"Tänk på sabbatsdagen, att du helgar honom." (2 Mos. 20:8)

Att Herren Gud lägger någon synnerlig vikt på vilodagens helgande, giver Han tydligt tillkänna därmed, att Han icke helt enkelt bjuder: Du skall helga vilodagen, utan befaller oss på förhand tänka därpå. En mindre viktig sak kan man genast företaga utan att förut tänka därpå; en sak, som man måste förut tänka på, måste vara av någon besynnerlig vikt och angelägenhet.

Men det andra, man i detta ord plägar se, är det, att vi ock skola på förhand ställa våra timliga angelägenheter så, att det må bliva oss möjligt att hava sabbaten ostörd för dess rätta helgande. Många gå miste om sabbatens välsignelse, om själens vila i Gud och hans ord, blott därigenom, att de icke förut tänka på sabbaten att befria honom ifrån sådana göromål eller sådana besök, vilka förhindra dem och deras hus ifrån sabbatens helgd. Mången lider af hinder, vilka han själv kunnat undanrödja, om han hade åtlytt detta Herrens ord: "Tänk på sabbatsdagen, att du helgar honom."

Men vad skola vi då göra för att helga vilodagen? Huru blir sabbaten helgad och huru blir den ohelgad?

Vår lärofader Luther uttrycker detta i en kort, men innehållsrik sammanfattning sålunda: "Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke förakta predikan och Guds ord, utan hålla det heligt, höra det gärna och lära."

Detta är i nya testamentets anda, vad sabbatsbudet kräver. Vi skola blott hava ett sådant sinne, som älskar Guds ord, så skola vi ock säkert i verk och gärning helga vilodagen. Först är det en ganska svår sak att så föreskriva den yttre gärningen, att det passar för varje inträffande fall och omständighet. Och för det andra är sabbaten icke helgad med de förträffligaste andaktsövningar och de skönaste gärningar, om dessa icke härflyta av gudsfruktan och av kärleken till Gud och hans ord; ty utan denna kärlek och gudsfruktan äro de intet annat för Gud än skrymteri.

Gudsfruktan och kärlekens Ande måste bo i ditt hjerta, och så skall den även för varje särskilt fall säga dig, vad du bör göra eller låta i avseende på den yttre gärningen. Huvudsaken är, att vi så frukta och älska Gud, att vi icke förakta hans ord utan hålla det heligt, höra det gärna och lära.

Vad tredje budet förbjuder, är således, att hava ett fåfängligt och ogudaktigt sinne, som föraktar Guds heliga ord och därför även kan göra, vad det lyster på hans dag. Och kasta vi nu en blick utöver världen och beskåda, huru det i allmänhet tillgår i detta avseende, då påstöta vi några så förskräckliga och märkvärdiga förhållanden, att man kan begynna att ropa av grämelse och fasa.

Vi vilja blott påpeka ett märkligt förhållande. De första ord, vi finna i Skriften om sabbatens instiftelse, äro dessa: "Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade honom". Den sjunde dagen är alltså en av Gud "välsignad" dag. Vi måste ock med fullt hjärta erkänna, att det blev även en välsignad dag framför alla dagar i tiden, den dag, då Gud vill särskilt möta människan och utgjuta över henne en välsignelse, som endast evigheternas oändliga lov av de saliga skarorna inför Guds tron skall kunna rätteligen beprisa — en välsignelse av hög, himmelsk och evig art, så att den skall sluta i den oändliga saligheten.

Vidare heter det, att Gud helgade den dagen; den skulle vara en helig dag för alla dagar, avskild blott för heliga och himmelska ting. Men vilken besynnerlig och förskräcklig syn, då vi betänka, vad denna dag är för den otrogna hopen, nämligen i båda dessa nämnda hänseenden den ytterligaste motsats: den största förbannelse och den oheligaste dag ibland alla våra dagar.

Arbetsdagarna kunde kallas heliga, jämförda med vilodagen, efter världens bruk av densamma. De flesta av världens barn göra under arbetsdagarna helt vackert blott sin lovliga kallelses verk; men på sabbaten skall man ut och sköta sina nöjen, och därtill måste man hava, vad hjärtat begär, nämligen synden, nämligen köttets tillfredsställelse: den ena i grövre lustar, såsom frosseri och dryckenskap, spel och dans och nattliga utsvävningar; den andra på finare sätt, i blott lättja och tidsfördriv, fåfängligt tal, skämt och lättsinniga sällskaper, skådespel och lekar — varjämte även det, som på andra dagar vore oskyldigt, såsom jordiskt arbete, världsliga studier, m. m. blir på den av Herren helgade vilodagen uppenbar synd. Korteligen, när man betraktar, huru det i allmänhet tillgår, måste man ju besanna det ordet, att "söndagen är synddagen".

Men att sabbaten blir till en förbannelse, det sker även på ett finare, ett andligt och förborgat sätt, nämligen hos dem, som väl utvärtes hålla sabbaten med ordentlig kyrkogång och utvärtes bruk av ordet, men utan hörsamhet och helig fruktan för den Herren, som däruti talar till dem, utan botfärdighet och lydaktighet. De hava ock en sådan förbannelse av sitt hörande, att det hade varit dem bättre, om de utövat blott jordiskt arbete på den dagen — de hava nämligen blott en förökad förhärdelse och förblindelse till frukt af sitt hörande; ty ju mer ett sinne övas att fåfängt höra Guds ord, destomer förslöas och förhärdas det. Den som icke med uppriktighet inför Herren vill genast lyda och följa hans ord, den blir endast förhärdad av dess hörande.

På detta sätt blir den dag, som Herren Gud välsignade, för det obotfärdiga och falska sinnet en förbannelse.