Det är en bekymmersam företeelse, att under det en finare
själfrättfärdighet will göra wår kärlek och dess bewisning till salighetswäg,
se wi å andra sidan äfwen christna, hwilka lärt den stora hufwudsanningen,
att wi warda rättfärdiga utan förskyllan endast genom tron på Christus,
samt genom denna tro äfwen erhållit den nya himmelska kärleken, börja
åter efter någon tid dels blifwa så kalla, döda och efterlåtna i kärleken
och dess bewisning, att de nu tyckas "lefwa blott sig sjelfwa", dels ock
kunna mycket lätt trösta sig för denna brist och anföra, att wi warda
dock saliga blott af nåd genom tron, likasom skulle wi warda saliga
genom en tro, som icke werkar någon kärlek.
Det är isynnerhet mot
detta olyckliga bedrägeri, wi böra ofta och allwarligt besinna, hwad
Herrens ord lärer i denna fråga.
Sannt är nu det, att wi warda
rättfärdiga allenast af Guds nåd genom tron på den kärlek, hwarmed
Gud i Christus älskat oss, och icke genom någon wår kärlek; men det
är icke sannt, att wi warda rättfärdiga genom en tro, som icke werkar
kärlek. Nej, säger apostelen, "om jag hade all tro, så att jag försatte
berg, och hade icke kärleken, så wore jag intet". "Det är så omöjligt,
att den lefwande tron kan wara utan kärlek, som att elden kan wara
utan wärme" (Luther).
Då i Skriften läres, att wi warda rättfärdiga
blott genom tron, menas der endast den tro, som gör hjertat lefwande
och warmt i kärlek. Så sade Herren Christus: "Deraf skola alla förstå,
att I ären mina lärjungar, om I hafwen kärlek inbördes." Och
Johannes upprepar idkeligen i sin första epistel, att wi just genom kärleken
skola "weta, att wi äro af sanningen", "weta, att wi äro Guds barn",
"äro födda af Gud".
Hafwa wi en gång kommit till tron, minnas
wi ock, huru wi då fingo en ny, brinnande kärlek i wåra hjertan, icke
blott till den nådige Guden, som förlät oss alla wåra synder, utan ock
till wår nästa, nemligen dels en "broderlig kärlek" till alla dem, som
wi ansågo tro och älska Jesus, dels ock en "allmännelig kärlek", så att
wi med innerlig omsorg tänkte på alla menniskors frälsning och salighet.
Har nu denna heliga kärlek upphört, huru är det då med wår tro?
Må ock wår förtröstan wara än så lugn och stark, må ock wårt andliga
ljus wara än så stort, är dock wår tro nu wisserligen endast ett dödt
beläte, af hwad hon förut war, då hon nu icke werkar någon kärlek.
Se äfwen, hwilka stora och priswärda gerningar, Herren Christus fann hos församlingens ängel i Ephefus, och dock hade denne öfwergifwit sin
första kärlek, hwilket Christus förklarade wara ett så betänkligt tecken,
ja, ett sådant "affall", att om icke bättring skedde, skulle ock ljusstaken
bortstötas från dess rum.
"Jag wet dina gerningar", säger Herren,
"och ditt arbete och ditt tålamod, och att du icke kan fördraga de onda;
och du har försökt dem, som säga sig wara apostlar, och äro det dock
icke, och du har funnit dem wara ljugare, och du lider och har tålamod
och arbetar för mitt namns skull och är icke worden trött. Men jag
har emot dig, att du har öfwergifwit den första din kärlek. Betänk,
hwarifrån du är fallen, och bättra dig och gör de första gerningarna;
annars skall jag snart komma till dig och bortstöta din ljusstake från
dess rum, om du icke bättrar dig."
Här finna wi, att kärleken är
ännu en särskild sak i hjertat och kan wara förlorad äfwen under en
så priswärd werksamhet, så kraftiga och christliga gerningar, som dem
Christus här uppräknar, nemligen då du nu icke mer ligger för dina
synder wid Jesu fötter, utan är sjelf god och derföre icke heller blir
upptänd i kärlek till bröderna. Att man sålunda under de präktigaste
gerningar kan sakna denna kärlek, det wisar ock apostelen, då han säger:
"Om jag talade med menniskors och änglars tungor och hade icke
kärleken, så wore jag en ljudande malm och en klingande bjellra. Och
om jag kunde profetera och wisste all hemlighet, om jag gåfwe alla
mina egodelar åt de fattiga och läte min lekamen brinna (såsom
martyrerna på bålet) och hade icke kärleken, så wore det mig intet nyttigt."
Wisserligen borde detta förhållande wäcka oss att inför Herrens ögon
besinna, huru wi hafwa det med kärleken. Wi finna af både Christi
och apostelens ord, att hwadhelst wi äro, tro eller göra, utan att hafwa
denna werkliga kärlek i hjertat, hwilken genom tron och nåden födes, så
är alltsammans falskt och blott bedrägeri, huru christligt och wackert det
än synes. Måtte wi i alla wåra lifsdagar minnas och besinna detta!
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar