Ett av de mäktigaste hinder vid åtnjutandet av Herrens nattvard, vilket plågar och betvingar många trogna hjärtan och alldeles berövar
dem den tröst, hugsvalelse och fröjd, som nattvarden skulle medföra, är
det, att man anser den för ett slags högtidlig offerfest, i vilken vi
skola giva Gud något gott, skola framträda till altaret med några
Honom behagliga offer av vår fromhet, ånger, tro, bön, bättringsuppsåt
o. s. v., och icke besinnar, att nattvarden är ett nådemedel, däruti
Herren vill tvärtom giva oss, sina arma, fattiga, nedslagna barn,
den tröst, styrka och vederkvickelse, vi behöva.
Märk: nattvarden är,
liksom Guds ord, ett nådemedel. Likasom man icke kommer till ordet
för att åt Gud giva eller framvisa något gott, utan endast för att
därav få något gott, få någon kraft och hjälp för sin klena tro, sin
bristfälliga ånger och bön m. m., så bör man ock komma till Herrens
heliga nattvard såsom till ett nådemedel, vari man endast söker hjälp
för allt det, som fattas.
Du gruvar dig för att gå till Herrens bord,
emedan du vet med dig, att du i ditt vardagsliv är så bristfull, du
är icke, såsom en rätt kristen skulle vara, det är antingen i din tro
eller i ditt leverne något sjukligt, det är något visst betänkligt fel i
din kristendom, och därför kan du icke trösteligen gå fram till Herrens
bord. Vad är detta annat än att alldeles förgäta, vad som var
nattvardens hela ändamål och syfte, nämligen just att vara ett
botemedel emot alla dessa sjukligheter och fel i vår tro och vårt leverne? Vore det redan allt väl med din kristendom, din tro och ditt leverne,
då behövde du icke komma till detta nådemedel. Likasom ock Kristus
med hela sin förtjänst icke var kommen för rättfärdiga, utan för syndare,
såsom Han ock säger: De helbrägda behöva icke läkare, utan de kranka.
Tänk nu: om en lekamligt sjuk skulle på en uppmaning att söka läkaren
svara: "Det vågar jag icke, ty jag är så illa sjuk; mitt blod är så
förskämt, mitt utslag så svårt, att jag icke uti ett så dåligt skick kan
söka läkare, jag borde ju först vara något bättre." Skulle man icke
förundra sig över den dårskapen och svara: "Är det icke just för sjukdom,
man bör söka läkare?" —
Alldeles på samma sätt är det, när man för
andlig brist och sjuklighet fruktar att gå till Herrens heliga nattvard.
Den är oss just given till hjälp och botemedel uti allehanda brister och
krankheter.
Låtom oss aldrig förgäta den hulde Frälsarens stora kärlek,
då Han instiftade detta nådemedel! Vad sade Han själv om sitt blod,
då Han framräckte den välsignade kalken? Av allt det mångfaldiga stora,
som kunnat sägas om detta blod, nämner Han endast detta: Det varder utgjutet till syndernas förlåtelse.
Där se vi, vad Han ville! Det var till tröst mot synden, mot denna för hans barn mest
tryckande nöd, synden, som Han instiftade nådebordet. Till syndernas
förlåtelse! Det är synden, det är medvetandet av synder och otroheter
emot min Gud, som beröva mig den tröst och frimodighet, jag skulle
hava inför Honom; det är till ett botemedel mot denna nöd och jämmer,
Herren inrättade denna saliga åminnelsefest av sin försoningsdöd. Han
har planterat nattvardsborden såsom vilohyddor vid vår väg, på
det, när vi bliva trötta av vandringen, matta och hungriga till själen,
bedrövade och sårade genom våra felsteg, vårt stapplande och fallande, vi där skola gå in och vederkvicka oss med livets bröd, med
åminnelsen av Honom och åtnjutandet av den lekamen och det blod, som voro utgivna till våra synders förlåtelse, och därigenom på nytt
försäkras, att Han icke är vred på oss.
Härav kommer, att det är
isynnerhet, när vi äro i någon särskild svaghet, i ett andligt obestånd,
som det är rätta tiden att skynda till Herrens nådebord, likasom man
ock för samma brister skyndar till ordet.
Härav kommer, att gamla
lärare, som insett detta, tala på ett sådant sätt om vad som gör en värdig nattvardsgäst, att man kan undra, om de varit vid sund
besinning. Luther säger: "Du bör ofta gå till detta bord, men
isynnerhet då, när du är väl skickad därtill, det är, när du är besvärad
med många och svåra synder." Doktor Svedberg säger till svar på
frågan, när man bör gå till Herrens nattvard: "När träldomssinnet
börjar intaga barnaförtröstans rum i ditt hjärta." — Dessa hava
förstått, att nattvarden är ett nådemedel.
En fantastiskt evangelisk nattvardsuppfattning! Liknelsen om det vanliga läkarbesöket är verkligen dråplig - Rosenius hade humor, vad en del än påstår. Att han också kunde varna för ovärdigt nattvardsgående syns av andra dagbetraktelser. Men här är Rosenius´ syfte att mana fram just dem som i egna ögon är ovärdiga nattvardsgäster, men som i själva verket genast behöver - och får - ta emot Kristi kropp och blod! "Dröjer du tills du blir bättre, / då du aldrig komma lär" - som en annan evangelisk sångförfattare skriver.
SvaraRadera