Här säger oss apostelen, hwad Herren Christus med sin lekamen
och sitt blods utdelande till wår spis åsyftar och åstadkommer. Detta
är nemligen den innerliga föreningen mellan Honom och hans trogna.
Derom säger Han sjelf uttryckligen: "Hwilken som äter mitt kött och
dricker mitt blod, han blir i mig och jag i honom." Och straxt efter
nattwardens instiftande sade Han: "I skolen förstå, att jag är i min
Fader, och I i mig, och jag i eder." "Jag är winträdet, I ären
grenarna; den som blir i mig, och jag i honom, han bär mycken frukt."
Och åter i samma stund till sin Fader: "Jag har gifwit dem den
herrlighet, som du har gifwit mig, att de skola wara ett, såsom ock wi äro
ett. Jag i dem, och du i mig, att de skola wara fullkomna uti ett."
Tänk, hwad sådana Christi ord månde innebära! Hwilket under af den
gudomliga kärleken! "Den som äter mitt kött, han blir i mig, och jag
i honom." Tänk, dessa äro ju Christi egna ord! Wi studsa, wi kunna
icke omfatta en så stor herrlighet, men hwad skola wi göra? Det är
Christi egna ord; det är ju icke någon dröm eller dikt; Christus kan
dock icke ljuga.
Och dessutom, hwar är wäl gränsen för den store,
underlige Gudens herrliga råd och gerningar? När Han först försonat oss
med sitt blod, gjort oss för Gud rena, rättfärdiga och täcka, så behagade
det Honom också att göra oss herrliga, att sjelf så innerligen förenas
och sammansmälta med oss, som wi här kunna märka, då Han gifwer
oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka.
Ty likasom det
wi äta och dricka blir så alldeles wårt eget, att ingenting annat så kan
blifwa det — t. ex. det guld och silfwer, jag eger, kommer mig icke så
nära, icke heller werkar det så hos mig, som det bröd och win jag njuter
— alltså har wår Herre Christus welat förordna åt oss sin heliga lekamen
att äta och sitt blod att dricka för att på det närmaste införlifwas med
oss, samt oupplösligen förena wår ande med sin Ande, wår kropp med
sin kropp, wårt blod med sitt blod, att hans kärlek, hans renhet, hans
värdighet måtte blifwa wåra egna, ewinnerligen wåra egna.
Hwarom
den fromme Taulerus har följande märkliga ord: "Intet är Guds Son
närmare, än hans antagna menskliga natur, den Han genom den
personliga föreningen förbundit med sig; men oss är intet närmare, än det wi
äta och dricka, emedan det förbytes i wårt kött och blod. Emedan nu
Christus på det nogaste wille förena sig med oss, insatte Han detta
heliga sakrament, hwaruti wi medelst det wälsignade brödet äta hans
kropp och medelst det wälsignade winet dricka hans blod."
O, detta måtte wäl wara höjden af detta högwärdiga sakraments
herrlighet. Huru borde icke denna förening wara oss den största
herrlighet på jorden! Ja, då en själ först fått den stora trösten emot alla
sina synder, som detta sakrament will skänka, blir hon ofta så brinnande
af kärlek till sin Herre och Frälsare, att hon wäl önskade kunna trycka
Honom in i sitt hjerta, att hon icke hölle något för större salighet, än
om hon kunde blifwa med Honom på det innerligaste sätt förenad; och
si, då kommer den milde Herren här och utfinner ett sätt, huru äfwen
en sådan önskan skulle tillfredsställas.
Men om man will tänka på den egentliga grunden härtill, måste
man ihågkomma, att det just war menniskans återförening med sitt
ursprung, med Gud, som war målet för hela försoningens råd. Menniskan
war skapad till att wara innerligt förenad med Gud. Derföre war hon
ock gjord till hans beläte. Detta förlorades genom syndafallet; då
afslets föreningsbandet, menniskan skilde sig från sin Skapare, och deruti
bestod den död, hwarom Herren hade sagt: "På hwad dag du äter
deraf, skall du dö döden."
Första steget till återföreningen mellan Gud och menniskan togs
genom Guds Sons födelse, Guds Sons menniskoblifwande, då Han
blef såsom en af oss, då Han iklädde sig wårt kött, då Han antog wår
natur och blef wår blodsförwandt; då war redan en märklig förening
skedd emellan Gud och oss — ty wi woro med blodsband förenade.
Hwarföre ock profeten hade förutsagt: "Han skall heta Emmanuel, Gud
med oss" d.ä. icke blott: Gud ibland oss, utan: Gud i oss, Gud
i wårt kött, Gud wår blodsförwandt; hwarom ock apostelen säger: "Efter
den, som helgar, och de, som warda helgade, äro alla af en, derföre
skämmes Han icke kalla dem bröder."
Men denna i Jesu födelse började
förening tyckes Han wilja fullända i detta underbara sakrament, der
Han låter oss också förena denna sin antagna hela menniskokropp med
wår. — O, detta är dock något, det ock änglarna lyster se! O, hwilken
helgedom den menniska bär hos sig, som är worden delaktig af Christi
heliga lekamen! — som är en kropp och en ande med Honom! Hwilken
ära och salighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar