"Vi äro vordna saliga, dock i hoppet." (Rom. 8:24)

Vi äro vordna saliga, säger här aposteln. Detta är både för mycket tröstfullt och för mycket hemligt, för att vi skulle kunna riktigt tro det; detta är, vad endast den store Gudens ord, ja, hans ed och hans Ande måste säga oss, och det kommer dock icke riktigt in i våra hjärtan.

Och likväl är det ju en gudomlig sanning, vad aposteln här säger, att vi äro redan här "saliga" — vi som hava Andens förstling. Vi äro saliga, ehuru på ett sådant sätt, att det icke i denna tiden synes och kännes.

Grundtextens ord på "vordna saliga" är ock därför egentligen "räddade", "frälsta", undkomna fördömelsen, bärgade för himmelen, i vilket begrepp icke ingår någon vår känsla, vårt åtnjutande av saligheten. Det är något, som skall endast tros.

Därför säger aposteln, att vi äro vordna saliga "i hoppet". "Frälsta", "räddade", "saliggjorda", är just det ord, varav själva Frälsaren har sitt namn, och innefattar i sig delaktighet av allt det goda, som Han förskaffade oss; således: att vi nu hava syndernas förlåtelse och Guds eviga vänskap, äro Guds barn, inskrivna i livets bok, i himmelen kända, älskade och väntade; att vi stå i en innerlig förening med Gud, hava den Helige Ande i hjärtat, vilken upplyser, helgar och leder oss i all sanning, tilldess vi hemförlovas.

Detta allt heter ju visserligen att vara salig.

Och detta äro vi redan, säger aposteln. Världen menar, att vi skola varda saliga, då vi dö. Detta är väl i en annan betydelse sant, nämligen om man talar därom, att de trogna då först skola åtnjuta sin salighet; men vad i texten omtalas är, att dessa äro redan här "saliga", nämligen i den betydelsen, att de redan äro inför Gud barn, arvingar och rätta ägare till salighetens skatter.

Abraham blev icke Guds vän därigenom, att han dog; han var det redan förut, den tid han bodde i tjäll på jorden. Men samma Guds vänskap, som han då åtnjöt, följde honom även i döden och i evigheten. Ingen blir Guds vän i den stunden, då han dör, då själen skiljes från kroppen; nej, redan här måste man vara det för att vara det i evigheten. Den som icke här genom tron har Sonen, han "skall icke få se livet", såsom redan är anfört.

Men de, som här hava Andens förstling, skola ock en gång få fullheten; de, som här stå i förening med Kristus, skola ock vara med Honom i evigheten; därför äro de ock redan här saliga.

Eller är icke den människa salig, som är Guds älskade barn och kan tala med Gud såsom med sin Fader?

Är icke den människa salig, om vilken Kristus säger: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder, vilken som tror mig, han har evinnerligt liv och kommer icke i domen, utan är gången ifrån döden till livet."

Äro icke de saliga, om vilka aposteln skriver: "I ären komna till Sions berg och till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga änglaskaran och till de förstföddas församling, som äro beskrivna i himmelen; och till Gud, som dömer alla; och till de fullkomliga rättfärdigas andar; och till nya testamentets medlare, Jesus, och till stänkelseblodet, som talar bättre än Abels blod" — äro icke de saliga?

Och dessa, till vilka aposteln kunde skriva så, gingo ännu på jorden, buro ännu denna syndens och dödens kropp och voro ännu omgivna av alla andliga fiender; de hade ännu att kämpa med sitt fördärv och att sucka efter förlossning. Och dock säger aposteln, att de voro komna "till Sions berg, till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till de förstföddas församling och till de fullkomliga rättfärdigas andar". Aposteln ser här blott en enda stor och salig församling, av vilka somliga voro inkomna i himmelen, "de fullkomnade rättfärdigas andar", och somliga voro ännu på jorden, ännu i behov av "stänkelseblodet".

Så är det ock verkligen med de trogna. Såsom Guds barn och vänner utgöra de en enda församling med de redan i himmelen ingångna, det är, likasom då vi på sabbaten se en stor folkmassa intåga i ett tempel, och somliga äro redan inkomna, somliga äro just i dörren och andra äro ännu utanför, dock utgöra de egentligen allesammans blott en enda stor församling. Så är det ock med de trogna. Vi som ännu äro ute vandrande, tillhöra likavisst de saligas församling som de, vilka redan äro i himmelen, ehuru vi ännu icke äro inkomna. Sådant ligger ock i vår text, då här säges, att vi redan äro "vordna saliga, dock i hoppet".

O, vilken mångfaldig välsignelse, om vi hade denna sanning djupt inpräglad i våra hjärtan, att vi redan här äro saliga, redan här Guds barn och arvingar, som nu endast gå och vänta på den saliga hemförlovningen! Denna trons och hoppets tröst utgör den egentliga styrkan i hela vår kristendom.