Här kunde nu frågas: Varföre skola de trogna dö, då Gud har förlåtit dem deras synder, och döden är ett syndens straff?
Svar: De trognas död bör icke anses i ringaste mån förringa Kristi fullkomliga tillfyllestgörelse och vår fulla frihet från lagens förbannelse, emedan deras död icke utgör ett straff enligt den hämnande rättvisan. För dem, som äro i Kristus Jesus, äro döden och alla lidanden endast hälsosamma reningsmedel i deras Faders hand, endast prövningar för tron, luttringar för anden och förstörelser av deras fiender och bojor; allt skall tjäna dem till det bästa; "allt är det deras, vare sig livet eller döden".
Sådant har Kristi död uträttat, genom vilken all Guds lag fått sin fulla rätt, och genom vilken ett nytt förbund blivit upprättat, enligt vilket alla de, som äro i Kristus, äro fria från syndens lön, döden, och från all lagens förbannelse. För dem är döden "uppsvulgen uti segern", och deras dödsdag är förvandlad, ifrån att vara ett syndens straff, till att tvärtom vara deras förlossningsdag ifrån döden och allt elände. Graven är för dem en lönngång till Guds paradis. Deras kroppars nedmyllande är en sådd för det andra livet.
Likasom höstsäden, som lägges i jorden, skall en annan sommar uppkomma i en ny, föryngrad och skön skepnad, så att, när den är i jorden, den icke är förlorad; på samma sätt äro de trognas kroppar genom döden icke förstörda, utan endast nedlagda för att uppstå i nya, skönare gestalter. "Det varder sått i förgänglighet och skall uppstå i oförgänglighet; det varder sått i vanära och skall uppstå i herrlighet; det varder sått i skröplighet och skall uppstå i kraft; det varder sått en naturlig lekamen och skall uppstå en andlig lekamen."
Kan väl en sådan död kallas syndens straff eller lagens förbannelse? Tvärtom är den ju en alltför stor nåd och välsignelse. Dess ändamål och nytta för de pånyttfödas kroppar är att utrota och förstöra synden, som bor uti dem — de måste dö, för att bliva helt renade. Syndens gift har så genomträngt och fördärvat deras kroppar, att de, likasom de spetälska husen i Israel, måste nedrivas och förnyas för att bliva renade. Och såsom vetekornet icke blir levande, förrän det nedmyllats i jorden, så skola ock våra kroppar dö och förmultna i stoftet för att bliva rätt levande och heliga.
Nu kunde man väl anmärka: De, som leva vid Herrens tillkommelse, skola aldrig dö, utan bliva i ett ögonblick förvandlade; varför kunde icke Herren göra så med allt sitt folk och endast i ett ögonblick förvandla dem, så att de icke behövde dö?
Därpå må endast svaras: Gud är visare än människor. Huru många djupa, hälsosamma lärdomar och intryck vore vi icke berövade, om döden ej mer stode oss för ögonen. De trogna behöva ju all hjälp emot synden. Med dödens visshet stävjas dock ofta det köttsliga och världsliga sinnet; därmed visas oss både Guds godhet och stränghet — Guds stränghet och hat till synden, då Han, livets och salighetens Gud, låtit för syndens skull döden komma i världen; och hans godhet, hans innerliga barmhärtighet, då Han givit sin Son i vår död för att avbryta dennas udd och förvandla honom till en god sömn. Så länge synden är i världen, är döden för de trogna en välgärning. De behöva ännu bedja: "Herre, lär oss betänka, att vi måste dö, på det vi måga varda förståndiga."
Äntligen skola de trogna dö också därför, att de skola i allt efterfölja sitt Huvud. När Han blev död, skulle vi, hans lemmar, vara från denna ordning undantagna? När Han gått denna väg till herrlighet, skulle hans lemmar gå en annan väg därtill? Det är en stor tröst, att när vi dö, följa vi vår Herre och Frälsare, som gått före oss den vägen. Och när naturen likväl alltid har sin art, att rysa för döden, såsom även många heliga erfarit, så är det mycket nödigt och nyttigt, att trogna själar väl besinna detta och först och sist minnas, att de äro i Guds hand, i den trogne Faderns och Frälsarens armar; att icke ett hår skall falla av deras huvud hans vilja förutan; att fastän döden har en förskräckande gestalt, det likväl är deras hulde och kände Frälsare, som i döden kommer till dem.
Det går oss i döden, såsom det gick lärjungarna, när de voro i skeppet, och Jesus kom till dem på vattnet; de förskräcktes och sade: "Det är ett spökelse;" men Han sade: "Det är jag; varen icke förfärade." Och Han, som allt härtills skött oss med så stor huldhet, skall icke i döden lämna sina kära eller låta något hända oss, som icke hans kärlek föreskrivit. Han skall genom döden endast giva oss det, som vi så länge suckat efter, nämligen förlossning ifrån allt ont, en fullkomlig helighet och trygghet, vi skola aldrig mer synda emot Honom, aldrig mer besväras av något dunkel i tron, aldrig mer anfäktas av djävulen, aldrig mer sakna vår Frälsare, utan nu se Honom, såsom Han är, i Guds paradis. Då vi alltid varit främmande på jorden, fattiga, skrämda och otrygga, skola vi nu införas i vårt himmelska arvrike, i den eviga roligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar