka ock beständigt
framträda.
Hit höra Luthers kostliga ord: "Emedan uti wårt kött häftar
en ewig synd, så länge wi lefwa här på jorden, och ingen ände är på
fel och förseelser, så är sannerligen af nöden, att wi deremot hafwa en
ewig och stadigt warande förlåtelse, på det wi icke för syndens skull må
åter falla under Guds wrede, utan för förlåtelsens skull ändå alltid
förblifwa under nåden." Detta är Herrens ewiga förbund, som gör, att
synden icke kan fördöma oss!
Tag här sjelfwa David för dig till bewis. Han hade också stått
i nåd hos Gud en lång tid och åtnjutit en alldeles utomordentligt stor nåd: tidigt i sin ungdom begåfwad med Guds ords och Andens
upplysning, från fårherde utwald och smord till Guds folks konung, sedan
wälsignad med stora segrar och mycken ära, ja, att han ock war en stor
Herrens profet, och si, han faller på en gång i twå de grufligaste synder,
hor och mord!
Der woro nu "blodröda synder", och märk, begångna
af den mest upplyste och benådade man, och likwäl — likwäl fick han
förlåtelse! fick en herrlig tillsägelse och förlåtelse, och det genast, när
han bekände inför Herren sin öfwerträdelse.
Och hwad hade han gjort
för att försona Gud och få förlåtelse? Alldeles intet, nej, icke
det ringaste, utan hade endast efter mycket motstånd ändtligen drifwits af nöden
att midt i sin skam komma fram för Gud och bekänna synden, och då
fick han genast förlåtelse. Han säger sjelf: "Då jag wille förtiga det,
försmäktade mina ben för min dagliga gråt; ty din hand war dag och
natt swår på mig. Men jag sade: Jag will bekänna för Herren min
öfwerträdelse; då förlät du mig min synds missgerning."
Här ser jag nu, hwad Guds ewiga förbund will säga, som gör,
att ingen synd kan fördöma oss! Här ser jag, att om ock synderna äro
blodröda, skola de dock, aftwagna i Lammets blod, warda snöhvita.
Här ser jag, att "Jesu Christi Guds Sons blod renar oss af alla wåra
synder". Här ser jag, att äfwen fastän man haft nåd och upplysning
förut, synden ändå genast förlåtes.
Här gör jag den sunda, enkla
slutsatsen: Har Gud förlåtit David, som hade så stort ljus och så stor
nåd och dock syndade så groft, då wågar jag icke ett ögonblick misströsta
och gå fjerran från min Gud; då kan, då bör och då får jag wara
wiss, att Han också lika wäl förlåter mig — så wida jag icke till mina
andra synder nu äfwen skall lägga den försmädelsen mot Gud, att jag
skulle säga, det Han, twärt emot sitt ord, har anseende till personen och
icke håller sina ord!
Beware mig Gud för en sådan otro! Jag är ju
ock en menniska äfwen jag, lika wäl som David. Jag är ju dock
försonad med Christi dyra blod, äfwen jag, lika wäl som David. Och
David war en lika grof syndare som jag. Då nu likwäl han för så
swåra synder fick nåd, då wågar jag icke misströsta; helst den store,
barmhertige Guden sjelf säger: "Jag will ingen syndares död" — "allenast
känn dina missgerningar" — "och om dina synder wore blodröda, skola
de dock warda snöhwita!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar