Vilken väldig tröst och trygghet för dem, som söka efter Guds rike, men därvid känna mycken fruktan, svaghet och rädsla, att de icke skola kunna uppnå detta rike — vilken väldig tröst, om de blott kunde vakna upp över betydelsen av ett sådant trösteord av denne Herren. Ty de orden: "Frukta dig icke", av Honom som har all makt, måste ju innebära det löftet, att Han skall hjälpa oss fram, huru illa det än ser ut för oss.
Men här må dock noga märkas, att Han icke talar så utan åtskillnad till alla människor. Han säger icke, att ingen människa må frukta sig; nej, Han säger uttryckligt, vilka som skola hava den trösten. Han säger: "Du klena hjord."
Visst är Herren i sig själv nådefull mot alla människor, det kan icke nekas; men likväl äro många i ett sådant tillstånd, att de verkligen hava skäl att frukta, och att frukta det allravärsta, som kan tänkas, nämligen att de rentav skola bliva fördömda och aldrig få se Guds rike. Till sådana säger icke Herren: "Frukta dig icke."
Här blir återigen nödigt att skilja på olika själstillstånd, medan det heter i dag, då ännu allting kan hjälpas, om vi vilja höra Herrens röst. Detta trösteord: "Frukta dig icke", tillsäger Herren endast sin klena hjord, endast de själar, som Han betecknar såsom sina får. Och vi se av Joh. 10, huru alldeles särskilt Han talar om fåren och säger: "Jag känner mina får, och mina känna mig;" "de höra min röst och följa mig", och "ingen kan rycka dem utur min hand".
Och i texten om den yttersta dagen säger Han, huru Han då skall skilja alla människor, den ena ifrån den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna; och fåren skall Han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra.
Allt går därpå ut, huru Herren i sina domar skiljer emellan olika själar. Han talar allt ljuvt och tröstrikt till dem, Han kallar sina får, och däremot till dem, som äro på den vänstra sidan, säger Han de allraförskräckligaste ord: "Gån bort ifrån mig, I förbannade, uti evinnerlig eld, som är tillredd för djävulen och hans änglar!"
Därför, så tröstliga och ljuvliga dessa ord än äro, måste vi dock för att icke bedragas eller bedraga någon märka, att denna tröst tillhör endast dem, som Kristus känner såsom sina får, och vilka Han så betecknar: "De höra min röst", "de följa mig"! Han säger icke, att de äro så goda, så trogna och så starka, som de borde vara; allraminst att de äro syndfria helgon. Nej, nog äro de syndare, såsom de själva bittert beklaga, men däruti skilja de sig från andra människor, att när hela världen lever fritt efter sitt eget hjärtas lustar och tankar, äro Jesu får sådana själar, som med alla sina skröpligheter dock regeras av hans röst, idkeligen fråga efter hans ord och hans behag; de hänga vid Honom, bliva av hans ord straffade och tuktade, men även av samma hans ord tröstade och ledda genom hela livet.
Du som gärna ville vara en rätt kristen och icke kan umbära din Frälsare och hans evangelium, men lider av så mycken och otillbörlig synd, att du fruktar, det du aldrig skall få se Guds rike, att du ofta är färdig att helt misströsta och lämna allt, men genom en besynnerlig Guds nåd ännu alltid hänger vid din Frälsare och icke kan helt övergiva Honom och det eviga livet — hör då, vad Herren själv i vår text säger, den Herren, som skall sist döma alla på den yttersta dagen, den ende vi hava att fråga efter. Ty vem skall jag tro om icke Honom själv, och Han säger nu här: "Frukta dig icke, du klena hjord; ty eder Faders godvilja är så, att Han vill giva eder riket."
Hör, vilken väldig grund för vår tröst: Eder Faders godvilja eller välbehag! Här bygges nu åter vår tröst och vårt hopp endast på det gudomliga majestätets egen goda vilja och fria givande. Tro visst, att detta är också den enda rätta grunden.
Därför, så snart du blott är ett av fåren i hans klena hjord, så giver Han dig riket. Detta var Faderns fria behag och goda vilja. Ty "Han har tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag".
Och vad är nu den evige Faderns vilja och välbehag? Så säger Herren: Att Han vill giva eder riket. Åt vilka vill Han giva riket? Åt eder, som ären en klen hjord, fulla med brister i tro och lydnad, i mod och förstånd. Därför vill Han giva eder riket såsom en fri skänk och gåva; "ty av nåden ären I frälsta genom tron, och det icke av eder, Guds gåva är det." Gåva är det. Icke av gärningar, på det ingen skall berömma sig. Men just därför giver Han det åt dem, som äro en klen hjord, icke åt de starka och modiga, om ock dessa senare i avseende på gärningarna hava mindre att ångra och begråta. "Ty är det av nåd, så är det icke av gärningar; annars vore nåd icke nåd."
Och nu är det Faderns välbehag, att emedan vi i verkligheten alla äro syndare, vill Han giva riket åt dem, som känna sina synder och endast söka nåd och leva av tron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar