Detta är ett ängsligt, ja, förskräckligt kapitel för den, som icke blivit något mer dödad från sitt gamla jag och mer helt insvept sig i Kristus, utan ännu tänker på, att vi skola göra detta själva — för att icke tala om dem, som ingen Andens förstling hava, utan äro köttsliga även till sinnet, vilket då är en fiendskap emot Gud och hans lag.
Vi skola därför aldrig glömma, att grunden och begynnelsen till den gamla människans dödande och den nyas uppkomst är, att vi först måste vara dödade ifrån lagen i samvetet och frigjorda, glada och saliga i Kristus, hava i Honom både vår rättfärdighet och vår helgelse. Si, detta är begynnelsen. Förut, då man väl är väckt, men icke troende och frigjord, är allt fåfängt, ängsligt, tungt, trögt, svårt, omöjligt, man är en ängslig träl; såsom Paulus visar, att vi icke förr göra Gud frukt, icke förr kunna vandra i det nya väsendet efter Anden, än vi först äro dödade ifrån lagen, friade från honom, som höll oss fångna.
Men si, när jag kan i tron säga med Paulus: "Jag är genom lag död ifrån lagen, på det jag skall leva för Gud" — jag har försökt göra lagen fyllest för att varda rättfärdig, men kommit på skam, jag blev mer och mer fördömd, rådlös, maktlös, hjälplös, förlägen, "jag vart död". Men allt, vad jag sökte, fann jag i en annan, i Kristus; i Honom är jag rättfärdig, ren, salig. Han är min rättfärdighet. Och ännu mer, jag tänkte sedan, att det vore min sak att helga mig, försökte därtill göra mycket: jag skulle bedja, jag skulle strida, och gjorde allt detta till en egen omsorg, ett eget arbete; men även detta slog mig felt, jag förmådde intet, kunde icke tro, icke bedja, ja, jag var "icke ens bekväm att något tänka", mer än det min Herre för var stund verkade i mig. Då märkte jag, att även min helgelse var Herrens fria nåd och gåva, och jag blev intet, "jag vart död". Men jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och givit sig själv ut för mig — si, när på detta sätt Kristus blivit både min rättfärdighet och min helgelse, och jag i allt beror var stund av Honom, då, och först då, blir det sanning i min helgelse och min gamla människas dödande; då bliva icke blott hennes utbrott hämmade, utan då dödas det inre, dödas själva hjärtat och livet i gamla människan, den djupa, oändliga själviskheten, självinbillningen, egenkärleken.
Med gamla människan menas allt det onda, som är oss medfött av naturen, såsom arv av Adam. Det första och väsentligaste, som därtill hör, är den nyssnämnda själviskheten, egenkärleken och inbillningen om sig själv; ty därtill inlade ormen särskilda frön, då han till våra första föräldrar sade: "Och I varden såsom Gud". Från denna källa flyter en gruvlig syndaflod i alla naturens krafter, som sedan visar sig i sinnelag, begärelser, tankar, ord och gärningar, såsom högmod, gudsförgätenhet, säkerhet, otro, kallsinnighet, olydnad, självsvåld, lättja, vällust, orenlighet, högfärd, vrede, otålighet, vrånghet, hat, avund, girighet, falskhet, lögn, förtal m. fl. synder och odygder. Så ser den gamla människan ut.
Den nya människan åter, som skall uppkomma och tillväxa i oss, är det nya väsende, som genom tron av den Helige Ande födes i hjärtat — är egentligen en delaktighet av Guds natur — och visar sig hos oss uti ett nytt barnaförhållande till Gud, barnaförtröstan, kärlek, mildhet, ödmjukhet, gudsfruktan och rädsla för synden, kärlek till Guds lag, till helighet och rättfärdighet, till försakelse, till renlevnad, till saktmod, tålamod, uppriktighet m. m., vilket vi isynnerhet kunna skåda i all sin fullkomlighet uti Kristus, som var "Guds väsendes rätta beläte."
Vad nu denna nya människan i oss angår, är väl barnet litet, då det är nyss fött, men likväl heligt och Gud behagligt; likasom Kristus, då Han låg i krubban, också var liten och oansenlig, men var dock Guds Son, avlad av den Helige Ande, dyr och älsklig för Gud, änglar och människor. Och såsom detta heliga barn, mitt i ett syndigt Nasaret, fostrades och tillväxte i visdom, ålder och nåd för Gud och människor, ja, omsider under många strider, lidande och försökelser skred till sitt livs mål; så skall ock den nya människan i oss, Kristus i oss, mitt i omgivningen av gamle Adams kvarlevor, av världens och onda andars försökelser, fostras och tillväxa i nåden, tilldess Kristus varder mer och mer ensam verkande och rådande i oss, mer och mer vårt allt i alla — under det den gamla människan, fästad vid korset, dagligen lider, mer och mer avmattas, förkväves och dödas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar