"Så lägg nu bort all ondska, allt svek, skrymteri, avund och allt förtal." (1 Petr. 2:1)

Det är ju ett förskräckligt tecken av vårt djupa fördärv, att man, ofta utan att veta en egentlig orsak, hellre hör och talar om det, som är ont hos nästan, än om hans berömliga egenskaper; och fastän vi själva äro så ömma om vårt eget namn, att vi icke lätteligen kunna fördraga, att någon talar det minsta illa om oss, utan var och en gärna ville, att hela världen hade allt gott att säga om honom, kunna vi likväl icke höra, att man om andra yttrar sig till det bästa.

Från denna den gamla ormens säd i människan har ett sådant syndaväsende utflutit och blivit allmänt, att knappt två eller tre kunna komma tillsammans, utan att snart någon människa blir föremål för ett kärlekslöst och mindre grannlaga samtal. Ja, finns det icke s. k. vänner och bekanta, till och med släktingar, som rentav besöka varandra blott för att hämta ämnen till onda tankar och berättelser om varandra. Finner man då något verkligt ont att säga, blir detta på ett mycket utförligt och omständligt sätt nagelfaret, begrundat, utlagt och utmålat, vilket heter att förråda och baktala sin nästa.

Detta är redan en uppenbar synd mot den heliga kärlekslagen: "Vad I icke viljen, att människorna skola göra eder, det gören icke heller I dem." Men det är vanligen icke därmed nog, att man omtalar, utlägger och utsprider det verkliga onda, utan därmed plägar ock följa, att man gör sina små tillägg och vidare uträkningar, även över inre bevekelsegrunder och avsikter, som skulle göra det onda ännu svårare; och när nu var och en vid ett förnyat berättande har samma det onda hjärtats art att tillägga och förstora nästans fel, sker därigenom, att ju längre berättelsen löper, desto större växer och utbildas den, så att man slutligen knappt kan igenkänna den lilla smula av sanning, som utgjorde första frökornet eller upprinnelsen till den nu oformligt utbildade berättelsen.

Sådant är ju, vad vi nästan alla dagar erfara. Må var och en, som ännu har någon fruktan för Gud och för synden, väl vakta sig att deltaga i sådana tillskapelser. Man kan annars ganska lätt komma att eftersäga något, som ursprungligen var intet mindre än en av hämnd och ovilja uppdiktad lögn. Månne Gud skall hålla dig till godo, att du, antingen i godmodig tanklöshet, eller ock av någon hemlig illvilja, genast tror och eftersäger allt, vad människor berätta? På det sättet blir mången, utan att han egentligen hade velat det, en avskyvärd belackare.

Men nu, allt vad som är härskande hos världen och skrymtare, det blir frestelse för Guds barn — så ock denna benägenhet att tänka och tala illa om vissa människor. Ty även där den goda, villiga anden och kärleken bor, har man dock även kvar det fördärvade köttet, det gamla hjärtats ondska. Därav kommer, vad de gudfruktiga så ofta med smärta känna och erkänna, men vilket de ovaksamma förbise, att deras tycke, omdöme eller blick på en människa ofta blott beror på hennes förhållande mot dem själva — att om en människa blott är mig benägen, tänker och talar väl om mig, kan jag så lätt tyda allt hos den människan till det bästa, även fastän hon eljest icke är den bästa människa; då däremot om en eljest vida fullkomligare människa blott råkat att förnärma mig, t. ex. gjort mig någon obehaglig anmärkning, eller visat mig någon missaktning, eller genom något företräde fördunklat min ära o. s. v., straxt bar mitt arga hjärta en viss hemlig benägenhet att söka fel hos henne och, om möjligt, förstora och utsprida dem.

Vilket vederstyggligt odjur är icke det fallna människohjärtat! Blott därför, att t. ex. ditt högmod blivit sårat genom en anmärkning, skall du söka att upptänka och säga allt ont om din nästa! Kan hon icke ändå vara en hederlig människa, fastän hon gjort dig en rättelse? Eller om Gud behagat välsigna henne med någon viss gåva eller utmärkelse framför dig, kan hon icke ändå vara en hederlig människa? Varför skall du söka sak med din granne blott därför, att hans åker eller handel synes mera välsignad än din?

Huru mången har icke för en sådan enskild och hemlig orsak inom det arga hjärtat börjat tänka och tala ont om samma människa, som han förut i flera år älskat, och hos vilken han på den tiden såg allt gott. Det är mycket nyttigt för en kristen att i tid giva akt på denna det arga hjärtats falskhet och illfundighet. Vi se ju oupphörliga exempel därav, att onda eller goda omdömen beror av ens vilja och uttydning. Samma sak, som för en illvillig människa kan bliva alldeles svart, är för en annan, som har god vilja för personen, en obetydlighet, eller kanske något alldeles oskyldigt, ja berömligt.

Så kan omdömet bero av uttydningen. Låtom oss väl betänka detta och vakta oss för vårt hjärta, vakta oss för att följa de tankar och känslor, som uppkomma hos oss för dem, vilka på något sätt förnärmat oss. Ja, sannerligen! rör sig avund och hat emot din nästa i din själ, känner du i ditt hjärta en åtrå att falla över honom och bränner dig den och den historien om honom på själen — o, vakta dig då! då är en mörkrets makt för handen.