"Evad vi leva eller dö, höra vi Herren till." (Rom. 14:8)

Detta är både hemligheten och högheten af de trognas lif på jorden. Med hela sitt lif, sin tillwaro, och äfwen med sin död, tillhöra de Herren. De äro icke sina egna; de äro hans, hwilken skapat, återlöst och helgat dem. De äro hans, icke blott efter förbundet med Honom, utan ock efter sin ande och sitt lifs hela riktning. Ty ingen af oss lefwer sig sjelf.

De andligen döda kunna icke annat än "lefwa sig sjelfwa", lefwa för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela lifs riktning werkligen lefwa för Herren, det kommer deraf, att den nya födelsen och det andliga lifwet icke äro en blott tanke och föreställning, utan en stor werklighet, som bewisar sig i krafter och egenskaper, hwilka aldrig finnas i naturen.

Bland dessa krafter och egenskaper är denna utmärkande, att wi icke mer lefwa oss sjelfwa, utan nu hafwa i Herren, hans sak, bans ära, hans wälbehag wårt lifs högsta och dyraste mål, huru wäl eller illa det än må lyckas oss att i werk och gerning utföra, hwad wi innerligast älska och eftersträfwa. Såsom redan är sagdt, lefwa wi för Herren, icke blott efter wårt förbund med Honom, utan ock efter wår ande, wår innersta håg och sträfwan. Går det icke fullkomligt i lefwernet, utan wi börja i något fall lefwa oss sjelfwa, så är detta en afwikelse från wår innersta wilja, hwilken afwikelse wi då sjelfwa bestraffa.

Och ingen dör sig sjelf. Äfwen i afseende på sin död är en christen icke mer sin egen, utan Herrens och Honom undergifwen. En christen har hwarken rättighet eller wilja, att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt lif; måste han äfwentyra eller uppoffra det, så skall det ske efter Herrens bud och ordning. I ären icke edra egna, I ären dyrt köpta," säger apostelen. Endast om Herrens ära och wälbehag eller hans bud och ordning så fordra, skola wi wara williga att uppoffra wårt lif, och då på hwad sätt eller tid Herren behagar.

En trogen må hwarken önska sig att lefwa eller att dö med afseende på sig själf. Han bör alltid så: Will Gud, att jag skall ännu längre wara här på jorden, så will ock jag det; will Gud åter taga mig hem, så will jag icke wara på jorden. Wi fela den ena gången med att önska oss ett förlängdt lif; den andra gången med att sjelfwiskt önska oss döden. Allt hwad wi äro och hafwa, äfwen wårt lif, hörer Herren till och bör åt Honom öfwerlemnas.

Lefwa wi, så lefwa wi Herren. Att wi "lefwa Herren" innebär, att wi betrakta wårt lif, wår hela tillwaro såsom Herrens egendom och derföre äfwen i allt handla såsom hans tjenare. Det innebär, att wi uti allting se på hans wilja, såsom det enda rättesnöret för allt, hwad wi göra eller företaga; att wi hafwa hans ära och hans wälbehag till wårt enda ögnamål. Det innebär ock, att wi uti allt, hwad wi erfara här i lifwet, öfwerlemna oss åt hans ledning, i lust och nöd, ehwad Han gifwer eller Han tager något, samt wilja åt Honom offra alla wåra gåfwor och krafter. —

Dö wi, så dö wi Herren. Såsom hela wårt lif är Herrens och åt Honom helgadt, så är äfwen wår död. Om wi ock dö en naturlig död, så sker det då i medwetande, att wi äro Herrens; Derföre wilja wi ock wara nöjda, hvilken stund och på hwilket sätt Han behagar att kalla oss.

Men i wissa händelser beror ock wår död af wårt eget wal, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sig wid ett wisst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle wåga sitt lif, men kunde genom flykt rädda det. Uti alla sådana fall är en christen både pligtig och efter anden willig att hellre offra sitt lif, än swika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han sålunda för Herrens skull offrar sitt lif, då heter det ock, att han "dör Herren". Ehwad wi nu lefwa eller dö, så höra wi Herren till.

Wi äro så wäl i lifwet som döden både hans egendom och hans tjenare. En sådan tröst och förmån hafwa de trogna allena, att hwarhelst de äro, i lifwet, i döden eller efter döden, "äro de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De äro alltid i hans händer, åt hwilken är gifwen "all makt i himmelen och på jorden". Lefwa wi här i främlingslandet, så äro wi dock hans barn och tjenare, i hans osynliga sällskap; och kallas wi hädan, då äro wi "hemma när Herren" för att ewigt se Honom, såsom Han är. Här i tiden höra wi Herren till, först efter tron och samwetet, sedan efter kärleken och tjenandet. Och då wi dö, då äro wi ock Herrens egendom och i hans wård både till kropp och själ.

Kroppen är i hans hemlighetsfulla, men säkra förwar undangömd intill uppståndelsens dag, då den skall oförgänglig återställas till ett ewigt lif; och själen är i Guds paradis, i Christi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den skall åter beklädas med den "andliga lekamen", hwilken är lik Christi förklarade lekamen. War wiss derpå, att den, som tillhör Herren i tiden, tillhör Honom ock i döden och i ewigheten. Det är då ett öfwer alla wåra tankar saligt förhållande, att "ehwad wi lefwa eller dö, höra wi Herren till".