"Efter vi hava densamma trons ande, som skrivet är: 'Jag tror, därför talar jag', så tro vi ock, därför tala vi ock." (2 Kor. 4:13)

Här säger kanske någon: "Men det finns ju likväl så många fromma kristna, vilka aldrig hava denna art att vilja tala om, det de tro, men bevisa sin tro med sina gärningar."

Därpå svaras endast: Var står det skrivet? Var står det i Guds ord, att sådana äro kristna, vilka aldrig hava lust att tala om Kristus? — "Men de äro ju så fromma?" — Jo, och dock: Var står det skrivet, att de äro kristna? Fromhet, en stilla, redlig och människovänlig vandel, kan komma från många källor, utan att vara trons frukt. Var står det skrivet, att de, som fått en så stor skatt i hjärtat, som Kristus är, kunna tiga om Honom?

Med Skriftens ord och exempel för ögonen kan endast så mycket medgivas, att vissa späda och eljest svaga barn i nåden kunna till en tid, eller vissa tider, vara andligen stumma; men aldrig var det Guds mening, att de skulle alltid så förbliva. Till en tid kunde Josef av Arimathia vara Jesu lärjunge "lönnligen, av rädsla för judarna"; det var ock en tid, då Nikodemus gick endast under nattens slöja till Jesus; men på en annan tid framträdde de båda med en öppen bekännelse.

Det är helt annat, om vi av svaghet, för människofruktan eller köttets tröghet, stundom tiga om Herren; sådant kan ännu alltid hända de trogna och står även alltid under förlåtelse, emedan de för all synd och brist söka både förlåtelse och ny kraft vid nådestolen. Men helt annat är det, om vår tro och andlighet är av sådan art, att den aldrig medfört denna inre lust och drift att bekänna Jesus.

Här måste Guds ord gälla mer än alla människors tankar och tycken. Och nu lär Guds ord uttryckligt, såsom vi redan sett, först att det ligger i själva naturen, att vi gärna tala om det, som uppfyller hjärtat; för det andra att den sanna tron uppfyller hjärtat med stora, himmelska skatter, samt med nit om Herrens ära och själars väl, och att allt sådant då måste vilja framträda även i vårt tal.

Vidare lär Guds ord, att de trogna i alla tider bekänt Jesus, icke blott med gärningar, utan också med munnen — "därav talar munnen", sade Herren Kristus. Och Skriften lärer, att de talat icke blott på uppfordran, utan av hjärtats fullhet — "därmed hjärtat är fullt, därav talar munnen". Så säger Herren.

Av allt detta följa nu isynnerhet trenne viktiga lärdomar.

Den första: Har du ännu aldrig fått den arten, att det blivit din lust att tala om det andliga; har du ej heller det kärleksnitet om Herrens ära och andras frälsning, att du önskar dig kunna tala något, som kunde tjäna dessa viktiga ändamål, så tag för avgjort, att du icke ännu erfarit, vad den levande tron är, utan att, om du ock av alla anses för en kristen, du är i någon falsk, självgjord fromhet. Vill du då hjälpa saken på det sättet, att du nu börjar bemöda dig att tala om Jesus, för att så erhålla det tecknet på den levande tron, så heter detta: att endast göra något för att bedraga sig själv. Skriften talar om en bekännelse, som går av den inre håg och drift, vilken verkas av själva tron, icke en bekännelse som kommer av ett framtvingat bemödande. Nej, låt övertyga dig, att du saknar själva källan till bekännelsen, den levande tron. Klaga då denna nöd för Herren och giv dig icke tillfreds, förrän du kommit till en sådan tro, som själv medför de verkningar, vilka du i hela Skriften finner i alla tider hava följt av den sanna tron. —

Den andra lärdomen är denna: Har du genom Guds stora nåd kommit till en sådan tro på Jesus, att det blivit din lust att tala om Honom med dina vänner och att kunna vittna om Honom till andras väl och till hans ära, om du ock dagligen förödmjukas av stor svaghet och försumlighet häri; men märk, om det dock är din lust, och du har den arten, att när du upplivas i din tro, du ock får en förökad lust och kraft i bekännelsen — så vet, att alla dina brister oaktat detta vittnar, att Herren gjort nåd med dig och verkat i dig den tro, som vår text och hela Skriften omtalar. Uti kött och blod ligger aldrig denna lust att tala om Jesus, detta kärleksnit om själars frälsning och Herrens ära. Så skall Guds verk igenkännas av dess frukt, även av "läpparnas frukt, de hans namn bekänna". —

Den tredje lärdomen är: Om du erfarit allt detta och ännu efter anden har lust att vittna om Herren, men köttets tröghet, världens fiendskap eller vänskap, med flera omständigheter, förhindra dig: vaka då och bed, att du icke här följer köttet och blir Anden olydig; ty då kan åter Guds verk i dig förkvävas.