Härpå hava vi tyvärr alltför många exempel i vårt skröpliga leverne, både i avseende på tron och på vandringen.
Jag har uti min håg även den lagen, att jag vill tro allt, det min allsmäktige Herre sagt, om det ock vore än så orimligt för mitt blinda förnuft. Men huru går det? Uti mitt blinda och högmodiga förnuft är en annan lag, som griper mig fången och säger: Det och det är orimligt, ja, omöjligt — och då nu icke jag ser sakens möjlighet, så tvivlar jag på Guds ord och "gör Honom till en ljugare". Detta är ju en gruvlig synd, den jag aldrig vill begå; men att jag dock begår den, det betecknar visst, att jag "gripes fången av syndens lag".
Eller huru går det dig t. ex. att tro artikeln om våra kroppars uppståndelse. Efter sinnet håller du Herrens ord härom heliga och sannfärdiga, och du håller Gud mäktig att kunna göra allt, vad Han vill och sagt, men en stund kommer, då du fäster ögonen på några multnade ben, och du tänker: Skola ock våra kroppar uppstå? Nej, det är orimligt. Då har den lag, som är i dina lemmar, ögon och förnuft, gripit dig fången.
Ja, med själva den stora huvudartikeln om syndernas förlåtelse händer ju oupphörligt detsamma. Du har all din salighet i tron på Jesu blod, att detta renar oss från alla våra synder; men förr än du hinner tänka det, har du börjat se på någon viss synd, som du mest lider av, hennes otillbörlighet och oändlighet, och du tänker: Det borde dock en gång bliva slut med synden; jag syndar ju ännu alltjämt; huru kan jag då tro Guds nåd? — och så är du snart fången i otrons och förnuftets lag.
Likaså när annan nöd, brist och bekymmer uppstå, då säger dig den lag, som är i din håg: Hoppas på Gud. Han är en allsmäktig och trofast Fader. Frukta intet, tro allenast. Men då hörer du genast en annan lag från ditt otrogna hjärta, som säger: Detta kan dock icke hjälpas, det är omöjligt, det är förbi o. s. v. På detta sätt erfara vi oupphörligt i vår klena tro, huru lagen i lemmarna griper oss fångna.
Och detta sker oss icke blott med tron och hoppet, utan ock med levernet. Efter den lag, som är i min håg, håller jag Guds bud icke blott heliga och sanna, utan ock hjärtligen kära; men på ett ögonblick bliva de mig såsom ett intet, jag kan icke besinna och vörda Guds närvaro, det är mig så, som vore Gud icke till; det går mig så, som aposteln säger: "Jag vet icke, vad jag gör; ty jag gör icke, vad jag vill, utan det jag hatar, det gör jag".
Jag ville vara orubbligt saktmodig och mild, men gripes i ett ögonblick av vrede och otålighet. Jag ville vara beständigt ren och fri från alla syndiga begärelser, men gripes fången av syndens lag, så att jag gör, det jag hatar. Jag ville vara ödmjuk mot alla människor, tålig i bedrövelsen, oegennyttig och himmelskt sinnad; men på ett ögonblick är jag förd från mitt rätta sinne till ett tillstånd, som är mig en gåta och en förskräckelse.
Vad är nu allt sådant, om icke just det aposteln här säger: Jag gripes fången i syndens lag, som är i mina lemmar. Och vem kan säga, huru illa det då kan tillgå?
Att nu Anden likväl behåller segern, det beror därpå, att själen under allt förblir i den heliga håg, som ännu fortfarande uppreser sig emot köttet, strider emot synden och med ånger och tro åter upprättas vid nådestolen, åter får förnyad tröst, håg och kraft att fortsätta vandringen efter Anden; det beror därpå, att själen genom alla förödmjukande erfarenheter blir blott desto mer gudfruktig, alltmer lär känna sin svaghet och syndens fruktansvärda makt, samt alltmer drives till bönen och ordet, att där söka hjälp.
Huru härmed går, det är ett mycket viktigt förhållande att giva akt uppå; ty går det tvärtom så, att själen börjar alltmer bliva borta från nådestolen, trivas i synden och ursäkta henne, då vittnar detta om ett tillbakagående, ja, om sömn eller död. Men blir synden tvärtom alltmer förskräcklig för anden, och just den synd, som mitt kött mest älskar, så att jag omsider håller alla andra synder ringa emot denna, håller mig själv för den ovärdigaste syndare, men nåden och Kristus alltmer oumbärliga: då vittnar detta, att anden under alla strider blir alltmer gudfruktig och helgad. Skulle det åter hava kommit därhän, att all strid upphört, att själen nu finner sig så god och from, som hon vill vara, då är detta visst ett tecken, att hon somnat och stilla givit sig åt fienden.
När det går som bäst i detta livet, går det så, att synden icke är död och fåfäng, utan besvärlig och tryckande, emedan jag icke lämnar mig åt dess vilja, utan vakande och bedjande kämpar emot den. Men då blir ofta striden hård och nöden stor. Detta är, vad de tjusta och sovande själar icke veta av; detta är den strid, som föres av dem, vilka kämpa för en krona, och hos vilka lagen uppväckt all begärelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar