torsdag 28 februari 2013

"Du skall icke dräpa" (2 Mos. 20:13)

Om vi rätt giva akt på Herrens Kristi förklaring av detta bud (Matt. 5), skola vi finna, att Guds blick och tankar äro något djupare än våra, att Gud ser på den invärtes människan, att den store Skaparen och andarnas Fader har vår ande, vårt hjärta, våra innersta tankar för sina ögon. Han menar med ordet "icke dräpa" mycket mer, än att du icke skall beröva en människa livet. Han ser icke blott på din hand, utan på dig, ditt hela väsende, ditt hjärta, dina sinnesrörelser, din tunga, din blick, din hemligaste mening, ja, på din kärlek eller kärlekslöshet. Ty Han säger. Du skall icke dräpa.

Och vad betyder ordet du? Sannerligen icke din hand, din tunga, eller någon viss lem, utan visserligen hela människan och i första rummet själen. Ty om jag säger: du skall icke göra det eller det, talar jag ju icke till handen, utan till hela personen. Ja, om jag ock sade så: din hand skall icke göra det, talade jag ändå icke egentligen till handen, utan till dig själv, till din själ, ditt förstånd och hjärta, vilka befalla över handen; ty handen är blott en tjänare under själen, förståndet och viljan. Så kunna vi då förstå, att Gud ser på den invärtes människan.

Därför betyder det ordet: du skall icke dräpa, detsamma, som om Han sade: allt vad i dig är skall icke dräpa, och så mångahanda sätt att dräpa, som man kan uppfinna, det må vara med handen, tungan, hjärtat, eller med tecken och åtbörder, med vreda ögonkast, eller med öron, som icke vilja höra talas om någon, det kallas allt att dräpa. Ty där är hjärtat och allt i dig så sinnat, att du för Guds ögon är en mördare.

För att då samla och sammanfatta vad som förbjudes i det femte budet, förstå vi allraförst själva gärningen, dråp, att ingen människa, såsom sådan, har rättighet att förkorta någon människas livstid — ingen människa, såsom sådan — det vill säga: om överheten till livet straffar missdådare, så är detta icke någon människas, utan Guds gärning, vilken har i sin lag givit uttryckliga befallningar om människors avlivande och därtill förordnat överheten, att den icke skall bära svärdet förgäves; ty den är "Guds tjänare, en hämnare, honom till straff, som gör illa".

Sedan förbjuder Herren Gud också varje den ringaste början till dråpet, även om gärningen icke helt utföres. Ty redan blott hjärtats vrede, som vanligen icke kan döljas, utan yttrar sig åtminstone genom ett mörkt ansikte eller med bittra ord och åtbörder, är icke allenast syndig inför Guds ögon, utan är också ett i gärning börjat dråp. Korteligen, allt vad någonsin av ett bittert, hatfullt, avundsjukt, hämndgirigt och kärlekslöst sinne emot nästan blir tänkt, talat och gjort, det är en synd emot det femte budet, det är dråp för Guds ögon.

Här t.ex. straffar en fader i otyglad vrede sitt barn. Han är visserligen den rätta personen att straffa det. Men vi tala om den, som icke gör det av kärlek, icke av nit och omsorg om barnets väl, utan av vrede, av ett retat sinne och i otyglat raseri; i straffets ögonblick tänker han icke uppå, vilken skada hans barn kan taga till kropp och själ, han söker blott tillfredsställa sin lidelse. Står icke den fadern där som sitt barns mördare?

Där utgjuter en vredsint moder, bittida och sent, sitt hjärtas lidelse på sitt barn, med ideligt och planlöst bannande och straffande för stort och smått — och besinnar icke, vilka frätande glöd hon därmed lägger på barnets både andliga och lekamliga livskrafter. Vad är en sådan moder inför Gud? Vi tala om en, som regeras blott av sin otyglade vrede. Hon är intet bättre än sitt barns mörderska.

Här rasar en man i vild, ohejdad vrede emot sin maka, mot vilken han skulle öva all ömhet och förståndighet, fördragsamhet och överseende; där plågar en ondsint hustru sin man med bittra, stickande ord, med ett kallt, kärlekslöst väsende, dag och natt; här driver en girig och obarmhärtig husbonde sina tjänare långt utöver deras kroppskrafter o.s.v. Vad är nu allt sådant inför Guds ögon? Det är icke blott inför Guds ögon, utan ock i verk och gärning intet annat än påbörjade mord! Och all denna vrede, denna skoningslösa bitterhet emot medmänniskor, huru skall den behaga den milde, barmhärtige Herren?

Till dessa gärningar, varmed vi rent av börja ett dråp, hör ock att fråntaga sin nästa hans bärgning, eller att icke hjälpa den för sitt liv nödställda. Då Skriften säger, att "den som fråntager någon hans bärgning, han dräper honom", ligger ock däri, att om du ser din nästa vara nödställd, men sluter ditt hjärta till för honom, icke giver honom, det han för sitt liv behöver, då gör du, så mycket som på dig ankommer, att dräpa honom; ty om alla gjorde på samma sätt som du, bleve den nödställda människan verkligen dräpen, och du har då varit med i det dråpet, likavisst som den, vilken ser sin nästa uti eld- och vattunöd och icke söker rädda honom.

onsdag 27 februari 2013

"Salig är den man, som Gud ingen synd tillräknar." (Rom. 4:8)

Hör! — "den man, som Gud ingen synd tillräknar." Finns det någon sådan man på jorden? Var finns han? Har du sett någon sådan? Bekännom, att vi icke riktigt tro Guds ord. En så lycklig man skulle jag gärna vilja se, vilken står i ett sådant förbund med Gud, att Han aldrig tillräknar honom hans synder. Och vilken är det, som är så lycklig? Det är densamme, säger aposteln, "vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar", och "vilkens orättfärdigheter äro förlåtna och överskylda".

Men huru är en sådan lycklig människa sinnad? säger du. Vilka äro hennes utmärkande drag, på vilka jag kan igenkänna henne, om till äventyrs även jag skulle kunna vara eller bliva en så salig människa? Aposteln säger (v. 5), att hon är en sådan, som känner sig ogudaktig och därför icke kan hålla sig vid gärningarna utan tror endast på "Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig". Samma beskrivning giver ock David på den saliga man, vilken Gud icke tillräknar synderna. Han beskriver honom så, att den falskhet i anden, varigenom man inför Herren förtiger sin synd, är viken, och han är nu en sådan, som "bekänner för Herren sin överträdelse".

Detta innebär först, att det icke är en stolt, obruten människa, som kan förtrösta på egna gärningar och bliva borta från nådestolen — kan föra ett så falskt spel inför Gud, att hon frambär för Honom sina offer av vackra gärningar, andaktsövningar, helig verksamhet, böner, m. m. men tiger om sina synder, emedan hon antingen icke känner sådana med någon förskräckelse, eller ock uppsåtligt undviker frågan för att få kvarbliva uti dem — såsom det synes hava varit med David på den tid, då han "förteg synderna inför Herren" och sedan kallade detta en "falskhet i anden". Att denna falskhet är förjagad, är det första, som ligger i "bekännandet inför Herren".

Men i detta bekännande ligger, för det andra, en tillförsikt till Guds nåd; ty den som har alls ingen tro på Guds nåd, den flyr för Gud och förtiger synden, den kommer icke inför Honom med bekännelse. Detta förklarar Kristus, då Han till sådana fattiga syndare och synderskor, som hade kommit till Honom med ångest, likväl sade: "Din tro har frälst dig." Det är således alltid tro i det hjärta, som icke kan bliva borta från nådastolen.

Är nu detta din historia — är detta beskrivningen på dig, som detta läser, så är just du den saliga människa, vilken Gud ingen synd tillräknar. Så ringa, syndig och ovärdig du må vara, så är du då i en beständig nåd och vänskap hos Gud — ett nådebarn, som Han aldrig skall döma efter lagen, aldrig tillräkna synderna. Han ser dem väl, men Han säger: Jag tillräknar dig det icke, efter du tror på min älsklige Son, och jag har satt Honom till en nådastol. Det är fullt allvar i den stora gudomliga sanningen, att de troende äro ett folk, som Gud ingen synd tillräknar. Om du då ännu känner mycken synd hos dig, så glöm aldrig, huru denna text talar. Här säges icke: Salig är den man, hos vilken Gud ingen synd finner; utan så: "Salig är den man, som Gud ingen synd tillräknar." Här säges icke: Saliga äro de, som inga orättfärdigheter begått; utan så: "Saliga äro de, som deras orättfärdigheter äro förlåtna."

Men här gäller det nu, att med en fast tro hålla sig vid orden och icke låta förvilla sig, av vad som synes eller kännes. De ömkligaste erfarenheter av synden och de gruvligaste stormar av invärtes nöd eller utvärtes hemsökelser kunna icke göra denna Guds sanning om intet, att Gud förlåter och icke tillräknar synden, utan behåller sina troende i en evig nåd.

Se på den mannens erfarenheter, vilkens ord aposteln här anfört. Se på Davids historia. Vilken hög nåd och vilka ömkliga erfarenheter! Se på hans höga kallelse såsom Kristi förebild och stamfader, från vallgosse uppsatt till Israels konung och profet; se på Guds vittnesbörd om honom (1 Sam. 13:14) och på hans hjärtas utgjutelser i psalmerna. Vilken hög nåd och vilket brinnande hjärta för Herren! Och dock — vilka gruvliga sållningar av satan, vilka ömkliga syndautbrott, fall och överträdelser, och vilken ånger och vilka förskräckelser för Gud; sedan vilka hemsökelser och bittra förödmjukelser, och åter vilken ånger och gråt inför Herren — "för mina synders skull", säger han. Och dock ingen hel förkastelse från Gud! "Han träter", säger David, "men icke till evig tid; Han vredgas, men icke evinnerligen", "utan så hög som himmelen är över jorden, låter Han sin nåd vara väldig över dem, som frukta Honom".

"Och Gud sade: Låt oss göra människan till ett beläte, som är oss likt." (1 Mos. 1:26)

Det första, som i denna berättelse är märkvärdigt, är, att Herren säger: Låt oss — låt oss göra människan. Här antydes ett samråd. "Låt oss göra människan." Herren säger icke: Jag vill göra männniskan, eller: Göre jorden av sig människor, utan: Låt oss göra människan. Hela den övriga skaran av olika varelser skapades utan något sådant samråd, blott med ett Allmaktens bud; men när Gud ville skapa människan, då hålles en rådplägning. Men med vilken rådplägar nu Herren? Otvivelaktigt voro här alla tre Gudomspersonerna i samråd. Nu skulle den varelse skapas, som icke blott skulle hava en jordisk och förgänglig kropp, utan ock en odödlig själ, vilken skulle tagas av Guds egen Ande och danas för ett evigt samliv med Gud i himmelen. Herren säger: "Låt oss göra människan till ett beläte, som är oss likt." Då nu Gud därjämte med sitt eviga förutseende såg människans fall och allt det fördärv och elände, som därav skulle härflyta, då ville Han icke utsläppa denna betydelsefulla varelse ur sin skapande hand, förrän Han först hållit råd därom, och Sonen, det eviga Ordet, åtagit sig dess frälsning.

Den andra omständigheten vid människans skapelse, som är märkvärdig, är den, att människan skapades på ett helt annat sätt än alla, även de förnämsta djuren. När djuren skapades, heter det: Göre vattnet av sig! — Göre jorden av sig! varav det tyckes, som handlade Gud icke omedelbart vid deras skapande, utan med sitt allmaktsord inverkade på några i naturen inlagda krafter: "Göre vattnet, göre jorden av sig!" Men när människan skulle skapas, då fingo inga sådana naturkrafter vara med, då verkar Gud ensam och omedelbart, då är det ett verk, om vilket alla Gudomspersonerna förena sig, då heter det: Låt oss göra människan! Människan är således varken född av vattnet eller av jorden, såsom några hednafolk fordom påstått sig vara, utan människan är på ett särskilt och omedelbart sätt skapad av Gud. Ännu märkvärdigare blir denna omständighet, när vi betrakta ursprunget till människans tvenne beståndsdelar, kropp och själ, varom det i kap. 2:7 heter: "Och Herren Gud gjorde människan av stoft och inblåste i hans näsa en levande ande; och så vart människan en levande själ." Märk först: Gud gjorde människan. Det var då Guds eget verk, blev ock det allraunderbaraste konstverk på jorden. Och Gud gjorde människans kropp av jord till en evärdelig erinran därom, att vi äro stoft och jordmaskar, varför ock den första människan fick namnet Adam, vilket betyder: av jord, jordisk, jordbarnet; på det vi aldrig skola glömma, huru förgänglig kroppen och tiden är, och alltid söka det, som tillhör själen och evigheten. — Och Gud inblåste i hans näsa en levande ande. Höga, ädla ursprung! Själen, den odödliga själen, evighetsbarnet, som är ämnat att i tid och evighet leva med Gud, den är så omedelbart kommen av Gud, att Skriften här säger: Gud inblåste den i människan. Här må vi utropa med David: "Jag tackar dig, Gud, att jag är underligen gjord". Här är grunden, varför Paulus kunde säga: "Vi äro ock Guds släkte." Så hava vi sett, huru både kroppen och själen, jordbarnet och evighetsbarnet, äro båda Guds synnerliga verk.

Härtill kommer nu den tredje och märkvärdigaste omständigheten, nämligen att Gud skapade människan till sitt beläte. Härpå har Herrens Ande isynnerhet velat göra oss uppmärksamma genom ett eget vidlyftigt upprepande av den saken; ty så lyda orden: "Gud sade: Låt oss göra människan till ett beläte, som är oss likt. Och Gud skapade människan sig till ett beläte, till Guds beläte skapade Han honom." Här upprepas med flera särskilda uttryck, att människan skulle vara Guds beläte eller avbild. Om vi ock aldrig här i tiden skola rätt förstå detta Guds beläte, är redan den omständigheten märkvärdig, att människan blev skapad till Guds beläte. Ty detta innebär något obegripligt stort. Därföre kunde ock Guds Son komma och bliva människa, bliva vår broder och like, och "skämdes icke kalla oss bröder" — och kom för att återställa, vad som genom syndafallet var förstört; därför skola vi ock genom Honom ännu komma till samma herrlighet, vartill vi uti skapelsen voro ämnade. Genom den nya födelsen, den nya skapelsen varda vi genast nya kreatur i Kristus och delaktiga av Guds natur, och den nya människan skall dagligen förnyas till hans kunskap och beläte, som har skapat honom. Men helt återställt blir aldrig Guds beläte i oss förr, än vi uti uppståndelsen få nya, rena och odödliga kroppar och Kristus varder uppenbar i alla dem, som tro. Såsom Johannes säger: "Mina käraste, vi äro nu Guds barn, och det är icke ännu uppenbart, vad vi skola bliva. Men det veta vi, att när Han varder uppenbar då varda vi Honom lika; ty vi få se Honom, såsom Han är."

måndag 25 februari 2013

I barn, varen edra föräldrar lydiga i allting, ty det täckes Herren väl." (Kol. 3:20)

Denna lydnad för våra föräldrar och dem, som förstås under faders och moders namn, sträcker sig så långt, att den icke tål mer än ett enda undantag, nämligen om föräldralydnaden skulle komma i strid med lydnaden för Gud. Ty då heter det: "Man måste mer lyda Gud än människor", och "vilken som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd". Med detta enda undantag heter det för övrigt: "I barn, varen edra föräldrar lydiga i allting; ty det täckes Herren väl."

Sammalunda förmanas tjänarna att "vara lydiga sina köttsliga herrar i allting; icke med tjänst för ögonen, såsom människor till vilja, utan med hjärtans enfaldighet och med gudsfruktan, såsom för Herren och icke för människor". Med avseende på överheten heter det likaledes: "Var och en vare överheten, som har väldet, underdånig." "Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull; evad det är konungen, såsom den översta, eller befallningsmännerna, såsom de där äro sända av honom." Slutligen med avseende på lärare har också Guds ord sina förmaningar och föreskrifter: "Varen edra lärare lydiga och följen dem."

Vi erinra oss åter, att lydnaden har sin gräns, vilken den icke får överstiga, så att lydnaden mot föräldrar, överhet och lärare icke må bliva en olydnad mot Gud, hans ord och samvetet. Ty skulle våra överhavande vara ovärdiga nog att begära en lydnad i sådana stycken, vilka det uppenbarade ordet och det vakna samvetet motsäga, då måste vi ödmjukt, men bestämt neka vår lydnad, man må kalla det olydnad eller uppror, eller vad man vill.

Men förutsatt denna gräns, vilken bestämmer, huru långt föräldrarätten och makten sträcka sig över oss, äro vi skyldiga en oinskränkt lydnad. Och det finns intet enda stycke, varom det gives så många, allvarliga och hjärtliga förmaningar som just om denna lydnad. Visserligen kan denna lydnad vara understundom rätt påkostande, då de, som hava rätt att befalla över oss, missbruka denna rätt till att giva hårda och orättvisa befallningar, eller förråda bristande urskiljning, så att de lydande anse sig mycket bättre förstå den sak, i vilken de nu skola endast lyda och handla. Men så länge befallningen icke strider emot Guds ord och samvetet, är dock villig lydnad en skyldighet, "icke allenast mot de goda och saktmodiga, utan ock mot de genvördiga".

Det enda, vartill den lydande är berättigad, är att i ödmjukhet och saktmodighet göra sina föreställningar; men uträtta dessa intet, då måste man lyda, om man ock därvid lider orätt eller inser, att man kunde utföra samma sak med vida större vishet och förstånd; ty Herren har icke befallt oss att i detta avseende underkasta faderns och moderns befallningar en granskande prövning, utan att — lyda, i allting lyda.

Det skenbart hårda uti denna Guds anordning blir förvandlat till idel ljuvlighet, och det bittra till idel sötma, om vi blott kunna besinna, att vi på detta sätt göra Herrens vilja, tjäna Honom, och icke människor, och att vår lydnad för nyckfulla föräldrar, hårda husbönder och en orättvis överhet täckes Herren väl. Är det icke sant, att om vi riktigt visste, huru vi skulle kunna tjäna Herren och göra Honom rätt behagliga gärningar, skulle vi därför vilja underkasta oss även det svåraste för att kunna säga: Nu vet jag, att jag har gjort något, som Gud själv befallt mig, och som förvisso behagar Honom väl. Se, sådant kan du göra alla dagar såsom barn och tjänare i din anspråkslösaste kallelse, om du blott lydigt gör, vad dig av fader och moder, husbonde och husmoder varder befallt; ty därom har Herren givit dig sin bestämda vilja tillkänna, att Han vill så hava det, och över en sådan lydnad har Han förklarat sitt största välbehag. Därför, såsom Luther säger, "om du ock gjorde något så ringa, som att sopa golvet eller upptaga ett halmstrå, när du gör det av lydnad för dina föräldrar eller husbönder, och eljest handlar i tron och kärleken, så äro dessa till utseendet ringa gärningar bättre och större inför Gud, än om du utan Guds befallning kunde genom underverk omvända hela världen."

Så alldeles böra våra gärningar bedömas efter det uppenbarade Guds ord, vari Han tillkännagivit sin vilja, att vi måtte veta, om de äro Honom behagliga eller icke. Kunde vi sålunda efter ordet betrakta vår lydnad mot föräldrar och dem, som förstås under faders och moders namn, skulle denna lydnad, om ock för kött och blod mången gång påkostande, dock för anden, den villiga anden, och för samvetet bliva lätt och ljuvlig, ja, en skön gudstjänst. Ty vad kan väl göra mitt sinne gladare och mitt verk ljuvligare, än att jag, om vad jag gör, kan säga: "Detta har Gud själv befallt, detta behagar Honom väl, det vet jag förvisso?"

söndag 24 februari 2013

"Herren har behag till sina verk." (Psalt. 104:31)

Var och en plägar ju älska, det han själv gjort. Mycket mer Herren, vilkens alla verk äro idel skönhet och fullkomlighet.

Tänk väl på denna omständighet; ty den har en väldig tröst med sig. Skulle icke Gud vara nöjd med, vad Han själv gjort? Han måste ju hava behag till sina egna verk!

Men varest äro nu hans verk? Månne hos djävulen i helvetet? Bevare oss Gud! Till sin närvarande gestalt är han själv sin verkmästare. Månne då hos änglarna i himmelen? Ännu icke! De hava själva i verkförbundet förvärvat sin herrlighet och tillkämpat sig sina kronor. Månne hos de självrättfärdiga och i dessas egna förtjänster och dygder? Alldeles icke! Det är deras egna verk, de skola ock själva svara för sig.

Var finna vi då Herrens verk, som utgöra hans lust? Där en publikan slår sig för sitt bröst: "Gud, misskunda dig över mig, syndare!" Där en Bartimeus ropar vid vägen: "Jesu, Davids Son, förbarma dig över mig!" Där en kananeisk kvinna talar om hundarna och smulorna, och en förkrossad Magdalena badar Jesu fötter med sina tårar; där en Paulus glad utbrister: "Mig är barmhärtighet vederfaren", och en Asaf: "Herre, när jag har dig, frågar jag efter himmel och jord intet"; och där en Simon Petrus börjar sväva på rösten för att utsäga: "Herre, du vet allting, du vet, att jag älskar dig" — si, varest dylika saker föregå, där stenhjärtan varda förvandlade till ett mjukt ler i hans hand, och de stålhårda ansikten till vax, så att Han däri kan intrycka sin bild; där själar, som aldrig frågat efter Herren, nu börja törsta efter levande Gud såsom hjorten efter friskt vatten; varest de rättfärdiga begynna att på ruinerna av sin rättfärdighet knorla såsom duvor, och de visa börja skatta sin visdom såsom galenskap; varest arma syndare börja gråta vid hans fötter, och fördömda missgärningsmän gladeligen våga att åkalla Honom såsom försvarare emot åklagaren: där, där är hans verk, och där hans verk är, där är hans lust.

Så är då hans lust ibland människors barn, och det ibland hans fattiga syndare. Hos dem är hans förnöjelse; hos dem hans ögonfägnad. Vad njuter icke en naturvän av en skön nejd, och den som planterat en vingård, hur fröjdas han icke att skåda dess blomstring och fruktbarhet! Så har Herren sin lust i den örtagård, Han med sitt försoningsblod och sin Ande planterat på jorden. Den nya skapelsen i en syndare — huru förnöjer icke den hans öga? Han kan icke se sig mätt därpå; ty det är hans verk. Därför säger Han ock till sin duva: "Låt mig se ditt ansikte; ty ditt ansikte är ljuvligt." —

"Men", säger du, "detta är om hans duva, de fromma, älskliga själar, i dem kan Han hava sin lust, icke i mig och sådana som jag; ty jag är en vederstygglig syndare!" Vad höra vi! Skall Gud nu hava behag i din egen fromhet? Skall du nu täckas Gud för din egen skull? Har du genast bortkastat den tröstliga sanningen, att "Herren har behag till sina verk"; att vi äro "gjorda täcka i Honom, som är kärkommen", icke i oss?

Men du säger: "Jag finner idel synd och orenlighet hos mig; icke är detta Herrens verk." Svar: Just det, att du finner idel synd och orenlighet hos dig, det är Herrens verk. Synden är icke Herrens verk; men att du känner den hos dig, det är icke naturens verk, icke heller djävulens. Ormens ingivelse: "I skolen varda såsom gudar", har uppfyllt hela människonaturen med självförgudning. En förkrossad och bedrövad ande är därför ett sådant Herrens verk, att Gud och hans änglar glädja sig däråt; det är ett sådant Herrens verk, som förer förlorade söner och döttrar i Faderns famn — som driver syndaren till nådastolen att insvepa sig i Kristi rättfärdighet, den "yppersta klädningen" — och se här Guds hjärtas största lust och glädje!

Den som är iklädd Kristus, den är för Guds öga helig och herrlig, vore han ock den vederstyggligaste syndare i sig själv och för sina egna ögon.

lördag 23 februari 2013

"Tänk på sabbatsdagen, att du helgar honom." (2 Mos. 20:8)

Att Herren Gud lägger någon synnerlig vikt på vilodagens helgande, giver Han tydligt tillkänna därmed, att Han icke helt enkelt bjuder: Du skall helga vilodagen, utan befaller oss på förhand tänka därpå. En mindre viktig sak kan man genast företaga utan att förut tänka därpå; en sak, som man måste förut tänka på, måste vara av någon besynnerlig vikt och angelägenhet.

Men det andra, man i detta ord plägar se, är det, att vi ock skola på förhand ställa våra timliga angelägenheter så, att det må bliva oss möjligt att hava sabbaten ostörd för dess rätta helgande. Många gå miste om sabbatens välsignelse, om själens vila i Gud och hans ord, blott därigenom, att de icke förut tänka på sabbaten att befria honom ifrån sådana göromål eller sådana besök, vilka förhindra dem och deras hus ifrån sabbatens helgd. Mången lider af hinder, vilka han själv kunnat undanrödja, om han hade åtlytt detta Herrens ord: "Tänk på sabbatsdagen, att du helgar honom."

Men vad skola vi då göra för att helga vilodagen? Huru blir sabbaten helgad och huru blir den ohelgad?

Vår lärofader Luther uttrycker detta i en kort, men innehållsrik sammanfattning sålunda: "Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke förakta predikan och Guds ord, utan hålla det heligt, höra det gärna och lära."

Detta är i nya testamentets anda, vad sabbatsbudet kräver. Vi skola blott hava ett sådant sinne, som älskar Guds ord, så skola vi ock säkert i verk och gärning helga vilodagen. Först är det en ganska svår sak att så föreskriva den yttre gärningen, att det passar för varje inträffande fall och omständighet. Och för det andra är sabbaten icke helgad med de förträffligaste andaktsövningar och de skönaste gärningar, om dessa icke härflyta av gudsfruktan och av kärleken till Gud och hans ord; ty utan denna kärlek och gudsfruktan äro de intet annat för Gud än skrymteri.

Gudsfruktan och kärlekens Ande måste bo i ditt hjerta, och så skall den även för varje särskilt fall säga dig, vad du bör göra eller låta i avseende på den yttre gärningen. Huvudsaken är, att vi så frukta och älska Gud, att vi icke förakta hans ord utan hålla det heligt, höra det gärna och lära.

Vad tredje budet förbjuder, är således, att hava ett fåfängligt och ogudaktigt sinne, som föraktar Guds heliga ord och därför även kan göra, vad det lyster på hans dag. Och kasta vi nu en blick utöver världen och beskåda, huru det i allmänhet tillgår i detta avseende, då påstöta vi några så förskräckliga och märkvärdiga förhållanden, att man kan begynna att ropa av grämelse och fasa.

Vi vilja blott påpeka ett märkligt förhållande. De första ord, vi finna i Skriften om sabbatens instiftelse, äro dessa: "Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade honom". Den sjunde dagen är alltså en av Gud "välsignad" dag. Vi måste ock med fullt hjärta erkänna, att det blev även en välsignad dag framför alla dagar i tiden, den dag, då Gud vill särskilt möta människan och utgjuta över henne en välsignelse, som endast evigheternas oändliga lov av de saliga skarorna inför Guds tron skall kunna rätteligen beprisa — en välsignelse av hög, himmelsk och evig art, så att den skall sluta i den oändliga saligheten.

Vidare heter det, att Gud helgade den dagen; den skulle vara en helig dag för alla dagar, avskild blott för heliga och himmelska ting. Men vilken besynnerlig och förskräcklig syn, då vi betänka, vad denna dag är för den otrogna hopen, nämligen i båda dessa nämnda hänseenden den ytterligaste motsats: den största förbannelse och den oheligaste dag ibland alla våra dagar.

Arbetsdagarna kunde kallas heliga, jämförda med vilodagen, efter världens bruk av densamma. De flesta av världens barn göra under arbetsdagarna helt vackert blott sin lovliga kallelses verk; men på sabbaten skall man ut och sköta sina nöjen, och därtill måste man hava, vad hjärtat begär, nämligen synden, nämligen köttets tillfredsställelse: den ena i grövre lustar, såsom frosseri och dryckenskap, spel och dans och nattliga utsvävningar; den andra på finare sätt, i blott lättja och tidsfördriv, fåfängligt tal, skämt och lättsinniga sällskaper, skådespel och lekar — varjämte även det, som på andra dagar vore oskyldigt, såsom jordiskt arbete, världsliga studier, m. m. blir på den av Herren helgade vilodagen uppenbar synd. Korteligen, när man betraktar, huru det i allmänhet tillgår, måste man ju besanna det ordet, att "söndagen är synddagen".

Men att sabbaten blir till en förbannelse, det sker även på ett finare, ett andligt och förborgat sätt, nämligen hos dem, som väl utvärtes hålla sabbaten med ordentlig kyrkogång och utvärtes bruk av ordet, men utan hörsamhet och helig fruktan för den Herren, som däruti talar till dem, utan botfärdighet och lydaktighet. De hava ock en sådan förbannelse av sitt hörande, att det hade varit dem bättre, om de utövat blott jordiskt arbete på den dagen — de hava nämligen blott en förökad förhärdelse och förblindelse till frukt af sitt hörande; ty ju mer ett sinne övas att fåfängt höra Guds ord, destomer förslöas och förhärdas det. Den som icke med uppriktighet inför Herren vill genast lyda och följa hans ord, den blir endast förhärdad av dess hörande.

På detta sätt blir den dag, som Herren Gud välsignade, för det obotfärdiga och falska sinnet en förbannelse.

fredag 22 februari 2013

"Huvudsumman av budet är kärleken." (1 Tim. 1:5)

Det största och allraolyckligaste onda, som härflyter av ett lättsinnigt och falskt umgående med lagen, är det, att själar, som eljest icke förakta Gud, utan vilja vara något helt annat än världen, vilja vara Guds barn och efterföljare, bliva dock ingenting mer än verkhelgon, inbilska och förblindade fariseer, mycket mer oåtkomliga för Herrens Ande än de ogudaktigaste syndare; såsom Kristus sade: "Publikaner och skökor skola gå in i himmelriket förr än I."

Denna försoffande, tjusande och förblindande verkhelighet uppkommer därigenom, att en människa umgås så falskt med Guds heliga lag, att hon endast ser på gärningarna, endast på huru man skall leva, och icke giver akt på hjärtat, dess kärlek, renhet och helighet, vilket är det första och det viktigaste, Gud kräver i sin lag. Nej, hon gör sig i stället en viss dagordning av några fromma iakttagelser, av sådant som hon kan komma ut med, t. ex. att hon avlägger åtskilliga framstående syndavanor och begynner en daglig övning av Guds ord och bönen, och är nu tröstad, liksom hon nu hade gjort, vad hon borde, liksom det varit blott detta, Gud fordrade av oss — då hon likväl knappt har ens märkt, vad Han kräver i det första budet, mycket mindre fullgjort det.

Och när hon nu icke alls bryr sig om sådana stycken, som Gud allraförst kräver, som utgöra det första och yppersta budet, när hon helt hastigt överfar och förbiser det, som är störst i lagen, så är ju det att rentav öva falskhet inför Guds ansikte, det är ju uppenbarligen att driva ett visst gäckeri med Gud. Ty när hon kan göra en sådan skillnad på Guds bud, har hon ju därmed bevisat, att hon i sin fromhet icke frågar efter Gud, utan endast aktar några gärningars eget anseende, ja, aktar sig själv, sin egen förträfflighet och helighet, men icke Gud, icke hans heliga ögon, hans vilja och bud, nej, dessa gäckar och föraktar hon.

Hon fägnar sig åt, att hon kunnat avlägga den och den syndaövningen, t. ex. hon plägade förut svärja eller missbruka Guds namn, nu gör hon aldrig mer det; hon plägade förut ohelga sabbaten med världsligt arbete eller tidsfördriv, nu gör hon aldrig det, utan vill nu öva Guds ord hela den dagen; hon levde förut i något skadligt överflöd i mat, dryck eller kläder, nu har hon avlagt sådant; ja, hon levde kanske i någon last, i otukt, eller i oärlighet i handel och arbete, nu har hon med Guds nåd avlagt sådana synder: är icke där den ena segern efter den andra? är icke där helgelse? är icke där en omvänd människa, en kristen? —

Hon gör ännu mer: Hon plägade förut aldrig det minsta bry sig om andras väl eller ve, nu tager hon hela världens nöd sig till hjärtat och ger människor både lekamlig och andlig hjälp: äro icke där Andens frukter? är icke där kärleken, som är lagens fullbordan? Och skulle icke den själen, som har sådana gärningars vittnesbörd, vara tröstad? Skulle icke hon hava rättighet att tro och tillägna sig Kristi förtjänst?

Men att hon på samma gång bedriver ett stort skalkstycke inför Gud, aldrig aktar hans första och yppersta bud om hjärtat, aldrig giver akt på, huru där inne är, t. ex. med kärleken till Gud, med renheten i tankar och begär, med renheten ifrån egenkärlek, självbehag, avund, hat — att hon är en sådan skrymtare, som icke aktar dessa inre synder, det ser hon icke. Och varför ser hon icke det? Det kommer av den rosenslöja av utvärtes helighet och goda gärningar, som så övertäcker hennes inre, att hon aldrig kan se den ogudaktighet, som där råder. Men heter icke detta att umgås falskt med Guds lag, att icke låtsa märka, huru Gud allraförst ser efter hjärtat, huru varje Guds bud allraförst fordrar den inre heligheten, och att Gud är en helig nitälskare, som icke låter sig bedragas med gärningar, utan vill hava hela människan efter sitt sinne, såsom Han säger: "Varen heliga, ty jag, Herren eder Gud, är helig."

Det var detta skrymteri, detta falska spel med lagen, för vilket Herren Kristus alltid angrep fariseerna, då Han t. ex. sade: "I gören dryckeskaret och fatet rent utantill, men invärtes är det fullt med rov och orenlighet. I ären lika de vitmenade gravar, vilka utvärtes synas dägeliga, men innantill äro fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så synens ock I utvärtes rättfärdiga, men invärtes ären I fulla med skrymteri och odygd. I gören tionde av mynta, dill och kummin, men låten bestå det, som är svårast i lagen, domen, barmhärtigheten och tron. Detta skulle man göra och icke låta det andra."

O, att vi dock en gång vaknade och kunde besinna, att detta är Herrens Kristi nitälskan om lagen, att på detta sätt ser och dömer Gud över vårt förhållande till densamma!

torsdag 21 februari 2013

"Genom vilka (Guds och Jesu Kristi herrlighet och dygd) de dyraste och allrastörsta löften äro oss givna." (2 Petr. 1:4)

Den store Herren Gud, som i begynnelsen skapade detta besynnerliga släktet, människan, sig till beläte, till barn och arvingar, har oaktat släktets djupa syndafall dock givit detsamma de allrastörsta och dyraste löften, så att det stannar med ingenting mindre, än att vi bliva "hans Sons beläte lika", hans evige Sons "bröder" och "medarvingar" till en evig och över all måtta viktig herrlighet i himmelen.

För detta stora mål gav Han människan redan på syndafallets dag det löftet, som väl må kallas det "allrastörsta", och i vilket alla andra äro innefattade såsom uti sitt frökorn, löftet om en Frälsare, kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud. Det löftet förnyades oupphörligt, först till patriarkerna och sedan till profeterna, och föremålades Israels folk genom de oräkneliga blodiga offren i deras gudstjänst, vilka offer alla utgjorde blott ett enda stort löfte om en kommande försoning.

Av vilka löften om denne Frälsare det gamla testamentet är uppfyllt, därom kan man få ett slags påminnelse och överblick, om vi blott erinra oss de namn, under vilka Han utlovades — de högst betydelsefulla, de löftesrika namnen t. ex. kvinnans säd, ormaförtramparen, Abrahams välsignelse, Jesse rot, Davids son, Förlossaren, Herren i Israel, Sions konung, den store Profeten, Herrens Zemah, alla hedningars tröst, fursten och läraren i folken, hedningarnas ljus, Herrens arm, Herrens smorde, Guds salighet av Sion, rättfärdighetens predikare i den stora församlingen, Sions gyllene ros o.s.v. Och om denne utlovade person säges det uttryckligt, att Herren kastade alla våra synder uppå Honom, att Han bär våra synder, att "Han har givit sitt liv till skuldoffer", att "genom hans sår vi äro helade", att "genom hans blod fångarna utsläppas utur kulan", att Han "förde fängelset fånget", "att Han var "helvetet ett gift och döden en plåga", att Han "genom sin kunskap skall göra många rättfärdiga, ty Han bär deras synder" o.s.v.

Omsider, då tiden vart fullkommen, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som voro under lagen, att vi skulle få barnaskapet. Då bådade ängeln en jungfru i Israel om hans födelse, hans namn och hans ärende: Du skall kalla hans namn JESUS; ty Han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder. Och när den stora stunden var kommen, att Han skulle fullborda sitt verk, "den natten, då Han vart förrådd", sade Han själv om sitt blod: Detta varder utgjutet till syndernas förlåtelse. Sedan utgick en stor evangelisters skara, vilkas sönderdelade eldstungor dock gåvo ett och samma vittnesbörd: Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder.

Se nu: från detta stora vittnesbörd härflyta sedan de dyra och allrastörsta löften till varje enskild troende. Var och en, som, nedslagen och brottslig för Guds lag, nu åkallar Jesu namn om syndernas förlåtelse, har de bestämdaste löften, att alla hans synder "äro nedsänkta i havets djup och skola aldrig varda påtänkta; att han är alldeles ren för Guds ögon, så att Gud själv kallar honom snövit; att hans synd skall vara "så långt ifrån honom, som öster är ifrån väster"; att Guds nåd är så väldig över all hans synd, som himmelen är hög över jorden; att de trogna äro för Gud rentav "gjorda täcka i Honom, som är kärkommen"; att vi äro "icke mer under lagen, utan under nåden"; att fastän väl "lagen varit oss en tuktomästare till Kristus", vi likväl nu, sedan tron är kommen, "icke längre äro under tuktomästaren" o.s.v. Allt detta må väl heta de "dyra och allrastörsta löften".

Men att det ännu kallas löften, då vi likväl redan fått det utlovade, är icke blott ett bibelns talesätt, utan har ock en betydelse, som vi aldrig få glömma, nämligen att allt detta, som är oss givet, ännu är så alldeles främmande och hemligt för vår känsla, vårt förnuft och alla sinnen, att vi endast genom ett fast litande på Herrens tillsägelser därom kunna behålla vår tröst, i det vi icke annat se och känna, än att vi ännu hava synd och äro under lagen, så att vi måste vara för Gud vederstyggliga och odrägliga i stället för rena och täcka. Därför, om du vill bliva i tron, skall du bereda dig på att oupphörligen känna och se motsatsen i dig själv, och på det mest enträgna sätt hålla ögonen fästade på, vad den store Guden gjort och sagt. Annars är du snart nedgrävd i din uselhet.

Du måste så hava Guds tillsägelser inpräglade i dig, att du kan se synden hos dig och dock säga: "Jag har ingen synd, jag är alldeles fri, ren och helig; all min synd är ingen synd, nämligen för Gud, som vet, vad Kristi blod gäller; det är intet fördömligt i dem, som äro i Kristus Jesus. Fastän jag själv icke har någon rättfärdighet, är jag dock fullkomligt rättfärdig för Gud, som vet, vad Kristi rättfärdighet gäller. Det grundar sig allt på Guds eget eviga ord om sin Son."

onsdag 20 februari 2013

"I ären jordens salt. Är det så, att saltet mister sin sälta, varmed skall man då salta? Till intet mer är det nyttigt, utan att man kastar det ut och låter det trampas av människorna." (Matt. 5:13)

O, att alla pånyttfödda kristna måtte förstå och besinna, i vilken fara de äro i de tider, då kristendomen vinner bifall och frid, och världen är from och blid i ansiktet! Då är det fara, att de sövas och neddragas i ljumhet och världslikställighet samt förlora sin andliga kraft och bestämdhet.

En sådan mild och sövande tid har redan i mer eller mindre mån börjat inträda på vissa orter i vårt land; och det är sorgligt att skåda, huru saltet där vill mista sin sälta. Då gör man sig en egen, helt lagom, hygglig och behaglig kristendom, som blott rör sig med några vissa andaktsövningar och några vackra människokärlekens verk, dem världen kan bifalla och prisa; men om hjärtats pånyttfödelse, om den bättring, som är inför Gud — därom är mindre angeläget, det skyndar man hastigt förbi!

Men hör, vad Kristus säger: "I ären jordens salt. Är det så, att saltet mister sin sälta, varmed skall man då salta? Till intet mer är det nyttigt; utan att man kastar det ut och låter det trampas av människorna." Då en kristen genom människobehagsamhet förlorar Andens kraft och bestämdhet, så att han icke mer förmår att med ord och efterdöme straffa det onda och bekänna Kristus, då är han till intet mer nyttig, utan han förtrampas av människorna — han blir så övermåttan böjlig efter alla människor, att han låter allting behaga sig och åtminstone med sin tystnad styrker det syndiga, ogudaktiga väsende, som han borde bestraffa.

Då har saltet mistat sin sälta, och ljuset är satt under skäppan. Och hela grunden är, att man vill hava frid och vänskap med alla — nej, ännu djupare ligger grunden: där är redan någon brist i själva nådelivet, i syndens kännedom och i trosförhållandet till Frälsaren. Blott detta uppfriskas, och Kristus blir dig kärare, då blir Andens nitälskan mäktigare än alla människors vänskap eller hat. Haven salt uti eder, säger Herren, men icke naturens eller det retade lynnets bittersalt, utan här talas om den sanna kärlekens nitälskan, som endast Guds Ande verkar.

Var gärna öm, mild och saktmodig i dina förmaningar; vakta dig för allt grovt och olämpligt förfarande, då det gäller vidröra så ömtåliga saker som människors självkänsla; ja, befatta dig icke därmed, om icke kärlek och ödmjukhet få regera i ditt hjärta, att de kunna förnimmas i ditt hela väsende. Men låt icke försiktigheten och ödmjukheten bliva en kraftlös efterböjlighet, som numera gör allsintet, som blott av ömhet för den mänskliga känslan och friden låter dina medmänniskors själar fara till helvetet, utan att du med ett enda ord sökt att varna dem.

Tänk på evigheten! Älska din nästa såsom dig själv. Kärleken vare utan skrymtan; haten det onda, blivande vid det, som är gott. Edert tal vare ljuvligt, men bemängt med salt.

Men det är icke blott med bekännelsen och den hulda, broderliga förmaningen, som vi skola bevisa kristendomens kraft och allvar, utan också med "all vår umgängelse". En kristendom, vilken icke såsom ett salt gör sveda i världens ögon, utan kan av henne gillas och prisas, såsom "lagom", den kristendomen saknar visserligen saltet, kraften och smörjelsen.

Tänk, då Herren Kristus säger: Ve eder, då alla människor lova eder! Så säger ock aposteln: Världens vänskap är Guds ovänskap.

O, stanna och tänk på sådana ord! De stå icke att jäva, det är Herrens ord. — Om du blott tillfälligtvis och i något enstaka avseende vinner ett pris av världen, så är det annat och kan väl hända en kristen, enligt apostelns ord: "Genom ära och smälek, genom ont rykte och gott rykte." Men att den egentliga riktningen av ditt väsende och hela vandring behagar världen, det är något, som alls icke rimmar sig med Kristi och hans apostlars ord och exempel.

Stanna dock och tänk därpå, att du icke måtte löpa fåfängt. Åren ila, och döden kommer ju ofta så oväntad; om då själva vägen icke är den rätta, är det ju över all beskrivning olyckligt.

tisdag 19 februari 2013

"Allt det som icke går av tron, det är synd." (Rom. 14:23)

Tron, samvetet, det inre goda förhållandet till Gud — se där de ömma ögonstenarna, hjärtat och livskällan i den nya människan!

Många saker äro viktiga i det andliga, såsom kärlek, ödmjukhet, uppriktighet, goda gärningar; men ett allena är livet, ett är hjärtat i kroppen! Detta är tron, samvetet, det inre medvetandet om Guds välbehag.

Härtill höra två ting: först att man genom evangelium och nåden i Kristus är frigjord från den lagiska träldomsanden, har fått syndernas förlåtelse och visshet därom och nu lever i en evangelisk barnaskapsande, i en förtrolig vänskap med Gud. Detta är det första villkoret och källan till all sann gudaktighet, all kärlek, lust och kraft till det goda. Saknas denna förtroliga barnaskapsande, då är allt, vad Gud äskar, svårt, tungt och omöjligt, och alla gärningar äro trälens tvungna och ovilliga tjenst. Därmed följer då, först att dessa gärningar icke behaga Gud, ty Han vill icke hava någon tvungen tjänst, och "alla de, som umgås med lagens gärningar, äro under förbannelse"; och för det andra, att jag är vanmäktig, att jag får ingen kraft till det goda, utan synden blir genom lagen mer och mer väldig.

Däremot, när jag fått försäkran om Guds vänskap, när min Gud tillsagt mig: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dig" — o, då lever jag, då brinner jag, då är Han och hans ok mig ljuvligt och hans börda är lätt. Då min Gud tillsagt mig: Du är min, då går jag bort med en salig hemlighet i mitt hjärta; jag har en vän, en skatt, en herrlighet av oförliknelig art — då "tvingar mig saligt denna Kristi kärlek" att i allt tjäna Honom, att leva icke mer mig själv, utan Honom, som är för mig död och uppstånden. Se der hjärtat och livet i all sann gudaktighet! —

För det andra fordras till denna tro, till detta medvetande om Guds välbehag, att jag också vet, att det leverne, de gärningar, som jag egentligen och med vilja övar, äro för Gud behagliga; att jag gör dem just därför, att de äro enliga med Guds ord och  vilja. Vad jag av svaghet felar, det hör till de synder, som jag dagligen inlägger i "Fader vår" och beder: "Förlåt oss våra skulder", och för vilka jag tror en evig och beständig förlåtelse. Men det leverne, som jag egentligen övar, det jag med vett och vilja gör såsom min egen gärning, det måste vara enligt med ordet; annars kan det icke stå tillsammans med tron och ett gott samvete, om jag icke håller det för gott och enligt med Guds vilja.

Detta medvetande, som man kunde kalla tron uti gärningarna är egentligen den tro, som aposteln talar om uti vårt språk: "Ty allt det som icke går av tron, det är synd." Allt det, som icke flyter ur ett sådant hjärta, som först är benådat genom den rättfärdiggörande tron på Kristus och lever i Guds vänskap och, för det andra, har i Guds vilja sin levnadslag och gör sina gärningar i den mening, att de äro enliga med Guds vilja — allt det, som icke flyter ur denna källa, det är synd.

Här se vi, huru det första budet är källan och villkoret för alla de övriga budens uppfyllande. Att Gud är hjärtats Gud, att hjärtat över all ting tror, älskar och fruktar Gud, detta är huvudsaken i allt kristligt leverne. 

Det är icke utan skäl, vi bruka så många ord härom; ty näst den stora huvudartikeln om vår rättfärdiggörelse genom tron, är detta den första och viktigaste läropunkt, nämligen vad som är ett rätt kristligt leverne, eller goda, för Gud behagliga gärningar. Därför har ock djävulen i alla tider förnämligast använt all sin makt till att förvända dessa två huvudpunkter.

Se vi på Kristi tid, så finna vi, huru det var just i dessa tvenne punkter läran var förvänd, och huru allt, det Herren lärde, gick därpå ut, först att ingen levande var för Gud rättfärdig, utan all rättfärdighet inför Gud bestod endast i hans "gång till Fadern"; sedan, att inga blott yttre gärningar utgjorde något för Gud behagligt leverne, utan att Gud ville hava hjärtat.

Den, som nu verkligen vill stå väl med Gud, vandra hans vägar och föra ett rätt kristligt leverne, pröve sig efter detta stycke! Det är förskräckligt vilket skrymteri, som i detta fall övas, i det man väl vill föra ett kristligt leverne, men alldeles förgäter att giva akt på huvudsaken och villkoret för detsamma, vilket är att leva i Guds vänskap, i tron på hans välbehag. "Låtom oss icke fresta Herren!" Han ser väl, huru du har det. Och "Herrens ögon se efter tron". Vad hjälper det dig, att du gör dig möda med gudaktighet och kristendom, när Herren dock till slut förkastar alltsammans såsom skrymteri och synd? Ty allt det icke går av tron, det är synd.

måndag 18 februari 2013

"Gud har utvalt oss i Kristus, förrän denna världens grund var lagd." (Ef. 1:4)

Se här det oförgängliga, stora, som icke rubbas genom några stormar och växlingar i tiden! Det som var av begynnelsen — det är det eviga och oföränderliga!

