"Om jag kunde profetera och visste all hemlighet och allt förstånd och hade all tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag intet." (1 Kor. 13:2)

Det är en bekymmersam företeelse, att under det en finare själfrättfärdighet will göra wår kärlek och dess bewisning till salighetswäg, se wi å andra sidan äfwen christna, hwilka lärt den stora hufwudsanningen, att wi warda rättfärdiga utan förskyllan endast genom tron på Christus, samt genom denna tro äfwen erhållit den nya himmelska kärleken, börja åter efter någon tid dels blifwa så kalla, döda och efterlåtna i kärleken och dess bewisning, att de nu tyckas "lefwa blott sig sjelfwa", dels ock kunna mycket lätt trösta sig för denna brist och anföra, att wi warda dock saliga blott af nåd genom tron, likasom skulle wi warda saliga genom en tro, som icke werkar någon kärlek.

Det är isynnerhet mot detta olyckliga bedrägeri, wi böra ofta och allwarligt besinna, hwad Herrens ord lärer i denna fråga.

Sannt är nu det, att wi warda rättfärdiga allenast af Guds nåd genom tron på den kärlek, hwarmed Gud i Christus älskat oss, och icke genom någon wår kärlek; men det är icke sannt, att wi warda rättfärdiga genom en tro, som icke werkar kärlek. Nej, säger apostelen, "om jag hade all tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så wore jag intet". "Det är så omöjligt, att den lefwande tron kan wara utan kärlek, som att elden kan wara utan wärme" (Luther).

Då i Skriften läres, att wi warda rättfärdiga blott genom tron, menas der endast den tro, som gör hjertat lefwande och warmt i kärlek. Så sade Herren Christus: "Deraf skola alla förstå, att I ären mina lärjungar, om I hafwen kärlek inbördes." Och Johannes upprepar idkeligen i sin första epistel, att wi just genom kärleken skola "weta, att wi äro af sanningen", "weta, att wi äro Guds barn", "äro födda af Gud".

Hafwa wi en gång kommit till tron, minnas wi ock, huru wi då fingo en ny, brinnande kärlek i wåra hjertan, icke blott till den nådige Guden, som förlät oss alla wåra synder, utan ock till wår nästa, nemligen dels en "broderlig kärlek" till alla dem, som wi ansågo tro och älska Jesus, dels ock en "allmännelig kärlek", så att wi med innerlig omsorg tänkte på alla menniskors frälsning och salighet. Har nu denna heliga kärlek upphört, huru är det då med wår tro?

Må ock wår förtröstan wara än så lugn och stark, må ock wårt andliga ljus wara än så stort, är dock wår tro nu wisserligen endast ett dödt beläte, af hwad hon förut war, då hon nu icke werkar någon kärlek. Se äfwen, hwilka stora och priswärda gerningar, Herren Christus fann hos församlingens ängel i Ephefus, och dock hade denne öfwergifwit sin första kärlek, hwilket Christus förklarade wara ett så betänkligt tecken, ja, ett sådant "affall", att om icke bättring skedde, skulle ock ljusstaken bortstötas från dess rum.

"Jag wet dina gerningar", säger Herren, "och ditt arbete och ditt tålamod, och att du icke kan fördraga de onda; och du har försökt dem, som säga sig wara apostlar, och äro det dock icke, och du har funnit dem wara ljugare, och du lider och har tålamod och arbetar för mitt namns skull och är icke worden trött. Men jag har emot dig, att du har öfwergifwit den första din kärlek. Betänk, hwarifrån du är fallen, och bättra dig och gör de första gerningarna; annars skall jag snart komma till dig och bortstöta din ljusstake från dess rum, om du icke bättrar dig."

Här finna wi, att kärleken är ännu en särskild sak i hjertat och kan wara förlorad äfwen under en så priswärd werksamhet, så kraftiga och christliga gerningar, som dem Christus här uppräknar, nemligen då du nu icke mer ligger för dina synder wid Jesu fötter, utan är sjelf god och derföre icke heller blir upptänd i kärlek till bröderna. Att man sålunda under de präktigaste gerningar kan sakna denna kärlek, det wisar ock apostelen, då han säger: "Om jag talade med menniskors och änglars tungor och hade icke kärleken, så wore jag en ljudande malm och en klingande bjellra. Och om jag kunde profetera och wisste all hemlighet, om jag gåfwe alla mina egodelar åt de fattiga och läte min lekamen brinna (såsom martyrerna på bålet) och hade icke kärleken, så wore det mig intet nyttigt."

Wisserligen borde detta förhållande wäcka oss att inför Herrens ögon besinna, huru wi hafwa det med kärleken. Wi finna af både Christi och apostelens ord, att hwadhelst wi äro, tro eller göra, utan att hafwa denna werkliga kärlek i hjertat, hwilken genom tron och nåden födes, så är alltsammans falskt och blott bedrägeri, huru christligt och wackert det än synes. Måtte wi i alla wåra lifsdagar minnas och besinna detta!