Saliga äro de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad
saliga, det antyder Han med denna utomordentliga förklaring:
"Sannerligen säger jag eder: Han skall uppskörta sig och låta dem sitta till
bords, och Han skall då gå och tjäna dem."
Huru mycket detta i själva verket innebär, det skall endast himmelens eviga herrlighet förklara för
oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt
sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även
bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag eder."
Himmelens
salighet framställes på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett
gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild, Herren
här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att
Herren skall i den eviga herrligheten uppfylla alla sina trogna med en
oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men
utan tvivel böra denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då
Han alltid därmed giver oss några djupare blickar in uti både sitt eget
hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid
denna bild, däri Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sig
och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till
bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen
därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet,
där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17:
7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i
marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har
synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall
låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus
här med brudgummen betecknar sig själv, att Han skall nu uppskörta sig
och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har ock ett gott
och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varföre bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga
livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken,
den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt
hjärta, sitt eviga råd, huru Han verkligen skall hedra och fröjda dem,
som bliva Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter
med oss vida överstiga allt, vad man någonsin på jorden sett, är
detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi
skola vänta av Kristus i den himmelska herrligheten icke något
måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty
"vad intet öga sett, och intet öra hört, och uti ingen människas hjärta
är uppstiget, det har Gud berett dem, som älska Honom".
Likasom Gud
redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga
människotankar förmå däruti följa Honom, så skall Han ock bevisa sig lika
utomordentligt stor uti den nåd och salighet, Han skall skänka sina vänner,
när Han företager sig att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna.
Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina
tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sig och tjäna dem, har
Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden,
och det isynnerhet vid tvenne tillfällen.
Det förra var, då Han för
sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta
påskalammet och därvid talade om, huru Han skulle en annan gång i sin
Faders rike på nytt dela med dem dess himmelska rätter, varpå Han
också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till
lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottogo det av hans hand
— liksom Han då ock uppskörtade sig med linneklädet och gick omkring
med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt war även en yttre
förebild till, vad Han en gång i den eviga bröllopssalen skall göra
med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid
Tiberias hav, då Herren hade för sina hungriga lärjungar stekt fisk på
stranden och även då gick omkring och gav dem både av fisken och
brödet.
På detta sätt har Han velat redan på jorden visa, huru Han en
gång, då vår förnedringstid i världen är slut, skall i sitt herrlighetsrike
fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på
jorden en liten tid sökt hans ära, skall Han i himmelen giva dem en
evig ära; då de hava här en tid uppskörtat sig till hans tjänst, skall
Han nu där uppskörta sig och tjäna dem; då de hava här bekänt
Honom inför människor, skall Han nu bekänna dem inför sin Fader och
hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Skola vi tro Honom?
Kunna ock så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter trofast
och sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar