onsdag 27 februari 2013

"Och Gud sade: Låt oss göra människan till ett beläte, som är oss likt." (1 Mos. 1:26)

Det första, som i denna berättelse är märkvärdigt, är, att Herren säger: Låt oss — låt oss göra människan. Här antydes ett samråd. "Låt oss göra människan." Herren säger icke: Jag vill göra männniskan, eller: Göre jorden av sig människor, utan: Låt oss göra människan. Hela den övriga skaran av olika varelser skapades utan något sådant samråd, blott med ett Allmaktens bud; men när Gud ville skapa människan, då hålles en rådplägning. Men med vilken rådplägar nu Herren? Otvivelaktigt voro här alla tre Gudomspersonerna i samråd. Nu skulle den varelse skapas, som icke blott skulle hava en jordisk och förgänglig kropp, utan ock en odödlig själ, vilken skulle tagas av Guds egen Ande och danas för ett evigt samliv med Gud i himmelen. Herren säger: "Låt oss göra människan till ett beläte, som är oss likt." Då nu Gud därjämte med sitt eviga förutseende såg människans fall och allt det fördärv och elände, som därav skulle härflyta, då ville Han icke utsläppa denna betydelsefulla varelse ur sin skapande hand, förrän Han först hållit råd därom, och Sonen, det eviga Ordet, åtagit sig dess frälsning.

Den andra omständigheten vid människans skapelse, som är märkvärdig, är den, att människan skapades på ett helt annat sätt än alla, även de förnämsta djuren. När djuren skapades, heter det: Göre vattnet av sig! — Göre jorden av sig! varav det tyckes, som handlade Gud icke omedelbart vid deras skapande, utan med sitt allmaktsord inverkade på några i naturen inlagda krafter: "Göre vattnet, göre jorden av sig!" Men när människan skulle skapas, då fingo inga sådana naturkrafter vara med, då verkar Gud ensam och omedelbart, då är det ett verk, om vilket alla Gudomspersonerna förena sig, då heter det: Låt oss göra människan! Människan är således varken född av vattnet eller av jorden, såsom några hednafolk fordom påstått sig vara, utan människan är på ett särskilt och omedelbart sätt skapad av Gud. Ännu märkvärdigare blir denna omständighet, när vi betrakta ursprunget till människans tvenne beståndsdelar, kropp och själ, varom det i kap. 2:7 heter: "Och Herren Gud gjorde människan av stoft och inblåste i hans näsa en levande ande; och så vart människan en levande själ." Märk först: Gud gjorde människan. Det var då Guds eget verk, blev ock det allraunderbaraste konstverk på jorden. Och Gud gjorde människans kropp av jord till en evärdelig erinran därom, att vi äro stoft och jordmaskar, varför ock den första människan fick namnet Adam, vilket betyder: av jord, jordisk, jordbarnet; på det vi aldrig skola glömma, huru förgänglig kroppen och tiden är, och alltid söka det, som tillhör själen och evigheten. — Och Gud inblåste i hans näsa en levande ande. Höga, ädla ursprung! Själen, den odödliga själen, evighetsbarnet, som är ämnat att i tid och evighet leva med Gud, den är så omedelbart kommen av Gud, att Skriften här säger: Gud inblåste den i människan. Här må vi utropa med David: "Jag tackar dig, Gud, att jag är underligen gjord". Här är grunden, varför Paulus kunde säga: "Vi äro ock Guds släkte." Så hava vi sett, huru både kroppen och själen, jordbarnet och evighetsbarnet, äro båda Guds synnerliga verk.

Härtill kommer nu den tredje och märkvärdigaste omständigheten, nämligen att Gud skapade människan till sitt beläte. Härpå har Herrens Ande isynnerhet velat göra oss uppmärksamma genom ett eget vidlyftigt upprepande av den saken; ty så lyda orden: "Gud sade: Låt oss göra människan till ett beläte, som är oss likt. Och Gud skapade människan sig till ett beläte, till Guds beläte skapade Han honom." Här upprepas med flera särskilda uttryck, att människan skulle vara Guds beläte eller avbild. Om vi ock aldrig här i tiden skola rätt förstå detta Guds beläte, är redan den omständigheten märkvärdig, att människan blev skapad till Guds beläte. Ty detta innebär något obegripligt stort. Därföre kunde ock Guds Son komma och bliva människa, bliva vår broder och like, och "skämdes icke kalla oss bröder" — och kom för att återställa, vad som genom syndafallet var förstört; därför skola vi ock genom Honom ännu komma till samma herrlighet, vartill vi uti skapelsen voro ämnade. Genom den nya födelsen, den nya skapelsen varda vi genast nya kreatur i Kristus och delaktiga av Guds natur, och den nya människan skall dagligen förnyas till hans kunskap och beläte, som har skapat honom. Men helt återställt blir aldrig Guds beläte i oss förr, än vi uti uppståndelsen få nya, rena och odödliga kroppar och Kristus varder uppenbar i alla dem, som tro. Såsom Johannes säger: "Mina käraste, vi äro nu Guds barn, och det är icke ännu uppenbart, vad vi skola bliva. Men det veta vi, att när Han varder uppenbar då varda vi Honom lika; ty vi få se Honom, såsom Han är."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar