"Tagen, äten; detta är min lekamen, som för eder brytes. Detta gören till min åminnelse." (1 Kor. 11:23-24)

Ett av de mäktigaste hinder vid åtnjutandet av Herrens nattvard, vilket plågar och betvingar många trogna hjärtan och alldeles berövar dem den tröst, hugsvalelse och fröjd, som nattvarden skulle medföra, är det, att man anser den för ett slags högtidlig offerfest, i vilken vi skola giva Gud något gott, skola framträda till altaret med några Honom behagliga offer av vår fromhet, ånger, tro, bön, bättringsuppsåt o. s. v., och icke besinnar, att nattvarden är ett nådemedel, däruti Herren vill tvärtom giva oss, sina arma, fattiga, nedslagna barn, den tröst, styrka och vederkvickelse, vi behöva.

Märk: nattvarden är, liksom Guds ord, ett nådemedel. Likasom man icke kommer till ordet för att åt Gud giva eller framvisa något gott, utan endast för att därav få något gott, få någon kraft och hjälp för sin klena tro, sin bristfälliga ånger och bön m. m., så bör man ock komma till Herrens heliga nattvard såsom till ett nådemedel, vari man endast söker hjälp för allt det, som fattas.

Du gruvar dig för att gå till Herrens bord, emedan du vet med dig, att du i ditt vardagsliv är så bristfull, du är icke, såsom en rätt kristen skulle vara, det är antingen i din tro eller i ditt leverne något sjukligt, det är något visst betänkligt fel i din kristendom, och därför kan du icke trösteligen gå fram till Herrens bord. Vad är detta annat än att alldeles förgäta, vad som var nattvardens hela ändamål och syfte, nämligen just att vara ett botemedel emot alla dessa sjukligheter och fel i vår tro och vårt leverne? Vore det redan allt väl med din kristendom, din tro och ditt leverne, då behövde du icke komma till detta nådemedel. Likasom ock Kristus med hela sin förtjänst icke var kommen för rättfärdiga, utan för syndare, såsom Han ock säger: De helbrägda behöva icke läkare, utan de kranka. 

Tänk nu: om en lekamligt sjuk skulle på en uppmaning att söka läkaren svara: "Det vågar jag icke, ty jag är så illa sjuk; mitt blod är så förskämt, mitt utslag så svårt, att jag icke uti ett så dåligt skick kan söka läkare, jag borde ju först vara något bättre." Skulle man icke förundra sig över den dårskapen och svara: "Är det icke just för sjukdom, man bör söka läkare?" —

Alldeles på samma sätt är det, när man för andlig brist och sjuklighet fruktar att gå till Herrens heliga nattvard. Den är oss just given till hjälp och botemedel uti allehanda brister och krankheter.

Låtom oss aldrig förgäta den hulde Frälsarens stora kärlek, då Han instiftade detta nådemedel! Vad sade Han själv om sitt blod, då Han framräckte den välsignade kalken? Av allt det mångfaldiga stora, som kunnat sägas om detta blod, nämner Han endast detta: Det varder utgjutet till syndernas förlåtelse.

Där se vi, vad Han ville! Det var till tröst mot synden, mot denna för hans barn mest tryckande nöd, synden, som Han instiftade nådebordet. Till syndernas förlåtelse! Det är synden, det är medvetandet av synder och otroheter emot min Gud, som beröva mig den tröst och frimodighet, jag skulle hava inför Honom; det är till ett botemedel mot denna nöd och jämmer, Herren inrättade denna saliga åminnelsefest av sin försoningsdöd. Han har planterat nattvardsborden såsom vilohyddor vid vår väg, på det, när vi bliva trötta av vandringen, matta och hungriga till själen, bedrövade och sårade genom våra felsteg, vårt stapplande och fallande, vi där skola gå in och vederkvicka oss med livets bröd, med åminnelsen av Honom och åtnjutandet av den lekamen och det blod, som voro utgivna till våra synders förlåtelse, och därigenom på nytt försäkras, att Han icke är vred på oss.

Härav kommer, att det är isynnerhet, när vi äro i någon särskild svaghet, i ett andligt obestånd, som det är rätta tiden att skynda till Herrens nådebord, likasom man ock för samma brister skyndar till ordet.

Härav kommer, att gamla lärare, som insett detta, tala på ett sådant sätt om vad som gör en värdig nattvardsgäst, att man kan undra, om de varit vid sund besinning. Luther säger: "Du bör ofta gå till detta bord, men isynnerhet då, när du är väl skickad därtill, det är, när du är besvärad med många och svåra synder." Doktor Svedberg säger till svar på frågan, när man bör gå till Herrens nattvard: "När träldomssinnet börjar intaga barnaförtröstans rum i ditt hjärta." — Dessa hava förstått, att nattvarden är ett nådemedel.