Här samlar aposteln allt, vad han förut i kapitlet sagt och ännu
kunnat säga, till en enda förkrossande slutanmärkning:
"Du berömmer
dig av lagen och vanhedrar Gud med lagens överträdelse;" d. ä. just
därmed att du berömmer dig av lagen och likväl för ett brottsligt
leverne, bringar du vanära och försmädelse över Gud och hans ord;
"ty för eder skull varder Guds namn försmädat ibland hedningarna,
såsom det är skrivet".
I leven på ett sådant sätt, att när hedningarna
se edra gärningar och höra, att I berömmen eder av den sanne Gudens
kännedom och lag, de måste tänka, att denne Gud och denna lag kunna
icke vara goda, efter det I, som ären hans folk, gören så onda
gärningar. Såsom det är skrivet — hos edra egna profeter klagar Gud själv häröver och säger: "De höllo sig lika som hedningarna, dit de kommo,
och ohelgade mitt heliga namn, så att man sade om dem: är detta
Herrens folk?"
Detta är själva tyngdpunkten i den förkrossande
bestraffning, aposteln här giver judarna. Att med sitt leverne komma Guds
dyra namn till försmädelse, är en så fruktansvärd sak, att ett fromt
hjerta vill alldeles förgås vid blotta tanken på möjligheten att hava
gjort något sådant. Och här säger aposteln om judarna, att de förde
ett sådant leverne, att själva hedningarna i sitt mörker kunde straffa
dem och för deras skull försmädade Herrens namn.
Då man betänker,
huru högt juden ansåg sig stå över hedningarna genom de många och
stora företräden, han hade framför dem — huru han alltid medlidsamt
blickade ned på dem, såsom på "blinda", i "mörker varande", och att
aposteln nu kastar över honom den anklagelsen, att själva hedningarna
för hans synder lärde att förakta och försmäda Gud, då måste man säga:
Det var en förskräckligt krossande sammanställning.
Och så måste
människohjärtat sönderslås och tillintetgöras, om där skall bliva en ny födelse,
ett sant anammande och saligt trosliv av den nåd, som evangelium
förkunnar. Och detta var apostelns ändamål med denna förkrossande
predikan: det var att "rödja Herrens väg", att "förnedra de berg och
högar". Han måste sålunda såra och bedröva, på det hans herrliga
evangelium skulle sedan desto bättre hela och hugsvala.
Men vad aposteln här sagt om judarna, har tyvärr en
alltför träffande tillämpning på de flesta namnkristna, isynnerhet de
skriftlärda ibland oss, de lärare, som icke lära sig själva, utan leva fram uti ett obotfärdigt väsende.
O, att var och en, som läser dessa
apostelns ord, kunde taga dem till sitt hjärta och eftersinna, om de icke
inträffa på honom! Du är genom det heliga dopet intagen i Guds
förbund, du framträder kanske även till Kristi lekamens och blods
sakrament, du har kanske god kristendomskunskap, så att du kan riktigt tala
Guds ord till andra, kanske även talar om bättringens nödvändighet,
om en sann tro och ett heligt leverne; men — huru är det med ditt
egentliga väsende, ditt hjärta och liv?
Detta är ju en rätt tillämpning
av texten. Lever du själv i den bättring, som är inför Gud? "För
Honom är intet kreatur osynligt." Han känner det. Lever du själv i en sann trosförening med din Frälsare? Lever du själv i en daglig
helgelsens övning att döda ditt eget kött, dess lustar och begärelser?
Eller kanske din kristendom består uti att blott veta och tala — så att
du säger: man skall frukta och älska Gud över allting, men du lever
i dina smågudars dyrkan, utan någon fruktan eller klagan däröver vid
nådestolen?
Kanske du utlägger och inskärper alla Guds bud för andra,
men är själv en svärjare? — kanske en sabbatsbrytare? — kanske en
drinkare? — kanske du lever i hat till en medmänniska? — eller i en
hemlig last? O, det vore ju ett förskräckligt skrymteri!
Men Herren,
den Allsmäktige och Helige, ser det. Han känner dig. På detta sätt
"samkar du dig själv vrede på vredens dag, när Guds rättvisa dom
blir uppenbar", så sant Gud icke ljuger. Och på detta sätt ger du
andra anledning till försmädelse och förakt för den heliga lära, du
bekänner. Ditt husfolk och dina grannar skola stödja sig på din ogudaktighet
och trösta sig i sitt oomvända tillstånd. Du bidrager således att
fördärva och förhärda dem, för vilka Kristus lidit döden. Sådant skall
Han en dag utkräva av dig.
Om du blott icke bekände hans religion,
så syndade du för dig själv; men nu syndar du på Herrens heliga namn
och på hans dyrköpta. Det är för denna omständighet, Herren säger:
"Vi förkunnar du mina rätter och tager mitt förbund i din mun?
Efter du dock hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar