torsdag 31 oktober 2013

"Jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider emot den lag, som är i min håg, och griper mig fången i syndens lag." (Rom. 7:23)

Härpå hava vi tyvärr alltför många exempel i vårt skröpliga leverne, både i avseende på tron och på vandringen.

Jag har uti min håg även den lagen, att jag vill tro allt, det min allsmäktige Herre sagt, om det ock vore än så orimligt för mitt blinda förnuft. Men huru går det? Uti mitt blinda och högmodiga förnuft är en annan lag, som griper mig fången och säger: Det och det är orimligt, ja, omöjligt — och då nu icke jag ser sakens möjlighet, så tvivlar jag på Guds ord och "gör Honom till en ljugare". Detta är ju en gruvlig synd, den jag aldrig vill begå; men att jag dock begår den, det betecknar visst, att jag "gripes fången av syndens lag".

Eller huru går det dig t. ex. att tro artikeln om våra kroppars uppståndelse. Efter sinnet håller du Herrens ord härom heliga och sannfärdiga, och du håller Gud mäktig att kunna göra allt, vad Han vill och sagt, men en stund kommer, då du fäster ögonen på några multnade ben, och du tänker: Skola ock våra kroppar uppstå? Nej, det är orimligt. Då har den lag, som är i dina lemmar, ögon och förnuft, gripit dig fången.

Ja, med själva den stora huvudartikeln om syndernas förlåtelse händer ju oupphörligt detsamma. Du har all din salighet i tron på Jesu blod, att detta renar oss från alla våra synder; men förr än du hinner tänka det, har du börjat se på någon viss synd, som du mest lider av, hennes otillbörlighet och oändlighet, och du tänker: Det borde dock en gång bliva slut med synden; jag syndar ju ännu alltjämt; huru kan jag då tro Guds nåd? — och så är du snart fången i otrons och förnuftets lag.

Likaså när annan nöd, brist och bekymmer uppstå, då säger dig den lag, som är i din håg: Hoppas på Gud. Han är en allsmäktig och trofast Fader. Frukta intet, tro allenast. Men då hörer du genast en annan lag från ditt otrogna hjärta, som säger: Detta kan dock icke hjälpas, det är omöjligt, det är förbi o. s. v. På detta sätt erfara vi oupphörligt i vår klena tro, huru lagen i lemmarna griper oss fångna.

Och detta sker oss icke blott med tron och hoppet, utan ock med levernet. Efter den lag, som är i min håg, håller jag Guds bud icke blott heliga och sanna, utan ock hjärtligen kära; men på ett ögonblick bliva de mig såsom ett intet, jag kan icke besinna och vörda Guds närvaro, det är mig så, som vore Gud icke till; det går mig så, som aposteln säger: "Jag vet icke, vad jag gör; ty jag gör icke, vad jag vill, utan det jag hatar, det gör jag".

Jag ville vara orubbligt saktmodig och mild, men gripes i ett ögonblick av vrede och otålighet. Jag ville vara beständigt ren och fri från alla syndiga begärelser, men gripes fången av syndens lag, så att jag gör, det jag hatar. Jag ville vara ödmjuk mot alla människor, tålig i bedrövelsen, oegennyttig och himmelskt sinnad; men på ett ögonblick är jag förd från mitt rätta sinne till ett tillstånd, som är mig en gåta och en förskräckelse.

Vad är nu allt sådant, om icke just det aposteln här säger: Jag gripes fången i syndens lag, som är i mina lemmar. Och vem kan säga, huru illa det då kan tillgå?

Att nu Anden likväl behåller segern, det beror därpå, att själen under allt förblir i den heliga håg, som ännu fortfarande uppreser sig emot köttet, strider emot synden och med ånger och tro åter upprättas vid nådestolen, åter får förnyad tröst, håg och kraft att fortsätta  vandringen efter Anden; det beror därpå, att själen genom alla förödmjukande erfarenheter blir blott desto mer gudfruktig, alltmer lär känna sin svaghet och syndens fruktansvärda makt, samt alltmer drives till bönen och ordet, att där söka hjälp.

Huru härmed går, det är ett mycket viktigt förhållande att giva akt uppå; ty går det tvärtom så, att själen börjar alltmer bliva borta från nådestolen, trivas i synden och ursäkta henne, då vittnar detta om ett tillbakagående, ja, om sömn eller död. Men blir synden tvärtom alltmer förskräcklig för anden, och just den synd, som mitt kött mest älskar, så att jag omsider håller alla andra synder ringa emot denna, håller mig själv för den ovärdigaste syndare, men nåden och Kristus alltmer oumbärliga: då vittnar detta, att anden under alla strider blir alltmer gudfruktig och helgad. Skulle det åter hava kommit därhän, att all strid upphört, att själen nu finner sig så god och from, som hon vill vara, då är detta visst ett tecken, att hon somnat och stilla givit sig åt fienden.

När det går som bäst i detta livet, går det så, att synden icke är död och fåfäng, utan besvärlig och tryckande, emedan jag icke lämnar mig åt dess vilja, utan vakande och bedjande kämpar emot den. Men då blir ofta striden hård och nöden stor. Detta är, vad de tjusta och sovande själar icke veta av; detta är den strid, som föres av dem, vilka kämpa för en krona, och hos vilka lagen uppväckt all begärelse.

onsdag 30 oktober 2013

"Frukta dig icke, du klena hjord, ty eder Faders godvilje är så, att Han vill giva eder riket." (Luk. 12:32)

Vilken väldig tröst och trygghet för dem, som söka efter Guds rike, men därvid känna mycken fruktan, svaghet och rädsla, att de icke skola kunna uppnå detta rike — vilken väldig tröst, om de blott kunde vakna upp över betydelsen av ett sådant trösteord av denne Herren. Ty de orden: "Frukta dig icke", av Honom som har all makt, måste ju innebära det löftet, att Han skall hjälpa oss fram, huru illa det än ser ut för oss.

Men här må dock noga märkas, att Han icke talar så utan åtskillnad till alla människor. Han säger icke, att ingen människa må frukta sig; nej, Han säger uttryckligt, vilka som skola hava den trösten. Han säger: "Du klena hjord."

Visst är Herren i sig själv nådefull mot alla människor, det kan icke nekas; men likväl äro många i ett sådant tillstånd, att de verkligen hava skäl att frukta, och att frukta det allravärsta, som kan tänkas, nämligen att de rentav skola bliva fördömda och aldrig få se Guds rike. Till sådana säger icke Herren: "Frukta dig icke."

Här blir återigen nödigt att skilja på olika själstillstånd, medan det heter i dag, då ännu allting kan hjälpas, om vi vilja höra Herrens röst. Detta trösteord: "Frukta dig icke", tillsäger Herren endast sin klena hjord, endast de själar, som Han betecknar såsom sina får. Och vi se av Joh. 10, huru alldeles särskilt Han talar om fåren och säger: "Jag känner mina får, och mina känna mig;" "de höra min röst och följa mig", och "ingen kan rycka dem utur min hand".

Och i texten om den yttersta dagen säger Han, huru Han då skall skilja alla människor, den ena ifrån den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna; och fåren skall Han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra.

Allt går därpå ut, huru Herren i sina domar skiljer emellan olika själar. Han talar allt ljuvt och tröstrikt till dem, Han kallar sina får, och däremot till dem, som äro på den vänstra sidan, säger Han de allraförskräckligaste ord: "Gån bort ifrån mig, I förbannade, uti evinnerlig eld, som är tillredd för djävulen och hans änglar!"

Därför, så tröstliga och ljuvliga dessa ord än äro, måste vi dock för att icke bedragas eller bedraga någon märka, att denna tröst tillhör endast dem, som Kristus känner såsom sina får, och vilka Han så betecknar: "De höra min röst", "de följa mig"! Han säger icke, att de äro så goda, så trogna och så starka, som de borde vara; allraminst att de äro syndfria helgon. Nej, nog äro de syndare, såsom de själva bittert beklaga, men däruti skilja de sig från andra människor, att när hela världen lever fritt efter sitt eget hjärtas lustar och tankar, äro Jesu får sådana själar, som med alla sina skröpligheter dock regeras av hans röst, idkeligen fråga efter hans ord och hans behag; de hänga vid Honom, bliva av hans ord straffade och tuktade, men även av samma hans ord tröstade och ledda genom hela livet.

Du som gärna ville vara en rätt kristen och icke kan umbära din Frälsare och hans evangelium, men lider av så mycken och otillbörlig synd, att du fruktar, det du aldrig skall få se Guds rike, att du ofta är färdig att helt misströsta och lämna allt, men genom en besynnerlig Guds nåd ännu alltid hänger vid din Frälsare och icke kan helt övergiva Honom och det eviga livet — hör då, vad Herren själv i vår text säger, den Herren, som skall sist döma alla på den yttersta dagen, den ende vi hava att fråga efter. Ty vem skall jag tro om icke Honom själv, och Han säger nu här: "Frukta dig icke, du klena hjord; ty eder Faders godvilja är så, att Han vill giva eder riket."

Hör, vilken väldig grund för vår tröst: Eder Faders godvilja eller välbehag! Här bygges nu åter vår tröst och vårt hopp endast på det gudomliga majestätets egen goda vilja och fria givande. Tro visst, att detta är också den enda rätta grunden.

Därför, så snart du blott är ett av fåren i hans klena hjord, så giver Han dig riket. Detta var Faderns fria behag och goda vilja. Ty "Han har tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag".

Och vad är nu den evige Faderns vilja och välbehag? Så säger Herren: Att Han vill giva eder riket. Åt vilka vill Han giva riket? Åt eder, som ären en klen hjord, fulla med brister i tro och lydnad, i mod och förstånd. Därför vill Han giva eder riket såsom en fri skänk och gåva; "ty av nåden ären I frälsta genom tron, och det icke av eder, Guds gåva är det." Gåva är det. Icke av gärningar, på det ingen skall berömma sig. Men just därför giver Han det åt dem, som äro en klen hjord, icke åt de starka och modiga, om ock dessa senare i avseende på gärningarna hava mindre att ångra och begråta. "Ty är det av nåd, så är det icke av gärningar; annars vore nåd icke nåd."

Och nu är det Faderns välbehag, att emedan vi i verkligheten alla äro syndare, vill Han giva riket åt dem, som känna sina synder och endast söka nåd och leva av tron.

"Om Kristus är i eder, så är väl lekamen död för syndens skull, men anden är livet för rättfärdighetens skull." (Rom. 8:10)

Här kunde nu frågas: Varföre skola de trogna dö, då Gud har förlåtit dem deras synder, och döden är ett syndens straff?

Svar: De trognas död bör icke anses i ringaste mån förringa Kristi fullkomliga tillfyllestgörelse och vår fulla frihet från lagens förbannelse, emedan deras död icke utgör ett straff enligt den hämnande rättvisan. För dem,  som äro i Kristus Jesus, äro döden och alla lidanden endast hälsosamma reningsmedel i deras Faders hand, endast prövningar för tron, luttringar för anden och förstörelser av deras fiender och bojor; allt skall tjäna dem till det bästa; "allt är det deras, vare sig livet eller döden".

Sådant har Kristi död uträttat, genom vilken all Guds lag fått sin fulla rätt, och genom vilken ett nytt förbund blivit upprättat, enligt vilket alla de, som äro i Kristus, äro fria från syndens lön, döden, och från all lagens förbannelse. För dem är döden "uppsvulgen uti segern", och deras dödsdag är förvandlad, ifrån att vara ett syndens straff, till att tvärtom vara deras förlossningsdag ifrån döden och allt elände. Graven är för dem en lönngång till Guds paradis. Deras kroppars nedmyllande är en sådd för det andra livet.

Likasom höstsäden, som lägges i jorden, skall en annan sommar uppkomma i en ny, föryngrad och skön skepnad, så att, när den är i jorden, den icke är förlorad; på samma sätt äro de trognas kroppar genom döden icke förstörda, utan endast nedlagda för att uppstå i nya, skönare gestalter. "Det varder sått i förgänglighet och skall uppstå i oförgänglighet; det varder sått i vanära och skall uppstå i herrlighet; det varder sått i skröplighet och skall uppstå i kraft; det varder sått en naturlig lekamen och skall uppstå en andlig lekamen."

Kan väl en sådan död kallas syndens straff eller lagens förbannelse? Tvärtom är den ju en alltför stor nåd och välsignelse. Dess ändamål och nytta för de pånyttfödas kroppar är att utrota och förstöra synden, som bor uti dem — de måste dö, för att bliva helt renade. Syndens gift har så genomträngt och fördärvat deras kroppar, att de, likasom de spetälska husen i Israel, måste nedrivas och förnyas för att bliva renade. Och såsom vetekornet icke blir levande, förrän det nedmyllats i jorden, så skola ock våra kroppar dö och förmultna i stoftet för att bliva rätt levande och heliga.

Nu kunde man väl anmärka: De, som leva vid Herrens tillkommelse, skola aldrig dö, utan bliva i ett ögonblick förvandlade; varför kunde icke Herren göra så med allt sitt folk och endast i ett ögonblick förvandla dem, så att de icke behövde dö?

Därpå må endast svaras: Gud är visare än människor. Huru många djupa, hälsosamma lärdomar och intryck vore vi icke berövade, om döden ej mer stode oss för ögonen. De trogna behöva ju all hjälp emot synden. Med dödens visshet stävjas dock ofta det köttsliga och världsliga sinnet; därmed visas oss både Guds godhet och stränghet — Guds stränghet och hat till synden, då Han, livets och salighetens Gud, låtit för syndens skull döden komma i världen; och hans godhet, hans innerliga barmhärtighet, då Han givit sin Son i vår död för att avbryta dennas udd och förvandla honom till en god sömn. Så länge synden är i världen, är döden för de trogna en välgärning. De behöva ännu bedja: "Herre, lär oss betänka, att vi måste dö, på det vi måga varda förståndiga."

 Äntligen skola de trogna dö också därför, att de skola i allt efterfölja sitt Huvud. När Han blev död, skulle vi, hans lemmar, vara från denna ordning undantagna? När Han gått denna väg till herrlighet, skulle hans lemmar gå en annan väg därtill? Det är en stor tröst, att när vi dö, följa vi vår Herre och Frälsare, som gått före oss den vägen. Och när naturen likväl alltid har sin art, att rysa för döden, såsom även många heliga erfarit, så är det mycket nödigt och nyttigt, att trogna själar väl besinna detta och först och sist minnas, att de äro i Guds hand, i den trogne Faderns och Frälsarens armar; att icke ett hår skall falla av deras huvud hans vilja förutan; att fastän döden har en förskräckande gestalt, det likväl är deras hulde och kände Frälsare, som i döden kommer till dem.

Det går oss i döden, såsom det gick lärjungarna, när de voro i skeppet, och Jesus kom till dem på vattnet; de förskräcktes och sade: "Det är ett spökelse;" men Han sade: "Det är jag; varen icke förfärade." Och Han, som allt härtills skött oss med så stor huldhet, skall icke i döden lämna sina kära eller låta något hända oss, som icke hans kärlek föreskrivit. Han skall genom döden endast giva oss det, som vi så länge suckat efter, nämligen förlossning ifrån allt ont, en fullkomlig helighet och trygghet, vi skola aldrig mer synda emot Honom, aldrig mer besväras av något dunkel i tron, aldrig mer anfäktas av djävulen, aldrig mer sakna vår Frälsare, utan nu se Honom, såsom Han är, i Guds paradis. Då vi alltid varit främmande på jorden, fattiga, skrämda och otrygga, skola vi nu införas i vårt himmelska arvrike, i den eviga roligheten.

"Genom Jesus Kristus hava vi en tillgång i tron till den nåd, i vilken vi stå." (Rom. 5:2)

Ordet tillgång, tillträde till nåden, är ett ord fullt av himmelsk tröst för arma syndare. Skriften lär, att vi hava en beständig tillgång till denna nåd. Aposteln säger på andra ställen: "tillgång till Gud", eller "till Fadern genom Kristus", och i Hebr. 10 kallar han det "frihet till att ingå uti det heliga genom Jesu blod; vilken Han har berett oss till en ny och levande väg genom förlåten, d. ä. genom sitt kött".

O, en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att ingå till nådestolen, denna nya och levande väg genom förlåten, står oss beständigt öppen! Det är detta, som hjälper i alla händelser, vadhelst jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag härtills icke trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bebunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, efter aposteln sade: "Bättra dig och bed Gud, att ditt hjärtas tankar må varda dig förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag skall utspy dig utur min mun", hade dock tillträde till nåden, efter Herren tillade: "Jag råder dig, att du köper guld av mig."

Så länge det ännu heter i dag, kan därför allting hjälpas, emedan vi hava alltid tillgång till nåden, vi kunna i dag begynna att fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låtom oss tröstligen framgå till nådestolen, att vi våga få barmhärtighet och finna nåd, på den tid oss hjälp behöves."

Allt grundar sig därpå, att vi hava denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi hava en överstepräst, som kan varkunna sig över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han ock kan evinnerligen göra dem saliga, som genom Honom komma till Gud, och lever alltid och beder alltid för dem".

Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi hava nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer, att vi kunna genom tron beständigt förbliva i nåden.

Härmed är då den stora, tröstliga sanningen viss och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäva eller rubba vårt nådestånd, så länge vi bliva i tron på Kristus och icke helt avfalla från Honom; utan allt, vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, skall just botas och motägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt skall botas av den evige översteprästen, som är just därtill ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han skall vara år Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag eder, kära barn, att I skolen icke synda; men om någon syndar, då hava vi en Försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund äro mäktigare, än allt vad möjligen kan inträffa i hela vårt liv.

Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt, vad som är syndigt, uppkomma hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.

Den ene har av svåra frestelser blivit kullkastad, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.

Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar icke rätt o. s. v.

En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet intet råd, för att bliva rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sig, när Anden belyser och straffar detsamma.

Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?

Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här skall det visa sig, om du tror de orden, att i stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du, att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådestolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dig själv, eller ock måste du säga, att Guds Son icke är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadren.

Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl fasthålla de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt inskriva i hjärtat den sanningen, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är allenast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller ock är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar härom.

Om rättfärdigheten blott till en del kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så är tron vorden onyttig, och löftet är blivet omintet."

Så hava vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".

Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.

"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."

Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!

"Jag skämmes icke vid Kristi evangelium." (Rom. 1:16)


Man kunde fråga, varför aposteln gör denna anmärkning, då evangelium ju icke är något att skämmas vid, är av Gud från himmelen givet och således det ärofullaste, som finns på jorden.

Varför säger då aposteln, att han icke skämmes därvid? Utan tvivel därför, att människor dock pläga skämmas därvid.

Härvid skola säkert många mena, att detta kunde endast vara händelsen i apostelns tid, då otrogna judar och hedningar icke kände evangelii herrlighet och i sin falska visdom föraktade det. Det är visserligen sant, att det var så i apostelns tid, att Guds evangelium var "för judarna en förargelse och för grekerna en galenskap"; "efter det judarna begärde tecken, och grekerna sökte efter vishet".

Men alldeles så går det ock nu, att Kristi evangelium är en förargelse och galenskap för största mängden av dem, som dock äro döpta till hans namn. Den mänskliga naturen är i alla tider och på alla orter densamma, oaktat alla yttre förändringar; därför har ock allt Guds ord sin tillämplighet i alla tider och på alla folk, det vare judar eller hedningar, muhammedaner eller namnkristna. Det inträffar överallt, vad aposteln säger: "Den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhör; det är henne en galenskap; hon kan icke begripa det."

Och icke det allenast, utan Kristi evangelium är ock i alla avseenden uti den hårdaste strid emot allt, vad som ligger djupast i vår natur; i evangelium angripes, vad menniskan allramest älskar, sitt oberoende; der fordras ett ovillkorligt underkastande av både förstånd och vilja under Kristi ord; där blir all högmodsinbillning och självförtröstan i grund nedslagen; där blir blott Gud stor och människan endast en fattig tiggare. Sådant kan aldrig behaga människonaturen, utan är för densamma blott pina och död.

Här är grunden, varför Kristi ord och Kristi sanna vittnen alltid måste vara hatade av allt, som icke är födt av Gud. Därför sade ock Herren så ofta till sina lärjungar att de skulle bereda sig på att varda hatade av alla människor för hans namns skull; och Han förklarade, att det var icke rätt med dem, de voro icke hans sanna lärjungar, om de icke fingo detta hans tecken, om det icke gick dem såsom Mästaren. Där är icke Kristi evangelium i sanning och renhet, om världen kan älska det, om det icke blir försmädat och antastat.

Men då nu aldrig någon evangelii fiende vill synas hata det goda och rätta, måste alltid fiendskapen bekläda sig med skenet av nit om sanningen och därför försmäda Kristi sak såsom dårskap eller såsom något falskt och ont, som förtjänar att tadlas och avskys. Då nu Kristi lärjungar och vänner alltid utgöra den minsta hopen, blott några få föraktade själar, och hela världen, som försmädar dem, är den stora, tongivande och ansedda hopen, då kan man lätt förstå, att det alltid blir en svår frestelse att blygas vid Honom och hans ord.

O, det blir för mången kristen en outsägligt hård kamp, att för Kristi skull avsäga sig all världens aktning, bliva en dåre, se sig föraktad och på det värsta utmålad av sina närmaste och vänner och av hela samhället — då vi likväl hade ingenting så dyrbart på jorden som människors aktning, vänskap och förtroende. Nu skola vi försaka allt detta. Det fordras ett gudomligt verk i själen, till att allt framgent utstå detta.

Ty vi tala här icke om den gudaktighet, som världen kan gilla och akta, utan om den sanna, äkta Kristi efterföljelse, som nödvändigt måste vara en förargelse och galenskap för all världen, så sant Kristus har sagt: "Tjänaren är icke över sin Mästare; hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder." Såsom ville Han säga: Föregiva de, att de hata eder för något fel, t. ex. någon brist på ödmjukhet, mildhet m. m., så veten, att jag var "mild och ödmjuk av hjärtat", och dock hava de hatat mig.

Blygs du för din Herre Jesus,
han som tog din synd på sej?
Se, han blygdes likväl inte
att av kärlek dö för dej!
Vågar du ej låta märka
att du håller kärt hans namn?
Han på korset vågat mera,
när han öppnat dej sin famn.

Räds du för en liten smälek
fast den inte blir din död?
Se, han räddes ej för hånet,
när han tog på sej din nöd?
Vill din själ sej dra tillbaka
för att ha en ostörd frid?
Se, han drog sej inte undan
när det gällde kamp och strid.

Den ej vågar, kan ej vinna.
Den är mot, som ej är med.
Är du rädd att offra något,
träd då strax ur stridens led!
Har du hittills kunnat blygas
för en Frälsare så god,
blygs då ej att återvända
och bli salig i hans blod!

lördag 26 oktober 2013

"Alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn." (Rom. 8:14)

Detta är det stora avgörande kännetecknet. Av alla människor på jorden äro blott de Guds barn, som drivas, regeras och ledas genom tiden av Guds Ande. Guds Andes barn äro Guds barn. Alla de som äro Guds barn, de drivas av Guds Ande. De som icke drivas av Guds Ande, de äro icke Guds barn. Således säger oss detta språk det stora, allmänna kännetecken, varigenom Guds barn skiljas från alla andra människor.

Vi skola i hela världen se den stora skillnaden, att då mängden av människor leva blott efter köttet, antingen på ett fritt och grovt sätt, efter sina egna lustars och efter denna världens lopp, eller ock på ett finare sätt, i någon egen rättfärdighets upprättande, men utan att regeras av ordet och Anden; så finnes härjämte, där man dock äger Kristi evangelium, också ett annat folk, ett folk, som idkeligen umgås med den frågan, huru man skall rätteligen tro och vandra efter Kristus, ett folk, som med alla sina skröpligheter och sin klagan däröver, dock har det strävandet till sin huvudsak att tro och leva efter Kristus, att döda sitt kött och med både ord och gärning bekänna sin Herre, så att hela deras liv går i motsatt riktning mot hela världens. Sådant verkar aldrig kött och blod, sådant sker endast genom Guds Ande; och "de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn". Guds barn, egentligen "Guds söner"!

Vilken människa kan tro och besinna något så stort? De, som lätteligen kunna tro detta, besinna visst icke, vad orden innebära; de, som kunna besinna, vad orden innebära, kunna aldrig på jorden fullkomligt tro det; det är alldeles för stort, det går icke in i våra trånga hjärtan. Tänk, den store, allsmäktige Skaparens, icke tjänare eller tjänarinnor, utan barn, söner och döttrar!

Huru stort detta är, kan någorlunda inses, då vi betrakta de ord aposteln här brukar, när han säger, att om vi äro barn, vi också äro den enfödde Sonens medarvingar — "Kristi medarvingar", och sedan, att Kristus skall vara "den förstfödde ibland många bröder".

Men huru skola vi dock förstå detta? Att i sann mening vara någons barn, plägar ju vanligen beteckna, att vara född av honom. Icke kunna vi väl i denna mening vara Guds barn?

Uti en viss mening är väl Faderns "enfödde" ensam Guds Son, såsom född av Fadern i evighet och till naturen Gud; men i en annan mening äro ock alla Guds barn på jorden födda av Gud, då de genom Anden blivit "nya kreatur", nya Skapelser.

Det är vanligen på tvenne sätt vi bliva någons söner: Det första är genom födelse; det andra är genom upptagelse. Det har behagat den store Guden, att vi skulle vara hans barn genom båda dessa sätt. Om det senare talar aposteln i Ef. 1, då han säger: "Han har tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus, efter sin viljas goda behag." Om det förra sättet talar Johannes ofta, såsom då han säger: "Guds barn, vilka icke äro födda av blod, icke heller av köttslig vilja, icke heller av någon mans vilja, utan av Gud." Och åter: "Var och en som är född av Gud, han gör icke synd, ty hans säd blir i honom; och han kan icke synda, ty han är född av Gud."

Vilka himmelens under på vår syndiga jord! Den bär ännu levande Guds barn, som är födda av Gud. "O, vilken djuphet av den rikedom, som äro både i Guds visdom och kunskap; huru obegripliga äro hans domar och orannsakliga hans vägar!" Att vi äro Guds barn, det är summan av allt, vad den treenige Guden gjort för människan, såsom Skapare, Försonare och Heliggörare. Är det alldeles för mycket, att du skulle vara ett Guds barn, så betänk dock, att Gud därtill skapade människan av begynnelsen, då Han gjorde henne till sin avbild och till arvinge över allt, det Han hade gjort, ja, även tillredde himmelens boningar för henne.

Men, säger du, vi äro ju fallna, vi äro fulla med synd! Betänk då, att därför utgav Gud sin enfödde Son, att bliva människa såsom vi och med sin lydnad intill döden återförvärva det förlorade barnaskapet. Är det orimligt, att du skulle vara Guds barn, när du känner så mycken synd, så tänk då på allt, vad Kristus gjort därför.

Men säger du åter: Icke äro därför alla människor Guds barn i ordets rätta betydelse; så svaras: Därför bliva vi ock födda av Gud, födda av Anden. Om du med all köttets ondska och strid likväl aldrig kan vara fri att synda, icke kan göra synd, emedan "Guds säd" blir i dig, Guds Ande strider emot synden, straffar, hugsvalar och leder dig, så tänk på orden i vår text: "Alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn."

Således, om vi se på grunderna för vårt barnaskap, nämligen den treenige Gudens egna gärningar, då skola vi ännu med all vår skröplighet och alla hjärtats motsägelser bekänna, att så sant Gud är större än vårt hjärta, vi dock i sanning äro Guds barn, så många som drivas av Guds Ande.

fredag 25 oktober 2013

"De, som Kristus tillhöra, korsfästa sitt kött samt med lustar och begärelser." (Gal. 5:24)

Detta är ett ängsligt, ja, förskräckligt kapitel för den, som icke blivit något mer dödad från sitt gamla jag och mer helt insvept sig i Kristus, utan ännu tänker på, att vi skola göra detta själva — för att icke tala om dem, som ingen Andens förstling hava, utan äro köttsliga även till sinnet, vilket då är en fiendskap emot Gud och hans lag.

Vi skola därför aldrig glömma, att grunden och begynnelsen till den gamla människans dödande och den nyas uppkomst är, att vi först måste vara dödade ifrån lagen i samvetet och frigjorda, glada och saliga i Kristus, hava i Honom både vår rättfärdighet och vår helgelse. Si, detta är begynnelsen. Förut, då man väl är väckt, men icke troende och frigjord, är allt fåfängt, ängsligt, tungt, trögt, svårt, omöjligt, man är en ängslig träl; såsom Paulus visar, att vi icke förr göra Gud frukt, icke förr kunna vandra i det nya väsendet efter Anden, än vi först äro dödade ifrån lagen, friade från honom, som höll oss fångna.

Men si, när jag kan i tron säga med Paulus: "Jag är genom lag död ifrån lagen, på det jag skall leva för Gud" — jag har försökt göra lagen fyllest för att varda rättfärdig, men kommit på skam, jag blev mer och mer fördömd, rådlös, maktlös, hjälplös, förlägen, "jag vart död". Men allt, vad jag sökte, fann jag i en annan, i Kristus; i Honom är jag rättfärdig, ren, salig. Han är min rättfärdighet. Och ännu mer, jag tänkte sedan, att det vore min sak att helga mig, försökte därtill göra mycket: jag skulle bedja, jag skulle strida, och gjorde allt detta till en egen omsorg, ett eget arbete; men även detta slog mig felt, jag förmådde intet, kunde icke tro, icke bedja, ja, jag var "icke ens bekväm att något tänka", mer än det min Herre för var stund verkade i mig. Då märkte jag, att även min helgelse var Herrens fria nåd och gåva, och jag blev intet, "jag vart död". Men jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och givit sig själv ut för mig — si, när på detta sätt Kristus blivit både min rättfärdighet och min helgelse, och jag i allt beror var stund av Honom, då, och först då, blir det sanning i min helgelse och min gamla människas dödande; då bliva icke blott hennes utbrott hämmade, utan då dödas det inre, dödas själva hjärtat och livet i gamla människan, den djupa, oändliga själviskheten, självinbillningen, egenkärleken.

Med gamla människan menas allt det onda, som är oss medfött av naturen, såsom arv av Adam. Det första och väsentligaste, som därtill hör, är den nyssnämnda själviskheten, egenkärleken och inbillningen om sig själv; ty därtill inlade ormen särskilda frön, då han till våra första föräldrar sade: "Och I varden såsom Gud". Från denna källa flyter en gruvlig syndaflod i alla naturens krafter, som sedan visar sig i sinnelag, begärelser, tankar, ord och gärningar, såsom högmod, gudsförgätenhet, säkerhet, otro, kallsinnighet, olydnad, självsvåld, lättja, vällust, orenlighet, högfärd, vrede, otålighet, vrånghet, hat, avund, girighet, falskhet, lögn, förtal m. fl. synder och odygder. Så ser den gamla människan ut.

Den nya människan åter, som skall uppkomma och tillväxa i oss, är det nya väsende, som genom tron av den Helige Ande födes i hjärtat — är egentligen en delaktighet av Guds natur — och visar sig hos oss uti ett nytt barnaförhållande till Gud, barnaförtröstan, kärlek,  mildhet, ödmjukhet, gudsfruktan och rädsla för synden, kärlek till Guds lag, till helighet och rättfärdighet, till försakelse, till renlevnad, till saktmod, tålamod, uppriktighet m. m., vilket vi isynnerhet kunna skåda i all sin fullkomlighet uti Kristus, som var "Guds väsendes rätta beläte."

Vad nu denna nya människan i oss angår, är väl barnet litet, då det är nyss fött, men likväl heligt och Gud behagligt; likasom Kristus, då Han låg i krubban, också var liten och oansenlig, men var dock Guds Son, avlad av den Helige Ande, dyr och älsklig för Gud, änglar och människor. Och såsom detta heliga barn, mitt i ett syndigt Nasaret, fostrades och tillväxte i visdom, ålder och nåd för Gud och människor, ja, omsider under många strider, lidande och försökelser skred till sitt livs mål; så skall ock den nya människan i oss, Kristus i oss, mitt i omgivningen av gamle Adams kvarlevor, av världens och onda andars försökelser, fostras och tillväxa i nåden, tilldess Kristus varder mer och mer ensam verkande och rådande i oss, mer och mer vårt allt i alla — under det den gamla människan, fästad vid korset, dagligen lider, mer och mer avmattas, förkväves och dödas.

torsdag 24 oktober 2013

"Detta gören till min åminnelse." (Luk. 22:19)

Nu frågas: Vad har den käre Herren åsyftat med den heliga nattvarden, denna underliga och höga stiftelse? Vad var hans egentliga ändamål därmed?

Det är många kristna, som aldrig få något rätt förstånd om nattvarden eller om dess värdiga åtnjutande, icke heller få den tröst, glädje och fröjd, som nattvarden eljest skänker, blott därför att de icke veta eller icke besinna, vad som var Kristi mening och ändamål med denna stiftelse.

Att nu säga allt, vad Herren härmed åsyftat, lär väl först i den allt förklarande evigheten bliva möjligt; dock kunna vi förstå något därav. Vi vilja denna gång blott betrakta nattvardens egenskap av att vara en åminnelse av Kristi försoningsdöd. Herren sade: Gören det till min åminnelse.

Nu kunna vi först väl förstå, att Han icke stiftade denna åminnelse sig själv, utan oss till tjänst; ty allt vad Kristus gjorde på jorden, det skedde för oss, såsom Han själv säger: "Människans Son är icke kommen, att Han vill låta tjäna sig, utan att Han vill tjäna och giva sitt liv till återlösning för många."

Så märk då, vilken nådefull mening vi redan däruti upptäcka, att Han stiftade en åminnelse av sig. Kristus kände nämligen sina barns svaghet samt den mödosamma väg, de hade att vandra genom detta livets öken och jämmerdal; visste, huru de ofta skulle vara nära att uppgivas i vägen, huru de, med sina svaga, blödiga, rädda hjärtan och under en daglig och oavlåtlig fejd med kött, värld och satans list och pilar, skulle bliva trötta, sjuka, sargade, matta och misströstande.

Han visste därjämte, att de dock i Honom skulle hava all sin tröst, kraft och vederkvickelse; att blott de livligt tänkte på Honom, skulle de åter få nytt liv, mod, styrka och munterhet att fortsätta vandringen.

Han visste vidare, att vad som mest skulle nedslå deras mod, göra dem försagda och ängsliga, skulle vara deras egna synder, fel och skröpligheter; men ock, att emot alla synder intet annat skulle vara deras tröst än hans lidande och död, hans offrade lekamen och blod, som voro utgivna till syndernas förlåtelse.

Då instiftade Han denna åminnelse av sin försoningsdöd och sade: Barn, kommen ofta hit tillsammans; då det börjar mörkna för edra ögon, och I börjen uppgivas, kommen då tillhopa till min lekamens och blods åtnjutande och tänken på mig.

Korteligen, Han ville sätta vilohyddor vid vår väg, där de trötta vandrarna skulle få gå in att stärka och vederkvicka sig med detta himlabröd, hans lekamen och blod, och med åtanken av Honom. Denna åminnelse av försoningens under är visserligen nyttig till allting för den invärtes människan: den uppväcker oss från vår glömska och slummeraktighet; den rensar våra ögon från det damm, som under vandringen fördunklar dem; den målar både synden och nåden med sina rätta färger; den tröstar, hugsvalar, styrker och återställer barnaförtröstans frid och fröjd i våra nedslagna hjärtan; den lyfter våra själar ifrån jorden och riktar dem mot himmelen.

Men av den omständigheten, att Kristus i sin nattvard icke blott instiftade en åminnelsefest, utan att Han ock giver oss sin lekamen och blod att äta och dricka, samt utav de ord, som Han talade, just i det Han framräckte välsignelsens kalk, märka vi, att det var isynnerhet en välgärning, Han huvudsakligen åsyftade. Hans ord voro: "Detta är mitt blod, det nya testamentets, som för eder och för många utgjutet varder till syndernas förlåtelse."

Av dessa ord märka vi, vad som var det huvudsakliga, det var nämligen att trösta oss emot våra synder, att tillfredsställa betungade samveten. Ty det enda, Han sade om sitt blod, var, att det var det nya testamentets — och att det utgöts till syndernas förlåtelse.

Märk då Herrens mening och hjärtelag! Det var Honom icke nog att blott utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse, Han ville också på det kraftigaste och djupaste förvissa oss om delaktigheten i denna försoning, ville hava oss riktigt tröstade och glada däröver; och Han är därom så angelägen, att Han ock lägger samma sitt blod i vår mun och säger: "Tagen, dricken härav alla. Drick här ett kraftigt motgift emot dina synder, emot deras fördömande kraft, emottag här själv lösepenningen, att du må veta, att du, du, du är därav delaktig — detta är mitt blod, det nya testamentets, som varder utgjutet (blott) till syndernas förlåtelse. I detta blod upprättas ett nytt testamente, ett nytt förbund emellan Gud och eder; icke sådant som det gamla — det gamla krävde och fördömde, det nya skänker och försonar; det gamla sade: Gör, giv, det nya säger: Tro, tag emot. Och det gamla förbundets blod var bockablod och kalvablod; det nya förbundets är Guds Sons blod; och detta mitt blod utgjutes till syndernas förlåtelse."

Si, sådant vill Herren säga. Här är nu en outöslig tröstekälla för alla av synd och samvetskval plågade själar, om de blott kunde stanna, sansa sig, stilla och grundligt betänka, vad Herren här gör och talar.

"Se, min lekamen, mitt blod jag för eder
till edra synders förlåtelse ger."
Så han ju sade och bjuder och beder:
"Tag det och låt det få gälla för er!
Allt vad jag gör,
lider och dör,
gör jag för eder, för eder, så hör!"

onsdag 23 oktober 2013

"Så lägg nu bort all ondska, allt svek, skrymteri, avund och allt förtal." (1 Petr. 2:1)


Det är ju ett förskräckligt tecken av vårt djupa fördärv, att man, ofta utan att veta en egentlig orsak, hellre hör och talar om det, som är ont hos nästan, än om hans berömliga egenskaper; och fastän vi själva äro så ömma om vårt eget namn, att vi icke lätteligen kunna fördraga, att någon talar det minsta illa om oss, utan var och en gärna ville, att hela världen hade allt gott att säga om honom, kunna vi likväl icke höra, att man om andra yttrar sig till det bästa.

Från denna den gamla ormens säd i människan har ett sådant syndaväsende utflutit och blivit allmänt, att knappt två eller tre kunna komma tillsammans, utan att snart någon människa blir föremål för ett kärlekslöst och mindre grannlaga samtal. Ja, finns det icke s. k. vänner och bekanta, till och med släktingar, som rentav besöka varandra blott för att hämta ämnen till onda tankar och berättelser om varandra. Finner man då något verkligt ont att säga, blir detta på ett mycket utförligt och omständligt sätt nagelfaret, begrundat, utlagt och utmålat, vilket heter att förråda och baktala sin nästa.

Detta är redan en uppenbar synd mot den heliga kärlekslagen: "Vad I icke viljen, att människorna skola göra eder, det gören icke heller I dem." Men det är vanligen icke därmed nog, att man omtalar, utlägger och utsprider det verkliga onda, utan därmed plägar ock följa, att man gör sina små tillägg och vidare uträkningar, även över inre bevekelsegrunder och avsikter, som skulle göra det onda ännu svårare; och när nu var och en vid ett förnyat berättande har samma det onda hjärtats art att tillägga och förstora nästans fel, sker därigenom, att ju längre berättelsen löper, desto större växer och utbildas den, så att man slutligen knappt kan igenkänna den lilla smula av sanning, som utgjorde första frökornet eller upprinnelsen till den nu oformligt utbildade berättelsen.

Sådant är ju, vad vi nästan alla dagar erfara. Må var och en, som ännu har någon fruktan för Gud och för synden, väl vakta sig att deltaga i sådana tillskapelser. Man kan annars ganska lätt komma att eftersäga något, som ursprungligen var intet mindre än en av hämnd och ovilja uppdiktad lögn. Månne Gud skall hålla dig till godo, att du, antingen i godmodig tanklöshet, eller ock av någon hemlig illvilja, genast tror och eftersäger allt, vad människor berätta? På det sättet blir mången, utan att han egentligen hade velat det, en avskyvärd belackare.

Men nu, allt vad som är härskande hos världen och skrymtare, det blir frestelse för Guds barn — så ock denna benägenhet att tänka och tala illa om vissa människor. Ty även där den goda, villiga anden och kärleken bor, har man dock även kvar det fördärvade köttet, det gamla hjärtats ondska. Därav kommer, vad de gudfruktiga så ofta med smärta känna och erkänna, men vilket de ovaksamma förbise, att deras tycke, omdöme eller blick på en människa ofta blott beror på hennes förhållande mot dem själva — att om en människa blott är mig benägen, tänker och talar väl om mig, kan jag så lätt tyda allt hos den människan till det bästa, även fastän hon eljest icke är den bästa människa; då däremot om en eljest vida fullkomligare människa blott råkat att förnärma mig, t. ex. gjort mig någon obehaglig anmärkning, eller visat mig någon missaktning, eller genom något företräde fördunklat min ära o. s. v., straxt bar mitt arga hjärta en viss hemlig benägenhet att söka fel hos henne och, om möjligt, förstora och utsprida dem.

Vilket vederstyggligt odjur är icke det fallna människohjärtat! Blott därför, att t. ex. ditt högmod blivit sårat genom en anmärkning, skall du söka att upptänka och säga allt ont om din nästa! Kan hon icke ändå vara en hederlig människa, fastän hon gjort dig en rättelse? Eller om Gud behagat välsigna henne med någon viss gåva eller utmärkelse framför dig, kan hon icke ändå vara en hederlig människa? Varför skall du söka sak med din granne blott därför, att hans åker eller handel synes mera välsignad än din?

Huru mången har icke för en sådan enskild och hemlig orsak inom det arga hjärtat börjat tänka och tala ont om samma människa, som han förut i flera år älskat, och hos vilken han på den tiden såg allt gott. Det är mycket nyttigt för en kristen att i tid giva akt på denna det arga hjärtats falskhet och illfundighet. Vi se ju oupphörliga exempel därav, att onda eller goda omdömen beror av ens vilja och uttydning. Samma sak, som för en illvillig människa kan bliva alldeles svart, är för en annan, som har god vilja för personen, en obetydlighet, eller kanske något alldeles oskyldigt, ja berömligt.

Så kan omdömet bero av uttydningen. Låtom oss väl betänka detta och vakta oss för vårt hjärta, vakta oss för att följa de tankar och känslor, som uppkomma hos oss för dem, vilka på något sätt förnärmat oss. Ja, sannerligen! rör sig avund och hat emot din nästa i din själ, känner du i ditt hjärta en åtrå att falla över honom och bränner dig den och den historien om honom på själen — o, vakta dig då! då är en mörkrets makt för handen.

tisdag 22 oktober 2013

"Du dåre, det du sår, det får icke liv, utan det varder dött... Men Gud giver det en kropp, såsom han vill." (1 Kor. 15:36,38)

Såsom ville aposteln här säga: Du dåre, som kan ett ögonblick anse för orimligt och omöjligt, vad du dock dagligen ser för dina ögon i ett mycket mindre viktigt fall, nämligen att Gud gör de döda, torra frökornen just i sin förmultning i jorden fruktbärande, så att de uppstå i nya, levande och blott skönare gestalter. Du kan icke begripa, att Gud kan giva våra nedmyllade och förmultnade kroppar en uppståndelse, då du likväl ser de obetydliga frökornen av vete eller annat sådant vara bevärdigade med uppståndelse.

Du ser varje vår uppståndelsen för dina ögon — du ser, huru den säd, som på hösten helt torr nedlägges i jorden, ligger där såsom bortkastad, förmultnad och under vintern stelfrusen, under ett stort, tjockt svepkläde av snö och is, och hårda kalla vinterstormar gå över den vida graven, och under vinterns långa månader och mörka nätter är den säden för dig liksom alldeles borta och förlorad.

Men huru går det? Omsider inträder den efterlängtade våren, solen återkommer i sin strålprakt — och genom hennes värma upplöser nu Skaparen svepklädet och bjuder därpå de döda uppstå. Nu uppkomma ur jorden tusentals nya, levande och friska gestalter av gröna strån, som sedan mångdubbelt återskänka åkermannen dess utkastade säd. Sådant har Gud ställt mittför allas ögon, och ingen människa undrar längre, blott därför att vi årligen se det.

Sannerligen, om vi icke hade allt ifrån vår födelse uppväxt med vanan att se, huru denna döda, torra, bortkastade säd åter uppstår på sommaren, så skulle vi väl finna även detta högst besynnerligt och otroligt. Nu åter är man genom den gamla vanan därvid knappt i stånd att besinna, att det är ett underverk; nej, man säger blott: "Det växer", och besinnar icke, att detta växande dock är ett egentligt skapareverk, då hela världen med all sin konst icke kan göra ett enda grässtrå. Men broddens uppkomst ur jorden är en sådan skapelse, som har sitt frö i den samma säd, som i jorden förmultnat — är således en de dödas uppståndelse.

Nu, hela världen kan icke göra något sådant, det är den allsmäktige Skaparens eget verk. Men om nu densamme Guden uppenbarar för oss, att Han vill göra på samma sätt med våra kroppar, vill låta också dem i jorden nedgrävas och förmultna, men åter en dag uppstå, nämligen då den stora evighetens sommar nalkas, och "rättfärdighetens sol med salighet under sina vingar" återkommer till oss - om denne allsmäktige Guden säger oss, att Han då vill bjuda våra döda kroppar uppstå, då finna vi det orimligt och omöjligt. Förtjäna icke vi det tilltalet: "Du dåre?"

Tänk ännu en gång: då vi kunna se, att de obetydliga frökornen av råg, vete och dylikt uppstå, och dock vilja tänka, att de stora, dyra, så underbart skapade och så dyrt påkostade frökornen, våra kroppar, som äro så högt ärade, att Guds egen Son antog en människokropp — de skola icke hava den äran som vete och råg, att de skola uppstå! Och varför? Endast därför att vårt arma förnuft icke begriper, huru det är möjligt, att den Allsmäktige därvid kan göra, vad Han sagt. Förtjäna icke vi att kallas dårar?

Men den egentliga och stora dårskapen består däruti, att vi icke stanna och besinna, att här är fråga om ett nytt, stort skapelseverk av den allsmäktige Guden, såsom aposteln här anmärker: "Gud giver det en kropp, såsom Han vill" — Gud, icke du, o människa, icke frökornet självt, utan Gud, Skaparen, som en gång skapat hela jorden och alla världskropparna av intet — du dåre! det är om Honom, som här talas. "Gud giver det en kropp, såsom Han vill". Det är blott på hans fria behag, det beror. Vad är lättare för den allsmäktige Skaparen, än att göra vad Han vill?

Men se här, huru vi helt oförmärkt bliva dårar, när vi blott förakta Gud, hans makt och hans ord! Vi hinna då icke märka det, förrän vi uti andliga ting äro så blinda, att de första begreppen om Gud, vilka själva hedningen äger blott genom skapelsens åskådande, äro oss fråntagna, så att vi undra, om det och det är möjligt, då vi likväl tala om den allsmäktige Guden. Si, vi skola akta oss för förblindelsens straffdom. Gud är stor och helig. Den som icke vill ödmjukt böja sig under hans sanning och makt, den förblindar Han. "Gud gör de visas visdom till galenskap." "Då de höllo sig för visa, äro de vordna dårar", verkliga dårar, som nu kunna förneka, det vi eljest se med ögonen, nämligen att Gud kan med lätthet göra allt, vad Han vill.

måndag 21 oktober 2013

"Tjänstekvinnans son skall icke bliva arvinge med den frias son." (Gal. 4:30)

Tusende annars ganska upplysta människor veta icke, att i kristenheten äro tvenne andliga riken: först ett lagrike, där man har allt efter sin egen förtjänst, enligt apostelns ord: "Honom, som håller sig vid gärningarna varder lönen icke räknad av nåd, utan av plikt", och vilket Kristus ville visa oss, då Han säger, att de, som hade arbetat hela dagen och dragit dess tunga och hetta i vingården, fingo ingen nåd, utan blott efter förtjänst, blott "dagspenningarna", emedan de "höllo sig vid gärningarna". Sådana människor kallas i Skriften tjänare, trälar, tjänstekvinnans söner, vilka blott få, vad de förtjänt.

För det andra finns det ett nådrike, där det aldrig går efter vår förtjänst, utan de, som höra dit, hava en beständig nåd, i bättre och sämre stunder samma nådestånd, av orsak att de hava en borgesman, vilken utverkat, att de icke dömas efter lagen, att inga synder dem tillräknas. Såsom det heter i Rom. 4: "Men honom, som icke håller sig vid gärningarna, utan tror på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig, hans tro varder honom räknad till rättfärdighet;" såsom ock David säger: "Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar" — och vilken Gud "ingen synd tillräknar". Dessa kallas i Skriften barn, söner och den frias söner, vilka skola "bliva i huset" och hava arvet.

Med dessa ord om tjänare och barn i huset, särskilt i det viktiga och förebildande Abrahams hus, har Paulus påpekat ett förhållande, som är mycket lärorikt, men vilket många icke betänkt, nämligen huru Gud mitt i våra familjer ställt en talande bild av sina nådesanstalter.

Är det icke sant, att de kära barnen i huset leva i lekamligt avseende under en sådan nådesförfattning, att de aldrig bliva skyldiga, huru mycket de än dagligen använda, och huru litet de än arbeta; att de hava allt, vad de behöva, fritt och för intet; de få sin mat och dryck, sina kläder, sin skötsel, sin säng, sin uppfostran. Och dock, ehuru de kanske icke förvärva det ringaste, utan endast förbruka, bliva de aldrig skyldiga, utan till slut, när de i många år emottagit sådant gott, skola de också hava arvet.

Och tjänarna i huset, vilka med tungt och troget arbete kanske inbringa allt, som huset lever av, med dem håller man räkning, så att, om de under året tagit ut mer, än den betingade lönen utgör, äro de slutligen i skuld — och att ärva i huset, det kommer icke i fråga. Men barnen, än en gång sagt, för allt vad de använda och intet förvärva, bliva aldrig skyldiga.

Är det icke en besynnerlig regering? Och varav kommer detta, att icke barnen bliva skyldiga? Det kommer blott därav, att man aldrig håller räkning med dem. "Det är ju barnen", säger man; "vem håller väl räkning med barnen, så länge de leva i faderns bröd, eller leva på barnafot?"

Se där Guds rikes hemlighet! Med barnen föres aldrig räkning. Vår skuld eller skuldfrihet beror blott därav, om vi äro tjänare eller barn, "tjänstekvinnans söner", eller "den frias".

Se i din egen familj den sanna bilden av nådriket, den bild, som Skriften så ofta använde. Just såsom med dina barn, så är det med dem, som äro i  Kristus och "leva på barnafot" hos Gud: de hava ingen räkning; de äro det folk, som Gud ingen synd tillräknar, de leva av nåd för deras förstfödde broders förtjänst; därför äro de uti en beständig barnaskapsnåd.

O, är det sant, är det möjligt, att det också finnes ett sådant nådrike på jorden? Ja, sant är det! Skriften kan icke varda om intet, fastän våra ostadiga och med lagsinne genomdränkta hjärtan icke kunna behålla denna saliga tröst. Men så sant Skriften icke ljuger, är detta förhållandet med alla trogna, att Gud ingen synd tillräknar dem till fördömelse, att de äro Guds älskliga barn, uti samma nåd hos Gud i den sämre som i den bättre stunden, då de fröjdas över erhållen kraft att göra något gott, och då de ängslas för sina synder och dårskaper, så att de "ryta för sitt hjärtas oro skull"; i samma nåd, då de smaka och se, huru ljuvlig Herren är, och då de under långvarig torka bespisas med malört och galla. Ty är det icke så, utan vi äro för Gud täcka blott de stunder, då vi få nåd att vara mera fromma och heliga, då är ju rättfärdigheten av våra gärningar, och Kristus fåfängt död; då äro vi i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, och icke i ett nådrike, som är väldigt över gärningarna.

Det nekas icke, att detta är den gruvligaste galenskap för vårt förnuft, emedan allt vad i oss är, känsla, förnuft, samvete, är så uppfyllt av lagsinnet, att vi oupphörligen neddragas i dess föreställningar. Men skola vi ock på allvar tro så, som vi efter naturen tycka och känna? Det vore ju att avfalla från tron. Nej nådriket, där ingen synd tillräknas, är summan av all Kristi förtjänst och av allt Skriftens vittnesbörd därom.

Gud vare evinnerligen prisad för sin outsägliga gåva!

söndag 20 oktober 2013

"Den tid vi ännu voro döda i synderna." (Ef. 2:5)

Märk här det ord, som aposteln brukar om det naturliga tillståndet — det korta men mycket sägande ordet: döda — döda i synderna.

Det är det djupa olycksdigra ordet om hela syndafallets påföljd: "På vad dag du därav äter, skall du döden dö." Livet av Gud är borta, människan är andligen ett lik. Så har Herren Kristus själv talat: "Låt de döda begrava sina döda."

Många mena, att det är ett hårt tal, som icke har en så full betydelse, som ordet död vanligen äger; men utom det att ingen borde misstänka, att Herren Kristus brukat ett överdrivet uttryck — och vi se, att Han i nyssnämnda ord sammanställt den lekamligen och den andligen döde såsom tvenne slags lik — skola vi blott se på själva saken och med förvåning varsebliva vilken betydelse som ligger i det ordet: döda.

Den lekamligen döda igenkännes därav, att han icke blott ingenting förnimmer, intet ser, hör, känner, utan ock att han icke ens har den ringaste andedräkt — och detta allt oaktat han äger själva organerna, ögon, öron, mun, lungor likasom de levande.

Är det icke alldeles så med den andligen döda? Han kan hava alla yttre sinnen friska och livliga, kan hava ett ljust förstånd, ett känsligt hjärta, mycken kunskap, ädla grundsatser, vackra ord och gärningar; men livet i Kristus — det är endast detta, som fattas honom, blott föreningen med Gud, blott sinnet för Gud, för hans vilja, hans ord, hans nåd. Han ser, hör, tänker och känner på det livligaste allt, vad som är jordiskt och sinnligt, men förnimmer intet av det, som tillhör Guds Ande.

Vi skola se några bevis härpå. Han läser, hör, förstår och tror på ett visst sätt Guds ord, men kan ock läsa och höra Guds bestämdaste domar över sitt eget väsende och likväl förbliva alldeles lugn därvid. Han läser och hör om Guds rike, om Guds nåd och vänskap, om den saliga föreningen med Gud, men det väcker hos honom icke ens den ringaste längtan därefter — liksom hos ett lik det icke ens finns andedräkt. Hans hjärta är uppfyllt blott med avgudar, med jordiska och fåfängliga ting, och: vad skola vi äta, dricka, kläda oss med? Vad skola vi få se, höra, njuta? Men Gud — Gud — vad? Vad vill Gud? Därom bryr han sig intet.

Ja märk, han har en viss tro på Guds ords sanning, så att han kanske aldrig därpå tvivlat, han har ett visst inre vittne därom; och då ser och hör han i samma Guds ord den bestämdaste fördömelsedom över var och en, som icke är född av Gud, född på nytt — och nu vet han icke av någon födelse hos sig; men, han fruktar icke det ringaste! Och han håller likväl detta för Guds ord!

Han ser, läser, hör i detta Guds ord om tvenne vägar: den breda, som drager till fördömelsen, och på vilken "många" gå, och den smala, som för till livet, och vilken blott "få" bevandra; men han bekymrar sig icke en enda dag om, vilkendera vägen han själv vandrar. Och likväl anser han bibeln innehålla Guds ord!

Men varför fruktar han då icke? Ja säg det! Si, detta heter död.

Se då här, vad det vill säga: döda — döda i överträdelser och synder. Men då människan är andligen död, vad är det då, som leder hennes väg genom livet? Aposteln säger, v. 2: "Denna världens lopp, och den fursten, som har makt i vädret, nämligen den anden, som verkar i otrons barn."

Först: Denna världens lopp. Hon följer då med strömmen, gör, såsom andra göra, ser på världen och den rådande seden; är denna mer grov, blir ock hon mer grov, men är seden finare, lever ock hon vackrare; hon kan således framstå i olika gestalter, men hör i alla former dock till världen, till de många, som gå på den breda vägen.

Men är då världen sin egen? Är hon den egentligen styrande? Nej, säger aposteln; världens lopp bestämmes av fursten — fursten, som har makt i vädret. Kristus kallar honom ock världens furste, och Herren lär icke heller i det ordet bliva ljugare.

Vi skola aldrig glömma, att det är tvenne andliga riken och tvenne furstar, som kämpa om människosjälarna: Kristus och Belial, Mikael och draken, ormen och kvinnans säd, den starke och den starkare. "Mikael och hans änglar stridde med draken, och draken stridde och hans änglar." Det är en strid, som fortgår, så länge världen varar.

Regeringsformen i mörkrets rike är lögn och mord, bedragelse, synd och död, såsom Kristus säger, att världens furste är lögnens fader och en mandråpare av begynnelsen. Och undersåtarna i det riket äro, jämte de fallna änglarna, alla otrogna människor på jorden och i helvetet.

Regeringsformen i Kristi rike är sanning och nåd — rättfärdighet, frid och fröjd i den Helige Ande; såsom Skriften säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse, nåd och sanning äro för ditt ansikte." Och undersåtarna i det riket äro, jämte de goda änglar, alla trogna människor på jorden och i himmelen.

Men ett liv i synden är ju
blott en död, en säker död.
Utan liv i Kristus är du
nu på väg mot evig nöd.
//: Därför frågar jag dej nu:
lever du? ://

lördag 19 oktober 2013

"Den ditt liv förlöser ifrån fördärv och kröner dig med nåd och barmhärtighet." (Psalt. 103:4)

Då Gud förlåter en människa alla hennes synder och helar alla hennes brister, så är den människan icke blott förskonad från vreden och fördömelsen, utan hon är ock med detsamma ett föremål för den obegripligaste kärlek av Gud — den stora gudomliga kärleken — den all kunskap övergår. Han håller henne hjärtligen kär med sådan kärlek, som en öm moders mot sitt späda barn, eller en älskande brudgums till sin brud. Detta är den underbaraste och herrligaste sak, som Gud i den heliga Skrift uppenbarat.

Skriften har många underbara ord härom, såsom när Kristus själv uttryckligen säger, att "det varder glädje för Gud över en syndare, som bättrar sig", såsom det blev för den förlorade sonens fader, då han åter fick se sin son. Och i Jes. 62 står: "Såsom en brudgum gläder sig över bruden, så skall ock din Gud glädja sig över dig". Och åter: "Du skall kallas: min lust i henne; ty Herren har lust i dig."

Och Herren själv säger uttryckligen om sina trogna: "Det skall vara min lust, att jag må göra dem gott." Eller först: "Jag skall göra ett evigt förbund med dem, så att jag icke vill avlåta att göra dem gott; och jag skall giva dem min fruktan i hjärtat, att de icke skola vika ifrån mig. Och det skall vara min lust, att jag må göra dem gott." Och åter säger Herren: "O, huru väl vill jag göra emot dig, Efraim! O, huru väl vill jag göra mot dig, Juda! Jag har lust till kärlek och icke till offer."

Och att Guds hjärta med sådan kärlek omfattar alla, som komma till Honom, även de ovärdigaste syndare, visade Kristus tydligt i Matt. 9. Ty då de fariseer knorrade över hans stora vänlighet emot publikaner och syndare, svarade Han: "Gån och lären, vad det är: Jag har lust till barmhärtighet och icke till offer!"

Den som då tror på Honom, om Han ock är den orenaste publikan och syndare, är genast på det innerligaste sätt älskad; och nu — nu blir den människan i alla sina livsdagar på det huldaste buren och för allt ont bevarad i Guds barmhärtighets sköte; hennes själ är för evigt fri från det eviga fördärvet, återlöst av en närskylld; och hennes timliga liv skall njuta en särskild huld omvårdnad av samme släkting, "Goel", vår Frälsare. Ja, hon skall på alla sidor omgivas av Guds välgerningar och barmhärtighet, såsom en gyllene krona omgiver, betäcker och pryder huvudet. Detta är meningen av orden: "Den ditt liv förlöser från fördärv och kröner dig med nåd och barmhertighet"; ty det hebreiska ordet på förlöser handlar om en släktings förlösande och omsorg om sina närskyllda.

Till samma Guds hulda omvårdnad hör ock, vad som närmast följer i vår psalm: Den dig uppfyller med tröst, eller: den din mun med goda ting mättar, att du varder däglig, och gör dig ung och frisk såsom en örn; ty örnen blir liksom förnyad, då hans gamla fjädrar bortfalla, och han får nya igen. Så förnyas ock vi, då Herren  vederkvicker vår själ med tröst. Och om icke Herren giver trons gåva, så kunna vi omöjligt taga en verklig tröst och frid. Han är trons begynnare och fullkomnare. —

Vidare: Om någon förtrycker eller orättvist dömer oss, är Herren den, som dömer rätt, beskyddar och hjälper vår sak, såsom här står: "Herren skaffar rättfärdighet och dom åt alla dem, som lida orätt." Därav kommer t. ex. att fastän våra mest ansedda fiender på det bittraste försmäda oss, mästerligt förvränga våra ord och modigt utropa oss för villfarande eller falska kristna, och vi tiga, fastän vi ofta kunde på det klaraste vederlägga deras smädelser —  vi tiga och förhålla oss "såsom en döv, den intet hörer, och en dum, uti vilkens mun är intet gensvar" — likväl utför Gud så herrligt vår sak, att den mer och mer tillväxer och våra motståndare bliva mer och mer allmänt kända, för vad de äro.

Detta kommer allt av Herrens trofasthet, blott man kan tro och bliva stilla och bida efter Honom. "Herren skaffar rättfärdighet och dom åt alla dem, som lida orätt." Huru huld och trofast och vänligt betedde sig icke Herren mot Moses och Israels barn? "Herren har låtit Moses veta sina vägar; Israels barn sina verk." Därav hava vi nu den stora lyckan, att vi icke behöva vara ovissa om, vad som är Guds vilja och mening. Den som blott besinnar, att Gud själv uppenbarat sig på jorden, själv talat och sagt, vad som är hans vilja samt hans råd om vår salighet; därjämte med herrliga gärningar visat, vem Han var, visat sig vara själva den Allsmäktige, själva Skaparen; den skall då icke gissa och tänka i vädret om Guds vilja och mening med oss, utan blott och allenast se ned i Guds ord, där se hans vägar och hans hjärta och där bliva lika viss om, vad Gud tänker om oss, som om domen redan vore hållen. O, en stor nåd!

fredag 18 oktober 2013

"Kom och låt oss gå tillrätta med varandra, säger Herren. Om era synder vore blodröda, ska de ändå bli snövita." (Jes. 1:18)

Så snart syndaren är utblottad och avklädd all egen berömmelse, vill Gud inget mer — Han vill nu endast förlåta och trösta honom för allt. Ty det är ju genom allt Guds ord uppenbart, att synden är avplanad och Gud nådig och brinnande av oändlig kärleks nitälskan att så förlåta och trösta syndaren. Men denne vill ingen nåd ha, utan i sitt adamitiskt styva sinne tänker han själv bestå inför Herren. Detta sinne är den enda dammen mot Guds nåd. Men är blott den dammen borta, då har Guds nåd fritt lopp, och då blir allt väl. Kan Adamsbarnet bara ödmjukas, så att det vill ha nåd, inte bara vill återvända och förlika sej med Gud, utan också överge allt eget tillgörande och taga nåd som nåd — o, då får det genast förlåtelse och mycken förlåtelse! Då kommer syndaren tillsammans med den store förlåtande Gudens barmhärtighet, på vilken icke är någon gräns eller ände.

Du har synder på samvetet, går tryckt och fördömd och kan inte göra det minsta till sakens botande. Men hör! Du slipper. Du slipper göra det minsta därtill, och slipper även förtvivla och förgås.

Lova Herren, o själ, "den som förlåter dej alla dina synder!" Du har förtjänt att aldrig tröstas, utan att alltid och evigt gå sorgsen och fördömd, men du slipper! Du får vara glad; du får kasta din börda bort och vara alldeles fri och glad, som om du aldrig hade syndat.

Lova Herren, min själ, Herren, som förlåter alla dina synder! Gud förlåter synder, förlåter alla synder och i alla omständigheter och alla tider och förlåter alldeles oförskyllt och förlåter grundligt. Lär blott känna det gudomliga förlåtandet, eller be Gud om tron, så ska allt bli väl!

Många tror sej rätt väl förstå Guds förlåtande, men förstår ändå inget av den. Först bör vi lägga märke till, att förlåtelse eller nåd utgör motsatsen till all förtjänst; såsom Paulus säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd. Är det däremot av gärningar, så är det nu inte nåd; annars är gärning inte gärning!" —

Förlåtelse är också helt annat än ursäkt. Gud ursäktar inte synden, men förlåter den, varför också sådant som är alldeles oursäktligt likväl kan förlåtas; ty förlåtelse innebär ren nåd, eller att en människa, som efter all rätt inte skulle skonas, utan dömas och straffas, likväl nu av idel barmhärtighet blir benådad och fri från alltsammans. Förlåtelsen innebär, att Gud inte handlar med oss efter våra synder och inte vedergäller oss efter våra missgärningar.

Och se, sådan är Gud! Han handlar alldeles inte med oss efter våra synder. Om Gud en enda stund handlat med oss efter våra synder, så bleve intet kött frälst! Men hela Kristi rike på jorden är idel förlåtelse över alla som i tron håller sej till Kristus, ja, ett beständigt förlåtande, ett alldeles oförskyllt förlåtande och ett grundligt förlåtande. Eller är det inte nog säkert och bekräftat, att Gud förlåter alla dina synder? Har inte himmel, jord och helvete, ja människor och andar både väl och eftertryckligt fått veta, att Gud förlåter alla synder, och att ingen blir fördömd för syndens storlek, utan endast för nådens förakt?

Gud har själv i egen person, samt genom profeter och änglar, ja, genom ende Sonen och hans apostlar och genom en stor evangelisters skara, med tusende fasta försäkringar betygat, att Han vill förlåta synder. Alla helvetets portar ska inte kullslå vittnesbördet av denna lysande här, eller beröva oss vår visshet om syndernas förlåtelse. Hela bibeln, från början till slut, innehåller egentligen inget annat än Guds stora åtgärder till syndernas förlåtelse. Själva lagen var utgiven förnämligast för att vi skulle lära oss värdera och ta emot förlåtelsen.

Och allt vad Guds Son gjorde på jorden, det skedde allt till våra synders förlåtelse. Han blev ett människobarn, blev vår broder och medlare, uttryckligen därför, såsom ängeln sade, att Han skulle frälsa sitt folk ifrån deras synder. Han utgöt sitt heliga blod uttryckligen därför, att Han skulle försona världens synder, såsom Han själv sade: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Han instiftade döpelsen, där Han upptar oss i ett evigt nådeförbund. Han instiftade nattvarden, för att där kunna ofta under vår vandring ge oss en ny försäkran om syndernas förlåtelse; Han lärde oss i Fader vår dagligen och bestämt bedja: Förlåt oss våra skulder. Varför skulle Han göra allt detta, om det inte varit hans allvarliga mening och vilja att förlåta synder?

Gud har sannerligen inte givit oss sin Son från himmelen för att fördöma världen, eller blott för något kort, timligt gott! Allt vad Herren gjort försäkrar oss, att Han har en verklig och allvarlig vilja att förlåta oss våra synder, återta oss till sina barn och käraste vänner, såsom Han också skapat oss för detta och av idel nåd givit oss det eviga livet.

Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om den är röd som purpur
ska den bli som ull.
Om din synd än är blodröd,
om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö,
ska den bli så vit som snö.

torsdag 17 oktober 2013

"Läggen bort ifrån eder den gamla människan... och ikläden eder den nya, som är skapad efter Gud." (Ef. 4:22,24)

Varuti denna nya människa, skapad efter Gud, eller Guds beläte, egentligen består, tyckes icke vara så lätt att säga. Men, lovad vare Gud! Han har givit oss en människa, som hade Guds beläte fullkomligt, att vi skola se uppå och efterfölja Honom, "den människan Jesus Kristus", som var "hans herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte".

Vilja vi se Guds beläte, se, huru vi skola vara och bliva, så skola vi blott se på Jesus, icke sådan Han var såsom Guds Son eller Guds Lamm, vår försonare, utan sådan Han var såsom människa. Så har då Gud givit oss icke blott den allrafullkomligaste och skönaste förebild att åskåda och efterfölja, utan ock den för oss käraste, i det Han är på samma gång vårt salighetshopp, vår frälsare och försvarare när Fadern.

Den gamla människan däremot, som skall avklädas, korsfästas och dödas, består i allt det fördärv, som Adams fall medförde, t. ex. först det köttsliga sinnet, som är en fiendskap emot Gud, den djupa egenkärleken, den egna viljan och egensinnigheten, varigenom man i allt söker sig, menar sig, är mån om sig; det oändliga högmodet, som vill något vara; högfärden, som vill något synas och höras; den djupa otron med alla dess telningar: förakt för Guds ord, säkerhet i välgången, misströstan i motgången, jordisk sorg, hårdhet och kallsinnighet emot Gud och nästan, olust till ordet och bönen, onda tankar, orena lustar och begärelser o. s. v. sedermera allehanda utbrottssynder: fåfängligt tal, slarvaktigt leverne, skrymteri, lögn, oredlighet i handel och arbete, vällust, lösaktighet, otukt, girighet, obarmhärtighet, vrede, hat m. fl. synder och laster, som knappt kunna räknas.

Sådant är det stygga beläte, som skall avklädas, korsfästas och dödas. Icke skulle vi vara så säkra, fria, fräcka och nöjda med oss, om vi rätt sysselsatte oss med detta. Vi hava här saken för ögonen; nu återstår blott att vi hava den i övning.

Härom är Guds vilja och råd, ja, ordets och Andens hulda röst till de trogna av följande innehåll: Efter du är vorden fri från dina synder, så att du slipper tänka på detta allrasvåraste bekymmer, nämligen att befria dig från dina synder, tag då med glädje och tacksamhet denna lättare omsorg till hjärtat, nämligen att blott följa Jesu fotspår, att förnyas till hans beläte, som har älskat, köpt och friat dig, att likna Honom och i alla dina livsdagar hata, det Han hatar, och älska, det Han älskar. Efter du är fri från dina synder och slipper sörja för dem, efter du är ett Guds barn och Kristi broder, var då, som Han var, och vandra, som Han vandrade.

T. ex. Han var innerligt förenad med sin Fader; Han var full av kärlek till Gud och människor; det var hans liv och mat att göra Faderns vilja o. s. v. Var ock du innerligt förenad med din Fader, umgås flitigt och förtroligt med Honom, låt det vara även din mat och ditt liv att få göra hans vilja, att tjäna din nästa, att döda ditt kött.

Efter du är den "Helige Andes tempel", så att samme Ande bor i dig som uti din Frälsare, bortdriv icke denna duvan; bedröva icke Guds Ande med ohörsamhet för hans påminnelser, med fåfängliga ord eller andra synder; fördärva eller orena icke Guds tempel med köttets lustar eller köttets gärningar, utan lid hellre allt, förrän du skulle göra emot din Gud.

Kristus bekände sanningen, även då det kostade Honom livet; bekänn ock du Kristus, även om det kostar dig människors aktning, ditt namn och rykte, ja, liv och gods. Kristus var nöjd i varje sin belägenhet för Faderns behags skull; var ock du nöjd i din ställning och låt ditt obehag förlora sig i Guds välbehag. Kristus syntes aldrig lättsinnigt skämta, men Han var glad med gudsfruktan. Dig, som är Guds barn och Kristi broder, pryder bäst detsamma sättet.

Men vem är härtill skicklig? torde du säga. Om jag blott kunde allt detta!

Svar: Att du skulle göra detta själv, var aldrig meningen, eller att du skulle strax bliva fullkommen, utan att du skulle börja vinnlägga dig därom och under det vinnläggandet grundligen lära, att du icke kan det, samt då nödgas sucka och ropa efter Herren, som själv — och på detta sätt — utför helgelsens verk.

Helgelsen är icke människans verk, utan Herrens; men det verket utföres genom detta pådrivande och varnande samt tröstande ordets kraft. "Vi äro icke ens bekväma att något tänka, såsom av oss själva." "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning — märk — efter sitt goda behag."

Vad som nu icke kan uträttas med ordet samt inre påminnelser och bevekelser, det gör Herren med riset, med bedrövelsens ugn, "var så behöves" — ty "tuktans ris lärer giva akt på orden". Och de trogna säga av hjärtat: "Lika gott, bruka, Gud, vad sätt du finner, endast du mitt hjårta vinner;" ty ett är nödvändigt. Och utan helgelse får ingen se Herren, hållande dock först och sist den punkten skär: "Han har med ett offer evinnerligen fullkomnat dem, som varda heliga."

//: Å bit för bit, bit för bit
lägger jag av det som binder mej ://

Jag klätts av Gud, ja, nog är det stort,
- jag lägger av det som binder mej -
i himmelsk dräkt nära helvetets port
- jag lägger av det som binder mej.

//: Å bit för bit, bit för bit
lägger jag av det som binder mej ://

onsdag 16 oktober 2013

"Gud har icke kallat oss till orenlighet, utan till helgelse." (1 Tess. 4:7)

Detta stora huvudstycke om helgelsen är näst det om Kristi försoning och dess anammande med tron det viktigaste och angelägnaste för det andliga livets vidmakthållande, eller, rättare sagt, det andliga, ja, det eviga livet ligger i dessa tvenne huvudstycken: Kristi rättfärdighet för oss och Andens helgelse uti oss. De förhålla sig till varandra i nådens rike som skapelsen och uppehållelsen i naturens.

Tusen själar, som "börjat i Anden, hava lyktat i köttet", blott därför att de icke nog tidigt och nog allvarligt behjärtade detta stycke, icke nog gåvo akt på Herrens ord och Ande, då Han ville verka helgelsen uti dem.

Se här en händelse: En människa blir väckt och börjar med bekymmer söka sin frälsning. Vanligen kommer hon först under lagens träldom och olyckliga arbete att upprätta sin egen rättfärdighet; hon söker bättra sig, avlägga synder, vaka, bedja och strida emot dem, för att, när detta en gång lyckats, taga nåd och tröst i Kristus. Men det misslyckas så alltjämt; synden blir henne övermäktig, hon faller, står väl åter upp, men faller på nytt, hon gör sådant, som hon förr har skytt; hon blir så säker, hård, lättsinnig, att hon förskräckes och förtvivlar — korteligen: "synden överflödar".

I denna olyckliga belägenhet får hon höra evangelium, huru Kristus är kommen att frälsa syndare, att göra den ogudaktiga rättfärdig, att wi varda rättfärdiga utan förskyllan, utan gärningar, utan lagens tillhjälp, av nåden, av tron allena. Här får hon liv, här bir hon frälst, i detta nådens ord finner hon sin förlossning, sin tröst, sitt himmelrike på jorden, och börjar nu sannfärdeligen leva i Guds barns herrliga frihet; "ty den Sonen gjort fri, han är rätteligen fri".

Nu följer genast med detta trons liv ett nytt, heligt sinne, villigt och färdigt till alla goda gärningar; hon har nu en ny kraft eller lätthet att vandra i Kristi efterföljd; och så är den rätta helgelsen sannfärdeligen börjad; hon är nu planterad på det rätta stället såsom de palmträd vid vattubäckar, nämligen inympad i Kristus och levande i hans försoning.

Vem skulle tro, att just här vid denna ljuvliga vårblomstring, under det evangeliska ordets växtgivande regn och solvärme, den mask eller röta skulle kunna alstras, som snart skall kunna göra hela den sköna planteringen till intet? Så sker det likväl bedrövligt ofta. Och huru sker det? Jo, tilläventyrs på följande sätt:

Först och främst infinner sig tidigt den gamla ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, den arglistige satan, och vill nu, efter han icke kunde med lagen förvilla och fasthålla människan, försöka henne på motsatta sidan och ingiver henne en tröst, som aldrig ordet givit, nämligen den, att som hon nu är frigjord från all syndens skuld och dom, från lagens förbannelse, från dödens och djävulens våld, så är hon ock undkommen all fara, så har hon intet att frukta, utan bör hava idel rolighet.

Men nu är detta en lika skadlig som falsk ingivelse; ty den rättfärdiggjorda själen är icke undkommen all fara; och faran är dubbelt större och närmare, när man icke fruktar den. Den rättfärdiggjorda människan är visserligen fri från syndens skuld och dom och förbannelse, men hon har kvar en annan fiende, som snart kunde göra hela den vunna skatten om intet, nämligen det onda köttet, det inneboende fördärvet, som oavlåtligen vill hålla förbund med djävulen och världen.

Fastän nu denna inneboende synd icke tillräknas eller fördömer dig, så länge du blir i Kristus, kan den dock göra något annat ont, om den icke i tid angripes och under daglig bättring korsfästes och dödas — ja, ett förskräckligt ont, som heter: kväva och döda ditt andliga liv, såsom Jesus uttryckligen sade om de törnen, vilka växte upp tillika med den goda säden och förkvävde den — och då är ju åter hela skatten likväl förlorad, som om du aldrig hade vunnit den.

Men till nämnda förvillelse av satan komma ock några bidragande omständigheter från människans sida. Hon läser i Guds ord allvarliga varningar att icke låta sig på nytt fångas under träldomens ok, utan bliva ståndande uti den frihet, med vilken Kristus har friat oss. Av detta tager hon jämte den goda lärdomen även den falska meningen, att hon nu icke mycket bör bry sig om det ord, som kräver något av oss, utan uteslutande hålla sig till det ljuvliga evangelium — förblandar sålunda (i avseende på friheten ifrån lagen) samvetet med köttet, rättfärdigheten inför Gud med levernet på jorden, och drager friheten in på bägge dessa vitt åtskilda förhållanden. Ja, tyvärr! hon ger väl mycket mer frihet åt köttet och levernet än åt samvetet; ty den smittan och oarten ligger i vår natur, att vi vilja i samvetet vara lagiska och trälaktiga, men i köttet och levernet fria och laglösa.

Då nu ordet även talar om frihet ifrån lagen, och hon icke väl åtskiljer, vad som skulle vara fritt och vad som skulle vara bundet, och därjämte särskilda frestelser till synd påkomma, då sker det lätt, att hon "låter friheten giva köttet tillfälle" och "drager vår Guds nåd till lösaktighet".

Mitt gamla jag, hur strävar det
i oavlåtlig strid
att komma mellan mig och dig
och röva bort min frid!

Jag längtar efter helig ro
och segerkraft jämväl.
O Herre, härska du i mig
till ande, kropp och själ!

Nu i din hand jag lämnar mig
och verket framgång får.
Ty vem kan verka så som du,
allsmäktig Gud, förmår?

tisdag 15 oktober 2013

"Såsom för en människas olydnad många äro vordna syndare, så varda ock för ens lydnads skulle många rättfärdiga." (Rom. 5:19)

Såsom alla Adams barn blevo dömda till syndare blott genom hans olydnad; så dömes ock all Kristi säd för rättfärdig blott genom hans lydnad. För ens lydnads skull.

Här säger nu aposteln uttryckligt, varuti Kristi rättfärdighet består; han säger: Det var hans lydnad, hans eget personliga fullgörande av all Faderns vilja. Såsom syndafallet bestod uti "ens olydnad", så skulle dess gottgörande ske genom "ens lydnad". Hela Kristi liv på jorden, ifrån krubban till korset, var idel lydnad. "Kärleken är lagens fullbordan", säger apostelen.

Kristus hade en fullkomlig kärlek både till sin Fader och till oss människor. Av kärlek till oss och lydnad för sin Fader kom Han till jorden och blev vår broder; i samma kärlek och lydnad gick Han omkring, görande väl och hjälpande alla; av kärlek till oss och lydnad för sin Fader ville Han ock "smaka döden för alla". Han var "lydig intill döden, ja, intill korsets död". Och ingenting mindre än en sådan hög och fullkomlig lydnad kunde frälsa människan från den fördömelse, som för ens olydnad var kommen över oss.

Men se nu här, i denna Kristi fullkomliga lydnad, vad som betäcker allas vår beständiga olydnad. All de heligas andliga nöd och klagan är just den, att de icke kunna rätteligen lyda Gud, utan ännu beständigt bryta Honom emot. Der anden är villig och helig, der är det medfödda fördärvet blott destomer kännbart och tryckande, och alltid såsom en olydnad. All synd i hjärtat eller i levernet, i tankar, begär, ord och gärningar, utgör alltid en olydnad emot Gud, vilken i sin heliga lag förbjuder allt detta onda. Då ängslas, kvida och förskräckas de trogna, såsom olydiga emot sin Gud.

Men se nu här! Mot all denna vår olydnad har Gud satt sin Sons lydnad. Hans lydnad skall vara vår lydnad. Så säger denna text: "Genom ens lydnad varda många rättfärdiga." Just därtill sände Gud sin Son under lagen, att Han skulle förlossa dem, som voro under lagen. Då Gud av evighet såg alla människor fallna under synden och domen och uppfyllda med ett sådant fördärv, att ingen enda kunde fullkomligt lyda eller fullgöra lagen, beslöt Han i sin eviga barmheätighet att själv bota allt detta: Hans Son skulle bliva en sann människa, men med fullkomlig lydnad, och såsom en ny stamfader för oss fullgöra lagen och utstå dess förbannelse; på det att såsom vi blivit syndare genom den förste stamfaderns olydnad, vi också skulle bliva rättfärdiga endast genom den andres lydnad.

Och det är just denna Kristi fullkomliga lydnad, som egentligen utgör själva rättfärdigheten, varmed vi bestå för Gud. "Därför ser tron", säger Concordieformeln, "på Kristi person, såsom den där för oss är gjord under lagen, burit vår synd och i sin gång till Fadern för oss, arma syndare, bevisat sin himmelske Fader den fullkomliga lydnaden och därmed betäckt allas vår olydnad, som bor i vår natur och framsticker i dess tankar, ord och gärningar, så att denna vår olydnad icke tillräknas oss till förömelse, utan av ren nåd allenast för Kristi skull varder oss tillgiven och förlåten".

 Derföre skall var och en, som gärna vill wara en kristen och tro Guds nåd, men förhindras och tryckes av sin egen mångfaldiga olydnad, med allvar fatta denna tröst och säga: Kristi lydnad är min lydnad. Med min egen lydnad och rättfärdighet är det så alldeles förlorat, att jag måste helt förtvivla och aldrig mer tänka på saligheten, om jag skall dömas efter lagen; men därför har Herren Kristus varit under lagen och bevisat en fullkomlig lydnad, att Han skulle därmed "förlossa oss, som voro under lagen". Ty Han behövde ju sannerligen icke vara under lagen för sin egen person, utan gjorde det ju alltsammans för oss, i vårt ställe och oss till godo.

Detta är då min enda rättfärdighet, nämligen icke min lydnad, utan hans lydnad; ty även då min nya människa vill vara lydig, är likväl den gamla naturen i mig full med olydnad. Därför är nu det min enda tröst, att Christus var lydig för oss.

På detta sätt skola vi göra oss gagn av denna tröstrika text. Ty säger någon: Vad hjälper mig det, att Kristus var lydig, då jag icke själv kan vara det? så svaras: Om icke Kristi lydnad är din lydnad, är du evigt förlorad. Här säger oss Herrens apostel, att vi skola endast "genom ens lydnad varda rättfärdiga". Vi skola då med mycket nit och allvar inprägla i våra hjärtan dessa dyra orden: "genom ens lydnad." Annars måste vi alltid för känslan, samvetet och otrons ingivelser kringföras såsom spånor på det vilda havet.

Däremot, vilken salig tröst och trygghet för en arm, uttröttad syndare att få vila vid denna fasta klippa: Guds eviga rådslut, att såsom vi alla blevo syndare genom ens olydnad, vi ock skola varda rättfärdiga endast genom ens lydnad.

måndag 14 oktober 2013

"Och han vart icke svag i tron." (Rom. 4:19)

Icke svag i tron. Detta är ett vanligt sätt att uttrycka motsatsen och betyder således, att han hade en mycket stark tro.

Detta må dock icke så förstås, som hade Abraham aldrig haft att kämpa med otro, eller att han aldrig känt någon svaghet i tron, varav andra helgon vanligen lidit. Aposteln visste väl av historien, att även Abraham vid löftets förnyande, 1 Mos. 17, icke kunde undgå att tänka på sin och Saras höga ålder, såsom vi märka, då han med ett leende sade i sitt hjärta: "Skulle mig, som är hundrade år gammal, födas en son", och då han just nu började att tala för Ismael, likasom han förut velat föreslå, att Eleasars son kunde få bliva hans arvinge.

Men då aposteln likväl säger: "Han vart icke svag i tron", giver han oss därmed en ganska nyttig lärdom om trons natur, dess styrka och svaghet. Vi mena vanligen, att trons styrka skall bevisa sig i en beständigt glad och frimodig anda, och däremot att känslan av svaghet, räddhåga och bekymmer skall beteckna en svag tro. Här kunna vi nu lära något annat. Abraham har haft en stark tro och dock kunnat försättas i fruktan och bävan.

Sanna förhållandet är, att trons styrka bevisar sig egentligen under mörker och anfäktning — icke i glada och  ljusa dagar. Ett glatt och frimodigt sinne kan ofta endast beteckna, att man lättsinnigt förbiser heliga plikter och hotande faror, eller ock att man gynnas med ljuvliga nådekänslor. Men att med vaken uppmärksamhet på bekymrande förhållanden och under saknad av all kännbar nåd likväl kunna fasthålla Herrens löften och på grund av dessa vara frimodig och glad, det är visst ett tecken till en stark tro.

Men även om man icke kan vara glad och frimodig under mörkret och kampen, men dock kan behålla fästet i Guds makt och trohet, så är detta icke mindre ett tecken av en stark tro. Då här säges, att Abraham var icke svag i tron, vill det säga, att han i striden med sitt förnuft, vilket har velat beröva honom hoppet, har genom Guds kraft behållit segern, så att han dock uthärdat i denna kamp, icke lämnat Guds löfte och hoppet ur sitt hjärta, utan ännu alltid, huru orimligt det än syntes, väntat på löftets fullbordan, tilldess omsider förnuftets leende förvandlades till ett saligt leende av åskådning, då Saras barn låg för hans ögon, och den lyckliga modern utbrast: "Gud har gjort mig ett löje."

Men aposteln förklarar ytterligare, vari Abrahams trosstyrka visade sig, då han säger: Han aktade icke sin halvdöda kropp, ty han var nära hundrade år gammal, ej heller Saras halvdöda kved. Han har väl känt tyngden av sin halvdöda kropp och sina hundrade år; fienden och förnuftet hava väl påmint honom om Saras ofruktsamhet; men hans trosstyrka bestod däruti, att han icke "aktade" detta, icke lät sin blick stanna på dessa nedslående förhållanden, icke lät av dessa taga sig till fånga, om han ock måste strida med tankarna därpå. Han satte alltid Guds allmakt och sannfärdighet emot förnuftets invändningar. Hans styrka var detta: Gud har sagt det, "Han, som gör de döda levande och kallar de ting, som icke äro, likasom de vore"; Gud har sagt det, Han, som skapat världarna av intet, och som icke kan ljuga. Detta gällde mer än hans och Saras "halvdöda" kropp. Det var icke på dessa halvdöda kroppars kraft, utan på Guds allmakt och sannfärdighet han trodde.

O, ett förträffligt exempel av tro! Måtte vi ock en gång lära att göra något dylikt! Ja den, som vill vara en kristen och hålla ut i tron under all Guds underliga hushållning, skall visserligen behöva att häruti öva sig, att icke akta sin "halvdöda" kristendom, sin halvdöda tro, kärlek, bön, utan oavlåtligen hålla ögat på något, som är utom oss, på Gud, på Guds egenskaper och tillsägelser. Så t. ex. fordras, att du icke ser på din halvdöda tro, utan på Guds trofasthet; icke på din halvdöda kärlek, utan på Kristi kärlek; icke på din kalla och skröpliga bön, utan på Guds fasta löfte; icke på din vanmäktiga strid i frestelsen, utan på "Guds starkhets makt", Guds trofasthet, "som icke låter oss frestas över förmågan".

Men var viss därpå, att detta skall icke avlöpa så lätt, utan fordra en hård trons kamp att så döda förnuftet, vilket beständigt visar oss på, vad vi själva äro, göra eller förmå. Därför är intet tvivel, att tron och förnuftet hava över denna sak hållit en häftig strid inom Abrahams hjärta; dock har tron äntligen segrat och behållit fältet, övervunnit och nedergjort denna allragruvligaste och skadligaste Guds fiende, förnuftet. Så måste ock alla andra trogna människor göra,  vilka med Abraham ingå i trons dunkel och förborgade mörker. Och därmed göra de åt vår Herre Gud det allraangenämaste offer och gudstjänst, som Han någonsin kan få.

söndag 13 oktober 2013

"Honom, som håller sig vid gärningarna, varder lönen icke räknad av nåd utan av plikt." (Rom. 4:4)

Uti gr.-texten lyder det egentligen så: "Honom som verkar, som arbetar, eller såsom Luther träffande återgiver det: "som umgås med gärningar." Meningen är visserligen den, som vår bibelöversättning uttrycker: "Den som håller sig vid gärningarna".

Att ordet "verka" i vår text betecknar hjärtats förlitande på gärningarna, det se vi av det, som aposteln uttrycker såsom dess motsats, då han säger: "Men honom som icke verkar, utan tror på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig..." Där märka vi att ordet "verka" här betecknar, att hjärtat har sitt hopp på verkandet. Vi förstå dessutom, att om hjärtat vore fritt, vore dödat ifrån lagen och troende på Kristus, så utgjorde verkandet intet hinder för rättfärdigheten inför Gud, utan vore tvärtom en frukt och bevisning av densamma.

Saken är denna: Huru än ditt förstånd och din bekännelse äro, kan dock hjärtat icke annat än hava sitt hopp på ett av dessa två: Antingen på ditt eget verkande, varande, görande, eller ock på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig. Vår egen verkförtjänst och Guds nåd genom Kristus äro rakt emot varandra.

Har jag nu mitt hopp på mitt eget verkande, så kan jag omöjligt hava det på Kristus, och då utgör alltid mitt verkande huvudsaken för mitt hjärta och mina tankar, vadhelst förståndet och munnen säga, och då kallas jag här en verkare och får inför Gud endast efter min förtjänst, endast det mig tillhörer. Honom varder lönen icke räknad av nåd, utan av plikt.

Märk: den, som verkar, får "lön" — icke nåd, utan "lön". Har han till alla delar fullgjort det, som husbonden fordrat, så får han den betingade lönen och behöver då icke tacka därför, såsom för någon nådegåva, utan det är nu hans egen förtjänst; men brister det åter i hans fullgörande av sin skyldighet, då varder han straffad, han får intet av nåd. Sådan är lagen. Den, som håller sig till lagens villkor, blir ock dömd endast efter dessa.

Så hava vi redan sett Herren Kristus förklara det med arbetarna i vingården. Och i denna Guds regering är en obeveklig bestämdhet; där är intet skonsmål. Den, som håller sig vid gerningarna, skall lönas endast efter sin egen förtjänst och får intet av nåd. Då likväl en sådan kanske gjort mycket flera gärningar, än den som söker och får nåd, så tyckes detta vara mycket hårt. Men här hjelper intet; det ligger en sträng och obeveklig ton i Skriftens ord härom.

Då en av arbetarena knorrade, var där intet undfallande hos husbonden, han vek icke ett ögonblick för hans knorrande, utan svarade så: "Var du icke överens med mig om en viss dagspenning? Tag det dig tillhörer och gå." Samma förkrossande språk förer ock apostelen i Rom. 9. Bekymrad över judarnas enträtna självrättfärdighet och därav oskiljaktiga fördömelse, talar han där i denna ton: Det hjälper icke, huru I arbeten och löpen för att varda rättfärdiga; I haven Guds utkorelse emot eder; Gud har utvalt endast dem, som tro, och har förkastat dem, som umgås med gärningar; och det är Guds egen sak; "det står icke till någon mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhärtighet", vilken som skall varda salig.

"De, som farit efter rättfärdigheten, hava icke fått den; men de, som icke farit därefter, hava fått den." Och varföre så? Därföra, att de förra sökte rättfärdigheten av gärningarna — de fingo den icke; de andra åter, som anammade den av tron, de fingo den.

På samma sätt talar han i Gal. 4, där han skiljer de salighetssökande i tvenne slag, betecknade med Abrahams tvenne söner, tjänstekvinnans son och den frias, således i trälar och i barn, vilka senare han även kallar "löftets söner". Och då förkunnar han, att det skall utan skonsmål gå de förra efter det ordet: "Driv ut tjänstekvinnan med hennes son; ty tjänstekvinnans son skall icke bliva arvinge med den frias son."

Huru hårt tyckes detta icke vara! Då de hava länge arbetat och trälat, då skola de sist utdrivas! Människor, som varit medlemmar i himmelrikets bröllop på jorden och så vinnlagt sig om gärningar och vandel — betecknade med händer och fötter — att de därför slutligen icke hava "bröllopskläder", skola "kastas i det yttersta mörkret". Men så stor är Herrens nitälskan om sin lags rättfärdighet och om sin Sons ära!

O, att alla människor, som vilja vara eller bliva kristna, väl betänkte detta, att det i denna fråga icke går an att sväva hit och dit med sina tankar och själv uppgöra en salighetsväg efter eget tycke, utan att här är en obeveklig dom, som ingen människa uppgjort, och ingen människa kan ändra, utan är den allsmäktige Gudens eget fastställda råd och beslut, att vilken, som vill varda salig, skall vara en fattig och förtappad syndare, som misströstar på all sin egen rättfärdighet och förmåga, och som endast i Kristi rättfärdighet söker sin frälsning.

lördag 12 oktober 2013

"Synden skall icke varda väldig över eder, efter I ären icke under lagen utan under nåden." (Rom. 6:14)

Aposteln säger, att de som leva under nåden och icke under lagen, över dem skall synden icke varda väldig. Detta är ju en besynnerlig försäkran.

Men varav beror då detta förhållande, att synden icke skall få herraväldet över oss, därför att vi icke äro under lagen, utan under nåden?

Detta grundar sig på tvenne omständigheter. Den första grunden ligger i det av nåden pånyttfödda hjärtats art; den andra åter i Guds hjärta och regering.

Då en själ är "genom lagen dödad ifrån lagen" och nu lever blott av nåd, har hon därmed även fått ett nytt hjärta, som nu innerligen älskar Gud och hans vilja och verkligen hatar synden; då hon däremot förut, när hon gick under lagens träldomsok och icke trodde denna förlåtelse, utan såg Gud hotande och vred för hennes synder, icke kunde av hjärtat älska Honom och hata synden. Hon kunde väl för Guds hotelser ängslas över synden och lida av henne, men icke verkligt hata och förbanna henne, utan förhöll sig till synden såsom en förjagad älskare, vilken med sorg sliter sig från det älskade föremålet, blott för faderns stränghet.

Emedan Gud stod för själens öga blott såsom hotande och vred, kunde hon icke få kärlek, lust och fröjd i Honom, och därför hade hon sin kärlek fästad vid den synd, Han fördömde. Det är, såsom en Andens man rätteligen anmärkt: "Oförlåten synd är älskad; blott förlåten synd är hatad".

Men kärleken är den mäktigaste kraft i människan; det som är föremål för min kärlek, det beherrskar mig. Den kärlek och fröjd i Herren och det hat till synden, som uppstår i en själ, vilken ifrån lagens träldom försättes i nådens rike, är dessutom icke blott en naturlig genkärlek, utan verkligen "Guds säd" i den pånyttfödda, Guds Helige Ande, boende i den troendes hjärta; och det är endast denna Guds säd, som övervinner, beherrskar och dödar synden, ja, som t. o. m. gör, att vi "icke kunna synda", såsom Johannes säger, icke kunna trivas med synden och därför icke kunna "giva oss till att tjäna" henne — och så länge har hon icke herravälde.

Detta är det första, som här är att märka, för att förstå vårt språk. Dessutom är här ännu en annan hemlighet. Då aposteln säger, att "synden skall icke varda väldig över dem, som icke äro under lagen, utan under nåden", grundar sig denna försäkran på något mer än vårt nya heliga sinne; den grundar sig ock på Gud själv.  Hemligheten är den, att då en människa är "genom lag dödad ifrån lagen" och har all sin tröst blott i Gud och hans nåd, är hon i det svaga och beroende barnatillstånd, vilket Gud själv åtagit sig att svara för.

Då aposteln i 2 Kor. 12 säger: "När jag är svag, så är jag stark", då uttalar han hemligheten. "När jag är svag, så är jag stark." Detta grundar sig nämligen på det förhållande, Herren hade uttalat med de orden: "Min kraft är mäktig i de svaga." Guds kraft bevisar sig endast på de svaga. Gud vill icke giva sin kraft åt de starka, åt dem som själva ännu tilltro sig någon kraft, utan endast åt dem, som med allt sitt arbete blivit till skam och intet och därför nu leva endast av nåd.

Men de som äro under lagen, vilka ännu icke blivit utmattade och tillintetgjorda, utan ännu tro sig kunna själva något göra till syndens beherrskare, de arbeta ännu med egna krafter. Om de ock bedja till Gud om hans kraft, strider det emot hans vishet och nådeslagar att förläna dem denna på en tid, då de ännu innerst hoppas på sin egen kraft, icke blivit dödade av lagen och leva blott på nåden. Den, som mer ytligt ser på en självstark människas fromhet, kan tycka, att även hon äger Guds kraft emot synden; men Herren säger, att det är en blott utvärtes renhet och dägelighet, lik de vitmenade gravars. Själva syndens inre makt har ännu icke blivit henne uppenbarad, efter hon ännu kan hoppas på egna krafter och iakttagelser, deärför är ännu det inre fördärvet i sin obrutna kraft.

Helt annorlunda är det med dem, som förtvivlat på sig själva och hava all sin rättfärdighet och starkhet endast uti Kristus. Och för sådana tillintetgjorda själar, dessa svaga och beroende barn, ansvarar nu Herren själv — dem tröstar Han och säger: "Låt dig nöja åt min nåd; min kraft är mäktig i de svaga."

Detta är den andra omständigheten, varför aposteln kan försäkra, att synden icke skall varda väldig över dem, som icke äro under lagen, utan under nåden. Men då detta är en hemlighet för allas vårt förnuft, behöva  vi synnerligen giva akt på den lärdom, aposteln här giver oss, nämligen att synden endast då kan beherrskas, när vi äro icke under lagen, utan under nåden.