Tusende annars ganska upplysta människor veta icke, att i kristenheten äro tvenne andliga riken: först ett lagrike, där man har allt efter sin egen förtjänst, enligt apostelns ord: "Honom, som håller sig vid gärningarna varder lönen icke räknad av nåd, utan av plikt", och vilket Kristus ville visa oss, då Han säger, att de, som hade arbetat hela dagen och dragit dess tunga och hetta i vingården, fingo ingen nåd, utan blott efter förtjänst, blott "dagspenningarna", emedan de "höllo sig vid gärningarna". Sådana människor kallas i Skriften tjänare, trälar, tjänstekvinnans söner, vilka blott få, vad de förtjänt.
För det andra finns det ett nådrike, där det aldrig går efter vår förtjänst, utan de, som höra dit, hava en beständig nåd, i bättre och sämre stunder samma nådestånd, av orsak att de hava en borgesman, vilken utverkat, att de icke dömas efter lagen, att inga synder dem tillräknas. Såsom det heter i Rom. 4: "Men honom, som icke håller sig vid gärningarna, utan tror på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig, hans tro varder honom räknad till rättfärdighet;" såsom ock David säger: "Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar" — och vilken Gud "ingen synd tillräknar". Dessa kallas i Skriften barn, söner och den frias söner, vilka skola "bliva i huset" och hava arvet.
Med dessa ord om tjänare och barn i huset, särskilt i det viktiga och förebildande Abrahams hus, har Paulus påpekat ett förhållande, som är mycket lärorikt, men vilket många icke betänkt, nämligen huru Gud mitt i våra familjer ställt en talande bild av sina nådesanstalter.
Är det icke sant, att de kära barnen i huset leva i lekamligt avseende under en sådan nådesförfattning, att de aldrig bliva skyldiga, huru mycket de än dagligen använda, och huru litet de än arbeta; att de hava allt, vad de behöva, fritt och för intet; de få sin mat och dryck, sina kläder, sin skötsel, sin säng, sin uppfostran. Och dock, ehuru de kanske icke förvärva det ringaste, utan endast förbruka, bliva de aldrig skyldiga, utan till slut, när de i många år emottagit sådant gott, skola de också hava arvet.
Och tjänarna i huset, vilka med tungt och troget arbete kanske inbringa allt, som huset lever av, med dem håller man räkning, så att, om de under året tagit ut mer, än den betingade lönen utgör, äro de slutligen i skuld — och att ärva i huset, det kommer icke i fråga. Men barnen, än en gång sagt, för allt vad de använda och intet förvärva, bliva aldrig skyldiga.
Är det icke en besynnerlig regering? Och varav kommer detta, att icke barnen bliva skyldiga? Det kommer blott därav, att man aldrig håller räkning med dem. "Det är ju barnen", säger man; "vem håller väl räkning med barnen, så länge de leva i faderns bröd, eller leva på barnafot?"
Se där Guds rikes hemlighet! Med barnen föres aldrig räkning. Vår skuld eller skuldfrihet beror blott därav, om vi äro tjänare eller barn, "tjänstekvinnans söner", eller "den frias".
Se i din egen familj den sanna bilden av nådriket, den bild, som Skriften så ofta använde. Just såsom med dina barn, så är det med dem, som äro i Kristus och "leva på barnafot" hos Gud: de hava ingen räkning; de äro det folk, som Gud ingen synd tillräknar, de leva av nåd för deras förstfödde broders förtjänst; därför äro de uti en beständig barnaskapsnåd.
O, är det sant, är det möjligt, att det också finnes ett sådant nådrike på jorden? Ja, sant är det! Skriften kan icke varda om intet, fastän våra ostadiga och med lagsinne genomdränkta hjärtan icke kunna behålla denna saliga tröst. Men så sant Skriften icke ljuger, är detta förhållandet med alla trogna, att Gud ingen synd tillräknar dem till fördömelse, att de äro Guds älskliga barn, uti samma nåd hos Gud i den sämre som i den bättre stunden, då de fröjdas över erhållen kraft att göra något gott, och då de ängslas för sina synder och dårskaper, så att de "ryta för sitt hjärtas oro skull"; i samma nåd, då de smaka och se, huru ljuvlig Herren är, och då de under långvarig torka bespisas med malört och galla. Ty är det icke så, utan vi äro för Gud täcka blott de stunder, då vi få nåd att vara mera fromma och heliga, då är ju rättfärdigheten av våra gärningar, och Kristus fåfängt död; då äro vi i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, och icke i ett nådrike, som är väldigt över gärningarna.
Det nekas icke, att detta är den gruvligaste galenskap för vårt förnuft, emedan allt vad i oss är, känsla, förnuft, samvete, är så uppfyllt av lagsinnet, att vi oupphörligen neddragas i dess föreställningar. Men skola vi ock på allvar tro så, som vi efter naturen tycka och känna? Det vore ju att avfalla från tron. Nej nådriket, där ingen synd tillräknas, är summan av all Kristi förtjänst och av allt Skriftens vittnesbörd därom.
Gud vare evinnerligen prisad för sin outsägliga gåva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar