fredag 30 november 2012

"Därför har ock Gud övergivit dem i deras hjärtas lustar uti orenlighet." (Rom. 1:24)

Här höra vi, vad Herren Gud gör med dem, som icke följa det ljus Han givit dem. Han överlämnar dem i deras hjärtans lustar, och genast föras de av dessa sina lustar uti ett djup av orenlighet, som nu blir deras förtjänta lön. "Gud frestas icke av ont, Han frestar ock ingen;" men ondskans makt i människan är så stor, att om Gud blott lämnar henne, rusar hon genast i all synd och skam.

Genom syndafallet uppfylldes människans natur av den gamle ormens gift, synd och all ondska, vilket beständigt arbetar och påtränger i hjärtats tankar, lustar och begärelser, likasom en svällande flod eller källådra; såsom Herren Gud tidigt klagade, att "människans ondska var stor på jorden, och all hennes hjärtas uppsåt och tanke var alltid benägen till det, som var ont", och varom ock Herren Kristus säger: "Av hjärtat utgå onda tankar, mord, hor, skörlevnad, tjuveri, falskt vittne, hädelse."

Om icke Gud med sin allmakt och åtskilliga naturliga hinder tillbakahölle denna syndaflod, kunde intet samhälle bestå, ja, hela människosläktet skulle gå under för den påträngande ondskan, genom vilken alla människor skulle i hast förstöra sig själva och varandra. Även där icke nådens krafter anammas och verka, har Gud i sin allmänna fadersomsorg om människosläktet lagt några naturliga hinder och band på den förstörande ondskan, sådana som: en naturlig klokhet, fruktan för skam och skada, omsorg om den egna nyttan, aktning för sig själv o. dyl.; varjämte Han dessutom alltid med sin allmakt regerar och tillbakahåller den påträngande ondskan.

Men när Han nu till rättvist straff för människors förakt och förvändning av hans kärleksråd undandrager dessa hinder för syndens utbrytande och lämnar människan åt sig själv och den onde fiendens ingivelser, då överflöda ondskans makt alla mått och skrankor. Då får man se dessa förskräckliga utbrott, sådana aposteln här (Rom. 1) anförer ifrån hedningarnas liv, och sådana man ofta nog ser även inom kristenheten — dessa hemska skräckexempel, då även sådana människor, som allmänt hållits för visa och förståndiga, på en gång finnas sjunkna i någon förskräcklig synd eller dårskap, så att den ene är tjuv eller förfalskare, den andre mördare, en tredje ligger i vederstyggliga och förstörande laster, en fjärde mördar sig själv o. s. v. Och när de kanske kort förut voro ansedda för kloka och hederliga människor och nu sluta på detta ömkliga sätt, då står världen där och undrar och kan icke begripa, huru sådant tillgått; ty aldrig kunde den kloka och goda människan vilja göra något sådant, som hon dock nu gjort.

Huru har det då tillgått? På intet annat sätt, än det apostelen säger oss i v. 21: "De förstodo Gud, men hava icke prisat Honom som en Gud;" de förnummo Guds röst, men ville icke böja sig, utan "förhöllo sanningen i orättfärdighet"; de "höllo sig själva för visa" och ville icke tro, vad Gud sade dem. För allt detta har nu Gud överlämnat dem åt deras hjärtans lustar, och så äro de vordna dårar.

O, att varje människa, som ännu är mäktig någon besinning, ville i tid betänka, vad Herrens apostel här lär oss! Mången ung man eller kvinna hör tidigt av hulda och upplysta föräldrar eller lärare Guds råd för både vår timliga och eviga välfärd; de höra och förstå, att Gud är allsmäktig, att det icke är rådligt att trotsa denne Herren; de höra och förstå, att denne allsmäktige Guden allvarligt vill och bjuder, att alla människor skola omvända sig till Honom, frukta och älska Honom, tro, lyda och följa Honom genom livet. Men de vilja icke lyda detta Guds råd; de vilja ännu följa sina egna lustar och världen — och mena, att de skola väl ändå alltid akta sig att icke göra det för grovt, icke sjunka för djupt i syndapölarna. De mena, att de hava det i sin makt att hålla en viss måtta.

Märk: de vilja icke helt "vara Herrens egna, bliva och leva under Honom i hans rike", men ärna dock akta sig att icke falla för djupt. Detta skall dock icke lyckas dem. Det är sådana, Herren plägar överlämna åt deras lustars makt till orenlighet, eller gruvlig orättfärdighet, eller andra besynnerliga dårskaper.

"Gud låter icke gäcka sig". Vill du icke höra hans ord och helt omvända dig, då hjälper sedan ingen klokhet och vaksamhet; du måste ned i djupet. Förr eller senare i tiden eller i evigheten skall du bittert erfara, att det var ditt gruvligaste oråd, att du icke lydde denne Herren, utan trotsade hans vilja och råd.

torsdag 29 november 2012

"Nåd och frid föröke sig i eder genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 1:2)

Vakten eder, I levande kristna, för att avsomna, försoffas, avstanna, bortdö! Växen till, söken alltid mer — mer tro och Kristi kunskap, mer kärlek, mer himmelskt sinne, mer ödmjukhet och gudsfruktan!

Om någon sade: Jag har tillräckligt av tro, tillräckligt av kärlek till både Gud och människor, tillräcklig frid och fröjd i den Helige Ande, tillräckligt av ödmjukhet och gudsfruktan m. m. så skulle vi rysa för ett sådant själstillstånd, en sådan mörkrets makt över sinnet, en sådan säkerhet och förtjusning. Men när en kristen, som väl icke med munnen talar så, dock alls icke söker någon förökelse i dessa stycken, är fara värt, att han då med hela sin själ säger just detsamma: Jag har tillräckligt av tro, kärlek, gudsfruktan! Ja, det är sannerligen icke rätt väl, när en kristen alls icke bekymras om denna sak.

Frågan om tillväxten i nåden är därför bland de ämnen, som prövar och uppenbarar vårt tillstånd, förrän vi mena det.

Somliga känna en pil i hjärtat vid detta ämne. Ack, var är min förökelse i nåden! sucka de. Tvärtom går jag tillbaka. Somliga åter läsa ordet om tillväxten med helt lugn blick, blott forskande, studerande. De lämna åt andra att taga det till hjärtat. Och här sannas Luthers ord: "De, som borde frukta sig, frukta icke; men de som icke borde frukta sig, de frukta".

Det finnes en förtjusning, en mörkrets makt, som gör själen lugn, stark, modig, rådig, hård, förstockad, så att hon förnimmer intet, fruktar intet, tar åt sig intet, blott tänker, förstår, talar. Skulle icke den förtjusningen vara börjad hos dig, som är en kristen och hör Herren Kristus själv utropa: "Den som är from, han varde ännu frommare; och den som är helig, han varde ännu heligare;" men "den som är ond, vare ännu ond", och du bekymras icke därom — du vet med dig, att du under dagarnas lopp icke bekymras om någon tillväxt och att icke heller Kristi egna allvarsamma förmaningar gå dig till hjärtat — skulle icke i ditt hjärta då vara någon förtjusning? Varför icke? Varför är just du fritagen från all tjusning av mörkrets ande? Har djävulen icke mer någon ond mening med dig? Är han nu vorden god, eller är han död?

Tänk, när Kristi egna ord av så betänkligt innehåll icke mer röra dig! Rätta kristna, som icke alldeles somnat, hava ofta allrastörsta bekymmer just däröver, att de icke finna någon tillväxt hos sig. Dessa hava därför ännu en Herrens fruktans Ande i sina hjärtan och stå ännu under hans regering, varigenom allt hjälpes.

Luther säger, att tron i hjärtat aldrig är stilla, utan är antingen i tilltagande eller i avtagande, och var det icke sker, så är det ingen levande tro, utan allenast en död inbillning i hjärtat om Gud. Detta gäller om hela nådelivet i hjärtat, tron, kärleken, gudsfruktan, och är en sann och tänkvärd anmärkning.

Det är ett utmärkande tecken på den plantering, som den himmelske Fadern har planterat, att den är i beroende av den andliga vården och näringen och därför stundom upplivas och tilltager, stundom åter avtager. Den tro åter, som icke beror av näringen, utan står alltid lika fast, är blott en självgjord och död tro.

Här är dock en åtskillnad att märka: Den allmänna säkerhetstron har det grova tecknet, att den icke blott lever lika väl all andlig näring förutan, utan ock är allrastarkast, när intet Guds ord kommer den för nära, den rubbas och förstöres just genom Guds ord. Men de finare verkhelgonen likna däruti de kristna, att deras tro och frid är beroende och föränderlig, men beroende av deras religiösa iakttagelser, så att om de försummat sin bestämda stund för dagen att läsa, bedja och dylikt, eller eljest någon reva i deras fromhetsklädnad blivit gjord, är deras tillförsikt rubbad, och friden återställes endast genom själva den förnyade iakttagelsen av den försummade andakten.

Men den äkta tron beror icke av själva iakttagelsen att läsa, bedja m. m., utan av innehållet av det, som läses, av Kristi kunskaps tillväxande eller avtagande. Därför säger aposteln, att nåd och frid förökas genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Och den tröst och starkhet, som icke beror av Kristi kunskap, utan lever av sig själv, är icke den rätta Guds nåd, utan ett blomster, som växer ur själva hjärtat och har den egenskapen, att det förvissnar, "när Herrens Ande blåser därin".

Men om nådelivet är alltid antingen i tillväxt eller i avtagande, är det ju en förskräcklig sak att icke giva akt därpå, utan framleva det helt obekymrad om tillväxten; ty om det verkligen är i avtagande, skall det ock utdö, om icke snar ändring sker. Om det en tid vanvårdats och avtagit, måste det nödvändigt snart åter uppväckas, upplivas och stärkas, så framt det icke skall bliva själva döden.

onsdag 28 november 2012

"Om vi samt med Kristus varda inplantade till en lika död, så varda vi ock uppståndelsen lika." (Rom. 6:5)

Måtte var och en här märka, vad som är den sanna helgelsens hemlighet. Aposteln säger icke, att vi skola blott fara efter Kristi döds och uppståndelses likhet, utan han säger, att vi äro "inplantade, sammanplanterade med Kristus till hans döds och uppståndelses likhet".

Ordet sammanplanterade eller sammanväxta betecknar den innerligaste förening med Kristus. Vad kan utgöra en innerligare förening, än den emellan en växande gren och dess stam? De äro ju alldeles en kropp; samma liv och safter, som äro i stammen, äro också i grenen. De äro till själva väsendet ett. Vilket under av Guds nåd!

Herren Kristus har själv så beskrivit föreningen emellan sig och de trogna, nämligen med bilden av grenarna i vinträdet (Joh. 15). Där talar Han om detta "sammanväxande" med Honom och säger: Jag är vinträdet, I ären grenarna; den som blir i mig och jag i honom." Han sade ock samma afton till sin himmelske Fader uttryckligt så: "Jag i dem och du i mig; att de skola varda fullkomna uti ett."

 Detta är visst ett nådesunder, som överstiger alla våra tankar. Och såsom aposteln här framhåller denna innerliga förening med Kristus, detta "sammanväxande", såsom grunden till den rätta helgelsen, till köttets dödande och till vandringen i det nya levernet, så säger ock Herren Kristus: "Den som blir i mig och jag i honom, han bär mycken frukt; mig förutan kunnen I intet göra. Såsom grenen kan icke bära frukt av sig själv, med mindre han blir i vinträdet; så kunnen icke heller I, utan I bliven i mig."

Vi borde dock höra och tro Herren sjelf och hans apostel. Hur många tala icke om helgelsen, vilka dock hava en helt annan lära därom, då de endast med bud, regler och pådrivande vilja göra människor heliga, utan avseende på om de stå i förening med Kristus, äro döda från lagen och leva i tron.

Må var och en akta sig för denna mäktiga förförelse, vilken skapar endast "vitmenade gravar", skrymtare och verkhelgon, och vilken därjemte ligger grundad i allas natur, då vi alltid äro böjda att anse oss själva äga krafter att göra Guds vilja, om vi endast anstränga oss.

Minns då i alla dina livsdagar, att när aposteln ville företaga den läran om helgelsen, han icke började med att endast giva bud och regler, icke heller med att endast straffa, förmana och pådriva, utan skriver först om grunden och villkoret för all sann helgelse, nämligen en innerlig förening med Kristus. Vi äro "sammanplanterade", vi äro "döda med Kristus", samt med Honom "begravna" och "uppståndna" — sådant måste gå förut, säger han. Såsom han ock i epistelen till de kolosser börjar förmaningsavdelningen med de orden: "Om I nu ären uppståndna med  Kristus", "ty I ären döda".

Och när Herren själv förklarar, huru vi skola kunna bära frukt, säger Han: "Om I bliven i mig. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv." När skola vi dock varda fria från den olyckliga dårskapen att vänta frukt, innan trädet ännu är planterat? — den djupa inbillningen, att vi i oss själva äga krafter att bära goda frukter! Är du icke sammanplanterad med Kristus, så är det omöjligt, att du kan bära god frukt. Däremot är det ock lika omöjligt, att du kan bliva utan frukt, om du är i verklig förening med Kristus; såsom Han själv säger: "Vilken som blir i mig, och jag i honom, han bär mycken frukt."

Då Han säger: "en gren i mig, som icke bär frukt", talar Han om dem, som "hava namnet, att de leva, och äro döda". Men om allt, som verkligt lever i Honom, säger Han, att det bär frukt, somt hundradefalt, somt sextiofalt och somt trettiofalt. Det är omöjligt, att Kristus och hans Ande, boende uti oss, skulle ingenting uträtta.

Därför, om du lever blott "dig själv", efter denna världens lopp, och gör, vad köttet och sinnet lyster, främmande för det sinne, som älskar Guds lag, det sinne, som angriper och kuvar den gamla människan, kan du därav veta, att du icke lever i förening med Kristus. Och att du i dopet är en gång inplanterad i Honom, eller att du nu bekänner dig tro och tillhöra Honom, det hjälper dig då icke, när du fortfarande lever utan förening med Kristus; du har förnekat ditt dopsförbund och är en ifrån Kristus avbruten gren, som på detta sätt alltmer förtorkas.

Men Gud, "som gör de döda levande och kallar de ting, som icke äro, likasom de vore", Han gör ännu alltid stora underverk. Just "då vi voro så döda i synderna, har Han gjort oss levande samt med Kristus". Han är "rik i barmhertigheten för sin stora kärleks skull". Han vill ännu, även med dig, göra det underverket, varom Kristus sade: "De döda skola höra Guds Sons röst; och de henne höra, de skola leva."

tisdag 27 november 2012

"Nåd vare med eder, och frid av Gud vår Fader, och Herren Jesus Kristus." (Rom. 1:7)

Dessa två korta ord, nåd och frid, innefatta hela det kristliga livet: nåden, syndernas förlåtelse; friden, ett glatt och roligt samvete.

Men friden innefattar också, i sin vidsträcktare bemärkelse, allt det goda och all den hjärtliga trygghet och sällhet, som följer med detta goda förhållande till Gud; så att aposteln förklarar, att vi då berömma oss icke blott av den närvarande nåd, i vilken vi stå, utan ock av hoppet om den herrlighet, som Gud skall giva; och icke det allenast, utan vi berömma oss ock i bedrövelsen, vetande, att även själva bedrövelsen måste tjäna oss till allehanda gott.

Ja, säger han slutligen: Vi berömma oss av Gud — vi berömma oss av själva Gud, att Han nu är vår Fader, och då måste vi nödvändigt hava allt gott; ty är Gud för oss, ho kan vara emot oss! Tänk, Gud, vilken icke har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, skulle Han icke giva oss allting med Honom? Så mycket ligger i ordet frid.

Och tänk, då Gud har gjort det nådeverket i en människa, att Han öppnat hennes andliga sinnen, så att hon ser, vad det vill säga, att bimmelens och jordens Herre är hennes vän; och det på en sådan grund, att all hennes kvarboende synd icke det minsta rubbar detta förhållande: visst måste det vara en hög och salig frid.

När jag därjämte fått syn på den sanningen, att icke ett hår kan falla av mitt huvud den hulde och mäktige Faderns vilja förutan; att det finns intet ont, som icke Han kan bota, så snart det behagar Honom; och att Han nu omöjligt kan låta något ont mig vederfaras, som icke är mig alldeles nödigt: visst är detta en hög och salig frid. Men denna frid heter visst med rätta frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, såsom aposteln här säger. Det skola vi förstå, att denna frid icke blott är en gåva, som endast Gud giver, utan ock, att friden måste bestå i själva Gud, hans vänskap och hans makt.

Märk detta väl! Han säger icke: frid av världen — ty "i världen haven I tvång", säger Kristus; "världen hater eder". Han säger icke: frid av köttet — ty köttet skall "strida emot Anden", säger han. Han säger icke: frid av djävulen — ty "eder fiende djävulen har en svår vrede", säger Johannes. Ja, han säger icke heller: frid av goda omständigheter, frid av de goda vännerna, frid av ett gott rykte, av god helsa etc., ty allt detta är en ostadig frid, utan så säger han: frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Det är, han önskar oss en gudomlig och himmelsk frid. Såsom ock Kristus säger: "Min frid giver jag eder; icke giver jag så, som världen giver."

Världens frid består däruti, att det utvärtes onda, som oroar oss, blir borttaget; såsom när en fiende ligger för en stad, då är där ofrid, men frid åter, när fienden är borta. Så är det ock ofrid, när fattigdom eller sjukdom trycker dig; men när detta onda är borta, då har du åter frid. Vidare, när onda tungor angripa dig med lögn och smädelse, då har du ofrid; men när smädelsen upphör, då har du åter frid. Sådan är världens frid.

Men Guds frid består däruti, att fastän allt detta utvärtes onda ännu fortfar och anfäktar dig, du ändå har din hjärtefrid blott däruti, att Gud är din vän, och att Gud är allsmäktig, att Han hör dina böner, räknar dina tårar och kan på ögonblicket, då Han vill, näpsa stormen och åter giva dig vila. Guds frid består däruti, att även medan ditt kött ännu är fullt med synd, och djävulen med frestelser eller samvetsanklagelser anfäktar dig, du ändå vet, att Kristus med sin rättfärdighet och nåd är mycket större än allt detta och är din mäktige försvarare när Fadern. Guds frid består däruti, att fastän allt ont i världen ännu kan plåga dig, sjukdom, fattigdom, onda tungor m. m., du likväl vet, att Gud och hans vänskap är tusenfaldigt större än allt detta, och att Han skall snart komma och taga dig från denna jämmerdal till sig i himmelen, där du skall vara för evigt fri från allt ont, trygg och salig med Gud och hans helgon. Detta är Guds frid.

Men som denna frid beror av nåden i hjärtat, kan den både ökas och minskas; och då hela vår kristendom beror av nåden och friden i hjärtat: vilka viktiga föremål äro de ej då, icke blott för tillönskan, utan ock för en flitig omwårdnad! Men medlet, varmed nåden och friden förökas, är endast det, som Petrus nämner: Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Ju mer vi känna Gud och vår Herre Jesus Kristus, desto mer nåd och frid i hjärtat. Måtte därför varje kristen flitigt underhålla dessa dyra skatter i sitt hjärta! Ja, måtte Gud själv giva oss sin nåd därtill!

måndag 26 november 2012

"Kristus är ingången uti själva himmelen, på det Han nu skall vara i Guds åsyn för oss." (Hebr. 9:24)

Kristus var av Fadern given och förordnad att såsom den andre Adam stå i vårt ställe inför lagen. Ifrån krubban till sin grav var och handlade Han i vårt ställe. Detta lär Skriften uttryckligare än något. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss." Han övertog våra plikter och skulder — "vorden under lagen för att förlossa dem, som voro under lagen". Vad Han gjorde, det gjorde vi, vad Han led, ledo vi — "efter vi det hålla, att om en är död för alla, så äro de alla döda."

Sedan Han nu uppfyllt all rättfärdighet för oss, och vi uti Honom uppfyllt den, återvände Han under hela himmelens fröjderop dit upp igen, varifrån Han var kommen. Och vad gör Han nu för oss i himmelen? Aposteln säger: "På det Han skall nu vara, visa sig, framställa sig, i Guds åsyn för oss." Han framställer sig för Fadern, icke blott med de förklarade såren, såsom tecken av sin oändliga lydnad, utan i hela den sköna skruden av all lagens uppfyllelse för oss och är, såsom sådan, Faderns hela välbehag, fröjd och förnöjelse.

Men det har Han ju varit av evighet? torde du säga.

Nej märk! Han är det icke blott såsom det eviga Ordet, som var av begynnelsen när Gud, utan nu är Han allt detta såsom en människans Son, såsom den andre Adam, såsom sin mänskliga slägts huvud och borgesman. Han icke allenast framställer sig för Fadern, utan Han föreställer eller företräder inför Fadern i sin person alla sina lemmar. Märk, huru aposteln talar: Han är i Guds åsyn för oss — för oss — märk, för oss!

Såsom den evige Fadern en gång såg hela det mänskliga släktet uti den ene Adam, så ser Han nu alla Kristi lemmar i Kristus allena. I Kristi gestalt ser Han vår gestalt, i Kristi renhet, skönhet och älskvärdhet ser Han vår. Såsom Kristus själv uttryckligen säger: "Jag helgar mig själv för dem, att de skola ock varda helgade i sanningen", och Paulus: "Han har gjort oss täcka i Honom, som är kärkommen." Men när Fadern ser oss i Kristus, följer ock, att Han även älskar oss i Kristus "med den kärlek, som Han älskar Honom med", och som därför i Skriften kallas hans "kärlek i Kristus Jesus".

O, detta himmelska råd, detta herrliga förhållande, det kan icke med någon jordisk bild förliknas!

Föreställom oss dock, såsom ett svagt exempel: Om konung Farao, för vilken Josef var allt i alla, hans högra hand och folkets räddare, kunnat få för sitt öga samma bild på alla de övriga Jakobs söner — samma bild som han hade av Josef. Han tänkte sig dem alla i lika mått älskvärda som denne, älskade dem därför med samma innerlighet, bestämde för dem alla samma välgärningar, ära och förmåner, som han skänkt Josef. Då hade ju Farao skådat Ruben, Simeon, Benjamin etc. uti Josef; uti Josef älskat dem, uti Josef omfamnat dem, och Josef har inför konungen företrätt sina bröder, har i sin egen person bragt dem för hans ögon.

Nu, på sådant sätt företräder Kristus oss inför Fadern, ehuru med den stora åtskillnaden, att den himmelske Fadren icke bildar sig i tanken vår likhet med Kristus, utan att vi verkligen äga densamma, nämligen efter den stora gudomliga tillräknelselagen och genom Kristi verkliga företrädande av vårt ställe, hans verkliga uppfyllande av all rättfärdighet för vår räkning.

Må ingen göra sig en så fåvitsk föreställning av saken, som skulle Gud icke veta, att vi äro orena syndare. Det vet Han väl; det är därför, Han förer oss i alla de reningseldar, i vilka vi så ofta vilja helt försmäkta. Men Han betraktar, Han bedömer oss icke mer, efter vad vi äro i oss själva, utan efter vad vi äro i hans kärkomne, hans älsklige Son. Därför älskar Han oss ock över allt, vad vårt förstånd kan fatta, även mitt i de mångfaldiga svagheter och syndaskröpligheter, som plåga oss; så att under det vi gå och sucka och tänka, att vi äro högst vederstyggliga inför Honom, då ser Han sina ögons lust på oss — allt därför att Kristus är i Guds åsyn för oss.

Nu beror det blott därpå, att vi härmed åtnöja oss och icke vilja varda funna i något annat än i Kristus. Vill du icke låta trösta dig, förrän du själv är helig, så vill du vara funnen i din egen helighet. Vill du tvivla på Guds vänskap, emedan du icke finner din tro, sådan den bör vara, så vill du vara funnen i din tro. Tror du, att Gud icke kan älska dig, emedan du känner dig så torr och kall i hjärtat, så vill du vara funnen i dina varma känslor. Menar du, att Gud skulle mer älska dig, om den och den dygden en gång hunne till en mer fulländad skönhet, så är det i dina dygder, du vill varda funnen. Du vill själv vara din överstepräst, du vill varda salig i ditt eget namn!

Vakta dig för otrons uppror emot Herrens Smorda! "Det finnes intet namn under himmelen, människorna givet, i vilket vi varda saliga, utom i Jesu Kristi namn."

söndag 25 november 2012

"Det är icke än uppenbarat, vad vi skola bliva, men det veta vi, att då Han varder uppenbar, då varda vi honom lika, ty vi få se Honom, såsom Han är." (1 Joh. 3:2)

Johannes säger, att vi genom Guds åskådande skola varda Honom lika. Aposteln antyder, att Guds saliga åskådande skall hava den verkan på oss, att vi varda Honom lika, såsom om vi i våra personer då skola upptaga en återglans av den herrlighet, som från Honom utstrålar.

Ja, kunde Mose ansikte bliva skinande blott därigenom, att han på Sinai stod inför Guds ansikte; och kunna vi redan här, blott genom att i tron och Anden skåda Gud, "varda förklarade (för-vandlade) uti samma beläte ifrån den ena klarheten till den andra",  visserligen måste då, när vi få se Honom ansikte mot ansikte, hans bild avprägla sig på oss uti en helt annan fullkomlighet än här. Men sättet, huru vi skola göras Honom lika, må nu vara åt Gud anbefallt.

Så mycket är dock visst, att Han då skall fullkomligt återställa det beläte av sig, vartill Han i begynnelsen skapade människan, och vilket i syndafallet förlorades. Skriften säger uttryckligt: "Såsom vi hava burit den jordiskas (Adams) liknelse, så skola vi ock bära den Himmelskas liknelse."

Vårt hjärta skall då icke vara, såsom nu, en outtömlig källa av synder och kval, utan Kristi helighet och kärlek skola bo uti oss. Vårt förstånd skall då icke mer vara omhöljt av den fallna naturens mörker, utan uppfyllt med ljus av Guds eget ljus. Vårt samvete skall då icke mer hava denna oro, anklagelse och rädsla uti sig, som här plågade oss, utan det skall då vara alldeles lugnt och fridfullt i Guds kärlek och i känslan av vår då inneboende helighet. Vi skola då aldrig mer synda emot vår Gud, aldrig mer föra denna klagan: "Det goda som jag vill, det gör jag icke; det onda som jag icke vill, det gör jag;" utan vi skola då fullkomligt kunna vara så goda, fromma och heliga, som vi här önskat, och ännu mycket mer än vi här i tiden kunna önska. Vår kropp skall då icke mer vara behäftad med skadliga begärelser, eller med sjukdom och svaghet, utan alltid ren och skön, frisk och stark och lätt; ty den skall nu vara lik Kristi förklarade lekamen.

Herren säger uttryckligt. "Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike". Vi skola varda Honom lika, då Guds egna fullkomligheter avspegla sig i våra själar och kroppar och hava över dem ett fullkomligt herravälde; då vi åter hava de egenskaper, som tillhörde Guds beläte och väsentligen tillhöra varje god ande - såsom Gud själv måste hava skapat oss. Och i stället för den oro, slitning och smärta, som oheliga sinnesrörelser och begär medföra, skall nu i våra hjärtan vara en outtömlig springkälla av heliga, rena och aldrig grumlade vederkvickelser.

Sådant och mycket mer måste höra därtill, att vi skola vara lika den helige och salige Guden. Men särskilt säger oss Skriften, att vi skola varda Gud lika i kärleken, såsom ock kärleken är en sådan huvudegenskap hos Gud, att Johannes säger: Gud är kärleken. Varda vi nu Gud lika i kärleken, då måste visst vår salighet till en betydande del skola bestå uti den sanna kärlekens tillfredsställande, nämligen att se hela den oräkneliga skaran av frälsta själar åtnjuta samma ära, salighet och trygghet som vi.

Om denna kärlekens fröjd att se så många saliga kunna de trogna göra sig en föreställning genom den började erfarenhet därav, som de redan här hava, när de se Guds nåd bliva mäktig över själar. Tänk då, när  vi i Guds paradis skola skåda ut över de oräkneliga skarorna av människor, som alla förut kämpat med synd, faror och räddhåga, men nu stå saliga och trygga i Guds rolighet, och då denna salighet genom kärleken växlas och sprides till alla, genom det glada inbördes meddelandet och genom själs inverkan på själ — ja, ännu en gång sagt: tänk, när alla Guds barn, som varit förströdda i de fyra väder, äro församlade i sin Faders rike och alla med samma erfarenheter i det väsentliga, nämligen av sin egen myckna synd och av Guds stora barmhärtighet, tålsamhet och trohet; och då vi nu med förklarade och fullkomnade själsförmögenheter skola på det livligaste minnas alla de prov av Guds hjälp och långmodighet, som vi i tiden upplevde, och skola nu förstå hela sammanhanget i alla dessa erfarenheter: visserligen skall allt detta uppfylla våra hjärtan med en outsäglig salighet.

Skriften säger oss, att vi då skola icke kunna sakta lova Guds nåd, utan skola med hög röst ropa: "Salighet Honom, som sitter på stolen, vår Gud och Lammet!" Då skola vi vid minnet av den tillryggalagda vandringen och i åtnjutande av Guds salighet utbrista: "Är detta det arv, som kostade Jesu Kristi blod! O, välsignade lösepenning och välsignade kärlek! Är detta trons ändalykt? Är detta den herrlighet, som Skriften talade om? Är detta slutet på mina bedrövelser, mina förödmjukelser, mina böner och strider? Då var visserligen mödan ringa mot en sådan vinning. Och ingen död skall sedan vara; icke heller gråt, icke heller rop, icke heller någon värk varder mer; ty det första är förgånget."

lördag 24 november 2012

"Den, som var sådd ibland törne, är den, som hör ordet, och denna världens bekymmer och rikedomens svek förkväva ordet, och han blir utan frukt." (Matt. 13:22)

Då Kristus säger, vad som förkväver ordets goda säd i hjärtan, där den redan uppgått, nämner Han blott: Levernets omsorger och rikedomens svek och livets vällust. Han nämner inga grova synder eller brott, ingen oärlighet, stöld, bedrägeri etc., såsom orsaker till själens förtappelse, utan endast att ordets verk i hjertat förkväves.

Här kunna vi nu lära graden, då en eljest lovlig omsorg om det jordiska icke blott övergår till girighet, utan ock medför döden.

Detta är ett mycket märkvärdigt stycke. En redlig kristen känner med bekymmer, att han icke är fri från jordiska omsorger. Då frågar han: "Kan jag dock ännu hava liv i Gud? Eller när är mig detta jordiska till döds?" — Märk då Kristi svar: När det förkväver den goda säden i ditt hjärta, då är det dig till döds.

Men huru och när sker detta? - Svar: Efter den goda säden är Guds ord, och detta hade börjat uppgå, så betänk först, vad det är, som av Guds ord uppgår i hjärtat. Såsom ordet är tvåfaldigt, lag och evangelium, så är ock dess verk i hjärtat tvåfaldigt:

Lagens verk är ju ett vaket och förkrossat hjärta, som känner synden och känner den så, att den gör oss hela världen för trång, jagar och driver oss att söka räddning och frid i Kristus. Även sedan tron uppgått, är ju det den dagliga bättringen, att man icke kan leva som världen, lustig och fri i synden, icke kan leva i vädret, utan att man tyglas, tuktas och korsfästes av Anden, ja, att man ännu alltid så känner sin synd, att man ofta har högsta möda att kunna tro, och att Kristus och evangelium alltid bliva oss oumbärliga och ljuva. Detta är både lagens och evangelii verk.

Evangelii egna och särskilda verk är, att den förkrossade själen får frid i Kristus, får liv, tröst och glädje av evangelium, får därav också en ny kärlek, som brister ut i en glad, enfaldig bekännelse och kärleksverksamhet.

Kortligen: bättring, tro och helgelse äro ju ordets verk i hjärtat. Då nu detta är givet, är det lätt att förstå, vad det är, att den goda säden av levernets bekymmer eller ock av rikedomar och livets vällust förkväves. Det sker då, när du får så mycket att tänka på — evad det är av bekymmer i fattigdomen, eller med fägnad och förnöjelse i vinst och rikedom —— du får så mycket att tänka på, ditt hjärta blir så intaget, uppfyllt och sysselsatt av detta jordiska, att omsorgen om Guds nåd och vänskap därav tränges åt sidan, och då har ordet snart ingen verksam kraft på ditt hjärta.

Snart har synden ingen kraft att bekymra och nedkrossa dig; du märker den knappt, den är dig lätt som en fjäder; ty du har andra angelägenheter, andra sorger eller fröjder; du har icke tid att fördjupa dig i något andligt bekymmer, du har ett djupt underlag av jordisk glädje, en tjock, mjuk dunbädd under din frid, nämligen din jordiska lycka! Därför är du alltid stark och modig i din kristendom, eller åtminstone blir du icke nedbruten och eländig över synden nu mera. Samma saker, som förr bekymrade dig, och som verkligen äro synder, kunna nu fritt passera, och du blir icke modfälld, nej, du börjar efter hand ursäkta och försvara dem.

Så är nu lagens verk förkvävt, ditt hjärta och samvete insövda och förhärdade. Men när sålunda lagen förlorat sin kraft på dig, när synden icke mer kan nedkrossa och bekymra dig — vad är då tron? vad är då evangelium och Kristus för dig? Intet annat än en gammal läxa i huvudet och munnen, som du nu ganska väl kan, men som ingenting verkar hos dig. Ty där lagen icke förkrossar och dödar, där kan icke evangelium giva något liv och kraft. Därföre blir du nu varken rätt nedbruten och klen över dig själv, icke heller rätt glad och stark i Herren.

Och vill du därjämte icke erkänna detta förhållande, utan fortfar att berömma dig av evangelium, då inträder det hemska skrymteriet, som fulländar förhärdelsen och gör slut på den sista gnistan av nådens verk.

Sådana hjärtan likna då dessa hala, glatta och hårda flintstenar, som vid sjöstranden blivit slipade av havets vågor och sand. När hjärtat av brusande världsomsorger å ena sidan och ett skrymtaktigt umgänge med ordet å den andra blivit väl tillskavet och slipat, är det omsider så hårt och halt, att ingenting mer biter därpå. Och detta var likväl ett hjärta, som en gång var öppet för nådens Ande, kände synden bittert, men nåden i Kristus mycket mer överflödande. Och nu är denna himmelska säd förkvävd av jordens törnen. O, huru är du fallen av himmelen, du sköna morgonstjärna!

fredag 23 november 2012

"Vi äro vordna saliga, dock i hoppet." (Rom. 8:24)

Vi äro vordna saliga, säger här aposteln. Detta är både för mycket tröstfullt och för mycket hemligt, för att vi skulle kunna riktigt tro det; detta är, vad endast den store Gudens ord, ja, hans ed och hans Ande måste säga oss, och det kommer dock icke riktigt in i våra hjärtan.

Och likväl är det ju en gudomlig sanning, vad aposteln här säger, att vi äro redan här "saliga" — vi som hava Andens förstling. Vi äro saliga, ehuru på ett sådant sätt, att det icke i denna tiden synes och kännes.

Grundtextens ord på "vordna saliga" är ock därför egentligen "räddade", "frälsta", undkomna fördömelsen, bärgade för himmelen, i vilket begrepp icke ingår någon vår känsla, vårt åtnjutande av saligheten. Det är något, som skall endast tros.

Därför säger aposteln, att vi äro vordna saliga "i hoppet". "Frälsta", "räddade", "saliggjorda", är just det ord, varav själva Frälsaren har sitt namn, och innefattar i sig delaktighet av allt det goda, som Han förskaffade oss; således: att vi nu hava syndernas förlåtelse och Guds eviga vänskap, äro Guds barn, inskrivna i livets bok, i himmelen kända, älskade och väntade; att vi stå i en innerlig förening med Gud, hava den Helige Ande i hjärtat, vilken upplyser, helgar och leder oss i all sanning, tilldess vi hemförlovas.

Detta allt heter ju visserligen att vara salig.

Och detta äro vi redan, säger aposteln. Världen menar, att vi skola varda saliga, då vi dö. Detta är väl i en annan betydelse sant, nämligen om man talar därom, att de trogna då först skola åtnjuta sin salighet; men vad i texten omtalas är, att dessa äro redan här "saliga", nämligen i den betydelsen, att de redan äro inför Gud barn, arvingar och rätta ägare till salighetens skatter.

Abraham blev icke Guds vän därigenom, att han dog; han var det redan förut, den tid han bodde i tjäll på jorden. Men samma Guds vänskap, som han då åtnjöt, följde honom även i döden och i evigheten. Ingen blir Guds vän i den stunden, då han dör, då själen skiljes från kroppen; nej, redan här måste man vara det för att vara det i evigheten. Den som icke här genom tron har Sonen, han "skall icke få se livet", såsom redan är anfört.

Men de, som här hava Andens förstling, skola ock en gång få fullheten; de, som här stå i förening med Kristus, skola ock vara med Honom i evigheten; därför äro de ock redan här saliga.

Eller är icke den människa salig, som är Guds älskade barn och kan tala med Gud såsom med sin Fader?

Är icke den människa salig, om vilken Kristus säger: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder, vilken som tror mig, han har evinnerligt liv och kommer icke i domen, utan är gången ifrån döden till livet."

Äro icke de saliga, om vilka aposteln skriver: "I ären komna till Sions berg och till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga änglaskaran och till de förstföddas församling, som äro beskrivna i himmelen; och till Gud, som dömer alla; och till de fullkomliga rättfärdigas andar; och till nya testamentets medlare, Jesus, och till stänkelseblodet, som talar bättre än Abels blod" — äro icke de saliga?

Och dessa, till vilka aposteln kunde skriva så, gingo ännu på jorden, buro ännu denna syndens och dödens kropp och voro ännu omgivna av alla andliga fiender; de hade ännu att kämpa med sitt fördärv och att sucka efter förlossning. Och dock säger aposteln, att de voro komna "till Sions berg, till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till de förstföddas församling och till de fullkomliga rättfärdigas andar". Aposteln ser här blott en enda stor och salig församling, av vilka somliga voro inkomna i himmelen, "de fullkomnade rättfärdigas andar", och somliga voro ännu på jorden, ännu i behov av "stänkelseblodet".

Så är det ock verkligen med de trogna. Såsom Guds barn och vänner utgöra de en enda församling med de redan i himmelen ingångna, det är, likasom då vi på sabbaten se en stor folkmassa intåga i ett tempel, och somliga äro redan inkomna, somliga äro just i dörren och andra äro ännu utanför, dock utgöra de egentligen allesammans blott en enda stor församling. Så är det ock med de trogna. Vi som ännu äro ute vandrande, tillhöra likavisst de saligas församling som de, vilka redan äro i himmelen, ehuru vi ännu icke äro inkomna. Sådant ligger ock i vår text, då här säges, att vi redan äro "vordna saliga, dock i hoppet".

O, vilken mångfaldig välsignelse, om vi hade denna sanning djupt inpräglad i våra hjärtan, att vi redan här äro saliga, redan här Guds barn och arvingar, som nu endast gå och vänta på den saliga hemförlovningen! Denna trons och hoppets tröst utgör den egentliga styrkan i hela vår kristendom.

torsdag 22 november 2012

"Eftersom du är ljum och varken kall eller varm, skall jag utspyt dig utur min mun." (Upp. 3:16)

Detta är ett förskräckligt ord av den milde Frälsaren! Herren Gud hjälpe oss alla, att var och en måtte vara uppriktig mot sig själv, så att han icke hemligen och utan att veta det står under en sådan dom, tilldess den drabbar!

Huvudsaken, som här är att undersöka, är nu ljumheten, eller vad Kristus därmed menar.

I detta Herrens tal om de ljumma är något, som alla se och förstå, men också något, som blott få märka.

Alla inse, att när Herren säger: "du är varken kall eller varm", menar Han:

Icke är du en blott vanlig världsmänniska, helt likgiltig och främmande för det andliga; visst är du något annat än den stora hopen; du känner mina vägar, du predikar mitt ord och lär andra; "jag vet dina gärningar", sådana har du.

Men du är icke heller varm, ditt hjärta är icke rätt för Gud, den rätta kärleken, livet och umgängelsen med mig fattas dig; du talar hellre om mig, än med mig; du umgås hellre med andras själsangelägenheter, än med dina egna o. s. v.

Sådant heter ju att vara varken kall eller varm, ty vad "kall" betyder, det se vi på världen i hennes alldeles jordiska, för allt andligt likgiltiga väsende.

Men vad "varm" är, det se vi på sådana trogna själar, vilka i allt sitt väsende alltid hava samma föremål för sig: Frälsaren och hans nåd; så att då de äro mest glada, är det över Frälsaren och hans vänskap; då de äro mest bedrövade, är det över sin synd och saknad av Frälsaren; då de tala, sjunga eller skriva om det, som mest behagar dem, är det om Frälsaren.

Detta är klart och för alla begripligt.

Men då uppstår i tillämpningen en dunkel och svår fråga: När likväl alla kristna under en tilltagande eländets kännedom vid Herrens fördöljande och de ljuva känslornas undandragande sucka och klaga över sin stora kallsinnighet, att de kunna icke så älska Frälsaren, som de ville, icke så varmt bedja som förr, de angripas av frestelser, besväras av främmande, ja syndiga tankar, bliva förströdda till sinnet, försumliga och bristfälliga i kärleken — vad kunna de då annat tycka, än att de just här i Kristi tal om de "ljumma" finna sig alldeles beskrivna? Ty icke äro de riktigt kalla mena de, och icke heller riktigt varma — vad återstår då annat, än att de äro ljumma?

Ja, vad skola vi härom säga? Är det verkligen om ett sådant själstillstånd, Herren här talar, som det dessa bekymrade själar beklaga?

Lovad vare Herren att Han själv förklarade, vad som utmärker de ljumma! Eljest hade vi alla måst förtvivla för denna text.

Läs då följande vers. Där förklarar Herren, vad som var ljumhetens tecken och bevis. Det lyder så: "Ty du säger: jag är rik och har nog och behöver intet; och vet icke, att du är eländig och jämmerlig och fattig och blind och naken." Si, här är tecknet på de ljumma, som Herren vill utspy utur sin mun! Herren säger ju här uttryckligt, varav den ljumme igenkännes. "Du är ljum; ty du säger: jag är rik, har nog" m. m.

Ordet "ty" brukas alltid, när en bevisning följer. Således, att du är ljum, vill Herren säga, det uppenbaras därigenom, att du säger: "Jag är rik", d. ä. att du är så nöjd med dig. Vore du varm, kunde du icke vara nöjd med dig själv.

Ordet: "du säger", bör icke förstås blott om munnens sägande; ty mången ljum är väl så fin och klok, att han icke så grovt uttalar det inför människor, utan det bör förstås om hjärtats eller det inre tyckets sägande; såsom ock Skriften brukar ordet: du "säger i ditt hjärta". Det betyder således att i sitt tysta inre vara nöjd med sig själv, eller icke känna sig eländig och jämmerlig m. m.

Detta är ett alldeles märkvärdigt och dyrbart tecken i avseende på den rätta bättringen i hjärtat — ett tecken, som går mycket djupare och finare än alla andra tecken och uppenbarar ofta, vad man på intet annat sätt kan få fram i dagen. Det må nämligen med allt annat vara huru som helst, det är dock säkert, att den kristen, som är nöjd med sig själv, som icke understundom plägar bekymras, ja, förskräckas och ängslas över sig själv, utan har alltid lugn i det avseendet, den själen är bestämt stadd i den laodiceiska lärarens ljumhet.

Vi tala icke därom, att en kristen kan för vissa tillfällen, antingen under mycken andlig förnöjelse eller under en tillfällig slummeraktighet, vara mer nöjd med sig; han får åter snart lika stor sorg över sig och är dock vanligen även mitt under största tröst och glädje i Kristus ändå missnöjd över sig själv; detta missnöje med sig själv är således ändå det vanliga i en kristens liv.

Så kan ock den ljumme av en tillfällig grövre förseelse, helst om denna fallit människor i ögonen, bliva för tillfället ledsen över sig, eller över den gärningen, men är dock i allmänhet nöjd med sig själv, stolt och obruten.

Här är således att giva akt på, vad som är en människas allmänna eller vanliga tycke om sig. Detta är det tecken, som Herren Kristus här framställer.

onsdag 21 november 2012

"Såsom Han är, så äro ock vi i denna värld." (1 Joh. 4:17)

Låtom oss väl betänka dessa Johannes ord, att "såsom Han (Kristus) var, så äro ock vi i denna värld". Huru fördold var icke Han i denna världen? — Faderns enfödde, Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte, Gud av Gud - huru hemligt kröp Han icke in under vår skepnad! Huru djupt fördold var icke hans herrlighet under "syndigt kötts liknelse"!

Sant var det, visst skulle tron hava tillräcklig grund för sin trygghet; visst sjöngo änglar i skyn på hans födelses morgon; visst gjorde Han gärningar, som ingen annan än Gud kunde göra; visst fick Han av Gud Fader ära och pris genom en röst, som skedde till Honom, av den stora herrligheten: Denne är min älsklige Son! — Visst hade Han alla profetiornas kännetecken.

"Men", sade Han, "till en dom är jag kommen i denna värld, att de, som icke se, skola varda seende; och de, som se, skola varda blinda." På det att otrons stolta sinne, som ständigt vill se tecken, skulle straffas med blindhet, och att Han, efter Faderns vilja, skulle varda bröderna lik och bära deras bördor, var Han på jorden den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet, så att man bortgömde ansiktet för Honom.

Tänk, huru fördolt, huru orimligt för allt förnuft detta är: Guds Son, född i en stallkrubba bland kreaturen, uppfödd i en stad, som hade ett sådant rykte i landet, att en menlös Nathanael frågar: "Kan något gott komma av Nasaret?" Guds Son på jorden, fattigare än fåglarna under himmelen, ägande intet, som Han kunde luta sitt huvud till; föraktad, bespottad, förföljd, såsom den "hinden, som vart bittida jagad"; och slutligen bunden med rep, hudflängd, sargad, i ansiktet spottad och kindpustad av usla drängar; mellan rövare hängd på trä utom staden, under bödlars hånande trots: "Är du Guds Son, så hjälp dig själv." Och sist, ropande att Han var av Gud övergiven, dör och begraves Han!

Var syntes här något gudomligt majestät, någon Skaparens makt och herrlighet? Finns väl någonting på hela jorden mer orimligt, än att denne var Guds Son? Men Han uppstod dock på den tid, Han hade förutsagt; visar sig i fyrtio dagar och för femhundrade på en gång och uppfar i mångas åsyn till himmelen. Så dolde sig dock ett gudomligt majestät under den yttre skröpliga skepnaden.

Och nu: "Såsom Han var, så äro ock vi i denna världen." Såsom huvudet, så äro ock lemmarna; såsom brudgummen, så är ock bruden. Eländig och jämmerlig syntes brudgummen, eländig och jämmerlig synes bruden. Men under hennes elände skall dölja sig gudomlig herrlighet, under fattigdomen himmelsk rikedom, under synd och skröplighet en hög, evig rättfärdighet.

Här gäller blott att icke låta förvilla sig av vad som synes och kännes. Det kan knappt en enda gång synas orimligare, att vi äro Guds barn, "Guds utkorade, helgon och älskliga", än det syntes, att Jesus skulle vara Guds Son. Skulle vi icke då åtnöjas att med Honom, vårt huvud, vara fördolda i denna tiden? Att gå med Honom i förnedringstillståndet i jämmerdalen? Då vi nu hava Guds bestämda ord därpå, att vi blott genom tron på Kristus dock äro Guds barn, rättfärdiga och täcka för Gud, skola vi så visst och fast tro det, som om vi redan vore i himmelen, ja, så visst som att Gud själv icke kan ljuga. Så visst är det likväl, om ock vi nu icke känna det allraringaste därav i vårt hjärta.

Huvudgrunden till allt detta fördolda i vårt liv är den, att Kristi rike skall vara ett trons rike, en förödmjukande, trång och låg port för Adams styva barn; att Kristus skall i alla tider vara till en dom i denna världen, att de, som vilja se, skola varda blinda, och de, som åtnöjas att icke se, skola varda seende — på det inga andra skola komma i detta rike och kunna följa vår Gideon, än de, som åtnöjas med, vad helst Han behagar anordna. Gideons här bestämdes icke genom fritt val, utan genom ett förödmjukande prov, nämligen detta: "Den som böjer sig ned och läppjar vattnet såsom en hund, den skall gå med Gideon; alla andra skola återvända."

Så ock här: Den som kan  vara en hund, den som kan låta sig behaga, vad som helst han får erfara, se eller förnimma, blott den kan följa Jesus; den åter, som nödvändigt vill se, känna och smaka Guds ljuvlighet; den som nödvändigt skall hava sitt liv i Gud klart och uppenbart, så att allt skall tillgå väl och riktigt, hans eget inre alltid vara varmt och gudligt, hans vandel alltid stark och helig, hans lycka i världen välsignad; att alla kristna skola vara helt rena och utan vank, ingen skröplighet, ingen oenighet, intet fel i förstånd eller leverne får finnas hos dem, om de skola hållas för kristna - si, den som skall hava livet i Gud sådant och icke åtnöjer sig med, att det är fördolt, ja, av synd och elände understundom alldeles övertäckt, den vände tillbaka när som helst ifrån denna här, den duger icke till detta fälttåg.

Den korsfästes folk skall åtnöja sig med att vandra i trons tjocka svarta dimma, ofta på långa tider alls intet se och känna av Guds nåd, likasom vore de alldeles övergivna.

tisdag 20 november 2012

"Nu sedan tron är kommen äro vi icke längre under tuktomästaren." (Gal. 3:25)

Luther säger: "En kristen är icke en sådan människa, som ingen synd har, utan en sådan, vilken ingen synd varder tillräknad" — en sådan, som har det särskilda privilegiet, icke att göra synd, utan att, om så illa sker, att hon förgår sig, hon aldrig skall dömas efter lagen; ty skulle vi ännu svara inför lagen och dömas efter denna, så bleve intet kött frälst, och då vore det bäst att genast taga avsked ifrån all tanke på saligheten. Men då vore allt Guds evangelium falskt, då  vore Kristus fåfängt död, och alla trogna förtappade i synder.

Men Skriften säger, att "just det lagen icke kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse". Skriften säger, att Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss". Skriften säger: "Nu sedan tron är kommen, äro vi icke längre under tuktomästaren", lagen.

Detta är orsaken, varför ingen synd tillräknas de trogna; såsom David och Paulus uttryckligen vittna, att saligheten är den människas, vilken Gud ingen synd tillräknar. Märk, de säga icke: Hos vilken ingen synd finnes, utan vilken ingen synd tillräknas.

Men det är icke nog därmed, att vi äro fria ifrån lagen och att ingen synd tillräknas oss, utan därtill kommer ännu, att tvärtom en rättfärdighet tillräknas oss, som icke finnes i oss, en hög, fullkomlig och evig rättfärdighet, nämligen Kristi oss förvärvade rättfärdighet. Såsom åter Skriften vittnar: "Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror;" och åter: "Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar."

Härav kommer, att vi för Guds ögon icke blott äro fria från all synd, utan ock tvärtom fullkomligt rättfärdiga, ja, äro själva rättfärdigheten och alla stunder täcka i Honom, som är kärkommen, så att Gud nu kan helt obehindrat älska oss med hela sitt hjärtas kärlek. Allt detta kommer därav, att vi äro iklädda Kristus med allt, vad Han var och gjorde för oss, så att Gud ser oss an blott i sin älsklige Son.

— Se nu, säger Luther, "vad den kristliga tron har för en översvinnelig rikedom, åt vilken alla Kristi verk och lidanden varda givna till egendom, att hon kan lika så fullt förlita sig därpå, som om hon hade själv gjort dem. Ty Kristus har sannerligen icke gjort dem för sig själv, utan för oss. Han behövde intet av dem, utan Han har samlat oss denna skatt, att vi skola tro och äga Honom". Och åter: "Emedan Kristus är min genom tron, och jag är hans tillbaka, kan ingen lag beskylla mig mer än Kristus. Och om än lagen kommer och angriper mig, kastar jag dock sådant emot honom och säger: Jag har ju gjort allt och mer, än du ens vill hava (genom min borgesman, Kristus); och änskönt jag ännu har synd i mitt kött, har jag dock min rättfärdighet uti Kristus; Han är min och giver mig allt, vad Han har, alltså är jämväl hans renhet min — sålunda kan lagen intet uträtta emot mig. Men ser jag ned på mig själv, finner jag ännu mycket orent på mig, därtill lagen har rätt. Lagen säger: Du har synder (inför Gud). Svarar jag: ja, så är jag förlorad. Säger jag: nej, måste jag hava en stark grund att stå på. Varifrån vill jag väl taga detta mitt nej? Uti min egen barm lär jag sannerligen icke finna det, utan i Kristus; där måste jag hämta det och kasta det för lagen. Han kan säga nej emot lagen, har ock därtill grund, ty Han är helig och utan synd. Och detta sitt nej skänker Han mig, emedan Han skänker mig sin rättfärdighet."

Si, sådant menar Skriften, då hon säger: "I ären döda ifrån lagen genom Kristi lekamen", eller att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror; att det är ingen fördömelse i dem, som äro i Kristus Jesus; och att dem ingen synd tillräknas.

O, vi skulle dock här stanna och besinna oss — besinna våra konungsliga fri-och rättigheter — besinna, om allt detta är sanning eller icke. Antingen måste ju allt detta vara sanning, eller är det lögn. Är det sant, att intet är fördömligt i dem, som äro i Kristus Jesus, att fastän synden ännu bor i dem, ja, överrumplar och kullkastar dem, den dock aldrig tillräknas dem, emedan de äro icke under lagen, utan under nåden, och att de således aldrig skola stå till rätta inför lagen, så länge de hålla sig till Kristus i tron? Är detta sanning, så är det en förvånande herrlig sanning. O, en förvånande sanning!

Och dock, sanning är det, så visst som Guds ord icke kan ljuga. Sanning är det, trots allt vad djävulen, verkhelgonen och vårt eget förnuft må säga därom. Sanning är det, om jag ock nu icke har den ringaste känsla därav.

O, här vilja vi stanna, här förlusta oss och fröjdas mitt i jämmerdalen, att Herren vår Immanuel har grundat ett sådant saligt rike på jorden, att syndare skola vara för Gud icke syndare, utan heliga, täcka och älskliga.

måndag 19 november 2012

"Uträtta alla dina saker efter Guds ord." (Syr. 9:22)

Allt vad Gud uti sitt ord förkunnat människan, går huvudsakligen ut på att lära henne tvenne ting: Först huru hon skall få hans nåd, få förlåtelse för sina synder och bliva hans barn; för det andra huru hon såsom ett Guds barn skall leva här på jorden för att tjäna sin himmelske Fader och göra hans vilja.

Men som dessa äro de huvudstycken, på vilka Guds rike ibland oss står eller faller, så äro de ock de punkter, som djävulen i alla tider mest angriper och vill beröva oss, och i vilka så väl hela kyrkosamfund som enskilda väckta själar oftast farit vilse.

När Kristus uppträdde, var det i tvenne huvudpunkter Han straffade sitt folk och lärde dem den rätta vägen: straffade nämligen först deras falska rättfärdiggörelse, deras själfrättfärdning, för det andra deras falska gudstjänst, deras självvalda goda gärningar — sägande dem till ex., huru de gjorde "tionde av mynta och ruta och allehanda kål, men det, som var viktigast i lagen, domen, barmhärtigheten och tron, läto de bliva tillbaka".

När kyrkans reformation genom Luther genomdrevs, skedde det huvudsakligen genom tvenne läropunkters upprättande och framhållande, vilka Luther ideligen predikade, nämligen först: den rätta, inför Gud gällande rättfärdigheten, Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet; och för det andra: vad som utgör sanna goda gärningar, sann gudstjänst, heligt och för Gud behagligt leverne, nämligen blott det, som Gud själv i sitt ord befallt oss att göra. Därmed angrep och bestraffade han först den påviska rättfärdiggörelseläran, som var, att människan blir rättfärdig, i den grad hon blir helig; och för det andra det falska begreppet om ett heligt och för Gud behagligt leverne, som var, att man borde gå i kloster, leva ogift, fasta, vaka, plåga kroppen, göra pilgrimsresor etc. Man har därför rätteligen anmärkt, att det var tvenne läropunkter, som tillvägabragte reformationen; och åter, att man har reformationen att tacka för återställandet av tvenne huvudläror, nämligen de nu berördas om den rätta rättfärdigheten för Gud och den rätta heligheten i levernet.

Såsom redan är sagt: Dessa äro ock de punkter, som djävulen i alla tider angripit och förvänt — och det så fint, så tyst, småningom och gradvis, att man icke märkt det, förrän man redan varit förd ifrån vägen. Så äro ock förnuftet, känslan och tycket fientliga mot dessa båda lärostycken.

Likasom ingenting mera strider emot förnuftet och tycket, än att jag skall vara rättfärdig och täck för Gud, på samma gång jag själv ser och känner mig full av synd - vara rättfärdig och täck blott genom en tillräknad rättfärdighet; så kan jag ock omöjligen tycka, att jag gör åt Gud de mest behagliga gärningar och en sann, en helig gudstjänst, när jag inom huset och samhället gör blott sådant, som antingen min lekamliga, husliga och borgerliga kallelse eller en arm, eländig människas nöd fordrar — gör samma gärningar, som också en from hedning, en ärbar världsmänniska kan göra.

Jag kan icke heller tycka, att det vore någon synnerlig fara uti att följa de fromma ingivelser, som tyckas vara Guds Andes egna röster i mitt hjärta, och som endast gå ut på att mana mig till heligare gärningar, att det skall vara någon stor fara att genast följa sådana ingivelser och vara så nödigt att först tillfråga det i Skriften uppenbarade Guds ord — det kan känslan och förnuftet icke finna.

Men att både djävulen och förnuftet vilja med all makt föra oss ifrån ordet även angående levernet, det lära vi isynnerhet av erfarenheten. Huru många grova galenskaper och stora skador har icke djävulen dermed åstadkommit i Kristi kyrka, att han i detta stycke fört människor ifrån ordet!

Den skada, som härav kommit och ännu dagligen uppkommer, är isynnerhet av tvenne slag:

Först att några väckta och sökande själar (som under tiden hava ett stort allvar med sin gudaktighet, så att de icke spara någon möda, blott de kunde tjäna Herren) hava blivit förda till allehanda egna företag, gärningar och levnadssätt, som dels förnuftet, dels en förment Guds röst i hjärtat påyrkat, men som varken Guds uppenbarade ord påbjudit, icke heller den behövande nästan haft gagn utav.

Den andra skadan har varit den, som vi alla dagligen få erfara, nämligen att om vi ock utöva de rätta goda gärningarna det likväl sker med olust, tröghet och försumlighet, så snart vi förgäta ordet, förgäta, vilka gärningar ordet av oss äskar; då vi däremot skulle med största lust och flit utöva dem, om vi flitigt såge på ordet, såge och betänkte, att vi med dessa enklaste kallelsens verk tjäna Gud själv, stå inför Guds ögon och uträtta hans befallningar.

söndag 18 november 2012

"Om vi annars lida med Honom, att vi ock må komma med Honom till herrligheten." (Rom. 8:17)

Om vi annars lida med Honom. Detta är löparebanan till herrligheten. Vi hava väl arvsrätten endast genom barnaskapet, den är väl förvärvad endast genom Kristi lidande, men "vädjobanan" till arvets emottagande är denna: lida med Honom.

Detta är av synnerlig vikt, såsom ett utmärkande kännetecken på de sanna arvingarna, de äkta barnen, dels till att väcka och avskilja ifrån Guds barns antal dem, som falskeligen inbilla sig äga delaktighet i arvet, då de likväl icke äro Kristi efterföljare, dels ock till tröst för dem som lida med Honom, men lida så, att de ofta äro färdiga att misströsta.

Låtom oss då väl betänka dessa ord: "Om vi annars lida med Honom." Här säger oss aposteln, att vi även i lidandet skola hava delaktighet med  Kristus, vilken gick genom lidande till herrlighet. Det är en så avgjord och bestämd Guds ordning, att lidande skall föregå herrligheten, att även Kristus såsom vår föregångare och föresyn i allting har gått denna väg och uttryckligt förklarat, att vi däruti skola efterfölja Honom.

Vad Kristus på jorden led, måste betraktas i tvenne särskilda avseenden. Först led Han såsom försonare för våra synder; för det andra var lidandet hans väg till herrlighet.

Vad försoningslidandet angår, däri var Han alldeles ensam. Han "trampade vinpressen allena, och ingen av folket var med Honom". Han allena tillfredsställde den gudomliga rättfärdighetens krav; Han allena förtjänte åt oss rättfärdighetens lön, det eviga arvet.

Men i det andra avseendet var Han vår föresyn och vägvisare; i det avseendet måste vi "följa hans fotspår" och vara Honom lika. Skiften lärer uttryckligt även om Honom, att Han haft att kämpa och segra för sin upphöjelse, och att Han häruti skall vara vårt föredöme och mönster; såsom då Han själv säger: "Den där vinner, honom skall jag låta sitta med mig på min stol, såsom ock jag har vunnit och är vorden sittande med min Fader på hans stol."

Lidandet är således den lott, som alla Kristi medarvingar här på jorden hava gemensam med de "förstfödde". Alla arvingarna måste komma till sitt arv genom bedrövelse — somliga "genom mycken bedrövelse".

Men här bör noga märkas, att aposteln icke blott säger: Om vi lida; utan så säger han: "Om vi lida med Honom." Ty icke utgör varje lidande ett tecken på Kristi medarvingar — "den ogudaktige måste ock mycket lida"; och allt, vad som är levande på jorden, lider; utan här är fråga endast om det lidande, som vi hava genom föreningen med Kristus och i hans efterföljelse, icke blott världens fiendskap och försmädelse, utan ock all den anfäktning av synden, köttet och satan, som är en följd just av vår förening med Kristus. Och äntligen det lidande, som utgör Faderns aga, vilken alltid utmärker hans äkta barn.

Först är det en i ordet avgjord sak, att "alla de, som vilja leva gudligen i Kristus Jesus, måste lida förföljelse". Såsom Kristus uttryckligt säger: "Lärjungen är icke förmer än hans mästare; hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder." Därför, om någon vill vara en kristen, berömmer sig av tron och hoppet på den eviga saligheten, men har en så beskaffad kristendom och gudaktighet, att han på samma gång kan stå väl med världen, vara aktad och älskad av den allmänna hopen, så ligger blott däruti ett hemskt och avgörande tecken på arten av hans gudaktighet — ett tecken, att han icke är en sann och trogen Kristi efterföljare. Herren har sagt det.

Vidare hör till lidandet med Kristus allt det lidande av synden och satan, som vi hava blott därför, att vi kommit i förening med Kristus. Såsom Kristus bar världens synder med ångest och nöd, så att Han kämpade, bad och svettades i örtagården, så måste ock alla de, som hava Kristi Ande, hava ångest, kämpa och bedja för den inneboende synden. Såsom Kristus var frestad och anfäktad av djävulen, så måste ock alla trogna här varda av samma fiende förföljda med pinsamma frestelser och glödande skott.

Om någon vill vara en kristen, men har en så beskaffad tro och gudaktighet, att synden icke plågar honom, djävulen icke frestar och anfäktar honom, utan han är alltid stark, modig och lugn; så har han däri ett betänkligt tecken, att hans tro och gudaktighet äro falska. Alla heligas historia bekräftar detta.

Lidandet med Kristus kan dock aldrig rätt igenkännas, om vi icke först iakttaga, att personen måste vara ett Guds barn, en själ, som icke lever och vandrar efter köttet, utan efter Anden, ja drives av Guds Ande, och i denna Ande ropar: Abba, käre Fader. En sådan själ erfar, att hon har fått en hel mängd nya lidanden, såväl av sin egen inneboende ondska, som av djävulen och världen — lidanden, som hon förut icke visste av. Alla sådana lidanden har hon således blott därför, att Kristus är i henne; och då utgöra de visserligen säkra tecken på en Kristi medarvinge, som nu uppfostras för det arv, han skall emottaga.

lördag 17 november 2012

"Men nu äro vi friade från lagen, döda ifrån honom, som höll oss fångna." (Rom. 7:6)

Aposteln framställer här lagen såsom ett fängelse, i vilket vi hållits fångna. Dess bud och domar voro de järngaller, dörrar och lås, som höllo oss förvarade till döden. Ty först bör märkas, att lagen redan dömer oss till döden för den synd, som blott ligger i vår natur, ja, vi hava synden och döden i arv från Adam — och lagen säger: "Förbannad är var och en, som icke fullkomnar allt det, som är skrivet i lagboken, så att han gör det."

Men för det andra, när vi icke tro detta, nämligen att vi redan äro dömda, om vi ock aldrig mer syndade, utan vi försöka att nu med vår bättring minska vår skuld för att vinna Guds nåd, så är hela vår natur så uppfylld av ondska och fördärv, att vi oupphörligt på nytt synda och öka vår skuld, varigenom samvetet beständigt stöter emot och fängslas av lagens domar, såsom av järngaller och lås; varthelst vi vända oss, bliva vi dock alltid "fasthållna". Ett sådant fängelse är lagen.

Så säger aposteln även i Gal. 3: 23: "Förrän tron kom, voro vi förvarade ("bevakade") under lagen, beslutna ("inneslutna") till den tro, som skulle uppenbaras." Men uti denna bild, att lagen är ett fängelse, ligger icke blott det, att vi äro dödsfångar under dess domar, utan vi påminnas ock härav om arten av den fromhet, som lagen verkar.

Därom talar Luther på följande sätt: "Lagens ämbete är att förvara oss såsom i ett fängelse. Detta är en ganska träffande bild, som visar, vad lagen uträttar, och huru fromma han gör menniskorna. Ingen tjuv, mördare eller rövare, som blivit tillfångatagen, älskar sina bojor och det dystra fängelset, där han hålles bunden. Tvärtom skulle han gärna, om han kunde, vilja nedriva fängelset med dess järnbojor, ja lägga det i aska. I fängelset avhåller han sig väl från illgärningar, dock icke av god vilja eller kärlek till rättfärdigheten, utan därför, att fängelset hindrar honom. Och medan han så är innesluten, avskyr och hatar han ännu icke synden och sitt tjuveri (tvärtom sörjer han hjärtligen däröver, att han icke är fri och får stjäla); men fängelset hatar han, och om det tillätes honom att utgå, skulle han stjäla såsom förut. Lagen innesluter människorna både i borgerligt och andligt hänseende inom vissa skrankor. Sådan är lagens förmåga och rättfärdigheten av lagen, att den tvingar oss till en utvärtes fromhet, i det att han hotar överträdarna med straff och plågor. Vi lyda då visserligen lagen av fruktan för straff, men ovilligt och med stort missnöje. Men hurudan är väl en sådan fromhet, då den underlåter det onda av fruktan för straff? Därför är denna gärningsrättfärdighet i själva verket intet annat än att älska synden, hata rättfärdigheten, avsky Gud och hans lag samt tillbedja och ära den högsta ondska. Ty lika hjärtligt som tjuven älskar fängelset och hatar stölden, lika hjärtligt lyda vi lagen, göra, vad han befaller, och underlåta, vad han förbjuder, då vi äro fångna i honom." (Så långt Luther).

Sådan är vår fromhet under lagen. Huru helt annorlunda blir det icke i hjärtat, när en i detta lagfängelse utpinad, fördömd och förlägen själ på en gång får allt till skänks, då allt, vad hon under lagen arbetat på och sökt efter hos sig själv, skänkes henne av en annan, och hon får nu se Gud i ett alldeles nytt ljus, såsom en huld Fader, vilken endast väntar att få göra oss gott, och därför även på detta sätt utmattat oss under lagen.

När en själ förstår, att alla lagens krav och domar huvudsakligen åsyftade att utmatta och nedslå oss, på det vi skulle övergiva det fruktlösa strävandet att med egen rättfärdighet bestå inför Gud; att Han vill giva allting såsom en fri gåva, både rättfärdighet och helgelse — när en utmattad själ förstår sådant och nu i Andens ljus ser sig helt befriad ifrån lagen, tror och ser Guds stora kärlek i Kristus; då får hon ett alldeles nytt hjärta för Gud och lagen; då förvandlas hatet till kärlek; då kan hon tjäna Gud med innerlig håg och lust. Nu säger hon av hjärtat: "Hans bud äro icke svåra;" "jag har lust till Guds lag efter den invärtes menniskan." Nu är fängelset förvandlat till ett palats.

Sådant gör friheten ifrån lagen: vi älska nu Herrens bud och rätter så, att varje vårt snavande är vår smärta, och att det skulle hjärtligen gräma oss, om någon skulle rubba eller borttyda de heliga buden. Sådant gör Anden, när själen frigöres från lagens hot och domar och förvissas om en evig nåd.

fredag 16 november 2012

"Vilken är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt." (Rom. 4:25)

Det är detta språk, som Luther kallar ett "knippe, vari hela den kristna tron är sammanfattad"; varför han ock satte detta språk till överskrift i de schmalkaldiska artiklarna såsom grund för "den första och förnämsta artikeln, från vilken ingen kristen kan vika eller något efterskänka, om än himmel och jord och allt annat störtade samman".

Aposteln har med en djup eftersinning författat detta språk, varför det ock av oss fordrar djupt begrundande. Det innehåller, som redan är anmärkt, en kort sammanfattning av de stora huvudstyckena av Kristi försoningsverk och är särskilt tänkvärt för den fördelning därav, som här förekommer. Aposteln säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets (ordagrant: vår rättfärdiggörelses) skull uppväckt. När han sätter emot varandra utgiven och uppväckt, märka vi, att med ordet "utgiven" menas: utgiven i döden.

Då vi nu veta, att Skriften annars överallt framställer Kristi död såsom grund för vår rättfärdiggörelse, samt att hans försoningsverk därmed verkligen var fullbordat, såsom Kristus på korset lät förstå med det utropet: "Det är fullkomnat", är det något besynnerligt och eftersinningsvärt, vad aposteln här kan mena, då han säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.

Meningen är utan tvivel denna: Uti sin död var Kristus en syndabärare, belagd med alla världens synder, vilka Han betalade med sitt liv; uti sin uppståndelse var Han såsom vår borgesman rättfärdigad och framhade åt världen den eviga rättfärdigheten, livet och ett oförgängligt väsende. Uti sin död var Han "gjord till synd för oss" och förlossade oss då ifrån syndens skuld och lagens förbannelse, i det Han tillfredsställde den gudomliga rättfärdigheten och utstod den död, som var syndens lön; men hans uppståndelse utgjorde den rättfärdighetens och livets seger över synden och döden, som för alla människor och andar krönte och beseglade hans fullbordade försoningsverk.

Såsom vår medlare och borgesman, den andre Adam, hade Han åtagit sig att svara för alla våra synder, att lida vårt förtjänta straff, att fullgöra, vad den gudomliga straffrättfärdigheten krävde. Allt detta fullgjorde Han, då Han gav sig till ett offer och igenlöste oss med sitt blod. Men med sin uppståndelse har Han icke allenast givit alla människor ett bevis, att Han led och dog såsom helig och Guds Son, för andras synder och icke för någon sin egen skuld; utan ock, att den gottgörelse för våra synder, som Han åtagit sig, var av Fadern fullkomligt godkänd och gillad, såsom Skiften säger, att Han är "levandegjord efter Anden" och därmed även "rättfärdigad i Anden", d. ä. frisagd från alla de skulder, straff och domar, vilka Han såsom människornas borgesman hade påtagit sig.

Men då vår borgesman var så alldeles i vårt ställe inför Guds dom, som om hela mänskligheten gjort och lidit, vad Han gjorde och led — "efter vi det hålla, att om en är död för alla, så äro de alla döda" — gäller detta också om hans uppståndelse: vi voro alla i Honom innefattade för Guds ögon, så att Han uppstod rättfärdig för alla, såsom om vi alla uppstått rättfärdiga; varför Han ock kallas: Herren, vår rättfärdighet. Därför är ock Kristi uppståndelse i den egentligaste mening grunden för vår rättfärdiggörelse. Sådant har aposteln visserligen velat säga med de orden, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.

Men Kristus har igenom sin uppståndelse också inträtt uti det eviga prestämbete, genom vilket Han beständigt "är i Guds åsyn för oss", är i vårt ställe, "rättfärdig för orättfärdiga". "Vi hava en överstepräst, som sitter på högra handen på majestätets stol i himmelen och är en skaffare över de heliga håvor och över det sannskyldiga tabernaklet." Ty "Kristus är icke ingången i det heliga, som är gjort med händer, vilket är en eftersyn till det sannskyldiga, utan in uti själva himmelen, på det Han skall nu vara i Guds åsyn för oss". 

Märk! "Han skall nu vara i Guds åsyn för oss". Detta är visst vår fullkomliga rättfärdighet inför Gud. Men vad höra vi här? Är Kristus i Guds åsyn för oss? Är detta sant? Då gälla vi säkert något mer för Gud, än vi tänkt; då äro vi visst i en hög och fullkomlig rättfärdighet inför hans ögon. Att Kristus är beständigt i vårt ställe inför Fadern och sköter gudstjänsten för oss såsom vår överstepräst, det är visst, säga vi åter, vår fullkomliga rättfärdighet. Sålunda se vi, att vår rättfärdiggörelse är i alla avseenden grundad på Kristi uppståndelse.

torsdag 15 november 2012

"Saliga äro de tjänare, vilka Herren finner vakande, då han kommer." (Luk. 12:37)

Saliga äro de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder Han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag eder: Han skall uppskörta sig och låta dem sitta till bords, och Han skall då gå och tjäna dem."

Huru mycket detta i själva verket innebär, det skall endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag eder."

Himmelens salighet framställes på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild, Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren skall i den eviga herrligheten uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel böra denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed giver oss några djupare blickar in uti både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.

Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, däri Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sig och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sig själv, att Han skall nu uppskörta sig och tjäna sina tjänare.

Men på denna anmärkning har ock ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varföre bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, huru Han verkligen skall hedra och fröjda dem, som bliva Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiga allt, vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi skola vänta av Kristus i den himmelska herrligheten icke något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och uti ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem, som älska Honom".

Likasom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar förmå däruti följa Honom, så skall Han ock bevisa sig lika utomordentligt stor uti den nåd och salighet, Han skall skänka sina vänner, när Han företager sig att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sig och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid tvenne tillfällen.

Det förra var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, huru Han skulle en annan gång i sin Faders rike på nytt dela med dem dess himmelska rätter, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottogo det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sig med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt war även en yttre förebild till, vad Han en gång i den eviga bröllopssalen skall göra med alla sina trogna.

Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade för sina hungriga lärjungar stekt fisk på stranden och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.

På detta sätt har Han velat redan på jorden visa, huru Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, skall i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, skall Han i himmelen giva dem en evig ära; då de hava här en tid uppskörtat sig till hans tjänst, skall Han nu där uppskörta sig och tjäna dem; då de hava här bekänt Honom inför människor, skall Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.

O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Skola vi tro Honom? Kunna ock så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter trofast och sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!

onsdag 14 november 2012

"Så kläden eder nu såsom Guds utkorade, helgon och älskliga, uti hjärtans barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet." (Kol. 3.12)

Se nu vilka kostliga saker, som skola pryda Guds utkorade, helgon och älskliga! Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhöra de trogna, och vill, att vi skola vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är ock samma apostels förmaning i Ef. 4, då han säger: "Så förmanar jag nu eder, att I vandren, såsom tillbörligt är i den kallelse, däruti I ären kallade, med all ödmjukhet, tålamod."

Märk: "såsom tillbörligt är i eder kallelse." Det, som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn, kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sig, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något, som är en allmän sed i världen, och något, varpå ingen undrar. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de skola gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår icke konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Efter I nu ären Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, kläden eder så, som det anstår och ägnar sådana. 

Vi vilja nu beskåda själva klädnaden. Först nämnes hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels uti att förlåta en felande, dels uti att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som blott ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är icke Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg, vad jag har talat med honom; därför brister mig mitt hjärta för hans skull, att jag måste förbarma mig över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, vilken i alla hans barn bör återspeglas, såsom Kristus säger: "Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig", och åter: "På det I skolen vara eder Faders barn (eller avbilder), ty Han låter sin sol uppgå över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga."

Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många blott för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn böra vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var ock hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, görande väl och hjälpande alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord göra intet gagn, utan blott förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O, buru bedrövligt sådant är! Nej, de, som hava den dyrbaraste kunskap att meddela, böra hava den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.

Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger härmed nära tillhopa. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, vilket nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför ock världens allmännaste beskyllning mot de trogna är, att de äro högmodiga — ehuru det är inga människor, som så mycket känna och beklaga sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi skola tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycka och bevisa, att vi icke drivas därtill av högmod — det är nödigt, att vi icke blott i hjärtat äga utan ock kläda oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det icke med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop, som sättes i vår väg. Därför säger aposteln: "Hållen eder hårt vid ödmjukheten, det skall ändå knappt vara eder möjligt att bliva däruti, hållen icke mycket av eder själva, utan hållen eder lika med dem, som äro ringa; hållen eder icke själva för kloka." —

Det fjärde stycket, som vi skulle ikläda oss, var saktmodighet, eller att man icke snart låter förtörna sig; och det femte, långmodighet, att man icke låter uttrötta sig i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.

tisdag 13 november 2012

"Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på mina vägar." (Psalt. 119:105)

Betänk då, huru grymt de behandla sina själar, vilka förneka dem detta gudomliga ljus, Guds ord.

Gud har nådeligen skänkt oss av himmelen ett synligt medel, varuti Han själv bor och verkar, och på vars rätta och flitiga bruk hela den eviga saligheten vilar. Och likväl ser man icke blott den blinda, grova världen förakta och trampa dessa pärlor, utan, vad som är än förskräckligare, de som en gång varit upplysta och smakat det goda Guds ord, de låta ofta världen och köttet så hindra sig från ordet, att kanske hela dagen går förbi, utan att de använda en enda stund till själens spisande, för att icke säga hela veckan. Eller om de en stund hastigt slå sig ned vid ordet, äro tankarna och hjärtat så uppfyllda av de världsliga tingen, att såsom ett stormigt och svallande hav omöjligen kan uppvärmas av solens strålar, hela frukten av ett sådant umgänge med ordet blir endast förökad ledsnad därvid.

Guds ord vill annammas med en stilla, betraktande ande, om det skall uppvärma hjärtat. Men hindret är: det myckna jordiska, eller vad Jesus menade med de "törnen, som förkvävde den goda säden", nämligen "livets vällust och levernets omsorger", köttslighet, tröghet och de mångahanda bekymren och göromålen, vilket allt nu är för den tjusta själens öga viktigare än det himmelska. Nu heter det: "Jag har icke tid att så flitigt öva ordet, ty det och det måste göras." Och märk, detta, som måste göras, är något jordiskt, och det, som kan uraktlåtas, är det himmelska, som nu betyder mindre! Så är nu själen tjust och förblindad!

 Du säger: "Kallelsens plikt är en helig plikt, som icke får försummas; och den, som icke försörjer sitt hus, är värre än en hedning". Men Jesus säger: "Det ena skall du göra, och det andra icke låta". Om du skött ditt ämbete och ditt hus på det fullkomligaste, men låtit nådens liv bortdö, kan det troget skötta ämbetet icke frälsa dig i döden och domen.

Och den, som föregiver, att ditt hus eller ditt ämbete skall lida på de stunder, du ägnat åt Guds ord och bönen, är blott tjusaren, den gamle ormen, samt hedningen i ditt bröst, ditt hjärtas otro, som icke vet av någon Guds välsignelse, som icke aktar det himmelska, som hellre bortleker och bortpratar tio stunder än använder en till Guds ords betraktande.

O, vilket hedniskt förakt för Gud och din odödliga själ! Du har tillfälle till det saliga, höga och ärofulla umgänget med himmelens och jordens Herre, din frälsare och saliggörare, att höra Honom tala, vilket sker i ordet, och att tala till Honom, vilket sker i bönen; och du säger, att du har icke tid därtill - men att höra och tala fåfängliga ting bland människor, därtill har du tid! Detta må väl heta att vara tjust av djävulen.

Du har nu för dina göromål icke tid att till själens näring använda en timme av dygnets tjugofyra. Men tänk, om Gud slår dig och låter dig ligga sjuk ett år, nog står världen ändå! Då har du ringa tacksamhet av det världsliga, som du så troget skött; det kan nu icke hjälpa dig. Och Gud och hans ord har du föraktat — icke vill du väl nu anlita detta föraktade om hjälp?

När följden av Guds ords försummande blir den, att du dagligen avmattas till den invärtes människan, tron fördunklas, gudsfruktan och alla nådekrafter försvagas, då klagar du kanske över svaghet och frestelser, dem du icke övervinner; men huru var detta att vänta? Att du skall övervinna det onda i dig, nådens medel förutan, det väntar varken Gud eller människor. Nej, sådana krafter ligga icke i människan; och det är därför, Gud gav oss medlet ovanefter. Men däremot om du rätt brukade detta medel, skulle ingenting, som tjänar till liv och gudaktighet, vara omöjligt.

Om du säger, att du försökt och läst Guds ord, men ändå icke blivit bättre, måste händelsen vara en av dessa två:

Antingen förstår du icke, vad bättring är; du menade, att du skulle i hast uppnå en viss höjd av kraft, fromhet och helighet, och visste icke, att vägen därtill gick genom förnedringens och fattigdomens dal, samt att därtill hör, att du icke skall se dig själv bättre och bättre, utan tvärtom.

Eller ock, om du verkligen ännu är slav under synden, ännu icke fått nytt liv, ny lust, nya andliga krafter, då har du visst icke rätteligen brukat ordet. Tilläventyrs har du förvandlat Guds ordning och sökt först övervinna det onda i dig, innan du skulle tillägna dig Kristi förtjänst; först bära frukt, innan du skulle inympas i Kristus.

Begynn nu lyda ordet, som säger: "Fly först till Jesus, tigg om nåd, mot syndens makt skall se´n bli råd." Låt den djupa egenrättfärdigheten fara och kasta dig, sådan du är, med alla brister och motsägelser i nådens famn, och du skall så erfara, "att där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och si nu, nu skall denna överflödade nåden så glädja, smälta och förvandla ditt arma hjärta, att det icke mer skall hava smak på det onda, som nyss höll dig fången; att det goda, som du icke förmådde, skall nu bliva din lust.

Så lär ordet. Använd det med lydaktighet, så är dig ingenting omöjligt, som är nödigt till salighet.

måndag 12 november 2012

"Mitt rike är icke av denna världen." (Joh. 18:36)

Vad ett rike av denna världen är, det se vi med ögonen, det "kommer med utvärtes åthävor", med yttre prakt och anseende, makt, härar, vapen, ära, titlar och allehanda anstalter, som tjäna för detta yttre lekamliga livet. Kristi rike åter är ett andligt och osynligt rike, för människoögon föraktligt och eländigt, och tjänar icke för detta livet, utan för vårt eviga goda och för en annan tid.

Emot vårt allrastörsta onda, det andliga och eviga, hava alla världens riken ingen hjälp. Synden böjer de mäktigaste konungar under sitt välde; djävulen, "denna världens furste", tvingar alla konungar och furstar att tjäna sig, då de icke flytt till Kristus och blivit av Honom förlossade; för döden nedlägger varje konung sin spira och låter stilla bortföra sig, ja, den eviga fördömelsen drabbar lika visst en obotfärdig konung som någon annan människa. Således, för detta eviga onda hava världens riken ingen hjälp, men här är det, som Kristi rike skall tjäna oss. 

Kristi rike har väl i världen intet anseende, det är för människors ögon eländigt och jämmerligt, såsom dess konung var, då Han stod kindpustad, bespottad och försmädad inför Pilatus. Hans rike synes alltså högst eländigt, det skyddar icke mot förakt av världen, icke mot förtryck av människor, icke mot kors och lidande, icke ens mot frestelser och anfäktningar av synden och satan, nej, det drager hellre allt sådant över oss. 

Men för Guds vrede och den eviga döden skyddar det; från synden, både dess straff och herravälde, befriar det; från djävulens hela regering och övermakt frälsar det; mot helvetet och den eviga elden bevarar det. De människor, som tro på Kristus och äro i hans rike, skola icke dö evinnerligen, utan när den lekamliga döden gör slut med det eländiga jordelivet, då skola de först börja att rätteligen leva — likasom Kristus just då ingick i sin herrlighet, när han blev dödad. Sådant är Kristi rike, sådan hans mening i de orden: "Mitt rike är icke av denna världen". 

Men detta skola vi isynnerhet inprägla hos oss genom bilden av själva konungen; ty även därtill skulle Kristi djupa förnedring och lidande i så gripande drag framställas för våra ögon, att de trogna i alla tider skulle uti Honom se en förebild till deras egen väg genom lidande till herrlighet. Och så nedslående och besynnerlig blir oss ofta den vägen, eller Kristi rike på jorden, att också dess egna mest upplysta medlemmar oupphörligt förbryllas däröver. Därför måste du väl och flitigt betrakta konungen såsom ett exempel på rikets art och beskaffenhet. 

Öva dig då isynnerhet uti att väl sammanhålla de stora motsatserna hos Kristus, motsatserna mellan väsendet och utseendet. Se, vilken stor och herrlig person! Och se, vilken djup förnedring, vilket ömkligt utseende! 

Till personen och i verkligheten är Han den store "ärans konung", Faderns enfödde Son, åt vilken även såsom människa Fadern "givit all makt i himmelen och på jorden" och givit "ett namn, som är över alla namn, att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor skola bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära". Sådan är konungen i verkligheten. 

Men se, vad därav synes på Honom. Han födes i en stallkrubba, Han är genom hela sitt liv den mest "föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", så fattig, att när "rävarna hade kulor och fåglarna under himmelen nästen, hade människans Son intet, där Han kunde luta sitt huvud till"; och när Han håller sitt betydelsefulla, hos profeterna förebådade intåg i Jerusalem, då rider Han på en lånad arbetsåsna med sina fattiga lärjungars kläder till sadel. 

Är detta den store ärans konung, om vilken profeterna sjungit ifrån världens begynnelse? Ja, Han är densamme, "ärans konung, Herren, mäktig i strid". Men så alls intet synes det nu, att man icke kunnat undra, om alla människor frestats att hånle åt hans konunganamn och säga: Det är då visst en tiggarkonung. 

Läggom nu härtill den åsyftade lärdomen, att sådan som konungen är, sådant är hans rike — ett rike av de skarpaste motsatser, den största ära och herrlighet inför Gud, men under den största uselhet inför oss själva och alla människor. 

Hans rike är ett rättfärdighetens och fridens rike, och då är där på samma gång också en beständig synd och strid och oro. 

Hans trogna äro i den allrahögsta nåd och ära inför Gud, äro icke mindre än Guds barn, "söner och döttrar, säger allsvåldige Herren", ja, vi äro Kristi bröder och medarvingar, som skola "skina såsom solen i vår Faders rike"; och då gå vi här på jorden ofta såsom alldeles övergivna av Gud, såsom vore vi under hans vrede för våra synder. 

Då skola vi ihågkomma vår konungs gestalt, och att det just tillhör hans rike, att den stora nåden och herrligheten skola här i tiden vara fördolda under all jämmer och uselhet, på det tron skall hava en beständig övning.

söndag 11 november 2012

"Efter vi hava densamma trons ande, som skrivet är: 'Jag tror, därför talar jag', så tro vi ock, därför tala vi ock." (2 Kor. 4:13)

Här säger kanske någon: "Men det finns ju likväl så många fromma kristna, vilka aldrig hava denna art att vilja tala om, det de tro, men bevisa sin tro med sina gärningar."

Därpå svaras endast: Var står det skrivet? Var står det i Guds ord, att sådana äro kristna, vilka aldrig hava lust att tala om Kristus? — "Men de äro ju så fromma?" — Jo, och dock: Var står det skrivet, att de äro kristna? Fromhet, en stilla, redlig och människovänlig vandel, kan komma från många källor, utan att vara trons frukt. Var står det skrivet, att de, som fått en så stor skatt i hjärtat, som Kristus är, kunna tiga om Honom?

Med Skriftens ord och exempel för ögonen kan endast så mycket medgivas, att vissa späda och eljest svaga barn i nåden kunna till en tid, eller vissa tider, vara andligen stumma; men aldrig var det Guds mening, att de skulle alltid så förbliva. Till en tid kunde Josef av Arimathia vara Jesu lärjunge "lönnligen, av rädsla för judarna"; det var ock en tid, då Nikodemus gick endast under nattens slöja till Jesus; men på en annan tid framträdde de båda med en öppen bekännelse.

Det är helt annat, om vi av svaghet, för människofruktan eller köttets tröghet, stundom tiga om Herren; sådant kan ännu alltid hända de trogna och står även alltid under förlåtelse, emedan de för all synd och brist söka både förlåtelse och ny kraft vid nådestolen. Men helt annat är det, om vår tro och andlighet är av sådan art, att den aldrig medfört denna inre lust och drift att bekänna Jesus.

Här måste Guds ord gälla mer än alla människors tankar och tycken. Och nu lär Guds ord uttryckligt, såsom vi redan sett, först att det ligger i själva naturen, att vi gärna tala om det, som uppfyller hjärtat; för det andra att den sanna tron uppfyller hjärtat med stora, himmelska skatter, samt med nit om Herrens ära och själars väl, och att allt sådant då måste vilja framträda även i vårt tal.

Vidare lär Guds ord, att de trogna i alla tider bekänt Jesus, icke blott med gärningar, utan också med munnen — "därav talar munnen", sade Herren Kristus. Och Skriften lärer, att de talat icke blott på uppfordran, utan av hjärtats fullhet — "därmed hjärtat är fullt, därav talar munnen". Så säger Herren.

Av allt detta följa nu isynnerhet trenne viktiga lärdomar.

Den första: Har du ännu aldrig fått den arten, att det blivit din lust att tala om det andliga; har du ej heller det kärleksnitet om Herrens ära och andras frälsning, att du önskar dig kunna tala något, som kunde tjäna dessa viktiga ändamål, så tag för avgjort, att du icke ännu erfarit, vad den levande tron är, utan att, om du ock av alla anses för en kristen, du är i någon falsk, självgjord fromhet. Vill du då hjälpa saken på det sättet, att du nu börjar bemöda dig att tala om Jesus, för att så erhålla det tecknet på den levande tron, så heter detta: att endast göra något för att bedraga sig själv. Skriften talar om en bekännelse, som går av den inre håg och drift, vilken verkas av själva tron, icke en bekännelse som kommer av ett framtvingat bemödande. Nej, låt övertyga dig, att du saknar själva källan till bekännelsen, den levande tron. Klaga då denna nöd för Herren och giv dig icke tillfreds, förrän du kommit till en sådan tro, som själv medför de verkningar, vilka du i hela Skriften finner i alla tider hava följt av den sanna tron. —

Den andra lärdomen är denna: Har du genom Guds stora nåd kommit till en sådan tro på Jesus, att det blivit din lust att tala om Honom med dina vänner och att kunna vittna om Honom till andras väl och till hans ära, om du ock dagligen förödmjukas av stor svaghet och försumlighet häri; men märk, om det dock är din lust, och du har den arten, att när du upplivas i din tro, du ock får en förökad lust och kraft i bekännelsen — så vet, att alla dina brister oaktat detta vittnar, att Herren gjort nåd med dig och verkat i dig den tro, som vår text och hela Skriften omtalar. Uti kött och blod ligger aldrig denna lust att tala om Jesus, detta kärleksnit om själars frälsning och Herrens ära. Så skall Guds verk igenkännas av dess frukt, även av "läpparnas frukt, de hans namn bekänna". —

Den tredje lärdomen är: Om du erfarit allt detta och ännu efter anden har lust att vittna om Herren, men köttets tröghet, världens fiendskap eller vänskap, med flera omständigheter, förhindra dig: vaka då och bed, att du icke här följer köttet och blir Anden olydig; ty då kan åter Guds verk i dig förkvävas.

lördag 10 november 2012

"Då sade Adam: 'Kvinnan, som du har givit mig, gav mig av trädet, så att jag åt." (1 Mos. 3:12)

Här träder Adams fördärv och ondska rätt i dagen. Han har fått en bestämd fråga, om han icke syndat; han kan därför icke undgå att tala om själva saken; men vad gör han? Han har icke ett ord av sann erkänsla, utan söker endast att undskylla sig: "Kvinnan, som du har givit till mig, var orsaken, att jag åt."

Detta är det första, som utmärker de fallna människorna, att de icke vilja vidkännas sin synd, utan vilja göra sig oskyldiga. När Herren genast vände sig till kvinnan och frågade: "Vi har du gjort det?" hade hon samma art som Adam, hon för samma tal, nämligen att hon hade blivit förledd av en annan — hon sade: "Ormen besvek mig, så att jag åt."

Denna art är så utmärkande för människans natur, att vi ock finna den hos späda barn, så snart de börjat tala. Är något litet fel begånget genast söka de att skylla det från sig på någon annan. Denna odygd finnes hos dem, förr än de någonsin lärt den utifrån, det är dem medfött.

Denna vår natur uppenbarar sig beständigt i större och mindre ting: först inför människor, att ingen vill taga skulden på sig, ingen vill bekänna sina oarter, utan överhölja eller försvara dem, även fastän man invärtes känner sig skyldig; för det andra inför Gud, att man aldrig vill stanna för hans domar och giva dem rätt över sig, utan alltid söker urskulda och ursäkta sig, vilket är grunden till all säkerhet, obotfärdighet och osalighet.

Men blir människan då hårdare angripen och pressad av Guds lag, då stiger ondskan ännu högre — då blir hon ock bitter mot Gud själv, som skapat oss och givit oss sin lag. Detta är det andra, som vi finna i Adams svar. Han icke blott urskuldar sig själv, utan vill ock skjuta skulden på själva Herren Gud, då han säger: "Kvinnan, som du har givit mig, gav mig" etc.

Här märkes tydligt, att han därmed vill förkasta Gud, att Han givit honom kvinnan. Han hade eljest kunnat säga blott: kvinnan eller min hustru — helst nu icke fanns någon mer kvinna — men han tillägger med flit: som du givit till mig. "Därför", såsom Luther säger, "äro dessa ord fulla av ovilja och vrede mot Gud, såsom ville han säga: Denna smuts har du själv kastat på mig. Hade icke du givit mig kvinnan, utan givit henne en egen lustgård, så att hon icke bott hos mig, skulle väl jag hava blivit utan synd; men att jag nu har syndat, är din egen skuld, emedan du har givit mig kvinnan."

Se nu, vilken gruvlig ondska, som intagit den nyss så rena och goda människan. Då Adam hade bort löpa den barmhärtige Fadern tillmötes, kasta sig ned för hans fötter, med bittra tårar bekänna sin gruvliga synd och bedja om förlåtelse, då börjar han först med att giva falska och undvikande svar, börjar skylla på Guds röst och den av Gud skapade nakna kroppen, såsom orsaken till hans flykt.

Sedan när Herren rakt frågar honom, om han icke syndat, då börjar han med bestämda ord urskulda sig, ja, till och med förekasta Gud, att Han vore skulden till hans fall, emedan Han givit honom kvinnan. I stället för att säga: Jag har syndat, säger han härmed: Du, Gud, har syndat, som gav mig kvinnan. Här se vi uti Adam, huru alla människor äro och göra, när de syndat och förnimma lagens röst i samvetet, men ännu intet evangelium och ingen tro intagit och förändrat deras hjärtan.

Hade Gud genast ropat: Adam, du har förlåtelse. Jag vet, huru du syndat, men jag har förlåtit det, då skulle Adam med innerlig förödmjukelse hava ångrat och bekänt och på det högsta förbannat sin synd och sagt: Jag har syndat, jag har syndat! Barmhärtige Fader, förlåt mig! Men emedan hoppet om förlåtelse ännu icke fanns hos honom, utan endast Guds dom, fruktan och bävan, var hans hjärta tillslutet, hårt och bittert emot Gud. 

Och här hjälper icke, att man ser, att allt detta är illa — man kan dock icke annat, så länge icke nåden eller Guds förlåtelse uppvärmt och förödmjukat hjärtat. Eva såg utan tvivel, huru illa Adams urskuldande lyckades, och hade bort därav taga lärdom, så att hon hade givit Gud äran, bekänt synden och i ödmjukhet bett om nåd och förlåtelse.

Men nej! hon gör strax därefter på samma sätt som Adam, hon är alls icke bättre. Liksom han hade skjutit skulden på kvinnan, skjuter hon skulden på ormen, vilken ock var Guds kreatur. Som ville hon säga: Ormen, vilken du, Gud, har skapat och låtit gå omkring i paradiset, besvek mig.

Så anklaga de Skaparen och urskulda sig själva. Så går det ännu alltid: på otron följer alla våra krafters och lemmars olydnad; på olydnad följer urskuldande. Synden vill icke vara synd, eller straffas såsom synd, utan vill heta oskyldighet; och när hon icke det får, då straffar hon Gud för lögn och blir så, ifrån en mänsklig synd, helt och hållet en djävulsk; och sålunda övergår otron till Guds hädande och olydnad till Skaparens anklagande. Och detta är då sista graden av synden, nämligen att häda Gud och tillräkna Honom synden, likasom den komme ifrån Honom. Sådant finna vi här hos Adam och Eva.