söndag 10 februari 2013

"Att I skolen vara nära en annan, nämligen när Honom, som är uppstånden ifrån de döda, på det vi skola göra frukt åt Gud." (Rom. 7:4)

När den troende själen är död ifrån lagen, som var hennes första man, och delaktig i Kristi död, är hon ock med detsamma i en äkta förening med Honom och delaktig i hans uppståndelse. Kristus är nu hennes lagliga äkta man, enligt apostelns liknelse av det äktenskapliga förhållandet, så att det är nu intet fel, att hon anser sig fri från den förra mannens, eller lagens, förbund och villkor; ty detta förbund är upplöst genom döden.

De trognas hjärtan genomskjutas ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö därpå?

Här i vår text säger aposteln, att vi få vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att taga en annan man, sedan den förra är död. Ty så äro ock vi genom död lagligen befriade ifrån det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet äro de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.

Såsom Adam skulle hava en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle ock Kristus hava en brud, tillkommen genom "hans kropp". Icke blott i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan ock i nya testamentet talas ofta om denne "brudgummen", varvid församlingen framställes såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då apostelen i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."

Men vi skola åter märka, att ehuru de trogna i kraft av deras äkta förening med Kristus icke mer äro under lagen i avseende på dess livsvillkor, äro de dock, såsom aposteln säger, "icke utan Guds lag, de äro i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga taga de nu lagen såsom av hans hand, hava sin "lust i Guds bud" och säga av hjärtat: "Hans bud äro icke svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.

När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sig gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåda mig, jag dock har en evig nåd och frihet ifrån lagens domar, huru kära äro icke då hans bud!

"På det vi skola göra frukt åt Gud". Här påstöta vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, vilken lärer, att vi måste vara dödade ifrån lagen för att kunna göra frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att göra frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten ifrån lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här se vi nu, att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi äro dödade ifrån lagen, kunna vi göra frukt åt Gud.

Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, på vilken alla kristna, synnerligen unga och oerfarna, böra väl giva akt, nämligen att så orimligt det synes för förnuftet, är det dock alldeles nödvändigt för en sann helgelse, att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sig därpå, att allt det goda vi göra, medan ännu lagen regerar i samvetet, det göra vi icke åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet, eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster icke skulle behaga mannen, vilka voro uttvingade av henne genom tillkallad laglig myndighet, då mannen ju vill allraförst hava kärlek.

Allt vad vi göra, medan vi ännu icke blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, huru gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och blott sådana bevekelser göra de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, vilken ser till hjärtat och vill allraförst hava dess kärlek och fria lust. Men vi kunna omöjligt se med kärlek och lust på lagen, så länge han hotar och fördömer oss.

Däremot då vi äro fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då bliva Gud och hans lag ljuvliga för oss, då göra vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att göra frukt åt Gud. Detta är då visserligen både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar