Om vi rätt giva akt på Herrens Kristi förklaring av detta bud
(Matt. 5), skola vi finna, att Guds blick och tankar äro något djupare
än våra, att Gud ser på den invärtes människan, att den store
Skaparen och andarnas Fader har vår ande, vårt hjärta, våra innersta
tankar för sina ögon. Han menar med ordet "icke dräpa" mycket mer,
än att du icke skall beröva en människa livet. Han ser icke blott på
din hand, utan på dig, ditt hela väsende, ditt hjärta, dina
sinnesrörelser, din tunga, din blick, din hemligaste mening, ja, på din kärlek
eller kärlekslöshet. Ty Han säger. Du skall icke dräpa.
Och vad
betyder ordet du? Sannerligen icke din hand, din tunga, eller någon viss lem, utan visserligen hela människan och i första rummet själen. Ty
om jag säger: du skall icke göra det eller det, talar jag ju icke till
handen, utan till hela personen. Ja, om jag ock sade så: din hand
skall icke göra det, talade jag ändå icke egentligen till handen, utan till
dig själv, till din själ, ditt förstånd och hjärta, vilka befalla över
handen; ty handen är blott en tjänare under själen, förståndet och viljan. Så kunna vi då förstå, att Gud ser på den invärtes
människan.
Därför betyder det ordet: du skall icke dräpa, detsamma, som
om Han sade: allt vad i dig är skall icke dräpa, och så mångahanda
sätt att dräpa, som man kan uppfinna, det må vara med handen,
tungan, hjärtat, eller med tecken och åtbörder, med vreda ögonkast, eller
med öron, som icke vilja höra talas om någon, det kallas allt att
dräpa. Ty där är hjärtat och allt i dig så sinnat, att du för Guds
ögon är en mördare.
För att då samla och sammanfatta vad som förbjudes i det femte
budet, förstå vi allraförst själva gärningen, dråp, att ingen människa,
såsom sådan, har rättighet att förkorta någon människas livstid — ingen
människa, såsom sådan — det vill säga: om överheten till livet straffar
missdådare, så är detta icke någon människas, utan Guds gärning, vilken har i sin lag givit uttryckliga befallningar om människors
avlivande och därtill förordnat överheten, att den icke skall bära svärdet
förgäves; ty den är "Guds tjänare, en hämnare, honom till straff,
som gör illa".
Sedan förbjuder Herren Gud också varje den ringaste början till
dråpet, även om gärningen icke helt utföres. Ty redan blott hjärtats vrede, som vanligen icke kan döljas, utan yttrar sig åtminstone genom
ett mörkt ansikte eller med bittra ord och åtbörder, är icke allenast syndig inför Guds ögon, utan är också ett i gärning börjat dråp. Korteligen, allt vad någonsin av ett bittert, hatfullt, avundsjukt,
hämndgirigt och kärlekslöst sinne emot nästan blir tänkt, talat och gjort, det
är en synd emot det femte budet, det är dråp för Guds ögon.
Här
t.ex. straffar en fader i otyglad vrede sitt barn. Han är visserligen
den rätta personen att straffa det. Men vi tala om den, som icke gör
det av kärlek, icke av nit och omsorg om barnets väl, utan av vrede,
av ett retat sinne och i otyglat raseri; i straffets ögonblick tänker han
icke uppå, vilken skada hans barn kan taga till kropp och själ, han
söker blott tillfredsställa sin lidelse. Står icke den fadern där som sitt
barns mördare?
Där utgjuter en vredsint moder, bittida och sent, sitt
hjärtas lidelse på sitt barn, med ideligt och planlöst bannande och
straffande för stort och smått — och besinnar icke, vilka frätande glöd hon
därmed lägger på barnets både andliga och lekamliga livskrafter. Vad
är en sådan moder inför Gud? Vi tala om en, som regeras blott av sin otyglade vrede. Hon är intet bättre än sitt barns mörderska.
Här
rasar en man i vild, ohejdad vrede emot sin maka, mot vilken han
skulle öva all ömhet och förståndighet, fördragsamhet och överseende; där plågar en ondsint hustru sin man med bittra, stickande ord, med ett
kallt, kärlekslöst väsende, dag och natt; här driver en girig och obarmhärtig husbonde sina tjänare långt utöver deras kroppskrafter o.s.v. Vad är nu allt sådant inför Guds ögon? Det är icke blott inför
Guds ögon, utan ock i verk och gärning intet annat än påbörjade mord! Och all denna vrede, denna skoningslösa bitterhet emot medmänniskor,
huru skall den behaga den milde, barmhärtige Herren?
Till dessa gärningar, varmed vi rent av börja ett dråp, hör ock
att fråntaga sin nästa hans bärgning, eller att icke hjälpa den för sitt
liv nödställda. Då Skriften säger, att "den som fråntager någon hans
bärgning, han dräper honom", ligger ock däri, att om du ser din nästa vara nödställd, men sluter ditt hjärta till för honom, icke giver honom,
det han för sitt liv behöver, då gör du, så mycket som på dig ankommer,
att dräpa honom; ty om alla gjorde på samma sätt som du, bleve
den nödställda människan verkligen dräpen, och du har då varit med i
det dråpet, likavisst som den, vilken ser sin nästa uti eld- och vattunöd
och icke söker rädda honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar