"Sannerligen säger jag eder: Utan I äten människans Sons kött och dricken hans blod, så haven I icke liv i eder." (Joh. 6:53)

Så barbariskt och hårdsmält det är för många, när Kristus talar om sitt kötts ätande, så begripligt, kärt och livande är det för dem, som dagligen stå i övning och åtnjutande av själva saken. De trogna kunna aldrig bättre uttrycka sig, då de vilja beskriva sitt egentliga hjärteliv, än om de säga, att Kristi kött är deras mat, försoningens ord är just deras djupaste livsbehov och livsnäring.

Se på de äkta nådebarnen; jag kan aldrig så väl igenkänna dem, som just genom denna egenskap, att Kristi blods tröst är deras livsbehov. De äro icke alltid, vad de böra, och sådana, som man kunde önska; de hava sina mångahanda skröpligheter att kämpa med. Men ett utmärker dem, och det är, att Kristus är deras livsbehov.

År efter år fortfara de beständigt med ett och samma huvudämne för sina betraktelser, läsa, höra, sjunga, skriva och tala, först och sist, om Frälsaren, om Kristus och hans nåd, om Kristi kött, såsom utgivet för oss; och så om synden, som alltid låder vid dem och gör dem tröga och ovärdiga, och huru man skall kunna bliva synden övermäktig, och dylikt; men så återigen om Frälsaren och hans nåd och makt.

När de någon tid varit i saknad av det dyra nådesordet, antingen det skett genom förhinder av jordiska bestyr, eller genom tröghet och försumlighet, är hela deras invärtes människa så svag och matt, som den människas kropp är, vilken är hungrig och saknar näring; de gå där nu så kraftlösa och olustiga, ansiktet är dunkelt, bekännelsen tystnad, vandringen ostadig och vacklande.

Men om de nu komma till ordet, går det dem alldeles så, som en lekamligt hungrande, vilken kommer till ett gott bord: när de suttit en stund framför en evangelisk predikan om Kristus och hans försoningsnåd, ser man snart blicken ljusna, hjärtat blir åter upplivat, förtröstan och bättringsuppsåten förnyas, och när de gå ut därifrån, kunna de ofta knappt tiga därom — det har gått dem efter ordspråket: "På en mätt mage sitter ett glatt huvud."

Vi säga icke, att de alltid äro bekväma att så äta, att varda vederkvickta av evangelii ord, icke ens att alltid så hungra därefter; nej, stundom äro de andligen sjuka och obekväma. Men vi säga, att skola de någonsin bliva rätt livade och styrkta till sin invärtes människa, skall det ske genom ordet om Kristus, för oss utgiven, och att ordet om Kristus är deras beständiga livsbehov, deras egentliga själsmat.

Och det är denna egenskap, som Kristus här förklarar såsom alldeles nödvändig, då Han säger: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder, utan I äten människans Sons kött och dricken hans blod, så haven I icke liv i eder." Ett hjärta, som icke kan leva utan näringen av försoningens ord, är sålunda det säkraste vittnesbörd om ett andligt liv och en fortgående bättring; ty det är just den levande syndakännedomen, som verkar detta beständiga behov av nåd och av nådens ord.

Ja, är icke det ett märkvärdigt tecken, att en människa, som ingenting så mycket studerar, läser, hör och betraktar, som just detta nådens ord om Kristus, likväl aldrig kan däri bliva fullärd, aldrig kan minnas och behålla detta? Annat, som jag lärt från trettio, fyrtio år tillbaka, det kan jag minnas och behålla, men icke detta käraste stycke, som jag mest och dagligen studerar. Vittnar icke det, att min tro blivit något annat än kunskap, då dess näring så förbrukas och förgås, likasom den mat jag äter?

Då däremot andra andliga människor ingenting så litet behöva som detta försoningens ord, det är något, som de hava en gång lärt och nu veta och vilja därför nu höra något annat. Dessa kunna icke nog förundra sig över de förra, svaga och besynnerliga själarna, som aldrig bliva mätta på ordet om nåd; och de mena därför gärna, att det är ett sjukligt folk, som icke gör några framsteg, utan stannar vid första stycket, föraktar lagen, förmaningarna och helgelsen m. m.

O, om de visste, vad detta deras förstånd förråder om dem! Levde de själva under Andens tuktan i sann övning av bättring och tro, så skulle de ju veta, att det är tvärtom just därför, att Anden dagligen driver och tuktar hjärtat för all kvarboende synd, och att lagen går så djupt på det invärtes fördärvet, att människan aldrig kan få ro och tröst i sin fromhet — det är därför, och blott i sådana fall själen ideligen på nytt behöver ordet om nåden och Kristi försoning.

Ja, jag förstår det icke riktigt, men något besynnerligt är det med de själar, som aldrig kunna bliva fullärda i det stycke, som de mest studera; men det säkra är, att på sådana själar sannas Kristi ord, att hans kött är deras mat - deras mat - och då hava de hans vissa försäkran, att de ock skola evigt leva "för hans skull". Och om någon bekymrar dig för den egenskapen, att hans kött, hans försoning, är din beständiga själsmat, må du trösteligen påminna dig din Herres ord: Mitt kött är den rätta maten.

Men den åter, som icke har ett sådant hjärta, utan i detta livsämne är utlärd och kan nu bliva lika livad av ämnen, som åtminstone aldrig kunna utgöra livets bröd— såsom Pretorius säger: "De äro lika livade av Syrak som av Paulus" — sådana själar hava visserligen ett betänkligt tecken, att de icke hava i Kristi försoning sitt livsbehov och sin näring.

Den, som icke vill uppsåtligen sky ljuset, må väl stanna för detta märkliga tecken. Det är Herren Kristus själv, som har talat detta.