Det är just Kristi rikes hela hemlighet, att det är ett trons rike,
ett emot allt förnuft, känsla, syn och tycke stridande rike, osynligt,
underligt, hemlighetsfullt. Den, som icke det besinnar, och ofta åter
besinnar, skall aldrig kunna bestå i tron.
Vi böra betänka, att Kristi
rike är Kristus likt; att bruden skall likna sin brudgum; att det är
den rätta kristendomens utmärkande tecken, att vi varda "Kristi beläte
lika". Johannes säger: "Såsom Han (Kristus) är, så äro ock vi i
denna värld."
Men huru var Kristus i denna världen? Är icke
summan av all Kristi kunskap, att i Honom voro förenade de största.
motsatser: den djupaste förnedring och största upphöjelse; största
syndamängd (all världens) och största helighet (hans egen); största smälek
och största ära. "Han var den allramest föraktade och vanvördade,
full med värk och krankhet", men ock den ärofullaste, Guds herrlighets
sken och hans väsendes rätta beläte. Han var en alla tjänares tjänare,
men ock alla konungars konung och alla herrars Herre. Han var den
fattigaste, men dock den rikaste.
Men såsom Han var, så äro ock vi i
denna värld. Även i de trogna äro de största motsatser förenade:
den djupaste förnedring (ända till en fördömd syndare) och den största
upphöjelse, höghet och ära (att bliva själva Guds barn); det största
syndaelände och den största rättfärdighet och renhet; den största fattigdom
och största rikedom; den största svaghet och största starkhet.
Det ena
hava vi i oss själva, det andra i Kristus; det ena är arvet av Adam, det andra är arvet av Kristus; det ena kännes i alla våra
lemmar, förnimmes av alla våra sinnen, det andra är djupt förborgat
för vårt förnuft och alla sinnen och måste tros på Guds blotta
sannfärdighet — utom det, att Kristus en och annan gång går oss till
mötes och låter oss, såsom Thomas, se och känna Guds herrlighet.
Men det kostar obeskrivligt på, innan vi kunna finna oss med denna
blandning, dessa motsatta ting, och tro, vad som icke kännes, tro den
förborgade nåden och rättfärdigheten, då vi se och känna endast
motsatsen. De som hava kristendomen blott såsom en vetenskap, ett
studium, de kunna denna konst, tyvärr, allt för väl! Men när Guds
rike hos en människa börjat bestå icke blott i ord, utan i kraft, så att
hon verkligt känner syndens udd och verkligt tror sin rättfärdighet i Kristus — o huru mycken svaghet, orenlighet, kallsinnighet, och vilken
skröplig tro, vilken dunkelhet och fruktan får hon då icke känna!
Vilken hög konst, vilken stor, gudomlig nåd av höjden fordras
här då icke, för att mitt under sådant elände se och tro Guds vänskap vara oförändrad, se den förborgade rättfärdigheten, renheten och välbehaget för Guds ögon, som vi i Kristus hava! — helst som detta
elände aldrig blir slut, blir så långvarigt, så oändligt, ja, blir värre
och värre! Vem kan här hålla ut? O, vilken trons kamp! Ty
om jag ock blir alldeles fri från en och annan verksynd, blir mig dock
mitt inre fördärv mer och mer odrägligt och nedslående; "ja ännu mer
jag finner mitt djupa syndafall, ju närmare jag hinner till Jesu
fotapall."
Johannes säger: "Gud är ett ljus, och intet mörker är i
Honom." Ju närmare en själ kommer ljuset, desto mer ser hon sin
egen orenlighet. Därjämte drager Gud alltid den kännbara nåden
tillbaka, i den mån tron tillväxer och tål att prövas, eller ock när själen
behöver djupare förödmjukas. Då känner hon sig torr, död, kall och
svag; då uppstår ett elände, en vanmakt, en andlig förlamning, ett
mörker och en misströstan, varvid själen icke kan annat tycka, än att
hon är alldeles avfallen, död, av Gud övergiven och lämnad i ett vrångt sinne.
O, vilken hård kamp och hög konst att nu tro, nu
genomtränga dessa tjocka, svarta moln, och mitt under synden se
rättfärdigheten, mitt under döden se livet, under den kännbara
övergivelsen se Guds stora trofasthet och kärlek leende emot oss! Därtill
fordras att riktigt på allvar tillsluta ögonen för allt, vad man ser
och känner, och blott se på Guds ord — på allvar tro, att det är
alldeles förbi med all vår rättfärdighet, att Gud aldrig ett ögonblick
dömer efter denna, utan ser endast på sin Sons förtjänst, så att vi i
denna allena stå rena och täcka för Gud, täcka gjorda i Honom, som
är kärkommen.
Vandra i trone, se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar