Se nu vilka kostliga saker, som skola pryda Guds utkorade,
helgon och älskliga! Först erinrar aposteln om de höga titlar, som
tillhöra de trogna, och vill, att vi skola vara klädda efter vårt stånd,
nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga.
Sådan är ock samma apostels förmaning i Ef. 4, då han säger:
"Så förmanar jag nu eder, att I vandren, såsom tillbörligt är i den
kallelse, däruti I ären kallade, med all ödmjukhet, tålamod."
Märk:
"såsom tillbörligt är i eder kallelse." Det, som är mycket tillbörligt eller
passande för världens barn, kan vara alldeles otillbörligt och
opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sig, eller
att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder,
eller tala många fåfängliga ord, det är något, som är en allmän sed i världen, och något, varpå ingen undrar. Men för ljusets barn vore
det otillbörligt; de skola gå en motsatt väg mot världens barn. Det
anstår icke konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Efter I nu
ären Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, kläden eder så,
som det anstår och ägnar sådana.
Vi vilja nu beskåda själva klädnaden. Först nämnes hjärtans
barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en
innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels uti att förlåta en felande, dels uti att hjälpa en
behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla,
själviska sinnet, som blott ser på sin rätt. Detta är i de trognas
hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och
mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på
många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är icke Efraim min
älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg, vad jag har talat
med honom; därför brister mig mitt hjärta för hans skull, att jag måste
förbarma mig över honom, säger Herren." Detta är vår Guds
innerliga barmhärtighet, vilken i alla hans barn bör återspeglas, såsom Kristus säger: "Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig",
och åter: "På det I skolen vara eder Faders barn (eller avbilder), ty
Han låter sin sol uppgå över onda och goda och låter regna över
rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var
vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön
prydnad på Guds utkorade, att många blott för denna egenskap blivit
dragna till Gud och hans folk. Guds barn böra vara de vänligaste
och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått,
det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var ock hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, görande väl och hjälpande alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord
göra intet gagn, utan blott förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende
stöter tillbaka. O, buru bedrövligt sådant är! Nej, de, som hava den
dyrbaraste kunskap att meddela, böra hava den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en
lätt förstår, hänger härmed nära tillhopa. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord
till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, vilket nödvändigt måste
uttydas såsom andligt högmod, varför ock världens allmännaste
beskyllning mot de trogna är, att de äro högmodiga — ehuru det är inga
människor, som så mycket känna och beklaga sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas,
såvida vi skola tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det
förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på
allt möjligt sätt uttrycka och bevisa, att vi icke drivas därtill av högmod — det är nödigt, att vi icke blott i hjärtat äga utan ock kläda oss
i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva,
skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är
ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud
står emot de högfärdiga, och då hjälper det icke med något förstånd eller
någon vaksamhet att undfly den fallgrop, som sättes i vår väg.
Därför säger aposteln: "Hållen eder hårt vid ödmjukheten, det skall ändå
knappt vara eder möjligt att bliva däruti, hållen icke mycket av eder
själva, utan hållen eder lika med dem, som äro ringa; hållen eder icke
själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle ikläda oss, var
saktmodighet, eller att man icke snart låter förtörna sig; och det femte,
långmodighet, att man icke låter uttrötta sig i det förlåtande saktmodet,
så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med
den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar