lördag 9 februari 2013

"Då I anammaden av oss det predikade ordet om Gud, anammaden I det icke såsom människors ord, utan som det sannerligen är, som Guds ord." (1 Tess. 2:13)

Herren förbarme sig över våra fallna hjärtans mörker och öppne våra sinnen!

Även de, som aldrig tvivla, att icke ordet är Guds ord, kunna dock icke hålla det därför, kunna icke levande tro och besinna, att det verkligen är den store Gudens ord.

O, vilket buller och rumor det skulle göra i världen, om man började hålla Guds ord, för vad det är — Guds ord — den store, allsmäktige Skaparens ord och domar.

O, vilken förskräckelse, vilket löpande och ropande, vilket forskande och frågande efter vägen till frälsning, om man började hålla Guds ord, för vad det är — Guds ord.

Vilken fröjd och trosvisshet, vilket jublande och lovsjungande, vilken frid och starkhet i Herren, om alla väckta och troende själar kunde riktigt hålla Guds ord, för vad det är — Guds ord.

Vilken vaksamhet och gudsfruktan, vilken bön och rädsla för varje avvikelse, om vi kunde riktigt hålla Guds ord, för vad det är — Guds ord.

Eller du, som menar, att du redan håller det för Guds ord, huru är det möjligt, att du ändå kan vara så oviss uti de frågor, om vilka Gud själv talar? Huru är det möjligt, att du förmår äta, dricka eller sova, medan du ännu icke gjort förlikning med Gud och fått försäkran om dina synders förlåtelse, försäkran, att du kan varje stund dö saligt, om du verkligen håller för Guds ord, vad som står skrivet i den heliga boken om salighetens enda väg, om den yttersta domen, om himmelen och helvetet?

Eller du, som går arbetande och betungad under träldomens ok, men hörer Guds vittnesbörd om sin Son och tror, att det är Guds ord, att Han har utgivit sin enfödde Son till vår försoning — och hör Guds Son så nådefullt bjuda: "Kommen till mig, alla I, som arbeten och ären betungade", huru är det möjligt, att du ännu kan kvarbliva i samma sjuka, trälaktiga sinne, om du verkligt håller allt detta för Guds ord?

Att de flesta människor icke hålla Guds ord heligt och sant såsom Guds ord, det märker man väl, först därav, att det icke griper, rör och intager deras hjärtan; för det andra därav, att de icke umgås därmed under en så djup vördnad, som skulle bliva följden, om deras hjärtan verkligen trodde och kände, att det är Gud, Gud himmelens och jordens Herre, som däri talar till dem.

När blott en jordisk konung eller furste talar till oss, isynnerhet om vi stå i beroende av honom och hans ord, med vilken spänd uppmärksamhet och vördnad höra vi icke till, att icke ett av hans ord må undfalla oss! Om nu hans ord därjämte innehåller en fruktansvärd dom, t. ex. själva dödsdomen över oss, vilken förskräckelse och ångest griper icke då vårt hjärta! Och varför det? Visserligen därför, att det var själva konungens avgörande och sista ord. Men om hans ord innehöll några nådefulla tillsägelser till oss eller rentav en livsbenådning, en frisägelse från döden, då vi förut varit därtill dömda, vilken outsäglig glädje och tacksamhet genomströmmar icke då vårt hjärta!

Och varför det? Allraförst därför att det var själva konungen, som talade, jag måste ju lita därpå; och för det andra innehöllo ju hans ord den högsta nåd och gåva för mig. Ja, när en konung talar med oss, om han ock icke tillsäger oss någon synnerligt stor nåd, icke heller någon bekymrande dom, pläga vi likväl så vörda och gömma hans ord, att vi behålla dem i livligt minne kanske i hela vår levnad, blott därför att det var en stor furstes eller konungs ord.

Se nu här, vad det skulle medföra, om vi hölle Guds ord, för vad det är — Guds ord. Vad är väl en jordisk konung, jämförd med själva Herren och skaparen, alla konungars konung! Kan nu en jordisk konungs ord uppfylla oss med så mycken fruktan eller glädje, allt efter som hans tillsägelse är, huru mycket mer skulle icke den allsmäktige Gudens ord gripa våra hjärtan, uppfylla dem med fruktan eller glädje, om vi rätt hölle hans ord, för vad det är! 

Och kunna vi så älska, vörda och gömma en konungs ord, även om dess innehåll var ganska obetydligt; huru mycket mer skulle vi icke älska, vörda och gömma Guds ord i våra hjärtan, om vi verkligen hölle det för Guds ord! Då vi däremot kunna med tanklöshet och sömnaktighet umgås med ordet, och för det andra varken förskräckas eller hugsvalas av dess innehåll, utan gå vår väg fram med all vår säkerhet och otro, då måste felet säkert vara, att vi icke hålla Guds ord, för vad det är, den store Gudens ord.

Ja detta ovissa och tvivlande väsende, detta vacklande och svävande mellan tro och otro, mellan fruktan och hopp, eller detta kalla och ljumma och vårdslösa leverne, är icke allt detta ett bevis, att du icke håller Guds ord, för vad det är — Guds ord?

Måtte alla kristna väl giva akt på denna punkt! Ty har är grunden till all andlig slapphet och halvhet i tron, i kärleken och i levernet, att vi icke hålla Guds ord heligt, icke tro eller besinna, att det är Guds ord.

1 kommentar:

  1. En av Rosenius´ mest tänkvärda och vackra texter. Dock skriven ur ett fördemokratiskt, utpräglat rojalistiskt perspektiv, om än den jordiske kungen ställs i minst sagt välbehövlig kontrast till konungarnas Konung. ("Vad är väl en jordisk konung...").

    Beskrivningen av vördnaden inför en jordisk konungs ord var kanske sann på Oscar I:s tid, men låter lätt lite löjlig för oss i den representativa monarkins tidevarv, särskilt med tanke på den nu aktuelle monarkens retoriska färdigheter (även om hans hyggligt upplästa jultal alltjämt brukar ådra sej visst intresse).

    SvaraRadera