Ack, kunde vi blott däruti insvepa våra hjärtan, vilken fast borg mot alla stormar och pilar, vilken hög och orubblig frid och glädje! Huru ödsligt, huru glädjefattigt, ja, bedrövligt måste icke detta livet bliva för en kristen, om han icke beständigt har dessa stora, eviga tingen för sitt öga!

Då nu aposteln säger, att vi äro i Kristus utvalda, förrän denna världens grund blev lagd, vill han därmed påminna oss om det eviga, fasta och orubbliga i Guds nåd emot oss genom Kristus. Han vill säga: Det, som jag nu förkunnar eder, är icke någon ny, främmande eller oviss sak, utan den urgamla, den är äldre än himmel och jord. Ty förrän världen ännu var grundad, hade Gud i ende Sonen utvalt oss och beslutit i tidens fullbordan sända Honom till oss att uppenbaras i vår natur, att bliva vårt liv och vårt ljus.

Ingenting är så oföränderligt som Guds evighetsråd. Vad Gud "efter sin egen viljas goda behag" har beslutit, kan aldrig i ewighet förändras. "Hans gåvor och kallelse äro sådana, att Han kan icke ångra dem". Icke heller kan någon annan makt omintetgöra eller förhindra det, som Gud har beslutit. Han, som skapat millioner världar och med sitt allmaktsord föreskrivit dem deras oföränderliga banor, skulle Han låta sitt eviga uppsåt rubbas eller förhindras? Fastän hans motståndare, djävulen, förde människan i synd och död, skulle Han därför låta henne, utan hopp och räddningsmedel, evigt bliva i döden? Nej, livet, som var när Fadern, måste uppenbaras i köttet och bliva människornas ljus, frälsning och hopp — såsom Han hade utvalt oss i Honom, förrän världens grund var lagd.

Vi skola därför aldrig förgäta Guds evighetsråd om människan och "hans uppsåts fasthet", vilket med all sin rikedom på tröst och salighet alltid står kvar, vad helst oss händer, och vad helst vi hos oss se och känna.

Gud har dock skapat människan till sitt beläte, sitt barn och sin arvinge och, förrän världens grund lades, lagt grunden för vår frälsning, "utvalt oss i Kristus", d.ä. i sitt eviga råd fastställt att genom Honom bota syndafallet, göra Honom till vår andre Adam, vår medlare och salighetshövding, på det var och en, som i sin nöd vände sig till Honom, med tron omfattade honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.

Då Han sådant hade beslutat, skapade Han människan till sitt barn och sitt rikes arvinge, fastän Han mycket väl såg förut syndafallet och all den synd och det elände, som detta skulle utbreda över människosläktet. Han  visste väl, huru det skulle botas. Hans viljas råd skulle icke bliva om intet.

Han tillredde ock därför redan av begynnelsen himmelens boningar för människan; såsom Kristus säger sig på yttersta dagen skola inbjuda sina trogna: "Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som är eder tillrett ifrån världens begynnelse." Han tillredde därför även hennes boning under prövotiden med all kunglig rikedom och prakt — allt gjorde Han för människan — byggde, planterade och prydde åt henne på jorden och uppfyllde denna med allt, vad för hennes behov eller förnöjelse fordrades, och sade: "Allt detta har jag givit eder! Råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur, som kräla på jorden."

Att betrakta denna Guds ursprungliga avsikt med människan, kan ofta med en väldig tröst och glädje styrka ett bedrövat hjärta. Huru har icke det i djup bedrövelse hugsvalat mången kristen, då det blott blivit honom av Anden givet att tänka: "Du är ju dock ännu en människa! Gud har ju dock i sitt hjärta några stora, eviga nådestankar för människan. Han har ju om henne ett oföränderligt råd och ett synnerligt fadershjärta. Han är därjämte en allsmäktig Skapare! Jag kan då aldrig sjunka så djupt, att Han icke ännu kan upphöja mig och — sin herrliga nåd till lov — göra något kostligt av mig.

Då våra första föräldrar så ovärdigt bröto hans billiga bud — de, som likväl hade alla behövliga krafter att hålla det — med vilken hjärtlig huldhet förbarmade Han sig icke ändå över de fallna barnen, uppsökte och tröstade dem! Och då Han givit oss sin ende älskade Son till vår broder och Frälsare, då måste Han icke vara så liknöjd om människan! Nej, då måste Han hava någon djupare faderskänsla för henne. Ho vet, huru mycket gott en så stor Fader ännu kan göra mig?"

Sådana betraktelser över det, som var av begynnelsen, kunna rikligen glädja och fröjda oss, när vi få nåd att djupare betänka det.

söndag 17 februari 2013

"Vi vandra i tron och se honom intet." (2 Kor. 5:7)

Det är just Kristi rikes hela hemlighet, att det är ett trons rike, ett emot allt förnuft, känsla, syn och tycke stridande rike, osynligt, underligt, hemlighetsfullt. Den, som icke det besinnar, och ofta åter besinnar, skall aldrig kunna bestå i tron.

Vi böra betänka, att Kristi rike är Kristus likt; att bruden skall likna sin brudgum; att det är den rätta kristendomens utmärkande tecken, att vi varda "Kristi beläte lika". Johannes säger: "Såsom Han (Kristus) är, så äro ock vi i denna värld."

Men huru var Kristus i denna världen? Är icke summan av all Kristi kunskap, att i Honom voro förenade de största. motsatser: den djupaste förnedring och största upphöjelse; största syndamängd (all världens) och största helighet (hans egen); största smälek och största ära. "Han var den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", men ock den ärofullaste, Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte. Han var en alla tjänares tjänare, men ock alla konungars konung och alla herrars Herre. Han var den fattigaste, men dock den rikaste.

Men såsom Han var, så äro ock vi i denna värld. Även i de trogna äro de största motsatser förenade: den djupaste förnedring (ända till en fördömd syndare) och den största upphöjelse, höghet och ära (att bliva själva Guds barn); det största syndaelände och den största rättfärdighet och renhet; den största fattigdom och största rikedom; den största svaghet och största starkhet.

Det ena hava vi i oss själva, det andra i Kristus; det ena är arvet av Adam, det andra är arvet av Kristus; det ena kännes i alla våra lemmar, förnimmes av alla våra sinnen, det andra är djupt förborgat för vårt förnuft och alla sinnen och måste tros på Guds blotta sannfärdighet — utom det, att Kristus en och annan gång går oss till mötes och låter oss, såsom Thomas, se och känna Guds herrlighet.

Men det kostar obeskrivligt på, innan vi kunna finna oss med denna blandning, dessa motsatta ting, och tro, vad som icke kännes, tro den förborgade nåden och rättfärdigheten, då vi se och känna endast motsatsen. De som hava kristendomen blott såsom en vetenskap, ett studium, de kunna denna konst, tyvärr, allt för väl! Men när Guds rike hos en människa börjat bestå icke blott i ord, utan i kraft, så att hon verkligt känner syndens udd och verkligt tror sin rättfärdighet i Kristus — o huru mycken svaghet, orenlighet, kallsinnighet, och vilken skröplig tro, vilken dunkelhet och fruktan får hon då icke känna!

Vilken hög konst, vilken stor, gudomlig nåd av höjden fordras här då icke, för att mitt under sådant elände se och tro Guds vänskap vara oförändrad, se den förborgade rättfärdigheten, renheten och välbehaget för Guds ögon, som vi i Kristus hava! — helst som detta elände aldrig blir slut, blir så långvarigt, så oändligt, ja, blir värre och värre! Vem kan här hålla ut? O, vilken trons kamp! Ty om jag ock blir alldeles fri från en och annan verksynd, blir mig dock mitt inre fördärv mer och mer odrägligt och nedslående; "ja ännu mer jag finner mitt djupa syndafall, ju närmare jag hinner till Jesu fotapall."

Johannes säger: "Gud är ett ljus, och intet mörker är i Honom." Ju närmare en själ kommer ljuset, desto mer ser hon sin egen orenlighet. Därjämte drager Gud alltid den kännbara nåden tillbaka, i den mån tron tillväxer och tål att prövas, eller ock när själen behöver djupare förödmjukas. Då känner hon sig torr, död, kall och svag; då uppstår ett elände, en vanmakt, en andlig förlamning, ett mörker och en misströstan, varvid själen icke kan annat tycka, än att hon är alldeles avfallen, död, av Gud övergiven och lämnad i ett vrångt sinne.

O, vilken hård kamp och hög konst att nu tro, nu genomtränga dessa tjocka, svarta moln, och mitt under synden se rättfärdigheten, mitt under döden se livet, under den kännbara övergivelsen se Guds stora trofasthet och kärlek leende emot oss! Därtill fordras att riktigt på allvar tillsluta ögonen för allt, vad man ser och känner, och blott se på Guds ord — på allvar tro, att det är alldeles förbi med all vår rättfärdighet, att Gud aldrig ett ögonblick dömer efter denna, utan ser endast på sin Sons förtjänst, så att vi i denna allena stå rena och täcka för Gud, täcka gjorda i Honom, som är kärkommen.

Vandra i trone, se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga alltid.

lördag 16 februari 2013

"Guds rike står icke i ord, utan i kraft." (1 Kor. 4:20)

Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär ock i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, skall icke obetänksamt förgäta denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.

Att "Guds rike står icke i ord, utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt af falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedraga sig själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.

För det andra är det ock att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, varuti vi nu leva, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter behöva särdeles betänka detta: Guds rike står icke i ord, utan i kraft.

Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, vilka skola bedraga sig själva och åtnöjas blott med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken till gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom, att hela församlingar få en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det blir särdeles behövligt där ihågkomma, att Guds rike icke står i ord, utan i kraft.

Vi vilja icke fördölja för oss, huru det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, icke med konstiga ord efter människors visdom utan uti Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade annammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga; men snart inrotade sig där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad blott på läran, icke på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sade: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför ock helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades däröver, nej, de voro därjemte nöjda med sig själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.

I samma kapitel, där vi hämtat vår text, säger aposteln: "I ären nu mätta, I ären nu vordna rika, I regeren utan oss. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi svaga, I starka; I herrliga, vi föraktade. Men jag vill innan en kort tid komma, om Herren vill, och då skall jag röna icke deras ord, som äro så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft." Nu — även där icke hela denna teckning inträffar, är det dock säkert, att vi äro mer rika på ord än på kraft. Vi äro, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi hava mer andlig kunskap, än de största helgon fordom hade. Man kan sannerligen säga, vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder, tycker jag, att de gjorde mer, än de visste, men vi veta mer, än vi göra. De likna en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med dägeligt ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore visserligen det stycket, som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft."

Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hysa, att det, som vi hava nog av, är trons predikan, att vad som fattas oss, är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu skola avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som giver Anden, giver liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.

Men felet består däruti, att vi icke lägga ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan samla det blott i förståndet att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och låter fienden emellertid innehava landet, utan att på honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad blott på läror och begrepp, varunder själva saken, som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen likasom förglömmes — och (märk!) just därigenom äro vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone sakna vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft.

fredag 15 februari 2013

"Gud har låtit oss få veta sin viljas hemlighet och sitt goda behag." (Ef. 1:9)

Allt mänskligt omdöme om Gud är alltid galet och förvänt, såsom alla tiders och folkslags historia vittnar. Den ene har tänkt sig och beskrivit Gud så, den andre annorlunda; den ene har trott sig behaga Gud med det, den andre med något annat, så att det är jämmerligt att skåda, huru de irrat och lupit i mörkret.

Så sker det även oss, så snart vi lämna ordet ur ögonsikte.

Vad säger därför det eviga, himmelska ordet om Guds vilja och råd för vår salighet? Hör! "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son, på det att var och en, som tror på Honorm, skall icke förgås utan få evinnerligt liv." "Här är ingen åtskillnad; allesamman äro de syndare och hava intet att berömma sig av för Gud och varda rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus." "Ty Han är genom sitt eget blod en gång ingången uti det heliga och har funnit en evig förlossning". "Så hålla vi nu det, att människan varder rättfärdig av tron, utan lagens gärningar."

Så lyda de heliga ord, för vilka himmel och jord böje sig och tillbedje! Låt nu alla världens visa, ja änglar och andar, förnuft och känsla säga så eller så — på tronen i himmelen sitter en, Domaren över allt det, som är skapat; Han talar ord, vilka i alla evigheters evighet stå fasta som bergpelare.

De säga, att allt kött är fördärvat, förlorat och förtappat, här är ingen åtskillnad, men att ende Sonen från Faderns sköte tog på sig kött och offrade en gång ett offer, som behagade Fadern och som evigt gäller. Det säger, att vi därför nu varda rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus; att om dina synder vore blodröda, skola de dock, i det offrets blod, varda snövita — att om de vore som sanden i havet, skola de dock alla här försvinna.

Ty det var icke ett helgon, icke en ängel, utan den store, helige Guden, vilken skapat tusentals världar, som tog sig för att utplåna dem, som tog på sig människornas kött och blod och utplånade därmed människornas synder, på det att var och en, som tror på Honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv, skall icke mer dömas och anses efter egen förtjänst, utan efter denne Medlarens, och därför i Honom anses alla stunder rättfärdig och för Gud täck.

Vad gäller nu det, att det blinda, svaga, barnsliga tycket säger annorlunda? Ho är du, som vill träta med Gud? O, att vi vore visa! O, att Gud en gång rätt öppnade och upplyste våra ögon, att vi finge se detta himmelska ljus och kunde begagna oss därav under livet!

T. ex. när jag tycker, att jag varit mer gudfruktig och andlig, och därför Gud mer behaglig, borde jag genast säga: Detta är en tankevilla hos mig, ty Gud har sagt, att alla äro odugliga, att ingen kan i sig själv någon stund vara Honom behaglig, ingen kan av sina gärningar varda rättfärdig o.s v.

När jag en annan stund tycker, att jag  varit så syndig, att Gud omöjligt kan vara mig lika nådig som förut, bör jag säga: Detta är en tankevilla hos mig. Ordets eviga dom säger, att jag är i mig själv alla stunder lika värd fördömelsen, men ock att min löftesman är alla stunder lika rättfärdig; att jag således i Kristus är alla stunder lika rättfärdig och för Gud behaglig; att om rättfärdigheten kommer av gärningarna så är Kristus fåfängt död. Men om jag är för Gud mer rättfärdig och behaglig, när jag själv varit frommare, och mindre rättfärdig, när jag själv varit ofrommare, då kommer visserligen rättfärdigheten av gärningarna — och "då är Kristus fåfängt död". Från sådan hädelse bevare mig Gud nådeligen!

Då jag tycker: Gud måste hava tröttnat vid mig för alla mina synder. Han kan icke nu hava behag till mig, nej Han är vred och bortvänd för den eller den synden; då bör jag säga: Denna bild är icke den rätte Gudens, utan en vedervärdig avgudabild, ett tankespöke; ty en sådan Gud, som ser på min arma fromhet eller ofromhet och därefter är mig nådig eller onådig och älskar stundom mer och stundom mindre, finns varken i himmelen eller på jorden.

Den ende, rätte Guden är den med alltid lika brinnande kärlek älskande Guden, som har i mig alla stunder lika stora skäl att vredgas och fördöma, men ock i Kristus alla stunder lika stora skäl att benåda och älska; som ock därför har alla stunder lika stark och brinnande kärlek, lust och behag till mig och omsorg om mig. Sådan är Gud beskriven av det eviga, himmelska ordet. Tycker jag annorlunda, så är det blott ett misstag hos mig, ett falskt beläte av Gud, som kommer därav, att det rätta Guds beläte i syndafallet utplånades ur människan. Sådant är det stora Majestätets eviga beslut, sådan dess avkunnade dom, mot vilken alla våra tankar och tycken äro blott hö och strå

"Om möjligt är, så mycket som till eder står, haven frid med alla människor." (Rom. 12:18)

Denna vers handlar om ett medgörligt och fridsamt väsende i alla mänskliga ting, d. ä. i alla de frågor, där vi icke måste för sanningens skull, för trohet mot Kristi sak och själarnas väl strida mot människor.

Ty att vi skulle giva efter i trons saker och låta sanningen, Kristi ära och själars väl uppoffras, för att hava frid och vänskap med alla människor, det var långt ifrån en apostel att yrka.

En sådan inskränkning i förmaningen har aposteln ock antytt med de första orden: "Om möjligt är." Det skall således icke alltid vara möjligt att hålla frid med alla människor, om vi äro trogna emot Gud och sanningen. Sådant erfor redan David, såsom han säger: "Jag håller frid, men när jag talar, taga de till att örliga".

Hela världen strider emot Gud och hans rike. Vill jag då vara en trogen Kristi bekännare, skall jag nödvändigt råka i strid med människor. Såsom Kristus så starkt och avgörande förklarade med de orden: "Menen I, att jag är kommen för att sända frid på jorden? Nej, säger jag eder, utan visserligen tvedrägt. Ty härefter skola fem vara skiljaktiga uti ett hus, tre emot två, och två emot tre. Fadern skall vara emot sonen, och sonen emot fadern; modern emot dottern, och dottern emot modern; svärmodern emot sin sonhustru, och sonhustrun emot sin svärmoder." Därför sade Han åter: "Ve eder, då alla människor lova eder."

Här uppenbarar sig således falskheten av deras kristendom, vilka så ställa sig efter alla människor, att de aldrig för sitt nit om Kristus kommit i någon strid, ja, vilka klandra de trognas nit och mena, att om dessa iakttoge mer vishet, ödmjukhet och mildhet, skulle de kunna behaga världen. Må sådana blott betänka, att Herren Kristus, den fullkomlige, som var "mild och ödmjuk av hjärtat", likväl aldrig kunde behaga världen, aldrig kunde hava frid och vänskap med de otrogna.

Visserligen kunna ock de kristna fela uti vishet, ödmjukhet och kärlek; men att de skulle kunna med trohet mot Kristi sak ändå behaga världen, det strider mot sanningen. Nej, I trolösa, "veten I icke, att världens vänskap är Guds ovänskap?" Här se vi då den alltid oundvikliga orsaken till strid.

Men aposteln säger vidare: "Så mycket som till eder står, haven frid med alla människor." Är det verkligen för Kristi skull och i följd av världens fiendskap emot sanningen, I kommen uti strid, så låten icke det bekymra eder. Se allenast till, o kristen, att icke hos dig är någon köttslig orsak till striden, t.ex. någon din naturs egensinnighet, oginhet, klanderlystnad o.dyl.

Men att finna något sådant hos sig själv, är en ganska svår konst, för egenkärlekens böjelse att alltid rättfärdiga sig själv och skjuta skulden på andra. Dock finns det ett prov, genom vilket du möjligen kan upptäcka den köttsliga grunden till din strid med människor, nämligen om du rätt giver akt på, huru det är med kärleken i ditt tal. Om du ofta kom kommer i strid genom sådant tal, som icke är frampressat av kärlekens oro för själarna och med bön om välsignelse, utan det är ett tal, som mycket lätt går över läpparna, då må du gärna misstänka en köttslig grund hos dig själv. Nitet att vilja rätta allt, vad du finner orätt, är icke nog till bevis, att du drives af kärlek; men om du även plägar bedja för dem, till vilka du talar, och plägar rädas för din egen oskicklighet, det vittnar, att du drives av en helig bevekelse.

Måtte Gud uppenbara för oss vårt hjärtas illfundighet! Många människor äro olyckliga martyrer under en beständig ofrid med människor, blott för ett egensinnigt och elakt lynne och en orolig tunga. Därför säger aposteln Petrus, såsom förut David: "Den där vill älska livet och se goda dagar, han stille sin tunga ifrån det, som är ont, och sina läppar, att de intet bedrägeri tala — söke efter friden och fare efter honom."

Men om vi ock äro än så fridsamma, fogliga och vänliga, skall det dock icke vara oss möjligt att alltid hava frid med människor. Och icke blott av fiendskap emot Kristus, utan även för många jordiska ting, skola ofridsamma människor oroa oss. Det är egentligen därför aposteln säger: Så mycket som till eder står, haven frid med alla människor.

Således, om ock andra människor angripa dig, din egendom, din person, ditt rykte, må du själv dock icke strida eller giva anledning till strid, utan lämna din sak åt din trofaste och mäktige Fader, som alltid sörjer för elända och undergivna. Därom sade ock Herren Kristus: "Saliga äro de fridsamma, ty de skola besitta jorden."

Den, som alltid vill själv strida för sin rätt, måste mycket lida och mycket förlora. Lyckliga de kristna, som så tro på sin himmelske Faders försorg, att de överlämna åt Honom att försvara deras sak! Vill jag själv försvara min sak, kan Gud rättvisligen lämna den åt mig själv, och då går det alltid illa; men om jag däremot lämnar saken åt Gud, då blir den hans, då skall Han försvara den, och då gör Han det alltid på bästa sätt.

onsdag 13 februari 2013

"Bedröven icke Guds Helige Ande. (Ef. 4:30.)

Huru sker det, att man bedrövar och bortdriver Guds Helige Ande? I korthet sagt, sker det genom all slags olydnad emot den Helige Ande.

Han vill något, Han manar till något, och när du icke häruti vill lyda Honom, då bedrövar och bortdriver du Honom. Han vill verka syndakänsla, ånger, omsorg om bättring och förlikning med Gud; när du vänder dig bort från dessa viktiga föremål, icke aktar på hans röst, utan förströr de heliga intryck, Han verkar, icke söker att med ordet underhålla och föröka dem, icke fruktar att förlora dem, icke suckar till Gud om deras förökande, då föraktar och utsläcker du Anden. Han angriper och straffar någon synd hos dig och bjuder dig övergiva den; när du då icke vill lyda Honom, utan ännu vill hylla och behålla din synd, då bedrövar du Guds Helige Ande.

Ja, även när du väl will övergiva synden, men icke nu straxt; när du vill omvända dig till Herren, men icke ännu, så är detta en falskhet i din ande, ett föraktande av "den tiden, däruti du varder sökt", som kan göra, att Guds Ande måste lämna dig. Ja, även när du vill omvända och förbättra dig, men icke vill höra Herrens röst och följa den väg, Han föreskrivit, att du skall såsom en förtappad syndare först fly till Kristus, först tro och fröjdas, och sedan få starkhet i Herren — när du icke vill höra detta Guds viljas råd, utan strider emot utkorelsen, då bedrövar du hans Helige Ande. Och slutligen, när du väl vill följa detta Herrens råd, men icke vill bruka de medel, som Gud därtill givit oss, hans heliga ord, icke vill använda lediga stunder att läsa, höra och betrakta det, då "frestar du Gud och utsläcker Anden".

Märk väl denna sista punkt: Du vill bättra och omvända dig, men endast med eget arbete på ditt hjärta; du beder om Andens nåd och hjälp därtill, men brukar icke Andens medel — på det sättet skall du aldrig få, vad du begärt. Gud har aldrig lovat det. Nej, Gud har givit oss sitt ord, där vill Han möta oss, däri vill Han bo och verka, men icke utan ordet. Att hava tillgång till ordet, till kristliga lärare eller trosbröders umgänge m. m., men förakta dessa nådens medel och dock begära nåd till bättring och tro, det är att fresta Herren — likasom om någon begärde, att Gud skulle underhålla hans lekamliga liv, men ville icke äta, vad Gud därtill givit oss. Att du är syndig och svag, icke kan göra allt, vad Anden yrkar, det skall icke bortdriva Honom, det skall Han själv hjälpa. Det är skrymteri och uppsåtlig olydnad, som bortdriver Anden.

Men det är icke blott, då Guds Ande börjar sitt verk i själen, som man kan bedröva Honom; nej, även kristna, som redan äro "vordna delaktiga av den Helige Ande", äro ännu alltid i samma fara. Det var just till de trogna i Efesus, som redan voro "beseglade med den Helige Ande", Paulus skrev det ordet: Bedröven icke den Helige Ande. Och vad var det, som kunde bedröva Guds Ande? Svar: all synd bedrövar Guds Helige Ande, även den doldaste i ditt hjärta, såsom högmodiga tankar, onda begärelser, avund, falskhet m. m.

Men märk, att det är endast då, när man så avfaller invärtes, att man ock ursäktar och hyllar synden, som Guds Ande bortdrives. Där man själv straffar sin synd, lider, kämpar, suckar och beder emot den, där är Anden såsom en läkare i ett sjukhus, där Han väl på alla sidor är omgiven av sjukdomar, krämpor, sår och jämmer, men befinner sig dock just på sitt rätta ställe, där Han har sin egentliga verkningskrets. Därför kan Guds Ande mycket väl bo i en syndares hjärta, där det ännu är fullt med sjukdom, orenlighet, sår och etterbölder, jämmer och suckan. Vore det icke så, skulle icke en enda kristen behålla Guds Ande en dag.

Men vad som bortdriver Anden, det förklarar Herren själv, då Han säger: De låta icke min Ande straffa sig. Si, här är huvudpunkten. När en människa icke låter Guds Ande straffa sig, utan hyllar, ursäktar och försvarar sitt onda — det är detta, som så "bedrövar och förbittrar hans Helige Ande", att Han måste fly ifrån henne. De låta icke min Ande straffa sig. Detta sker icke blott då, när man uppenbarligen står emot ordets bestraffningar och säger: jag bryr mig icke därom, utan ock, när man kröker och vrider sig undan ordet och icke vill förstå det, som det lyder, då det angriper skötesynden; när man i ordet icke söker efter medel att undkomma sin synd, utan söker efter något stöd för dess bibehållande — när man således icke tänker övergiva eller undkomma synden, utan ärnar förbliva i henne. Detta heter att icke låta Guds Ande straffa sig.

Likaså när träldomsanden vill intaga hjärtat; om man då icke vill låta evangelii ord om nåden i Kristus råda, utan envist följer förnuftet och känslan, och gör oupphörliga invändningar emot evangelium, emot den barmhärtige Frälsaren, som ännu tillbjuder nåd — då bedrövar och förbittrar man hans Helige Ande. Och sedan i allmänhet, då man icke lyssnar till hans heliga maningar i hjärtat, när Han manar till ordets bruk, eller till enskild bön, eller till goda gärningar, när Han straffar för onda tankar, egenkärlek, självbehag, hat o. m. d. Allt detta bedrövar Guds Helige Ande.

tisdag 12 februari 2013

"Om I icke bättren eder, skolen I alla sammalunda förgås." (Luk. 13:3)

Du säger: "Men här står det dock: Om I icke bättren eder,skolen I förgås. Och låt vara, att denna bättring icke betyder detsamma som förbättring, förnyelse och helgelse, eller det ondas utrensande, vartill man icke lär hava krafter, förrän man inympats i Kristus och fått den helgande Anden, så fordras dock, vad denna bättring betyder, nämligen ånger, förkrosselse, syndasorg. Jag fruktar, att denna icke är hos mig, sådan den bör vara, jag är fastmer hård och förstockad, och huru kan jag då tro?"

Svar: Det är sant, det fordras bättring, vilken börjar med någon syndakänsla och sedan under bättringsförsöken övergår till syndakännedom, andlig fattigdom eller utblottelse på all egen tröst; men för att veta om denna din bättring är sådan, som den bör vara, måste du veta och betänka dess ändamål, ty det, som uppfyller sitt ändamål, det är sådant, som det bör vara.

Nu frågas: Vad är bättringens ändamål? Bättringens första och egentliga ändamål är alldeles icke, att du genom densamma skall bliva för Gud täck och benådad, utan att du skall drivas till Kristus; såsom Paulus intygar: "Lagen är en tuktomästare till Kristus, på det vi skola varda rättfärdiga av tron".

Därför, om du kan ännu en tid gå borta ifrån Kristus, borta i världen och säkerheten, utan förvissning om din benådning hos Gud, är din syndakänsla sannerligen för liten. Kan du ännu söka din salighet i eget bättringsarbete, ånger, bön m. m. då är din syndakännedom icke ännu rätt.

Men så snart du icke får någon frid, icke kan leva i världen och ovissheten om Guds nåd, och än mer: så snart du icke kan få någon tröst i dig själv, din egen bättring, ånger, bön, utan du måste, sådan du är, fly till blotta nåden i Kristus, då är din bättring rätt, ty den uppfyller sitt ändamål, vilket var att driva dig till Kristus, och i Honom är du räddad och salig — du är inom fristaden. Den som har Sonen, han har livet.

Du förstår således, att om syndakännedomen är rätt, skall du icke själv finna den, som du ville, ty då finge du i densamma tröst, då finge du tröst uti något inom dig; och det var all sådan tröst, som skulle borttagas. Den rätta bättringen är således missnöje med sin bättring, ja en sådan känsla av hårdhet, säkerhet, detta innersta och djupaste fördärvet, att du nödgas grundligen, icke i den flyktiga känslan, utan i din fulla övertygelse, döma dig själv såsom hård, säker, ogudaktig, förtappad och fördömd. Då först får Kristi blod äran att ensamt frälsa dig.

Korteligen: Frågar du, huru mycket syndakänsla det således fordras, kan man svara dig: Det är icke mycket — nämligen blott så mycket, att du icke kan leva utom Kristus, icke kan få ro, förrän du är i Honom salig. Det fordras icke mer, men icke heller mindre.

Det är ock en villfarelse att tro, det syndasorgen skall först hava sin tid före tron, och sedan kommer tiden för tro, frid, fröjd och idel helighet. Nej, begynn blott att tro på Kristus och sedan följa Honom i den dagliga bättringen, nog skall du då få känna synden mer än förut.

Ett bland de allrafinaste och starkaste djävulens konstgrepp är då följande: Där är en människa, som tror i allmänhet allt Guds ord och därjämte allvarligen söker dess kraft i hjärta och efterlevnad, men har någon svårare synd på sitt samvete, då inger han henne följande tankar: "Nog är evangelium sant och nåden stor och synderna borttagna, så att syndare i allmänhet kunna få nåd; men — det är ett särskilt förhållande med dig, ty du vet ju med dig själv, vad du har gjort. Om blott icke det och det hade varit (såsom någon av de stumma eller ropande synderna mot femte, sjätte eller sjunde buden), hade du kunnat få nåd, men nu är det med dig ett särskilt undantag."

Si detta: "det är med dig ett särskilt undantag", är det giftigaste konstgrepp av den gamle ormen, som är en "lögnare och mördare av begynnelsen". Ty sanna förhållandet är, att det finns intet undantag, intet särskilt förhållande, där icke Kristi blod rikligen och väldeligen försonar, när det av en nödställd syndare med tron anammas.

Det är just evangelii förnämsta innehåll, både med ord och exempel genom gamla och nya testamentet bekräftat, "att om dina synder än vore blodröda, skola de dock varda snövita, och om de vore såsom en rosenfärg, skola de dock varda såsom en ull"; varpå David, som hade gjort hor och mord, samt Manasse, rövaren på korset, den stora synderskan, den förnekande Petrus m. fl. utgöra talande exempel.

Ja, det är just för sådana svåra förhållanden, vilka ingen i himmelen eller på jorden eljest kunde hjälpa, som Guds Son blev människa, blödde och dog, på det var och en, som tror på Honom, skall icke förgås utan få evinnerligt liv.

måndag 11 februari 2013

"Abraham trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet." (Rom. 4:3)

Först märka vi, att det löfte, Abraham trodde, innebar Guds evangelium om Kristus. Textens ord: "Abraham trodde Gud", återfinnas i 1 Mos. 15:6. Där se vi dock icke genast något mer än löftet om Abrahams talrika avkomma; men vad som i det löftet låg inbegripet, det visste Abraham genom ett förutgående löfte, kap. 12:3, varest Gud hade förklarat, att "i hans säd skulle alla folk på jorden varda välsignade".

Detta var egentligen det ursprungliga löftet om en Frälsare, vilket Gud hade givit våra första föräldrar på syndafallets dag — löftet om den heliga kvinnosäden och ormaförtramparen, om en förlossare, som, född av kvinna, skulle tillintetgöra synden och djävulens gärningar — det löfte, på vilket alla trogna, allt ifrån den rättfärdige Abel, hade trott och blivit rättfärdiga. Det var detta löfte, som så ofta upprepades till Abraham, så att, fastän denna huvudpunkt, själva ädelstenen i Guds löften till Abraham, icke för var gång nämndes, låg den alltid innefattad i dessa löften. Detta är apostelns egen förklaring, såsom var och en kan se i Gal. 3.

Och Kristus säger uttryckligt, vad som var föremålet för Abrahams trosöga, över vilket föremål han till och med fröjdades i sin tro; Herren säger: "Abraham, eder fader, fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom och vart glad."

För det andra: om aposteln här hade velat säga, att själva tron, såsom en behaglig dygd hos människan, blivit Abraham räknad till rättfärdighet, hade han med en sådan antydning på en gång avskurit själva nerven i hela sin rättfärdiggörelselära. Det är just hans göromål på detta ställe att visa, det vi varda rättfärdiga utan någon vår förskyllan eller värdighet, endast av Guds nåd och genom den förlossning, som är skedd i Kristus. Och han säger uttryckligt i följande kapitel, att det är blott "genom ens lydnad", vi varda rättfärdiga. Rättfärdighet är intet mindre än lagens fullbordan. Så mycket utgör icke själva tron.

Tron är dessutom i sig själv just ett förnekande av vår förtjänst; ty den som tror på Kristus, han bekänner, att han själv är orättfärdig, förtappad, rådlös och omfattar därför "Guds rättfärdighet", den laguppfyllelse, som är skedd i Kristus. Tron måste vidare hava ett ord av Gud att omfatta; och av detta ords innehåll beror det, vad jag får genom tron. Om man icke det besinnar, skall man alltid missförstå orden om tron och trons rättfärdighet.

Se här en liknelse: En förlorad son lever borta i främmande land, och där lider han nöd; hans fader lovar honom en stor, skön egendom, om han blott återkommer och emottager densamma. Sonen tvivlar länge och blir därför borta i sin fattigdom; men omsider börjar han att tro sin faders ord och skyndar nu hem för att emottaga sin egendom; nu är han genast rik och lycklig.

Sedan säger han: "Jag var länge i nöd; därtill var min otro skulden, då jag trodde min faders ord, blev jag rik och lycklig, blott min tro gjorde mig rik." Om då någon hör endast sådana ord och icke vet eller betänker innehållet av faderns löfte, kunde han förstå orden så, att denne man blivit belönad för sitt sonliga förtroende till faderns ord. Då skulle den, som kände förhållandet, säga: nej, giv akt på innehållet av det löfte, han hade trott; det var detta, som gjorde honom rik. Löftet handlade om en stor egendom, i denna består själva rikedomen; hans tro gjorde endast, att han kom i åtnjutande därav.

På detta sätt skola vi förstå orden: "Abraham trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet." Att tron gjorde honom rättfärdig, berodde av det med tron omfattade löftets innehåll. Detta var Kristus. Om vi icke på detta sätt förstå orden, måste vi alldeles bortkasta hela Skriftens stora huvudlära — bortkasta, gäcka och förakta allt, vad Gud ifrån världens begynnelse förkunnat oss om en Frälsare och en försoning i hans blod; allt vad Gud genom änglar och profeter förkunnat, samt genom den levitiska offertjänsten och alla dess blodiga offer förebildat — korteligen, hela Skriftens egentliga innehåll, läran om Kristus, Kristi lydnad, Kristi lidande, död och uppståndelse. Allt detta vore till intet, om Gud kunde rättfärdiggöra oss blott för den dygden, att vi tro Honom vara sannfärdig.

Och att aposteln här icke vidare förklarade sig (såsom han gör i följande kapitel), skall visserligen icke inför Gud ursäkta någon, som här ville taga anledning till en ny, mot hela Skriftens huvudlära stridande, tanke. — Det är ock något, som genom hela Skriften uppenbarar Guds majestätiska storhet, att Han icke alltid upprepar, vad Han sagt, utan fordrar, att vi minnas hans givna förklaringar och förstå Honom.

söndag 10 februari 2013

"Att I skolen vara nära en annan, nämligen när Honom, som är uppstånden ifrån de döda, på det vi skola göra frukt åt Gud." (Rom. 7:4)

När den troende själen är död ifrån lagen, som var hennes första man, och delaktig i Kristi död, är hon ock med detsamma i en äkta förening med Honom och delaktig i hans uppståndelse. Kristus är nu hennes lagliga äkta man, enligt apostelns liknelse av det äktenskapliga förhållandet, så att det är nu intet fel, att hon anser sig fri från den förra mannens, eller lagens, förbund och villkor; ty detta förbund är upplöst genom döden.

De trognas hjärtan genomskjutas ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö därpå?

Här i vår text säger aposteln, att vi få vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att taga en annan man, sedan den förra är död. Ty så äro ock vi genom död lagligen befriade ifrån det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet äro de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.

Såsom Adam skulle hava en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle ock Kristus hava en brud, tillkommen genom "hans kropp". Icke blott i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan ock i nya testamentet talas ofta om denne "brudgummen", varvid församlingen framställes såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då apostelen i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."

Men vi skola åter märka, att ehuru de trogna i kraft av deras äkta förening med Kristus icke mer äro under lagen i avseende på dess livsvillkor, äro de dock, såsom aposteln säger, "icke utan Guds lag, de äro i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga taga de nu lagen såsom av hans hand, hava sin "lust i Guds bud" och säga av hjärtat: "Hans bud äro icke svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.

När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sig gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåda mig, jag dock har en evig nåd och frihet ifrån lagens domar, huru kära äro icke då hans bud!

"På det vi skola göra frukt åt Gud". Här påstöta vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, vilken lärer, att vi måste vara dödade ifrån lagen för att kunna göra frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att göra frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten ifrån lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här se vi nu, att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi äro dödade ifrån lagen, kunna vi göra frukt åt Gud.

Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, på vilken alla kristna, synnerligen unga och oerfarna, böra väl giva akt, nämligen att så orimligt det synes för förnuftet, är det dock alldeles nödvändigt för en sann helgelse, att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sig därpå, att allt det goda vi göra, medan ännu lagen regerar i samvetet, det göra vi icke åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet, eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster icke skulle behaga mannen, vilka voro uttvingade av henne genom tillkallad laglig myndighet, då mannen ju vill allraförst hava kärlek.

Allt vad vi göra, medan vi ännu icke blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, huru gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och blott sådana bevekelser göra de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, vilken ser till hjärtat och vill allraförst hava dess kärlek och fria lust. Men vi kunna omöjligt se med kärlek och lust på lagen, så länge han hotar och fördömer oss.

Däremot då vi äro fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då bliva Gud och hans lag ljuvliga för oss, då göra vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att göra frukt åt Gud. Detta är då visserligen både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.

lördag 9 februari 2013

"Då I anammaden av oss det predikade ordet om Gud, anammaden I det icke såsom människors ord, utan som det sannerligen är, som Guds ord." (1 Tess. 2:13)

Herren förbarme sig över våra fallna hjärtans mörker och öppne våra sinnen!

Även de, som aldrig tvivla, att icke ordet är Guds ord, kunna dock icke hålla det därför, kunna icke levande tro och besinna, att det verkligen är den store Gudens ord.

O, vilket buller och rumor det skulle göra i världen, om man började hålla Guds ord, för vad det är — Guds ord — den store, allsmäktige Skaparens ord och domar.

O, vilken förskräckelse, vilket löpande och ropande, vilket forskande och frågande efter vägen till frälsning, om man började hålla Guds ord, för vad det är — Guds ord.

Vilken fröjd och trosvisshet, vilket jublande och lovsjungande, vilken frid och starkhet i Herren, om alla väckta och troende själar kunde riktigt hålla Guds ord, för vad det är — Guds ord.

Vilken vaksamhet och gudsfruktan, vilken bön och rädsla för varje avvikelse, om vi kunde riktigt hålla Guds ord, för vad det är — Guds ord.

Eller du, som menar, att du redan håller det för Guds ord, huru är det möjligt, att du ändå kan vara så oviss uti de frågor, om vilka Gud själv talar? Huru är det möjligt, att du förmår äta, dricka eller sova, medan du ännu icke gjort förlikning med Gud och fått försäkran om dina synders förlåtelse, försäkran, att du kan varje stund dö saligt, om du verkligen håller för Guds ord, vad som står skrivet i den heliga boken om salighetens enda väg, om den yttersta domen, om himmelen och helvetet?

Eller du, som går arbetande och betungad under träldomens ok, men hörer Guds vittnesbörd om sin Son och tror, att det är Guds ord, att Han har utgivit sin enfödde Son till vår försoning — och hör Guds Son så nådefullt bjuda: "Kommen till mig, alla I, som arbeten och ären betungade", huru är det möjligt, att du ännu kan kvarbliva i samma sjuka, trälaktiga sinne, om du verkligt håller allt detta för Guds ord?

Att de flesta människor icke hålla Guds ord heligt och sant såsom Guds ord, det märker man väl, först därav, att det icke griper, rör och intager deras hjärtan; för det andra därav, att de icke umgås därmed under en så djup vördnad, som skulle bliva följden, om deras hjärtan verkligen trodde och kände, att det är Gud, Gud himmelens och jordens Herre, som däri talar till dem.

När blott en jordisk konung eller furste talar till oss, isynnerhet om vi stå i beroende av honom och hans ord, med vilken spänd uppmärksamhet och vördnad höra vi icke till, att icke ett av hans ord må undfalla oss! Om nu hans ord därjämte innehåller en fruktansvärd dom, t. ex. själva dödsdomen över oss, vilken förskräckelse och ångest griper icke då vårt hjärta! Och varför det? Visserligen därför, att det var själva konungens avgörande och sista ord. Men om hans ord innehöll några nådefulla tillsägelser till oss eller rentav en livsbenådning, en frisägelse från döden, då vi förut varit därtill dömda, vilken outsäglig glädje och tacksamhet genomströmmar icke då vårt hjärta!

Och varför det? Allraförst därför att det var själva konungen, som talade, jag måste ju lita därpå; och för det andra innehöllo ju hans ord den högsta nåd och gåva för mig. Ja, när en konung talar med oss, om han ock icke tillsäger oss någon synnerligt stor nåd, icke heller någon bekymrande dom, pläga vi likväl så vörda och gömma hans ord, att vi behålla dem i livligt minne kanske i hela vår levnad, blott därför att det var en stor furstes eller konungs ord.

Se nu här, vad det skulle medföra, om vi hölle Guds ord, för vad det är — Guds ord. Vad är väl en jordisk konung, jämförd med själva Herren och skaparen, alla konungars konung! Kan nu en jordisk konungs ord uppfylla oss med så mycken fruktan eller glädje, allt efter som hans tillsägelse är, huru mycket mer skulle icke den allsmäktige Gudens ord gripa våra hjärtan, uppfylla dem med fruktan eller glädje, om vi rätt hölle hans ord, för vad det är! 

Och kunna vi så älska, vörda och gömma en konungs ord, även om dess innehåll var ganska obetydligt; huru mycket mer skulle vi icke älska, vörda och gömma Guds ord i våra hjärtan, om vi verkligen hölle det för Guds ord! Då vi däremot kunna med tanklöshet och sömnaktighet umgås med ordet, och för det andra varken förskräckas eller hugsvalas av dess innehåll, utan gå vår väg fram med all vår säkerhet och otro, då måste felet säkert vara, att vi icke hålla Guds ord, för vad det är, den store Gudens ord.

Ja detta ovissa och tvivlande väsende, detta vacklande och svävande mellan tro och otro, mellan fruktan och hopp, eller detta kalla och ljumma och vårdslösa leverne, är icke allt detta ett bevis, att du icke håller Guds ord, för vad det är — Guds ord?

Måtte alla kristna väl giva akt på denna punkt! Ty har är grunden till all andlig slapphet och halvhet i tron, i kärleken och i levernet, att vi icke hålla Guds ord heligt, icke tro eller besinna, att det är Guds ord.

torsdag 7 februari 2013

"Tagen, äten; detta är min lekamen, som för eder brytes. Detta gören till min åminnelse." (1 Kor. 11:23-24)

Ett av de mäktigaste hinder vid åtnjutandet av Herrens nattvard, vilket plågar och betvingar många trogna hjärtan och alldeles berövar dem den tröst, hugsvalelse och fröjd, som nattvarden skulle medföra, är det, att man anser den för ett slags högtidlig offerfest, i vilken vi skola giva Gud något gott, skola framträda till altaret med några Honom behagliga offer av vår fromhet, ånger, tro, bön, bättringsuppsåt o. s. v., och icke besinnar, att nattvarden är ett nådemedel, däruti Herren vill tvärtom giva oss, sina arma, fattiga, nedslagna barn, den tröst, styrka och vederkvickelse, vi behöva.

Märk: nattvarden är, liksom Guds ord, ett nådemedel. Likasom man icke kommer till ordet för att åt Gud giva eller framvisa något gott, utan endast för att därav få något gott, få någon kraft och hjälp för sin klena tro, sin bristfälliga ånger och bön m. m., så bör man ock komma till Herrens heliga nattvard såsom till ett nådemedel, vari man endast söker hjälp för allt det, som fattas.

Du gruvar dig för att gå till Herrens bord, emedan du vet med dig, att du i ditt vardagsliv är så bristfull, du är icke, såsom en rätt kristen skulle vara, det är antingen i din tro eller i ditt leverne något sjukligt, det är något visst betänkligt fel i din kristendom, och därför kan du icke trösteligen gå fram till Herrens bord. Vad är detta annat än att alldeles förgäta, vad som var nattvardens hela ändamål och syfte, nämligen just att vara ett botemedel emot alla dessa sjukligheter och fel i vår tro och vårt leverne? Vore det redan allt väl med din kristendom, din tro och ditt leverne, då behövde du icke komma till detta nådemedel. Likasom ock Kristus med hela sin förtjänst icke var kommen för rättfärdiga, utan för syndare, såsom Han ock säger: De helbrägda behöva icke läkare, utan de kranka. 

Tänk nu: om en lekamligt sjuk skulle på en uppmaning att söka läkaren svara: "Det vågar jag icke, ty jag är så illa sjuk; mitt blod är så förskämt, mitt utslag så svårt, att jag icke uti ett så dåligt skick kan söka läkare, jag borde ju först vara något bättre." Skulle man icke förundra sig över den dårskapen och svara: "Är det icke just för sjukdom, man bör söka läkare?" —

Alldeles på samma sätt är det, när man för andlig brist och sjuklighet fruktar att gå till Herrens heliga nattvard. Den är oss just given till hjälp och botemedel uti allehanda brister och krankheter.

Låtom oss aldrig förgäta den hulde Frälsarens stora kärlek, då Han instiftade detta nådemedel! Vad sade Han själv om sitt blod, då Han framräckte den välsignade kalken? Av allt det mångfaldiga stora, som kunnat sägas om detta blod, nämner Han endast detta: Det varder utgjutet till syndernas förlåtelse.

Där se vi, vad Han ville! Det var till tröst mot synden, mot denna för hans barn mest tryckande nöd, synden, som Han instiftade nådebordet. Till syndernas förlåtelse! Det är synden, det är medvetandet av synder och otroheter emot min Gud, som beröva mig den tröst och frimodighet, jag skulle hava inför Honom; det är till ett botemedel mot denna nöd och jämmer, Herren inrättade denna saliga åminnelsefest av sin försoningsdöd. Han har planterat nattvardsborden såsom vilohyddor vid vår väg, på det, när vi bliva trötta av vandringen, matta och hungriga till själen, bedrövade och sårade genom våra felsteg, vårt stapplande och fallande, vi där skola gå in och vederkvicka oss med livets bröd, med åminnelsen av Honom och åtnjutandet av den lekamen och det blod, som voro utgivna till våra synders förlåtelse, och därigenom på nytt försäkras, att Han icke är vred på oss.

Härav kommer, att det är isynnerhet, när vi äro i någon särskild svaghet, i ett andligt obestånd, som det är rätta tiden att skynda till Herrens nådebord, likasom man ock för samma brister skyndar till ordet.

Härav kommer, att gamla lärare, som insett detta, tala på ett sådant sätt om vad som gör en värdig nattvardsgäst, att man kan undra, om de varit vid sund besinning. Luther säger: "Du bör ofta gå till detta bord, men isynnerhet då, när du är väl skickad därtill, det är, när du är besvärad med många och svåra synder." Doktor Svedberg säger till svar på frågan, när man bör gå till Herrens nattvard: "När träldomssinnet börjar intaga barnaförtröstans rum i ditt hjärta." — Dessa hava förstått, att nattvarden är ett nådemedel.